Bombkriget och kulturen
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BOMBKRIGET
OCH KULTUREN
Av översten G. A. WESTRING, Västerås
SEDAN urminnes tider ha filosofer och andra teoretiker studerat
krigets väsen och sökt finna de lagar efter vilka kriget föres eller
bör ledas – i den mån det överhuvud taget kan påverkas. Må-
hända ha dessa utläggningar haft mera historiskt värde genom
att fastställa orsak och verkan än vägledande betydelse för kommande krig. Det är lättare att vara efterklok än att verkligen
dirigera de stora linjerna. Utvecklingens stora drag bestämmas
av så ofantligt många faktorer; de kunna inte behärskas av en
eller ett fåtal ledande personer. Det blir närmast frågan om att
-såsom en av våra ledande industrimän uttryckte det vid sitt
jubileum för en tid sedan – hålla sig på vågkammen och följa
med, endast då och då försöka ingripa genom att säga höger eller
vänster.
Icke desto mindre har det sitt intresse att teoretiskt studera
krigets mål och strategiska medel. Den hittills klaraste utläggningen härav gjorde tysken Clausewitz, som på 1820-talet var
lärare i krigskonst vid preussiska krigsakademien. Krigets mål
är enligt honom att påtvinga motståndaren sin vilja. En sådan
definition är välförståelig, om man ser på t. ex. 1700-talets och
1800-talets krig, men ser man på 1900-talets båda världskrig blir
definitionen genast mera svävande. Vem vill t. ex. definiera vad
de deltagande stormakterna ville påtvinga motståndaren, då de
gingo i krig 1914/17 och 1939/4U Och vad är deras vilja 19441 Jag
skall emellertid inte dröja vid detta eljest mycket intressanta
tema utan i stället ägna mig åt Clausewitz’ andra huvudtes: krigets
mål vinnes bäst genom att anfalla och förstöra fiendens stridskrafter. Denna teori föreföll att vara kvintensen av erfarenheterna från den nya tidens krig, särskilt från den fulländning av
krigskonsten, som Napoleonkrigen erbjöd. Med strikt tillämpning
av denna princip vunno också tyskar och japaner 1800-talets och
början av 1900-talets krig efter överlägsen ledning. Den enkla och
113
’ __ ,. ’n;
··~·-· –.”f””f,’>IJ-~’-·
G. .A. Westring
rätlinjiga tankegången i denna teori är att kriget föres av stridskrafterna. Om stridskrafterna krossas, måste kriget upphöra. För
en krigförande måste alltså krigets mål och de egna stridskrafternas operationsmål vara fiendens stridskrafter. Ett avgörande
nederlag på slagfältet skall vara nog för att framtvinga den önskade eftergiften, t. ex. Austerlitz, Jena, Sedan, Tsushima. Operationer, som inte rikta sig mot stridskrafterna utan mot något
annat mål, innebära enligt denna teori en omväg och en onödig
kraftförbrukning, samtidigt som människor, värden eller nyttigheter i fiendelandet förstöras måhända utan större inflytande på
krigets utgång. I den nutida militära uppfostran har ingått att
räkna den Clausewitzska krigskonsten som den förnämsta, den som
snabbast leder till målet och den som är minst omänsklig.
Samtidigt med att operationsmålen på detta sätt renodlades, strä-
vade man efter att humanisera krigföringen och hålla den inom
vissa lagbundna gränser. Med uppslag från 1600-talet tog ju 1800-
talet upp till behandling folkrättsliga regler för krigföringen. Det
första världskriget visade emellertid inom kort att inte ens de
fåtaliga regler, man verkligen bundit sig för, kunde upprätthållas,
framför allt inte i sjökriget. Vem reagerar numera mot ett
bombanfall mot handelsfartyg~ Och detta hör ändå till de mest
flagranta brotten i de få verkligt erkända folkrättsliga reglerna.
Efter Versailles tillsatte N. F. en kommitte för folkrättens kodifiering, men den självdog. Det ko~ aldrig ens att bli något färdigt
förslag till reglering och humanisering av luftkriget, trots en
livlig offentlig debatt och vissa förhandlingar just om detta. Då
det andra världskriget kom, fanns det sålunda i fråga om luftkriget inte ens några regler att bryta mot. Humaniseringssträvandenas fiasko får säkerligen tillskrivas stormakternas motvilja mot
att självmant beröva sig något medel att vinna övertaget i den
väntade kraftmätningen. Ingen bedömde det med säkerhet vara
fördelaktigt för sig själv att vara human i fråga om flygvapnets
användning, och därför blev det heller ingen humanisering av
luftkriget. Operationsmålen för flygvapnet kunde sålunda väljas
fritt och även avse fiendefolket självt i form av oinskränkt luftkrigföring mot hemorten.
Det är ingalunda någon nyhet i krigshistorien att sålunda undvika stridskrafterna och välja andra operationsmåL Tvärtom
kanske detta- om man går långt tillbaka- har varit det vanligaste, alltifrån den tid, då grannstammarna rövade boskapen och
brände sädesfälten för varandra för att genom svält försvaga fien- 114
Bombkriget och kulturen
den, via sådana metoder som exemplifieras av Kartagos och
Magdeburgs förstöring till 1700-talets krig om spannmålsmagasin.
Åldre tiders främste krigsteoretiker var romaren Vegetius, vars
för femtonhundra år sedan nedskrivna arbete var vägledande för
krigskonsten i minst tusen år. Han skriver att »det är bättre
att besegra fienden medelst brist, överfall och bekymmer för svåra
lägen än med fältslag» och att »stora fältherrar icke borde eftersträva slaget annat än vid gynnsamma tillfällen». Elva hundra
år senare är Macchiavelli inne på samma tankegång, då han
skriver, att »det är bättre att besegra fienden med hungern än
med svärdet». I många av medeltidens och nya tidens krig ha
dessa principer tillämpats, även om denna sorts krigskonst aldrig
skattats särskilt högt.
I det första världskriget sökte båda parterna till en början förgäves avgörande i lantkriget genom slag. Först seelan elen brittiska
sjömaktens effektiva blockad fått verka i nära fyra år och unclergrävt både stridskrafternas och befolkningens egen motståndskraft, kunde ett avgörande anfall i väster sättas in. Tyskarna
gjorde ett motsvarande försök med det oinskränkta ubåtskriget
att svälta ut befolkningen på de brittiska öarna, men misslyckades.
I det andra världskriget har hemortsbekämpningen från luften
övertagit handelsblockaelens roll. Centralblocket var denna gång
långt mindre känsligt för sjömaktens handelsblockad. Hemortsbekämpningen är emellertid bara ena sidan av flygvapnets verkningsförmåga. Den andra är medverkan i det rent militära kriget,
i kampen mellan stridskrafterna på jordytan, alltså i rent Clausewitzsk anda. Bombkriget enligt denna senare princip har hört till
de utmärkande dragen i alla de fälttåg, som utkämpats och alltjämt utkämpas sedan 1939. Det var först tyskarna, som visade
hur det skulle gå till – i Polen 1939, i Norge, Holland, Belgien,
Frankrike 1940, på Balkan och i Ryssland 1941. Japanerna visade
vintern 1942 att också de kunde konsten, varefter britter och amerikanare i Nordafrika och på Sicilien 1942-43 gav det mest lysande
exemplet hittills på vad flygvapnet kan användas till mot rent
militära mål. Principen har hela tiden varit densamma: först tillkämpar man sig herravälde eller åtminstone överlägsenhet i luften – något som för övrigt måste ständigt vidmakthållas genom
kamp mot fiendens flygvapen på marken och i luften. Sedan sättas
flygvapnets såvitt möjligt samlade krafter in i kampen på marken
och till sjöss.
»Hemligheten med mina segrar», sade general 1\Iontgomery, »är
113
’ ….
G. A. W estring
att slaget i luften vanns först. När sedan armen och flygvapnet
tillsammans med hela sin tyngd kastades mot den fientliga armen
voro vi oemotståndliga.»
östfronten gav det tydligaste utslaget på vad bombvapnet betyder i lantkriget. 1941 dominerade det tyska flygvapnet och skapade genom anfall på järnvägsförbindelser och annat »vertikala
omfattningar» av stora mått med höga fångsiffror och väldiga
landvinster till resultat; vintern 1941142 frös materielen sönder,
och 1942 var bombplanstyrkan så reducerad, att man inskränkte
sig till mera taktisk samverkan med trupperna på slagfältet. Ryssarna lämnades i fred bakom fronten och fingo tillfälle att förbereda sina motoffensiver. 1943 måste de tyska trupperna i stor
utsträckning kämpa utan stöd av bombflyg, t. o. m. jaktplanskyddet var svagt. Initiativet gick därmed förlorat och de ryska ångvältarna rulla nu oavbrutet västerut. Det flyg, som skulle kunna
sätta käpp i hjulet, finns inte längre. Orsaken till det är västmakternas bomboffensiv västerifrån. Hemortens luftförsvar kräver
huvuddelen av den från luften hårt pressade tyska flyygindustriens produkter. För bombplanproduktion i större skala räcka
resurserna inte längre till. Därmed har också den tyska krigsmaskinen definitivt tvingats över på defensiven, d. v. s. den kan
mänskligt att döma inte längre tillkämpa sig en militär seger,
endast förlänga kampen och uppskjuta avgörandet.
Även i sjökriget har bombvapnets (och flygtorpedvapnets) utslagsgivande betydelse framträtt, särskilt sedan japanerna i december 1941 så dramatiskt levererade svaret på frågan om flygvapnets verkningsförmåga mot örlogsfartyg. Numera utkämpas
sjöstriderna i Stilla havet i regel mellan flyg och fartyg, sjö-
styrkorna komma sällan i kontakt med varandra. Medelhavets
centrum behärskades våren 1942 av tyska flyygvapnet och brittiska flottan kunde endast med svårighet närma sig Malta. Afrikakåren förstärktes sjövägen och Rommel trängde in i Egypten. Ett
halvår senare kastades styrkeförhållandena i luften om, med resultat att Afrikakåren måste kapitulera utan chans att evakuera
över havet. I stället genomfördes historiens största överskeppningsoperation, med endast obetydliga förluster och ohindrad av
en intakt fientlig flotta. I slaget om Atlanten inträffade våren
1943 en vändning samtidigt med att det blev möjligt att betydligt
öka användningen av flyg i kampen mot ubåtarna.
Bombkriget mot stridskrafterna riktar sig mot militära mål i
egentlig mening. Men bombflygets räckvidd är så mycket större
116
Bombkriget och kulturen
än andra stridsmedels att även mål ganska l.ångt bakom fronten,
framför allt järnvägar och hamnar, komma i stridslinjen. Definitionen på rent militära mål är f. ö. mycket svävande. Från luften
är det också mycket svårare att i frontens närhet skilja ut vad
som är målet än t. ex. för artilleriet. Å andra sidan har man nog
också på båda sidor fullt medvetet utnyttjat flygvapnets verkningsförmåga bortom artilleriets räckvidd till större hänsynslöshet och mindre skillnad mellan militära och civila mål. Man kan
ju erinra om tyska bomb- och kulspruteanfall på flyktingströmmarna i Frankrike 1940 och om de allierades förstöring av det
kulturhistoriskt ovärderliga Cassinoklostret häromdagen. Om det
sista får man kanske säga som Nordahl Grieg: »Velsignet hver
bombe som skrånet inn i et gotiskt byggverk hvis bare et barn blev
skånet.» Om det framför allt är trupper, örlogsfartyg och byggnader, som drabbas av detta rent militära bombkrig, kan det militärt sett synas mera tilltalande och åtminstone ytligt sett också
mera effektivt än hemortskriget. Tyvärr är det emellertid det sistnämnda som dominerar just nu och där skonas varken barn eller
gotiska byggnader.
4 1/2 års erfarenheter visar så markant och konsekvent bombvapnets betydelse i kampen mellan stridskrafterna att man kunde
tycka att detta vore uppgift nog och att flygvapnet borde koncentreras på dessa uppgifter förutom den ständigt pågående nödvändiga kampen mot fiendens flyg. Så är emellertid inte fallet.
Flygvapnet i hemortskriget, det egentliga bombkriget, kriget som
riktar sig mot befolkningen själv och de resurser den behöver
för att leva och krigsmakten för att strida, har alltsedan 1940 tagit
allt större proportioner. Det kan vara skäl att något se tillbaka
på förspelet till detta nu pågående oinskränkta bombkrig, eftersom
frågan om vem som började spelar så stor roll – i propagandan,
om också inte i realiteten.
1915 inleddes det oinskränkta luftkriget av tyskarna, som med
zeppelinare anföll London; de fortsatte sedan med flygplan. Omfattningen framgår av uppgiften att sammanlagt inte mer än
några hundra ton bomber fälldes på tre år. Högst 40 flygplan
uppträdde på en gång över England. Senare anfölls också Paris.
Anfallen voro klart riktade mot städerna och sålunda mot befolkningen själv. Resultatet blev att jaktplan och luftvärn bundos i
hemorten och sålunda undandrogos fronten i Frankrike men i
övrigt blev verkan motsatsen till den avsedda: man krävde repressalier.
9-44161 Svensk T·iäslcrift 1944 117
..··” …
G. A. W estring
De allierade inledde ett par år senare hemortsbekämpning från
luften mot industrierna i Rhenlandet. Inte heller här fälldes mer
än några hundra ton. Mål var obestridligen fabriker i krigsindustrien, men spridningen var stor och civilbefolkningen led åtskilliga förluster. Engelska flygvapnets ledare trodde emellertid på
bombkriget, och hösten 1918 liade man t. o. m. fått fram bombplan,
som stodo färdiga i Frankrike att starta för bombfällning mot
Berlin. Något sådant anfall blev dock aldrig av.
Från första världskriget är alltså att anteckna att tyskarna inledde bombkriget mot befolkningen, att engelsmännen inom kort
fortsatte med industrien som mål menvoroberedda att till sist även
de anfalla befolkningen. Hemortskriget var dock en rent sekundär
operation: 1918 hade de allierade över 7,000 flygplan vid fronterna,
varav endast några hundra sysslade med bombkrig bakom fronten.
Från mellankrigstiden är främst att märka flygvapnets användning i kolonialkrigen. Först fransmännen i Marocko och sedan
engelsmännen i Mellersta östern och Indien använde bombplan
för att tukta ohörsamma infödingsstammar, vilket av den tyska
propagandan med visst fog betecknats som bombanfall på befolkning. I spanska inbördeskriget förekommo luftanfall mot hemorten utförda av Francosidan. Anfallen riktade sig i regel mot
hamnar och fartyg, men en del företag mot Barcelona måste nog
betecknas som avsiktliga anfall på befolkningen. Det var italienska och tyska bombförband, som kände sig för beträffande denna
krigföring. Någon avgörande betydelse fingo anfallen inte.
Debatten om framtidens luftkrig var ganska livlig under mellankrigsperioden, alltsedan italienaren Douhet år 1921 drog upp det
totala luftkriget som en sannolik möjlighet, som t. o. m. skulle kunna
bli huvuddraget i framtidens krig. Man trodde sig kunna särskilja
två linjer i hemortskriget från luften: enligt den ena riktas anfallen mot industrier och kommunikationer, enligt den andra mot
befolkningen själv i storstäderna. Alltså å ena sidan krig mot
försörjningen, å andra sidan terrorkrig. Man kan inte säga, att
någon av stormakternas militärskribenter fördömde någotdera
slaget av krigföring utan man tycks på alla håll ha räknat med
dem ganska kallt. större krigsövningar på 1930-talet lades upp
i många fall just som luftanfall i stor skala mot hemorten. Luftförsvaret riktades också in på detta. Vid andra världskrigets utbrott ansågs det nog allmänt som ett axiom att hemortsanfall
skulle komma till stånd. Den viktigaste förutsättningen för sådana
företag fattades emellertid, nämligen tillräckligt med tunga bomb- 118
Bombkriget och kulturen
förband. Tyskarna låg bäst till i fråga om antal bombplan, men
deras flygplan var som det sedan skulle visa sig i minsta laget –
med en bomblast av något mer än l ton. Engelska bomplan voro
något tyngre redan vid krigsutbrottet, och två år senare hade man
enligt planer, som fattats redan 1937, för hemortsanfall speciellt
byggda fyrmotoriga bombplan framme i större antal. Det var
således inget tvivel om att brittiska flygvapnet räknade med att
självt utföra hemortsbekämpning.
Det andra världskriget inleddes med tyska bombanfall i stor
skala mot Polen. De inledande anfallen riktades mot flygbaser
och flygindustrier. I den mån flygindustrien låg i eller vid stä-
der, träffades också dessa, bl. a. utkanten av Warszawa. Senare,
då trupperna nått fram till huvudstaden, sattes bombanfall in för
att framtvinga en kapitulation. Dessa anfall måste betecknas som
de första under andra världskriget riktade mot de inre delarna
av en stad. Tyskarna framhålla dock att staden låg i frontlinjen.
Det finska vinterkriget inleddes med ett ryskt bombanfall på
huvudstaden och sedan följde många ryska anfall på finska städer;
dessa anfall måste betecknas som terrorföretag, ehuru föga effektiva som sådana. Flertalet anfall mot finska hemorten torde dock
åsyftat att störa eller hejda järnvägstrafiken. Ryssarna äro emellertid de första i andra världskriget, som företagit en längre tids
planmässigt bombkrig mot hemorten.
Vintern 1939-40 vilade båda parter i Västeuropa på hanen och
undveko att öppna bombkriget mot hemorten. Den 14 maj 1940
kom tyskarnas bekanta ödeläggande bombanfall mot Rotterdams
centrum, insatt för att framkalla en kapitulation. Även denna
stad låg i frontlinjen och anfallet var sålunda inte led i något
hemortskrig utan bara ett tecken på att alla hämningar nu släppts.
Den 16 maj inledde engelska flygvapnet sina sedan länge planerade anfall mot industri- och kommunikationsmål i västra Tyskland (tyska propagandan räknar den 10 maj), och sedan dess har
bombkriget västerifrån varit i gång utan avbrott. De två första
åren höll man sig tydligt till industri- och kommunikationsanläggningar. De voro emellertid svåra att träffa under mörker, anfallsstyrkan var liten och resultatet blev nålstygn, inte mera. Man
hade räknat fullständigt fel på de bombkvantiteter, som behövdes
för verkan av betydelse. I och med att styrkan växt till gick man
1942 över till att anfalla industri- och hamnstäderna som sådana
och sedan ha både styrka och verkningar varit i rask tillväxt.
Tyskarna inledde sitt bombkrig mot England i augusti 1940, och
119
J .~
..1
—Y,f .—- ~1t-.~….
~—-
G. A. W estring
propagandan hade då den trumf på hand att engelsmännen redan
anfallit mål i Tyskland under tre månaders tid fastän med svaga
krafter. Det var alltså frågan om vedergällning och det blev inte
öga för öga, utan 10- och 20-falt. Den 7 september kom det första
storanfallet mot London och sedan pågick bombkriget mot London
och andra städer till den 10 maj 1941. Operationsmålet var i åtskilliga fall hamnområdena, t. ex. i London, Portsmouth, Liverpool,
Glasgow, Swansea, men i stort är det obestridligt att städerna
själva och därmed befolkningen voro huvudmålet. Ledande personers uttalanden ställde detta utan tvivel, det talades ju t. o. m.
om utradering av stad efter stad. Resultatet blev emellertid ett
misslyckande. J aktförsvaret var alltför effektivt. Den tyska krigsmaskinen fick sin första motgång. Det blev en vändpunkt i kriget
och tyngdpunkten flyttade österut. Sedan ha de tyska anfallen
ända tills helt nyligen inskränkts till störningsanfalL Det råder
inget tvivel om att de tyska anfallen 1940/41 pressade brittiska
hemorten mycket hårt. Som man nu kan se på saken blev emellertid den viktigaste följden motsatsen till det avsedda, nämligen
att hos det brittiska folket skapades det psykologiska underlaget
för repressalier och för oinskränkt, växande luftkrigföring mot
tyska hemorten, ett underlag av största betydelse i en demokrati.
Våren 1941 inledde tyskarna operationerna på Balkan med ett
stort anfall på Belgrad i tydligt syfte att lamslå hela huvudstaden
och framför allt den centrala ledningen. Det uppsåtet lyckades,
den militära ledningen kom helt ur funktion, men många tusen
helt oförberedda civila serber fingo sätta livet till, överraskade i
sina sängar och helt utan skyddsrum.
Ryssarna ha egendomligt nog i kampen mot Tyskland använt
mycket litet hemortsbekämpning utan satt in sitt bombvapen mest
mot militära mål. Sommaren 1942 förekomma dock en del anfall
mot storstäder i Ostpreussen, Polen, Ungern och Rumänien. Den
senaste tidens anfall mot Finland likaväl som vinterkrigets visar
att man ingalunda är främmande för tanken utan att det mest
varit resurserna, som hindrade mera planmässiga operationer mot
hemorten. Här är operationsmålet tydligen städerna och syftet
blott politiskt: att bomba Finland ut ur det tyska blocket. Samma
princip tillämpade f. ö. de allierade mot Italien sommaren 1943
med gott resultat. Oavsett om fred kommer till stånd eller icke
blir väl resultatet av det ryska bombvapnets inlägg i fredsdiskussionen ökade svårigheter på lång sikt för strävandena att finna
en godtagbar form för Finlands och Nordens framtida samlevnad
120
Bombkriget och kulturen
med stormakten i öster. Ännu ett minus sålunda på bombkrigets
konto.
Vintern 1943/44 blev en ny huvudstad på Balkan lagd i ruiner,
nämligen Sofia. Nu var det engelsmän och amerikanare, som
fällde bomberna, tydligen i syfte att avhålla bulgarerna från aktivt deltagande i kriget.
Det nu pågående bombkriget mot hemorten i Tyskland har nått
sådana dimensioner att det blivit ett av västmakternas viktigaste
medel att krossa sin fiende. Ända till och med 1942 hade man intrycket att bombkriget mest förstörde materiella och andliga värden av kulturell betydelse även på lång sikt utan att fördenskull
påskynda ett avgörande. Händelserna sedan mars 1943, då slaget
om Ruhr inleddes, måste emellertid ge anledning till en grundlig
omvärdering. Slagen om Ruhr, Hamburg och Berlin, förstöringen
av Leipzig, Hannover, Kassel, Stuttgart och andra städer ha i all
sin ohygglighet visat att det inte längre är fråga om meningslös
förstöring utan inverkan på krigets gång. Det gäller nu en planmässig offensiv mot Tysklands viktigaste tillgångar, så hotande
att tyskarna måst offra sina positioner i öster och hela sitt offensiva program för att samla sina resurser till hemortens försvar.
Från de allierades sida är tankegången klar: »Vi veta att varje
bomb, som lämnar bombställen, jämnar vägar för invasionsarmeerna», sade chefen för det tunga brittiska bombflyget. Tydligast
uttryckte Churchill avsikten i sitt tal nyligen: »Hela denna
flygoffensiv utgör den grundval på vilken våra planer för invasion
över havet vila.» Bakom denna avsikt ligger en tydlig strävan
att spara människoliv i armeerna. Man vill till varje pris undvika
en blodavtappning lik den under förra världskriget, då blomman
av en hel generation förblödde på Flanderns slagfält.
Fälttågen i Nordafrika och på Sicilien visade hur förlusterna
på marken kunna hållas nere då man vunnit herravälde i luften.
Invasionen i Västeuropa är långt svårare och måste få långt större
dimensioner. Det räcker inte bara med att prestera överlägsenhet
i luften vid landstigningen; hela den tyska krigsmaskinen måste
vara så försvagad, att ett bakslag inte kan riskeras och att avgörandet blir snabbt. I den väldigaste väpnade konflikt, som
historien känner, har man bedömt att det inte räcker att bara
lita till den rena kampen mellan stridskrafterna enligt Clausewitz’
maximer. Avgörandet i den kampen är så svårt att uppnå, att
man utan alla hänsyn måste tillgripa varje slag av betvingelsemetod, som tekniken erbjuder. Luftkriget mot hemorten har då
121
• tJ ·,;,··., ””’}”’ __,
G. A. W estring
befunnits vara det som förmodas vara effektivast. De som få
betala för detta beslut är framför allt västmakternas flygare, den
tyska civilbefolkningen och tysk odling överhuvud taget.
Luftkriget i nuvarande omfattning ställer oerhörda kvantitativa
krav på flygutbildning och flygplantillverkning. Flygskolor och
flygindustri sysselsättta f. n: åtskilliga miljoner människor i Amerika och England, samtidigt som kapitalutläggen för flygfält och
fabriker varit ofantliga. Den tekniska forskningen har till stor
del riktats in på luftkriget och på att möjliggöra flygning och
bombfällning med stor precision även i moln och mörker. De
uppfinningar, som där gjorts, få antecknas på bombkrigets pluskonto, därför att de bli av största värde efter kriget för flygtrafiken. Denna kan emotse en utveckling, som det annars skulle tagit
10-20 år att uppnå. Här i landet har man nog ännu inte fattat i
vilken hög grad både militär och civil flygning gått in i medvetandet och vilket inslag den rent kvantitativt blivit i folkens liv.
Luftkriget kostar. 1943 förlorade de allierade i Västeuropa
bortåt 3,500 tunga bombplan med 25,000 man. Januari 1944 tog
kanske 500 bombplan med 4,000 man. 500 bombplan betyda minst
50 miljoner arbetstimmar, d. v. s. 250,000 arbetare och kanske 1,000
miljoner kronor i månaden. Det tyska jaktförsvaret har hittills inte
börjat svikta, de allierades relativa förluster tendera snarare att
öka över de 5 %, som var tidigare genomsnitt. Utbytet av varje
bombplan under dess livslängd blev inte mer än i genomsnitt 50
ton bomber fällda. Men de allierades resurser tyckas räcka till
för att både vidhålla och öka offensiven. Januari 1944 blev med
30,000 ton fällda bomber den dittills intensivaste bombmånaden,
trots att den ur klimatsynpunkt är årets sämsta flygmånad.
Amerikanarnas anfallsföretag under dager, som nu pågått i
drygt ett år med på sista tiden raskt växande styrka, riktas helt
och hållet mot bestämda krigsindustrianläggningar, icke mot stä-
derna som sådana. Numera är det den tyska jaktplansindustrien
som är huvudmålet, och det är bombkriget mot jaktplanfabrikerna
som präglat februaris operationer, särskilt de amerikanska. Det
kan tyckas vara självändamål att flygvapnen på detta sätt bekriga
varandra. Men tankegången är den att om det tyska jaktvapnet
väl kan reduceras till en obetydlighet, kan bomboffensiven öka så
väsentligt i styrka emot hemortens resurser av alla slag, att kriget
kunde vinnas mycket fortare, kanske t. o. m. utan invasion. Just
nu är det omöjligt att avgöra, om detta uppsåt kan lyckas. Det
finns dock säkert många som hoppas att invasionen inte skall
122
Bombkriget och kulturen
behövas eller att den skall förenklas till en militärpromenad. Churchills senaste anförande tydde ju inte heller på någon snar invasion utan snarare på att man ville ytterligare avvakta bombkrigets resultat och närmast om det tyska jaktvapnet skall vinna
samma framgång i slaget om Tyskland som det brittiska i slaget
om England för 3 år sedan.
Det brittiska flygvapnets mörkeranfall mot Tyskland riktades
från början mot bestämda anläggningar i eller vid städerna, framför allt fabriker, hamnar, järnvägsstationer. Det visade sig emellertid att verkan blev dålig på det sättet. Från och med våren 1942
anfaller man för det mesta hela städerna i klart syfte att göra
dem så obeboeliga att arbetena i därvarande industrier måste läggas ner. Då man inte tillräckligt kunde träffa och förstöra maskinerna måste man driva bort arbetarna. De tekniska hjälpmedlen
ha fullkomnats och bomberna äro numera anpassade antingen för
att spränga och blåsa ikull huskomplex eller för att sätta eld på
dem, varvid särskilt brandbomberna- med fosfor- blivit svåra
att bekämpa och plågsamma för dem, som komma i närheten. stä-
derna väljas ut alltefter sin betydelse för krigsproduktionen och
försörjningen överhuvud taget. Mål bli följaktligen alla de stora
industristäder, som ligga inom bombplanens effektiva räckvidd,
d. v. s. c:a 900 km. från England. Man måste nog säga, att det
framför allt är produktionen som är operationsmålet, men gränsen
mellan dessa mål och terrorkriget är utplånad. Anfallen få dubbla
verkningar, både materiella och psykiska. Vilka äro då verkningarna av detta egendomliga och skrämmande krig, vars resultat
främst tycks mätas med siffror över förbrukad ammunition och
raserade arealer i storstäder~
Ja, samstämmiga utlåtanden om förstörelsen under 1943 och
början av 1944 vittna om att förödelsen är oerhörd. Ofta är det
väl inte främst industrianläggningarna som förstörts utan dessa
ha kunnat sättas igång igen efter någon tid. Det mest påfallande
torde vara affärs- och bostadskvarterens rasering. 6 a 7 miljoner
hemlösa ställa ofantliga anspråk på kommunikationer och försörjning och sätta tysk organisationsförmåga på hårdare prov än
någonsin. Att krigsindustrien dock ännu inte satts ur spel bevisas
bäst av att krigsmakten alltjämt är så effektiv som den är på tre
fronter.
De psykiska verkningarna åter är omöjliga att bedöma från
svensk horisont. Redan i oktober sade emellertid Göbbels, att
123
·-” • n:
.,~<. • ”,~-1-””’~u~~·’f?_~
– ·-~- ·- – – – – – – – – –
G. A. W estring
luftkriget var tyska folkets svåraste bekymmer. Detta var före
slaget om Berlin och Leipzig. De hemlösas problem är kanske det
värsta. Det gäller här inte bara organisatoriska problem utan
sociala och moraliska svårigheter av tidigare icke prövad art och
omfattning, som uppställa hotande perspektiv för hela vår världs~
dels framtid. Det lönar sig föga att gå in på gissningar om den brit~
tiska spekulationen skall visa sig vara riktig eller inte. Skulle det
visa sig att trots allt luftkriget är förfelat, ha de allierade ådragit
sig en dryg skuldbörda för ödeläggelse av omistliga värden i
Europa. Om det å andra sidan visar sig, att man bedömt rätt, och
luftkriget framkallar ett relativt snabbt slut på kriget, kan man
kanske i alla fall fråga sig om målet varit värt offret.
Häromdagen läste vi i tidningen att man skall resa till Leipzig,
om man vill se världens största ruinhög. Tillståndet i Berlin kan
inte beskrivas. Oersättliga kulturella värden ha fått stryka med.
Med Leipzigs bokcentrum försvann en av den vetenskapliga värl~
dens allra främsta kraftkällor. Att historiska byggnadsverk och
oskattbara konstverk försvinna måste beklagas men får kanske
anses som något överkomligt. Det innebär i alla fall en minskning
av de gemensamma tillgångar, som kan sammanfattas under be~
greppet västerländsk odling. Industriens och kommunikations~
väsendets förluster liksom bostadscentras ödeläggelse äro ju något
som så småningom kan repareras, men återuppbyggnadsarbetet
måste dra många år, under vilka både Tysklands och andra län~
ders resurser måste hårt engageras i detta arbete. Om tyska folket,
som det antytts, skall sättas i arbete för återuppbyggnad i de Hin~
der, där tyska krigsmakten gått raserande fram, kommer mot~
svarande arbete i Tyskland att gå vida långsammare, och man
kanske får emotse en utmattning och tillbakagång av Tyskland
som producerande och handlande land för generationer framåt.
En öken eller ett vacuum i Europas mitt, som väl måste medföra
tillbakagång för Europa överhuvud taget. Och människorna i
detta ödelagda land, hur komma de att reagera~ Det är svårt att
bedöma om reaktionen mot bombkriget skall resultera i hat mot
dem som fällt bomberna eller mot de styrande, som drivit landet
i krig, eller till sist i ren apati. Hur stämningen än slår, måste
man anta att den generation, som genomgått bombkrigets lidan~
den, blir märkt på ett sätt, som inte bådar gott för framtiden. Här
ligger kanske den största posten på bombkrigets minuskonto. A
andra sidan får man på plussidan uppföra de goda egenskaper som
av allt att döma frammanats under luftskyddsarbetet både i Eng~
124
Bombkriget och kulturen
land och Tyskland – moral, självuppoffring, uthållighet, hjälpsamhet.
Till och med i England har den negativa sidan av saken uppmärksammats. Då och då har angrepp på bombkrigspolitiken förekommit i parlamentet. Nu senast var det biskopen av Chichester,
som opponerade. Fullt medveten, sade han, om att det var tyskarna, som inledde bombkriget, både till tiden och i fråga om hänsynslösheten, ville han dock peka på de pågående anfallens moraliska konsekvenser för de europeiska folkens framtida samlevnad.
Endast att fienden använt en viss krigsmetod är inte något skäl
för att själv tillämpa samma metod om den är moraliskt förkastlig.
Anfallen mot Hamburg och Berlin betecknades som icke försvarlig krigshandling. Förre ärkebiskopen av Canterbury understödde
och tyckte att man nu gått för långt och längre än vad som tidigare
förklarats vara meningen. Regeringen svarade att den minskning
i arbetsprestation i Tyskland, som anfallen framkallat, icke kunnat
uppnås på annat sätt. Krigsindustrierna kunde lamslås endast
genom att man bringar hela det civila livet att avstanna i de stä-
der, där de äro belägna. Detta vore full motivering. Ingen ville
väl bestrida, att man kunde bli tvungen bombardera städer i frontlinjen. Industristäderna i Tyskland ligga i frontlinjen och måste
bombarderas, slutade lord Cranborne. Churchill beseglade detta
uttalande med att säga: »Åsikten att vi skulle inskränka eller inställa användningen av detta det förnämsta krigsinstrumentet
kommer inte att vinna de allierade regeringarnas anslutning.» De
civila i Tysklands städer fingo det vänliga rådet att ta sin tillflykt
till landsbygden.
Därmed torde besked vara givet för resten av kriget. Vilka
konsekvenserna än bli för kulturen i Europa, fortsätter bombkriget
to the bitter end.
Bombkrigets förödelse kommer nu i krigets slutskede inte att
inskränka sig till Tyskland. Redan ha tyska repressalieanfall mot
England börjat få verkningar i London, liknande dem från 1941.
Ryssarna ha säkert inte sagt sitt sista ord i fråga om bombkriget,
varför randstaterna från Finland till Rumänien nog ha mera att
vänta. I Italien kommer den ena kulturskatten efter den andra
i frontlinjen och frågan är om Rom skall undgå förstörelse. Det
hör framtiden och inte nuet till att avgöra om det som nu rives
ned av vad århundraden byggt upp kommer att medföra övervägande ont eller inte. Det för britterna överskuggande motivet
är, som jag nyss nämnde, strävan att få ett snabbt slut på kriget
125
. .. 1
G. A. Westring
och att undvika stor blodsutgjutelse.. Man måste, som lord Oranborne anförde i sitt svar till biskopen av Chichester, tänka inte
bara på tyskarnas lidanden under flygbomberna utan också på
alla de folk, som nu sucka under tyskarnas ok i ockuperade länder:
ryssar, polacker, tjecker, belgier, norrmän, jugoslaver, greker,
fransmän och danskar, liksom på de kämpande soldaterna vid
fronterna. Hit kunde med fö:rdel ha fogats de baltiska folken.
Frågan är om i själva verket bombkriget är så mycket omänskligare än mycket annat, som kriget fört med sig. Tänk på den förstörelse, som går över de olyckliga länder och provinser, där
landfronten böljat fram och tillbaka, som nu i Ryssland där båda
sidor tillämpa den brända jordens politik. Det som inte skjutits
sönder med artilleri spränges systematiskt i luften före återtåg.
Tänk på hungersnöden, som undergräver folkhälsan i många länder för generationer framåt. Tänk på våldsamma omflyttningar
av miljoner människor från sina ärvda och invanda hembygder
till helt främmande miljöer och på familjefäders tvångsarbete i
åratal i annat land. Tänk på den upplösning av de grundläggande
moraliska lagarna som nu inarbetas i de ockuperade länderna,
på dem, som få lära sig att tillämpa tortyr och skjutande av gisslan
som något naturligt och tillbörligt, lika väl som på dem som
tvingas att kämpa för sin frihet med sabotage och politiska mord
som något lika tillbörligt. Samtidigt få folken lära sig att hata
mer än kanske någonsin förr.
Man kan nog ej ta ut bombkriget sam något speciellt förkastligt
och moraliskt mera undermåligt än krigföringen i övrigt. Det är
inte bombkriget utan kriget som bör fördömas och motarbetas.
Framför allt bör man icke räkna med några folkrättsliga regler
eller mellanfolkliga överenskommelser eller ens överstatliga föreskrifter, som på ett hållbart sätt kunna kriminalisera vissa krigföringsmetoder eller stridsmedel. De krigförande i framtiden
komma nog att resonera på samma sätt som den ledande engelske
sjömilitär, som redan för 40 år sedan förklarade: »Krigets kärna
är våld, hänsynsfullhet i krig är dumhet.» Då krigen inte föras
endast för begränsade mål, som t. ex. många av 1700-talets och
1800-talets krig, utan då det gäller staters och folks hela existens
komma alla medel att tillgripas, och då hålla inte de regler man
i humanitetens namn försökt att sätta upp på samma sätt som man
sätter upp regler för fair play i en kampidrott. Det tragiska är ju,
att teknikens framsteg betytt så mycket mera raffinerade metoder
att föra krig på. Den som kämpar för livet kommer inte att avstå
126
— 7 — :t. !
Bombkriget och kulturen
från att utnyttja tekniken. Kanske kommer man med insikten om
krigets ovillkorliga hänsynslöshet och kulturupplösande följde:r
fram till att krigen bli mera sällsynta än förr och endast detta
vore ju ett steg framåt. Om inte den tekniska utvecklingen skall
leda till människosläktets utplånande måste vi arbeta på att tämja
de drifter, som leda till krig, att åter trycka ner i djupet inom oss
mr Hyde som alltför tydligt börjat ta loven av d:r J ekyll. Flygtekniken är som så mycket annat på gott och ont, och där står nog
d:r Jekyll färdig att när som helst förvisa den just nu skrämmande
mr Hydeskepnaden till andra rummet. Vi skola väl med litet god
vilja kunna få ut positiva och gagnrika konsekvenser av att vi
lärt oss flyga över jorden i stället för att bara tvingas krypa ner
och gömma oss under jorden.
Då man ser den förstörelseprocess, som nu övergår Europa och
söker finna en mening i det som sker, får man lätt en vision av
barn som leka i en sandhög eller med byggklossar. Då sandhögen
omskapats till torn och tinnar eller då alla klossarna fogats in i
en konstmässig byggnad, trampar man med stor förtjusning ner
eller slår ikull alltsammans och är tillbaka vid utgångspunkten.
Men det byggs nya byggnader ur spillrorna, ännu bättre än de
gamla, och den obrukade sandhögen eller byggklossarna i lådan
upphöra icke att tjusa skapardriften, som väl ändå är starkare än
förstörelsedriften.
127
OCH KULTUREN
Av översten G. A. WESTRING, Västerås
SEDAN urminnes tider ha filosofer och andra teoretiker studerat
krigets väsen och sökt finna de lagar efter vilka kriget föres eller
bör ledas – i den mån det överhuvud taget kan påverkas. Må-
hända ha dessa utläggningar haft mera historiskt värde genom
att fastställa orsak och verkan än vägledande betydelse för kommande krig. Det är lättare att vara efterklok än att verkligen
dirigera de stora linjerna. Utvecklingens stora drag bestämmas
av så ofantligt många faktorer; de kunna inte behärskas av en
eller ett fåtal ledande personer. Det blir närmast frågan om att
-såsom en av våra ledande industrimän uttryckte det vid sitt
jubileum för en tid sedan – hålla sig på vågkammen och följa
med, endast då och då försöka ingripa genom att säga höger eller
vänster.
Icke desto mindre har det sitt intresse att teoretiskt studera
krigets mål och strategiska medel. Den hittills klaraste utläggningen härav gjorde tysken Clausewitz, som på 1820-talet var
lärare i krigskonst vid preussiska krigsakademien. Krigets mål
är enligt honom att påtvinga motståndaren sin vilja. En sådan
definition är välförståelig, om man ser på t. ex. 1700-talets och
1800-talets krig, men ser man på 1900-talets båda världskrig blir
definitionen genast mera svävande. Vem vill t. ex. definiera vad
de deltagande stormakterna ville påtvinga motståndaren, då de
gingo i krig 1914/17 och 1939/4U Och vad är deras vilja 19441 Jag
skall emellertid inte dröja vid detta eljest mycket intressanta
tema utan i stället ägna mig åt Clausewitz’ andra huvudtes: krigets
mål vinnes bäst genom att anfalla och förstöra fiendens stridskrafter. Denna teori föreföll att vara kvintensen av erfarenheterna från den nya tidens krig, särskilt från den fulländning av
krigskonsten, som Napoleonkrigen erbjöd. Med strikt tillämpning
av denna princip vunno också tyskar och japaner 1800-talets och
början av 1900-talets krig efter överlägsen ledning. Den enkla och
113
’ __ ,. ’n;
··~·-· –.”f””f,’>IJ-~’-·
G. .A. Westring
rätlinjiga tankegången i denna teori är att kriget föres av stridskrafterna. Om stridskrafterna krossas, måste kriget upphöra. För
en krigförande måste alltså krigets mål och de egna stridskrafternas operationsmål vara fiendens stridskrafter. Ett avgörande
nederlag på slagfältet skall vara nog för att framtvinga den önskade eftergiften, t. ex. Austerlitz, Jena, Sedan, Tsushima. Operationer, som inte rikta sig mot stridskrafterna utan mot något
annat mål, innebära enligt denna teori en omväg och en onödig
kraftförbrukning, samtidigt som människor, värden eller nyttigheter i fiendelandet förstöras måhända utan större inflytande på
krigets utgång. I den nutida militära uppfostran har ingått att
räkna den Clausewitzska krigskonsten som den förnämsta, den som
snabbast leder till målet och den som är minst omänsklig.
Samtidigt med att operationsmålen på detta sätt renodlades, strä-
vade man efter att humanisera krigföringen och hålla den inom
vissa lagbundna gränser. Med uppslag från 1600-talet tog ju 1800-
talet upp till behandling folkrättsliga regler för krigföringen. Det
första världskriget visade emellertid inom kort att inte ens de
fåtaliga regler, man verkligen bundit sig för, kunde upprätthållas,
framför allt inte i sjökriget. Vem reagerar numera mot ett
bombanfall mot handelsfartyg~ Och detta hör ändå till de mest
flagranta brotten i de få verkligt erkända folkrättsliga reglerna.
Efter Versailles tillsatte N. F. en kommitte för folkrättens kodifiering, men den självdog. Det ko~ aldrig ens att bli något färdigt
förslag till reglering och humanisering av luftkriget, trots en
livlig offentlig debatt och vissa förhandlingar just om detta. Då
det andra världskriget kom, fanns det sålunda i fråga om luftkriget inte ens några regler att bryta mot. Humaniseringssträvandenas fiasko får säkerligen tillskrivas stormakternas motvilja mot
att självmant beröva sig något medel att vinna övertaget i den
väntade kraftmätningen. Ingen bedömde det med säkerhet vara
fördelaktigt för sig själv att vara human i fråga om flygvapnets
användning, och därför blev det heller ingen humanisering av
luftkriget. Operationsmålen för flygvapnet kunde sålunda väljas
fritt och även avse fiendefolket självt i form av oinskränkt luftkrigföring mot hemorten.
Det är ingalunda någon nyhet i krigshistorien att sålunda undvika stridskrafterna och välja andra operationsmåL Tvärtom
kanske detta- om man går långt tillbaka- har varit det vanligaste, alltifrån den tid, då grannstammarna rövade boskapen och
brände sädesfälten för varandra för att genom svält försvaga fien- 114
Bombkriget och kulturen
den, via sådana metoder som exemplifieras av Kartagos och
Magdeburgs förstöring till 1700-talets krig om spannmålsmagasin.
Åldre tiders främste krigsteoretiker var romaren Vegetius, vars
för femtonhundra år sedan nedskrivna arbete var vägledande för
krigskonsten i minst tusen år. Han skriver att »det är bättre
att besegra fienden medelst brist, överfall och bekymmer för svåra
lägen än med fältslag» och att »stora fältherrar icke borde eftersträva slaget annat än vid gynnsamma tillfällen». Elva hundra
år senare är Macchiavelli inne på samma tankegång, då han
skriver, att »det är bättre att besegra fienden med hungern än
med svärdet». I många av medeltidens och nya tidens krig ha
dessa principer tillämpats, även om denna sorts krigskonst aldrig
skattats särskilt högt.
I det första världskriget sökte båda parterna till en början förgäves avgörande i lantkriget genom slag. Först seelan elen brittiska
sjömaktens effektiva blockad fått verka i nära fyra år och unclergrävt både stridskrafternas och befolkningens egen motståndskraft, kunde ett avgörande anfall i väster sättas in. Tyskarna
gjorde ett motsvarande försök med det oinskränkta ubåtskriget
att svälta ut befolkningen på de brittiska öarna, men misslyckades.
I det andra världskriget har hemortsbekämpningen från luften
övertagit handelsblockaelens roll. Centralblocket var denna gång
långt mindre känsligt för sjömaktens handelsblockad. Hemortsbekämpningen är emellertid bara ena sidan av flygvapnets verkningsförmåga. Den andra är medverkan i det rent militära kriget,
i kampen mellan stridskrafterna på jordytan, alltså i rent Clausewitzsk anda. Bombkriget enligt denna senare princip har hört till
de utmärkande dragen i alla de fälttåg, som utkämpats och alltjämt utkämpas sedan 1939. Det var först tyskarna, som visade
hur det skulle gå till – i Polen 1939, i Norge, Holland, Belgien,
Frankrike 1940, på Balkan och i Ryssland 1941. Japanerna visade
vintern 1942 att också de kunde konsten, varefter britter och amerikanare i Nordafrika och på Sicilien 1942-43 gav det mest lysande
exemplet hittills på vad flygvapnet kan användas till mot rent
militära mål. Principen har hela tiden varit densamma: först tillkämpar man sig herravälde eller åtminstone överlägsenhet i luften – något som för övrigt måste ständigt vidmakthållas genom
kamp mot fiendens flygvapen på marken och i luften. Sedan sättas
flygvapnets såvitt möjligt samlade krafter in i kampen på marken
och till sjöss.
»Hemligheten med mina segrar», sade general 1\Iontgomery, »är
113
’ ….
G. A. W estring
att slaget i luften vanns först. När sedan armen och flygvapnet
tillsammans med hela sin tyngd kastades mot den fientliga armen
voro vi oemotståndliga.»
östfronten gav det tydligaste utslaget på vad bombvapnet betyder i lantkriget. 1941 dominerade det tyska flygvapnet och skapade genom anfall på järnvägsförbindelser och annat »vertikala
omfattningar» av stora mått med höga fångsiffror och väldiga
landvinster till resultat; vintern 1941142 frös materielen sönder,
och 1942 var bombplanstyrkan så reducerad, att man inskränkte
sig till mera taktisk samverkan med trupperna på slagfältet. Ryssarna lämnades i fred bakom fronten och fingo tillfälle att förbereda sina motoffensiver. 1943 måste de tyska trupperna i stor
utsträckning kämpa utan stöd av bombflyg, t. o. m. jaktplanskyddet var svagt. Initiativet gick därmed förlorat och de ryska ångvältarna rulla nu oavbrutet västerut. Det flyg, som skulle kunna
sätta käpp i hjulet, finns inte längre. Orsaken till det är västmakternas bomboffensiv västerifrån. Hemortens luftförsvar kräver
huvuddelen av den från luften hårt pressade tyska flyygindustriens produkter. För bombplanproduktion i större skala räcka
resurserna inte längre till. Därmed har också den tyska krigsmaskinen definitivt tvingats över på defensiven, d. v. s. den kan
mänskligt att döma inte längre tillkämpa sig en militär seger,
endast förlänga kampen och uppskjuta avgörandet.
Även i sjökriget har bombvapnets (och flygtorpedvapnets) utslagsgivande betydelse framträtt, särskilt sedan japanerna i december 1941 så dramatiskt levererade svaret på frågan om flygvapnets verkningsförmåga mot örlogsfartyg. Numera utkämpas
sjöstriderna i Stilla havet i regel mellan flyg och fartyg, sjö-
styrkorna komma sällan i kontakt med varandra. Medelhavets
centrum behärskades våren 1942 av tyska flyygvapnet och brittiska flottan kunde endast med svårighet närma sig Malta. Afrikakåren förstärktes sjövägen och Rommel trängde in i Egypten. Ett
halvår senare kastades styrkeförhållandena i luften om, med resultat att Afrikakåren måste kapitulera utan chans att evakuera
över havet. I stället genomfördes historiens största överskeppningsoperation, med endast obetydliga förluster och ohindrad av
en intakt fientlig flotta. I slaget om Atlanten inträffade våren
1943 en vändning samtidigt med att det blev möjligt att betydligt
öka användningen av flyg i kampen mot ubåtarna.
Bombkriget mot stridskrafterna riktar sig mot militära mål i
egentlig mening. Men bombflygets räckvidd är så mycket större
116
Bombkriget och kulturen
än andra stridsmedels att även mål ganska l.ångt bakom fronten,
framför allt järnvägar och hamnar, komma i stridslinjen. Definitionen på rent militära mål är f. ö. mycket svävande. Från luften
är det också mycket svårare att i frontens närhet skilja ut vad
som är målet än t. ex. för artilleriet. Å andra sidan har man nog
också på båda sidor fullt medvetet utnyttjat flygvapnets verkningsförmåga bortom artilleriets räckvidd till större hänsynslöshet och mindre skillnad mellan militära och civila mål. Man kan
ju erinra om tyska bomb- och kulspruteanfall på flyktingströmmarna i Frankrike 1940 och om de allierades förstöring av det
kulturhistoriskt ovärderliga Cassinoklostret häromdagen. Om det
sista får man kanske säga som Nordahl Grieg: »Velsignet hver
bombe som skrånet inn i et gotiskt byggverk hvis bare et barn blev
skånet.» Om det framför allt är trupper, örlogsfartyg och byggnader, som drabbas av detta rent militära bombkrig, kan det militärt sett synas mera tilltalande och åtminstone ytligt sett också
mera effektivt än hemortskriget. Tyvärr är det emellertid det sistnämnda som dominerar just nu och där skonas varken barn eller
gotiska byggnader.
4 1/2 års erfarenheter visar så markant och konsekvent bombvapnets betydelse i kampen mellan stridskrafterna att man kunde
tycka att detta vore uppgift nog och att flygvapnet borde koncentreras på dessa uppgifter förutom den ständigt pågående nödvändiga kampen mot fiendens flyg. Så är emellertid inte fallet.
Flygvapnet i hemortskriget, det egentliga bombkriget, kriget som
riktar sig mot befolkningen själv och de resurser den behöver
för att leva och krigsmakten för att strida, har alltsedan 1940 tagit
allt större proportioner. Det kan vara skäl att något se tillbaka
på förspelet till detta nu pågående oinskränkta bombkrig, eftersom
frågan om vem som började spelar så stor roll – i propagandan,
om också inte i realiteten.
1915 inleddes det oinskränkta luftkriget av tyskarna, som med
zeppelinare anföll London; de fortsatte sedan med flygplan. Omfattningen framgår av uppgiften att sammanlagt inte mer än
några hundra ton bomber fälldes på tre år. Högst 40 flygplan
uppträdde på en gång över England. Senare anfölls också Paris.
Anfallen voro klart riktade mot städerna och sålunda mot befolkningen själv. Resultatet blev att jaktplan och luftvärn bundos i
hemorten och sålunda undandrogos fronten i Frankrike men i
övrigt blev verkan motsatsen till den avsedda: man krävde repressalier.
9-44161 Svensk T·iäslcrift 1944 117
..··” …
G. A. W estring
De allierade inledde ett par år senare hemortsbekämpning från
luften mot industrierna i Rhenlandet. Inte heller här fälldes mer
än några hundra ton. Mål var obestridligen fabriker i krigsindustrien, men spridningen var stor och civilbefolkningen led åtskilliga förluster. Engelska flygvapnets ledare trodde emellertid på
bombkriget, och hösten 1918 liade man t. o. m. fått fram bombplan,
som stodo färdiga i Frankrike att starta för bombfällning mot
Berlin. Något sådant anfall blev dock aldrig av.
Från första världskriget är alltså att anteckna att tyskarna inledde bombkriget mot befolkningen, att engelsmännen inom kort
fortsatte med industrien som mål menvoroberedda att till sist även
de anfalla befolkningen. Hemortskriget var dock en rent sekundär
operation: 1918 hade de allierade över 7,000 flygplan vid fronterna,
varav endast några hundra sysslade med bombkrig bakom fronten.
Från mellankrigstiden är främst att märka flygvapnets användning i kolonialkrigen. Först fransmännen i Marocko och sedan
engelsmännen i Mellersta östern och Indien använde bombplan
för att tukta ohörsamma infödingsstammar, vilket av den tyska
propagandan med visst fog betecknats som bombanfall på befolkning. I spanska inbördeskriget förekommo luftanfall mot hemorten utförda av Francosidan. Anfallen riktade sig i regel mot
hamnar och fartyg, men en del företag mot Barcelona måste nog
betecknas som avsiktliga anfall på befolkningen. Det var italienska och tyska bombförband, som kände sig för beträffande denna
krigföring. Någon avgörande betydelse fingo anfallen inte.
Debatten om framtidens luftkrig var ganska livlig under mellankrigsperioden, alltsedan italienaren Douhet år 1921 drog upp det
totala luftkriget som en sannolik möjlighet, som t. o. m. skulle kunna
bli huvuddraget i framtidens krig. Man trodde sig kunna särskilja
två linjer i hemortskriget från luften: enligt den ena riktas anfallen mot industrier och kommunikationer, enligt den andra mot
befolkningen själv i storstäderna. Alltså å ena sidan krig mot
försörjningen, å andra sidan terrorkrig. Man kan inte säga, att
någon av stormakternas militärskribenter fördömde någotdera
slaget av krigföring utan man tycks på alla håll ha räknat med
dem ganska kallt. större krigsövningar på 1930-talet lades upp
i många fall just som luftanfall i stor skala mot hemorten. Luftförsvaret riktades också in på detta. Vid andra världskrigets utbrott ansågs det nog allmänt som ett axiom att hemortsanfall
skulle komma till stånd. Den viktigaste förutsättningen för sådana
företag fattades emellertid, nämligen tillräckligt med tunga bomb- 118
Bombkriget och kulturen
förband. Tyskarna låg bäst till i fråga om antal bombplan, men
deras flygplan var som det sedan skulle visa sig i minsta laget –
med en bomblast av något mer än l ton. Engelska bomplan voro
något tyngre redan vid krigsutbrottet, och två år senare hade man
enligt planer, som fattats redan 1937, för hemortsanfall speciellt
byggda fyrmotoriga bombplan framme i större antal. Det var
således inget tvivel om att brittiska flygvapnet räknade med att
självt utföra hemortsbekämpning.
Det andra världskriget inleddes med tyska bombanfall i stor
skala mot Polen. De inledande anfallen riktades mot flygbaser
och flygindustrier. I den mån flygindustrien låg i eller vid stä-
der, träffades också dessa, bl. a. utkanten av Warszawa. Senare,
då trupperna nått fram till huvudstaden, sattes bombanfall in för
att framtvinga en kapitulation. Dessa anfall måste betecknas som
de första under andra världskriget riktade mot de inre delarna
av en stad. Tyskarna framhålla dock att staden låg i frontlinjen.
Det finska vinterkriget inleddes med ett ryskt bombanfall på
huvudstaden och sedan följde många ryska anfall på finska städer;
dessa anfall måste betecknas som terrorföretag, ehuru föga effektiva som sådana. Flertalet anfall mot finska hemorten torde dock
åsyftat att störa eller hejda järnvägstrafiken. Ryssarna äro emellertid de första i andra världskriget, som företagit en längre tids
planmässigt bombkrig mot hemorten.
Vintern 1939-40 vilade båda parter i Västeuropa på hanen och
undveko att öppna bombkriget mot hemorten. Den 14 maj 1940
kom tyskarnas bekanta ödeläggande bombanfall mot Rotterdams
centrum, insatt för att framkalla en kapitulation. Även denna
stad låg i frontlinjen och anfallet var sålunda inte led i något
hemortskrig utan bara ett tecken på att alla hämningar nu släppts.
Den 16 maj inledde engelska flygvapnet sina sedan länge planerade anfall mot industri- och kommunikationsmål i västra Tyskland (tyska propagandan räknar den 10 maj), och sedan dess har
bombkriget västerifrån varit i gång utan avbrott. De två första
åren höll man sig tydligt till industri- och kommunikationsanläggningar. De voro emellertid svåra att träffa under mörker, anfallsstyrkan var liten och resultatet blev nålstygn, inte mera. Man
hade räknat fullständigt fel på de bombkvantiteter, som behövdes
för verkan av betydelse. I och med att styrkan växt till gick man
1942 över till att anfalla industri- och hamnstäderna som sådana
och sedan ha både styrka och verkningar varit i rask tillväxt.
Tyskarna inledde sitt bombkrig mot England i augusti 1940, och
119
J .~
..1
—Y,f .—- ~1t-.~….
~—-
G. A. W estring
propagandan hade då den trumf på hand att engelsmännen redan
anfallit mål i Tyskland under tre månaders tid fastän med svaga
krafter. Det var alltså frågan om vedergällning och det blev inte
öga för öga, utan 10- och 20-falt. Den 7 september kom det första
storanfallet mot London och sedan pågick bombkriget mot London
och andra städer till den 10 maj 1941. Operationsmålet var i åtskilliga fall hamnområdena, t. ex. i London, Portsmouth, Liverpool,
Glasgow, Swansea, men i stort är det obestridligt att städerna
själva och därmed befolkningen voro huvudmålet. Ledande personers uttalanden ställde detta utan tvivel, det talades ju t. o. m.
om utradering av stad efter stad. Resultatet blev emellertid ett
misslyckande. J aktförsvaret var alltför effektivt. Den tyska krigsmaskinen fick sin första motgång. Det blev en vändpunkt i kriget
och tyngdpunkten flyttade österut. Sedan ha de tyska anfallen
ända tills helt nyligen inskränkts till störningsanfalL Det råder
inget tvivel om att de tyska anfallen 1940/41 pressade brittiska
hemorten mycket hårt. Som man nu kan se på saken blev emellertid den viktigaste följden motsatsen till det avsedda, nämligen
att hos det brittiska folket skapades det psykologiska underlaget
för repressalier och för oinskränkt, växande luftkrigföring mot
tyska hemorten, ett underlag av största betydelse i en demokrati.
Våren 1941 inledde tyskarna operationerna på Balkan med ett
stort anfall på Belgrad i tydligt syfte att lamslå hela huvudstaden
och framför allt den centrala ledningen. Det uppsåtet lyckades,
den militära ledningen kom helt ur funktion, men många tusen
helt oförberedda civila serber fingo sätta livet till, överraskade i
sina sängar och helt utan skyddsrum.
Ryssarna ha egendomligt nog i kampen mot Tyskland använt
mycket litet hemortsbekämpning utan satt in sitt bombvapen mest
mot militära mål. Sommaren 1942 förekomma dock en del anfall
mot storstäder i Ostpreussen, Polen, Ungern och Rumänien. Den
senaste tidens anfall mot Finland likaväl som vinterkrigets visar
att man ingalunda är främmande för tanken utan att det mest
varit resurserna, som hindrade mera planmässiga operationer mot
hemorten. Här är operationsmålet tydligen städerna och syftet
blott politiskt: att bomba Finland ut ur det tyska blocket. Samma
princip tillämpade f. ö. de allierade mot Italien sommaren 1943
med gott resultat. Oavsett om fred kommer till stånd eller icke
blir väl resultatet av det ryska bombvapnets inlägg i fredsdiskussionen ökade svårigheter på lång sikt för strävandena att finna
en godtagbar form för Finlands och Nordens framtida samlevnad
120
Bombkriget och kulturen
med stormakten i öster. Ännu ett minus sålunda på bombkrigets
konto.
Vintern 1943/44 blev en ny huvudstad på Balkan lagd i ruiner,
nämligen Sofia. Nu var det engelsmän och amerikanare, som
fällde bomberna, tydligen i syfte att avhålla bulgarerna från aktivt deltagande i kriget.
Det nu pågående bombkriget mot hemorten i Tyskland har nått
sådana dimensioner att det blivit ett av västmakternas viktigaste
medel att krossa sin fiende. Ända till och med 1942 hade man intrycket att bombkriget mest förstörde materiella och andliga värden av kulturell betydelse även på lång sikt utan att fördenskull
påskynda ett avgörande. Händelserna sedan mars 1943, då slaget
om Ruhr inleddes, måste emellertid ge anledning till en grundlig
omvärdering. Slagen om Ruhr, Hamburg och Berlin, förstöringen
av Leipzig, Hannover, Kassel, Stuttgart och andra städer ha i all
sin ohygglighet visat att det inte längre är fråga om meningslös
förstöring utan inverkan på krigets gång. Det gäller nu en planmässig offensiv mot Tysklands viktigaste tillgångar, så hotande
att tyskarna måst offra sina positioner i öster och hela sitt offensiva program för att samla sina resurser till hemortens försvar.
Från de allierades sida är tankegången klar: »Vi veta att varje
bomb, som lämnar bombställen, jämnar vägar för invasionsarmeerna», sade chefen för det tunga brittiska bombflyget. Tydligast
uttryckte Churchill avsikten i sitt tal nyligen: »Hela denna
flygoffensiv utgör den grundval på vilken våra planer för invasion
över havet vila.» Bakom denna avsikt ligger en tydlig strävan
att spara människoliv i armeerna. Man vill till varje pris undvika
en blodavtappning lik den under förra världskriget, då blomman
av en hel generation förblödde på Flanderns slagfält.
Fälttågen i Nordafrika och på Sicilien visade hur förlusterna
på marken kunna hållas nere då man vunnit herravälde i luften.
Invasionen i Västeuropa är långt svårare och måste få långt större
dimensioner. Det räcker inte bara med att prestera överlägsenhet
i luften vid landstigningen; hela den tyska krigsmaskinen måste
vara så försvagad, att ett bakslag inte kan riskeras och att avgörandet blir snabbt. I den väldigaste väpnade konflikt, som
historien känner, har man bedömt att det inte räcker att bara
lita till den rena kampen mellan stridskrafterna enligt Clausewitz’
maximer. Avgörandet i den kampen är så svårt att uppnå, att
man utan alla hänsyn måste tillgripa varje slag av betvingelsemetod, som tekniken erbjuder. Luftkriget mot hemorten har då
121
• tJ ·,;,··., ””’}”’ __,
G. A. W estring
befunnits vara det som förmodas vara effektivast. De som få
betala för detta beslut är framför allt västmakternas flygare, den
tyska civilbefolkningen och tysk odling överhuvud taget.
Luftkriget i nuvarande omfattning ställer oerhörda kvantitativa
krav på flygutbildning och flygplantillverkning. Flygskolor och
flygindustri sysselsättta f. n: åtskilliga miljoner människor i Amerika och England, samtidigt som kapitalutläggen för flygfält och
fabriker varit ofantliga. Den tekniska forskningen har till stor
del riktats in på luftkriget och på att möjliggöra flygning och
bombfällning med stor precision även i moln och mörker. De
uppfinningar, som där gjorts, få antecknas på bombkrigets pluskonto, därför att de bli av största värde efter kriget för flygtrafiken. Denna kan emotse en utveckling, som det annars skulle tagit
10-20 år att uppnå. Här i landet har man nog ännu inte fattat i
vilken hög grad både militär och civil flygning gått in i medvetandet och vilket inslag den rent kvantitativt blivit i folkens liv.
Luftkriget kostar. 1943 förlorade de allierade i Västeuropa
bortåt 3,500 tunga bombplan med 25,000 man. Januari 1944 tog
kanske 500 bombplan med 4,000 man. 500 bombplan betyda minst
50 miljoner arbetstimmar, d. v. s. 250,000 arbetare och kanske 1,000
miljoner kronor i månaden. Det tyska jaktförsvaret har hittills inte
börjat svikta, de allierades relativa förluster tendera snarare att
öka över de 5 %, som var tidigare genomsnitt. Utbytet av varje
bombplan under dess livslängd blev inte mer än i genomsnitt 50
ton bomber fällda. Men de allierades resurser tyckas räcka till
för att både vidhålla och öka offensiven. Januari 1944 blev med
30,000 ton fällda bomber den dittills intensivaste bombmånaden,
trots att den ur klimatsynpunkt är årets sämsta flygmånad.
Amerikanarnas anfallsföretag under dager, som nu pågått i
drygt ett år med på sista tiden raskt växande styrka, riktas helt
och hållet mot bestämda krigsindustrianläggningar, icke mot stä-
derna som sådana. Numera är det den tyska jaktplansindustrien
som är huvudmålet, och det är bombkriget mot jaktplanfabrikerna
som präglat februaris operationer, särskilt de amerikanska. Det
kan tyckas vara självändamål att flygvapnen på detta sätt bekriga
varandra. Men tankegången är den att om det tyska jaktvapnet
väl kan reduceras till en obetydlighet, kan bomboffensiven öka så
väsentligt i styrka emot hemortens resurser av alla slag, att kriget
kunde vinnas mycket fortare, kanske t. o. m. utan invasion. Just
nu är det omöjligt att avgöra, om detta uppsåt kan lyckas. Det
finns dock säkert många som hoppas att invasionen inte skall
122
Bombkriget och kulturen
behövas eller att den skall förenklas till en militärpromenad. Churchills senaste anförande tydde ju inte heller på någon snar invasion utan snarare på att man ville ytterligare avvakta bombkrigets resultat och närmast om det tyska jaktvapnet skall vinna
samma framgång i slaget om Tyskland som det brittiska i slaget
om England för 3 år sedan.
Det brittiska flygvapnets mörkeranfall mot Tyskland riktades
från början mot bestämda anläggningar i eller vid städerna, framför allt fabriker, hamnar, järnvägsstationer. Det visade sig emellertid att verkan blev dålig på det sättet. Från och med våren 1942
anfaller man för det mesta hela städerna i klart syfte att göra
dem så obeboeliga att arbetena i därvarande industrier måste läggas ner. Då man inte tillräckligt kunde träffa och förstöra maskinerna måste man driva bort arbetarna. De tekniska hjälpmedlen
ha fullkomnats och bomberna äro numera anpassade antingen för
att spränga och blåsa ikull huskomplex eller för att sätta eld på
dem, varvid särskilt brandbomberna- med fosfor- blivit svåra
att bekämpa och plågsamma för dem, som komma i närheten. stä-
derna väljas ut alltefter sin betydelse för krigsproduktionen och
försörjningen överhuvud taget. Mål bli följaktligen alla de stora
industristäder, som ligga inom bombplanens effektiva räckvidd,
d. v. s. c:a 900 km. från England. Man måste nog säga, att det
framför allt är produktionen som är operationsmålet, men gränsen
mellan dessa mål och terrorkriget är utplånad. Anfallen få dubbla
verkningar, både materiella och psykiska. Vilka äro då verkningarna av detta egendomliga och skrämmande krig, vars resultat
främst tycks mätas med siffror över förbrukad ammunition och
raserade arealer i storstäder~
Ja, samstämmiga utlåtanden om förstörelsen under 1943 och
början av 1944 vittna om att förödelsen är oerhörd. Ofta är det
väl inte främst industrianläggningarna som förstörts utan dessa
ha kunnat sättas igång igen efter någon tid. Det mest påfallande
torde vara affärs- och bostadskvarterens rasering. 6 a 7 miljoner
hemlösa ställa ofantliga anspråk på kommunikationer och försörjning och sätta tysk organisationsförmåga på hårdare prov än
någonsin. Att krigsindustrien dock ännu inte satts ur spel bevisas
bäst av att krigsmakten alltjämt är så effektiv som den är på tre
fronter.
De psykiska verkningarna åter är omöjliga att bedöma från
svensk horisont. Redan i oktober sade emellertid Göbbels, att
123
·-” • n:
.,~<. • ”,~-1-””’~u~~·’f?_~
– ·-~- ·- – – – – – – – – –
G. A. W estring
luftkriget var tyska folkets svåraste bekymmer. Detta var före
slaget om Berlin och Leipzig. De hemlösas problem är kanske det
värsta. Det gäller här inte bara organisatoriska problem utan
sociala och moraliska svårigheter av tidigare icke prövad art och
omfattning, som uppställa hotande perspektiv för hela vår världs~
dels framtid. Det lönar sig föga att gå in på gissningar om den brit~
tiska spekulationen skall visa sig vara riktig eller inte. Skulle det
visa sig att trots allt luftkriget är förfelat, ha de allierade ådragit
sig en dryg skuldbörda för ödeläggelse av omistliga värden i
Europa. Om det å andra sidan visar sig, att man bedömt rätt, och
luftkriget framkallar ett relativt snabbt slut på kriget, kan man
kanske i alla fall fråga sig om målet varit värt offret.
Häromdagen läste vi i tidningen att man skall resa till Leipzig,
om man vill se världens största ruinhög. Tillståndet i Berlin kan
inte beskrivas. Oersättliga kulturella värden ha fått stryka med.
Med Leipzigs bokcentrum försvann en av den vetenskapliga värl~
dens allra främsta kraftkällor. Att historiska byggnadsverk och
oskattbara konstverk försvinna måste beklagas men får kanske
anses som något överkomligt. Det innebär i alla fall en minskning
av de gemensamma tillgångar, som kan sammanfattas under be~
greppet västerländsk odling. Industriens och kommunikations~
väsendets förluster liksom bostadscentras ödeläggelse äro ju något
som så småningom kan repareras, men återuppbyggnadsarbetet
måste dra många år, under vilka både Tysklands och andra län~
ders resurser måste hårt engageras i detta arbete. Om tyska folket,
som det antytts, skall sättas i arbete för återuppbyggnad i de Hin~
der, där tyska krigsmakten gått raserande fram, kommer mot~
svarande arbete i Tyskland att gå vida långsammare, och man
kanske får emotse en utmattning och tillbakagång av Tyskland
som producerande och handlande land för generationer framåt.
En öken eller ett vacuum i Europas mitt, som väl måste medföra
tillbakagång för Europa överhuvud taget. Och människorna i
detta ödelagda land, hur komma de att reagera~ Det är svårt att
bedöma om reaktionen mot bombkriget skall resultera i hat mot
dem som fällt bomberna eller mot de styrande, som drivit landet
i krig, eller till sist i ren apati. Hur stämningen än slår, måste
man anta att den generation, som genomgått bombkrigets lidan~
den, blir märkt på ett sätt, som inte bådar gott för framtiden. Här
ligger kanske den största posten på bombkrigets minuskonto. A
andra sidan får man på plussidan uppföra de goda egenskaper som
av allt att döma frammanats under luftskyddsarbetet både i Eng~
124
Bombkriget och kulturen
land och Tyskland – moral, självuppoffring, uthållighet, hjälpsamhet.
Till och med i England har den negativa sidan av saken uppmärksammats. Då och då har angrepp på bombkrigspolitiken förekommit i parlamentet. Nu senast var det biskopen av Chichester,
som opponerade. Fullt medveten, sade han, om att det var tyskarna, som inledde bombkriget, både till tiden och i fråga om hänsynslösheten, ville han dock peka på de pågående anfallens moraliska konsekvenser för de europeiska folkens framtida samlevnad.
Endast att fienden använt en viss krigsmetod är inte något skäl
för att själv tillämpa samma metod om den är moraliskt förkastlig.
Anfallen mot Hamburg och Berlin betecknades som icke försvarlig krigshandling. Förre ärkebiskopen av Canterbury understödde
och tyckte att man nu gått för långt och längre än vad som tidigare
förklarats vara meningen. Regeringen svarade att den minskning
i arbetsprestation i Tyskland, som anfallen framkallat, icke kunnat
uppnås på annat sätt. Krigsindustrierna kunde lamslås endast
genom att man bringar hela det civila livet att avstanna i de stä-
der, där de äro belägna. Detta vore full motivering. Ingen ville
väl bestrida, att man kunde bli tvungen bombardera städer i frontlinjen. Industristäderna i Tyskland ligga i frontlinjen och måste
bombarderas, slutade lord Cranborne. Churchill beseglade detta
uttalande med att säga: »Åsikten att vi skulle inskränka eller inställa användningen av detta det förnämsta krigsinstrumentet
kommer inte att vinna de allierade regeringarnas anslutning.» De
civila i Tysklands städer fingo det vänliga rådet att ta sin tillflykt
till landsbygden.
Därmed torde besked vara givet för resten av kriget. Vilka
konsekvenserna än bli för kulturen i Europa, fortsätter bombkriget
to the bitter end.
Bombkrigets förödelse kommer nu i krigets slutskede inte att
inskränka sig till Tyskland. Redan ha tyska repressalieanfall mot
England börjat få verkningar i London, liknande dem från 1941.
Ryssarna ha säkert inte sagt sitt sista ord i fråga om bombkriget,
varför randstaterna från Finland till Rumänien nog ha mera att
vänta. I Italien kommer den ena kulturskatten efter den andra
i frontlinjen och frågan är om Rom skall undgå förstörelse. Det
hör framtiden och inte nuet till att avgöra om det som nu rives
ned av vad århundraden byggt upp kommer att medföra övervägande ont eller inte. Det för britterna överskuggande motivet
är, som jag nyss nämnde, strävan att få ett snabbt slut på kriget
125
. .. 1
G. A. Westring
och att undvika stor blodsutgjutelse.. Man måste, som lord Oranborne anförde i sitt svar till biskopen av Chichester, tänka inte
bara på tyskarnas lidanden under flygbomberna utan också på
alla de folk, som nu sucka under tyskarnas ok i ockuperade länder:
ryssar, polacker, tjecker, belgier, norrmän, jugoslaver, greker,
fransmän och danskar, liksom på de kämpande soldaterna vid
fronterna. Hit kunde med fö:rdel ha fogats de baltiska folken.
Frågan är om i själva verket bombkriget är så mycket omänskligare än mycket annat, som kriget fört med sig. Tänk på den förstörelse, som går över de olyckliga länder och provinser, där
landfronten böljat fram och tillbaka, som nu i Ryssland där båda
sidor tillämpa den brända jordens politik. Det som inte skjutits
sönder med artilleri spränges systematiskt i luften före återtåg.
Tänk på hungersnöden, som undergräver folkhälsan i många länder för generationer framåt. Tänk på våldsamma omflyttningar
av miljoner människor från sina ärvda och invanda hembygder
till helt främmande miljöer och på familjefäders tvångsarbete i
åratal i annat land. Tänk på den upplösning av de grundläggande
moraliska lagarna som nu inarbetas i de ockuperade länderna,
på dem, som få lära sig att tillämpa tortyr och skjutande av gisslan
som något naturligt och tillbörligt, lika väl som på dem som
tvingas att kämpa för sin frihet med sabotage och politiska mord
som något lika tillbörligt. Samtidigt få folken lära sig att hata
mer än kanske någonsin förr.
Man kan nog ej ta ut bombkriget sam något speciellt förkastligt
och moraliskt mera undermåligt än krigföringen i övrigt. Det är
inte bombkriget utan kriget som bör fördömas och motarbetas.
Framför allt bör man icke räkna med några folkrättsliga regler
eller mellanfolkliga överenskommelser eller ens överstatliga föreskrifter, som på ett hållbart sätt kunna kriminalisera vissa krigföringsmetoder eller stridsmedel. De krigförande i framtiden
komma nog att resonera på samma sätt som den ledande engelske
sjömilitär, som redan för 40 år sedan förklarade: »Krigets kärna
är våld, hänsynsfullhet i krig är dumhet.» Då krigen inte föras
endast för begränsade mål, som t. ex. många av 1700-talets och
1800-talets krig, utan då det gäller staters och folks hela existens
komma alla medel att tillgripas, och då hålla inte de regler man
i humanitetens namn försökt att sätta upp på samma sätt som man
sätter upp regler för fair play i en kampidrott. Det tragiska är ju,
att teknikens framsteg betytt så mycket mera raffinerade metoder
att föra krig på. Den som kämpar för livet kommer inte att avstå
126
— 7 — :t. !
Bombkriget och kulturen
från att utnyttja tekniken. Kanske kommer man med insikten om
krigets ovillkorliga hänsynslöshet och kulturupplösande följde:r
fram till att krigen bli mera sällsynta än förr och endast detta
vore ju ett steg framåt. Om inte den tekniska utvecklingen skall
leda till människosläktets utplånande måste vi arbeta på att tämja
de drifter, som leda till krig, att åter trycka ner i djupet inom oss
mr Hyde som alltför tydligt börjat ta loven av d:r J ekyll. Flygtekniken är som så mycket annat på gott och ont, och där står nog
d:r Jekyll färdig att när som helst förvisa den just nu skrämmande
mr Hydeskepnaden till andra rummet. Vi skola väl med litet god
vilja kunna få ut positiva och gagnrika konsekvenser av att vi
lärt oss flyga över jorden i stället för att bara tvingas krypa ner
och gömma oss under jorden.
Då man ser den förstörelseprocess, som nu övergår Europa och
söker finna en mening i det som sker, får man lätt en vision av
barn som leka i en sandhög eller med byggklossar. Då sandhögen
omskapats till torn och tinnar eller då alla klossarna fogats in i
en konstmässig byggnad, trampar man med stor förtjusning ner
eller slår ikull alltsammans och är tillbaka vid utgångspunkten.
Men det byggs nya byggnader ur spillrorna, ännu bättre än de
gamla, och den obrukade sandhögen eller byggklossarna i lådan
upphöra icke att tjusa skapardriften, som väl ändå är starkare än
förstörelsedriften.
127