Näringslivet och riksdagen
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NÄRINGSLIVET
OCH RIKSDAGEN
FRAGAN om näringslivets representation i riksdagen har fått stor
aktualitet på sistone- med näringslivet menas här nedan för korthetens skull, ehuru terminologiskt oegentligt, icke jordbruk med binäringar. I fjol avsade sig två industrichefer inom folkpartiet,
disponenterna Gerard De Geer i Lesjöfors och Elof Ericsson i Atvidaberg, sina mandat i andra kammaren, och nyligen har Reymersholmsbolagets chef, direktör .Sven Lundberg i Hälsingborg.
avböjt förnyad kandidatur vid höstens val. Ingen av dem torde
ha lämnat det parlamentariska arbetet på grund av vanvördnad
gentemot detta. Tvärtom ha de lagt en mycket positiv inställning
till riksdagsarbetet i dagen. De ha motiverat sina steg med att de
inte längre kunna vara borta från ledningen för företagen. Från
alla läger ha deras avsägelser beklagats, både personligt och såsom
en för vår folkrepresentation bekymmersam tendens.
I viss mån är tendensen densamma på fackföreningshåll, om
man med fackföreningsrepresentation menar inval av spetsarna
inom L.O. eller fackförbunden. I motsats till alla sina företrädare
utom pionjären Sterky har sålunda den nuvarande L.O.-ordföranden August Lindberg ej låtit invälja sig. I riksdagen äro de centrala fackföreningsrepresentanterna f. n. blott omkring ett halvt
dussin, vartill några för-dettingar komma. I de lokala fackföreningarna torde däremot det stora flertalet arbetarriksdagsmän ta
eller ha tagit en ledande del. Men om de valts till fackförbundsfunktionärer, har det på senare år då och då förekommit att de
lämnat eller måst lämna sina riksdagsmandat.
Dessa tendenser framträda så mycket starkare, som jordbruket
allt fortfarande är mycket fullödigt företrätt i riksdagen. Visserligen ha även här liknande tecken kunnat registreras när det gällt
de stora organisationernas direktörer – t. ex. dir. Einar Sjögren.
som lämnade riksdagen 1941 – men av organisationernas ledande
styrelsemän sitta de flesta i riksdagen.
Att frågan om näringslivets representation just nu tilldragit sig
så stort intresse har sln tämligen självklara orsak. Nästan all
181
Elis Håstad
modern politik har i den nutida välfärdsstaten blivit ekonomiskt
betingad. Det gamla laisser-fairesystemet är för länge sedan
gånget i graven, och partierna nästan tävla med varandra om att
ge staten nya uppgifter, som i sin tur sluka nya utgifter. Socialpolitikens oavlåtliga expansion har till sin givna förutsättning ett
indräktigt näringsliv. Vad vi kunna ge ut för försvaret och skolundervisning hänger ytterst på våra finansiella resurser. staten
är dessutom inställd på ett genom allehanda stödåtgärder, t. ex.
förbättring av kommunikationerna, regleringar och subventioner,
ingripa i näringslivet och främja välståndsstegringen. Blott för
några få årtionden sedan skulle denna spendersamma finanspolitik
och denna vittfamnande näringspolitik inte ens ha kunnat anas,
än mindre anammas. För näringslivets del tillkommer ytterligare,
att striden om den ekonomiska socialismen eller ekonomiska demokratien efter att länge ha varslats nu synes ha inträtt i ett avgö-
rande skede. Kampen om makten över produktionen eller produktivkrafterna- en kamp som enligt socialdemokraterna naturnödvändigt måste följa på erövringen av den politiska makten- siktar direkt på den nuvarande produktionsordningen och måste mobilisera näringslivets ledande män till motvärn. Det paradoxala
är nu emellertid, att näringarnas representation i riksdagen minskats i samma mån som statens inflytande över näringslivet vidgats och näringarnas betydelse såsom underlaget för hela vår
sociala, kulturella och militära politik framstår klarare än någonsin. Och minskningen av näringsrepresentationen har visserligen
ett bestämt samband med den partipolitiska förskjutningen men
den bottnar också i de stora företagsledarnas ej blott svårighet att
motta riksdagsmandat utan även motvilja mot parlamentariskt
vardagsarbete.
Det kan ha sitt intresse att blicka något tillbaka på näringsrepresentationen i riksdagen efter representationsreformen.
I den första uppsättningen av första kammaren, 1867 års, kunna
ungefär 25 av det dåvarande totalantalet 125 hänföras till näringsrepresentanter utanför jordbruket. (Då liksom nu är det inte möjligt att fullständigt renodla näringsföreträdarna; några kunna ha
andra yrken eller tidigare ha varit företagare etc.) De flesta av
dem voro bruksägare, ägare av handelshus eller liknande; de små
företagarna kunde ju inte gärna ta säte i denna kammare förrän
arvode infördes även åt dess ledamöter, d. v. s. efter 1909. År 1886,
d. v. s. ett år före tullstridens tillspetsning, hade antalet ökats till
omkring 30 av 140 ledamöter, och 10 år senare, då »tullväldet»
182
Näringsli1Jet och riksdagen
stabiliserats men kammarens medlemsnumerär efter 1894 års »vingklippning» fastlåsts till150, hade antalet ej ökats utan höll sig vid
ungefär samma nivå, d. v. s. vid ungefär en femtedel. År 1909,
d. v. s. året innan den gamla fyrkskalan fick lämna plats för den
40-gradiga, hade antalet stigit till ett par och 40. Många av dessa
ha inte utan persiflerande talang förhånats i den beryktade politiska pamfletten »Våra herrar i första kammaren», vilken såg dagen 1908 och till anonym författare hade Erik Thyselius, och många
tillhörde den styvnackade, gärna nejsägande konservatismen. Men
den stora samlingen inrymde också en elit av vår företagarvärld,
och även de flesta av »diehards» förtjäna att efteråt ihågkommas
såsom framstående företagare, vilka lämnat sina aktiva bidrag till
vårt lands industrialisering och välståndsstegring.
I den nya första kammare, som installerades 1912 efter föregående års totalupplösning och som baserades på den 40-gradiga
skalan, valbarhetscensus men arvode, var det att vänta att nä-
ringslivets representation skulle gå något tillbaka. Så skedde
också. Näringarnas män stannade vid ungefär 30, fördelade med
18 a 19 på högern, 11 a 12 på liberalerna och 2 på socialdemokraterna. Industrien företräddes främst inom högern, medan de liberalas representanter huvudsakligast hörde hemma inom handeln
och hantverket. Under den 40-gradiga skalans korta period ökade
dock antalet näringsmän relativt starkt särskilt för högern. Dess
näringsrepresentanter uppgingo vid 1919 års A:riksdag till 35;
liberalernas tal hade stigit till12 och även socialdemokraterna, för
vilka dåvarande valbarhetscensus vållade svårigheter vid rekryteringen, hade satt in en handfull män, som voro att räkna som
näringsmän, däribland ett par från kooperationens ledning. Tillhopa satt det i den sista riksdagen före demokratiseringen ett 50-tal
företrädare för industri, handel, samfärdsel och försäkringsväsen.
Så högt har aldrig förr eller senare företagarevärlden nått i sin
överhusrepresentation -ett förhållande som gått forskarna i parlamentarisk socialstatistik förbi.
Det kan äga ett visst intresse att namnge de 35 inom högergruppen för att ge en föreställning bm kvaliteten hos dessa senatorer
och deras fördelning på olika näringsgrenar. För bankvärlden sutto
K. A. Wallenberg, f. riksbankschefen Langenskiöld, bankdirektö-
rerna Schyller i Oskarshamn, Åkesson i Rebbelberga och Hedenlund;
för försäkringsvärlden kammarrättsrådet Östberg och assuransdirektör Lillienau; för handeln v. ordf. i Sto(1kholms handelskammare J. W. Broman, grosshandlarna Boman i Göteborg, Lindgren i
183
. __ r , n:
Elis Hdstad
Örebro, Nyberg i Skurup och Stenberg i Sollefteå; för industri och
samfärdsel Hj. von Sydow, bruksägarna O. M. Strömberg i österby,
Henning Wachtmeister på Strömsberg, G. Ekelund på Hults bruk
och Knut Larsson på Borgvik, järnvägsdirektör Ståhlberg i Eskilstuna, major Herman Fleming i Finspong, Sven Kjellgren i De
Svenska Kristallglasbruken, Carl Swartz (som dock redan blivit
universitetskansler), kvarndirektörerna J. Jeansson i Kalmar och
Neess i Landskrona, sockerbruksdisponenterna Forssman i Roma
och Westrup i Lund, ingenjör Tengvall i Karlshamn, bryggeridirektör O. M. Lyckholm, f. statsrådet O. E. Nylander i Axelfors, maskiningenjör Köhlin i Åmål och disp. Hulting i Herrljunga samt
träindustridisponenterna Lindström i Bollnäs, Volrath Tham i
Bergvik-Ala, auditör Fahlen i Dynäs och konsul E. A. Enhörning i
Kubikenborg; som representant för hantverkarna slutligen målarmästare Antonsson i Malmö. Inte alla av dessa voro några betydande politiker, och några av dem hade för övrigt blott tillfälle
att under ett eller annat år göra en parlamentarisk insats. Men
de representerade tillhopa en sällsynt stor fond av erfarenhet och
de företrädde mycket allsidigt de produktiva intressena.
Vid demokratiseringen reducerades näringsrepresentationen i
första kammaren radikalt. Högern, som förut haft omkring 85
mandat, fick efter upplösningen blott 37 mandat, och därav fick
näringslivet 11 (hrr von Sydow, Östberg, Ji’leming, Swartz, Jeansson, Antonsson, Boman, Nylander· och Enhörning omvaldes, varjämte grosshandlaren Stendahl och konsul Steinholtz i Västervik
nyvaldes). Liberalernas näringsmän – fortfarande mest köpmän
och mindre företagare – nådde samma siffra. Sedan dess har hö-
gerns tal pendlat kring 10; även när partiet i början av 30-talet
var uppe i över 50 mandat steg inte antalet näringsmän, utan de
nya mandaten tillkommo i regel ämbetsmän och jordbrukare. Däremot har folkpartiets (och motsvarande tidigare partibildningars)
näringsmän successivt reducerats, delvis på grund av nedgången
av partiets mandat till15. Med god vilja kunna 4 av dessa nu rubriceras såsom företagsrepresentanter, nämligen utom byggmästaren Bäckström i Umeå advokaten juris d:r Roos i Malmö, f. folkskolläraren, tidningsdirektör Pettersson i Karlskrona och f. predikanten, fastighetsdirektör Lindblom i Falun. För högern är siffran nu 9 (direktörerna Wistrand, Ewerlöf, Nordenson, Eriksson i
Södra Sveriges Stuvareforbund, bruksdisponent Sundberg i Överum, sekreteraren i Skånska Handelskammaren Sylwan, sågverksägaren Björkman i Sunne samt bruksägarna Beck-Friis och Ek- 18.:!
••
Näringslivet och riksdagen
strömer) eller 10, om fil. d:r Ivar Andersson såsom förutvarande
ordförande i Industriens utredningsinstitut räknas med. Antalet
har sålunda hållit sig nästan konstant trots att högern förlorat ett
20-tal mandat under de sista tio åren.
I andra kammaren kunde industriens, handelns och hantverkets
män huvudsakligast påräkna att bli valda i städerna, så länge majoritetsvalen förekommo. Men städernavoro till1911 överrepresenterade, varför borgerskapet särskilt i de större hade en guldålder.
På landsbygden däremot dominerade bondeklassen, och det hörde
till undantagen att någon bruksägare, fabrikör eller handlare
kunde finna nåd inför väljarna. Vid 1867 års riksdag voro näringsrepresentanterna drygt 25 av 191; 1886 hade talet stigit till mellan
30 och 35 av 214, och ungefär densamma var siffran 1896, då medlemstalet fixerats till 230. Efter nyvalen 1905 kan antalet taxeras
till35. Huvudparten av denna kontingent kom från Stockholm, Göteborg och Malmö. Socialdemokratiens genombrott i början av 1900-
talet, som först skedde i storstäderna, reducerade dock näringsrepresentationen, och efter 1908 års val hade denna sjunkit till
c:a 30. Eftersom högern (lantmannapartiet och nationella framstegspartiet) dominerade landsbygden och liberalerna städerna,
hade näringslivet särskilt på slutet av censusvalrättens tid sina talrikaste företrädare i det liberala partiet; i synnerhet handeln men
även småindustrien och hantverket hade i detta många talesmän.
Göteborgs liberaler invalde sålunda under en följd av år i början
av seklet handlandena K. G. Kadsson, Hj. Wijk och Erik Röing,
jämte konsul J ohan Ekman och skeppsredare Dan Broström. Och
vid samma tid sutto för liberalerna bruksägarna Adelswärd, Axel
Ekman och Biesert, dir. Palme, kapten Gustaf W allenberg, sedermera risksbankschefen Moll, grosshandlarna Loven och E. A. Nilsson i Örebro, bleckslagerimästare Kvarnzelius, dir. Beckman i
Djursholm m. fl. Högerns representation för näringarna var i jämförelse härmed uttunnad i denna kammare. Där fanns före 1911
års rösträttsutvidgning och demokratiska genombrott utom talmannen Swartling främst Axe~ Vennersten och Jeansson i Kalmar, bruksägarna Svensson i Skyllberg och Canell, ingenjör Nylander i Axelfors, skeppsredare Lundgren, disponenterna Räf, Andersson i Arvika och Gustafsson i Mjölby samt handlanden J Ohansson i Mellbyn. Men flera av dessa blevo inte gamla i riksdagen, eller ocksåvorode vid denna tid nybörjare utan ännu tillvunnen större auktoritet. Tyngdpunkten inom högerns näringsrepresentation låg på industrien, ganska naturligt för övrigt med
185
:- . ··~:..
’–” – ———–:- ·-r~-~_…._,.,._:””’.c__””’·_-_~… y_
Elis Håstad
tanke på att högern var så gott som utan mandat i de flesta större
handelsstäder.
Efter 1911 års demokratisering, socialdemokraternas successiva
frammarsch och bondeförbundets framträdande har näringsrepresentationen undan för undan minskats. Vid 1912 års riksdag uppgick den inom högern och· det liberala partiet dock till c:a 25,
därav ungefär 3 /• för högern, som efter proportionalismens infö-
rande kunde vinna mandat även i storstäderna. Efter 1914 och 1917
års val höll sig talet kring 20. Det sjönk på 1920-talet till att röra
sig kring 15 och sjönk- på 1930-talet ytterligare till något över 10.
Enär under perioden uppkomna vakanser inom folkpartiet kommo
att fyllas med några direktörer, hantverkare och handlare steg dock
siffran vid 1940 års riksdag till 16, varvid folkpartiet för första
gången sedan 1912 nådde upp till högerns tal (8). Vid 1940 års val
blev dock proportionen 4 : 7, och vid 1944 års riksdag har (efter dir.
Erik Nylanders utnämning till landshövding och avsägelse, disp.
De Geers och Elof Ericssonsavgång samt dir. Åqvists övergång till
första kammaren) siffran sjunkit till det absoluta bottenrekordet.
sex högermän (hrr Henriksson, Birke, Ljungberg i Norrköping,
Lundberg i Hälsingborg, Wiberg och Olson i Göteborg) samt en
folkpartist (handlanden Nilson i Norrlångträsk, säkerligen mera
vald för sin Västerbottenspacifism än för sina kommersiella meriter).
Utöver de ovanstående komma n~gra hantverkare eller handlare
eller en och annan kooperatör inom socialdemokratien. Dessa ha
dock ej här specificerats, helst som de i näringsfrågor i regel underordna sin egen uppfattning den socialdemokratiska åskådningen. Även bondeförbundet har haft en ingenjör, en direktör och
en konsul i sina led, men de ha samtliga varit måna om att betrakta sig som äkta jordbruksrepresentanter.
Ytterligare bör framhållas det självklara, att ekonomisk sakkunskap inte prompt behöver vara lokaliserad till att finnas enbart
hos näringslivets egna män. Åtskilliga ämbetsmän, jordbrukare
och andra ha t. ex. kunnat vara styrelseledamöter i bolag. Andra
ha kunnat sitta inne med stora teoretiska kunskaper. Anmärkas
bör sålunda, att nationalekonomien, finans- och socialvetenskapen
under detta århundrade – men ej tidigare – haft många framskjutna representanter i riksdagen: Gustaf Steffen, Nils Wohlin,
Martin Fehr, Gösta Bagge, Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin och nu
sist Sten W ahlund.
När näringslivets representation diskuteras inför höstens andra- 186
}
Näringslivet och riksdagen
kammarval, är det väl föga troligt att några större förändringar
inträda, eftersom intetdera av de borgerliga partierna även vid
ett för dem »lykkeligt valg» i flera län kan påräkna mer än ett
mandat; och dessa län kunna vara utpräglade jordbrukarlän eller
ha designerade kandidater ur andra sociala lager eller samhällsintressen. För näringslivet borde målet därför vara att inrikta sig
på de kretsar, i vilka näringsmän kunna ställa upp med utsikt till
framgång, men där göra verkliga ansträngningar att få fram auktoritativa män med fallenhet för det politiska arbetet. Åven om
näringsrepresentationen i andra kammaren under dylika förhållanden och under nuvarande politiska konjunkturer alltid måste
bli begränsad, bör det dock planmässigt eftersträvas att den göres
så allsidig som möjligt. Hänsyn bör härvid tas lika mycket till
olika yrkesgrupper som till de olika arbetsuppgifter, som ankomma
på de olika riksdagsutskotten. Minimimålet kan också omskrivas så,
att näringslivet bör arbeta för att ha fullgoda företrädare i alla
de utskott, där ekonomiska frågor beredas.
Och härvid bör det påpekas, att utökningen av antalet riksdagsutskott och antalet suppleanter i dem, liksom det färska kommitteförslaget om ökning av antalet ordinarie ledamöter i 16-mannautskotten, i förening med införandet 1909 av proportionella utskottsval, givit varje parti en helt annan möjlighet än tidigare att bereda plats för nykomlingar i de ständiga utskotten. Under tullstridens dar tillbommades ofta dörrarna till utskottens helgedom
för minoriteten, och ända fram till 1909 kunde många dugande
riksdagsmän – de må ha varit företagare eller företrädare för
andra yrken – få gå flera år utan att hugnas med utskottsuppdrag, ifall de tillhörde den förtryckta minoriteten. Ånda in på 30-
talet fingo nästan alla debutanter i andra kammaren under sin första period auskultera i ett tillfälligt utskott. Denna decouragerande
arbetsordning har nu på angivet sätt undan för undan reformerats.
Om inte alla så dock en del av nykomlingarna kunna nu merendels
introduceras i ständiga utskott genast. Endast undantagsvis bli
de dock ordinarie vid starten, men även som suppleanter kunna
de på olika vis få utlopp för den arbetsenergi, som de tilläventyrs
ha inombords. En svaghet är att vederbörande åtminstone i andra
kammaren på grund av platsbrist blir-fastlåst till ett enda ständigt
utskott, men i den mån systemet med särskilda utskott tillämpas
– och så har på senare tid skett i relativt stor utsträckning –
yppas härigenom chanser till ett bättre tillvaratagande av sakkunskapen. Arets aktiebolagsutskott är ett gott exempel på detta;
187
.·, .~•
.·~
— ________.:_ -·– _·.:..-~
Elis Håstad
där äro industrien och handeln, liksom den juridiska fackkunskapen, sällsynt väl företrädda.
En förutsättning för att arbetstyngda företagare skola ha tid
att sitta i riksdagen är dock att riksdagsarbetet inte sträckes ut till
att bli en årslång heltidssys:selsättning. Den utredning, som kommitten angående riksdagens arbetsformer presterat och som till
full evidens uppvisat onödigheten av en ordinarie höstsession, är
ur denna synpunkt att tacksamt notera. Ordnandet av riksdagsarbetet på ett sådant vis, att åtminstone någon vardag i veckan blir
fridag med möjlighet till hemresa för att sköta affärer, är givetvis ett intresse för företagare likaväl som för jordbrukare, kommunalmän och andra.
Viktigast är dock att de företagare, som åta sig ett parlamentariskt arbete, äro verkligt auktoritativa. Disponent Elof Ericssons
projekt om kanske billigt avlönade underhuggare som näringsrepresentanter är ett recept, som näringslivet inte kan ha någon
nytta av. Detta utesluter givetvis inte, att i stora företag andra
lämpliga personer i ledande ställning än chefen kunna med fördel
inväljas. Allt hänger på personligheten. Det bör dessutom sägas
ut, att villkoret för en verklig insats är och förblir arbetsamhet.
Det skulle vara lätt att ge exempel på, hur framstående män saknat viljan att sätta sig på d(m riksdagspolitiska skolbänken och
därför kommit att föga betyda. Det bör räknas riksdagen till förtjänst, att personerna där väl.’desättas inte efter vad de vilja
vara utan efter vad de äro och kunna.
Särskilt med tanke på den mångomtalade efterkrigsberedskapen
och den ekonomiska »omdaning», som majoritetspartiet signalerat,
måste det just nu ligga i företagarvärldens eget intresse att underlätta rekryteringen av den praktiska ekonomiska sakkunskap,
som riksdagen oavvisligen mer än någonsin behöver. Företagarna
ha härvidlag en faktisk tjänsteplikt, som på lång sikt måste överensstämma även med företagens bästa. Givetvis är det inte möjligt att för rikspolitiken införa ett liknande stadgande om plikt att
under fyra år motta uppdrag, som finns med avseende på det kommunala livet. Men den princip, som finnes inskriven i kommunallagarna, borde vara levande även när det gäller folkrepresentationen. Detta skulle vara till uppenbar fördel för näringslivet, för
riksdagen och ytterst för hela samhället.
Elis Håstad.
188
OCH RIKSDAGEN
FRAGAN om näringslivets representation i riksdagen har fått stor
aktualitet på sistone- med näringslivet menas här nedan för korthetens skull, ehuru terminologiskt oegentligt, icke jordbruk med binäringar. I fjol avsade sig två industrichefer inom folkpartiet,
disponenterna Gerard De Geer i Lesjöfors och Elof Ericsson i Atvidaberg, sina mandat i andra kammaren, och nyligen har Reymersholmsbolagets chef, direktör .Sven Lundberg i Hälsingborg.
avböjt förnyad kandidatur vid höstens val. Ingen av dem torde
ha lämnat det parlamentariska arbetet på grund av vanvördnad
gentemot detta. Tvärtom ha de lagt en mycket positiv inställning
till riksdagsarbetet i dagen. De ha motiverat sina steg med att de
inte längre kunna vara borta från ledningen för företagen. Från
alla läger ha deras avsägelser beklagats, både personligt och såsom
en för vår folkrepresentation bekymmersam tendens.
I viss mån är tendensen densamma på fackföreningshåll, om
man med fackföreningsrepresentation menar inval av spetsarna
inom L.O. eller fackförbunden. I motsats till alla sina företrädare
utom pionjären Sterky har sålunda den nuvarande L.O.-ordföranden August Lindberg ej låtit invälja sig. I riksdagen äro de centrala fackföreningsrepresentanterna f. n. blott omkring ett halvt
dussin, vartill några för-dettingar komma. I de lokala fackföreningarna torde däremot det stora flertalet arbetarriksdagsmän ta
eller ha tagit en ledande del. Men om de valts till fackförbundsfunktionärer, har det på senare år då och då förekommit att de
lämnat eller måst lämna sina riksdagsmandat.
Dessa tendenser framträda så mycket starkare, som jordbruket
allt fortfarande är mycket fullödigt företrätt i riksdagen. Visserligen ha även här liknande tecken kunnat registreras när det gällt
de stora organisationernas direktörer – t. ex. dir. Einar Sjögren.
som lämnade riksdagen 1941 – men av organisationernas ledande
styrelsemän sitta de flesta i riksdagen.
Att frågan om näringslivets representation just nu tilldragit sig
så stort intresse har sln tämligen självklara orsak. Nästan all
181
Elis Håstad
modern politik har i den nutida välfärdsstaten blivit ekonomiskt
betingad. Det gamla laisser-fairesystemet är för länge sedan
gånget i graven, och partierna nästan tävla med varandra om att
ge staten nya uppgifter, som i sin tur sluka nya utgifter. Socialpolitikens oavlåtliga expansion har till sin givna förutsättning ett
indräktigt näringsliv. Vad vi kunna ge ut för försvaret och skolundervisning hänger ytterst på våra finansiella resurser. staten
är dessutom inställd på ett genom allehanda stödåtgärder, t. ex.
förbättring av kommunikationerna, regleringar och subventioner,
ingripa i näringslivet och främja välståndsstegringen. Blott för
några få årtionden sedan skulle denna spendersamma finanspolitik
och denna vittfamnande näringspolitik inte ens ha kunnat anas,
än mindre anammas. För näringslivets del tillkommer ytterligare,
att striden om den ekonomiska socialismen eller ekonomiska demokratien efter att länge ha varslats nu synes ha inträtt i ett avgö-
rande skede. Kampen om makten över produktionen eller produktivkrafterna- en kamp som enligt socialdemokraterna naturnödvändigt måste följa på erövringen av den politiska makten- siktar direkt på den nuvarande produktionsordningen och måste mobilisera näringslivets ledande män till motvärn. Det paradoxala
är nu emellertid, att näringarnas representation i riksdagen minskats i samma mån som statens inflytande över näringslivet vidgats och näringarnas betydelse såsom underlaget för hela vår
sociala, kulturella och militära politik framstår klarare än någonsin. Och minskningen av näringsrepresentationen har visserligen
ett bestämt samband med den partipolitiska förskjutningen men
den bottnar också i de stora företagsledarnas ej blott svårighet att
motta riksdagsmandat utan även motvilja mot parlamentariskt
vardagsarbete.
Det kan ha sitt intresse att blicka något tillbaka på näringsrepresentationen i riksdagen efter representationsreformen.
I den första uppsättningen av första kammaren, 1867 års, kunna
ungefär 25 av det dåvarande totalantalet 125 hänföras till näringsrepresentanter utanför jordbruket. (Då liksom nu är det inte möjligt att fullständigt renodla näringsföreträdarna; några kunna ha
andra yrken eller tidigare ha varit företagare etc.) De flesta av
dem voro bruksägare, ägare av handelshus eller liknande; de små
företagarna kunde ju inte gärna ta säte i denna kammare förrän
arvode infördes även åt dess ledamöter, d. v. s. efter 1909. År 1886,
d. v. s. ett år före tullstridens tillspetsning, hade antalet ökats till
omkring 30 av 140 ledamöter, och 10 år senare, då »tullväldet»
182
Näringsli1Jet och riksdagen
stabiliserats men kammarens medlemsnumerär efter 1894 års »vingklippning» fastlåsts till150, hade antalet ej ökats utan höll sig vid
ungefär samma nivå, d. v. s. vid ungefär en femtedel. År 1909,
d. v. s. året innan den gamla fyrkskalan fick lämna plats för den
40-gradiga, hade antalet stigit till ett par och 40. Många av dessa
ha inte utan persiflerande talang förhånats i den beryktade politiska pamfletten »Våra herrar i första kammaren», vilken såg dagen 1908 och till anonym författare hade Erik Thyselius, och många
tillhörde den styvnackade, gärna nejsägande konservatismen. Men
den stora samlingen inrymde också en elit av vår företagarvärld,
och även de flesta av »diehards» förtjäna att efteråt ihågkommas
såsom framstående företagare, vilka lämnat sina aktiva bidrag till
vårt lands industrialisering och välståndsstegring.
I den nya första kammare, som installerades 1912 efter föregående års totalupplösning och som baserades på den 40-gradiga
skalan, valbarhetscensus men arvode, var det att vänta att nä-
ringslivets representation skulle gå något tillbaka. Så skedde
också. Näringarnas män stannade vid ungefär 30, fördelade med
18 a 19 på högern, 11 a 12 på liberalerna och 2 på socialdemokraterna. Industrien företräddes främst inom högern, medan de liberalas representanter huvudsakligast hörde hemma inom handeln
och hantverket. Under den 40-gradiga skalans korta period ökade
dock antalet näringsmän relativt starkt särskilt för högern. Dess
näringsrepresentanter uppgingo vid 1919 års A:riksdag till 35;
liberalernas tal hade stigit till12 och även socialdemokraterna, för
vilka dåvarande valbarhetscensus vållade svårigheter vid rekryteringen, hade satt in en handfull män, som voro att räkna som
näringsmän, däribland ett par från kooperationens ledning. Tillhopa satt det i den sista riksdagen före demokratiseringen ett 50-tal
företrädare för industri, handel, samfärdsel och försäkringsväsen.
Så högt har aldrig förr eller senare företagarevärlden nått i sin
överhusrepresentation -ett förhållande som gått forskarna i parlamentarisk socialstatistik förbi.
Det kan äga ett visst intresse att namnge de 35 inom högergruppen för att ge en föreställning bm kvaliteten hos dessa senatorer
och deras fördelning på olika näringsgrenar. För bankvärlden sutto
K. A. Wallenberg, f. riksbankschefen Langenskiöld, bankdirektö-
rerna Schyller i Oskarshamn, Åkesson i Rebbelberga och Hedenlund;
för försäkringsvärlden kammarrättsrådet Östberg och assuransdirektör Lillienau; för handeln v. ordf. i Sto(1kholms handelskammare J. W. Broman, grosshandlarna Boman i Göteborg, Lindgren i
183
. __ r , n:
Elis Hdstad
Örebro, Nyberg i Skurup och Stenberg i Sollefteå; för industri och
samfärdsel Hj. von Sydow, bruksägarna O. M. Strömberg i österby,
Henning Wachtmeister på Strömsberg, G. Ekelund på Hults bruk
och Knut Larsson på Borgvik, järnvägsdirektör Ståhlberg i Eskilstuna, major Herman Fleming i Finspong, Sven Kjellgren i De
Svenska Kristallglasbruken, Carl Swartz (som dock redan blivit
universitetskansler), kvarndirektörerna J. Jeansson i Kalmar och
Neess i Landskrona, sockerbruksdisponenterna Forssman i Roma
och Westrup i Lund, ingenjör Tengvall i Karlshamn, bryggeridirektör O. M. Lyckholm, f. statsrådet O. E. Nylander i Axelfors, maskiningenjör Köhlin i Åmål och disp. Hulting i Herrljunga samt
träindustridisponenterna Lindström i Bollnäs, Volrath Tham i
Bergvik-Ala, auditör Fahlen i Dynäs och konsul E. A. Enhörning i
Kubikenborg; som representant för hantverkarna slutligen målarmästare Antonsson i Malmö. Inte alla av dessa voro några betydande politiker, och några av dem hade för övrigt blott tillfälle
att under ett eller annat år göra en parlamentarisk insats. Men
de representerade tillhopa en sällsynt stor fond av erfarenhet och
de företrädde mycket allsidigt de produktiva intressena.
Vid demokratiseringen reducerades näringsrepresentationen i
första kammaren radikalt. Högern, som förut haft omkring 85
mandat, fick efter upplösningen blott 37 mandat, och därav fick
näringslivet 11 (hrr von Sydow, Östberg, Ji’leming, Swartz, Jeansson, Antonsson, Boman, Nylander· och Enhörning omvaldes, varjämte grosshandlaren Stendahl och konsul Steinholtz i Västervik
nyvaldes). Liberalernas näringsmän – fortfarande mest köpmän
och mindre företagare – nådde samma siffra. Sedan dess har hö-
gerns tal pendlat kring 10; även när partiet i början av 30-talet
var uppe i över 50 mandat steg inte antalet näringsmän, utan de
nya mandaten tillkommo i regel ämbetsmän och jordbrukare. Däremot har folkpartiets (och motsvarande tidigare partibildningars)
näringsmän successivt reducerats, delvis på grund av nedgången
av partiets mandat till15. Med god vilja kunna 4 av dessa nu rubriceras såsom företagsrepresentanter, nämligen utom byggmästaren Bäckström i Umeå advokaten juris d:r Roos i Malmö, f. folkskolläraren, tidningsdirektör Pettersson i Karlskrona och f. predikanten, fastighetsdirektör Lindblom i Falun. För högern är siffran nu 9 (direktörerna Wistrand, Ewerlöf, Nordenson, Eriksson i
Södra Sveriges Stuvareforbund, bruksdisponent Sundberg i Överum, sekreteraren i Skånska Handelskammaren Sylwan, sågverksägaren Björkman i Sunne samt bruksägarna Beck-Friis och Ek- 18.:!
••
Näringslivet och riksdagen
strömer) eller 10, om fil. d:r Ivar Andersson såsom förutvarande
ordförande i Industriens utredningsinstitut räknas med. Antalet
har sålunda hållit sig nästan konstant trots att högern förlorat ett
20-tal mandat under de sista tio åren.
I andra kammaren kunde industriens, handelns och hantverkets
män huvudsakligast påräkna att bli valda i städerna, så länge majoritetsvalen förekommo. Men städernavoro till1911 överrepresenterade, varför borgerskapet särskilt i de större hade en guldålder.
På landsbygden däremot dominerade bondeklassen, och det hörde
till undantagen att någon bruksägare, fabrikör eller handlare
kunde finna nåd inför väljarna. Vid 1867 års riksdag voro näringsrepresentanterna drygt 25 av 191; 1886 hade talet stigit till mellan
30 och 35 av 214, och ungefär densamma var siffran 1896, då medlemstalet fixerats till 230. Efter nyvalen 1905 kan antalet taxeras
till35. Huvudparten av denna kontingent kom från Stockholm, Göteborg och Malmö. Socialdemokratiens genombrott i början av 1900-
talet, som först skedde i storstäderna, reducerade dock näringsrepresentationen, och efter 1908 års val hade denna sjunkit till
c:a 30. Eftersom högern (lantmannapartiet och nationella framstegspartiet) dominerade landsbygden och liberalerna städerna,
hade näringslivet särskilt på slutet av censusvalrättens tid sina talrikaste företrädare i det liberala partiet; i synnerhet handeln men
även småindustrien och hantverket hade i detta många talesmän.
Göteborgs liberaler invalde sålunda under en följd av år i början
av seklet handlandena K. G. Kadsson, Hj. Wijk och Erik Röing,
jämte konsul J ohan Ekman och skeppsredare Dan Broström. Och
vid samma tid sutto för liberalerna bruksägarna Adelswärd, Axel
Ekman och Biesert, dir. Palme, kapten Gustaf W allenberg, sedermera risksbankschefen Moll, grosshandlarna Loven och E. A. Nilsson i Örebro, bleckslagerimästare Kvarnzelius, dir. Beckman i
Djursholm m. fl. Högerns representation för näringarna var i jämförelse härmed uttunnad i denna kammare. Där fanns före 1911
års rösträttsutvidgning och demokratiska genombrott utom talmannen Swartling främst Axe~ Vennersten och Jeansson i Kalmar, bruksägarna Svensson i Skyllberg och Canell, ingenjör Nylander i Axelfors, skeppsredare Lundgren, disponenterna Räf, Andersson i Arvika och Gustafsson i Mjölby samt handlanden J Ohansson i Mellbyn. Men flera av dessa blevo inte gamla i riksdagen, eller ocksåvorode vid denna tid nybörjare utan ännu tillvunnen större auktoritet. Tyngdpunkten inom högerns näringsrepresentation låg på industrien, ganska naturligt för övrigt med
185
:- . ··~:..
’–” – ———–:- ·-r~-~_…._,.,._:””’.c__””’·_-_~… y_
Elis Håstad
tanke på att högern var så gott som utan mandat i de flesta större
handelsstäder.
Efter 1911 års demokratisering, socialdemokraternas successiva
frammarsch och bondeförbundets framträdande har näringsrepresentationen undan för undan minskats. Vid 1912 års riksdag uppgick den inom högern och· det liberala partiet dock till c:a 25,
därav ungefär 3 /• för högern, som efter proportionalismens infö-
rande kunde vinna mandat även i storstäderna. Efter 1914 och 1917
års val höll sig talet kring 20. Det sjönk på 1920-talet till att röra
sig kring 15 och sjönk- på 1930-talet ytterligare till något över 10.
Enär under perioden uppkomna vakanser inom folkpartiet kommo
att fyllas med några direktörer, hantverkare och handlare steg dock
siffran vid 1940 års riksdag till 16, varvid folkpartiet för första
gången sedan 1912 nådde upp till högerns tal (8). Vid 1940 års val
blev dock proportionen 4 : 7, och vid 1944 års riksdag har (efter dir.
Erik Nylanders utnämning till landshövding och avsägelse, disp.
De Geers och Elof Ericssonsavgång samt dir. Åqvists övergång till
första kammaren) siffran sjunkit till det absoluta bottenrekordet.
sex högermän (hrr Henriksson, Birke, Ljungberg i Norrköping,
Lundberg i Hälsingborg, Wiberg och Olson i Göteborg) samt en
folkpartist (handlanden Nilson i Norrlångträsk, säkerligen mera
vald för sin Västerbottenspacifism än för sina kommersiella meriter).
Utöver de ovanstående komma n~gra hantverkare eller handlare
eller en och annan kooperatör inom socialdemokratien. Dessa ha
dock ej här specificerats, helst som de i näringsfrågor i regel underordna sin egen uppfattning den socialdemokratiska åskådningen. Även bondeförbundet har haft en ingenjör, en direktör och
en konsul i sina led, men de ha samtliga varit måna om att betrakta sig som äkta jordbruksrepresentanter.
Ytterligare bör framhållas det självklara, att ekonomisk sakkunskap inte prompt behöver vara lokaliserad till att finnas enbart
hos näringslivets egna män. Åtskilliga ämbetsmän, jordbrukare
och andra ha t. ex. kunnat vara styrelseledamöter i bolag. Andra
ha kunnat sitta inne med stora teoretiska kunskaper. Anmärkas
bör sålunda, att nationalekonomien, finans- och socialvetenskapen
under detta århundrade – men ej tidigare – haft många framskjutna representanter i riksdagen: Gustaf Steffen, Nils Wohlin,
Martin Fehr, Gösta Bagge, Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin och nu
sist Sten W ahlund.
När näringslivets representation diskuteras inför höstens andra- 186
}
Näringslivet och riksdagen
kammarval, är det väl föga troligt att några större förändringar
inträda, eftersom intetdera av de borgerliga partierna även vid
ett för dem »lykkeligt valg» i flera län kan påräkna mer än ett
mandat; och dessa län kunna vara utpräglade jordbrukarlän eller
ha designerade kandidater ur andra sociala lager eller samhällsintressen. För näringslivet borde målet därför vara att inrikta sig
på de kretsar, i vilka näringsmän kunna ställa upp med utsikt till
framgång, men där göra verkliga ansträngningar att få fram auktoritativa män med fallenhet för det politiska arbetet. Åven om
näringsrepresentationen i andra kammaren under dylika förhållanden och under nuvarande politiska konjunkturer alltid måste
bli begränsad, bör det dock planmässigt eftersträvas att den göres
så allsidig som möjligt. Hänsyn bör härvid tas lika mycket till
olika yrkesgrupper som till de olika arbetsuppgifter, som ankomma
på de olika riksdagsutskotten. Minimimålet kan också omskrivas så,
att näringslivet bör arbeta för att ha fullgoda företrädare i alla
de utskott, där ekonomiska frågor beredas.
Och härvid bör det påpekas, att utökningen av antalet riksdagsutskott och antalet suppleanter i dem, liksom det färska kommitteförslaget om ökning av antalet ordinarie ledamöter i 16-mannautskotten, i förening med införandet 1909 av proportionella utskottsval, givit varje parti en helt annan möjlighet än tidigare att bereda plats för nykomlingar i de ständiga utskotten. Under tullstridens dar tillbommades ofta dörrarna till utskottens helgedom
för minoriteten, och ända fram till 1909 kunde många dugande
riksdagsmän – de må ha varit företagare eller företrädare för
andra yrken – få gå flera år utan att hugnas med utskottsuppdrag, ifall de tillhörde den förtryckta minoriteten. Ånda in på 30-
talet fingo nästan alla debutanter i andra kammaren under sin första period auskultera i ett tillfälligt utskott. Denna decouragerande
arbetsordning har nu på angivet sätt undan för undan reformerats.
Om inte alla så dock en del av nykomlingarna kunna nu merendels
introduceras i ständiga utskott genast. Endast undantagsvis bli
de dock ordinarie vid starten, men även som suppleanter kunna
de på olika vis få utlopp för den arbetsenergi, som de tilläventyrs
ha inombords. En svaghet är att vederbörande åtminstone i andra
kammaren på grund av platsbrist blir-fastlåst till ett enda ständigt
utskott, men i den mån systemet med särskilda utskott tillämpas
– och så har på senare tid skett i relativt stor utsträckning –
yppas härigenom chanser till ett bättre tillvaratagande av sakkunskapen. Arets aktiebolagsutskott är ett gott exempel på detta;
187
.·, .~•
.·~
— ________.:_ -·– _·.:..-~
Elis Håstad
där äro industrien och handeln, liksom den juridiska fackkunskapen, sällsynt väl företrädda.
En förutsättning för att arbetstyngda företagare skola ha tid
att sitta i riksdagen är dock att riksdagsarbetet inte sträckes ut till
att bli en årslång heltidssys:selsättning. Den utredning, som kommitten angående riksdagens arbetsformer presterat och som till
full evidens uppvisat onödigheten av en ordinarie höstsession, är
ur denna synpunkt att tacksamt notera. Ordnandet av riksdagsarbetet på ett sådant vis, att åtminstone någon vardag i veckan blir
fridag med möjlighet till hemresa för att sköta affärer, är givetvis ett intresse för företagare likaväl som för jordbrukare, kommunalmän och andra.
Viktigast är dock att de företagare, som åta sig ett parlamentariskt arbete, äro verkligt auktoritativa. Disponent Elof Ericssons
projekt om kanske billigt avlönade underhuggare som näringsrepresentanter är ett recept, som näringslivet inte kan ha någon
nytta av. Detta utesluter givetvis inte, att i stora företag andra
lämpliga personer i ledande ställning än chefen kunna med fördel
inväljas. Allt hänger på personligheten. Det bör dessutom sägas
ut, att villkoret för en verklig insats är och förblir arbetsamhet.
Det skulle vara lätt att ge exempel på, hur framstående män saknat viljan att sätta sig på d(m riksdagspolitiska skolbänken och
därför kommit att föga betyda. Det bör räknas riksdagen till förtjänst, att personerna där väl.’desättas inte efter vad de vilja
vara utan efter vad de äro och kunna.
Särskilt med tanke på den mångomtalade efterkrigsberedskapen
och den ekonomiska »omdaning», som majoritetspartiet signalerat,
måste det just nu ligga i företagarvärldens eget intresse att underlätta rekryteringen av den praktiska ekonomiska sakkunskap,
som riksdagen oavvisligen mer än någonsin behöver. Företagarna
ha härvidlag en faktisk tjänsteplikt, som på lång sikt måste överensstämma även med företagens bästa. Givetvis är det inte möjligt att för rikspolitiken införa ett liknande stadgande om plikt att
under fyra år motta uppdrag, som finns med avseende på det kommunala livet. Men den princip, som finnes inskriven i kommunallagarna, borde vara levande även när det gäller folkrepresentationen. Detta skulle vara till uppenbar fördel för näringslivet, för
riksdagen och ytterst för hela samhället.
Elis Håstad.
188