Finlands kyrka under kriget

—- -;;~ -~–7V
FINLANDS KYRI(A
UNDER I(RIGET
Av professor G. O. ROSENQVIST, Aobo
DET är betecknande för livsviljan och framtidstron i Finland,
att man även under nuvarande tunga och hotfulla förhållanden
uppehåller sitt kulturliv och för det andliga arbetet vidare. Frimodigt skapar man t. o. m. ny grund och nya former för framtidens
liv och verk. Härom bär även det kyrkliga livet i krigets Finland
oförtydbara vittnesbörd.
Kriget lamslog till en början vidsträckta områden av kulturarbetet. Så t. ex. låg det akademiska arbetet praktiskt taget helt
nere under läsåret 1941-1942. Och en del kulturföreningar, vilkas
ledande krafter år efter år varit bundna vid försvaret, ha under
hela kriget varit bra nog passiva. Även en del kyrkliga arbetsformer måste man under krigets första tider lämna obrukade:
yttre hinder verkade här avgörande, och arbetskraften togs i anspråk för de aktuella andliga uppgifterna. Men ju längre kriget
räckt, desto nödvändigare har det visat sig vara, att det andliga
arbetet uppehålles i så vidsträckt omfattning som möjligt. Folkets
andliga hälsa, »hemfrontens» kraft kräver detta. Och kulturarbetets egen spontaneitet driver därtill.
De religiösa uppgifter, som omedelbart sammanhänga med krigstillståndet, kräva en särskild uppmärksamhet. Detta gäller både
själavården i försvarsverket, som binder en mycket stor del i
synnerhet av det yngre prästerskapet, och arbetet för »hemfrontens» religiösa och sedliga sundhet och kraft. Fältprästernas på en
gång ömtåliga och viktiga verksamhet följes allmänt med intresse
och förbön. Inom den mäktiga organisationen »Finlands folkhjälp»
och dess underavdelningar arbeta särskilda sektioner för »andlig
vård» i det andliga befolkningsskyddets tjänst. De ha bl. a. beaktat ungdomsproblemen och på detta område lagt i dagen en stor
aktivitet genom ungdomsledarkurser och andra arbetsformer.
Samma syften tjäna de »ungdomsråd», som bildats på några orter
som organ för samarbete mellan olika ideella ungdomsorganisationer. I alla dessa strävanden har den kyrkliga insatsen varit framträdande. Från kyrkligt håll har även det initiativ utgått, som
135
,-··
G. O. Rosenqvist
lett till firandet av en »hemmets vecka» över hela landet. Vidare
har ett löftesrikt samarbete mellan kyrkan och folkhögskolorna
inletts. Det är de dystra företeelserna inom ungdomslivet-ökad
brottslighet, lättsinne och dryckenskap – som gett anledning till
alla dessa strävanden att slå. vakt kring ungdomens och hemmets
värden. Under detta arbete har man samtidigt kunnat vädja till
den storslaget manliga hållning och de offerviljans prestationer,
som under krigets år utmärkt en stor del av vår ungdom, både
den manliga och kvinnliga. Det är till stor del ungdomen, som
genom offer av liv, hälsa och ungdomsår uppburit försvaret. Så
har denna ungdom i hög grad förtjänsten av att kulturarbetet
bakom fronterna kunnat leva och utvecklas så som skett.
Betecknande för det kyrkliga livets utveckling är att allt flere
fredstida arbetsformen återupptagits. Sedan 1918 ha såväl på
finskt som på svenskt håll allmänna kyrkodagar anordnats vartannat år. Dessa kyrkliga stormöten (närmast motsvarande de allmänkyrkliga mötena i Sverige) ha gestaltat sig till samlande och
inspirerande tillfällen, där aktuella religiösa och kyrkliga spörsmål dryftats och fruktbara initiativ förts fram. Under kriget har
denna arbetsgren legat nere. Men i januari 1943 anordnades finska
kyrkodagar i Tammerfors, medan motsvarande svenska möte ägde
rum i Pedersöre i Österbotten i juni.
De finska kyrkodagarna fingo en säregen betydelse främst genom den uppmärksamhet, som de agnade frågan om kyrkan och
den organiserade arbetarrörelsen. Härvid kom problemet om kyrkan och den sociala frågan under debatt på ett sätt, som givit
material för en intensiv diskussion under månader. Både den
kyrkliga och socialdemokratiska pressen har tagit del i detta
tankeutbyte. Och man kan annotera ett närmande mellan dessa
två i vårt land tidigare för varandra främmande läger. Men kyrkodagarna gåvo även uppslaget till en omfattande >>inomkyrklig»
diskussion, under vilken kristendomens och kyrkans sociala uppgifter blivit starkt betonade. Samtidigt ha några kända kyrkomän
varnat för en förvanskning av evangeliets primärt religiösa budskap. I sin strävan att närma sig arbetarvärlden och slå vakt om
de sociala uppgifterna får kyrkan icke svika sitt eget väsen.
En tydlig utveckling av det sociala medvetandet inom kyrkan
kan i varje fall konstateras. Det är vapenbrödraandan, vårdad
icke minst av vapenbrödraorganisationerna runt landet, som här
gör sig gällande. Denna anda framträder icke blott i det kamratskap, som nöden och faran därute vid fronten skapat och fördjupat,
136
Finlands kyrka under kriget
utan även som en aktiv faktor i livet bakom fronten. Vapenbröc
derna arbeta för stupade kamraters och de inkallades familjer, de
bygga åt dem hem och utöva i olika former en omfattande hjälpoch understödsverksamhet. De många aktuella vårduppgifterna,
de ungas arbetsplikt och liknande tidsföreteelser ha varit ägnade
att utlösa en social anda och vidgad social aktivitet.
Vid en återblick på det kyrkliga livet i Finland tilldrar sig emellertid 1943 års kyrkomöte den största uppmärksamhet. Det blev
en historisk tilldragelse. Mötet var samlat i Åbo under oktober
månad och kännetecknades av det mest intensiva arbete i utskott
och vid plena. Reformivern var så stor, att den väckte vissa betänkligheter hos äldre, försiktigare element. Samtidigt röjde den
en öppen blick för utvecklingens krav och en glädjande handlings~
vilja. Den behärskades också av bestämda tendenser. En sådan
var tanken att avlägsna förhållanden, som hindra effektiviteten i
kyrkans arbete, och att skapa funktionsdugliga kyrkliga organ
även för förvaltningsuppgifter och ekonomiska angelägenheter.
En mycket framträdande tendens var vidare strävan att bereda
lekmännen ökat utrymme och inflytande i kyrkans ledning.
Några av kyrkomötets »större» frågor må här refereras. Av
särskilt intresse är antagandet av en ny svensk psalmbok.
Vår nuvarande psalmbok antogs vid kyrkomöte 1886 och var till
en betydande del ett verk av våra stora skalder: Runeberg, Topelins och Stenbäck. Den har med skäl betecknats som en god psalmbok. År 1928 fogades till den ett tillägg omfattande 163 psalmer.
Skalden Jacob Tegengren och skolrådet doktor Alfons Takolander
hade inlagt stora förtjänster om dess tillkomst. Tiliägget var
aldrig avsett att vara mer än en provisorisk lösning av psalmboksfrågan. 1933 års kyrkomöte tillsatte en kommitte med uppdrag
att utarbeta ett förslag till reviderad svensk psalmbok. Kommitten har arbetat under biskop Max von Bonsdorffs ledning. Bland
dess övriga medlemmar må nämnas doktor G. Mollis-Mellberg
samt författaren Joel Rundt, tidigare suppleant, som efter skolrådet Takolanders död inträdde som ordinarie medlem i kommitten. Sitt förslag framlade kommitten 1942. Sedan blev det föremål för behandling vid prästmöten, Hörsamlingarna och i tidningspressen. Vidare prövade en av biskopsmötet utsedd granskningskommitte förslaget och förberedde därmed kyrkomötets arbete.
Förslaget rönte mycket erkännande. Samvetsgrant och hängivet
hade kommitten arbetat. Icke minst prisades dess ordförandes
137
•…_ ..j .,. ’”- r · ••.;.
–~—– —-···+
G. O. Rosenqvist
trogna och grundliga insats. Men kritik saknades icke. En del
äldre psalmer hade avlägsnats utan tillräckliga skäl. Detaljändringar hade företagits utan nödtvång. Ålderdomliga ord och
ordformer hade fått vika för moderniseringar. Bland de nya
psalmerna funnos några alltför svaga. Mer av värdefull nydiktning hade varit önskvärd. ·Och de sista årens genomgripande
nationella upplevelser, som gripit in även i troslivet, hade icke
hunnit i tidspräglad nydiktning ge sin gåva åt verket. Så talade
kritiken.
Under kyrkomötet blev förslaget föremål för en icke oväsentlig
bearbetning, varvid de kritiska anmärkningarna i ganska stor utsträckning beaktades. Resultatet blev att kyrkomötet, praktiskt
taget enhälligt, godkände detsamma. Och i Finland äro kyrkomötets beslut i frågor, som gälla de kyrkliga böckerna, definitiva.
Antalet psalmer i den nya psalmboken är 632. Bland julpsalmerna, psalmerna för hemmet, för barn och ungdom liksom
bland de väckelsebetonade psalmerna, ha alster med sångartad
karaktär fått rum. Både från Sveriges psalmbok och vår eget
lands finska psalmbok ha värdefullt nytt material hämtats. Den
direkta nydiktningen är icke särskilt omfattande och torde i allmänhet icke representera den nya psalmbokens starkaste element.
Denna brist uppväges till icke ringa del av det nya material, som
redan genom tillägget av 1928 tillförts vår psalmskatt och nu fått
plats i själva psalmboken. En viss modernisering av språket har
förekommit, även om man vid kyrkomötet i flere fall återgick till
den äldre psalmtexten. Häri har icke full konsekvens kunnat nås.
Otvivelaktigt skall den nya psalmboken visa sig vara en vinning
för vårt svenska gudstjänstliv liksom för andaktslivet över huvud
i våra svenska församlingar. Att Finlands svenska befolkning,
med sina begränsade resurser, trots krig och tunga tider, kunnat
skapa sig en ny psalmbok är en bragd, som tilldragit sig förvåning
och beundran bland vår kyrkas vänner i Sverige.
Även om melodier för den nya psalmboken redan föreligga,
återstår det att åstadkomma en fullständig svensk koralbok. Hittills ha vi haft en gemensam koralbok för den finska och svenska
psalmboken, en anordning, som varit förenad med stora olägenheter. Nu beslöt kyrkomötet låta utarbeta en särskild svensk
koralbok. Kyrkomötet kunde redan godkänna en ny koralbok till
den finska psalmboken av år 1938. Det inflytande, som de finska
folkmelodierna utövat på denna koralbok, tilldrar sig ett särskilt
intresse.
138
Finlands kyrka under kriget
Ehuru vår kyrkas katekes icke är mer än tjugo år, har mycken
kritik riktats mot den, kanske främst ur pedagogisk synpunkt.
Kyrkomötet tillmötesgick reformkraven genom att tillsätta en
kommitte med uppdrag att uppgöra förslag till ny katekes. Kraven
på reformer riktades även mot Evangelii- och Böneboken samt
Kyrkohandboken. Man önskade förändringar i fråga om de för
kyrkoårets sön- och högtidsdagar bestämda texterna. Vidare planlades en revision av böneboken i syfte att göra den till en andaktsbok för nutiden. Sveriges »lilla bönbok» var här en inspirerande
förebild, medan motsvarande böner i vår evangelii- och bönbok
te sig mycket föråldrade. Även en lätt revision och komplettering
av kyrkohandboken efterlystes. För dessa uppgifter tillsatte
kyrkomötet en kommitte, som till ett följande kyrkomöte äger
framlägga nödiga förslag.
Det arbete, som 1943 års kyrkomöte utförde på det kyrkorättsliga området, var mycket omfattande. Det största intresset tilldrar sig här beslutet om inrättandet av en kyrkostyrelse.
Den självständiga ställning, som biskop och domkapitel av ålder
äga vid vården av sitt stift, kan ha till följd en bristande enhetlighet i kyrkans ledning, i det att de skilda domkapitlen i samma
ärenden kunna följa olika principer. Med tanke härpå väcktes
redan på 1890-talet tanken att söka åstadkomma ett gemensamt
organ för vår kyrka. Planerna på ett högsta kyrkligt förvaltningsorgan ansåg man sig under dåvarande politiska förhållanden
tvungen att överge, men i stället sökte man nå den avsedda enhetligheten genom samarbete mellan de skilda domkapitlen. Ett resultat av denna strävan blev, att ett lagstadgat »biskopsmöte» in~
fördes. Kyrkomötet fattade sitt beslut härom 1898, men först år
1908 stadfästes denna kyrkolagsändring av statsmakten. Biskopsmötet, vid vilket varje domkapitel representeras av sin biskop
jämte en assessor, erhöll en blott rådgivande karaktär, låt vara
att senare en del förvaltningsuppgifter anförtrotts detsamma.
Kyrkolagen stadgar direkt, att biskopsmöte icke äger någon myndighet över domkapitlen. Det får icke fatta något för biskop eller
domkapitel bindande beslut i ärenden, som tillhöra dessas kompetens.
Under åren kring 1918 tedde sig situationen för Finlands kyrka
i många stycken kritisk. Man räknade då med möjligheten, att
det för kyrkan kunde bli nödvändigt att bryta sambandet med
staten eller åtminstone i hög grad lösa de förenande banden. Kyr- 139
. ..1·
G. O. Rosenqvist
kan kunde behöva ett organ, en kyrklig centralstyrelse, på vilken
de uppgifter, som tidigare tillkommit statsmakten, vid behov
kunde överföras. Detta motiv var mycket dominerande, när kyrkomötet 1923 fattade beslut om grundandet av en kyrkostyrelse.
Denna planlades då som ett ganska stort ämbetsverk, och dess
uppgifter tänktes omfatta både andliga och ekonomiska angelägenheter. Kyrkomötets beslut vann aldrig statsmaktens stadfästelse
-kostnaderna för kyrkostyrelsen ansågosvara alltför höga. Och
det antydda motivet har genom den senare kyrkovänliga utvecklingen i vårt land trätt i bakgrunden, när kyrkostyrelsefrågan
debatterats.
Men planerna på en kyrkostyrelse ha fortlevat. Frågan har varit
före vid flera kyrkomöten. De framställda förslagen ha varje
gång rönt mycken kritik och förkastats. Under senare år har särskilt behovet av en centralledning av kyrkans gemensamma ekonomiska angelägenheter gjort sig starkt gällande.
I de omfattande diskussioner, som under de sista decennierna
förts rörande en eventuell kyrkostyrelse, ha två huvudlinjer kunnat iakttagas. En del kyrkomän ha sett lösningen av denna fråga
i ett fristående centralt kyrkligt ämbetsverk. Andra ha menat,
att ett sådant kunde leda till en dualism i kyrkans ledning och
direkt skada biskoparnas ledarställning. De ha därför velat tillmötesgå behovet av centralisering genom en utveckling av biskopsmötet, både av dess sammansättning och dess befogenheter.
Det förslag, som kyrkomötet nu omfattade, går ut på inrättandet
av en kyrkostyrelse, vars uppgifter begränsats till ekonomiska
angelägenheter och en del förvaltningsfrågor, och införandet av
ett förstärkt biskopsmöte, i vilket även kyrkans lekmannaelement
är företrätt. Kyrkostyrelsen är underordnad förstärkta biskopsmötet, som väljer dess ledamöter, övervakar dess verksamhet och
ger den nödiga direktiv. Den förbereder en del ärenden för förstärkta biskopsmötet och fungerar som dess verkställande organ.
Kontakten mellan detta organ och biskoparnas verksamhet är
garanterad även därigenom, att ärkebiskopen är kyrkostyrelsens
ordförande, låt vara att en viceordförande i allmänhet leder behandlingen av de löpande ärendena.
Förhållandet till staten förblir i allt väsentligt orubbat, och
nödig hänsyn har även tagits till domkapitlens befogenheter.
Kyrkostyrelsens uppgifter ha begränsats i så hög grad, att en
minoritet vid kyrkomötet ivrigt yrkade på att det nya organet
skulle benämnas »kyrkans ekonomistyrelse». Förslaget motsades
140
Finlands kyrka under kriget
med hänvisning till att detta organ även har en del förvaltningsuppgifter av icke ekonomisk art.
Kyrkostyrelsen består utom av ärkebiskopen av sex ecklesiastikråd. Förslagets realiserande innebär emellertid, att blott två direkt
nya heltidstjänster inrättas: en präst och en jurist äro ordinarie
ecklesiastikråd. Som det tredje fungerar direktören för kyrkans
centralfond. Tre ecklesiastikråd – av dem äro en präst och två
lekmän – inneha sin uppgift som bitjänst och väljas blott för
fem år.
Förstärkta biskopsmötet, som äger sammankomma minst en
gång om året, består av biskopsmötets och kyrkostyrelsens medlemmar samt två av kyrkomötet valda lekmän från vart och ett
av våra sex stift. Det handlägger frågor rörande kyrkans andliga
verksamhet, men även viktigare ekonomiska spörsmål.
Det förefaller, som om den nya kyrkostyrelsen,•som skall handha
den kyrkliga centralfondens medel (denna fond har tillkommit
närmast för stödjandet av ekonomiskt svaga församlingar), kyrkans pensionsinrättning m. m., finge sig anförtrodda viktiga och
arbetsdryga uppgifter. Under en tid av stora reformer och omvälvningar skulle kyrkan säkert ha gagn av att äga ett centralt,
städse funktionsdugligt organ, som kan bevaka dess intressen samt
leda församlingarnas ekonomi och kyrkans gemensamma ekonomiska angelägenheter. Åven vissa administrativa uppgifter underlättas genom existensen av detta organ.
Genomförandet av denna reform är emellertid, liksom alla kyrkolagsändringar beroende av statsmaktens sanktion. Denna kan likväl icke göra några förändringar i kyrkomötets beslut, utan blott
godkänna eller förkasta besluten.
Genom sin delaktighet i det förstärkta biskopsmötet komma lekmännen att rycka in i vår kyrkas ledning. Åven andra kyrkomötesbeslut röjde en målmedveten strävan att bereda lekmannaelementet vidgat utrymme i kyrkans liv, även om det härvid gällde
initiativ, som först vid ett följande kyrkomöte kunna leda till slutgiltiga avgöranden.
stiftens prästmöten och prästerskapets kontraktsmöten i de skilda
prosterierna ge kyrkomötets prästerliga ledamöter ett värdefullt
tillfälle att på förhand fördjupa sig i de frågor, som komma före
vid kyrkomötet. Lekmannaledamöterna ansågos sakna denna förmån. Nu beslöt kyrkomötet låta förbereda en sådan lagändring,
att ett stadgande om stifts- och prosterimöten, gemensamma för
präster och lekmän, skulle införas i kyrkolagen.
141
. -• •-!’ . ·-..'<] ., . ,..
——~
G. O. Rosenqvist
Enligt vår kyrkolag räkna våra domkapitel bland sina ledamöter
blott en lekman, den lagfarne sekreteraren. Nu planlägges en så-
dan lagändring, att till domkapitlen därjämte komme att höra en
av församlingarna utsedd lekmannaledamot. Slutligen erhöll även ’
yrkandet, att lekmännen måtte få deltaga i biskopsvalen, majoritet
vid kyrkomötet. Men alla dessa spörsmål komma till avgörande
först vid kyrkomötet om fem år. Tendensen är av stort intresse.
Planerna att knyta missionsverksamheten närmare kyrkans officiella arbete gingo om intet genom att förslaget om en kyrkans
missionsstyrelse icke vann nödig majoritet. Däremot infördes i
kyrkolagen stadganden, som göra diakoniarbetet, utfört närmast
av diakonissorna, till ett obligatoriskt led i församlingsarbetet.
Val av präst, kantor och orgelnist skall enligt kyrkomötets beslut
framdeles ske genom hemlig omröstning. Valsedlar tagas i bruk,
som göra valsättet analogt med formen för våra politiska och kommunala val. Denna reform har på olika håll ivrigt efterlysts och
torde därför hälsas med tillfredsställelse. Att de väljande varit
tvungna att muntligt och därmed i viss utsträckning offentligt
ange på vem de rösta, har icke varit tilltalande.
Tidsförhållandena, som förändrat penningevärdet, och den omfattande reform, som nyligen genomförts i frågan om statstjänstemännens löner, ha aktualiserat frågan om prästerskapets och
kantor-orgelnisternas löner. Hittills· har frågan lösts genom provisoriska dyrtidstillägg. På basen av ett förslag, som uppgjorts av
en av regeringen tillsatt kommitte, behandlades lönefrågan nu i
hela sin omfattning. Kyrkomötet avgav ett detaljerat utlåtande
syftande till en lönereform. ökade löner, i vilka naturaförmånerna
i allmänhet träda tillbaka i betydelse, ange utvecklingen.
Viktigare var emellertid kyrkomötets positiva beslut rörande
prästernas och kantor-orgelnisternas pensionering och förslaget
om avgångsplikt för dessa ämbetsmän. Om man bortser från förhållandena i några få stadsförsamlingar, ha prästerskapet och
kantor-orgelnisterna saknat pensionsmöjligheter. Någon avgångsplikt har icke varit föreskriven. Denna ordning, som bjärt avvikit från det, som gäller alla andra tjänstemän, har länge betraktats som ett missförhållande. Det är närmast ekonomiska skäl, som
tidigare hindrat genomförandet av en allmän pensionering. Nu
tog kyrkomötet för sin del steget ut och beslöt hos statsrådet
anhålla om stiftandet av lagar, genom vilka en pensionsanstalt
inrättas, avgångsplikt stadgas o. s. v. Pensionsanstaltens medel
142
Finlands kyrka under kriget
hopbringas i huvudsak genom av församlingarna årligen erlagda
avgifter.
Avgångsåldern föreslås till 70 år, men pension kan erhållas
redan vid fyllda 65 år. Domkapitlet kan ytterligare för högst två
år i sänder bevilja präst rätt att kvarstå i tjänsten, dock icke
utöver fem år. Den allmänna avgångsplikten skulle inträda den
l maj 1947. Rätt att första gången uppbära pension skulle inträda
den l maj 1945. – Pensionsbeloppet tänkes utgå, om ny lönelag
antages, med 60 Ofo av den nya grundlönen.
Det betraktades som en naturlig konsekvens av prästernas avgångsplikt att även biskoparna bleve skyldiga att avgå från sin
tjänst. En petition med detta syfte inlämnades. Den vann kyrkomötets godkännande. Frågan skall beredas till nästa kyrkomöte.
Kyrkomötet ställdes inför en mycket svår fråga, när regeringen
under pågående möte begärde utlåtande rörande en proposition,
som den hade för avsikt att lämna till riksdagen och som avsåg
en förmögenhetsöverlåtelseskatt, som borde erläggas av landets
evangelisk-lutherska församlingar. Med hänvisning till rättsliga
betänkligheter och vikten av att den ekonomiska grunden för
kyrkans arbete icke överhövan försvagas, avböjde kyrkomötet
förslaget om denna överlåtelseskatt. I stället föreslog mötet, att
församlingarna skulle bevilja staten ett lån, benämnt kyrkans
lån. Lånet skulle beviljas för en tid av tio år och löpa med en
årlig ränta av blott två procent.
Kriget har tillfogat många församlingar, i synnerhet i östra
Finland, stora skador. Kyrkor och prästgårdar ha förstörts, varigenom det kyrkliga arbetet har förlorat nödvändiga yttre förutsättningar. Kyrkomötet beslöt bispringa de av kriget direkt hemsökta församlingarna genom kyrkans centralfond. Hjälpen fixerades tilllOO miljoner mark, som utgår under loppet av tio år, alltså
med 10 miljoner mark per år. Det var under stark känsla av
allvar och högtid detta enhälliga beslut fattades, och denna känsla
fick omedelbart sitt uttryck i avsjungandet av en psalm.
Ånnu må några dödsfall och personskiften bringas i erinran.
Inom biskoparnas led ha stora förändringar inträffat. Den 27
december 1942 avled i St. Michel biskopen i Wiborgs stift Yrjö
Loimaranta. Under flera årtionden verkade han som föredragande
i Undervisningsministeriet vid statsrådet och dess föregångare,
ecklesiastikexpeditionen i kejserliga Senaten för Finland. Då upplevde han växlande politiska regimer och kom som en förenande
143
, ..r • n
G. O. Rosenqvist
länk mellan olika perioder att utöva ett stort inflytande på kyrkans högsta förvaltning. Hans biskopstid blev tung. Ohälsa bröt
hans krafter omedelbart efter tillträdet. Så fick han uppleva
vinterkrigets nöd, sitt hems förstörelse och evakueringens besvärligheter. Under de senaste åren arbetade hans domkapitel i
St. Michel. Loimarantas efterträdare blev professorn i kyrkohistoria vid Helsingfors universitet Ilmari Salomies. Domkapitlet
har numera återflyttat till Wiborg.
I februari avled biskopen i Uleåborgs stift J. A. Mannermaa.
Det var en betydande och mångsidig personlighet med ett vidsträckt inflytande. Som en intresserad och kunnig exeget utförde
han ett betydande arbete som ordförande i den finska bibelöversättningskommitten. Även med vår kyrkorätt var han väl förtrogen och hade en inflytelserik ställning i kyrkomötet. Han hade
en mångsidig kännedom om förhållandena i norra Finland, byggd
på långvarig verksamhet som domprost i Uleåborg, och en djup
förståelse för stiftets fromhetsrörelser. Hans efterträdare blev
domprosten Y. A. Wallinmaa, även han väl förtrogen med fromhetsliv och administration däruppe i det egenartade stiftet med
de väldiga avstånden. Hans öppna och varma personlighet hade
förutsättningar att möta olika fromhets- och människotyper med
förståelse. Wallinmaas verksamhet som biskop blev emellertid
mycket kort. Några veckor efter sin biskopsvigning föll han –
under sin första längre visitationsresa – offer för ryska partisaners illdåd.
Till Wallinmaas efterträdare utnämndes kyrkoherden i Lappo
V. Malmivaara. Han tillhör en familj, som spelat en central roll
i den finska pietismens historia, och är själv känd som de väcktas
ledare. Hans far var pietistledaren Wilhelm Malmivaara, och
hans farfar var den från 1800-talets väckelserörelse mycket kände
Nils Gustav Malmberg. Malmivaara är en djup och andlig personlighet, ödmjuk och hängiven, som icke kan undgå att göra ett
starkt intryck på var och en, som träder honom nära.
Det kritiska tidsläget måste självfallet oroa och trycka sinnesstämningen. Men förvånande lugnt och tryggt arbetar man vidare
även på andens arbetsfält. Och med varma förhoppningar om
tryggad fred och framtid ser Finlands kyrka framåt mot en tid,
då den helt skall få ägna sina krafter åt läkandet av krigets sår
och återuppbyggandet av ett rikt och starkt folk- och kulturliv
på kristendomens oförytterliga grund.
144