En boksamlares apologet
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EN BOKSAMLARNAs
APOLOGET
Av docenten TÖNNES KLEBERG, Göteborg
SvERIGE har en rätt stor litteratur om böcker. Det vet strängt
taget varje människa, som haft anledning att något befatta sig
med sådant arbete, som kräver överblickar över svenska insatser
inom det ena eller andra forskningsområdet.
Den svenske historikern kan med rätta vara stolt över den bibliografiska handapparat, som står honom till buds: främst i raden
gamle Warmholtz’ magistrala verk Bibliotheca historica sveogothica, som i sina femton innehållsdigra volymer med kritisk
sälta och bister humor i förening mönstrar nära nog hela den
äldre svenska humanistiska vetenskapens produkter (om man
bortser från filosofiens och språkvetenskapens), en bibliographie
raisonnee med få motstycken i världen. Kristian Setterwalls
samvetsgranna samlingsarbete har skänkt oss omistliga överblickar över senare bidrag till den svenska historiens utforskning,
och luckan mellan Warmholtz’ och Setterwalls verk har för inte
så länge sedan fyllts genom ett stort, på den senares förarbeten
byggande men av Sven Agrens förfarna händer fullfört och avsevärt kompletterat arbete. Slutligen hålla Historisk tidskrifts årliga bibliografier, numera utarbetade av Percy Elfstrand, läsaren
a jour med det löpande arbetet. Om man därtill lägger S. E.
Brings orienterande Bibliografiska handbok i Sveriges historia,
där mognat omdöme och säkert kunnande ingått en fast och harmonisk förening, kan man utan överdrift säga, att svensk historieforskning kan räkna en sällsynt vacker och rik samling av böcker
om böcker.
Även litteraturhistorikern kan känna sig trygg, då han söker
en inventering av den svenska forskningens landvinningar. Samlarens årsbibliografier, som börja redan med år 1880 och som i
allt mer fulländad form sedan 1920 utarbetas av Nils Afzelius,
ha numera börjat kumuleras, och då Svenska litteratursällskapets
»Svensk litteraturhistorisk bibliografi 1900-1935» på så sätt blir
färdig, har man i den vunnit en ypperlig vägvisare genom den
217
. ··’ ’H
Tönnes Kleberg
jämförelsevis unga men nu med så mycket större intensitet arbetande vetenskapen om den svenska vitterhetens hävder.
Den svenska pressen från dess späda början i vår stormaktstids
första gryning fram till sekelskiftet 1900 med dess tätnande urskog
av tidningsalster har fört~cknats av Bernhard Lundstedt i ett
verk, vartill väl ännu inte något annat land kan visa maken.
Hela vår nationella bokproduktion fram till 1700 kommer snart
att föreligga färdigregistrerad tack vare Isak Collijns två mäktiga
verk, »Sveriges bibliografi intill år 1600» och »Sveriges bibliografi,
1600-talet», båda ytterst betydelsefulla, den förra helt och hållet
banbrytande. Om sedan en gång luckan kunde fyllas mellan 1700
och 1830, det år, då den långa raden av mera regelbundet utkommande svenska nationella standardbibliografier kan sägas ta vid,
vore vår svenska litteratur i detta ords vidsträcktaste bem_ärkelse
förtecknad på ett sätt, som åtminstone i stort sett måste anses
tillfredsställande.
Men alla dessa böcker om böcker äro av ett visst slag, i regel
rena förteckningar av boktitlar, stundom visserligen förenade
med utförliga beskrivningar, i ett par fall även kritiskt sovrande.
De äro alla bibliografier. Oumbärliga för vetenskapsmannen liksom för lekmannen, då han går på mer eller mindre allvarliga
forskningsfärder, men endast av en ytterst begränsad läsekrets
betraktade som verkligen njutbara och läsvärda böcker om böcker.
Man hör inte sällan utlänninga’r klaga över svensk vetenskaps
bristande förmåga av popularisering, av samling kring uppgiften
att på en gång ge en vederhäftig undervisning och en litterär
njutning. En förening av dessa den antika retorikens mål, docerc
och delectare, efterlyser man med aktning för vår vederhäftighet
parad med häpnad över vår bristande litterära talang – eller
kanske tilltagsenhet. Om det nog kan sägas, att en sådan kritik
på vissa områden är orättvis och beroende på okunnighet om
verkligt betydelsefulla insatser inte minst av senare datum, så
få vi nog medge, att den träffar huvudet på spiken, om fråga är
om vår litteratur om böcker.
Många svenskar ha under århundradens lopp varit boksamlare
och bokälskare, många äro det i detta nu. Varför har det då hos
oss skrivits så oändligt lite om böckernas utseende och utstyrsel
och om boksamlandets och bokägandets ovanskliga glädje~ Engelsmän, amerikanare, fransmän, holländare och tyskar ha tävlat om
att skriva den ena vackra, lärorika och av djup förståelse för
ämnet präglade boken efter den andra, danskar och norrmän ha
218
En boksamlarnas apologet
stämt in i kören, men Sverige har endast i mycket ringa utsträckning gjort sin stämma hörd.
J ag avstår för tillfället från varje försök att besvara denna lätt
beklämmande fråga och övergår i stället till att fästa läsarens
uppmärksamhet vid en nyutkommen bok, som med ens gör vår
svenska bibliofila litteratur inte så lite rikare. Det är förste
bibliotekarie J. Viktor Johanssons vackra arbete »F ö r s v a r f ö r
b o k s a m l a r e n», säkert den senaste rika julboksflorans utsöktaste blomma.
Försvar för boksamlaren – behövs det något sådanU Det har
behövts förr i världen och behövs nog ännu. Den elake sengrekiske
författaren Lukianos från Samosata avfyrade i en – f. ö. rätt
nyligen till danska översatt – skrift en mängd förgiftade pilar
mot sin samtids bibliofiler- en del av dessa tyckas ha varit särdeles tacksamma mål. Den romerske filosofen Seneca bryter staven
över sin samtids boksamlare, som bara ha sina böcker som prydnadsföremål men aldrig falla på den iden att öppna dem och i
själva verket äro okunnigare än sina slavar. Sådana figurer har
det väl funnits både då och senare, och de saknas väl inte heller
i vår tid. De äro förvisso förtjänta av åtskilligt hån och begabberi,
även om det inte skall förnekas, att de även gjort en viss nytta
som bevarare av bokskatter, som annars kunnat gå förlorade. Det
är nu inte till försvar för sådana individer Viktor Johansson fäller
sin lans. Det är för den beträngde bokälskaren, som verkligen
tillägnar sig sina böcker och får sin andliga näring av dem men
som – liksom på Yngve Bergs utsökta lilla omslagsvignett –
anfalles av oförstående pennans män, de må sedan vara hans
högt älskade Carl Gustaf af Leopold eller senare tiders orakel i
Svenska akademien.
Det har nämligen funnits och finns alltjämt en del gott folk,
som anser, att Anatole Frances gamle älsklige Sylvestre Bonnard
verkligen begår ett brott, då h!ln med kunskap och smak bygger
upp en utsökt boksamling, en glädjekälla för litteraturvännen och
ett ovärderligt instrument för forskaren. Den bibliofila litteraturens klassiker, biskopen av Durham Richard de Bury, yttrar i sin
alltjämt efter sex århundraden lika läsvärda bok »Philobiblon»
(översatt till svenska med titeln »Om kärleken till böckerna»):
»Intet orättvisare finnes i människornas värld än att de rättaste
handlingar förvrängas av de illvilligas tadel och att man kommer
219
.·
Tönnes Kleberg
i vanrykte för ett brott, där man snarare med rätta kunnat hoppas
på ära.» Och han tillägger, att kärleken till böckerna har »utsatt
oss för åtskilligas domar, och förklenade genom deras häpnad och
undran hava vi klandrats än för onödig vetgirighet, än för snikenhet på det området, än för fåfängligt uppträdande, än för omåttlighet i bokliga njutningar».
Dessa episkopala ord kunde förtjäna att stå som motto över det
första avsnittet i Viktor Johanssons bok. I detta sägas många
kloka ting om betydelsen både för individen och för samhället
av privata bibliotek. Vad har inte det enskilda boksamlandet
betytt för svensk humanistisk vetenskap – och naturvetenskaplig också – under gångna tider~ Den enskilde lärde skulle
aldrig ha förmått prestera samma forskningsresultat utan tillgång till forskarens främsta redskap, det vetenskapliga handbiblioteket. Warmholtz’ stora verk skulle aldrig ha sett dagen,
om inte dess författare på sitt Christineholm hade sammanbragt
en privat samling av svensk historisk litteratur, som väl aldrig
haft sin like. Och hela vårt svenska samhälle står i största tacksamhetsskuld till de enskilda samlare, vilkas en gång så högt
älskade skatter – som gåvor eller genom inköp – nu sökt sig
vägen till de offentliga bibliotekens hyllor, där de komma ständigt
nya forskargenerationer till godo och där de ursprungliga ägarna
nu genom åren räcka handen till senfödda unga ämnessvenner.
(]’örfattaren menar nog, att handslaget känns varmare och att
kulturtraditionen hålls mera obruten, då samlingen i n t e hamnar
i ett offentligt bibliotek utan dess skilda beståndsdelar få fortsätta
att glädja nya och åter nya privata boksamlare, men därom kan
man väl tvista.) Var och en som arbetat i Uppsala universitetsbibliotek eller i Göteborgs stadsbibliotek, vet t. ex. vad de samlingar, som äro knutna vid namnen Cronstedt och Snoilsky, betytt
och betyda för dessa forskningsinstitutioners funktionsduglighet.
En annan synpunkt kan heller inte förbigås. Vår tid har sett
den moderna teknikens hela vidriga förstörelsemaskineri sättas
in mot det civila samhällslivet. Skadorna ha, även vad de stora
offentliga biblioteken beträffar, varit oerhörda. Det räcker att
hänvisa till det öde, som drabbat universitetsbiblioteket i Louvain
(förintat för andra gången sedan 1914) och Preussische Staatsbibliothek (om skadornas omfattning vet man ännu inte så mycket). Med sådana förluster av kulturvärden för ögonen har man
svårt att förneka betydelsen av de enskilda boksamlingarna, mindre
omfattande och mindre utsatta för förstörelsens makter. Från dem
220
En boksamlarnas apologet
kunna friska tillskott komma, och genom dem kunna måhända
eljest irreparabla skador åtminstone i någon mån botas.
Om man nu verkligen lyckas övertyga nutidens Lukianos om
nyttan av enskilda boksamlingar både ur individens synpunkt och
samhällets, så kastar han sig i stället med ironiens skarpslipade
vapen över vissa otillåtliga oarter i utövandet av samlarens i sig
till nöds tolerabla verksamhet. En sådan klandervärd förlöpning
är att älska bokens yttre skönhet, att pryda den med ett smakfullt
band eller att njuta av vackert tryckta och vackert illustrerade
upplagor. Viktor Johansson fäller i detta sammanhang de kloka
orden:
»Kärleken till vackra böner sammanhänger väl för resten med en
viss allmän läggning, ett, om man så vill, mer eller mindre utvecklat
estetiskt sinne, som en människa har eller inte har. Om en man har
benägenhet för att klä sig väl, … så bevisar detta inte alls, att han
värdesätter folk efter kläderna. Det är bara något, som faller sig naturligt för honom … Rent teoretiskt vill jag naturligtvis inte bestrida
sanningen av Frödings ord, att ’rosor i ett sprucket krus är ändå alltid
rosor’, men ser man lite mindre abstrakt på problemet, måste nog vissa
reservationer göras. Det finns i så många livets förhållanden krav på
harmoni mellan yttre och inre, som inte utan vidare kunna eftersättas.
J ag medger gärna, att en sådan synpunkt är estetiskt-romantisk, men
är också beredd att hävda dessa värdens existensberättigande vid sidan
av de rent rationella eller krasst utilistiska.»
Som en annan förargelseväckande förlöpning från boksamlarens
sida brukar stundom framhållas: hans eventuella böjelse för originalupplagorna av de böcker han älskar, det tryck, som först gjorde
arbetet känt för läsaren. Till försvar för ett sådant samlande kan
givetvis först och främst sägas, att för allvarligare studier är
första upplagan av ett skönlitterärt verk vanligen oumbärlig –
det är i regel den, som författaren själv satt sitt »imprimatur»
på och skänkt sin egen prägel. Över utformningen av senare upplagor har han ofta nog inte varit herre, och dessa sakna i sådana
fall helt naturligt originalupplagans textvärde.
Men samlandet av originalupplagor har ett annat berättigande
utöver det rent texthistoriska. En bok liksom varje annan produkt
av mänskligt arbete bär sin egen tids prägel, och detta givetvis
både i inre och yttre avseende. Den färdiga boken är resultatet
av ett samarbete mellan flera krafter. De viktigaste äro författaren och boktryckaren. De ideer författaren nedlagt i sitt verk äro
de, som rört sig i den tid han levde i, ibland måhända de, som bidragit att ge den tiden och den närmast följande dess andliga
221
— — — – —- :…_ ______ –~
,….–~””’””;”:·~.~..,..•,..H~.’rf””ii-•””ICS!::,Jf~_·,.,_ ~
___j
Tönnes Kleberg
gestaltning. Den yttre form boktryckaren givit sitt alster är
präglad av tidens smak, någon gång innebär den ett självständigt
steg framåt mot nya resultat i tyografiens utvecklingshistoria.
Det ligger något rätt naturligt i en strävan efter den harmoni,
som uppstår, då man kan l~sa sin älsklingsförfattare i en upplaga,
som bär prägeln av hans egen tids bokkonst både i fråga om tryck
och inbindning.
Ett alldeles särskilt värde som förmedlare av stämningar från
författarens egen tid har bokens omslag. Denna sanning inskärper
Viktor Johansson dels genom ett antal synnerligen omsorgsfulla
och vackra reproduktioner av omslag från skilda tidsåldrar, en
illustrationssamling av betydande både historiskt och estetiskt
värde, dels genom en förträfflig utredning, som öppnar intressanta
kulturhistoriska perspektiv. Han är här inne på en både svår och
lockande uppgift, som han i högre grad än de flesta borde vara
skickad att lösa: tecknandet av det svenska bokomslagets historia
under den tidigare delen av dess snart etthundrafemtioåriga tillvaro- den sista femtioårsperioden har redan funnit en sakkunnig
skildrare i Georg Svensson.
Men omslaget har inte bara sitt konstnärliga och tidshistoriska
värde – ofta förmedlar det kunskaper av vikt eller intressanta
små litterära kuriositeter. Författaren anför det intressanta förhållandet med Singoalla: den verkliga originalupplagan, publicerad i Göteborgskalendern »Aurora>> för 1858 men tillsammans bl. a.
med en infogad novell av Pehr Thomasson realiserad 1864 under
titeln »l jernvägskupen», och den första bokupplagan av 1865, som
även den efter någon tid realiserades, såsom ett nummer i serien
»Nytt jernvägs- och ångbåtsbibliotek. Billigaste samling af skönlitteratur.» Det är onekligen rätt märkligt att se Viktor Rydbergs
spröda ungdomsskapelse publicerad som en föregångare till »Hela
världen» och »En rolig halvtimme». Kunskapen vinnes i detta
fall genom bevarade originalomslag. Undersökningen av Auroraupplagans öden har lämnat ett värdefullt och helt självständigt
bibliografiskt resultat, möjliggjort just genom författarens egna
trägna bibliofila samlarmödor. Omslagen till den häftesvis utgivna
första upplagan av Strindbergs »Svenska folket i helg och söcken»
äro av stort intresse, då de innehålla Strindbergs svaromål på
sakkunskapens (bl. a. Emil Hildebrands och Oscar Montelius’)
omilda och beska kritik av denna originella »kulturhistoria». Dessa
omslag ha relativt sällan bevarats, och Strindbergs eldiga försvar
för en svag sak har därför inte uppmärksammats mycket – det
222
En boksamlarnas apologet
anföres t. ex. överhuvud taget inte i Landquists upplaga. – Man
skulle också kunna bringa i erinran det lilla skälmstycke Hjalmar
Söderberg en gång tillät sig. Hans vedersakare Carl David af
Wirsen hade vid något tillfälle uttryckt sig i starkt berömmande
ordalag om Anatole Frances »La rötisserie de la reine Pedauque»,
kort efter det att detta mästerverk bland pastischer kommit ut
i sin författares hemland. Söderberg översatte som bekant boken
till svenska med titeln »Drottning Gåsfob. Kanske inte helt utan
skäl menade han, att mottagandet av den svenska upplagan skulle
bli rätt frostigt från moralens obönhörlige väktare i Post- och
Inrikes Tidningar. För att i förväg avväpna den mäktige motståndaren och spela honom ett spratt tryckte Söderberg då av ett
utdrag ur det redan gjorda uttalandet om det franska originalet
på bakre omslaget till sin översättning. Åtgärden lär ha resulterat
i att bl. a. en flickpension, vars föreståndarinna vid det vanskliga
valet av moraliskt oantastlig läsning för sina unga flickor helt
satte sin lit till de beprövade wirsenska omdömena, inköpte ett
större antal exemplar av den måhända vid närmare påseende
något överraskande skriften.
Om vårt land är fattigt på bibliofil litteratur, så utgöra vissa
av våra större antikvariats kataloger åtminstone någon tröst och
ersättning. Björck & Börjesson, Klemming, Thulin & Ohlson och
Thulin ha genom sina katalogpublikationer inte bara vetat att
göra reklam för sina varor utan också att bjuda sina läsare en
inte föraktlig fond av vetande. Viktigast och störst äro Björck &
Börjessons kataloger; några av dem ha i själva verket fått stor
betydelse som bibliografiska uppslagsverk (t. ex. Topografikatalogerna). Då denna firma med en vacker skrift ville hedra minnet
av sin grundare, Karl Börjesson, medverkade Viktor Johansson
med en uppsats, som omtryckts i föreliggande bok, en kommentar
till en av firmans allra förnämligaste kataloger, nr 333, omfattande
nära nog hela vår klassiska vitterhet. Kommentaren formar sig
till en synnerligen lärorik samling anteckningar av bibliografiskt
och bibliofilt intresse, säkerligen lika nyttig för antikvariatbokhandlaren som för boksamlaren.’
Vår bibliofila litteratur har i senare år berikats något genom de
artiklar, som Bonniers litterära magasin låtit personer av skilda
kategorier skriva om sina egna bibliotek. Den personligaste, roligaste och innehållsrikaste av dessa artiklar jag läst är utan jämförelse den, som nu återfinnes som slutuppsatsen i »Försvar för
boksamlaren», »En biblioteksman bland sina egna böcker». Här
223
’ ·~
-’1-’..”! ., ’*-”—~”!’_—,
Tönnes Kleberg
är Viktor Johansson i sitt esse, när han får vara ciceron för läsaren i sin inte alltför omfattande (4,500 band) men utomordentligt
personliga och väl valda boksamling. Som man här får den demonstrerad, förstår man, att den på ett storartat sätt fyller två
uppgifter: en ständig glädjekälla för bokälskaren och ett effektivt
och smidigt arbetsinstrumeht för den flitige forskaren i vår vitterhets hävder.
Vandringen genom denna boksamling blir trots de rätt många
boktitlarna inte lång. Ågaren är en lika spirituell som beläst man,
och under det att man vid hans sida vandrar utmed hyllorna och
plockar i hans skatter, växer så småningom fram hela samlingens
tillkomsthistoria: från gymnasistens första förvärv av Strindberg
i Bonniers enkronasupplagor till intressanta exempel på den kräsne
samlarens skickliga och framgångsrika bokanskaffningspolitik. En
bättre och roligare »handbok för boksamlare» får man leta efter.
Naturligtvis är den inte uttömmande- den ger mest för den som
samlar svensk vitterhet och litteraturhistoria. Men dess kloka
principer och väl valda konkreta exempel göra den tillämpbar för
de flesta områden, dit boksamlarens vittsvävande intressen kunna
tänkas sträcka sig.
Varje människa med några andliga intressen behöver böcker,
värdefulla böcker, böcker efter hennes sinne. De allra flesta behöva egna böcker- det är nödvändigt att ha till hands och återvända till de böcker, som verkligen. betyda något för en, som yrkeshandledning, som märkespunkter i ens andliga utveckling eller
blott och bart som kära vänner. Det är en många gånger upprepad
sanning, att man har mycket större utbyte av att återvända till ett
fåtal verkligt betydande verk, som man lärt sig älska, än att med
rekordtakt sluka- och sedan eventuellt för en troskyldig läsekrets
recensera – så många som möjligt av dagens tillfälliga produkter.
»Varför skall man nu läsa så många böckerh frågar författaren
i sin kloka och stillsamma avslutning. Varje bokläsare borde i
högre eller lägre grad vara en boksamlare. Det borde inte behövas
något »försvar för boksamlaren». Men då nu ett sådant verkligen
varit av behovet påkallat, kan man inte gärna tänka sig en mera
elegant och skickligt upplagd, mera i detaljen klokt genomförd
och till slut mera avväpnande apologi.
224
APOLOGET
Av docenten TÖNNES KLEBERG, Göteborg
SvERIGE har en rätt stor litteratur om böcker. Det vet strängt
taget varje människa, som haft anledning att något befatta sig
med sådant arbete, som kräver överblickar över svenska insatser
inom det ena eller andra forskningsområdet.
Den svenske historikern kan med rätta vara stolt över den bibliografiska handapparat, som står honom till buds: främst i raden
gamle Warmholtz’ magistrala verk Bibliotheca historica sveogothica, som i sina femton innehållsdigra volymer med kritisk
sälta och bister humor i förening mönstrar nära nog hela den
äldre svenska humanistiska vetenskapens produkter (om man
bortser från filosofiens och språkvetenskapens), en bibliographie
raisonnee med få motstycken i världen. Kristian Setterwalls
samvetsgranna samlingsarbete har skänkt oss omistliga överblickar över senare bidrag till den svenska historiens utforskning,
och luckan mellan Warmholtz’ och Setterwalls verk har för inte
så länge sedan fyllts genom ett stort, på den senares förarbeten
byggande men av Sven Agrens förfarna händer fullfört och avsevärt kompletterat arbete. Slutligen hålla Historisk tidskrifts årliga bibliografier, numera utarbetade av Percy Elfstrand, läsaren
a jour med det löpande arbetet. Om man därtill lägger S. E.
Brings orienterande Bibliografiska handbok i Sveriges historia,
där mognat omdöme och säkert kunnande ingått en fast och harmonisk förening, kan man utan överdrift säga, att svensk historieforskning kan räkna en sällsynt vacker och rik samling av böcker
om böcker.
Även litteraturhistorikern kan känna sig trygg, då han söker
en inventering av den svenska forskningens landvinningar. Samlarens årsbibliografier, som börja redan med år 1880 och som i
allt mer fulländad form sedan 1920 utarbetas av Nils Afzelius,
ha numera börjat kumuleras, och då Svenska litteratursällskapets
»Svensk litteraturhistorisk bibliografi 1900-1935» på så sätt blir
färdig, har man i den vunnit en ypperlig vägvisare genom den
217
. ··’ ’H
Tönnes Kleberg
jämförelsevis unga men nu med så mycket större intensitet arbetande vetenskapen om den svenska vitterhetens hävder.
Den svenska pressen från dess späda början i vår stormaktstids
första gryning fram till sekelskiftet 1900 med dess tätnande urskog
av tidningsalster har fört~cknats av Bernhard Lundstedt i ett
verk, vartill väl ännu inte något annat land kan visa maken.
Hela vår nationella bokproduktion fram till 1700 kommer snart
att föreligga färdigregistrerad tack vare Isak Collijns två mäktiga
verk, »Sveriges bibliografi intill år 1600» och »Sveriges bibliografi,
1600-talet», båda ytterst betydelsefulla, den förra helt och hållet
banbrytande. Om sedan en gång luckan kunde fyllas mellan 1700
och 1830, det år, då den långa raden av mera regelbundet utkommande svenska nationella standardbibliografier kan sägas ta vid,
vore vår svenska litteratur i detta ords vidsträcktaste bem_ärkelse
förtecknad på ett sätt, som åtminstone i stort sett måste anses
tillfredsställande.
Men alla dessa böcker om böcker äro av ett visst slag, i regel
rena förteckningar av boktitlar, stundom visserligen förenade
med utförliga beskrivningar, i ett par fall även kritiskt sovrande.
De äro alla bibliografier. Oumbärliga för vetenskapsmannen liksom för lekmannen, då han går på mer eller mindre allvarliga
forskningsfärder, men endast av en ytterst begränsad läsekrets
betraktade som verkligen njutbara och läsvärda böcker om böcker.
Man hör inte sällan utlänninga’r klaga över svensk vetenskaps
bristande förmåga av popularisering, av samling kring uppgiften
att på en gång ge en vederhäftig undervisning och en litterär
njutning. En förening av dessa den antika retorikens mål, docerc
och delectare, efterlyser man med aktning för vår vederhäftighet
parad med häpnad över vår bristande litterära talang – eller
kanske tilltagsenhet. Om det nog kan sägas, att en sådan kritik
på vissa områden är orättvis och beroende på okunnighet om
verkligt betydelsefulla insatser inte minst av senare datum, så
få vi nog medge, att den träffar huvudet på spiken, om fråga är
om vår litteratur om böcker.
Många svenskar ha under århundradens lopp varit boksamlare
och bokälskare, många äro det i detta nu. Varför har det då hos
oss skrivits så oändligt lite om böckernas utseende och utstyrsel
och om boksamlandets och bokägandets ovanskliga glädje~ Engelsmän, amerikanare, fransmän, holländare och tyskar ha tävlat om
att skriva den ena vackra, lärorika och av djup förståelse för
ämnet präglade boken efter den andra, danskar och norrmän ha
218
En boksamlarnas apologet
stämt in i kören, men Sverige har endast i mycket ringa utsträckning gjort sin stämma hörd.
J ag avstår för tillfället från varje försök att besvara denna lätt
beklämmande fråga och övergår i stället till att fästa läsarens
uppmärksamhet vid en nyutkommen bok, som med ens gör vår
svenska bibliofila litteratur inte så lite rikare. Det är förste
bibliotekarie J. Viktor Johanssons vackra arbete »F ö r s v a r f ö r
b o k s a m l a r e n», säkert den senaste rika julboksflorans utsöktaste blomma.
Försvar för boksamlaren – behövs det något sådanU Det har
behövts förr i världen och behövs nog ännu. Den elake sengrekiske
författaren Lukianos från Samosata avfyrade i en – f. ö. rätt
nyligen till danska översatt – skrift en mängd förgiftade pilar
mot sin samtids bibliofiler- en del av dessa tyckas ha varit särdeles tacksamma mål. Den romerske filosofen Seneca bryter staven
över sin samtids boksamlare, som bara ha sina böcker som prydnadsföremål men aldrig falla på den iden att öppna dem och i
själva verket äro okunnigare än sina slavar. Sådana figurer har
det väl funnits både då och senare, och de saknas väl inte heller
i vår tid. De äro förvisso förtjänta av åtskilligt hån och begabberi,
även om det inte skall förnekas, att de även gjort en viss nytta
som bevarare av bokskatter, som annars kunnat gå förlorade. Det
är nu inte till försvar för sådana individer Viktor Johansson fäller
sin lans. Det är för den beträngde bokälskaren, som verkligen
tillägnar sig sina böcker och får sin andliga näring av dem men
som – liksom på Yngve Bergs utsökta lilla omslagsvignett –
anfalles av oförstående pennans män, de må sedan vara hans
högt älskade Carl Gustaf af Leopold eller senare tiders orakel i
Svenska akademien.
Det har nämligen funnits och finns alltjämt en del gott folk,
som anser, att Anatole Frances gamle älsklige Sylvestre Bonnard
verkligen begår ett brott, då h!ln med kunskap och smak bygger
upp en utsökt boksamling, en glädjekälla för litteraturvännen och
ett ovärderligt instrument för forskaren. Den bibliofila litteraturens klassiker, biskopen av Durham Richard de Bury, yttrar i sin
alltjämt efter sex århundraden lika läsvärda bok »Philobiblon»
(översatt till svenska med titeln »Om kärleken till böckerna»):
»Intet orättvisare finnes i människornas värld än att de rättaste
handlingar förvrängas av de illvilligas tadel och att man kommer
219
.·
Tönnes Kleberg
i vanrykte för ett brott, där man snarare med rätta kunnat hoppas
på ära.» Och han tillägger, att kärleken till böckerna har »utsatt
oss för åtskilligas domar, och förklenade genom deras häpnad och
undran hava vi klandrats än för onödig vetgirighet, än för snikenhet på det området, än för fåfängligt uppträdande, än för omåttlighet i bokliga njutningar».
Dessa episkopala ord kunde förtjäna att stå som motto över det
första avsnittet i Viktor Johanssons bok. I detta sägas många
kloka ting om betydelsen både för individen och för samhället
av privata bibliotek. Vad har inte det enskilda boksamlandet
betytt för svensk humanistisk vetenskap – och naturvetenskaplig också – under gångna tider~ Den enskilde lärde skulle
aldrig ha förmått prestera samma forskningsresultat utan tillgång till forskarens främsta redskap, det vetenskapliga handbiblioteket. Warmholtz’ stora verk skulle aldrig ha sett dagen,
om inte dess författare på sitt Christineholm hade sammanbragt
en privat samling av svensk historisk litteratur, som väl aldrig
haft sin like. Och hela vårt svenska samhälle står i största tacksamhetsskuld till de enskilda samlare, vilkas en gång så högt
älskade skatter – som gåvor eller genom inköp – nu sökt sig
vägen till de offentliga bibliotekens hyllor, där de komma ständigt
nya forskargenerationer till godo och där de ursprungliga ägarna
nu genom åren räcka handen till senfödda unga ämnessvenner.
(]’örfattaren menar nog, att handslaget känns varmare och att
kulturtraditionen hålls mera obruten, då samlingen i n t e hamnar
i ett offentligt bibliotek utan dess skilda beståndsdelar få fortsätta
att glädja nya och åter nya privata boksamlare, men därom kan
man väl tvista.) Var och en som arbetat i Uppsala universitetsbibliotek eller i Göteborgs stadsbibliotek, vet t. ex. vad de samlingar, som äro knutna vid namnen Cronstedt och Snoilsky, betytt
och betyda för dessa forskningsinstitutioners funktionsduglighet.
En annan synpunkt kan heller inte förbigås. Vår tid har sett
den moderna teknikens hela vidriga förstörelsemaskineri sättas
in mot det civila samhällslivet. Skadorna ha, även vad de stora
offentliga biblioteken beträffar, varit oerhörda. Det räcker att
hänvisa till det öde, som drabbat universitetsbiblioteket i Louvain
(förintat för andra gången sedan 1914) och Preussische Staatsbibliothek (om skadornas omfattning vet man ännu inte så mycket). Med sådana förluster av kulturvärden för ögonen har man
svårt att förneka betydelsen av de enskilda boksamlingarna, mindre
omfattande och mindre utsatta för förstörelsens makter. Från dem
220
En boksamlarnas apologet
kunna friska tillskott komma, och genom dem kunna måhända
eljest irreparabla skador åtminstone i någon mån botas.
Om man nu verkligen lyckas övertyga nutidens Lukianos om
nyttan av enskilda boksamlingar både ur individens synpunkt och
samhällets, så kastar han sig i stället med ironiens skarpslipade
vapen över vissa otillåtliga oarter i utövandet av samlarens i sig
till nöds tolerabla verksamhet. En sådan klandervärd förlöpning
är att älska bokens yttre skönhet, att pryda den med ett smakfullt
band eller att njuta av vackert tryckta och vackert illustrerade
upplagor. Viktor Johansson fäller i detta sammanhang de kloka
orden:
»Kärleken till vackra böner sammanhänger väl för resten med en
viss allmän läggning, ett, om man så vill, mer eller mindre utvecklat
estetiskt sinne, som en människa har eller inte har. Om en man har
benägenhet för att klä sig väl, … så bevisar detta inte alls, att han
värdesätter folk efter kläderna. Det är bara något, som faller sig naturligt för honom … Rent teoretiskt vill jag naturligtvis inte bestrida
sanningen av Frödings ord, att ’rosor i ett sprucket krus är ändå alltid
rosor’, men ser man lite mindre abstrakt på problemet, måste nog vissa
reservationer göras. Det finns i så många livets förhållanden krav på
harmoni mellan yttre och inre, som inte utan vidare kunna eftersättas.
J ag medger gärna, att en sådan synpunkt är estetiskt-romantisk, men
är också beredd att hävda dessa värdens existensberättigande vid sidan
av de rent rationella eller krasst utilistiska.»
Som en annan förargelseväckande förlöpning från boksamlarens
sida brukar stundom framhållas: hans eventuella böjelse för originalupplagorna av de böcker han älskar, det tryck, som först gjorde
arbetet känt för läsaren. Till försvar för ett sådant samlande kan
givetvis först och främst sägas, att för allvarligare studier är
första upplagan av ett skönlitterärt verk vanligen oumbärlig –
det är i regel den, som författaren själv satt sitt »imprimatur»
på och skänkt sin egen prägel. Över utformningen av senare upplagor har han ofta nog inte varit herre, och dessa sakna i sådana
fall helt naturligt originalupplagans textvärde.
Men samlandet av originalupplagor har ett annat berättigande
utöver det rent texthistoriska. En bok liksom varje annan produkt
av mänskligt arbete bär sin egen tids prägel, och detta givetvis
både i inre och yttre avseende. Den färdiga boken är resultatet
av ett samarbete mellan flera krafter. De viktigaste äro författaren och boktryckaren. De ideer författaren nedlagt i sitt verk äro
de, som rört sig i den tid han levde i, ibland måhända de, som bidragit att ge den tiden och den närmast följande dess andliga
221
— — — – —- :…_ ______ –~
,….–~””’””;”:·~.~..,..•,..H~.’rf””ii-•””ICS!::,Jf~_·,.,_ ~
___j
Tönnes Kleberg
gestaltning. Den yttre form boktryckaren givit sitt alster är
präglad av tidens smak, någon gång innebär den ett självständigt
steg framåt mot nya resultat i tyografiens utvecklingshistoria.
Det ligger något rätt naturligt i en strävan efter den harmoni,
som uppstår, då man kan l~sa sin älsklingsförfattare i en upplaga,
som bär prägeln av hans egen tids bokkonst både i fråga om tryck
och inbindning.
Ett alldeles särskilt värde som förmedlare av stämningar från
författarens egen tid har bokens omslag. Denna sanning inskärper
Viktor Johansson dels genom ett antal synnerligen omsorgsfulla
och vackra reproduktioner av omslag från skilda tidsåldrar, en
illustrationssamling av betydande både historiskt och estetiskt
värde, dels genom en förträfflig utredning, som öppnar intressanta
kulturhistoriska perspektiv. Han är här inne på en både svår och
lockande uppgift, som han i högre grad än de flesta borde vara
skickad att lösa: tecknandet av det svenska bokomslagets historia
under den tidigare delen av dess snart etthundrafemtioåriga tillvaro- den sista femtioårsperioden har redan funnit en sakkunnig
skildrare i Georg Svensson.
Men omslaget har inte bara sitt konstnärliga och tidshistoriska
värde – ofta förmedlar det kunskaper av vikt eller intressanta
små litterära kuriositeter. Författaren anför det intressanta förhållandet med Singoalla: den verkliga originalupplagan, publicerad i Göteborgskalendern »Aurora>> för 1858 men tillsammans bl. a.
med en infogad novell av Pehr Thomasson realiserad 1864 under
titeln »l jernvägskupen», och den första bokupplagan av 1865, som
även den efter någon tid realiserades, såsom ett nummer i serien
»Nytt jernvägs- och ångbåtsbibliotek. Billigaste samling af skönlitteratur.» Det är onekligen rätt märkligt att se Viktor Rydbergs
spröda ungdomsskapelse publicerad som en föregångare till »Hela
världen» och »En rolig halvtimme». Kunskapen vinnes i detta
fall genom bevarade originalomslag. Undersökningen av Auroraupplagans öden har lämnat ett värdefullt och helt självständigt
bibliografiskt resultat, möjliggjort just genom författarens egna
trägna bibliofila samlarmödor. Omslagen till den häftesvis utgivna
första upplagan av Strindbergs »Svenska folket i helg och söcken»
äro av stort intresse, då de innehålla Strindbergs svaromål på
sakkunskapens (bl. a. Emil Hildebrands och Oscar Montelius’)
omilda och beska kritik av denna originella »kulturhistoria». Dessa
omslag ha relativt sällan bevarats, och Strindbergs eldiga försvar
för en svag sak har därför inte uppmärksammats mycket – det
222
En boksamlarnas apologet
anföres t. ex. överhuvud taget inte i Landquists upplaga. – Man
skulle också kunna bringa i erinran det lilla skälmstycke Hjalmar
Söderberg en gång tillät sig. Hans vedersakare Carl David af
Wirsen hade vid något tillfälle uttryckt sig i starkt berömmande
ordalag om Anatole Frances »La rötisserie de la reine Pedauque»,
kort efter det att detta mästerverk bland pastischer kommit ut
i sin författares hemland. Söderberg översatte som bekant boken
till svenska med titeln »Drottning Gåsfob. Kanske inte helt utan
skäl menade han, att mottagandet av den svenska upplagan skulle
bli rätt frostigt från moralens obönhörlige väktare i Post- och
Inrikes Tidningar. För att i förväg avväpna den mäktige motståndaren och spela honom ett spratt tryckte Söderberg då av ett
utdrag ur det redan gjorda uttalandet om det franska originalet
på bakre omslaget till sin översättning. Åtgärden lär ha resulterat
i att bl. a. en flickpension, vars föreståndarinna vid det vanskliga
valet av moraliskt oantastlig läsning för sina unga flickor helt
satte sin lit till de beprövade wirsenska omdömena, inköpte ett
större antal exemplar av den måhända vid närmare påseende
något överraskande skriften.
Om vårt land är fattigt på bibliofil litteratur, så utgöra vissa
av våra större antikvariats kataloger åtminstone någon tröst och
ersättning. Björck & Börjesson, Klemming, Thulin & Ohlson och
Thulin ha genom sina katalogpublikationer inte bara vetat att
göra reklam för sina varor utan också att bjuda sina läsare en
inte föraktlig fond av vetande. Viktigast och störst äro Björck &
Börjessons kataloger; några av dem ha i själva verket fått stor
betydelse som bibliografiska uppslagsverk (t. ex. Topografikatalogerna). Då denna firma med en vacker skrift ville hedra minnet
av sin grundare, Karl Börjesson, medverkade Viktor Johansson
med en uppsats, som omtryckts i föreliggande bok, en kommentar
till en av firmans allra förnämligaste kataloger, nr 333, omfattande
nära nog hela vår klassiska vitterhet. Kommentaren formar sig
till en synnerligen lärorik samling anteckningar av bibliografiskt
och bibliofilt intresse, säkerligen lika nyttig för antikvariatbokhandlaren som för boksamlaren.’
Vår bibliofila litteratur har i senare år berikats något genom de
artiklar, som Bonniers litterära magasin låtit personer av skilda
kategorier skriva om sina egna bibliotek. Den personligaste, roligaste och innehållsrikaste av dessa artiklar jag läst är utan jämförelse den, som nu återfinnes som slutuppsatsen i »Försvar för
boksamlaren», »En biblioteksman bland sina egna böcker». Här
223
’ ·~
-’1-’..”! ., ’*-”—~”!’_—,
Tönnes Kleberg
är Viktor Johansson i sitt esse, när han får vara ciceron för läsaren i sin inte alltför omfattande (4,500 band) men utomordentligt
personliga och väl valda boksamling. Som man här får den demonstrerad, förstår man, att den på ett storartat sätt fyller två
uppgifter: en ständig glädjekälla för bokälskaren och ett effektivt
och smidigt arbetsinstrumeht för den flitige forskaren i vår vitterhets hävder.
Vandringen genom denna boksamling blir trots de rätt många
boktitlarna inte lång. Ågaren är en lika spirituell som beläst man,
och under det att man vid hans sida vandrar utmed hyllorna och
plockar i hans skatter, växer så småningom fram hela samlingens
tillkomsthistoria: från gymnasistens första förvärv av Strindberg
i Bonniers enkronasupplagor till intressanta exempel på den kräsne
samlarens skickliga och framgångsrika bokanskaffningspolitik. En
bättre och roligare »handbok för boksamlare» får man leta efter.
Naturligtvis är den inte uttömmande- den ger mest för den som
samlar svensk vitterhet och litteraturhistoria. Men dess kloka
principer och väl valda konkreta exempel göra den tillämpbar för
de flesta områden, dit boksamlarens vittsvävande intressen kunna
tänkas sträcka sig.
Varje människa med några andliga intressen behöver böcker,
värdefulla böcker, böcker efter hennes sinne. De allra flesta behöva egna böcker- det är nödvändigt att ha till hands och återvända till de böcker, som verkligen. betyda något för en, som yrkeshandledning, som märkespunkter i ens andliga utveckling eller
blott och bart som kära vänner. Det är en många gånger upprepad
sanning, att man har mycket större utbyte av att återvända till ett
fåtal verkligt betydande verk, som man lärt sig älska, än att med
rekordtakt sluka- och sedan eventuellt för en troskyldig läsekrets
recensera – så många som möjligt av dagens tillfälliga produkter.
»Varför skall man nu läsa så många böckerh frågar författaren
i sin kloka och stillsamma avslutning. Varje bokläsare borde i
högre eller lägre grad vara en boksamlare. Det borde inte behövas
något »försvar för boksamlaren». Men då nu ett sådant verkligen
varit av behovet påkallat, kan man inte gärna tänka sig en mera
elegant och skickligt upplagd, mera i detaljen klokt genomförd
och till slut mera avväpnande apologi.
224