Stammanskapet – en elit
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STAMMANSI(APET
EN ELITGRUPP
EN UNDERSÖKNING RÖRANDE REKRYTERINGEN TILL
ARMENS STAMSKOLOR
Av fil. lic. TORSTEN HUSEN, Lund
I SITT för två år sedan avgivna betänkande föreslog »Lantförsvarets
utbildningskommission» en omläggning av det fast anställda manskapets utbildning. Förslaget ledde i alla huvudsakliga punkter till efterföljd i 1942 års försvarsordning. Den utbildning som denna föreskrev
för det fast anställda manskapet uppvisar två väsentliga nyheter:
för det första skulle utbildningen i de civila ämnena (»humaniora»)
koncentreras till det första halvåret (den s. k. klass I) och för det
andra skulle denna utbildning meddelas av civila lärarkrafter. Fördelarna med detta arrangemang skola här inte beröras. Erfarenheterna från den i våras avslutade klass I kunna nu överblickas,
och det har visat sig att det nya utbildningssystemet slagit väl ut till
båtnad både för armen och de fast anställda.
Syftet med volontärinstitutionen ur armens synpunkt sett är att
erhålla ett yrkeskunnigt och allmänmänskligt sett väl kvalificerat
underbefäl, vilket dessutom skall kunna bilda rekryteringsbas för den
fast anställda underofficerskadern (och i vissa fall officerskadern).
Men detta syftemål kan inte tillgodoses såvida icke försvarsmakten
– i detta fall närmast armen – tillmötesgår de anställningssökandes
krav på att få en god utbildning som kan vara av värde för en framtida civil sysselsättning. För huvuddelen av de anställda gäller ju,
att anstiillningcn vid försvarsmakten endast är att betrakta som en
genomgångsperiod, en förberedelse till viss civil verksamhet. Majoriteten av dem som taga avsked efter kontraktstidens utgång sikta på
anställning inom vissa statliga eller kommunala verk, såsom järnvägen, tullen, telegraf- och postverket, polisen, brandkåren.
Icke mindre än c:a 60% av de anställningssökande i fjol angåvo
vid inträdesprövningen på hösten 1942, att de sökte anställning för
att erhålla en god utbildning och därmed också en tryggad framtid
inom någon civil verksamhetsgren. Detta innebiir, att den primära
anledningen till att vederbörande sökt anställning inte kan ha varit det
rent milihira intresset utan just möjligheterna att få en gedigen allmänbildning eller – vilket särskilt gäller sökande till specialtruppslagen-att få utbildning framför allt inom motortekniken.
Det nuvarande läget på arbetsmarknaden med en relativt kännbar
brist på arbetskraft har fört med sig att rekryteringen i år på sina
håll har varit ganska trög. Ynglingar i 17-18-årsåldern kunna nukomma
619
t··j~··- .. · ~-. ’-~
Torsten Husen
upp till ganska höga dagsinkomster i mera säsongbetonade eller krisbetonade sysselsättningar, såsom arbeten på torvmossar o. dyl. Det
är därför givet att de mera kortsynta inte känna någon lockelse att
ta fast anställning, som ju till en början inte ger så särdeles stort
utbyte i rent klingande valuta. Inte så sällan torde det också vara så,
att föräldrarna, utan tanke på sönernas framtida utbildning, hellre
se att dessa ta mera välbetaHa arbeten för att så kunna bidra till försörjningen hemma.
Detta är emellertid en kortsynt politik både ur den enskilde ynglingens och ur samhällets synpunkt. Om utbudet på arbetskraft blir
större vid ett bortfall av beredskapen, komma åtskilliga ungdomar,
som under krigsåren tagit välavlönade diversearbeten, att stå där utan
någon egentlig yrkesutbildning i motsats till dem av deras kamrater,
som tagit på sig en lärlingstids uppoffringar. För samhället kan det
bli ett allvarligt problem att tvingas ta hand om ett ungdomsproletariat utan yrkesutbildning. Efter kriget kommer exempelvis motorbranschen att behöva massor av fackutbildad personal. Eftersom de
civila verkstäderna inom denna bransch betydligt fått reducera sin
verksamhet och alltså i ganska liten utsträckning kunnat nyutbilda
folk, måste detta behov till en början i stor utstriickning täckas med
folk som inom krigsmakten erhållit behövlig utbildning.
För pojkar i 17-18-årsåldern är det dock i en ganska stor procent
av fallen yrkets karaktär av framtidsplats och utbildningsanstalt som
dominerar vid deras värdering av detta och inte den rent pekuniära
ersättning som arbetet ger. Detta är något särskilt utmärkande för
ynglingaåren, då livsplanen utformas och livslinjerna börja klarna.
För en stor grupp av vårt lands manliga ungdom som av ekonomiska
skäl inte kunnat få någon utbildning på civil viig innebära stamskolorna ett välkommet tillfälle att skaffa sig den åtrådda utbildningen. För krigsmakten innebär ’det ekonomiskt sett ganska stora
summor att medelst internatundervisning meddela ett kunskapsstoff,
som närmar sig realexamens, och dessutom en förstklassig befälsutbildning, i vissa fall även en teknisk specialutbildning.
Det bör därför inte förvåna, att krigsmakten under en viss tid vill
dra nytta av den så utbildade personalen för instruktörsuppgifter:
det blir det offer som den fast anställde får ge för den skolning han
erhållit. Och det är som nämnts en skolning som inte endast ligger
på det rent kunskapsmässiga planet. Mången av de anställningssökande undrar kanske i början vilken nytta han skall kunna få av
all den rent militära utbildning han erhåller. Men i sin egenskap av
militär instruktör och som chef för de minsta enheterna i fält förvärvar han sig en formell skolning och en människokunskap som
kan vara av oskattbart värde även i det civila livet i allehanda befattningar.
Varje år söka åtskilliga tusental ynglingar anställning vid krigsmakten. Enbart inom armen var det i år nära 3,300 som skulle anställas. Det är alltså fråga om en inte föraktlig del av den manliga ungdomen i åldern 17-18 år som absorberas av krigsmakten. Det kan
därför även för den stora allmänheten vara av intresse att studera
620
’-r·
!.’ .
stammanskapet – en elitgrupp
vad det är fråga om för folk som söker volontäranställning. Det finns
gott om framstående miin inom vårt samhälle som via krigsmakten
nått höga och ansvarsfulla poster.
l det följande återges i utdrag en undersökning baserad på ett representativt urval omfattande c:a 1,000 anställningssökande. De här anförda uppgifterna insamlades hösten 1942 i samband med inträdesproven, vilka med hänsyn till vikten av en god rekrytering gjorts ganska
omfattande. Dessa intriidcsprov ingå som ett moment i armeledningens allmiinna priivningsvcrksamhct, vilken i huvudsak omfattar
tre kategorier, nämligen värnpliktiga, vilka prövas med ett allmänt,
kortvarigt klassifikationsprov, vidare Yolontärerna samt slutligen
vissa officersaspiranter vilka pröYas karakterologiskt De sistnämnda
prövningarna ledas av särskilt tränade psykologer i sarnarbete med
truppbcfiilct och ha en allmän personlighetskarakteristik till syfte.
Det bör niimnas, att de 1,000 fall som här skola skärskådas äro ur
alla synpunkter representativa för det material det iir fråga om,
d. v. s. dc utgöra vad man på statistiskt språk kallar en god sampling.
l detta fall utgör samplingen e:a 17 % av samtliga anställningssökande. Vid undersökningen har även hänsyn tagits till hur de anställda lyckats tillgodogöra sig utbildningen i klass l.
Låt oss först ta åldersfördelningen i betraktande! Denna framgår
av tabell l.
Tabell 1.
l
Tätortsgrupp
Alder l S:a
l
2 3 4
16-17
l
7 l 17 26
17-18 l 62 100 24 169 355
18-19
l
43 66 26 124 259
19-20 34 34 18 85 171
20-21 24 26 13 79 142
21-22 l lO 2 25 38
22-2a o o o 4 4
l 23-24 o l l lO 12
l S:a l 171 238 85 513 1,007
l Medeltal 1
18,80 18,83 19,09 19,10 18,D0,m. a. p. åldern,
Anm. Medeltalen för åldern hänföra sig till anställningens början den 1/ 10•
Av den hiir anförda tabellen framg·år inte endast åldersfördelningen
utan också fördelningen på olika tätortsgrupper. De fyra grupperna
äro: l) storstäder (Stockholm, Göteborg, Malmö); 2) övriga städer; 3)
köpingar och municipalsamhällen; 4) övrig landsbygd.
Som synes är det huvudsakligen åldrarna 17-20 som vi här ha att
ta i betraktande. Dessutom tillkomma några 16-åringar samt ett
mindre antal ynglingar i åldern 21 år eller däröver. Genomsnittsåldern för samtliga volontäranställningssökande är IS,og år. Nedre
621
t-. •
u’ ,_;.III-”·-’
Torsten Husen
åldersgränsen för antagning ligger vid 17 år och endast i undantagsfall antas ynglingar under denna ålder_
Om vi sätta antalet anställningssökande från de olika tätorterna i
relation dels till hela den manliga befolkningen inom respektive tätortsområden och dels till samtliga ogifta manliga invånare i åldern
15-20 år, erhålla vi de jämförelsetal som återges i tabell 2 och 3.
l.
2.
3.
4.
l.
2.
3.
4.
Tabell 2.
Volontärer från Antal
~fa~liga inv~-~Antal vol. perl’
1 /, 1942 l 100,000 l
storstäder (Sthlm, Gbg, M:ö) 171
l
477,402 35,8
Övriga städer ……………….. :242 l 662,30;) 36,5
Köpingar o. mun.-samh. ………. 84 i\ :2,040,828
Övriga landsbygden …………… ; fl05 lf
Tabell 3.
Volontärer från Antal
I 0 ,
1 ’ An t. man!. ogifta:
;;0 av Saint . . . , ld
..1 d 1nv. 1 a ern
80 mn e 15-20 år
storstäder
l
171 17 :3:3,348……….. l
Övriga städer …….. 1
242 24 53,800
Köpingar o. mun..samh. 84 !l 17, l!l5
Övrig landsbygd • o • • • 505 50 15!l,984
28,u
Antal vol.
per 1000
5 •)
·-4,5
4,0
3 •)
·-
storstäderna, Stockholm, Göteborg och Malmö, bidra med 17 °/o av
alla volontiircr. Övriga städer med 24 %. Köpingar och municipalsamhällen med 9% och rena landsbygden med 50%. Satta i relation till
hela den manliga befolkningen och till hela åldersgruvpen 15-20 år
innehär denna fördelning att landsbygden iir underrepresenterad. Det
är svårt att säga var orsaken till detta ligger; tidigare var det ju som
bekant så, att landsbygden dominerade på de flesta förband. Förmodligen har uttunningen av landsbygdsbefolkningen nu fortskridit så
långt, att jordbrukarna ogärna låta sina söner ta fast anställning,
då det för närvarande råder en skriande brist på arbetskraft på landsbygden. Vidare har den nuvarande krisen framförallt gjort sig kännbar inom industrien, vilken ju iir koncentrerad till städerna. Då ett
företag har m:ht permittera personal till följd av driftsinskri:inkning,
är det i första hand de yngsta som få gå. Detta kommer också till
synes i de levnadsbeskrivningar, som de anställningssökande fått
skriva vid inträdesprövningen.
De i tabell 3 anförda siffrorna, som ange med vilka procenttal de
olika tätorterna bidra till rekryteringen, äro givetvis att betrakta
som medeltal för armens samtliga förband, men varje enskilt förband
avviker mer eller mindre från dessa siffror. Med andra ord: man kan
iaktta större eller mindre regionala variationer med avseende på
rekryteringen. P 2 (Skånska pansarregementet, Hälsingborg) exempelvis, rekryterades i f;iol endast till 30% från rena landsbygden,
622
stammanskapet – en elitgrupp
under det att de övriga 70% kommo ifrån städer eller stadsliknande
samhällen. I 19 (Norrbottens regemente, Boden) däremot rekryterades
till inte mindre än 88% från rena landsbygden.
Regionalt sett är det en stor skillnad på förbandens rekrytmateriat
Vissa, man skulle kunna kalla dem bygderegementen, få nästan samtliga sina volontärer från bygden eller trakterna runt garnisonsstaden,
under det att andra rekrytera över hela landet. Exempel på den första
typen utgöra I 11 (Kronobergs regemente, Växjö) med 76% av sina
volontärer från Kronobergs eller Blekinge län och A 3 (Wendes artilleriregemente, Kristianstad) med 55% från Kristianstads län och
39 % från Malmöhus’ län, alltså 94 % från Skåne. Exempel på motsatt
typ utgör I l (Svea livgarde, Stockholm) som rekryterar praktiskt
taget från hela landet: Stockholms stad och Stockholms län tillsamman bidra endast med 30 %, Skåne bidrar med ungefär lika mycket
och Norrland med 22%. Även A6 (Smålands artilleriregemente, Jönköping) har hela landet som rekryteringsbas, om än inte så markant
som I l. Beträffande I l är det naturligtvis huvudstaden som lockar.
Villigheten att söka fast anställning sammanhänger givetvis med
en mängd olika faktorer. Den allmännaste och kanske mest dominerande är läget på arbetsmarknaden. Följande siffror, hämtade från
Utbildningskommissionens betänkande, belysa detta förhållande. Antalet sökande vid armen till hundra lediga beställningar voro åren
1935-40 följande. Ar 1935: 253, 1936: 240, 1937: 188, 1938: 178, 1939: 161 och
1940: 233. D. v. s. under åren 35-39, som kännetecknades av ständigt
stigande konjunkturer, avtog rekryteringen högst avsevärt, under det
att 1940, då krisen med diirmed sammanhängande omställning på arbetsmarknaden börjat, visade en ur rekryteringssynpunkt stigande
tendens. Rekryteringen har därefter stigit ytterligare. Förhållandena
vid flygvapnet och marinen ha varit analoga. Vid flyget exempelvis
sökte 1935 1,057 ynglingar till 100 lediga platser. 1939 var antalet 314
för att 1940 stiga till 570. Hela tiden har det varit så, att tillströmningen till specialtruppslagen varit avsevärt större än till övriga
truppslag.
Den fråga som i första hand intresserar oss beträffande volontärklientelets ursprung är: från vilka sociala miljöer kommer det~ På
den frågan kan man, utan att direkt stödja sig på annat än den intuitiva erfarenheten, allmänt svara att de förete den mest rikhaltiga
provkarta både med avseende på familjens sociala ställning och den
egna utbildningen. Det finns pojkar från socialt och ekonomiskt synnerligen uselt lottade förhållanden, pojkar från statarhem med ett
dussin barn; arbetarpojkar med den fasta ambitionen att arbeta sig
upp till en ställning i samhället· via volontäranställning; pojkar från
staden, temperamentmiissigt mycket rörliga men med en ambition
som kanske inte alltid fullt ligger i paritet med deras intellekt. Det
finns tröga pojkar från landet, i karaktärshänseende trogna som guld,
ingalunda skapta till fältherrar men som kunna göra en god insats
på blygsamma poster. Det finns pojkar från överklasshem, veritabla
sprakfåglar vilka misskött sig i skolan och som fäderna nu skickat
till det militära så att det skall bli folk av dem. Även i skolutbild- 623
r…. 1 .,.__ -…. -,.
Torsten Husen
ningshänseende äro variationerna lika rika: alltifrån några ringar i
gymnasiet till folkskolans B- eller C-former. Enbart detta sistnämnda
faktum motiverar en differentiering i undervisningen, vilken iir uppdelad på tvenne linjer.
Vill man skapa sig en bild av volontärernas sociala miljö går det
inte att ta utgångspunkten i volontärernas egna yrken. Dels äro ett
stort antal av dem fortfarande hemmasöner och dels stå de i yrkeshänseende alldeles vid starten i livet. Någon differentiering med avseende på duglighet har ännu inte inträtt. Alla stå vid begynnelsen av
klättringen uppåt. Typiskt för den ålderperiod det hiir iir fråga om
är det stiindiga prohorandet med olika yrken och verksamhetsgrenar,
något som i viss mån sammanhänger med bristen på yrkesorientering,
men också med ungdornsårens egenartade utveeklingsdynarnik. Naturen liksom experimenterar med de olika utvecklingsmöjligheterna
under brytningsåren. Utåt visar sig detta bl. a. i att den unge en tid
kan vara lidelsefullt intresserad av en sak och helt gå upp i denna
för att sedan plötsligt ge den på båten och vända sin håg mot något
annat. Det är som niimnts under ynglingaåren som livsplanen utformas som ett resultat av ungdomspsykets trevande och proberande
inställning till omviirlden. Många ta det ena springpojksjobbet efter
det andra. Andra åter ta Hirlingsanställning inom en viss bransch
för att efter en tid finna sig inte passa diir och söka sig något annat.
En socialbestämning utifrån den anställningssökandes yrke är ej
genomförbar. Alltså: vår första uppdelning av materialet i socialt
avseende blir efter faderns (el. moderns) yrke. Denna uppdelning
är gjord i nedanstående tabell (tab. 4).
Antal yrkesutövctrc
I. 298
II. 378
III. 167
IV. 102
v. 4
VI. 5
S:a 954
I%
31,2
39,6
17,5
10,7
0,4
0,5
Tabell 4.
)fa~L yrkeRiördeln. l Yran!. yrkeRfördeln. hela~~
hela landet ar 19:16 i landet 19:l6 35-65 år
i %1 l i s~~ l
36,2
37,2
18,4
8 ,,
’”
33,6
37,0
17,3
(),3
0.2
5,7
l
’
l
1 Grupparna V o. VI äro utproportionerade.
Yrkesgrupperna äro de inom statistiken vedertagna: I. ,Jordbruk
med binäringar. II. Industri och hantverk. III. Handel och samfärdsel. IV. Allmän förvaltningstjänst och fria yrken. V. Husligt arbete.
VI. Övriga.
I stort sett, kan man säga, rekryteras volontärerna med hänsyn till
faderns yrkesgrupp i samma relativa förhållande som för riket i dess
helhet. Men det finnes dock vissa avvikelser. Att procenttalet för
grupp I (jordbruk) är lägre än för hela riket och för grupperna II
624
stammanskapet – en elitgrupp
(industri) och IV (fria yrken) högre beror på att landsbygden som
tidigare nämnts är något underrepresenterad i materialet och omvänt
städer och tätorter något överrepresenterade.
Inom varje yrkesgrupp ha vi försökt göra en uppdelning i socialklasser, vilket inte har varit så lätt och naturligtvis inte är fullt tillförlitligt, då vi i de flesta fall endast haft faderns yrkesbenämning
att bygga piL Denna uppdelning är gjord i tre klasser sålunda, att
till klass I räknats större företagare, högre funktionärer etc., till
klass II ha vi huvudsakligen räknat mellanskiktet, exempelvis verkmästare, förmän, poliser samt kvalificerade arbetare, medan klass III
huvudsakligen utgöres av okvalificerade arbetare. Det visade sig då
att från den rena överklassen endast 30 stycken sökt som volontärer,
medan från klass II kommo 621 stycken och från klass III 303 stycken. Mest företrädd är klass II inom yrkeskategorin industri och
hantverk.
Som en allmän slutsats med hänsyn till faderns sociala ställning
inom yrket kan man säga, att den s. k. överklassen är starkt underrepresenterad, under det att arbetarklassen förefaller vara starkt
överrepresenterad, allt i förhållandet till hela riket. Att så är förhållandet är inte ägnat att förvåna, då man betänker att de mera
välsituerade äga möjligheter att ge sina barn en dyrbar utbildning,
varför deras barn inte känna någon speciell håg att söka fast anställning för att få utbildning som kan vara av civilt värde. De ynglingar från välsituerade familjer som söka anställning komma därför att militärlivet i och för sig med idrott och friluftsliv utövar en
viss dragningskraft på dem eller därför att de inte trivs inom skolans skrankor; de gå till det militära med föräldrarnas goda minne
och hopp om att militärlivet måtte utgöra en god korrektionsa~stalt.
Gå vi så till volontärernas egna yrken finna vi såsom framgår av
tabell 5, att jordbrukargruppen är starkt underrepresenterad. Många
utav de volontäransökande framhålla i sina levnadsbeskrivningar
eller i det enskilda samtalet att de inte trivas med jordbruksarbetet;
detta är enligt deras mening för hårt och ger ingen fritid. Man söker
hellre arbete på annat håll, särskilt då inom industrien. Nu är emellertid bristen på arbetskraft till följd av invandringen till städerna
så stark, att många lantbrukare inte låta sina hemmavarande söner
söka arbete på annat håll.
Tabell 5.
~ – -~
l l l Re!. förd. av man!.
Yrkesgrupp Antal vol. l I%
l
yrkesutövare !936
l
l l5-26 år i %
l
l l
l!
I i 296
l
29,0 44,1
II 364 l 36,8′
i
35,3
III 235
l
23,8 14,6
IV 21
l
2,1 4,2
v ll l,l 0,1
VI l 62 6,3 1,7
S:a 989 100,0 100,0
l
625
– ———————————-
Torsten Husen
Grupp II (industri- och hantverksklassen) är representerad i samma
förhållande som i hela riket. Grupp III däremot (handel och samfärdsel) är klart överrepresenterad i materialet. Detta beror i någon mån
på att städer och övriga tätorter är något överrepresenterade i materialet, men detta utgör ingen förklaringsgrund till hela skillnaden.
Det föreligger med andra ord en viss tendens. I fråga om orsakerna
härtill återkommer jag i Q.et följande.
Vi kunna inte lämna de volontäranställningssökandes yrkesförhållanden utan att söka bestämma dessa mera i detalj. I den levnadsbeskrivning som var och en i fjol fick skriva vid sin anställning ingick en s. k. marginalrubrik (som jämte andra var avsedd som hjälp
för skribenterna), vilken lydde: Framgång eller motgång i mitt arbete
eller yrke. Givetvis har en strävan att framställa sig i så god dager
som möjligt – det hela var dock ett led i en inträdesprövning –
gjort sitt till att göra tavlan vackrare än den annars skulle ha varit,
men vi kunna ändock dra vissa slutsatser hur det har varit med
pojkarnas yrkes- och arbetsförhållanden, innan de sökte fast anställning.
Rent allmänt· sett ha 46% angett att de bara haft framgång i sitt
arbete eller yrke, att de aldrig haft någon motgång, att deras chefer
varit nöjda med dem etc. 17% ange att framgångar och motgångar
ha växlat. Över 7% ange att de haft enbart motgångar, 8% att de
haft mer eller mindre svåra motgångar men att dessa övervunnits,
»det är inget att tala om nu» brukar det heta. 9% ha haft tre eller
flera anställningar, vilket ju är ganska kraftigt, om man betänker,
att det är fråga om pojkar som genomsnittligt är c:a 19 år gamla.
Närmare specificerade äro t82 motgångar och 204 framgångar, alltså
nästan lika mycket av vardera slaget, vilket ju är förvånande, då det
om det ungdomliga psyket gäller, ~om fransmännen uttrycka det, att
»les annees dissipent les amertumes», att åren ta bort bitterheterna.
Förhållandet utgör ett indicium på att anpassningen inom yrkeslivet
inte alltid varit den bästa.
Bland framgångarna intar själva den allmänna trivseln med arbetet
det främsta rummet med 25 %. Därefter följer befordran och avancemang med 16 % och goda läro- och utbildningsmöjligheter i branschen
med 13 %. Vi se alltså, att framtidsmöjligheterna i yrket och utsikterna att få en ordentlig utbildning inta främsta rummet med 29 %.
Denna siffra stiger till 35 %, om man därtill Higger de 6,:; %, som ange
det som en framgång då de fått börja utföra sjiilvständigt, kvalificerat och ansvarsfullt arbete. En viktig grupp framgångar (14 %) utgör också det beröm man fått av arbetsgivaren, om denne eller arbetsledaren varit belåten med vedtJrbörande, om han fått bra betyg etc.
9,3 % anger goda arbetsledare som en framgång och 4,4 % goda arbetskamrater. Det är påfallande att endast 9% framhäver betalningen
som framgång i arbetet, vilket ytterligare understryker att arbetets
karaktär av utbildningsanstalt och framtidsjobb oftast är utslagsgivande för dess värde i denna ålder.
Bland motgångarna inta permittering, arbetsinskränkning, arbetslöshet, minskåde möjligheter i yrket genom krisen etc. det främsta rum- 626
L !.’ –
stammanskapet – en elitgrupp
met med 26 %. I andra rummet följer bristande utbildnings- eller
avancemangsutsikter med 22 %. Vantrivsel i arbetet, bristande intresse för detsamma etc. uppgår till 20 %. Svårt och motigt i början
av arbetet men sedan bättre ange 10 %. 6% av pojkarna understryka
att de rakt inte trivdes med inomhusarbete. 5% tyckte att arbetet var
för tungt och lika många att det var för dåligt betalt, ytterligare en
fingervisning om att det i denna ålder inte är betalningen som spelar
den största rollen vid bedömningen av arbetet utan dess värde för
framtida livsställning. Slutligen ha 4,4% angett, att dåliga arbetsgivare eller arbetsledare varit deras största crux.
Svaret på frågan: Hur kom det sig, att Ni tog upp det yrke Ni hittills har hållit på rned? äger också ett visst intresse för belysning av
volontärernas yrkesförhållanden. 17 % angåvo här att de så att säga
»~irvt» faderns yrke, jordbrukarsonen har börjat hemma på gården,
snickarsonen har börjat i faderns verkstad etc. I 6,5 % av fallen ha
föräldrarna uppmanat vederbörande att ta upp det yrke han hade.
I sammanlagt nära en fjärdedel av fallen kan man anse att föräldrarnas inflytande uttryckligen gjort sig gällande. 12 % framhålla att
man tog upp yrket av speciellt intresse för detsamma och 4% att man
ville arbeta sig fram, få en plats med goda utbildningsmöjligheter etc.
Som bekant är ungdomens yrkesval ofta synnerligen slumpbetonat,
det kan vara ett tillfälligt erbjudande, arbetsförmedlingen har händelsevis ett jobb ledigt, man råkar få syn på en annons som man svarar på etc. På orten, där man bor, kan det ligga ett större företag
som ständigt tar in nytt folk och det faller sig naturligt för ortens
ungdom att söka sig dit, det kan vara referenser från bekanta, släktingar, lärare etc. Det kan vara så att inget annat arbete yppar sig,
i varje fall inget arbete inom den bransch man tänkt sig, och då blir
man tvungen att ta första bästa jobb. Denna grupp bland pojkarna
är som man kan vänta sig ganska stor, den uppgår till inte mindre
iin 41,::; %, varav 10 % har haft svårt att få annat arbete och tagit
första bästa, 11,:-; % genom referenser och hjälp från bekanta och släktingar och liirare, 5 % direkta slumpen, 4,;:; %genom arbetsförmedlingen
och 4,5% genom att arbetsplatsen låg i närheten. Endast 6 % har angett att de tagit upp arbetet eller yrket i fråga av rent ekonomiska
motiv.
Som framgått av den hiir givna, ganska summariska redogörelsen
kastas pojkarna i denna ålder som flarn hit och dit alltefter vindförhållandena och strömningarna på arbetsmarknaden. Då de slutat
skolan i 13-14-årsåldern, ta de ofta vilken sysselsättning som helst,
ofta ~ir det fråga om ett svringpojksjobb som för tillfället ger någorlunda betalning utan att ge någon utbildning. Andra bli telegrambud,
smörgåsnissar eller få andra liknande platser, som icke alltid leda till
fortsatt anställning, när de blivit vuxria. Inte så sällan förekommer
det att pojkar från fattig miljö inte ha råd att ta någon lärlingsanställning med den dåliga betalning som d~irvid oftast ges. När de
uppnått 18 års ålder, och avtalsenligt skola ha större betalning, bli
de inte så sällan permitterade eller direkt avskedade, eftersom det ur
arbetsgivarens synpunkt Lir förmånligare att anställa en yngre pojke
627
.;,.
Torsten Husen
som mycket väl kan utföra samma arbete, men som han inte behöver
ge samma betalning. Den avskedade står då där, kommen till ganska
framskriden ålder, utan egentlig yrkesutbildning. Ibland utgör då
volontäranställningen ett tacksamt alternativ till diverse- eller grovarbetarens lott. Detta torde vara en förklaring till att – som ovan i
anslutning till tabell 5 framhållits – gruppen handel och samfärdsel
är överrepresenterad i volontärmaterialet En 17-årig diversearbetare
skriver:
»Xågon framgång kan man inte säga det hur varit i arbete, när man har
ett sådant arbete som Diwrse jobb, i ett sådant arbete blir det ingenting som
varar något länge så att man får lära sig nftgot arbete för framtiden.»
Volontärernas framtida yrkesaspirationer framgå bl. a. av frågan:
Tala om vad Ni skulle vilja bli om Ni finge välja alldeles fritt? 1<-,rå-
gans formulering inbjuder visserligen till en viss fantasiflykt men
på det hela taget har man i förvånansviirt hög grad hållit sig på
marken.
Vid undersökningar som gjorts utomlands har man funnit, att
traditionsbundenheten med avseende vå yrkm;valet var störst inom
de lägsta och högsta samhällsskikten. De ROm söka fast anställning
utgöra socialpsykologiskt sett inget revresentativt material härutinnan, eftersom en mycket stor procent vill ta anställning för att »skapa
sig en framtid» eller »komma någonstans hiir i livet». Påfallande är
sålunda i hur hög grad volontärernas ambitioner ligga ovanför den
egna klassen eller egna sociala ställningen. Särskilt eftersträvade
äro de statliga eller kommunala befattningarna just av mellangraderna vid post, tull, järnväg, telegraf, polis, den sortens tjänstemän
som på tyska betecknas som »Mittlere Beamten».
I tabell 6 belyses yrkesaspirationerna statistiskt. Indelningen av
materialet är så gjord, att grupp l utgöres av socialt högre stående
yrken, sådana som direktör, präst, officer, disponent, läkare, större
företagschef etc. I grupp II ha vi polis, militiirt underbefäl eller underofficer, kriminalkonstapel, tulltjänstemän, utlärd hantverkare, förman, föreståndare, verkmästare etc. Grupp III, från vilken en stor
del av volantiirerna stamma, utgöres av lantarbetare, handelsbiträde,
grovarbetare etc.
I tabell 6 har vidare under grupp IV medtagits mera fantasibetonade och pubertctsmässiga yrkesönskningar, sådana som upptäcktsresande, detektiv, general, reseskildrare, krigsreporter etc. Under
rubriken »Övrigt» komma dessutom grupperna »vet inte» och »inget
svar». Att den sistnämnda gruppen blivit så stor beror delvis på att
denna stod sist i frågeschemat och att därigenom åtskilliga inte hunnit med att besvara frågan på den utsatta tiden. Socialgrupp II har
indelats i a) någon art av statlig eller kommunal tjänst (vid post,
järnväg, telegraf, tull, polis etc.), b) någon higre befattning inom det
militära (underbefäl, underofficer), c) någon sysselsättning inom motorbranschen (mekaniker, bilförare etc.) samt d) övrigt (här ha vi
kvalificerade yrken inom lantbruket, såsom rättare, arrendator eller
ägare av egen gård, vidare befattningar inom kontorsbranschen, så-
628
l
_________…….___…_………..-~.~- ..–~-
stammanskapet – en elitgrupp
som kontorist, lagerbokhållare etc., kvalificerade yrken inom hantverket etc.). Siffrorna utan parentes äro absoluta tal under det att
siffrorna inom parentes ange procenttal i förhållande till antalet
yrkesönskningar inom den åldersgrupp det är fråga om.
Tabell 6.
Ålder 1—
1 I
Socialgrupp Övrigt
IV
Vet Inget
inte svar
S:a
l
l övriga l III
II
a b c
16 3(12,5! 5(20,5! 2 8,3~ 2 ’8,3 l l (4,2), – l 3 (12,5 i 3 (12,5 5 ·2o,5 24
17 83 22) 60 16) 56 .15 l 41 11 11 2,9 ! 2 125,6,6 15 ,3,9 84 22) 377
18 52,20) 53 20! 36 14[ 25:9,5 1415,2 ! l 16 6,2 12,4,6151 19,5 260
19 35 19 29 16 28 16)1 20 ,11 14′ 7,7 l – 9 l5
3 ”·’ . 42 23’1
180
20 24 116) 21\14 13 .8,8! 15l10 16,11 l l
l
8 15 7 l.5. 43 29: 147
21 9.24 10(26 ~,3)1 3 i8
~l31 l 3 ,8 – 110(26 381
Äldre 4(23: 3:18 5 29 – l (6) – 3 18 17[
!
Om vi närmare betrakta tabellen, finna vi följande. 20% av yrkesönskningarna (bortser man från den grupp som inte svarat blir
siffran 26 %) syfta till den högsta socialklassen. C:a 47% syfta till
mellanklassen med 17 % till statlig eller kommunal tjänst, 13 % till
någon lägre befattning inom det militära och 11% till någon sysselsättning inom motorbranschen. Helt naturligt är att praktiskt taget
inga vilja stanna kvar på det plan de befinna sig vid inträdet på den
militära banan (endast 1/2 %). Påfallande är att önskningarna i huvudsak hålla sig på marken. Endast 6,2% äro av typen »upptäcktsresande» eller »en ny Gunder Hägg», d. v. s. präglade av pojkarnas
dagdrömmerier. Man skulle kunna vänta sig, att detta slags aspirationer skulle avta med stigande ålder och mognad, vilket också –
om än svagt – framgår av tabellen. Samma sak gäller beträffande
aspirationerna att nå upp till det högsta skiktet. Med stigande ålder
och mognad avtar procenttalet, från 22 för 17-årsgruppen till 16 i 20-
årsgruppen (siffrorna för övriga åldersgrupper äro osäkra till följd
av det låga antalet).
Synnerligen viktiga i detta sammanhang äro familjeförhållandena.
Vid de antagningsprövningar och undersökningar av volontärer jag
varit med om hade jag ett intuitivt intryck av att en påfallande stor
grupp av dessa kommo från familjer som skilde sig från genomsnittet. ·
Det som först faller i ögonen är barnrikedomen i de familjer från
vilka volontärerna komma.
De familjer från vilka volontärerna stamma uppvisa en förskjutning uppåt mot barnrikare kullar. Medelantalet barn per volontärfamilj är 4,29, under det att medelantalet för samtliga äktenskap med
barn i riket vilka varat 10-15 år vid årsskiftet 1930-31 var 3,21. Man
tar säkerligen inte fel om man tillskriver barnrikedomen en viss roll,
629
Torsten Husen
när det gäller att motivera en ansökan om fast anställning. Barnantalet har utgjort en stark press på familjens ekonomiska standard;
möjligheterna att på annat sätt skola barnen ha varit mindre.
Denna förmodan bekräftas, om man undersöker vilket ordningsnummer inom syskonkretsen som de anställningssökande inta. Det visar
sig nämligen då, att det föreligger en tydlig tendens att låta de
yngre i syskonskaran ta fast anställning. Sålunda är det genomsnittliga ordningsnumret för de volontärsökande som tillhöra B-barnsfamiljer 6,5 mot det ideala genomsnittsvärdet 4,;; och för 7-barnsfamiljer 5,6 mot genomsnittsvärdet 4. Tendensen minskar ju lägre
barnkullar man tar. Sålunda är genomsnittet i ordningsnumret för
4-barnsfamiljer 2,51 mot 2,;; idealt, för 3-barnsfamiljer exakt 2, vilket
ju är det ideala värdet. För 2-barnsfamiljer ligger genomsnittet
t. o. m. något under l,G. Förklaringen till detta kan inte vara annat
än den, att ju fler barn som födas desto svårare blir det att ge dem
behövlig utbildning.
*
Om man mera i detalj undersöker familjeförhållandena, finner man,
att e:a 25 % av volontärerna, alltså var fjärde, har det trassligt i ett
eller annat avseende. De uppgifter jag här anför bygga på dels den
punkt i levnadsbeskrivningen som heter: Något om mina föräldrar
och den uppfostran de givi.t mig och dels på dc uppgifter om sina
familjeförhållanden som volontären lämnat i det enskilda samtalet.
Man kan utan vidare förutsätta, att förhållandena inte varit sämre
än som framkommit vid intriidesansökan, därför att pojkarna helt
naturligt sträva efter att framställa sig i så god dager som möjligt.
Om vi till första gruppen familjesvårigheter räknar faderns eller
moderns eller bäggederas död, vidare skilsmässa, vistelse i fosterhem
eller på barnhem, finna vi, att detta förekornmer i 65 % eller nära 2/a
av fallen med familjesvårighetcr. Fadern har dött i 35 % av dessa
fall och modern i 23 %. Tyvärr är det svårt att ur tillgängligt statistiskt material få fram en jämförelse för riket i dess helhet, men det
förefaller som om procenttalet för volontärfamiljerna låge kraftigt
över riket i dess helhet. Givetvis har även detta varit en bidragande
orsak till att man sökt fast anstiillning. Genom någon av föräldrarnas frånfälle, siirskilt då faderns, har möjligheterna för sonen att få
utbildning i skola eller som lärling blivit avsevärt mindre: han har
blivit tvungen att i första hand tänka på brödfödan. En stor grupp
inträdessökande ange, att de uppfostrats på barnhem eller i fosterhem, och nästan lika stor är den grupp som uppfostrats av mor- eller
farföräldrar. I åtskilliga fall har skilsmiissa tilltrasslat tillvaron för
den anställningssökande. Det är naturligtvis svårt att uppskatta i
hur hög grad själva vantrivseln i en onormal hemmiljö drivit dem
bort, men att den spelat en viss roll är säkert.
En ganska stor grupp pojkar ange i sina levnadsbeskrivningar,
att de fått börja arbeta myeket tidigt. Åtskilliga berätta, att det varit
knalt med brödfödan därhemma.
630
stammanskapet – en elitgrupp
De volontäranställningssökandes skolutbildning framgår av följande tabell:
Tabell 7.
Skolans art
Folkskola ……………….. ·lHögre folkskola ………….. .
Folkhögskola …………….. · 1
Dessutom korr.-kurs. . ……… ’
Aftonsk., handelssk., yrkessk., l
tekn. skola ……………… i
i Vissa klasser i realsk. utan ex. .l
i Realexamen ………………. l
S:a l
Antal
718
25
11
37
72
89
52
1,004
%
71,5
2,5
1,0
3,7
7,2
8,9
5,2
100,0
För att ge relief åt dessa siffror göra vi en jämförelse med riket i
dess helhet (tab. 8).
Tabell B.
l Smäsk., l Folksk., på· l Högre elelStud.-ex.ll folksk., byggn. o. lägre mentarutb. Totalt
l
l
forts.-sk. leleme~arutb., (realex.)
l % l
l
% % %
l Skolutb. samt!. män ilf å~dern 15-19 årihelal
86,8 7,1 5,7 0,4 100,0, r1ket 1935/1936 ….. 1
:Volontärmaterialet …. l 74,0 20,8 5,2 100,0
Som framgår av tabellen ha de volontäranställningssökande en nå-
got högre skolutbildning än hela rikets manliga ungdom år 1935/36.
Sålunda besitta volontärerna i större utsträckning »lägre elementarutbildning» än genomsnittligt. Med andra ord: volontärerna utgöra
i bildningshänseende ett visst urval.
Påfallande är att så pass många anställningssökande haft en eller
flera realskoleklasser utan att ha någon slutexamen. Avgångsprocenten
i våra realskolor genom kuggning eller andra orsaker håller sig enligt lektor Wigforss, som ägnat dessa ting en utredning, vid c:a 40 %.
Den förmodan ligger nära till hands, att många som gått en eller
flera klasser i realskola eller kommunal mellanskola och så av en
eller annan orsak slutat stått där så att säga efter halvkväden visa.
De ha ofta inte ansetts kompeten.ta nog att sättas på någon kontorsplats och inte heller ha de fått någon grundläggande yrkesutbildning
som åtskilliga av deras jämnåriga kamrater fått. Och vidare ha väl
i åtskilliga fall föräldrarnas sociala ambitioner lagt hinder i vägen
för att de tagit något kroppsarbete.
I intelligensavseende utgör det fast anställda manskapet ett gott
urval. Redan genomsnittet av de anställningssökande ligger en bit
över genomsnittet för samtliga ynglingar i denna ålder. Genom in- 631
45-43845. Svensk Tidskrift 1943.
-~· :.::.
—~-~————– ——-~——————
Torsten Husen
trädesprövningarna frånsållas de sämsta, och om genomsnittet för
hela befolkningen betecknas med koefficienten 100 så komma de anställda upp till koefficienten 117. Enbart detta motiverar beteckningen
en elitgrupp.
Slutligen ha vi då de motiv som ynglingarna själva uppgivit till
att de sökt fast anställning. Det jag här bygger på är dels den rubriken
i levnadsbeskrivningen: Varför jag har sökt som volontär och dels
en fråga i det enskilda samtalet: Varför har Ni sökt som volontär?
Det är naturligtvis vanskligt att bygga på de uppgifter som volontärerna själva lämna angående motiven till sin ansökan. Men det
har ändå sitt intresse att se vilka motiv de ställa i förgrunden. Det
är ju långt ifrån säkert att dessa ytmotiv eller fenomotiv, som man
kallar det på psykologiskt språk, äro identiska med de drivande, underliggande motiven, genomotiven.
Av de sökande ha c:a 880 besvarat niimnda frågor och angett sammanlagt 1,400 motiveringar, d. v. s. inte fullt två motiv per man.
Inte mindre än 533, eller 60,6 %, ha angett, att de vilja ha en god utbildning, en tryggad framtid, att de vilja komma framåt etc. Särskilt
markant är »klättringssynpunkten»: man vill skapa sig en god position i livet. Många understryka att hemförhållandena varit sådana
att de inte haft råd att skaffa sig någon utbildning inom det civila
skolväsendet.
Några citat belysande dessa förhållanden må anföras.
En byggnadssnickare skriver:
»Nu får dom fina skolor vid de militära förbanden så tänkte jag söka in som
volontär för att få dessa skolor som jag inte kunnat få i det civila på grund av
mina föräldrars ekonomi.»
En 18-årig lantbrukselev skriver:
»Jag vill ha en framtidsplats som jag kan bygga på. J ag vill det skall bliva
mit uppehälle för framtiden kanske fleras. – Orsaken till att jag vill bliva
volontär är därför att jag tycks inte komma längre vid Lantbruket än vad
jag är.»
En 17-årig trädgårdselev skriver:
»Nu började jag också att tänka på min framtid o vad jag skulle bli för
något. Det var så mycket man ville bli så man kunde inte bestämma sig. J ag
är mycket intresserad av att läsa. Därför så funderade jag på att ta en korrespondenskurs. J ag satte snart denna tanke i verket och beslöt mig för att
bli ingeniör. Många av mina kamrater skrattade åt mig och sade att jag var
fånig. Det var då som jag kom på tanken att bli volontär. Mina intressen
ha varit mycket stora för allt vad militär heter. J ag är själv med i Hemvärnet
som ju också är en försvarsgren. Det är heller inte många övningsdagar jag
har försummat. Nu har min önskan kommit.»
En 17-årig lantarbetare, mycket intelligent och ambitiös, som sedermera var en av de bästa på sin skola, skriver:
632
L !.’.
stammanskapet – en elitgrupp
»:Min mor dog tidigt så något egentligt minne av henne har jag inte. Min
far söp och var sällan hemma så av honom fick vi fyra barn aldrig någon uppfostran. Men vid 6 års ålder kom jag till min morfar i R. Han var den bästa
man jag någonsin kunnat få att fostra upp mig, sträng då det krävdes, annars
mild. Men då jag fyllt 13 år dog mormor och så blev det omöjligt att stanna
där. J ag kom till ett fosterhem i S. i Skåne. Något annat än arbete fick jag aldrig
känna på . . . Redan tidigt väcktes mitt intresse för krigsmakten. J ag har
aldrig haft tillfälle att läsa vidare på grund av brist på pengar, och enär jag
vet att jag som volontär får fin utbildning beslöt jag försöka komma in vid
armen … Har prövat på både framgång och motgång i mitt liv och vet också
att krigarlivet inte alltid är någon dans på rosor, men vill ändock gärna komma
in där ty man får något att tänka på. Tänka på framtiden.»
En så stor grupp som 441 eller 50 % ha angett intresset för det militära. Men det sättes oftast i andra hand efter utbildningsmotivet
och spelar med all säkerhet inte den roll som man av siffrorna att
döma skulle kunna tro, även om krigarlivet givetvis har sin stora
dragningskraft på ungdomspsyket. Ofta tilltalas hågen för äventyr
och stordåd. Så exempelvis hos denne 18-årige lantarbetare, som dock
ganska snart skildes från utbildningen på grund av uruselt uppförande och fullständig brist på flit:
»Jag vill bli volontär därför att jag har stort intresse för det militära. Ända
sedan man var liten. Och lekte med stakar som gevär. Och ålade i diken och
buskar. När man följde militären miltals på deras övningar. J a det var min
önskedröm att en gång få bli soldat. Nu tänker jag att drömmen skall gå i
uppfyllelse.»
I det här fallet tycks önskedrömmen ohjälpligt ha dödats av soldatlivets hårda realiteter.
Icke mindre än 135 eller 15,3% ange att någon av de frivilliga försvarsrörelserna, hemvärnet, landstormen eller i vissa fall luftbevakning gjort dem militärt intresserade. Särskilt hemvärnet har betytt
mycket i detta sammanhang. En 20-årig svetsare skriver:
»Jag vill ha grundligare utbildning än den jag skulle fått under min värnplikt. Volontärer jag talat med, säger att kamratandan och sammanlevnaden
är mycket god. Gott kamratskap sätter jag mycket högt, och den militära utbildningen har jag fått smaka på inom Hemvärnet, som jag trivs mycket väl
med. Vi är ju visserligen inte tillsammans så länge varje övning, men man
önskar att varje övning kunde bli litet längre.»
I 91 fall anges, att fadern eller någon annan släkting varit värvad
och givit vissa impulser. I 39 fall anges arbetslöshet eller vantrivsel
med det civila arbetet. 15 stycke:!). ange, att de tagit fast anställning
som alternativ till den långa värnplikten, 11 stycken att deras ordinarie värnpliktstjänstgöring gjort dem militärt intresserade. 22 stycken ange sitt idrotts- och friluftsintresse som motiv och 13 stycken
peka på den karaktärsdanande betydelse som volontärutbildningen
kan komma att få. Man får inte bortse ifrån att ungdomens sinne
för det idealistiskt-heroiska i åtskilliga fall också spelar en viss roll.
Sålunda ange 29 ynglingar värdet av att tjäna och försvara fosterlandet. Ett exempel härpå är denne 19-årige lantarbetare:
633
·;’-.~-·—–·
Torsten Husen
»Jag vill bli volontär för att jag har lust för det militära också för att jag
skall kunna arbeta mig fram här i livet vilket varit min största önskan sedan
jag var liten. Och så vill jag käna kung och vårt vackra fosterland vilket man
håller så kärt nu helst i dessa krigstider när man tänker på hur många andra
fått gott ifrån både hus och hem och deras fana kanske aldrig korner att vaja
mer för vinden vilket är det snyggaste man kan se.»
Det kan ha sitt intresse att jämföra de motiv som stads- respektive
landsbygdspojkar ha angivit. Det framgår då exempelvis, att dubbelt
så många pojkar från landet angivit stark studielängtan som motiv;
allra minst är detta procenttal för pojkarna från storstäderna. I det
senare fallet dominerar inte så sällan en strävan att skaffa sig teknisk
specialutbildning. Det är därför som stadspojkar i större utsträckning
än landsbygdspojkar söka sig till pansarvapnet och flyget.
Krigsmakten har länge fyllt och fyller fortfarande en mycket viktig
funktion i den sociala och regionala cirkulationsprocessen i vårt land.
Både när ståndscirkulationens historia en gång skall skrivas och när
problemet landsbygdens avfolkning ånyo tas upp till behandling kommer volontärinstitutionens betydelse säkert att framhävas. Man kommer då, om man forskar närmare i akterna, att stöta på den fattige
torparpojken, som före sekelskiftet sökte anställning vid Svea livgarde och så småningom blev distinktionskorpral och underofficer och
vars söner nu inneha höga statliga befattningar, eller stöta på de
studiebegåvade pojkar från landsbygden, som via krigsmakten kommit i tjänst och i olika tjänst~grader inom polisväsende, post, tull och
telegraf fullgjort en betydelsefull uppgift till samhällets fromma.
634
~; .
EN ELITGRUPP
EN UNDERSÖKNING RÖRANDE REKRYTERINGEN TILL
ARMENS STAMSKOLOR
Av fil. lic. TORSTEN HUSEN, Lund
I SITT för två år sedan avgivna betänkande föreslog »Lantförsvarets
utbildningskommission» en omläggning av det fast anställda manskapets utbildning. Förslaget ledde i alla huvudsakliga punkter till efterföljd i 1942 års försvarsordning. Den utbildning som denna föreskrev
för det fast anställda manskapet uppvisar två väsentliga nyheter:
för det första skulle utbildningen i de civila ämnena (»humaniora»)
koncentreras till det första halvåret (den s. k. klass I) och för det
andra skulle denna utbildning meddelas av civila lärarkrafter. Fördelarna med detta arrangemang skola här inte beröras. Erfarenheterna från den i våras avslutade klass I kunna nu överblickas,
och det har visat sig att det nya utbildningssystemet slagit väl ut till
båtnad både för armen och de fast anställda.
Syftet med volontärinstitutionen ur armens synpunkt sett är att
erhålla ett yrkeskunnigt och allmänmänskligt sett väl kvalificerat
underbefäl, vilket dessutom skall kunna bilda rekryteringsbas för den
fast anställda underofficerskadern (och i vissa fall officerskadern).
Men detta syftemål kan inte tillgodoses såvida icke försvarsmakten
– i detta fall närmast armen – tillmötesgår de anställningssökandes
krav på att få en god utbildning som kan vara av värde för en framtida civil sysselsättning. För huvuddelen av de anställda gäller ju,
att anstiillningcn vid försvarsmakten endast är att betrakta som en
genomgångsperiod, en förberedelse till viss civil verksamhet. Majoriteten av dem som taga avsked efter kontraktstidens utgång sikta på
anställning inom vissa statliga eller kommunala verk, såsom järnvägen, tullen, telegraf- och postverket, polisen, brandkåren.
Icke mindre än c:a 60% av de anställningssökande i fjol angåvo
vid inträdesprövningen på hösten 1942, att de sökte anställning för
att erhålla en god utbildning och därmed också en tryggad framtid
inom någon civil verksamhetsgren. Detta innebiir, att den primära
anledningen till att vederbörande sökt anställning inte kan ha varit det
rent milihira intresset utan just möjligheterna att få en gedigen allmänbildning eller – vilket särskilt gäller sökande till specialtruppslagen-att få utbildning framför allt inom motortekniken.
Det nuvarande läget på arbetsmarknaden med en relativt kännbar
brist på arbetskraft har fört med sig att rekryteringen i år på sina
håll har varit ganska trög. Ynglingar i 17-18-årsåldern kunna nukomma
619
t··j~··- .. · ~-. ’-~
Torsten Husen
upp till ganska höga dagsinkomster i mera säsongbetonade eller krisbetonade sysselsättningar, såsom arbeten på torvmossar o. dyl. Det
är därför givet att de mera kortsynta inte känna någon lockelse att
ta fast anställning, som ju till en början inte ger så särdeles stort
utbyte i rent klingande valuta. Inte så sällan torde det också vara så,
att föräldrarna, utan tanke på sönernas framtida utbildning, hellre
se att dessa ta mera välbetaHa arbeten för att så kunna bidra till försörjningen hemma.
Detta är emellertid en kortsynt politik både ur den enskilde ynglingens och ur samhällets synpunkt. Om utbudet på arbetskraft blir
större vid ett bortfall av beredskapen, komma åtskilliga ungdomar,
som under krigsåren tagit välavlönade diversearbeten, att stå där utan
någon egentlig yrkesutbildning i motsats till dem av deras kamrater,
som tagit på sig en lärlingstids uppoffringar. För samhället kan det
bli ett allvarligt problem att tvingas ta hand om ett ungdomsproletariat utan yrkesutbildning. Efter kriget kommer exempelvis motorbranschen att behöva massor av fackutbildad personal. Eftersom de
civila verkstäderna inom denna bransch betydligt fått reducera sin
verksamhet och alltså i ganska liten utsträckning kunnat nyutbilda
folk, måste detta behov till en början i stor utstriickning täckas med
folk som inom krigsmakten erhållit behövlig utbildning.
För pojkar i 17-18-årsåldern är det dock i en ganska stor procent
av fallen yrkets karaktär av framtidsplats och utbildningsanstalt som
dominerar vid deras värdering av detta och inte den rent pekuniära
ersättning som arbetet ger. Detta är något särskilt utmärkande för
ynglingaåren, då livsplanen utformas och livslinjerna börja klarna.
För en stor grupp av vårt lands manliga ungdom som av ekonomiska
skäl inte kunnat få någon utbildning på civil viig innebära stamskolorna ett välkommet tillfälle att skaffa sig den åtrådda utbildningen. För krigsmakten innebär ’det ekonomiskt sett ganska stora
summor att medelst internatundervisning meddela ett kunskapsstoff,
som närmar sig realexamens, och dessutom en förstklassig befälsutbildning, i vissa fall även en teknisk specialutbildning.
Det bör därför inte förvåna, att krigsmakten under en viss tid vill
dra nytta av den så utbildade personalen för instruktörsuppgifter:
det blir det offer som den fast anställde får ge för den skolning han
erhållit. Och det är som nämnts en skolning som inte endast ligger
på det rent kunskapsmässiga planet. Mången av de anställningssökande undrar kanske i början vilken nytta han skall kunna få av
all den rent militära utbildning han erhåller. Men i sin egenskap av
militär instruktör och som chef för de minsta enheterna i fält förvärvar han sig en formell skolning och en människokunskap som
kan vara av oskattbart värde även i det civila livet i allehanda befattningar.
Varje år söka åtskilliga tusental ynglingar anställning vid krigsmakten. Enbart inom armen var det i år nära 3,300 som skulle anställas. Det är alltså fråga om en inte föraktlig del av den manliga ungdomen i åldern 17-18 år som absorberas av krigsmakten. Det kan
därför även för den stora allmänheten vara av intresse att studera
620
’-r·
!.’ .
stammanskapet – en elitgrupp
vad det är fråga om för folk som söker volontäranställning. Det finns
gott om framstående miin inom vårt samhälle som via krigsmakten
nått höga och ansvarsfulla poster.
l det följande återges i utdrag en undersökning baserad på ett representativt urval omfattande c:a 1,000 anställningssökande. De här anförda uppgifterna insamlades hösten 1942 i samband med inträdesproven, vilka med hänsyn till vikten av en god rekrytering gjorts ganska
omfattande. Dessa intriidcsprov ingå som ett moment i armeledningens allmiinna priivningsvcrksamhct, vilken i huvudsak omfattar
tre kategorier, nämligen värnpliktiga, vilka prövas med ett allmänt,
kortvarigt klassifikationsprov, vidare Yolontärerna samt slutligen
vissa officersaspiranter vilka pröYas karakterologiskt De sistnämnda
prövningarna ledas av särskilt tränade psykologer i sarnarbete med
truppbcfiilct och ha en allmän personlighetskarakteristik till syfte.
Det bör niimnas, att de 1,000 fall som här skola skärskådas äro ur
alla synpunkter representativa för det material det iir fråga om,
d. v. s. dc utgöra vad man på statistiskt språk kallar en god sampling.
l detta fall utgör samplingen e:a 17 % av samtliga anställningssökande. Vid undersökningen har även hänsyn tagits till hur de anställda lyckats tillgodogöra sig utbildningen i klass l.
Låt oss först ta åldersfördelningen i betraktande! Denna framgår
av tabell l.
Tabell 1.
l
Tätortsgrupp
Alder l S:a
l
2 3 4
16-17
l
7 l 17 26
17-18 l 62 100 24 169 355
18-19
l
43 66 26 124 259
19-20 34 34 18 85 171
20-21 24 26 13 79 142
21-22 l lO 2 25 38
22-2a o o o 4 4
l 23-24 o l l lO 12
l S:a l 171 238 85 513 1,007
l Medeltal 1
18,80 18,83 19,09 19,10 18,D0,m. a. p. åldern,
Anm. Medeltalen för åldern hänföra sig till anställningens början den 1/ 10•
Av den hiir anförda tabellen framg·år inte endast åldersfördelningen
utan också fördelningen på olika tätortsgrupper. De fyra grupperna
äro: l) storstäder (Stockholm, Göteborg, Malmö); 2) övriga städer; 3)
köpingar och municipalsamhällen; 4) övrig landsbygd.
Som synes är det huvudsakligen åldrarna 17-20 som vi här ha att
ta i betraktande. Dessutom tillkomma några 16-åringar samt ett
mindre antal ynglingar i åldern 21 år eller däröver. Genomsnittsåldern för samtliga volontäranställningssökande är IS,og år. Nedre
621
t-. •
u’ ,_;.III-”·-’
Torsten Husen
åldersgränsen för antagning ligger vid 17 år och endast i undantagsfall antas ynglingar under denna ålder_
Om vi sätta antalet anställningssökande från de olika tätorterna i
relation dels till hela den manliga befolkningen inom respektive tätortsområden och dels till samtliga ogifta manliga invånare i åldern
15-20 år, erhålla vi de jämförelsetal som återges i tabell 2 och 3.
l.
2.
3.
4.
l.
2.
3.
4.
Tabell 2.
Volontärer från Antal
~fa~liga inv~-~Antal vol. perl’
1 /, 1942 l 100,000 l
storstäder (Sthlm, Gbg, M:ö) 171
l
477,402 35,8
Övriga städer ……………….. :242 l 662,30;) 36,5
Köpingar o. mun.-samh. ………. 84 i\ :2,040,828
Övriga landsbygden …………… ; fl05 lf
Tabell 3.
Volontärer från Antal
I 0 ,
1 ’ An t. man!. ogifta:
;;0 av Saint . . . , ld
..1 d 1nv. 1 a ern
80 mn e 15-20 år
storstäder
l
171 17 :3:3,348……….. l
Övriga städer …….. 1
242 24 53,800
Köpingar o. mun..samh. 84 !l 17, l!l5
Övrig landsbygd • o • • • 505 50 15!l,984
28,u
Antal vol.
per 1000
5 •)
·-4,5
4,0
3 •)
·-
storstäderna, Stockholm, Göteborg och Malmö, bidra med 17 °/o av
alla volontiircr. Övriga städer med 24 %. Köpingar och municipalsamhällen med 9% och rena landsbygden med 50%. Satta i relation till
hela den manliga befolkningen och till hela åldersgruvpen 15-20 år
innehär denna fördelning att landsbygden iir underrepresenterad. Det
är svårt att säga var orsaken till detta ligger; tidigare var det ju som
bekant så, att landsbygden dominerade på de flesta förband. Förmodligen har uttunningen av landsbygdsbefolkningen nu fortskridit så
långt, att jordbrukarna ogärna låta sina söner ta fast anställning,
då det för närvarande råder en skriande brist på arbetskraft på landsbygden. Vidare har den nuvarande krisen framförallt gjort sig kännbar inom industrien, vilken ju iir koncentrerad till städerna. Då ett
företag har m:ht permittera personal till följd av driftsinskri:inkning,
är det i första hand de yngsta som få gå. Detta kommer också till
synes i de levnadsbeskrivningar, som de anställningssökande fått
skriva vid inträdesprövningen.
De i tabell 3 anförda siffrorna, som ange med vilka procenttal de
olika tätorterna bidra till rekryteringen, äro givetvis att betrakta
som medeltal för armens samtliga förband, men varje enskilt förband
avviker mer eller mindre från dessa siffror. Med andra ord: man kan
iaktta större eller mindre regionala variationer med avseende på
rekryteringen. P 2 (Skånska pansarregementet, Hälsingborg) exempelvis, rekryterades i f;iol endast till 30% från rena landsbygden,
622
stammanskapet – en elitgrupp
under det att de övriga 70% kommo ifrån städer eller stadsliknande
samhällen. I 19 (Norrbottens regemente, Boden) däremot rekryterades
till inte mindre än 88% från rena landsbygden.
Regionalt sett är det en stor skillnad på förbandens rekrytmateriat
Vissa, man skulle kunna kalla dem bygderegementen, få nästan samtliga sina volontärer från bygden eller trakterna runt garnisonsstaden,
under det att andra rekrytera över hela landet. Exempel på den första
typen utgöra I 11 (Kronobergs regemente, Växjö) med 76% av sina
volontärer från Kronobergs eller Blekinge län och A 3 (Wendes artilleriregemente, Kristianstad) med 55% från Kristianstads län och
39 % från Malmöhus’ län, alltså 94 % från Skåne. Exempel på motsatt
typ utgör I l (Svea livgarde, Stockholm) som rekryterar praktiskt
taget från hela landet: Stockholms stad och Stockholms län tillsamman bidra endast med 30 %, Skåne bidrar med ungefär lika mycket
och Norrland med 22%. Även A6 (Smålands artilleriregemente, Jönköping) har hela landet som rekryteringsbas, om än inte så markant
som I l. Beträffande I l är det naturligtvis huvudstaden som lockar.
Villigheten att söka fast anställning sammanhänger givetvis med
en mängd olika faktorer. Den allmännaste och kanske mest dominerande är läget på arbetsmarknaden. Följande siffror, hämtade från
Utbildningskommissionens betänkande, belysa detta förhållande. Antalet sökande vid armen till hundra lediga beställningar voro åren
1935-40 följande. Ar 1935: 253, 1936: 240, 1937: 188, 1938: 178, 1939: 161 och
1940: 233. D. v. s. under åren 35-39, som kännetecknades av ständigt
stigande konjunkturer, avtog rekryteringen högst avsevärt, under det
att 1940, då krisen med diirmed sammanhängande omställning på arbetsmarknaden börjat, visade en ur rekryteringssynpunkt stigande
tendens. Rekryteringen har därefter stigit ytterligare. Förhållandena
vid flygvapnet och marinen ha varit analoga. Vid flyget exempelvis
sökte 1935 1,057 ynglingar till 100 lediga platser. 1939 var antalet 314
för att 1940 stiga till 570. Hela tiden har det varit så, att tillströmningen till specialtruppslagen varit avsevärt större än till övriga
truppslag.
Den fråga som i första hand intresserar oss beträffande volontärklientelets ursprung är: från vilka sociala miljöer kommer det~ På
den frågan kan man, utan att direkt stödja sig på annat än den intuitiva erfarenheten, allmänt svara att de förete den mest rikhaltiga
provkarta både med avseende på familjens sociala ställning och den
egna utbildningen. Det finns pojkar från socialt och ekonomiskt synnerligen uselt lottade förhållanden, pojkar från statarhem med ett
dussin barn; arbetarpojkar med den fasta ambitionen att arbeta sig
upp till en ställning i samhället· via volontäranställning; pojkar från
staden, temperamentmiissigt mycket rörliga men med en ambition
som kanske inte alltid fullt ligger i paritet med deras intellekt. Det
finns tröga pojkar från landet, i karaktärshänseende trogna som guld,
ingalunda skapta till fältherrar men som kunna göra en god insats
på blygsamma poster. Det finns pojkar från överklasshem, veritabla
sprakfåglar vilka misskött sig i skolan och som fäderna nu skickat
till det militära så att det skall bli folk av dem. Även i skolutbild- 623
r…. 1 .,.__ -…. -,.
Torsten Husen
ningshänseende äro variationerna lika rika: alltifrån några ringar i
gymnasiet till folkskolans B- eller C-former. Enbart detta sistnämnda
faktum motiverar en differentiering i undervisningen, vilken iir uppdelad på tvenne linjer.
Vill man skapa sig en bild av volontärernas sociala miljö går det
inte att ta utgångspunkten i volontärernas egna yrken. Dels äro ett
stort antal av dem fortfarande hemmasöner och dels stå de i yrkeshänseende alldeles vid starten i livet. Någon differentiering med avseende på duglighet har ännu inte inträtt. Alla stå vid begynnelsen av
klättringen uppåt. Typiskt för den ålderperiod det hiir iir fråga om
är det stiindiga prohorandet med olika yrken och verksamhetsgrenar,
något som i viss mån sammanhänger med bristen på yrkesorientering,
men också med ungdornsårens egenartade utveeklingsdynarnik. Naturen liksom experimenterar med de olika utvecklingsmöjligheterna
under brytningsåren. Utåt visar sig detta bl. a. i att den unge en tid
kan vara lidelsefullt intresserad av en sak och helt gå upp i denna
för att sedan plötsligt ge den på båten och vända sin håg mot något
annat. Det är som niimnts under ynglingaåren som livsplanen utformas som ett resultat av ungdomspsykets trevande och proberande
inställning till omviirlden. Många ta det ena springpojksjobbet efter
det andra. Andra åter ta Hirlingsanställning inom en viss bransch
för att efter en tid finna sig inte passa diir och söka sig något annat.
En socialbestämning utifrån den anställningssökandes yrke är ej
genomförbar. Alltså: vår första uppdelning av materialet i socialt
avseende blir efter faderns (el. moderns) yrke. Denna uppdelning
är gjord i nedanstående tabell (tab. 4).
Antal yrkesutövctrc
I. 298
II. 378
III. 167
IV. 102
v. 4
VI. 5
S:a 954
I%
31,2
39,6
17,5
10,7
0,4
0,5
Tabell 4.
)fa~L yrkeRiördeln. l Yran!. yrkeRfördeln. hela~~
hela landet ar 19:16 i landet 19:l6 35-65 år
i %1 l i s~~ l
36,2
37,2
18,4
8 ,,
’”
33,6
37,0
17,3
(),3
0.2
5,7
l
’
l
1 Grupparna V o. VI äro utproportionerade.
Yrkesgrupperna äro de inom statistiken vedertagna: I. ,Jordbruk
med binäringar. II. Industri och hantverk. III. Handel och samfärdsel. IV. Allmän förvaltningstjänst och fria yrken. V. Husligt arbete.
VI. Övriga.
I stort sett, kan man säga, rekryteras volontärerna med hänsyn till
faderns yrkesgrupp i samma relativa förhållande som för riket i dess
helhet. Men det finnes dock vissa avvikelser. Att procenttalet för
grupp I (jordbruk) är lägre än för hela riket och för grupperna II
624
stammanskapet – en elitgrupp
(industri) och IV (fria yrken) högre beror på att landsbygden som
tidigare nämnts är något underrepresenterad i materialet och omvänt
städer och tätorter något överrepresenterade.
Inom varje yrkesgrupp ha vi försökt göra en uppdelning i socialklasser, vilket inte har varit så lätt och naturligtvis inte är fullt tillförlitligt, då vi i de flesta fall endast haft faderns yrkesbenämning
att bygga piL Denna uppdelning är gjord i tre klasser sålunda, att
till klass I räknats större företagare, högre funktionärer etc., till
klass II ha vi huvudsakligen räknat mellanskiktet, exempelvis verkmästare, förmän, poliser samt kvalificerade arbetare, medan klass III
huvudsakligen utgöres av okvalificerade arbetare. Det visade sig då
att från den rena överklassen endast 30 stycken sökt som volontärer,
medan från klass II kommo 621 stycken och från klass III 303 stycken. Mest företrädd är klass II inom yrkeskategorin industri och
hantverk.
Som en allmän slutsats med hänsyn till faderns sociala ställning
inom yrket kan man säga, att den s. k. överklassen är starkt underrepresenterad, under det att arbetarklassen förefaller vara starkt
överrepresenterad, allt i förhållandet till hela riket. Att så är förhållandet är inte ägnat att förvåna, då man betänker att de mera
välsituerade äga möjligheter att ge sina barn en dyrbar utbildning,
varför deras barn inte känna någon speciell håg att söka fast anställning för att få utbildning som kan vara av civilt värde. De ynglingar från välsituerade familjer som söka anställning komma därför att militärlivet i och för sig med idrott och friluftsliv utövar en
viss dragningskraft på dem eller därför att de inte trivs inom skolans skrankor; de gå till det militära med föräldrarnas goda minne
och hopp om att militärlivet måtte utgöra en god korrektionsa~stalt.
Gå vi så till volontärernas egna yrken finna vi såsom framgår av
tabell 5, att jordbrukargruppen är starkt underrepresenterad. Många
utav de volontäransökande framhålla i sina levnadsbeskrivningar
eller i det enskilda samtalet att de inte trivas med jordbruksarbetet;
detta är enligt deras mening för hårt och ger ingen fritid. Man söker
hellre arbete på annat håll, särskilt då inom industrien. Nu är emellertid bristen på arbetskraft till följd av invandringen till städerna
så stark, att många lantbrukare inte låta sina hemmavarande söner
söka arbete på annat håll.
Tabell 5.
~ – -~
l l l Re!. förd. av man!.
Yrkesgrupp Antal vol. l I%
l
yrkesutövare !936
l
l l5-26 år i %
l
l l
l!
I i 296
l
29,0 44,1
II 364 l 36,8′
i
35,3
III 235
l
23,8 14,6
IV 21
l
2,1 4,2
v ll l,l 0,1
VI l 62 6,3 1,7
S:a 989 100,0 100,0
l
625
– ———————————-
Torsten Husen
Grupp II (industri- och hantverksklassen) är representerad i samma
förhållande som i hela riket. Grupp III däremot (handel och samfärdsel) är klart överrepresenterad i materialet. Detta beror i någon mån
på att städer och övriga tätorter är något överrepresenterade i materialet, men detta utgör ingen förklaringsgrund till hela skillnaden.
Det föreligger med andra ord en viss tendens. I fråga om orsakerna
härtill återkommer jag i Q.et följande.
Vi kunna inte lämna de volontäranställningssökandes yrkesförhållanden utan att söka bestämma dessa mera i detalj. I den levnadsbeskrivning som var och en i fjol fick skriva vid sin anställning ingick en s. k. marginalrubrik (som jämte andra var avsedd som hjälp
för skribenterna), vilken lydde: Framgång eller motgång i mitt arbete
eller yrke. Givetvis har en strävan att framställa sig i så god dager
som möjligt – det hela var dock ett led i en inträdesprövning –
gjort sitt till att göra tavlan vackrare än den annars skulle ha varit,
men vi kunna ändock dra vissa slutsatser hur det har varit med
pojkarnas yrkes- och arbetsförhållanden, innan de sökte fast anställning.
Rent allmänt· sett ha 46% angett att de bara haft framgång i sitt
arbete eller yrke, att de aldrig haft någon motgång, att deras chefer
varit nöjda med dem etc. 17% ange att framgångar och motgångar
ha växlat. Över 7% ange att de haft enbart motgångar, 8% att de
haft mer eller mindre svåra motgångar men att dessa övervunnits,
»det är inget att tala om nu» brukar det heta. 9% ha haft tre eller
flera anställningar, vilket ju är ganska kraftigt, om man betänker,
att det är fråga om pojkar som genomsnittligt är c:a 19 år gamla.
Närmare specificerade äro t82 motgångar och 204 framgångar, alltså
nästan lika mycket av vardera slaget, vilket ju är förvånande, då det
om det ungdomliga psyket gäller, ~om fransmännen uttrycka det, att
»les annees dissipent les amertumes», att åren ta bort bitterheterna.
Förhållandet utgör ett indicium på att anpassningen inom yrkeslivet
inte alltid varit den bästa.
Bland framgångarna intar själva den allmänna trivseln med arbetet
det främsta rummet med 25 %. Därefter följer befordran och avancemang med 16 % och goda läro- och utbildningsmöjligheter i branschen
med 13 %. Vi se alltså, att framtidsmöjligheterna i yrket och utsikterna att få en ordentlig utbildning inta främsta rummet med 29 %.
Denna siffra stiger till 35 %, om man därtill Higger de 6,:; %, som ange
det som en framgång då de fått börja utföra sjiilvständigt, kvalificerat och ansvarsfullt arbete. En viktig grupp framgångar (14 %) utgör också det beröm man fått av arbetsgivaren, om denne eller arbetsledaren varit belåten med vedtJrbörande, om han fått bra betyg etc.
9,3 % anger goda arbetsledare som en framgång och 4,4 % goda arbetskamrater. Det är påfallande att endast 9% framhäver betalningen
som framgång i arbetet, vilket ytterligare understryker att arbetets
karaktär av utbildningsanstalt och framtidsjobb oftast är utslagsgivande för dess värde i denna ålder.
Bland motgångarna inta permittering, arbetsinskränkning, arbetslöshet, minskåde möjligheter i yrket genom krisen etc. det främsta rum- 626
L !.’ –
stammanskapet – en elitgrupp
met med 26 %. I andra rummet följer bristande utbildnings- eller
avancemangsutsikter med 22 %. Vantrivsel i arbetet, bristande intresse för detsamma etc. uppgår till 20 %. Svårt och motigt i början
av arbetet men sedan bättre ange 10 %. 6% av pojkarna understryka
att de rakt inte trivdes med inomhusarbete. 5% tyckte att arbetet var
för tungt och lika många att det var för dåligt betalt, ytterligare en
fingervisning om att det i denna ålder inte är betalningen som spelar
den största rollen vid bedömningen av arbetet utan dess värde för
framtida livsställning. Slutligen ha 4,4% angett, att dåliga arbetsgivare eller arbetsledare varit deras största crux.
Svaret på frågan: Hur kom det sig, att Ni tog upp det yrke Ni hittills har hållit på rned? äger också ett visst intresse för belysning av
volontärernas yrkesförhållanden. 17 % angåvo här att de så att säga
»~irvt» faderns yrke, jordbrukarsonen har börjat hemma på gården,
snickarsonen har börjat i faderns verkstad etc. I 6,5 % av fallen ha
föräldrarna uppmanat vederbörande att ta upp det yrke han hade.
I sammanlagt nära en fjärdedel av fallen kan man anse att föräldrarnas inflytande uttryckligen gjort sig gällande. 12 % framhålla att
man tog upp yrket av speciellt intresse för detsamma och 4% att man
ville arbeta sig fram, få en plats med goda utbildningsmöjligheter etc.
Som bekant är ungdomens yrkesval ofta synnerligen slumpbetonat,
det kan vara ett tillfälligt erbjudande, arbetsförmedlingen har händelsevis ett jobb ledigt, man råkar få syn på en annons som man svarar på etc. På orten, där man bor, kan det ligga ett större företag
som ständigt tar in nytt folk och det faller sig naturligt för ortens
ungdom att söka sig dit, det kan vara referenser från bekanta, släktingar, lärare etc. Det kan vara så att inget annat arbete yppar sig,
i varje fall inget arbete inom den bransch man tänkt sig, och då blir
man tvungen att ta första bästa jobb. Denna grupp bland pojkarna
är som man kan vänta sig ganska stor, den uppgår till inte mindre
iin 41,::; %, varav 10 % har haft svårt att få annat arbete och tagit
första bästa, 11,:-; % genom referenser och hjälp från bekanta och släktingar och liirare, 5 % direkta slumpen, 4,;:; %genom arbetsförmedlingen
och 4,5% genom att arbetsplatsen låg i närheten. Endast 6 % har angett att de tagit upp arbetet eller yrket i fråga av rent ekonomiska
motiv.
Som framgått av den hiir givna, ganska summariska redogörelsen
kastas pojkarna i denna ålder som flarn hit och dit alltefter vindförhållandena och strömningarna på arbetsmarknaden. Då de slutat
skolan i 13-14-årsåldern, ta de ofta vilken sysselsättning som helst,
ofta ~ir det fråga om ett svringpojksjobb som för tillfället ger någorlunda betalning utan att ge någon utbildning. Andra bli telegrambud,
smörgåsnissar eller få andra liknande platser, som icke alltid leda till
fortsatt anställning, när de blivit vuxria. Inte så sällan förekommer
det att pojkar från fattig miljö inte ha råd att ta någon lärlingsanställning med den dåliga betalning som d~irvid oftast ges. När de
uppnått 18 års ålder, och avtalsenligt skola ha större betalning, bli
de inte så sällan permitterade eller direkt avskedade, eftersom det ur
arbetsgivarens synpunkt Lir förmånligare att anställa en yngre pojke
627
.;,.
Torsten Husen
som mycket väl kan utföra samma arbete, men som han inte behöver
ge samma betalning. Den avskedade står då där, kommen till ganska
framskriden ålder, utan egentlig yrkesutbildning. Ibland utgör då
volontäranställningen ett tacksamt alternativ till diverse- eller grovarbetarens lott. Detta torde vara en förklaring till att – som ovan i
anslutning till tabell 5 framhållits – gruppen handel och samfärdsel
är överrepresenterad i volontärmaterialet En 17-årig diversearbetare
skriver:
»Xågon framgång kan man inte säga det hur varit i arbete, när man har
ett sådant arbete som Diwrse jobb, i ett sådant arbete blir det ingenting som
varar något länge så att man får lära sig nftgot arbete för framtiden.»
Volontärernas framtida yrkesaspirationer framgå bl. a. av frågan:
Tala om vad Ni skulle vilja bli om Ni finge välja alldeles fritt? 1<-,rå-
gans formulering inbjuder visserligen till en viss fantasiflykt men
på det hela taget har man i förvånansviirt hög grad hållit sig på
marken.
Vid undersökningar som gjorts utomlands har man funnit, att
traditionsbundenheten med avseende vå yrkm;valet var störst inom
de lägsta och högsta samhällsskikten. De ROm söka fast anställning
utgöra socialpsykologiskt sett inget revresentativt material härutinnan, eftersom en mycket stor procent vill ta anställning för att »skapa
sig en framtid» eller »komma någonstans hiir i livet». Påfallande är
sålunda i hur hög grad volontärernas ambitioner ligga ovanför den
egna klassen eller egna sociala ställningen. Särskilt eftersträvade
äro de statliga eller kommunala befattningarna just av mellangraderna vid post, tull, järnväg, telegraf, polis, den sortens tjänstemän
som på tyska betecknas som »Mittlere Beamten».
I tabell 6 belyses yrkesaspirationerna statistiskt. Indelningen av
materialet är så gjord, att grupp l utgöres av socialt högre stående
yrken, sådana som direktör, präst, officer, disponent, läkare, större
företagschef etc. I grupp II ha vi polis, militiirt underbefäl eller underofficer, kriminalkonstapel, tulltjänstemän, utlärd hantverkare, förman, föreståndare, verkmästare etc. Grupp III, från vilken en stor
del av volantiirerna stamma, utgöres av lantarbetare, handelsbiträde,
grovarbetare etc.
I tabell 6 har vidare under grupp IV medtagits mera fantasibetonade och pubertctsmässiga yrkesönskningar, sådana som upptäcktsresande, detektiv, general, reseskildrare, krigsreporter etc. Under
rubriken »Övrigt» komma dessutom grupperna »vet inte» och »inget
svar». Att den sistnämnda gruppen blivit så stor beror delvis på att
denna stod sist i frågeschemat och att därigenom åtskilliga inte hunnit med att besvara frågan på den utsatta tiden. Socialgrupp II har
indelats i a) någon art av statlig eller kommunal tjänst (vid post,
järnväg, telegraf, tull, polis etc.), b) någon higre befattning inom det
militära (underbefäl, underofficer), c) någon sysselsättning inom motorbranschen (mekaniker, bilförare etc.) samt d) övrigt (här ha vi
kvalificerade yrken inom lantbruket, såsom rättare, arrendator eller
ägare av egen gård, vidare befattningar inom kontorsbranschen, så-
628
l
_________…….___…_………..-~.~- ..–~-
stammanskapet – en elitgrupp
som kontorist, lagerbokhållare etc., kvalificerade yrken inom hantverket etc.). Siffrorna utan parentes äro absoluta tal under det att
siffrorna inom parentes ange procenttal i förhållande till antalet
yrkesönskningar inom den åldersgrupp det är fråga om.
Tabell 6.
Ålder 1—
1 I
Socialgrupp Övrigt
IV
Vet Inget
inte svar
S:a
l
l övriga l III
II
a b c
16 3(12,5! 5(20,5! 2 8,3~ 2 ’8,3 l l (4,2), – l 3 (12,5 i 3 (12,5 5 ·2o,5 24
17 83 22) 60 16) 56 .15 l 41 11 11 2,9 ! 2 125,6,6 15 ,3,9 84 22) 377
18 52,20) 53 20! 36 14[ 25:9,5 1415,2 ! l 16 6,2 12,4,6151 19,5 260
19 35 19 29 16 28 16)1 20 ,11 14′ 7,7 l – 9 l5
3 ”·’ . 42 23’1
180
20 24 116) 21\14 13 .8,8! 15l10 16,11 l l
l
8 15 7 l.5. 43 29: 147
21 9.24 10(26 ~,3)1 3 i8
~l31 l 3 ,8 – 110(26 381
Äldre 4(23: 3:18 5 29 – l (6) – 3 18 17[
!
Om vi närmare betrakta tabellen, finna vi följande. 20% av yrkesönskningarna (bortser man från den grupp som inte svarat blir
siffran 26 %) syfta till den högsta socialklassen. C:a 47% syfta till
mellanklassen med 17 % till statlig eller kommunal tjänst, 13 % till
någon lägre befattning inom det militära och 11% till någon sysselsättning inom motorbranschen. Helt naturligt är att praktiskt taget
inga vilja stanna kvar på det plan de befinna sig vid inträdet på den
militära banan (endast 1/2 %). Påfallande är att önskningarna i huvudsak hålla sig på marken. Endast 6,2% äro av typen »upptäcktsresande» eller »en ny Gunder Hägg», d. v. s. präglade av pojkarnas
dagdrömmerier. Man skulle kunna vänta sig, att detta slags aspirationer skulle avta med stigande ålder och mognad, vilket också –
om än svagt – framgår av tabellen. Samma sak gäller beträffande
aspirationerna att nå upp till det högsta skiktet. Med stigande ålder
och mognad avtar procenttalet, från 22 för 17-årsgruppen till 16 i 20-
årsgruppen (siffrorna för övriga åldersgrupper äro osäkra till följd
av det låga antalet).
Synnerligen viktiga i detta sammanhang äro familjeförhållandena.
Vid de antagningsprövningar och undersökningar av volontärer jag
varit med om hade jag ett intuitivt intryck av att en påfallande stor
grupp av dessa kommo från familjer som skilde sig från genomsnittet. ·
Det som först faller i ögonen är barnrikedomen i de familjer från
vilka volontärerna komma.
De familjer från vilka volontärerna stamma uppvisa en förskjutning uppåt mot barnrikare kullar. Medelantalet barn per volontärfamilj är 4,29, under det att medelantalet för samtliga äktenskap med
barn i riket vilka varat 10-15 år vid årsskiftet 1930-31 var 3,21. Man
tar säkerligen inte fel om man tillskriver barnrikedomen en viss roll,
629
Torsten Husen
när det gäller att motivera en ansökan om fast anställning. Barnantalet har utgjort en stark press på familjens ekonomiska standard;
möjligheterna att på annat sätt skola barnen ha varit mindre.
Denna förmodan bekräftas, om man undersöker vilket ordningsnummer inom syskonkretsen som de anställningssökande inta. Det visar
sig nämligen då, att det föreligger en tydlig tendens att låta de
yngre i syskonskaran ta fast anställning. Sålunda är det genomsnittliga ordningsnumret för de volontärsökande som tillhöra B-barnsfamiljer 6,5 mot det ideala genomsnittsvärdet 4,;; och för 7-barnsfamiljer 5,6 mot genomsnittsvärdet 4. Tendensen minskar ju lägre
barnkullar man tar. Sålunda är genomsnittet i ordningsnumret för
4-barnsfamiljer 2,51 mot 2,;; idealt, för 3-barnsfamiljer exakt 2, vilket
ju är det ideala värdet. För 2-barnsfamiljer ligger genomsnittet
t. o. m. något under l,G. Förklaringen till detta kan inte vara annat
än den, att ju fler barn som födas desto svårare blir det att ge dem
behövlig utbildning.
*
Om man mera i detalj undersöker familjeförhållandena, finner man,
att e:a 25 % av volontärerna, alltså var fjärde, har det trassligt i ett
eller annat avseende. De uppgifter jag här anför bygga på dels den
punkt i levnadsbeskrivningen som heter: Något om mina föräldrar
och den uppfostran de givi.t mig och dels på dc uppgifter om sina
familjeförhållanden som volontären lämnat i det enskilda samtalet.
Man kan utan vidare förutsätta, att förhållandena inte varit sämre
än som framkommit vid intriidesansökan, därför att pojkarna helt
naturligt sträva efter att framställa sig i så god dager som möjligt.
Om vi till första gruppen familjesvårigheter räknar faderns eller
moderns eller bäggederas död, vidare skilsmässa, vistelse i fosterhem
eller på barnhem, finna vi, att detta förekornmer i 65 % eller nära 2/a
av fallen med familjesvårighetcr. Fadern har dött i 35 % av dessa
fall och modern i 23 %. Tyvärr är det svårt att ur tillgängligt statistiskt material få fram en jämförelse för riket i dess helhet, men det
förefaller som om procenttalet för volontärfamiljerna låge kraftigt
över riket i dess helhet. Givetvis har även detta varit en bidragande
orsak till att man sökt fast anstiillning. Genom någon av föräldrarnas frånfälle, siirskilt då faderns, har möjligheterna för sonen att få
utbildning i skola eller som lärling blivit avsevärt mindre: han har
blivit tvungen att i första hand tänka på brödfödan. En stor grupp
inträdessökande ange, att de uppfostrats på barnhem eller i fosterhem, och nästan lika stor är den grupp som uppfostrats av mor- eller
farföräldrar. I åtskilliga fall har skilsmiissa tilltrasslat tillvaron för
den anställningssökande. Det är naturligtvis svårt att uppskatta i
hur hög grad själva vantrivseln i en onormal hemmiljö drivit dem
bort, men att den spelat en viss roll är säkert.
En ganska stor grupp pojkar ange i sina levnadsbeskrivningar,
att de fått börja arbeta myeket tidigt. Åtskilliga berätta, att det varit
knalt med brödfödan därhemma.
630
stammanskapet – en elitgrupp
De volontäranställningssökandes skolutbildning framgår av följande tabell:
Tabell 7.
Skolans art
Folkskola ……………….. ·lHögre folkskola ………….. .
Folkhögskola …………….. · 1
Dessutom korr.-kurs. . ……… ’
Aftonsk., handelssk., yrkessk., l
tekn. skola ……………… i
i Vissa klasser i realsk. utan ex. .l
i Realexamen ………………. l
S:a l
Antal
718
25
11
37
72
89
52
1,004
%
71,5
2,5
1,0
3,7
7,2
8,9
5,2
100,0
För att ge relief åt dessa siffror göra vi en jämförelse med riket i
dess helhet (tab. 8).
Tabell B.
l Smäsk., l Folksk., på· l Högre elelStud.-ex.ll folksk., byggn. o. lägre mentarutb. Totalt
l
l
forts.-sk. leleme~arutb., (realex.)
l % l
l
% % %
l Skolutb. samt!. män ilf å~dern 15-19 årihelal
86,8 7,1 5,7 0,4 100,0, r1ket 1935/1936 ….. 1
:Volontärmaterialet …. l 74,0 20,8 5,2 100,0
Som framgår av tabellen ha de volontäranställningssökande en nå-
got högre skolutbildning än hela rikets manliga ungdom år 1935/36.
Sålunda besitta volontärerna i större utsträckning »lägre elementarutbildning» än genomsnittligt. Med andra ord: volontärerna utgöra
i bildningshänseende ett visst urval.
Påfallande är att så pass många anställningssökande haft en eller
flera realskoleklasser utan att ha någon slutexamen. Avgångsprocenten
i våra realskolor genom kuggning eller andra orsaker håller sig enligt lektor Wigforss, som ägnat dessa ting en utredning, vid c:a 40 %.
Den förmodan ligger nära till hands, att många som gått en eller
flera klasser i realskola eller kommunal mellanskola och så av en
eller annan orsak slutat stått där så att säga efter halvkväden visa.
De ha ofta inte ansetts kompeten.ta nog att sättas på någon kontorsplats och inte heller ha de fått någon grundläggande yrkesutbildning
som åtskilliga av deras jämnåriga kamrater fått. Och vidare ha väl
i åtskilliga fall föräldrarnas sociala ambitioner lagt hinder i vägen
för att de tagit något kroppsarbete.
I intelligensavseende utgör det fast anställda manskapet ett gott
urval. Redan genomsnittet av de anställningssökande ligger en bit
över genomsnittet för samtliga ynglingar i denna ålder. Genom in- 631
45-43845. Svensk Tidskrift 1943.
-~· :.::.
—~-~————– ——-~——————
Torsten Husen
trädesprövningarna frånsållas de sämsta, och om genomsnittet för
hela befolkningen betecknas med koefficienten 100 så komma de anställda upp till koefficienten 117. Enbart detta motiverar beteckningen
en elitgrupp.
Slutligen ha vi då de motiv som ynglingarna själva uppgivit till
att de sökt fast anställning. Det jag här bygger på är dels den rubriken
i levnadsbeskrivningen: Varför jag har sökt som volontär och dels
en fråga i det enskilda samtalet: Varför har Ni sökt som volontär?
Det är naturligtvis vanskligt att bygga på de uppgifter som volontärerna själva lämna angående motiven till sin ansökan. Men det
har ändå sitt intresse att se vilka motiv de ställa i förgrunden. Det
är ju långt ifrån säkert att dessa ytmotiv eller fenomotiv, som man
kallar det på psykologiskt språk, äro identiska med de drivande, underliggande motiven, genomotiven.
Av de sökande ha c:a 880 besvarat niimnda frågor och angett sammanlagt 1,400 motiveringar, d. v. s. inte fullt två motiv per man.
Inte mindre än 533, eller 60,6 %, ha angett, att de vilja ha en god utbildning, en tryggad framtid, att de vilja komma framåt etc. Särskilt
markant är »klättringssynpunkten»: man vill skapa sig en god position i livet. Många understryka att hemförhållandena varit sådana
att de inte haft råd att skaffa sig någon utbildning inom det civila
skolväsendet.
Några citat belysande dessa förhållanden må anföras.
En byggnadssnickare skriver:
»Nu får dom fina skolor vid de militära förbanden så tänkte jag söka in som
volontär för att få dessa skolor som jag inte kunnat få i det civila på grund av
mina föräldrars ekonomi.»
En 18-årig lantbrukselev skriver:
»Jag vill ha en framtidsplats som jag kan bygga på. J ag vill det skall bliva
mit uppehälle för framtiden kanske fleras. – Orsaken till att jag vill bliva
volontär är därför att jag tycks inte komma längre vid Lantbruket än vad
jag är.»
En 17-årig trädgårdselev skriver:
»Nu började jag också att tänka på min framtid o vad jag skulle bli för
något. Det var så mycket man ville bli så man kunde inte bestämma sig. J ag
är mycket intresserad av att läsa. Därför så funderade jag på att ta en korrespondenskurs. J ag satte snart denna tanke i verket och beslöt mig för att
bli ingeniör. Många av mina kamrater skrattade åt mig och sade att jag var
fånig. Det var då som jag kom på tanken att bli volontär. Mina intressen
ha varit mycket stora för allt vad militär heter. J ag är själv med i Hemvärnet
som ju också är en försvarsgren. Det är heller inte många övningsdagar jag
har försummat. Nu har min önskan kommit.»
En 17-årig lantarbetare, mycket intelligent och ambitiös, som sedermera var en av de bästa på sin skola, skriver:
632
L !.’.
stammanskapet – en elitgrupp
»:Min mor dog tidigt så något egentligt minne av henne har jag inte. Min
far söp och var sällan hemma så av honom fick vi fyra barn aldrig någon uppfostran. Men vid 6 års ålder kom jag till min morfar i R. Han var den bästa
man jag någonsin kunnat få att fostra upp mig, sträng då det krävdes, annars
mild. Men då jag fyllt 13 år dog mormor och så blev det omöjligt att stanna
där. J ag kom till ett fosterhem i S. i Skåne. Något annat än arbete fick jag aldrig
känna på . . . Redan tidigt väcktes mitt intresse för krigsmakten. J ag har
aldrig haft tillfälle att läsa vidare på grund av brist på pengar, och enär jag
vet att jag som volontär får fin utbildning beslöt jag försöka komma in vid
armen … Har prövat på både framgång och motgång i mitt liv och vet också
att krigarlivet inte alltid är någon dans på rosor, men vill ändock gärna komma
in där ty man får något att tänka på. Tänka på framtiden.»
En så stor grupp som 441 eller 50 % ha angett intresset för det militära. Men det sättes oftast i andra hand efter utbildningsmotivet
och spelar med all säkerhet inte den roll som man av siffrorna att
döma skulle kunna tro, även om krigarlivet givetvis har sin stora
dragningskraft på ungdomspsyket. Ofta tilltalas hågen för äventyr
och stordåd. Så exempelvis hos denne 18-årige lantarbetare, som dock
ganska snart skildes från utbildningen på grund av uruselt uppförande och fullständig brist på flit:
»Jag vill bli volontär därför att jag har stort intresse för det militära. Ända
sedan man var liten. Och lekte med stakar som gevär. Och ålade i diken och
buskar. När man följde militären miltals på deras övningar. J a det var min
önskedröm att en gång få bli soldat. Nu tänker jag att drömmen skall gå i
uppfyllelse.»
I det här fallet tycks önskedrömmen ohjälpligt ha dödats av soldatlivets hårda realiteter.
Icke mindre än 135 eller 15,3% ange att någon av de frivilliga försvarsrörelserna, hemvärnet, landstormen eller i vissa fall luftbevakning gjort dem militärt intresserade. Särskilt hemvärnet har betytt
mycket i detta sammanhang. En 20-årig svetsare skriver:
»Jag vill ha grundligare utbildning än den jag skulle fått under min värnplikt. Volontärer jag talat med, säger att kamratandan och sammanlevnaden
är mycket god. Gott kamratskap sätter jag mycket högt, och den militära utbildningen har jag fått smaka på inom Hemvärnet, som jag trivs mycket väl
med. Vi är ju visserligen inte tillsammans så länge varje övning, men man
önskar att varje övning kunde bli litet längre.»
I 91 fall anges, att fadern eller någon annan släkting varit värvad
och givit vissa impulser. I 39 fall anges arbetslöshet eller vantrivsel
med det civila arbetet. 15 stycke:!). ange, att de tagit fast anställning
som alternativ till den långa värnplikten, 11 stycken att deras ordinarie värnpliktstjänstgöring gjort dem militärt intresserade. 22 stycken ange sitt idrotts- och friluftsintresse som motiv och 13 stycken
peka på den karaktärsdanande betydelse som volontärutbildningen
kan komma att få. Man får inte bortse ifrån att ungdomens sinne
för det idealistiskt-heroiska i åtskilliga fall också spelar en viss roll.
Sålunda ange 29 ynglingar värdet av att tjäna och försvara fosterlandet. Ett exempel härpå är denne 19-årige lantarbetare:
633
·;’-.~-·—–·
Torsten Husen
»Jag vill bli volontär för att jag har lust för det militära också för att jag
skall kunna arbeta mig fram här i livet vilket varit min största önskan sedan
jag var liten. Och så vill jag käna kung och vårt vackra fosterland vilket man
håller så kärt nu helst i dessa krigstider när man tänker på hur många andra
fått gott ifrån både hus och hem och deras fana kanske aldrig korner att vaja
mer för vinden vilket är det snyggaste man kan se.»
Det kan ha sitt intresse att jämföra de motiv som stads- respektive
landsbygdspojkar ha angivit. Det framgår då exempelvis, att dubbelt
så många pojkar från landet angivit stark studielängtan som motiv;
allra minst är detta procenttal för pojkarna från storstäderna. I det
senare fallet dominerar inte så sällan en strävan att skaffa sig teknisk
specialutbildning. Det är därför som stadspojkar i större utsträckning
än landsbygdspojkar söka sig till pansarvapnet och flyget.
Krigsmakten har länge fyllt och fyller fortfarande en mycket viktig
funktion i den sociala och regionala cirkulationsprocessen i vårt land.
Både när ståndscirkulationens historia en gång skall skrivas och när
problemet landsbygdens avfolkning ånyo tas upp till behandling kommer volontärinstitutionens betydelse säkert att framhävas. Man kommer då, om man forskar närmare i akterna, att stöta på den fattige
torparpojken, som före sekelskiftet sökte anställning vid Svea livgarde och så småningom blev distinktionskorpral och underofficer och
vars söner nu inneha höga statliga befattningar, eller stöta på de
studiebegåvade pojkar från landsbygden, som via krigsmakten kommit i tjänst och i olika tjänst~grader inom polisväsende, post, tull och
telegraf fullgjort en betydelsefull uppgift till samhällets fromma.
634
~; .