Näringslivet och friheten
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NÄRINGSLIVET
OCH FRIHETEN
Av direktör GUSTAF SÖDERLUND, Stockholm
NÅR man i våra dagar talar om friheten inom samhälle och
näringsliv, så är det ingalunda någon absolut frihet man åsyftar.
Individens obegränsade och fullkomliga frihet är oförenlig redan
med sammanlevnad inom familjen. Den fortgående samhällsbildningen lägger än flera band på det fria handlandet, först i form
av seder, bruk och traditioner, ofta religiöst förankrade och alltid
av någon slags makthavare försvarade, sedermera lagfästa och
försedda med sanktioner, som överheten handhar. Frihetens begränsning och tuktan i takt med den materiella odlingens landvinningar, kommunikationernas utveckling, livsföringens berikande och tankens vidgade möjligheter är en väsentlig kulturuppgift, den må sedan omhänderhavas i den ena eller andra formen.
Hur denna uppgift löses är i stort sett avgörande för ett folks
utveckling och öden, och det är därför inte underligt, att diskussionen är livlig och striden mången gång hård omkring problemet
angående friheten och dess begränsning.
Att friheten för varje individ och varje folk har ett bestämt
egenvärde tarvar ingen förklaring. Värdesättningen är visserligen olika både mellan individer och mellan folk, men ingen kan
undgå att betrakta ingrepp i sin frihet som olägliga och ovälkomna ting. Ingreppen kunna vara sådana, att man snart sagt
till varje pris söker undkomma dem; eller de kunna vara så avpassade och modererade, att man i insikt om deras nödvändighet
finner sig till rätta med dem. I senare fallet har uppgiften lösts
i överensstämmelse med vad som plägar kallas folkets rättsmedvetande, och lösningen är därmed på riktigt sätt förankrad; i
förra fallet har en hänsynslös statsmakt gått för långt i sina förbud eller påbud och får söka upprätthålla dem med våldsamma
medel, sådana som på flera håll praktiseras i våra dagar.
Man plägar tala om frihetsälskande folk och menar därmed,
både att den individuella friheten inom landet sättes högt och att
nationens politiska självständighet betraktas som en oförytterlig
691
49- 4302:>. Svensk Tidskrift 1943.
–lU ’ – ….. ____ .__,.A
Gustaf Söderlund
tillgång, vilken måste försvaras med alla medel. Det är icke de
slöa och likgiltiga, de okunniga och odugliga individerna eller
folken, som förmå sig till en dylik hög värdesättning av friheten.
Det är tvärtom de företagsamma och livsdugliga, de kunniga och
modiga, som blivit frihetens förkämpar. Till dessa framåtskridandets pionjärer sluta sig. visserligen också sådana frihetsdyrkare,
som påminna om armeernas äventyrare, den tygellösa handlingens
fribytare. Men några drönare och döddansare äro inte heller de.
Adelsmärket vinna de blott icke, ty det tillhör allenast dem, som
med frihetsbegreppet förbinda hänsyn, disciplin och lagbundenhet.
Ty all frihet kan naturligtvis missbrukas av dem, som ha styrkan och makten men sakna besinningen och hänsynen till andra.
Inom sammanlevnadens alla områden betyder friheten för rnig en
potentiell begränsning av friheten för den, som är svagare än jag.
Gränsen mellan hans frihetsområde och mitt kan jag bestämma.
Men det kommer i längden an på detta mitt avgörande, huruvida
jag får behålla friheten eller icke. De vinster, som tillfälligtvis
inkasseras genom maktmissbruk, äro icke av bestående värde; dc
låta sig icke länge förnyas, vare sig detta hindras genom växande
motstånd från de förtryckta eller genom att friheten som sådan
går förlorad. Frihetens rätta bruk är med andra ord ett viktigt
spörsmål i dagens mångfaldiga avgöranden. Handlingsnormer av
tvingande och otvetydig beskaffenhet – på samma gång angivande gränsen för de enskildas fria beslut — kunna aldrig täcka
hela fältet av mänsklig aktivitet. Aven i det mest statsdirigerade
och tvångsstyrda samhällsliv finns det områden, dit regleringarna
icke nått eller där de icke äro uttömmande.
De frågor, som ligga bakom alla diskussioner om frihet och
tvång för medlemmarna av ett samhälle, kunna formuleras ungefär sålunda: »Bör friheten principiellt ha företräde framför
tvånget? Efter vilka grunder och på vad sätt bör friheten avgränsas genom statliga ingripandenh
J ag skall i detta sammanhang närma mig dessa frågor endast
så vitt angår näringslivet. Redan för en sådan uppgift är det
nödvändigt att begränsa sig till vissa viktigare synpunkter. Frå-
gan är, om det kan uppställas några generella normer för hithörande samhällsfrågors lösning.
Den första av de nyss formulerade frågorna – bör friheten
principiellt ha företräde framför tvånget? – skulle måhända utan
692
~; .
Näringslivet och friheten
vidare kunna besvaras jakande, för så vitt vi över huvud taget
vilja räkna oss som ett frihetsälskande folk. Ty det betyder ju,
att friheten tillmätes ett egenvärde, medan tvånget närmast är
förhatligt. Emellertid bör man dröja något utförligare vid denna
fråga, som får sin rätta belysning först genom att föra diskussionen djupare och närma resonemanget till den andra och mera
praktiska frågan om grunder och gränser för näringslivets frihet.
Friheten har icke blott ett värde för den enskilde, som äger begagna den i sin verksamhet till främjande av egna intressen, utan
är också den bästa form för ett folks fostran och utveckling till
högre kultur och effektivare produktion. Det sista påståendet
skall säkerligen icke utan vidare godtagas överallt. Man skall
göra gällande, att friheten i alltför stor utsträckning innebär, att
den starkare förtrycker den svagare. Man skall ock kunna hänvisa till vår egen och andras mycket omfattande lagstiftning till
skydd för konsumenter, arbetare och andra, som dessförutan icke
skulle äga ett rimligt mått av trygghet. Och varje sådan lagstiftning är en motsvarande begränsning av andras frihet, ett tvång
på dem. Härtill vill jag då blott invända, att det vore lyckligare,
vore ett tecken på högre kultur och inre styrka, om den nödvändiga tryggheten kunde beredas utan statligt tvång. Om tanken,
att så skulle kunna ske, betecknas som verklighetsfrämmande, må
det tillåtas mig framhålla, att å andra sidan ett statligt förmynderskap över enskilda och deras intressen på område efter område
gör det alltmer tveksamt, hur mycket ett sådant folk skall kunna
åstadkomma så att säga av sig självt, i frihet, utan bistånd av
politisk makt och utan statlig dirigering. Jag vet personer, som
antagligen icke alls reagera för denna synpunkt. Men det är icke
likgiltigt, huruvida erforderliga anordningar och regler åvägabringas av politikerna och stöpas i byråkratiska former i stället
för att skapas av de personer själva, vilkas intressen det gäller
och som i praktiken bli beroende av regleringarna. Politikerna
må vara aldrig så nära förbundna med vederbörande intressegrupper och betrakta sig som deras representanter, angelägenheterna i fråga äro dock icke närmast deras utan endast vissa
deras valmäns och i övrigt helt andras. Intressebärarna avkopplas
från en uppgift, som det är deras plikt att själva komma till rätta
med, och detta även där de sammanslutit sig i fackliga organisationer för handhavande av just sådana frågor. De praktiska,
arbetstekniska och affärsmässiga synpunkter, som i diskussionen
mellan vederbörande parter icke kunna undgå att beaktas, och den
693
if’ ………_.
……-.:~. /’·.
’;.- L. ~,.. ·J
;~:-~’. r ..
Gustaf Söderlund
smidighet, som en effektiv produktionsorganisation kräver och som
produktionens egna män bäst förstå, komma alltid mer eller mindre bort i de politiska avgörandena. Det är i dessa avgöranden
icke så mycket fråga om att finna ut det praktiskt lämpligaste
och riktigaste utan fastmer det mest givande ur partisynpunkt
Ju mer produktionens fol~ överlåter sina angelägenheter åt politikerna, desto mer komma de själva ifrån sina fackliga uppgifter,
desto mer bundet och byråkratiskt bli frågorna reglerade och
desto större blir faran för att utvecklingen i det hela kommer att
följa tvångets väg i stället för frihetens.
Det skall trots detta icke från min sida förnekas, att nödvändiga regleringar i många fall icke kunna åstadkommas annat än
genom statligt tvång. Det existerar på många områden inga organisatoriska förutsättningar för frågornas reglering genom fria
överenskommelser eller enskilt handlande. Vad jag emellertid med
det förda resonemanget velat framhålla, det är att så snart det
finns någon möjlighet att åstadkomma tillfredsställande förhållanden på frivillighetens väg bör detta principiellt ha företräde
framför tvånget. Folkets fostran genom fritt och självansvarigt
handlande som enskilda individer och i egna, fria yrkesorganisationer är för en rik och lycklig utveckling långt värdefullare än
att de politiska partierna f~ sträcka sina giriga händer ut över
det, som människorna göra och tänka göra i sin dagliga gärning.
På lång sikt är det därför ofta bättre att vänta med en reglering,
till dess den kan genomföras i frihet, än att driva fram den på
politisk väg som en statlig tvångsreglering.
När jag på detta sätt för näringslivets del sätter friheten före
tvånget, så uttrycker jag därmed också den åsikten, att produktionen blir mångsidigare, effektivare och starkare, om den får åtnjuta största möjliga frihet. Varje hämmande band, varje hindrande reglering, varje ny byråkratisk föreskrift eller fordran är
en broms på utvecklingen mot ökad produktion och höjd levnadsstandard. Vilket icke hindrar, att fall kunna förekomma, där
statens ingripande även i tvångets form kan leda till en produktionsförbättring, som det fria näringslivet icke varit mäktigt. Särskilt framträder behovet av statliga ingripanden eller statlig medverkan vid de anpassningar, som starka konjunkturrörelser nödvändiggöra och som det enskilda näringslivet ensamt inte mäktar
åstadkomma under samtidigt upprätthållande av den största möjliga produktion. När detta hjälpbehov konstateras, må dock icke
förbises, att det enskilda näringslivets förutsättningar för en fullt
694
·.• ~-~~~———–……..-·-~~-~
Näringslivet och friheten
effektiv produktion ofta dessförinnan störts av hotande eller inträffade statliga och andra åtgöranden. J ag har icke anledning
tro, att sådana störningar medvetet ingått i någon infernalisk
politik för att komma enskild företagsamhet till livs. Men det är
beklämmande att nu i den politiska färgning av efterkrigsproblemen, varmed socialdemokraterna äro sysselsatta, på mest tongivande håll finna uttryck för en mentalitet, som räknar med metoder av dylikt slag i kampen för socialisering.
Över huvud har den politiska diskussionen av efterkrigsproblemen fått något. av desperation över sig i samband med uppställandet av den s. k. fulla sysselsättningens princip. Att all arbetskraft kunnat sysselsättas under kriget har sin grund i dels militärinkallelserna, dels försvarsanstalternas fantastiska varuefterfrågan, dels ersättningsproduktionens omfattande behov av arbetskraft. När efter kriget de sålunda skapade arbetstillfällena bortfalla utan att ersättas av en från annat håll kommande efterfrågan, avser man att låta staten träda till icke allenast genom
att sätta igång offentliga arbeten av olika slag och på annat sätt
supplera den bristande enskilda efterfrågan utan även genom att
samordna de olika formerna av ekonomisk verksamhet under samhällets ledning och i samhällets ägo överföra naturrikedomar,
industriföretag, kreditanstalter, transportmedel och kommunikationsleder. Krigstidens regleringar och tvångsmässiga anordningar kunna vid en sådan politik icke försvinna utan få i stället
utbyggas. Hävdandet av statens rätt och plikt att under alla förhållanden ovanifrån och med tvång söka hålla kvar en god konjunktur och trygga full sysselsättning ger frihetskravet ringa rum,
långt mindre något företräde. Farhågorna för att den auktoritära
statens tvångsmedel skola ersätta de demokratiska samhällsformerna viftas bort med hänvisning i sista hand till att det är den politiska majoriteten som bestämmer och att detta tillgodoser kravet
på demokrati. Vad som därefter återstår av frihet för dem, som
i ena eller andra egenskapen deltaga i den produktiva verksamheten, är i princip inte mer än det nationalsocialistiska Tyskland
medgivit.
På tal om ett överförande av industriföretag och andra produktionsmedel i statens ägo skall det säkert från socialiseringsvännerna göras gällande, att den statliga äganderätten i stället för
den enskilda icke har att göra med frågan om frihet och tvång
inom näringslivet. I viss mån kan detta vara rätt, såvitt angår
enstaka företag, vilka drivas parallellt med privata sådana. Ett
695
.u.
._,i._…..
Gustaf Söderlund
dylikt förhållande brukar emellertid icke så länge av staten tolereras, utan övertagandet kommer till sist att avse hela näringsgrenen. statens strävan till ensamrätt (monopol) inom denna är
omisskännlig. Redan privata monopol äro ägnade att minska friheten för konkurrenter och potentiella sådana, och statsmonopolet
har härutöver statens rnalitmedel till sitt förfogande. Ju längre
statens äganderätt till produktionsföretag sträcker sig, desto
tyngre faller dess hand över fri företagsamhet och konkurrens.
Frihetens begränsning och tvångets utbredning behöver emellertid icke komma på denna väg, sedan diskussionen övergått till att
gälla statlig tvångsreglering av produktionsområden, även om de
falla helt utanför statens äganderätt.
Då jag härefter övergår till frågan, efter vilka grunder och på
vad sätt friheten bör avgränsas genom statliga ingripanden, gör
jag det mot bakgrunden av den uppfattning, jag i det föregående
sökt motivera, nämligen att friheten principiellt bör givas ett
företräde framför tvånget/
En sådan uppfattning leder omedelbart till den grundsatsen, att
friheten bör inskränkas allenast till förmån för intressen av sådan
betydelse, att frihetskravet utan tvekan bör vika. Detta betyder,
att stor försiktighet och återhållsamhet bör iakttagas vid infö-
rande av tvångsregleringar på näringslivets område. Och det betyder ett klart avvisande av sådana regleringar endast för regleringens egen skull. staten bör närma sig näringslivet och dess
problem icke som en erövrare, vilken vill utsträcka sin makt, utan
som en hjälpare, vilken ställer till förfogande sina tjänster, där
de göra uppenbar nytta för produktionens effektivisering. Sådan
hjälp bör kunna vara till fördel för dem, som delta i denna produktion och därav hämta sin utkomst, men skall under alla förhållanden främst taga sikte på att gagna samhället i dess helhet.
En statlig näringspolitik av detta slag behöver som regel icke
ta tvånget i sin tjänst. Handelspolitiken är i största utsträckning
exempel härpå. Intressemotsättningar och bristande facklig-organisatorisk utrustning kunna ge staten uppgifter av medlande och
samordnande natur. Utbildning, skolning och arbetsförmedling,
1 I det efterföljande har jag huvudsakligast tagit sikte på industriens problem.
En diskussion om jordbruksregleringen ur frihetssynpunkt vore även på sin plats
men skulle föra för långt; jag vill dock betona att jordbruksregleringen uppbyggts
så, att den i mycket liten grad inskränkt lantmannens tidigare oberoende.
696
Näringslivet och friheten
högre undervisning, forskning och provning, ekonomiskt stöd och
annan uppmuntran åt nya företag m. fl. åtgärder höra alla till
denna tvångsfria och gagnande näringspolitik.
Intresset av den mänskliga produktionsfaktorns bevarande från
olycksfall och hälsorisker betecknar det första och största regleringsområdet, där statligt tvång ansetts böra tillgripas. Till sin natur äro visserligen icke dessa åtgärder sådana, att de med nödvändighet behövt åvägabringas i lagstiftningens form. Men med tanke
på organisationsväsendets outvecklade tillstånd vid den tid, då
skyddslagstiftningen började införas, är det helt naturligt att man
valt denna väg. Eljest ha,de sannolikt dessa viktiga frågor alltför
länge kommit att försummas. starka intressen äro knutna till
regleringar av dessa slag, främst från de anställdas sida; lagstiftningen förändras oupphörligt i riktning mot ökat skydd; lagens
föreskrifter kompletteras ofta genom kollektivavtal eller eljest på
föranstaltande av parterna själva. Band och bördor läggas på
företagen, men det hela avser en vital uppgift för näringslivet
och de personer, som därinom fullgöra sin gärning. Olika åsikter
råda förvisso om detaljer; i den pricipiella frågan om frihetens
avgränsning för hithörande syften kan blott en mening finnas.
En allmän grundsats för frågornas behandling borde dock vara,
att endast principer och huvudsakliga Fegleringar omfattades av
lagstiftningen och att mängden av detaljspörsmål allt efter förhållandena inom olika yrken och företag finge lösas mera smidigt
av parterna själva.
Icke blott när det gäller de inom produktionen sysselsatta utan
även i förhållande tlll andra, vilkas välfärd och hälsa äro starkt
beroende av det sätt, varpå näringslivet fullgör sina uppgifter,
har lagstiftningen påbjudit allehanda åtgärder och försiktighetsmått från företagens sida, respektive meddelat förbud för skadligt
eller farligt handlande. Livsmedelsområdet är bemängt med föreskrifter av detta slag till skydd för konsumenterna. Explosiva
och eljest farliga varor beteckna ett annat fält för långtgående
skyddsregleringar. Statens rätt och plikt att sörja för erforderliga bestämmelser i hithörande· ämnen torde på intet håll förnekas.
Frågorna lämpa sig i allmänhet icke för reglering i annan ordning. Men även här möta många motsättningar i fråga om detaljer, och näringslivet värjer sig naturligen mot ingripanden, som
bli alltför hinderliga och betungande.
I de större tättbebyggda samhällena tvingar den intensivare
samlevnaden och grannelagsförhållandet till stramare bestämmel- 697
-· loJ • ,.-··:·
Gustaf Söderlund
ser även för näringsverksamheten än ute på landsbygden. Inte
heller i detta avseende är det möjligt att nå resultat utan statens
och samhällets rättsliga ingripanden. Stadsbyggnadsbestämmelser, brandstadga, hälsovårdsstadga och ordningsstadga äro exempel på samhälleliga regleringar av detta slag. De skapa tillhopa
den allmänna ram, varinom näringsverksamhet i dylika samhällen har att röra sig. Friheten att handla och disponera kan bli
alltför ringa för vissa yrken eller företag, och de hindras därigenom att verka inom samhället i fråga. Häri få de naturligen
finna sig, om samhällets intressen så fordra; de ha ju andra platser till sitt förfogande, om ock icke alltid lika lämpliga. Den
fordran bör dock ställas på nya ingripanden av detta slag, att de
ta tillbörlig hänsyn till redan existerande företag.
Hur i förekommande fall gränsen mellan frihet och tvång bör
uppdragas, när det gäller regleringar till skydd för välfärd, hälsa,
ordning och andra viktiga intressen, låter sig icke generellt avgöra. Den praktiska avvägningen mellan frihetsintresset och
skyddsintresset blir beroende av den värdesättning, som staten
och dess organ i sista hand stanna för. Varje åtgärd har givetvis
sina konsekvenser icke blott för den enskilde utan även för det
allmänna; man får söka att beräkna dem och bedöma dem. Ett
berättigat krav – som också i vårt land plägar tillmötesgås –
är att icke blott det skyddssökande intressets representanter utan
även de, vilkas frihet är avsedd att beskäras, skola få tillfälle att
inverka på utredningen och på bedömningen av skäl för och emot
i dylika frågor.
Ur näringslivets synpunkt är det främst friheten att disponera
och handla inom företagen med avseende å deras drift och skötsel
i övrigt, som intresserar. Denna frihet är en viktig förutsättning
för effektivitet och utvecklingsförmåga. Att handlingsfriheten
kan få tåla inskränkningar till förmån för än viktigare intressen
är i det föregående exemplifierat. Men utöver dylika ingripanden
drabbas näringslivet i stor omfattning av tyngande ekonomiska
förpliktelser, vilka också minska rörelsefriheten. statliga regleringar verka ofta i båda dessa hänseenden, vissa dock mera deciderat som kostnadsfördyrande. Hit höra framför allt de försäkringsförpliktelser och andra direkta utgifter, som lagstiftningen
ålagt näringsföretagen till förmån för de anställda eller eljest.
Det gäller om dessa vad som sagts om den näringspolitiska skyddslagstiftningen i övrigt, nämligen att i sista hand en avvägning
blir nödvändig mellan de motstridiga intressena. Att principiellt
698
Näringslivet och friheten
avvisa förpliktelser av detta slag låter sig ej göra, men det är å
andra sidan synnerligen angeläget att icke gå för långt och att,
där något måste göras, verkställa avvägningen med omsorg och
ansvar. Till sin natur äro de flesta dylika utgifter att jämställa
med andra kostnader för arbetskraften, såsom löner, pensionsavgifter m. m. Gränsen mellan vad som pålägges företagen genom
lagstiftning (ex. försäkringsförpliktelser) och genom avtal (ex.
löner, pensionsavgifter, sjukkassebidrag) kan näppeligen sägas
vara rationellt uppdragen. Man borde icke utvidga systemet att
genom statliga ingripanden tillförsäkra personalen förmåner av
ekonomisk natur utan låta dem, lika väl som lönerna, vara föremål
för fria avtal mellan parterna.
I detta sammanhang bör beskattningen av näringslivet också
nämnas som en åtgärd av ekonomiskt tyngande beskaffenhet. Det
är givet, att den begränsar företagarens frihet att disponera över
produktionsresultatet. Den drabbar dock i allmänhet ej, såsom de
obligatoriska försäkringskostnaderna och liknande förpliktelser,
företagen över lag utan endast om de gått med vinst. Likväl är
den slutliga avvägningen även här en ansvarsfull uppgift, som
kräver stor förståelse för näringslivets betingelser. Det kan icke
betvivlas, att en alltför hård eller eljest olämplig beskattning verkar hämmande eller rent av kvävande på ett näringsliv, som under andra förhållanden skulle kunna växa sig starkt och rikt.
På alla de nu exemplifierade vägarna och ytterligare andra kan
näringslivets frihet av statsmakten beskäras. Det skulle inte vara
något att erinra mot att så skedde, om det stannade vid vad som
vore nödvändigt med hänsyn till andra och viktigare intressen.
statens ingripanden av detta slag äro emellertid mången gång
partipolitiskt betingade och avsedda att gynna sådana intressenter, som äro värdefulla tillgångar vid valen. Det kan då icke
heller bli så mycket bevänt med statens objektivitet vid avvägningen mellan olika intressen. Därtill kommer, att politikerna och
den statliga administrationens folk i allmänhet icke äga förutsättningar att rätt bedöma näringslivets alla villkor och möjligheter. De som själva verka i .produktionens tjänst, vare sig som
anställda eller som företagare, äro säkerligen mera kapabla att
härutinnan träffa det rätta. Då man nu kommit därhän, att starka
organisationer tillvarataga dessas gruppintressen, borde det vara
en regel, som icke finge brytas, att staten avhölle sig från att med
sin tvångsmakt ingripa för att gagna den enes eller den andres
ekonomiska intressen.
699
…, z· <
~-..~~. rGustaf Söderlund
Om en näringsidkare från slutet av 1800-talet plötsligt skulle
finna sig stäUd i en nutida företagares villkor med alla de begränsande och betungande föreskrifter, som denne har att dragas
med, skulle han sannolikt känna sig ytterst förvirrad. En företagares läge ter sig nu helt annorlunda och mycket mindre fritt
än vid sekelskiftet. När vi i våra dagar tala om näringslivet och
friheten, ha vi att utgå från en situation, där många begränsningar av friheten blivit till alldagliga och tolerabla fakta. Nä-
ringslivet har arbetat sig framåt, blivit mera effektivt och i stort
sett kunnat bära de många bördorna. Men med en viss oro frågar
man sig, icke blott vad mera kan befaras efter kända linjer utan
framför allt vad framtiden kan bära i sitt sköte av nya och må-
hända revolutionerande former av statsingripanden.
Vad som då främst möter är det förut berörda, i den politiska
debatten om efterkrigsproblemen uppställda kravet på en s. k.
samordning av all ekonomisk verksamhet under samhällets ledning. Det är svårt att forma innehållet i detta krav. Frågorna
ha ännu icke avancerat så långt, att de avsedda åtgärderna preciserats. Med hänsyn till det sammanhang, vari kravet nu uppkommit, och med tanke på de förberedande diskussioner om ett
närmare samarbete mellan stat och näringsliv, som förekommo
omedelbart före krigsutbrottet, torde emellertid resonemanget
kunna antagas vara ungefär följande:
»Man kan befara, att efter kriget våra produktiva resurser,
framför allt den tillgängliga arbetskraften, icke utan vidare blir
fullt sysselsatt. Då vi under kriget kunnat producera allt vad vår
kapacitet är mäktig, måste detta vara möjligt även under fred.
Det får helt enkelt inte förekomma, att arbetslöshet uppstår och
levnadsstandarden blir lägre än den behövde vara. Till den ändan
måste staten ingripa med alla medel. I första hand får staten
svara för att investeringen i bostäder fortskrider så långt de tekniska möjligheterna förslå. Vidare får staten fylla ut en bristande
efterfrågan genom att sätta igång arbeten av reservkaraktär, vore
det så i hittills alldeles okänd omfattning. Skulle detta icke räcka
till för att suga upp den tillgängliga arbetskraften, får staten icke
dra sig för att bygga upp eller övertaga och driva företag av vanlig industrityp för framställning av allehanda varor. Eller ock
får staten genom någon form av ekonomisk samverkan, eventuellt
genom tvingande regleringsåtgärder, förmå enskilda företag att
upprätthålla verksamheten i erforderlig omfattning. Härvid kan
ifrågakomma att verkställa inköp för statens räkning, att stimu- 700
_………..___……_.~·-~· ~.-
Näringslivet och friheten
lera en vikande efterfrågan genom köpkraftstilldelning, prisrabatter eller andra metoder, att ekonomiskt stödja företag, som endast
på det sättet kunna upprätthålla sin tillverkning och avyttra sin
produktion, eller att förmå företag till produktion på lager i avbidan på avsättningsmöjligheter. Kravet på rationaliseringsåtgärder och driftens effektivisering skall beaktas i syfte att göra priserna så låga som möjligt och, samlat, få fram så mycket varor
som möjligt.»
J ag skall icke uppehålla mig vid de mångahanda problem, som
äro knutna till tanken på en subvention i stor skala- ty det skall
det väl vara! – av konsumtionen. Jag endast nämner de finansiella och penningpolitiska konsekvenserna av en statlig budgetpolitik, som räknar med fortsatta miljardunderskott även i fredstid. I förevarande sammanhang intresserar närmast frågan, vilka
följder det förda resonemanget kan ha med avseende på näringslivets frihet.
Om den erforderliga utfyllnaden av varuefterfrågan kommer
från staten eller från enskilda, torde icke vara av någon egentlig
betydelse för frågan om friheten inom näringslivet. Att staten
köper varor på lager eller att staten sätter pengar i händerna på
enskilda konsumenter, för att de skola köpa varor, förändrar icke
direkt någonting i fråga om friheten för vare sig företagare eller
anställda. Ej heller behöva ekonomiska stödåtgärder från statens
sida i och för sig leda till större ofrihet för de subventionerade
företagen än om sådant stöd lämnades från annat håll. Men när
i ena eller andra formen tvång utövas mot företagen, blir friheten
i motsvarande mån begränsad. Detta tvång kommer att rikta sig
mot företagaren såsom ansvarig för produktion och sysselsättning
men lämna de anställda tills vidare oberörda. Åläggandet att producera något, som eljest inte skulle komma till stånd, läror få
förenas med skäliga regler för ersättning åt producenten, på
samma sätt som fallet nu är enligt förfogandelagen. Vid sådant
förhållande stannar tvånget vid redan kända gränser och torde
icke kunna sägas fördärva produktionsviljan inom företaget. Men
hur långt sträcker sig statens möjligheter att på detta sätt hålla
uppe en tillverkning utöver vad konsumenterna efterfråga? Kommer icke rätt snart den stund, då även staten häpnar inför det
oförnuftiga i att producera varor, som ingen vill ha? Förvisso.
staten kan då försöka få användning för varorna genom att låta
konsumenterna köpa dem till lägre priser. Och detta får säkerligen ske inte bara med en vara utan med många, om man under
701
, __r. .
Gustaf Söderlund
alla omständigheter skall hålla arbetslösheten borta. Till en början
kanske man stelt fasthåller vid en varuproduktion, som motsvarar
den tillgängliga kapaciteten inom företagen, och alltså fortsätter
att producera detsamma som förut i ungefär samma kvantiteter.
Men det skall snart visa sig, att detta är meningslöst. En omställning måste äga rum från produktion för krigets och beredskapens
behov till fredens. Det blir i stor utsträckning andra varor som
framställas. Ett järnbruk eller en mekanisk verkstad eller en
cellulosafabrik kan emellertid ej tillverka vilka saker som helst,
och det blir därför nödvändigt att låta en del – och kanske en
stor del – av kapaciteten stå sysslolös men överföra arbetskraften till andra produktionsområden. Om nu intet produktionsområde är i stånd att utan vidare uppsuga denna arbetskraft, så
måste den tvångsvis överföras dit, där staten anser att produktionen bör ökas. När jag här säger tvångsvis, så betyder det, att
tvång måste komma till stånd, om man skall nå ett restlöst avskaffande av arbetslösheten. Nöjer man sig med mindre, så kan
det givetvis stanna vid att de arbetslösa få välja mellan att motta
arbetshänvisning eller att förbli arbetslösa.
Detta resonemang är fört endast för att antyda, på vilka vägar
staten snart nog kommer över från en enkel utfyllnad av bortfallande varuefterfrågan till en medvten inriktning av investeringsverksamhet och produktion på tillverkningar, som man anser
befolkningen böra efterfråga och som man kanske genom subventioner uppmuntrar den att köpa.· Inriktningen kan ske på olika
sätt och under utövande av större eller mindre tvång såväl mot
företagare som mot anställda. En totallösning av sysselsättningsproblemet på dylika vägar måste, så vitt jag förstår, förutsätta,
att konsumtion och produktion i mycket stor utsträckning dirigeras efter planer, som staten fastlägger. Och i så fall blir det
betydligt trängre för friheten än det nu är. Hur mycket som
därav blir kvar beror då knappast längre av några principiella
gränser utan bestämmes av statsmakten efter dagssituationer. Därför är det ytterligt farligt att låta det gå därhän.
För den, som i mera sansad form uppställer kravet på största
möjliga produktion och sysselsättning, ter det sig görligt att finna
en smidigare lösning och bättre vårda friheten. Man kan förvisso
räkna med att näringslivet självt skall på allt sätt söka sysselsätta sina arbetare och sina maskiner; man vet, att de anställda
äro djupt intresserade av detta problem och därför äro beredda
att lämna sin medverkan; man har olika möjligheter att bereda
702
”-c·
~· .. ~——–~———-
Näringslivet och friheten
sysselsättning, främst genom igångsättande av anläggnings-,
byggnads- och andra liknande arbeten men därjämte genom att
tillvarataga och stödja de naturliga förutsättningarna för produktionen inom olika branscher; och man får kanske nöja sig med
att för någon tid lämna understöd i stället för arbete; på längre
sikt får man sörja för omskolning och överflyttning till produktionsområden, som äro i behov av mer arbetskraft, o. s. v. Den
anpassning av priser och kostnader, som sökandet efter ett nytt
jämviktsläge kräver, får underlättas genom en klok pris- och
valutapolitik, så långt detta är möjligt för ett land med så omfattande utrikeshandelsförbindelser som vårt. En samordning av
dylika utvägar och ett rätt utnyttjande av möjligheterna utan
onödigt inkräktande på friheten kräver ett nära samarbete mellan
staten samt de närmast intresserade grupperna och deras organisationer. Jag vågar hoppas, att ett dylikt samarbete skall kunna
komma till stånd och att luften där skall kunna rensas från demagogiska överdrifter.
Det är emellertid icke endast av politiska spekulationer och statliga maktsträvanden, som friheten inom näringslivet kan äventyras. Den moderna industrin, samfärdseln och numera även handeln uppvisar tydliga tendenser att följa utvecklingslinjer, vilka
i varje fall icke kunna bliva utan betydelse för frihetsfrågan. Frihetens fördelning mellan olika inom produktionen verksamma intressen har utan tvivel rönt inverkan av företagens utveckling till
stora enheter och därav stimulerade sammanslutningsföreteelser
bland arbetare och anställda. Koncentrationen har icke avstannat
utan är tvärtom på många områ,den synnerligen aktuell. Den kan
framträda i det kartellbundna samarbetets ~orm eller genom att
något företag på vanliga affärsvägar skapar en koncern, som inte
bara dominerar utan småningom helt täcker en bransch. Målet
är både att nedbringa kostnaderna och att stabilisera marknaden
i fråga om priser, betalningsvillkor och avsättning. Det är inte
friheten inom dessa kvarvarande företag eller karteller som jag
tänker på, när jag säger att. en dylik utveckling kan äventyra
friheten. Det är i stället den fria konkurrensen som får sitta emellan. Och detta betyder minskade möjligheter för andra att låta
sina krafter komma till användning för berikande av näringslivet
inom branschen; det kan betyda motsatsen till ett förbilligande
av varorna; och det innebär ökade risker för statliga ingripanden
i kritiska situationer.
Men likväl är det omöjligt att förneka värdet av dylika sam- 703
.”,;!;· ..•
Gustaf Söderlund
manslutningar till näringslivets effektivisering, förutsatt att företagen i sin politik följa förnuftiga och försiktiga linjer. Det är
som regel inte heller någon större fara, så länge den dominerande
ställningen eller det tillfälliga monopolet salmar stöd av statliga
maktmedel, ty så länge kan man alltid räkna med en potentiell
konkurrens, som begränsar möjligheterna till missbruk. Värre är
det, om kartellen är gundad på statligt tvång och i stånd att
effektivt utestänga konkurrenter, vilka skulle vilja betjäna konsumtionen billigare och bättre. Det synes mig inte saknas risker
för en utveckling i dylik riktning, om i en fallande konjunktur
påfrestningarna på företagen bliva alltför stora och staten i sin
strävan att bereda full sysselsättning är beredd att tillgripa snart
sagt vilka utvägar som helst. Med en monopoliserad ställning följer visserligen ekonomisk trygghet men samtidigt en obestridlig
rätt för staten att till förhindrande av maktmissbruk reglera företagens handlingsfrihet. Naturligtvis får även i dylika fall det
mått av frihet förbehållas näringsidkarna, som är nödvändigt för
att produktionsviljan icke skall försvinna, men den som fått sin
makt av staten skall inte bli förvånad, om staten också vill bestämma gränserna för maktens utövning.
Tider av starka konjunkturförändringar äro på samma gång
tider av stora påfrestningar. på friheten i dess skilda former. Så
har det varit nu under kriget och så kommer det att bli under
omställningstiden därefter. Krig~hushållningen har präglats av
brist på både varor och arbetskraft; statsingripandena ha fått sin
karaktär härav. I den mån brist kvarstår under en första övergångsfas efter kriget, kunna vi icke räkna med att bli befriade
från de ransoneringar och andra regleringar, som bottna just i
bristföreteelser. Men längre än nödvändigt finns det ingen anledning att behålla de band på konsumtion och produktion, som krigsförhållandena tvingat oss till. Jag är nog optimistisk att tro, att
härom är man ganska ense utöver partilinjerna. Däremot befarar
jag, att anpassningsproblemen därefter – alltså i en tid av begynnande varuöverflöd, sjunkande priser och minskad sysselsättning- komma att framkalla nya angrepp på friheten inom det
ekonomiska livet. Man må förstå kraven på statens medverkan
och ingripanden även i ett sådant läge, men man må icke ge sig
någon defaitism i våld utan fortsätta kampen på alla de fronter,
där friheten är i fara; Och må näringslivets män då komma ihåg
att vaka även över sig själva. Endast med en sådan inställning
kan man motstå de främmande fienderna.
704
·~-·
OCH FRIHETEN
Av direktör GUSTAF SÖDERLUND, Stockholm
NÅR man i våra dagar talar om friheten inom samhälle och
näringsliv, så är det ingalunda någon absolut frihet man åsyftar.
Individens obegränsade och fullkomliga frihet är oförenlig redan
med sammanlevnad inom familjen. Den fortgående samhällsbildningen lägger än flera band på det fria handlandet, först i form
av seder, bruk och traditioner, ofta religiöst förankrade och alltid
av någon slags makthavare försvarade, sedermera lagfästa och
försedda med sanktioner, som överheten handhar. Frihetens begränsning och tuktan i takt med den materiella odlingens landvinningar, kommunikationernas utveckling, livsföringens berikande och tankens vidgade möjligheter är en väsentlig kulturuppgift, den må sedan omhänderhavas i den ena eller andra formen.
Hur denna uppgift löses är i stort sett avgörande för ett folks
utveckling och öden, och det är därför inte underligt, att diskussionen är livlig och striden mången gång hård omkring problemet
angående friheten och dess begränsning.
Att friheten för varje individ och varje folk har ett bestämt
egenvärde tarvar ingen förklaring. Värdesättningen är visserligen olika både mellan individer och mellan folk, men ingen kan
undgå att betrakta ingrepp i sin frihet som olägliga och ovälkomna ting. Ingreppen kunna vara sådana, att man snart sagt
till varje pris söker undkomma dem; eller de kunna vara så avpassade och modererade, att man i insikt om deras nödvändighet
finner sig till rätta med dem. I senare fallet har uppgiften lösts
i överensstämmelse med vad som plägar kallas folkets rättsmedvetande, och lösningen är därmed på riktigt sätt förankrad; i
förra fallet har en hänsynslös statsmakt gått för långt i sina förbud eller påbud och får söka upprätthålla dem med våldsamma
medel, sådana som på flera håll praktiseras i våra dagar.
Man plägar tala om frihetsälskande folk och menar därmed,
både att den individuella friheten inom landet sättes högt och att
nationens politiska självständighet betraktas som en oförytterlig
691
49- 4302:>. Svensk Tidskrift 1943.
–lU ’ – ….. ____ .__,.A
Gustaf Söderlund
tillgång, vilken måste försvaras med alla medel. Det är icke de
slöa och likgiltiga, de okunniga och odugliga individerna eller
folken, som förmå sig till en dylik hög värdesättning av friheten.
Det är tvärtom de företagsamma och livsdugliga, de kunniga och
modiga, som blivit frihetens förkämpar. Till dessa framåtskridandets pionjärer sluta sig. visserligen också sådana frihetsdyrkare,
som påminna om armeernas äventyrare, den tygellösa handlingens
fribytare. Men några drönare och döddansare äro inte heller de.
Adelsmärket vinna de blott icke, ty det tillhör allenast dem, som
med frihetsbegreppet förbinda hänsyn, disciplin och lagbundenhet.
Ty all frihet kan naturligtvis missbrukas av dem, som ha styrkan och makten men sakna besinningen och hänsynen till andra.
Inom sammanlevnadens alla områden betyder friheten för rnig en
potentiell begränsning av friheten för den, som är svagare än jag.
Gränsen mellan hans frihetsområde och mitt kan jag bestämma.
Men det kommer i längden an på detta mitt avgörande, huruvida
jag får behålla friheten eller icke. De vinster, som tillfälligtvis
inkasseras genom maktmissbruk, äro icke av bestående värde; dc
låta sig icke länge förnyas, vare sig detta hindras genom växande
motstånd från de förtryckta eller genom att friheten som sådan
går förlorad. Frihetens rätta bruk är med andra ord ett viktigt
spörsmål i dagens mångfaldiga avgöranden. Handlingsnormer av
tvingande och otvetydig beskaffenhet – på samma gång angivande gränsen för de enskildas fria beslut — kunna aldrig täcka
hela fältet av mänsklig aktivitet. Aven i det mest statsdirigerade
och tvångsstyrda samhällsliv finns det områden, dit regleringarna
icke nått eller där de icke äro uttömmande.
De frågor, som ligga bakom alla diskussioner om frihet och
tvång för medlemmarna av ett samhälle, kunna formuleras ungefär sålunda: »Bör friheten principiellt ha företräde framför
tvånget? Efter vilka grunder och på vad sätt bör friheten avgränsas genom statliga ingripandenh
J ag skall i detta sammanhang närma mig dessa frågor endast
så vitt angår näringslivet. Redan för en sådan uppgift är det
nödvändigt att begränsa sig till vissa viktigare synpunkter. Frå-
gan är, om det kan uppställas några generella normer för hithörande samhällsfrågors lösning.
Den första av de nyss formulerade frågorna – bör friheten
principiellt ha företräde framför tvånget? – skulle måhända utan
692
~; .
Näringslivet och friheten
vidare kunna besvaras jakande, för så vitt vi över huvud taget
vilja räkna oss som ett frihetsälskande folk. Ty det betyder ju,
att friheten tillmätes ett egenvärde, medan tvånget närmast är
förhatligt. Emellertid bör man dröja något utförligare vid denna
fråga, som får sin rätta belysning först genom att föra diskussionen djupare och närma resonemanget till den andra och mera
praktiska frågan om grunder och gränser för näringslivets frihet.
Friheten har icke blott ett värde för den enskilde, som äger begagna den i sin verksamhet till främjande av egna intressen, utan
är också den bästa form för ett folks fostran och utveckling till
högre kultur och effektivare produktion. Det sista påståendet
skall säkerligen icke utan vidare godtagas överallt. Man skall
göra gällande, att friheten i alltför stor utsträckning innebär, att
den starkare förtrycker den svagare. Man skall ock kunna hänvisa till vår egen och andras mycket omfattande lagstiftning till
skydd för konsumenter, arbetare och andra, som dessförutan icke
skulle äga ett rimligt mått av trygghet. Och varje sådan lagstiftning är en motsvarande begränsning av andras frihet, ett tvång
på dem. Härtill vill jag då blott invända, att det vore lyckligare,
vore ett tecken på högre kultur och inre styrka, om den nödvändiga tryggheten kunde beredas utan statligt tvång. Om tanken,
att så skulle kunna ske, betecknas som verklighetsfrämmande, må
det tillåtas mig framhålla, att å andra sidan ett statligt förmynderskap över enskilda och deras intressen på område efter område
gör det alltmer tveksamt, hur mycket ett sådant folk skall kunna
åstadkomma så att säga av sig självt, i frihet, utan bistånd av
politisk makt och utan statlig dirigering. Jag vet personer, som
antagligen icke alls reagera för denna synpunkt. Men det är icke
likgiltigt, huruvida erforderliga anordningar och regler åvägabringas av politikerna och stöpas i byråkratiska former i stället
för att skapas av de personer själva, vilkas intressen det gäller
och som i praktiken bli beroende av regleringarna. Politikerna
må vara aldrig så nära förbundna med vederbörande intressegrupper och betrakta sig som deras representanter, angelägenheterna i fråga äro dock icke närmast deras utan endast vissa
deras valmäns och i övrigt helt andras. Intressebärarna avkopplas
från en uppgift, som det är deras plikt att själva komma till rätta
med, och detta även där de sammanslutit sig i fackliga organisationer för handhavande av just sådana frågor. De praktiska,
arbetstekniska och affärsmässiga synpunkter, som i diskussionen
mellan vederbörande parter icke kunna undgå att beaktas, och den
693
if’ ………_.
……-.:~. /’·.
’;.- L. ~,.. ·J
;~:-~’. r ..
Gustaf Söderlund
smidighet, som en effektiv produktionsorganisation kräver och som
produktionens egna män bäst förstå, komma alltid mer eller mindre bort i de politiska avgörandena. Det är i dessa avgöranden
icke så mycket fråga om att finna ut det praktiskt lämpligaste
och riktigaste utan fastmer det mest givande ur partisynpunkt
Ju mer produktionens fol~ överlåter sina angelägenheter åt politikerna, desto mer komma de själva ifrån sina fackliga uppgifter,
desto mer bundet och byråkratiskt bli frågorna reglerade och
desto större blir faran för att utvecklingen i det hela kommer att
följa tvångets väg i stället för frihetens.
Det skall trots detta icke från min sida förnekas, att nödvändiga regleringar i många fall icke kunna åstadkommas annat än
genom statligt tvång. Det existerar på många områden inga organisatoriska förutsättningar för frågornas reglering genom fria
överenskommelser eller enskilt handlande. Vad jag emellertid med
det förda resonemanget velat framhålla, det är att så snart det
finns någon möjlighet att åstadkomma tillfredsställande förhållanden på frivillighetens väg bör detta principiellt ha företräde
framför tvånget. Folkets fostran genom fritt och självansvarigt
handlande som enskilda individer och i egna, fria yrkesorganisationer är för en rik och lycklig utveckling långt värdefullare än
att de politiska partierna f~ sträcka sina giriga händer ut över
det, som människorna göra och tänka göra i sin dagliga gärning.
På lång sikt är det därför ofta bättre att vänta med en reglering,
till dess den kan genomföras i frihet, än att driva fram den på
politisk väg som en statlig tvångsreglering.
När jag på detta sätt för näringslivets del sätter friheten före
tvånget, så uttrycker jag därmed också den åsikten, att produktionen blir mångsidigare, effektivare och starkare, om den får åtnjuta största möjliga frihet. Varje hämmande band, varje hindrande reglering, varje ny byråkratisk föreskrift eller fordran är
en broms på utvecklingen mot ökad produktion och höjd levnadsstandard. Vilket icke hindrar, att fall kunna förekomma, där
statens ingripande även i tvångets form kan leda till en produktionsförbättring, som det fria näringslivet icke varit mäktigt. Särskilt framträder behovet av statliga ingripanden eller statlig medverkan vid de anpassningar, som starka konjunkturrörelser nödvändiggöra och som det enskilda näringslivet ensamt inte mäktar
åstadkomma under samtidigt upprätthållande av den största möjliga produktion. När detta hjälpbehov konstateras, må dock icke
förbises, att det enskilda näringslivets förutsättningar för en fullt
694
·.• ~-~~~———–……..-·-~~-~
Näringslivet och friheten
effektiv produktion ofta dessförinnan störts av hotande eller inträffade statliga och andra åtgöranden. J ag har icke anledning
tro, att sådana störningar medvetet ingått i någon infernalisk
politik för att komma enskild företagsamhet till livs. Men det är
beklämmande att nu i den politiska färgning av efterkrigsproblemen, varmed socialdemokraterna äro sysselsatta, på mest tongivande håll finna uttryck för en mentalitet, som räknar med metoder av dylikt slag i kampen för socialisering.
Över huvud har den politiska diskussionen av efterkrigsproblemen fått något. av desperation över sig i samband med uppställandet av den s. k. fulla sysselsättningens princip. Att all arbetskraft kunnat sysselsättas under kriget har sin grund i dels militärinkallelserna, dels försvarsanstalternas fantastiska varuefterfrågan, dels ersättningsproduktionens omfattande behov av arbetskraft. När efter kriget de sålunda skapade arbetstillfällena bortfalla utan att ersättas av en från annat håll kommande efterfrågan, avser man att låta staten träda till icke allenast genom
att sätta igång offentliga arbeten av olika slag och på annat sätt
supplera den bristande enskilda efterfrågan utan även genom att
samordna de olika formerna av ekonomisk verksamhet under samhällets ledning och i samhällets ägo överföra naturrikedomar,
industriföretag, kreditanstalter, transportmedel och kommunikationsleder. Krigstidens regleringar och tvångsmässiga anordningar kunna vid en sådan politik icke försvinna utan få i stället
utbyggas. Hävdandet av statens rätt och plikt att under alla förhållanden ovanifrån och med tvång söka hålla kvar en god konjunktur och trygga full sysselsättning ger frihetskravet ringa rum,
långt mindre något företräde. Farhågorna för att den auktoritära
statens tvångsmedel skola ersätta de demokratiska samhällsformerna viftas bort med hänvisning i sista hand till att det är den politiska majoriteten som bestämmer och att detta tillgodoser kravet
på demokrati. Vad som därefter återstår av frihet för dem, som
i ena eller andra egenskapen deltaga i den produktiva verksamheten, är i princip inte mer än det nationalsocialistiska Tyskland
medgivit.
På tal om ett överförande av industriföretag och andra produktionsmedel i statens ägo skall det säkert från socialiseringsvännerna göras gällande, att den statliga äganderätten i stället för
den enskilda icke har att göra med frågan om frihet och tvång
inom näringslivet. I viss mån kan detta vara rätt, såvitt angår
enstaka företag, vilka drivas parallellt med privata sådana. Ett
695
.u.
._,i._…..
Gustaf Söderlund
dylikt förhållande brukar emellertid icke så länge av staten tolereras, utan övertagandet kommer till sist att avse hela näringsgrenen. statens strävan till ensamrätt (monopol) inom denna är
omisskännlig. Redan privata monopol äro ägnade att minska friheten för konkurrenter och potentiella sådana, och statsmonopolet
har härutöver statens rnalitmedel till sitt förfogande. Ju längre
statens äganderätt till produktionsföretag sträcker sig, desto
tyngre faller dess hand över fri företagsamhet och konkurrens.
Frihetens begränsning och tvångets utbredning behöver emellertid icke komma på denna väg, sedan diskussionen övergått till att
gälla statlig tvångsreglering av produktionsområden, även om de
falla helt utanför statens äganderätt.
Då jag härefter övergår till frågan, efter vilka grunder och på
vad sätt friheten bör avgränsas genom statliga ingripanden, gör
jag det mot bakgrunden av den uppfattning, jag i det föregående
sökt motivera, nämligen att friheten principiellt bör givas ett
företräde framför tvånget/
En sådan uppfattning leder omedelbart till den grundsatsen, att
friheten bör inskränkas allenast till förmån för intressen av sådan
betydelse, att frihetskravet utan tvekan bör vika. Detta betyder,
att stor försiktighet och återhållsamhet bör iakttagas vid infö-
rande av tvångsregleringar på näringslivets område. Och det betyder ett klart avvisande av sådana regleringar endast för regleringens egen skull. staten bör närma sig näringslivet och dess
problem icke som en erövrare, vilken vill utsträcka sin makt, utan
som en hjälpare, vilken ställer till förfogande sina tjänster, där
de göra uppenbar nytta för produktionens effektivisering. Sådan
hjälp bör kunna vara till fördel för dem, som delta i denna produktion och därav hämta sin utkomst, men skall under alla förhållanden främst taga sikte på att gagna samhället i dess helhet.
En statlig näringspolitik av detta slag behöver som regel icke
ta tvånget i sin tjänst. Handelspolitiken är i största utsträckning
exempel härpå. Intressemotsättningar och bristande facklig-organisatorisk utrustning kunna ge staten uppgifter av medlande och
samordnande natur. Utbildning, skolning och arbetsförmedling,
1 I det efterföljande har jag huvudsakligast tagit sikte på industriens problem.
En diskussion om jordbruksregleringen ur frihetssynpunkt vore även på sin plats
men skulle föra för långt; jag vill dock betona att jordbruksregleringen uppbyggts
så, att den i mycket liten grad inskränkt lantmannens tidigare oberoende.
696
Näringslivet och friheten
högre undervisning, forskning och provning, ekonomiskt stöd och
annan uppmuntran åt nya företag m. fl. åtgärder höra alla till
denna tvångsfria och gagnande näringspolitik.
Intresset av den mänskliga produktionsfaktorns bevarande från
olycksfall och hälsorisker betecknar det första och största regleringsområdet, där statligt tvång ansetts böra tillgripas. Till sin natur äro visserligen icke dessa åtgärder sådana, att de med nödvändighet behövt åvägabringas i lagstiftningens form. Men med tanke
på organisationsväsendets outvecklade tillstånd vid den tid, då
skyddslagstiftningen började införas, är det helt naturligt att man
valt denna väg. Eljest ha,de sannolikt dessa viktiga frågor alltför
länge kommit att försummas. starka intressen äro knutna till
regleringar av dessa slag, främst från de anställdas sida; lagstiftningen förändras oupphörligt i riktning mot ökat skydd; lagens
föreskrifter kompletteras ofta genom kollektivavtal eller eljest på
föranstaltande av parterna själva. Band och bördor läggas på
företagen, men det hela avser en vital uppgift för näringslivet
och de personer, som därinom fullgöra sin gärning. Olika åsikter
råda förvisso om detaljer; i den pricipiella frågan om frihetens
avgränsning för hithörande syften kan blott en mening finnas.
En allmän grundsats för frågornas behandling borde dock vara,
att endast principer och huvudsakliga Fegleringar omfattades av
lagstiftningen och att mängden av detaljspörsmål allt efter förhållandena inom olika yrken och företag finge lösas mera smidigt
av parterna själva.
Icke blott när det gäller de inom produktionen sysselsatta utan
även i förhållande tlll andra, vilkas välfärd och hälsa äro starkt
beroende av det sätt, varpå näringslivet fullgör sina uppgifter,
har lagstiftningen påbjudit allehanda åtgärder och försiktighetsmått från företagens sida, respektive meddelat förbud för skadligt
eller farligt handlande. Livsmedelsområdet är bemängt med föreskrifter av detta slag till skydd för konsumenterna. Explosiva
och eljest farliga varor beteckna ett annat fält för långtgående
skyddsregleringar. Statens rätt och plikt att sörja för erforderliga bestämmelser i hithörande· ämnen torde på intet håll förnekas.
Frågorna lämpa sig i allmänhet icke för reglering i annan ordning. Men även här möta många motsättningar i fråga om detaljer, och näringslivet värjer sig naturligen mot ingripanden, som
bli alltför hinderliga och betungande.
I de större tättbebyggda samhällena tvingar den intensivare
samlevnaden och grannelagsförhållandet till stramare bestämmel- 697
-· loJ • ,.-··:·
Gustaf Söderlund
ser även för näringsverksamheten än ute på landsbygden. Inte
heller i detta avseende är det möjligt att nå resultat utan statens
och samhällets rättsliga ingripanden. Stadsbyggnadsbestämmelser, brandstadga, hälsovårdsstadga och ordningsstadga äro exempel på samhälleliga regleringar av detta slag. De skapa tillhopa
den allmänna ram, varinom näringsverksamhet i dylika samhällen har att röra sig. Friheten att handla och disponera kan bli
alltför ringa för vissa yrken eller företag, och de hindras därigenom att verka inom samhället i fråga. Häri få de naturligen
finna sig, om samhällets intressen så fordra; de ha ju andra platser till sitt förfogande, om ock icke alltid lika lämpliga. Den
fordran bör dock ställas på nya ingripanden av detta slag, att de
ta tillbörlig hänsyn till redan existerande företag.
Hur i förekommande fall gränsen mellan frihet och tvång bör
uppdragas, när det gäller regleringar till skydd för välfärd, hälsa,
ordning och andra viktiga intressen, låter sig icke generellt avgöra. Den praktiska avvägningen mellan frihetsintresset och
skyddsintresset blir beroende av den värdesättning, som staten
och dess organ i sista hand stanna för. Varje åtgärd har givetvis
sina konsekvenser icke blott för den enskilde utan även för det
allmänna; man får söka att beräkna dem och bedöma dem. Ett
berättigat krav – som också i vårt land plägar tillmötesgås –
är att icke blott det skyddssökande intressets representanter utan
även de, vilkas frihet är avsedd att beskäras, skola få tillfälle att
inverka på utredningen och på bedömningen av skäl för och emot
i dylika frågor.
Ur näringslivets synpunkt är det främst friheten att disponera
och handla inom företagen med avseende å deras drift och skötsel
i övrigt, som intresserar. Denna frihet är en viktig förutsättning
för effektivitet och utvecklingsförmåga. Att handlingsfriheten
kan få tåla inskränkningar till förmån för än viktigare intressen
är i det föregående exemplifierat. Men utöver dylika ingripanden
drabbas näringslivet i stor omfattning av tyngande ekonomiska
förpliktelser, vilka också minska rörelsefriheten. statliga regleringar verka ofta i båda dessa hänseenden, vissa dock mera deciderat som kostnadsfördyrande. Hit höra framför allt de försäkringsförpliktelser och andra direkta utgifter, som lagstiftningen
ålagt näringsföretagen till förmån för de anställda eller eljest.
Det gäller om dessa vad som sagts om den näringspolitiska skyddslagstiftningen i övrigt, nämligen att i sista hand en avvägning
blir nödvändig mellan de motstridiga intressena. Att principiellt
698
Näringslivet och friheten
avvisa förpliktelser av detta slag låter sig ej göra, men det är å
andra sidan synnerligen angeläget att icke gå för långt och att,
där något måste göras, verkställa avvägningen med omsorg och
ansvar. Till sin natur äro de flesta dylika utgifter att jämställa
med andra kostnader för arbetskraften, såsom löner, pensionsavgifter m. m. Gränsen mellan vad som pålägges företagen genom
lagstiftning (ex. försäkringsförpliktelser) och genom avtal (ex.
löner, pensionsavgifter, sjukkassebidrag) kan näppeligen sägas
vara rationellt uppdragen. Man borde icke utvidga systemet att
genom statliga ingripanden tillförsäkra personalen förmåner av
ekonomisk natur utan låta dem, lika väl som lönerna, vara föremål
för fria avtal mellan parterna.
I detta sammanhang bör beskattningen av näringslivet också
nämnas som en åtgärd av ekonomiskt tyngande beskaffenhet. Det
är givet, att den begränsar företagarens frihet att disponera över
produktionsresultatet. Den drabbar dock i allmänhet ej, såsom de
obligatoriska försäkringskostnaderna och liknande förpliktelser,
företagen över lag utan endast om de gått med vinst. Likväl är
den slutliga avvägningen även här en ansvarsfull uppgift, som
kräver stor förståelse för näringslivets betingelser. Det kan icke
betvivlas, att en alltför hård eller eljest olämplig beskattning verkar hämmande eller rent av kvävande på ett näringsliv, som under andra förhållanden skulle kunna växa sig starkt och rikt.
På alla de nu exemplifierade vägarna och ytterligare andra kan
näringslivets frihet av statsmakten beskäras. Det skulle inte vara
något att erinra mot att så skedde, om det stannade vid vad som
vore nödvändigt med hänsyn till andra och viktigare intressen.
statens ingripanden av detta slag äro emellertid mången gång
partipolitiskt betingade och avsedda att gynna sådana intressenter, som äro värdefulla tillgångar vid valen. Det kan då icke
heller bli så mycket bevänt med statens objektivitet vid avvägningen mellan olika intressen. Därtill kommer, att politikerna och
den statliga administrationens folk i allmänhet icke äga förutsättningar att rätt bedöma näringslivets alla villkor och möjligheter. De som själva verka i .produktionens tjänst, vare sig som
anställda eller som företagare, äro säkerligen mera kapabla att
härutinnan träffa det rätta. Då man nu kommit därhän, att starka
organisationer tillvarataga dessas gruppintressen, borde det vara
en regel, som icke finge brytas, att staten avhölle sig från att med
sin tvångsmakt ingripa för att gagna den enes eller den andres
ekonomiska intressen.
699
…, z· <
~-..~~. rGustaf Söderlund
Om en näringsidkare från slutet av 1800-talet plötsligt skulle
finna sig stäUd i en nutida företagares villkor med alla de begränsande och betungande föreskrifter, som denne har att dragas
med, skulle han sannolikt känna sig ytterst förvirrad. En företagares läge ter sig nu helt annorlunda och mycket mindre fritt
än vid sekelskiftet. När vi i våra dagar tala om näringslivet och
friheten, ha vi att utgå från en situation, där många begränsningar av friheten blivit till alldagliga och tolerabla fakta. Nä-
ringslivet har arbetat sig framåt, blivit mera effektivt och i stort
sett kunnat bära de många bördorna. Men med en viss oro frågar
man sig, icke blott vad mera kan befaras efter kända linjer utan
framför allt vad framtiden kan bära i sitt sköte av nya och må-
hända revolutionerande former av statsingripanden.
Vad som då främst möter är det förut berörda, i den politiska
debatten om efterkrigsproblemen uppställda kravet på en s. k.
samordning av all ekonomisk verksamhet under samhällets ledning. Det är svårt att forma innehållet i detta krav. Frågorna
ha ännu icke avancerat så långt, att de avsedda åtgärderna preciserats. Med hänsyn till det sammanhang, vari kravet nu uppkommit, och med tanke på de förberedande diskussioner om ett
närmare samarbete mellan stat och näringsliv, som förekommo
omedelbart före krigsutbrottet, torde emellertid resonemanget
kunna antagas vara ungefär följande:
»Man kan befara, att efter kriget våra produktiva resurser,
framför allt den tillgängliga arbetskraften, icke utan vidare blir
fullt sysselsatt. Då vi under kriget kunnat producera allt vad vår
kapacitet är mäktig, måste detta vara möjligt även under fred.
Det får helt enkelt inte förekomma, att arbetslöshet uppstår och
levnadsstandarden blir lägre än den behövde vara. Till den ändan
måste staten ingripa med alla medel. I första hand får staten
svara för att investeringen i bostäder fortskrider så långt de tekniska möjligheterna förslå. Vidare får staten fylla ut en bristande
efterfrågan genom att sätta igång arbeten av reservkaraktär, vore
det så i hittills alldeles okänd omfattning. Skulle detta icke räcka
till för att suga upp den tillgängliga arbetskraften, får staten icke
dra sig för att bygga upp eller övertaga och driva företag av vanlig industrityp för framställning av allehanda varor. Eller ock
får staten genom någon form av ekonomisk samverkan, eventuellt
genom tvingande regleringsåtgärder, förmå enskilda företag att
upprätthålla verksamheten i erforderlig omfattning. Härvid kan
ifrågakomma att verkställa inköp för statens räkning, att stimu- 700
_………..___……_.~·-~· ~.-
Näringslivet och friheten
lera en vikande efterfrågan genom köpkraftstilldelning, prisrabatter eller andra metoder, att ekonomiskt stödja företag, som endast
på det sättet kunna upprätthålla sin tillverkning och avyttra sin
produktion, eller att förmå företag till produktion på lager i avbidan på avsättningsmöjligheter. Kravet på rationaliseringsåtgärder och driftens effektivisering skall beaktas i syfte att göra priserna så låga som möjligt och, samlat, få fram så mycket varor
som möjligt.»
J ag skall icke uppehålla mig vid de mångahanda problem, som
äro knutna till tanken på en subvention i stor skala- ty det skall
det väl vara! – av konsumtionen. Jag endast nämner de finansiella och penningpolitiska konsekvenserna av en statlig budgetpolitik, som räknar med fortsatta miljardunderskott även i fredstid. I förevarande sammanhang intresserar närmast frågan, vilka
följder det förda resonemanget kan ha med avseende på näringslivets frihet.
Om den erforderliga utfyllnaden av varuefterfrågan kommer
från staten eller från enskilda, torde icke vara av någon egentlig
betydelse för frågan om friheten inom näringslivet. Att staten
köper varor på lager eller att staten sätter pengar i händerna på
enskilda konsumenter, för att de skola köpa varor, förändrar icke
direkt någonting i fråga om friheten för vare sig företagare eller
anställda. Ej heller behöva ekonomiska stödåtgärder från statens
sida i och för sig leda till större ofrihet för de subventionerade
företagen än om sådant stöd lämnades från annat håll. Men när
i ena eller andra formen tvång utövas mot företagen, blir friheten
i motsvarande mån begränsad. Detta tvång kommer att rikta sig
mot företagaren såsom ansvarig för produktion och sysselsättning
men lämna de anställda tills vidare oberörda. Åläggandet att producera något, som eljest inte skulle komma till stånd, läror få
förenas med skäliga regler för ersättning åt producenten, på
samma sätt som fallet nu är enligt förfogandelagen. Vid sådant
förhållande stannar tvånget vid redan kända gränser och torde
icke kunna sägas fördärva produktionsviljan inom företaget. Men
hur långt sträcker sig statens möjligheter att på detta sätt hålla
uppe en tillverkning utöver vad konsumenterna efterfråga? Kommer icke rätt snart den stund, då även staten häpnar inför det
oförnuftiga i att producera varor, som ingen vill ha? Förvisso.
staten kan då försöka få användning för varorna genom att låta
konsumenterna köpa dem till lägre priser. Och detta får säkerligen ske inte bara med en vara utan med många, om man under
701
, __r. .
Gustaf Söderlund
alla omständigheter skall hålla arbetslösheten borta. Till en början
kanske man stelt fasthåller vid en varuproduktion, som motsvarar
den tillgängliga kapaciteten inom företagen, och alltså fortsätter
att producera detsamma som förut i ungefär samma kvantiteter.
Men det skall snart visa sig, att detta är meningslöst. En omställning måste äga rum från produktion för krigets och beredskapens
behov till fredens. Det blir i stor utsträckning andra varor som
framställas. Ett järnbruk eller en mekanisk verkstad eller en
cellulosafabrik kan emellertid ej tillverka vilka saker som helst,
och det blir därför nödvändigt att låta en del – och kanske en
stor del – av kapaciteten stå sysslolös men överföra arbetskraften till andra produktionsområden. Om nu intet produktionsområde är i stånd att utan vidare uppsuga denna arbetskraft, så
måste den tvångsvis överföras dit, där staten anser att produktionen bör ökas. När jag här säger tvångsvis, så betyder det, att
tvång måste komma till stånd, om man skall nå ett restlöst avskaffande av arbetslösheten. Nöjer man sig med mindre, så kan
det givetvis stanna vid att de arbetslösa få välja mellan att motta
arbetshänvisning eller att förbli arbetslösa.
Detta resonemang är fört endast för att antyda, på vilka vägar
staten snart nog kommer över från en enkel utfyllnad av bortfallande varuefterfrågan till en medvten inriktning av investeringsverksamhet och produktion på tillverkningar, som man anser
befolkningen böra efterfråga och som man kanske genom subventioner uppmuntrar den att köpa.· Inriktningen kan ske på olika
sätt och under utövande av större eller mindre tvång såväl mot
företagare som mot anställda. En totallösning av sysselsättningsproblemet på dylika vägar måste, så vitt jag förstår, förutsätta,
att konsumtion och produktion i mycket stor utsträckning dirigeras efter planer, som staten fastlägger. Och i så fall blir det
betydligt trängre för friheten än det nu är. Hur mycket som
därav blir kvar beror då knappast längre av några principiella
gränser utan bestämmes av statsmakten efter dagssituationer. Därför är det ytterligt farligt att låta det gå därhän.
För den, som i mera sansad form uppställer kravet på största
möjliga produktion och sysselsättning, ter det sig görligt att finna
en smidigare lösning och bättre vårda friheten. Man kan förvisso
räkna med att näringslivet självt skall på allt sätt söka sysselsätta sina arbetare och sina maskiner; man vet, att de anställda
äro djupt intresserade av detta problem och därför äro beredda
att lämna sin medverkan; man har olika möjligheter att bereda
702
”-c·
~· .. ~——–~———-
Näringslivet och friheten
sysselsättning, främst genom igångsättande av anläggnings-,
byggnads- och andra liknande arbeten men därjämte genom att
tillvarataga och stödja de naturliga förutsättningarna för produktionen inom olika branscher; och man får kanske nöja sig med
att för någon tid lämna understöd i stället för arbete; på längre
sikt får man sörja för omskolning och överflyttning till produktionsområden, som äro i behov av mer arbetskraft, o. s. v. Den
anpassning av priser och kostnader, som sökandet efter ett nytt
jämviktsläge kräver, får underlättas genom en klok pris- och
valutapolitik, så långt detta är möjligt för ett land med så omfattande utrikeshandelsförbindelser som vårt. En samordning av
dylika utvägar och ett rätt utnyttjande av möjligheterna utan
onödigt inkräktande på friheten kräver ett nära samarbete mellan
staten samt de närmast intresserade grupperna och deras organisationer. Jag vågar hoppas, att ett dylikt samarbete skall kunna
komma till stånd och att luften där skall kunna rensas från demagogiska överdrifter.
Det är emellertid icke endast av politiska spekulationer och statliga maktsträvanden, som friheten inom näringslivet kan äventyras. Den moderna industrin, samfärdseln och numera även handeln uppvisar tydliga tendenser att följa utvecklingslinjer, vilka
i varje fall icke kunna bliva utan betydelse för frihetsfrågan. Frihetens fördelning mellan olika inom produktionen verksamma intressen har utan tvivel rönt inverkan av företagens utveckling till
stora enheter och därav stimulerade sammanslutningsföreteelser
bland arbetare och anställda. Koncentrationen har icke avstannat
utan är tvärtom på många områ,den synnerligen aktuell. Den kan
framträda i det kartellbundna samarbetets ~orm eller genom att
något företag på vanliga affärsvägar skapar en koncern, som inte
bara dominerar utan småningom helt täcker en bransch. Målet
är både att nedbringa kostnaderna och att stabilisera marknaden
i fråga om priser, betalningsvillkor och avsättning. Det är inte
friheten inom dessa kvarvarande företag eller karteller som jag
tänker på, när jag säger att. en dylik utveckling kan äventyra
friheten. Det är i stället den fria konkurrensen som får sitta emellan. Och detta betyder minskade möjligheter för andra att låta
sina krafter komma till användning för berikande av näringslivet
inom branschen; det kan betyda motsatsen till ett förbilligande
av varorna; och det innebär ökade risker för statliga ingripanden
i kritiska situationer.
Men likväl är det omöjligt att förneka värdet av dylika sam- 703
.”,;!;· ..•
Gustaf Söderlund
manslutningar till näringslivets effektivisering, förutsatt att företagen i sin politik följa förnuftiga och försiktiga linjer. Det är
som regel inte heller någon större fara, så länge den dominerande
ställningen eller det tillfälliga monopolet salmar stöd av statliga
maktmedel, ty så länge kan man alltid räkna med en potentiell
konkurrens, som begränsar möjligheterna till missbruk. Värre är
det, om kartellen är gundad på statligt tvång och i stånd att
effektivt utestänga konkurrenter, vilka skulle vilja betjäna konsumtionen billigare och bättre. Det synes mig inte saknas risker
för en utveckling i dylik riktning, om i en fallande konjunktur
påfrestningarna på företagen bliva alltför stora och staten i sin
strävan att bereda full sysselsättning är beredd att tillgripa snart
sagt vilka utvägar som helst. Med en monopoliserad ställning följer visserligen ekonomisk trygghet men samtidigt en obestridlig
rätt för staten att till förhindrande av maktmissbruk reglera företagens handlingsfrihet. Naturligtvis får även i dylika fall det
mått av frihet förbehållas näringsidkarna, som är nödvändigt för
att produktionsviljan icke skall försvinna, men den som fått sin
makt av staten skall inte bli förvånad, om staten också vill bestämma gränserna för maktens utövning.
Tider av starka konjunkturförändringar äro på samma gång
tider av stora påfrestningar. på friheten i dess skilda former. Så
har det varit nu under kriget och så kommer det att bli under
omställningstiden därefter. Krig~hushållningen har präglats av
brist på både varor och arbetskraft; statsingripandena ha fått sin
karaktär härav. I den mån brist kvarstår under en första övergångsfas efter kriget, kunna vi icke räkna med att bli befriade
från de ransoneringar och andra regleringar, som bottna just i
bristföreteelser. Men längre än nödvändigt finns det ingen anledning att behålla de band på konsumtion och produktion, som krigsförhållandena tvingat oss till. Jag är nog optimistisk att tro, att
härom är man ganska ense utöver partilinjerna. Däremot befarar
jag, att anpassningsproblemen därefter – alltså i en tid av begynnande varuöverflöd, sjunkande priser och minskad sysselsättning- komma att framkalla nya angrepp på friheten inom det
ekonomiska livet. Man må förstå kraven på statens medverkan
och ingripanden även i ett sådant läge, men man må icke ge sig
någon defaitism i våld utan fortsätta kampen på alla de fronter,
där friheten är i fara; Och må näringslivets män då komma ihåg
att vaka även över sig själva. Endast med en sådan inställning
kan man motstå de främmande fienderna.
704
·~-·