De yngre juristernas problem
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DE YNGRE JURISTERNAS
PROBLEM
NYA LÖNEPRINCIPER OCH NYA
FÖRHANDLINGSMETODER
Av docenten KNUT RODHE, Stockholm
UNDER åren 1938-1942 utexaminerades i medeltal 214 nya jurister om året. I början på trettiotalet beräknades ersättningsbehovet
i en officiell utredning till omkring 110 om året, och om vi uppskattningsvis höja denna siffra till 150, så ha vi säkert tagit till
ganska frikostigt. Detta skulle betyda att vi få något sextiotal
jurister om året som inte kunna sugas upp. Oavsett om denna
beräkning är korrekt kan det icke råda någon tvekan om att vi
för närvarande ha att räkna med en allvarlig överproduktion av
jurister.
Just nu ha vi en tillfällig lättnad under kristiden. Militärförvaltningarna och de statliga kommissionerna ha tagit upp hela
det stora överskottet, och någon egentlig arbetslöshet råder alltså
inte nu. Men den dag freden kommer krympa militärförvaltningarna våldsamt och vi vänta att den statliga näringsregleringen
och ransoneringarna skola avvecklas. Då blir det en svår tid för
de unga juristerna; kanske framför allt för dem som komma ut
såsom nyexaminerade och finna arbetsmarknaden totalt stängd
för sig. Andra grupper av intellektuella kunna kanske räkna med
att få fördel av en expansion efter kriget; juristerna ha haft sin
högkonjunktur under krisen och de kunna inte räkna på att den
fortsätter.
överproduktionen betyder emellertid inte bara arbetslöshet för
många, den betyder också en sänkt lönenivå. När många jurister
gå arbetslösa är det alltför lätt att finna jurister som äro villiga
att taga arbete mot låg ersättning. Detta är en frestelse som varken enskilda arbetsgivare eller statsmakterna ha lätt att motstå.
Inom juristyrket ha vi också haft att dragas med ett gammalt
ont, som är gemensamt för de flesta liknande banor: detta att man
utnyttjar dem som redan avslutat sina studier till oavlönat eller
underbetalat arbete under motivering att arbetet är en vidare
145
.·. ··” .• ……__….________……–’……__–’-_……._.__…__……_______”””’-_ _…;….=.”’—-’===———’
Knut Rodhe
utbildning. Det är klart att i den mån nybörjaren blott är en
börda för sina arbetsgivare, så kan man inte säga något om att
han inte har någon lön. Men så snart han gör ett nyttigt arbete,
så måste han kunna göra anspråk på lön även om arbetet samtidigt ger honom utbildning. Erkänner man inte detta skulle man
ju kunna säga att alla juristtjänster under justitierådens borde
vara oavlönade, eftersom de ge en nödvändig utbildning på vägen
till denna höga post. Ännu finns det emellertid alltför mycket
kvar av den gamla åskådningen på en del håll. På sista tiden har
dock en förbättring inträtt, i det att statsmakterna beträffande
tingstjänstgöringen klart slagit fast, att varje jurist, som är behövlig för en domsagas skötsel, skall erhålla en skälig avlöning.
överproduktionen av jurister har alltså lett till otillfredsställande arbets- och avlöningsförhållanden för ett stort antal unga
jurister. Såsom exempel på hur otillfredsställande förhållandena
äro kan jag nämna att man gjort en jämförelse mellan vad en
officer och en departementsjurist sammanlagt uppburit i lön fram
till 40 års ålder. Det visade sig att juristen fått allenast något
över 2/a av officerens lön. Och officerslönerna bruka inte anses
vara särskilt frikostigt tilltagna.
överhuvud taget kan det konstateras, att man inom statsförvaltningen under de senaste årtiondena kraftigt ökat antalet av de
sämst avlönade posterna, medan däremot ökningen av antalet
bättre avlönade poster icke hållit jämna steg härmed. Detta har
medfört en helt förändrad proportion mellan antalet högre poster
och antalet lägre, vilket i sin tur haft till resultat att åldern för
befordran till högre poster stigit väsentligt. Många poster, som
förr lågo inom räckhåll för de flesta juristerna i ett verk vid en
icke alltför hög ålder, nås nu först sent och endast av ett mindre
antal. Man har beräknat, att åldern för befordran till ordinarie
statlig domartjänst om nuvarande förhållanden förbli oförändrade·
kan väntas stiga från 40 år nu till 50 år 1960. Något liknande äger
och har redan ägt rum på en hel del andra områden.
Om man påstår att avlöningen för de yngre juristerna är otillfredsställande, så innebär detta till en början att man konstaterar,.
att juristerna själva äro otillfredsställda. Men det går ju inte att
stanna vid det utan man måste fråga sig hur man då vill beräkna
lönen för en jurist; vad man anser vara en skälig lön. Detta är
en fråga som man har anledning att ställa för alla akademiskt
utbildade personer och jag skall försöka redogöra för hur man
bland de yngre akademikerna kommit att se på den saken.
146
De yngre juristernas problem
Vi utgå från den lön som är vanlig för personer utan någon
särskild utbildning och utan en tjänsteställning, som medför särskilt ansvar, alltså ungefär vad en arbetare eller en kontorsanställd har. Denna lön motsvarar väl den lägsta levnadsstandard,
som kan anses skälig; den motsvarar alltså löntagarens behov
för att han skall kunna leva. En sådan behovslön bör givetvis
till en viss grad stiga med åldern, då man måste räkna med att
löntagaren gifter sig och sätter barn till världen.
Men juristernas anspråk kan inte stanna vid detta. Kravet på
skälig lön kan ställas upp av både utbildad och outbildad arbetskraft. De som ha kostat på sig en dyrbar utbildning måste dessutom begära, att de av sin kommande lön skola utöver skälig bärgning få tillbaka det kapital de lagt ned på sina studier. För den
som har studerat på skuld är detta självklart: han måste ha en
möjlighet att betala sina skulder med den lön han får efter det
att han slutat sina studier, annars blir det katastrof för honom.
Men det finnes om man tänker närmare efter ingen anledning
att se saken annorlunda beträffande dem, som studera utan skuldsättning. I det ekonomiska livet är det en oskriven lag att en
rörelse måste kunna förränta inte bara främmande kapital utan
även det egna kapitalet, eljest har den intet existensberättigande.
Även den som har varit lycklig nog att kunna studera på eget
kapital eller som fått sina studiekostnader täckta av någon välgörare, måste ju säga sig att studietiden inneburit en ekonomisk
förlust, om man inte kan beräkna att utöver skälig försörjning
få tillbaka det kapital han lagt ned på studierna jämte ränta.
Detta krav är för närvarande icke uppfyllt. Förr var det kanske
så att de allra flesta kunde räkna med att få sina studiekostnader
täckta. Och eftersom det fanns så stor säkerhet för att man skulle
lyckas, gjorde det inte så mycket att det kanske dröjde en rätt
lång tid innan den unge juristen nådde fram till sitt mål. Det
gjorde inte så mycket att han i början fick gå oavlönad eller dåligt
avlönad, när han kunde vara ganska säker på att få en bra lön
sedan. Nu är det däremot annorlunda. Det är bara en del av juristerna, som verkligen får full kompensation för sin utbildningskostnad. Alltför många nå aldrig eller för sent fram till den lönenivå, som behövdes för att de skulle få tillbaka det kapital studierna kostat. Detta måste återverka på rekryteringen av juristbanan. För det första avskräcker man dem, som måste studera
på skuld. Det nuvarande systemet medför alltså att juristbanan
i övervägande grad kommer att rekryteras bland de välsituerade.
147
~….
:r_~—-·__
Knut Rodhe
Men på lång sikt avskräcker man även dem, som överväga, om de
skola sätta in eget kapital i en utbildning för juristbanan. Man
kan i längden inte undvika, att den enskilde frågar sig, om det
lönar sig att lägga ned kapital på de juridiska studierna.
Det måste alltså ordnas så, att den som underkastar sig kostnaden för en utbildning, skall kunna räkna med att få igen det
kapital han lagt ned. Vill samhället ha utbildad arbetskraft, så
måste det betala utbildningen i någon form. Vill samhället inte
betala, så får det taga konsekvenserna. Det går inte i längden att
räkna med att vissa samhällsmedlemmar skola underkasta sig en
utbildning, som leder till att de komma i ett ekonomiskt sett
sämre läge än om de underlåtit att skaffa sig någon utbildning.
Varje utexaminerad jurist, som motsvarar de anspråk man skä-
ligen kan ställa på honom, bör alltså ha en lön, som dels ger honom
och hans familj skälig bärgning, dels ger honom möjlighet att
amortera sina studiekostnader, vare sig han nu måste använda
amorteringarna till att återbetala lån eller han kan behålla dem
själv. Sedan är det givet att till detta grundbelopp måste enligt
vedertaget bruk komma ett tillägg i den mån juristen avancerar
till en högre tjänsteställning med mera ansvar.
Lönen bör alltså bestå av tre element: ett som motsvarar skälig
bärgning för löntagaren och hans familj, ett som motsvarar en
lämplig amortering på utbildningskostnaden, samt ett som motsvarar en ev. högre tjänsteställning. När man gör en beräkning
efter denna princip måste man också taga hänsyn till att en dylik
lön träffas av betydligt högre skatter än en lön som blott skall ge
en skälig levnadsstandard. Alltså måste man tilllönen lägga ännu
ett belopp, som skall kompensera merbelastningen i skatt, så att
det för levnadskostnader beräknade nettot blir detsamma som för
den löntagare som icke haft någon utbildning.
Man kan nu fråga sig vad det beror på att de unga juristernas
löner ligga så långt från den norm jag här har skisserat upp.
En orsak är väl samhällets allmänna konservatism. Ett system,
som gick bra under en äldre tids förutsättningar, har bevarats
under förhållanden då det inte längre passar. Juristerna själva
ha inte tillräckligt bevakat sina intressen, de ha inte tillräckligt
energiskt pekat på att situationen ändrats och att en reform därför
behövdes.
Men framför allt måste man peka på överproduktionen av
jurister. Man skulle kanske med en drastisk term kunna tala om
en inflation på juristbanan.
148
.’!.•
De yngre juristernas problem
Denna inflation visar sig emellertid inte bara däri, att det produceras för många jurister; den visar sig också däri att standarden
på juristerna inte hålls tillräckligt hög. Det är alltför många
jurister, som inte håller måttet, och detta återverkar på hela kå-
rens anseende. Det förhåller sig tyvärr så, att det är alltför lätt
för en obegåvad person att avlägga juris kandidatexamen. De
juridiska fakulteterna kunna inte såsom fackhögskolorna gallra
sina elever vid inträdet. Följden har blivit att fakulteterna jämte
många begåvade studerande få ett stort antal obegåvade och, vad
värre är, ointresserade studerande, som inte ha kommit in någon
annan stans och som bli jurister enligt minsta motståndets lag.
Många av dessa släpa eller bluffa sig igenom ämne efter ämne,
och erfarenheten visar att det finns mycket små möjligheter att
definitivt gallra ut olämpliga personer, som satt sig i sinnet att
de skola avlägga examen. Detta är en allvarlig svaghet hos vår
nuvarande examensordning. Vi ha ingen tidsbegränsning på studierna och en nästan obegränsad rätt att göra nya tentamensförsök.
Det har diskuterats mycket hur man skall komma till rätta med
denna svårighet. Enstaka lärare ha tagit såsom sin uppgift att
genom höga tentamensfordringar åstadkomma en gallring, men
det kan knappast sägas att försöken utfallit väl. Helt nyligen ha
föreskrifter givits om samverkan mellan flera lärare, vilka skulle
på grundval av sina erfarenheter vid tentamina söka avråda
olämpliga elever från att fortsätta. Tidigare försök på denna väg
ha emellertid runnit ut i sanden, och för övrigt äro de studerande
ej särskilt mottagliga för dylika råd, vilket må vara förklarligt
i fråga om den som redan lagt ned lång tid och mycket pengar på
sina studier.
Jag kan för min del inte se någon annan lösning än en gallring
vid studiernas början, byggd framför allt på studentbetygen. Om
en sådan reform genomföres blir juristbanan jämställd med de
flesta andra akademiska banor och slipper att taga emot den man
inte vill ha på annat håll.
Vår strävan måste alltså gå ut på att minska överproduktionen
genom att få till stånd en galli·ing som hindrar att mindre goda
jurister komma in på banan. Därmed tar vi bort den press på
lönenivån som ligger däri att det produceras för många jurister
för det aktuella behovet och den press på lönenivån som ligger
däri att det produceras mindre goda jurister. En mindre god jurist
kostar lika mycket i utbildning som en god, kanske oftast mer.
Hans arbete är emellertid inte värt lika mycket, och om vi slippa
11-44161 Svensk Tidskrift 1944 149
··”Wi.; .,. ~. ;”’9″1″, ~., ””’:”- . W·’ft .,V”_
~~ -~ —~~~——-
Knut Rodhe
de mindre goda juristerna är det lättare att övertyga arbetsgivarna
att juristen är värd sin utbildning och måste ha betalt för den.
Härmed tror jag mig ha karakteriserat den situation, under
vilken Sveriges Yngre Juristers Förening för tre år sedan framträdde. Föreningen bildades på initiativ av studenter, vilka med
bekymmer sågo hur mörk framtiden gestaltade sig för dem. När
föreningens arbete väl hade kommit i gång, växte den mycket
snabbt. Första året fick föreningen 772 medlemmar, andra året
växte siffran till 1,400 och nu har den över 1,900 medlemmar.
Det är alldeles tydligt att föreningen motsvarar ett känt behov
bland de yngre juristerna. Medlemmarna tillhöra till största delen
de 6-7 senaste årsklasserna av juris kandidater; härtill kommer
ett stort antal juris studerande, vilka utgöra omkring 1/a av föreningens medlemmar.
Föreningen skall representera de yngre juristerna. Någon
åldersgräns uppåt är emellertid inte fastställd; det är blott stadgat
att den som är över 40 år får betala en lägre avgift om han vill.
Föreningen har inte så få medlemmar i denna ålder; det finns
nämligen i de statliga verken tyvärr ganska många jurister i
medelåldern, vilka i löneavseende äro att likställa med de yngre,
och de äro givetvis välkomna i föreningen.
Föreningens huvuduppgift· är att verka för bättre löner och
bättre arbetsförhållanden i övrigt för de yngre juristerna. Hittills
har föreningen främst haft sin uppmärksamhet inriktad på de
statsanställda juristerna. Vid 1943 års reform av domsagoförvaltningen har notariernas ställning förbättrats. Föreningen har i
samband med denna reform framfört de yngre juristernas önskemål och i flera avseenden lyckats vinna gehör för sina synpunkter.
Ett vidsträckt fält för föreningens verksamhet har varit den centrala statsförvaltningen. Föreningen har trätt i kontakt med åtskilliga verksledningar och fört förhandlingar om löneförbättringar, i många fall med framgång. Verksledningarna ha i allmänhet ställt sig förstående för kraven på förbättring av anställningsförhållandena, medan större svårigheter mött när det gällt
att övertyga de centrala anslagsbeviljande myndigheterna.
I ett centralt ämbetsverk ha löne- och befordringsförhållandena
varit så usla, att föreningen efter resultatlösa underhandlingar om
förbättringar fann sig böra uppmana sina medlemmar att icke
taga anställning i verket.1 Sedan verket till K. M:t gjort fram- 1 Verket hade t. ex. fem amanuenser med 13-23 tjänsteår, vilka ännu voro pla- 150
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – ~-~~~- -~ ~
De yngre juristernas problem
ställning om vissa förbättringar, har konflikten numera tills vidare avblåsts.
Kampåtgärder av detta slag ha icke tidigare förekommit i juristyrket och knappast heller i övrigt bland de akademiskt utbildade.
Dock ha de yngre läkarna i åtskilliga fall sett sig nödsakade att
sätta hårt mot hårt för att kämpa sig fram till drägliga förhållanden. Det berättas att Sveriges Yngre Läkares Förening en gång
vid förhandlingar med ledningen för ett kommunalt sjukhus möttes
av följande svar: »Det förstår väl ~herrarna att vi betalar inte vad
som är skäligt utan vad vi är tvungna att betala.» Gentemot en
sådan inställning hjälper det inte med bara förhandlingar utan
man måste vara beredd att sätta makt bakom orden. Juristerna
ha ännu ganska begränsade erfarenheter om behovet av kampåtgärder och möjligheterna att komma fram till resultat med så-
dana, men vi äro på det klara med att vi måste tillgodogöra oss
våra medbröders erfarenheter i detta avseende. Vi veta att vi
härigenom ådraga oss åtskilliga äldre kollegors ogillande, men det
kan inte hjälpas att tiderna äro annorlunda nu än i deras ungdom.
Framför allt måste man komma ihåg att ledningen av det svenska
samhället numera i stor utsträckning ligger i händerna på samhällsgrupper, som själva aldrig ha tvekat att sätta hårt mot hårt
då de eftersträvat bättre arbetsvillkor. Och åtskilliga tecken tyda
på att de ledande grupperna icke heller själva äro sinnade att taga
hänsyn till de akademiskt utbildade, om icke dessa äro beredda
att ävenledes sätta hårt mot hårt. Detta behöver icke betyda något
permanent krigstillstånd men det betyder att man sedan det visat
sig hur långt maktmedlen å ömse sidor räcka kan i gott samförstånd förhandla på en bättre grund än om ena parten helt avstår
från alla maktmedel och därmed gör sig beroende av andra partens välvilja.
Förståelsen för detta håller på att vakna hos den akademiskt
utbildade ungdomen och kommer väl om någon generation att ha
trängt igenom hela den samhällsgrupp, som har sådan utbildning.
Ett tydligt tecken härpå är att de akademiskt utbildade hålla på
att organisera sig i allt större· utsträckning. Sveriges Yngre Lä-
kares Förening har existerat i åtskilliga år och har nu fått en
systerorganisation i Sveriges Yngre Juristers Förening. Även
extralärare, yngre statsvetare, yngre ingenjörer, yngre museimän
och andra liknande grupper äro organiserade.
cerade i lönegrad Eo 18 (grundlön 501 kr. per månad), och som praktiskt taget
saknade befordringsmöjligheter.
151
. ··’
Knut Rodhe
Såsom en förbindelselänk mellan dessa föreningar har nyligen
bildats Sveriges Yngre Akademikers Centralorganisation (SYACO),
söm utgör en sammanslutning av fackliga riksorganisationer för
olika yrkesutövare med utbildning från universitet eller högskola.
Organisationens ändamål är att tillvarataga de representerade
gruppernas sociala och ekonomiska intressen genom att förmedla
ett inbördes samarbete mellan de anslutna organisationerna samt
att företräda dessa utåt i gemensamma frågor. Sådana frågor,
som blott angå en särskild grupp, skola däremot handhavas av
gruppens organisation på eget ansvar. Det är tydligt att problemen gestalta sig ganska olika för de olika grupperna och att vissa
grupper komma att visa sig mer aggressiva än andra när det
gäller kampen för bättre arbetsvillkor. Dessa olikheter skola icke
utgöra hinder för samarbete i gemensamma frågor inom centralorganisationens ram.
Åtskilliga organisationer av yngre akademiker hava anslutit sig
till SYACO; dock är att anteckna att ingenjörerna beslutat att
t. v. stå utanför.
Centralorganisationen omfattar ännu endast de yngre bland de
akademiskt utbildade. Man har frågat oss varför vi ej vilja låta
de äldre vara med. Svaret är att de äldre med några få undantag
ännu ej äro fackligt organiserade – blott läkare och tandläkare
äro det- och att därför förutsättningarna för att taga upp dem i
centralorganisationen saknas. I grunden ligger ju svårigheten
däri att den äldre generationen ännu ej fått vad jag skulle vilja
kalla fackligt medvetande. Men om tjugu, trettio år, när vi som
nu äro unga blivit medelålders, då äro vi kanske mogna för att
bilda om Sveriges Yngre Akademikers Centralorganisation till
Sveriges Akademikers Centralorganisation.
Inom ramen för denna centralorganisation skall Sveriges Yngre
Juristers Förening enligt stadgarna verka för de yngre juristernas
sociala och ekonomiska intressen. Detta måste föreningen, som jag
förut framhållit, göra på två linjer. Dels måste föreningen verka
för en rimligare lönesättning. Dels måste föreningen verka för en
bättre standard bland juristerna. Dessa båda linjer hänga i längden oskiljaktigt samman. Samhället kan inte få goda jurister utan
att betala dem ordentligt, och juristerna kunna inte påräkna god
betalning om de inte håller måttet. De yngre juristerna måste
komma ihåg att de inte kunna begära ökade rättigheter utan att
också tänka på sina skyldigheter. De gagna samhället och sig
själva bäst genom att ha båda dessa ting på sitt program.
152
PROBLEM
NYA LÖNEPRINCIPER OCH NYA
FÖRHANDLINGSMETODER
Av docenten KNUT RODHE, Stockholm
UNDER åren 1938-1942 utexaminerades i medeltal 214 nya jurister om året. I början på trettiotalet beräknades ersättningsbehovet
i en officiell utredning till omkring 110 om året, och om vi uppskattningsvis höja denna siffra till 150, så ha vi säkert tagit till
ganska frikostigt. Detta skulle betyda att vi få något sextiotal
jurister om året som inte kunna sugas upp. Oavsett om denna
beräkning är korrekt kan det icke råda någon tvekan om att vi
för närvarande ha att räkna med en allvarlig överproduktion av
jurister.
Just nu ha vi en tillfällig lättnad under kristiden. Militärförvaltningarna och de statliga kommissionerna ha tagit upp hela
det stora överskottet, och någon egentlig arbetslöshet råder alltså
inte nu. Men den dag freden kommer krympa militärförvaltningarna våldsamt och vi vänta att den statliga näringsregleringen
och ransoneringarna skola avvecklas. Då blir det en svår tid för
de unga juristerna; kanske framför allt för dem som komma ut
såsom nyexaminerade och finna arbetsmarknaden totalt stängd
för sig. Andra grupper av intellektuella kunna kanske räkna med
att få fördel av en expansion efter kriget; juristerna ha haft sin
högkonjunktur under krisen och de kunna inte räkna på att den
fortsätter.
överproduktionen betyder emellertid inte bara arbetslöshet för
många, den betyder också en sänkt lönenivå. När många jurister
gå arbetslösa är det alltför lätt att finna jurister som äro villiga
att taga arbete mot låg ersättning. Detta är en frestelse som varken enskilda arbetsgivare eller statsmakterna ha lätt att motstå.
Inom juristyrket ha vi också haft att dragas med ett gammalt
ont, som är gemensamt för de flesta liknande banor: detta att man
utnyttjar dem som redan avslutat sina studier till oavlönat eller
underbetalat arbete under motivering att arbetet är en vidare
145
.·. ··” .• ……__….________……–’……__–’-_……._.__…__……_______”””’-_ _…;….=.”’—-’===———’
Knut Rodhe
utbildning. Det är klart att i den mån nybörjaren blott är en
börda för sina arbetsgivare, så kan man inte säga något om att
han inte har någon lön. Men så snart han gör ett nyttigt arbete,
så måste han kunna göra anspråk på lön även om arbetet samtidigt ger honom utbildning. Erkänner man inte detta skulle man
ju kunna säga att alla juristtjänster under justitierådens borde
vara oavlönade, eftersom de ge en nödvändig utbildning på vägen
till denna höga post. Ännu finns det emellertid alltför mycket
kvar av den gamla åskådningen på en del håll. På sista tiden har
dock en förbättring inträtt, i det att statsmakterna beträffande
tingstjänstgöringen klart slagit fast, att varje jurist, som är behövlig för en domsagas skötsel, skall erhålla en skälig avlöning.
överproduktionen av jurister har alltså lett till otillfredsställande arbets- och avlöningsförhållanden för ett stort antal unga
jurister. Såsom exempel på hur otillfredsställande förhållandena
äro kan jag nämna att man gjort en jämförelse mellan vad en
officer och en departementsjurist sammanlagt uppburit i lön fram
till 40 års ålder. Det visade sig att juristen fått allenast något
över 2/a av officerens lön. Och officerslönerna bruka inte anses
vara särskilt frikostigt tilltagna.
överhuvud taget kan det konstateras, att man inom statsförvaltningen under de senaste årtiondena kraftigt ökat antalet av de
sämst avlönade posterna, medan däremot ökningen av antalet
bättre avlönade poster icke hållit jämna steg härmed. Detta har
medfört en helt förändrad proportion mellan antalet högre poster
och antalet lägre, vilket i sin tur haft till resultat att åldern för
befordran till högre poster stigit väsentligt. Många poster, som
förr lågo inom räckhåll för de flesta juristerna i ett verk vid en
icke alltför hög ålder, nås nu först sent och endast av ett mindre
antal. Man har beräknat, att åldern för befordran till ordinarie
statlig domartjänst om nuvarande förhållanden förbli oförändrade·
kan väntas stiga från 40 år nu till 50 år 1960. Något liknande äger
och har redan ägt rum på en hel del andra områden.
Om man påstår att avlöningen för de yngre juristerna är otillfredsställande, så innebär detta till en början att man konstaterar,.
att juristerna själva äro otillfredsställda. Men det går ju inte att
stanna vid det utan man måste fråga sig hur man då vill beräkna
lönen för en jurist; vad man anser vara en skälig lön. Detta är
en fråga som man har anledning att ställa för alla akademiskt
utbildade personer och jag skall försöka redogöra för hur man
bland de yngre akademikerna kommit att se på den saken.
146
De yngre juristernas problem
Vi utgå från den lön som är vanlig för personer utan någon
särskild utbildning och utan en tjänsteställning, som medför särskilt ansvar, alltså ungefär vad en arbetare eller en kontorsanställd har. Denna lön motsvarar väl den lägsta levnadsstandard,
som kan anses skälig; den motsvarar alltså löntagarens behov
för att han skall kunna leva. En sådan behovslön bör givetvis
till en viss grad stiga med åldern, då man måste räkna med att
löntagaren gifter sig och sätter barn till världen.
Men juristernas anspråk kan inte stanna vid detta. Kravet på
skälig lön kan ställas upp av både utbildad och outbildad arbetskraft. De som ha kostat på sig en dyrbar utbildning måste dessutom begära, att de av sin kommande lön skola utöver skälig bärgning få tillbaka det kapital de lagt ned på sina studier. För den
som har studerat på skuld är detta självklart: han måste ha en
möjlighet att betala sina skulder med den lön han får efter det
att han slutat sina studier, annars blir det katastrof för honom.
Men det finnes om man tänker närmare efter ingen anledning
att se saken annorlunda beträffande dem, som studera utan skuldsättning. I det ekonomiska livet är det en oskriven lag att en
rörelse måste kunna förränta inte bara främmande kapital utan
även det egna kapitalet, eljest har den intet existensberättigande.
Även den som har varit lycklig nog att kunna studera på eget
kapital eller som fått sina studiekostnader täckta av någon välgörare, måste ju säga sig att studietiden inneburit en ekonomisk
förlust, om man inte kan beräkna att utöver skälig försörjning
få tillbaka det kapital han lagt ned på studierna jämte ränta.
Detta krav är för närvarande icke uppfyllt. Förr var det kanske
så att de allra flesta kunde räkna med att få sina studiekostnader
täckta. Och eftersom det fanns så stor säkerhet för att man skulle
lyckas, gjorde det inte så mycket att det kanske dröjde en rätt
lång tid innan den unge juristen nådde fram till sitt mål. Det
gjorde inte så mycket att han i början fick gå oavlönad eller dåligt
avlönad, när han kunde vara ganska säker på att få en bra lön
sedan. Nu är det däremot annorlunda. Det är bara en del av juristerna, som verkligen får full kompensation för sin utbildningskostnad. Alltför många nå aldrig eller för sent fram till den lönenivå, som behövdes för att de skulle få tillbaka det kapital studierna kostat. Detta måste återverka på rekryteringen av juristbanan. För det första avskräcker man dem, som måste studera
på skuld. Det nuvarande systemet medför alltså att juristbanan
i övervägande grad kommer att rekryteras bland de välsituerade.
147
~….
:r_~—-·__
Knut Rodhe
Men på lång sikt avskräcker man även dem, som överväga, om de
skola sätta in eget kapital i en utbildning för juristbanan. Man
kan i längden inte undvika, att den enskilde frågar sig, om det
lönar sig att lägga ned kapital på de juridiska studierna.
Det måste alltså ordnas så, att den som underkastar sig kostnaden för en utbildning, skall kunna räkna med att få igen det
kapital han lagt ned. Vill samhället ha utbildad arbetskraft, så
måste det betala utbildningen i någon form. Vill samhället inte
betala, så får det taga konsekvenserna. Det går inte i längden att
räkna med att vissa samhällsmedlemmar skola underkasta sig en
utbildning, som leder till att de komma i ett ekonomiskt sett
sämre läge än om de underlåtit att skaffa sig någon utbildning.
Varje utexaminerad jurist, som motsvarar de anspråk man skä-
ligen kan ställa på honom, bör alltså ha en lön, som dels ger honom
och hans familj skälig bärgning, dels ger honom möjlighet att
amortera sina studiekostnader, vare sig han nu måste använda
amorteringarna till att återbetala lån eller han kan behålla dem
själv. Sedan är det givet att till detta grundbelopp måste enligt
vedertaget bruk komma ett tillägg i den mån juristen avancerar
till en högre tjänsteställning med mera ansvar.
Lönen bör alltså bestå av tre element: ett som motsvarar skälig
bärgning för löntagaren och hans familj, ett som motsvarar en
lämplig amortering på utbildningskostnaden, samt ett som motsvarar en ev. högre tjänsteställning. När man gör en beräkning
efter denna princip måste man också taga hänsyn till att en dylik
lön träffas av betydligt högre skatter än en lön som blott skall ge
en skälig levnadsstandard. Alltså måste man tilllönen lägga ännu
ett belopp, som skall kompensera merbelastningen i skatt, så att
det för levnadskostnader beräknade nettot blir detsamma som för
den löntagare som icke haft någon utbildning.
Man kan nu fråga sig vad det beror på att de unga juristernas
löner ligga så långt från den norm jag här har skisserat upp.
En orsak är väl samhällets allmänna konservatism. Ett system,
som gick bra under en äldre tids förutsättningar, har bevarats
under förhållanden då det inte längre passar. Juristerna själva
ha inte tillräckligt bevakat sina intressen, de ha inte tillräckligt
energiskt pekat på att situationen ändrats och att en reform därför
behövdes.
Men framför allt måste man peka på överproduktionen av
jurister. Man skulle kanske med en drastisk term kunna tala om
en inflation på juristbanan.
148
.’!.•
De yngre juristernas problem
Denna inflation visar sig emellertid inte bara däri, att det produceras för många jurister; den visar sig också däri att standarden
på juristerna inte hålls tillräckligt hög. Det är alltför många
jurister, som inte håller måttet, och detta återverkar på hela kå-
rens anseende. Det förhåller sig tyvärr så, att det är alltför lätt
för en obegåvad person att avlägga juris kandidatexamen. De
juridiska fakulteterna kunna inte såsom fackhögskolorna gallra
sina elever vid inträdet. Följden har blivit att fakulteterna jämte
många begåvade studerande få ett stort antal obegåvade och, vad
värre är, ointresserade studerande, som inte ha kommit in någon
annan stans och som bli jurister enligt minsta motståndets lag.
Många av dessa släpa eller bluffa sig igenom ämne efter ämne,
och erfarenheten visar att det finns mycket små möjligheter att
definitivt gallra ut olämpliga personer, som satt sig i sinnet att
de skola avlägga examen. Detta är en allvarlig svaghet hos vår
nuvarande examensordning. Vi ha ingen tidsbegränsning på studierna och en nästan obegränsad rätt att göra nya tentamensförsök.
Det har diskuterats mycket hur man skall komma till rätta med
denna svårighet. Enstaka lärare ha tagit såsom sin uppgift att
genom höga tentamensfordringar åstadkomma en gallring, men
det kan knappast sägas att försöken utfallit väl. Helt nyligen ha
föreskrifter givits om samverkan mellan flera lärare, vilka skulle
på grundval av sina erfarenheter vid tentamina söka avråda
olämpliga elever från att fortsätta. Tidigare försök på denna väg
ha emellertid runnit ut i sanden, och för övrigt äro de studerande
ej särskilt mottagliga för dylika råd, vilket må vara förklarligt
i fråga om den som redan lagt ned lång tid och mycket pengar på
sina studier.
Jag kan för min del inte se någon annan lösning än en gallring
vid studiernas början, byggd framför allt på studentbetygen. Om
en sådan reform genomföres blir juristbanan jämställd med de
flesta andra akademiska banor och slipper att taga emot den man
inte vill ha på annat håll.
Vår strävan måste alltså gå ut på att minska överproduktionen
genom att få till stånd en galli·ing som hindrar att mindre goda
jurister komma in på banan. Därmed tar vi bort den press på
lönenivån som ligger däri att det produceras för många jurister
för det aktuella behovet och den press på lönenivån som ligger
däri att det produceras mindre goda jurister. En mindre god jurist
kostar lika mycket i utbildning som en god, kanske oftast mer.
Hans arbete är emellertid inte värt lika mycket, och om vi slippa
11-44161 Svensk Tidskrift 1944 149
··”Wi.; .,. ~. ;”’9″1″, ~., ””’:”- . W·’ft .,V”_
~~ -~ —~~~——-
Knut Rodhe
de mindre goda juristerna är det lättare att övertyga arbetsgivarna
att juristen är värd sin utbildning och måste ha betalt för den.
Härmed tror jag mig ha karakteriserat den situation, under
vilken Sveriges Yngre Juristers Förening för tre år sedan framträdde. Föreningen bildades på initiativ av studenter, vilka med
bekymmer sågo hur mörk framtiden gestaltade sig för dem. När
föreningens arbete väl hade kommit i gång, växte den mycket
snabbt. Första året fick föreningen 772 medlemmar, andra året
växte siffran till 1,400 och nu har den över 1,900 medlemmar.
Det är alldeles tydligt att föreningen motsvarar ett känt behov
bland de yngre juristerna. Medlemmarna tillhöra till största delen
de 6-7 senaste årsklasserna av juris kandidater; härtill kommer
ett stort antal juris studerande, vilka utgöra omkring 1/a av föreningens medlemmar.
Föreningen skall representera de yngre juristerna. Någon
åldersgräns uppåt är emellertid inte fastställd; det är blott stadgat
att den som är över 40 år får betala en lägre avgift om han vill.
Föreningen har inte så få medlemmar i denna ålder; det finns
nämligen i de statliga verken tyvärr ganska många jurister i
medelåldern, vilka i löneavseende äro att likställa med de yngre,
och de äro givetvis välkomna i föreningen.
Föreningens huvuduppgift· är att verka för bättre löner och
bättre arbetsförhållanden i övrigt för de yngre juristerna. Hittills
har föreningen främst haft sin uppmärksamhet inriktad på de
statsanställda juristerna. Vid 1943 års reform av domsagoförvaltningen har notariernas ställning förbättrats. Föreningen har i
samband med denna reform framfört de yngre juristernas önskemål och i flera avseenden lyckats vinna gehör för sina synpunkter.
Ett vidsträckt fält för föreningens verksamhet har varit den centrala statsförvaltningen. Föreningen har trätt i kontakt med åtskilliga verksledningar och fört förhandlingar om löneförbättringar, i många fall med framgång. Verksledningarna ha i allmänhet ställt sig förstående för kraven på förbättring av anställningsförhållandena, medan större svårigheter mött när det gällt
att övertyga de centrala anslagsbeviljande myndigheterna.
I ett centralt ämbetsverk ha löne- och befordringsförhållandena
varit så usla, att föreningen efter resultatlösa underhandlingar om
förbättringar fann sig böra uppmana sina medlemmar att icke
taga anställning i verket.1 Sedan verket till K. M:t gjort fram- 1 Verket hade t. ex. fem amanuenser med 13-23 tjänsteår, vilka ännu voro pla- 150
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – ~-~~~- -~ ~
De yngre juristernas problem
ställning om vissa förbättringar, har konflikten numera tills vidare avblåsts.
Kampåtgärder av detta slag ha icke tidigare förekommit i juristyrket och knappast heller i övrigt bland de akademiskt utbildade.
Dock ha de yngre läkarna i åtskilliga fall sett sig nödsakade att
sätta hårt mot hårt för att kämpa sig fram till drägliga förhållanden. Det berättas att Sveriges Yngre Läkares Förening en gång
vid förhandlingar med ledningen för ett kommunalt sjukhus möttes
av följande svar: »Det förstår väl ~herrarna att vi betalar inte vad
som är skäligt utan vad vi är tvungna att betala.» Gentemot en
sådan inställning hjälper det inte med bara förhandlingar utan
man måste vara beredd att sätta makt bakom orden. Juristerna
ha ännu ganska begränsade erfarenheter om behovet av kampåtgärder och möjligheterna att komma fram till resultat med så-
dana, men vi äro på det klara med att vi måste tillgodogöra oss
våra medbröders erfarenheter i detta avseende. Vi veta att vi
härigenom ådraga oss åtskilliga äldre kollegors ogillande, men det
kan inte hjälpas att tiderna äro annorlunda nu än i deras ungdom.
Framför allt måste man komma ihåg att ledningen av det svenska
samhället numera i stor utsträckning ligger i händerna på samhällsgrupper, som själva aldrig ha tvekat att sätta hårt mot hårt
då de eftersträvat bättre arbetsvillkor. Och åtskilliga tecken tyda
på att de ledande grupperna icke heller själva äro sinnade att taga
hänsyn till de akademiskt utbildade, om icke dessa äro beredda
att ävenledes sätta hårt mot hårt. Detta behöver icke betyda något
permanent krigstillstånd men det betyder att man sedan det visat
sig hur långt maktmedlen å ömse sidor räcka kan i gott samförstånd förhandla på en bättre grund än om ena parten helt avstår
från alla maktmedel och därmed gör sig beroende av andra partens välvilja.
Förståelsen för detta håller på att vakna hos den akademiskt
utbildade ungdomen och kommer väl om någon generation att ha
trängt igenom hela den samhällsgrupp, som har sådan utbildning.
Ett tydligt tecken härpå är att de akademiskt utbildade hålla på
att organisera sig i allt större· utsträckning. Sveriges Yngre Lä-
kares Förening har existerat i åtskilliga år och har nu fått en
systerorganisation i Sveriges Yngre Juristers Förening. Även
extralärare, yngre statsvetare, yngre ingenjörer, yngre museimän
och andra liknande grupper äro organiserade.
cerade i lönegrad Eo 18 (grundlön 501 kr. per månad), och som praktiskt taget
saknade befordringsmöjligheter.
151
. ··’
Knut Rodhe
Såsom en förbindelselänk mellan dessa föreningar har nyligen
bildats Sveriges Yngre Akademikers Centralorganisation (SYACO),
söm utgör en sammanslutning av fackliga riksorganisationer för
olika yrkesutövare med utbildning från universitet eller högskola.
Organisationens ändamål är att tillvarataga de representerade
gruppernas sociala och ekonomiska intressen genom att förmedla
ett inbördes samarbete mellan de anslutna organisationerna samt
att företräda dessa utåt i gemensamma frågor. Sådana frågor,
som blott angå en särskild grupp, skola däremot handhavas av
gruppens organisation på eget ansvar. Det är tydligt att problemen gestalta sig ganska olika för de olika grupperna och att vissa
grupper komma att visa sig mer aggressiva än andra när det
gäller kampen för bättre arbetsvillkor. Dessa olikheter skola icke
utgöra hinder för samarbete i gemensamma frågor inom centralorganisationens ram.
Åtskilliga organisationer av yngre akademiker hava anslutit sig
till SYACO; dock är att anteckna att ingenjörerna beslutat att
t. v. stå utanför.
Centralorganisationen omfattar ännu endast de yngre bland de
akademiskt utbildade. Man har frågat oss varför vi ej vilja låta
de äldre vara med. Svaret är att de äldre med några få undantag
ännu ej äro fackligt organiserade – blott läkare och tandläkare
äro det- och att därför förutsättningarna för att taga upp dem i
centralorganisationen saknas. I grunden ligger ju svårigheten
däri att den äldre generationen ännu ej fått vad jag skulle vilja
kalla fackligt medvetande. Men om tjugu, trettio år, när vi som
nu äro unga blivit medelålders, då äro vi kanske mogna för att
bilda om Sveriges Yngre Akademikers Centralorganisation till
Sveriges Akademikers Centralorganisation.
Inom ramen för denna centralorganisation skall Sveriges Yngre
Juristers Förening enligt stadgarna verka för de yngre juristernas
sociala och ekonomiska intressen. Detta måste föreningen, som jag
förut framhållit, göra på två linjer. Dels måste föreningen verka
för en rimligare lönesättning. Dels måste föreningen verka för en
bättre standard bland juristerna. Dessa båda linjer hänga i längden oskiljaktigt samman. Samhället kan inte få goda jurister utan
att betala dem ordentligt, och juristerna kunna inte påräkna god
betalning om de inte håller måttet. De yngre juristerna måste
komma ihåg att de inte kunna begära ökade rättigheter utan att
också tänka på sina skyldigheter. De gagna samhället och sig
själva bäst genom att ha båda dessa ting på sitt program.
152