I väntan
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
I VÄNTAN
9.6 1944.
DEN så länge väntade och debatterade invasionen på Europas
fastland har äntligen tagit sin början. På sina håll var .man
kanske fortfarande böjd att betvivla, att den över huvud taget
skulle äga rum. Naturligtvis kan det med visst fog sägas, att redan
själva hotet om en invasion har fyllt den viktiga uppgiften att
beröva tyskarna ett mycket stort antal så gott som oumbärliga divisioner på östfronten. Det kunde därför kanske ha tett sig tryggare
för västmakternas generalstaber att nöja sig med att sålunda passivt fylla sin del i den gemensamma krigföringen och undvika den
dock alltjämt aktuella risken att med till stor del oprövade och
snabbutbildade trupper, kommenderade av officerare i samma predikament- detta gäller särskilt amerikanarna- misslyckas i det
stora provet. Ett bakslag skulle kunna åstadkomma en fullständig
omvälvning· av det psykologiska läget både i Tyskland och i de
egna länderna.
Härmed må nu vara hur som helst. Det förefaller likväl, som
om man på engelskt och amerikanskt håll hade drivit nervkriget
alltför långt för att mycket längre kunna stå med gevär för fot
utan att därigenom åstadkomma stora psykologiska skadeverkningar hos den egna opinionen liksom hos den neutrala. Det måste
i alla händelser konstateras, att överraskningsmomentet tack vare
en skickligt doserad propaganda blivit väl tillvarataget och att
förberedelserna, såvitt man hittills vågar bedöma dem, göra ett
mycket imponerande intryck. De än så länge ingångna underrättelserna tillåta ingen bestämd mening om den pågående operationens utsikter att lyckas. Ej heller är det ännu möjligt att avgöra, om vad vi se är själva huvudslaget eller blott den första
av flera stötar mot Atlantvallen. Det finns i alla händelser goda
skäl att hålla klart för sig, att det ingalunda är uteslutet, att ett
nytt landstigningsförsök kan äga rum i vår egen omedelbara närhet, helst väl då i Danmark. I så fall komma vi att löpa risker,
lika stora som de, som vi utstodo på våren och försommaren 1940.
Den växande fredsmentaliteten i Sverige med dess olika symtom
på politikens och försörjningens områden har tyvärr föga att
göra med den verklighet, som omger oss på alla sidor, och om vars
249
•… ..,_ .~
·..
.Rf!M@iiiiM :;p:; ..,.. …. ’ •. .””J .•-,.
I väntan
beskaffenhet vi annars nyss fått fullgoda vittnesbörd i de tyska
kartfynden och i den amerikanska pressens hänsynslösa ton i kullagerfrågan. Den sistnämnda erinrar i själva verket ej så litet om
en del tyska tongångar under 1940 och 1941. Likheten är, i ett ur
nationell synpunkt förödmjukande avseende, även såtillvida fullständig, som G. H. T. funnit lämpligt att nu gentemot sitt eget
land spela en roll av samma art som då för tiden de svenska
nazisterna och deras medlöpare.
Det kan inte bestridas att läget för de allierade ytterligare
väsentligt förbättrats sedan årsskiftet. Framför allt ha de ryska
framgångarna på östfronten trots det svåra väglaget fortsatt långt
fram på våren och skapat ett för tyskarna ytterst farligt läge.
Minst gäller detta frontens centrala del från Rokitnoträsken upp
till Diina, där tyskarna i huvudsak hållit sina ställningar trots
hårda påfrestningar, särskilt i trakten av Vitebsk. Längre norrut
ha däremot Lovatlinjen och hela Ingermanland gått förlorade. Men
till värMsopinionens överraskning lyckades man hålla Narovalinjen och därmed åtminstone t. v. bevara Estland och Lettland
från ett öde, som av flertalet bland deras befolkning tol’de betraktas som ännu värre än t. o. m. den tyska ockupationen. De stora
olyckorna ha emellertid träffat den tyska härledningen i söder.
Hela återstoden av Ukraina och stora delar av Bessarabien ha
gått förlorade. Vid Ungerns nordgräns är det viktiga Tatarpasset i överhängande fara; Prut. och Sereth ha passerats i sina
övre lopp; ·det egentliga Rumänien ligger i frontlinjen, ehuru tyskarna alltjämt hålla nedre Dnjestr. Den relativa stridspaus, som
fyllt den sista månaden, synes nu stå inför sin avslutning. Därmed
blir faran akut för en eller flera av Rumänien, Ungern, Polen och
Baltikum, alla redan förut så fruktansvärt hemsökta av ödet under
de senaste fem åren. Att den tyska armen i längden skulle förmå
hålla hela sin nuvarande front i öster samtidigt med att den
kämpar för livet i väster och söder, förefaller föga sannolikt.
Vid sidan av den ryska offensiven har den alltmera intensifierade
engelsk-amerikanska bombningen av Tyskland och de ockuperade
områdena i väster varit krigets dominerande drag under våren.
Hur stora skadorna ha varit, är väl än så länge omöjligt att avgöra, men att de på många håll, bl. a. i Berlin, varit fruktansvärda,
är höjt över varje tvivel. Att det tyska flygvapnet numera är
mycket underlägset, är likaledes klart. Detta utesluter naturligtvis
inte, att rätt avsevärda tyska flygstyrkor ännu kunna finnas i
reserv att sätta in mot invasionsstyrkorna. Att det tyska jaktflyget
250
———r,——-~
I väntan
vid många av de senaste veckornas allierade luftangrepp helt och
hållet lyst med sin frånvaro, är emellertid ett viktigt vittnesbörd
om hur sträng sparsamhet som nu måste iakttagas med det vapen,
som 1940—41 vann så många av Hitlers segrar. Under tiden närmast före landstigningen i Normandie har av naturliga skäl den
allierade bombningen mer än förut koncentrerats på de ockuperade
områdena och särskilt deras kommunikationsnät.
Om man till det redan sagda lägger, att på sistone Italienfronten,
de allierades sorgebarn under hösten och vintern, äntligen har
kommit i hastig rörelse norrut, samt att den japanska underlägsenheten i stilla havet numera är ganska klart markerad, är det tydligt, hur läget i stort utvecklat sig i en riktning, som ur axelmakternas synpunkt på längre sikt knappast kan betecknas som annat
än katastrofal. Det är knappast något anii.at än två ting, som numera skulle kunna rädda Tredje riket från ett totalt nederlag,
sannolikt före utgången av 1945. Det ena skulle vara invasionens
klara misslyckande, vilket kanske skulle dämpa stridslusten i England och Amerika och ge Hitler tillfälle att än en gång koncentrera
sig till en avgörande stöt österut. Det andra åter vore den stora
koalitionens splittring och en därav följande separatfred.
Vad som vid sidan av de allierades allt tydligare militära överlägsenhet framför allt har satt sin prägel på det sista halvåret,
har varit förändringen av maktbalansen inom den stora koalitionen
själv eller, mera konkret uttryckt, västmakternas svaghet och
Rysslands styrka. Delvis har denna utveckling naturligtvis varit
en direkt följd av det militära händelseförloppet, av ryssarnas
märkliga framgångar och av anglosaxarnas länge nästan lika
märkliga oförmåga att fullfölja sina stora segrar i Medelhavsområdet. Men man har därjämte det intrycket- som på längre sikt
kanske är viktigare – att det föreligger en tydlig motsats mellan
en skicklig och målmedveten rysk utrikesledning och en engelskamerikansk, som ofta synes den underlägsen. Steg för steg ha västmakterna i en rad viktiga frågor manövrerats ut ur positioner,
som för något år sedan tycktes -vara mycket starka. Balkan förefaller – måhända med undantag för Grekland – reserverat åt
Ryssland och dess protege eller bulvan Tito. Med Italien och de
Gaulle synes Stalin ha vida bättre utsikter att nå goda förbindelser
än Churchill eller Roosevelt. Chanserna för att se det marterade
Polen återuppstå i annan form än som ett slags ryskt generalguvernement-självfallet under en annan beteckning- i stället för
som ett tyskt förefalla allt mindre. Endast den, som helt ställt sitt
251
. ..•.-• .–f!T
I väntan
förnuft under trons lydnad, kan däri gärna skönja någon nämnvärd förbättring för det folk, för vars skull England för snart
fem år sedan gick i krig. I fråga om Baltikum och även Finland
synas Atlantchartans bestämmelser numera ha förlorat varje innebörd. Och det är karakteristiskt för utvecklingens hastighet
och för de proklamerade principernas ringa betydelse i jämförelse
med rancunernas, att en stor del även av den svenska opinionen
förefaller benägen att utan vidare acceptera detta som ett klart och
egentligen knappast särdeles oroväckande faktum. Vissa svenska
pressreaktioner under Paasikivis förhandlingar och de därmed
sammanhängande överläggningarna i Helsingfors voro utomordentligt litet hedersamma och ha fått sin rätta relief i de ryska
villkor, som överlämnades i Moskva. Att en finsk fred är i högsta
grad önskvärd och att tyvärr den finska diplomatin sannolikt var
mycket sent ute, är en annan sak.
Om man till allt det sagda lägger de bestämda uppgifterna från
London och U. S. A., att den ryska armen skall få ockupera Tyskland ända fram till Elbe, med allt vad detta kan innebära, kan det
svårligen bestridas, att konturerna framträda av ett Stalinvälde,
som knappast står tillbaka för Napoleons och Hitlers under deras
välmaktsdagar. Man har svårt att tänka sig, att detta var vad den
engelska opinionen väntade som sina mödors lön under de heroiska
månaderna 1940 och 1941.
Ingen kan gärna förneka, att det i bokstavlig mening varit av
livsviktig betydelse för Europas, jå kanske för hela världens folk,
att det tyska försöket att upprätta ett universellt tvångsherradöme
slogs tilbaka. Men detta borde ej få skymma ögonen, åtminstone
ej på de neutrala, för det faktum, att det artar sig till en annan
mycket allvarlig rubbning av den europeiska jämvikten och att
kriget numera förlorat den korstågskaraktär, som det onekligen i viss mening hade för några år sedan. Det har, som Winston
Churchill antydde i sitt senaste mästerliga och alltigenom realpolitiska stora tal, övergått till en vanlig maktkamp, dels mellan
två stora koalitioner, dels inom den av dessa, som synes stå i
begrepp att hemföra segern. Spörjer man efter de mindre folkens
rätt och efter de moraliska och humana värden, som 1940 svävade
i så dödlig fara, då kan man tyvärr knappast svara annat än att
ur den synpunkten ljusningen vid synranden ej ter sig alltför
omfattande eller löftesrik.
252
9.6 1944.
DEN så länge väntade och debatterade invasionen på Europas
fastland har äntligen tagit sin början. På sina håll var .man
kanske fortfarande böjd att betvivla, att den över huvud taget
skulle äga rum. Naturligtvis kan det med visst fog sägas, att redan
själva hotet om en invasion har fyllt den viktiga uppgiften att
beröva tyskarna ett mycket stort antal så gott som oumbärliga divisioner på östfronten. Det kunde därför kanske ha tett sig tryggare
för västmakternas generalstaber att nöja sig med att sålunda passivt fylla sin del i den gemensamma krigföringen och undvika den
dock alltjämt aktuella risken att med till stor del oprövade och
snabbutbildade trupper, kommenderade av officerare i samma predikament- detta gäller särskilt amerikanarna- misslyckas i det
stora provet. Ett bakslag skulle kunna åstadkomma en fullständig
omvälvning· av det psykologiska läget både i Tyskland och i de
egna länderna.
Härmed må nu vara hur som helst. Det förefaller likväl, som
om man på engelskt och amerikanskt håll hade drivit nervkriget
alltför långt för att mycket längre kunna stå med gevär för fot
utan att därigenom åstadkomma stora psykologiska skadeverkningar hos den egna opinionen liksom hos den neutrala. Det måste
i alla händelser konstateras, att överraskningsmomentet tack vare
en skickligt doserad propaganda blivit väl tillvarataget och att
förberedelserna, såvitt man hittills vågar bedöma dem, göra ett
mycket imponerande intryck. De än så länge ingångna underrättelserna tillåta ingen bestämd mening om den pågående operationens utsikter att lyckas. Ej heller är det ännu möjligt att avgöra, om vad vi se är själva huvudslaget eller blott den första
av flera stötar mot Atlantvallen. Det finns i alla händelser goda
skäl att hålla klart för sig, att det ingalunda är uteslutet, att ett
nytt landstigningsförsök kan äga rum i vår egen omedelbara närhet, helst väl då i Danmark. I så fall komma vi att löpa risker,
lika stora som de, som vi utstodo på våren och försommaren 1940.
Den växande fredsmentaliteten i Sverige med dess olika symtom
på politikens och försörjningens områden har tyvärr föga att
göra med den verklighet, som omger oss på alla sidor, och om vars
249
•… ..,_ .~
·..
.Rf!M@iiiiM :;p:; ..,.. …. ’ •. .””J .•-,.
I väntan
beskaffenhet vi annars nyss fått fullgoda vittnesbörd i de tyska
kartfynden och i den amerikanska pressens hänsynslösa ton i kullagerfrågan. Den sistnämnda erinrar i själva verket ej så litet om
en del tyska tongångar under 1940 och 1941. Likheten är, i ett ur
nationell synpunkt förödmjukande avseende, även såtillvida fullständig, som G. H. T. funnit lämpligt att nu gentemot sitt eget
land spela en roll av samma art som då för tiden de svenska
nazisterna och deras medlöpare.
Det kan inte bestridas att läget för de allierade ytterligare
väsentligt förbättrats sedan årsskiftet. Framför allt ha de ryska
framgångarna på östfronten trots det svåra väglaget fortsatt långt
fram på våren och skapat ett för tyskarna ytterst farligt läge.
Minst gäller detta frontens centrala del från Rokitnoträsken upp
till Diina, där tyskarna i huvudsak hållit sina ställningar trots
hårda påfrestningar, särskilt i trakten av Vitebsk. Längre norrut
ha däremot Lovatlinjen och hela Ingermanland gått förlorade. Men
till värMsopinionens överraskning lyckades man hålla Narovalinjen och därmed åtminstone t. v. bevara Estland och Lettland
från ett öde, som av flertalet bland deras befolkning tol’de betraktas som ännu värre än t. o. m. den tyska ockupationen. De stora
olyckorna ha emellertid träffat den tyska härledningen i söder.
Hela återstoden av Ukraina och stora delar av Bessarabien ha
gått förlorade. Vid Ungerns nordgräns är det viktiga Tatarpasset i överhängande fara; Prut. och Sereth ha passerats i sina
övre lopp; ·det egentliga Rumänien ligger i frontlinjen, ehuru tyskarna alltjämt hålla nedre Dnjestr. Den relativa stridspaus, som
fyllt den sista månaden, synes nu stå inför sin avslutning. Därmed
blir faran akut för en eller flera av Rumänien, Ungern, Polen och
Baltikum, alla redan förut så fruktansvärt hemsökta av ödet under
de senaste fem åren. Att den tyska armen i längden skulle förmå
hålla hela sin nuvarande front i öster samtidigt med att den
kämpar för livet i väster och söder, förefaller föga sannolikt.
Vid sidan av den ryska offensiven har den alltmera intensifierade
engelsk-amerikanska bombningen av Tyskland och de ockuperade
områdena i väster varit krigets dominerande drag under våren.
Hur stora skadorna ha varit, är väl än så länge omöjligt att avgöra, men att de på många håll, bl. a. i Berlin, varit fruktansvärda,
är höjt över varje tvivel. Att det tyska flygvapnet numera är
mycket underlägset, är likaledes klart. Detta utesluter naturligtvis
inte, att rätt avsevärda tyska flygstyrkor ännu kunna finnas i
reserv att sätta in mot invasionsstyrkorna. Att det tyska jaktflyget
250
———r,——-~
I väntan
vid många av de senaste veckornas allierade luftangrepp helt och
hållet lyst med sin frånvaro, är emellertid ett viktigt vittnesbörd
om hur sträng sparsamhet som nu måste iakttagas med det vapen,
som 1940—41 vann så många av Hitlers segrar. Under tiden närmast före landstigningen i Normandie har av naturliga skäl den
allierade bombningen mer än förut koncentrerats på de ockuperade
områdena och särskilt deras kommunikationsnät.
Om man till det redan sagda lägger, att på sistone Italienfronten,
de allierades sorgebarn under hösten och vintern, äntligen har
kommit i hastig rörelse norrut, samt att den japanska underlägsenheten i stilla havet numera är ganska klart markerad, är det tydligt, hur läget i stort utvecklat sig i en riktning, som ur axelmakternas synpunkt på längre sikt knappast kan betecknas som annat
än katastrofal. Det är knappast något anii.at än två ting, som numera skulle kunna rädda Tredje riket från ett totalt nederlag,
sannolikt före utgången av 1945. Det ena skulle vara invasionens
klara misslyckande, vilket kanske skulle dämpa stridslusten i England och Amerika och ge Hitler tillfälle att än en gång koncentrera
sig till en avgörande stöt österut. Det andra åter vore den stora
koalitionens splittring och en därav följande separatfred.
Vad som vid sidan av de allierades allt tydligare militära överlägsenhet framför allt har satt sin prägel på det sista halvåret,
har varit förändringen av maktbalansen inom den stora koalitionen
själv eller, mera konkret uttryckt, västmakternas svaghet och
Rysslands styrka. Delvis har denna utveckling naturligtvis varit
en direkt följd av det militära händelseförloppet, av ryssarnas
märkliga framgångar och av anglosaxarnas länge nästan lika
märkliga oförmåga att fullfölja sina stora segrar i Medelhavsområdet. Men man har därjämte det intrycket- som på längre sikt
kanske är viktigare – att det föreligger en tydlig motsats mellan
en skicklig och målmedveten rysk utrikesledning och en engelskamerikansk, som ofta synes den underlägsen. Steg för steg ha västmakterna i en rad viktiga frågor manövrerats ut ur positioner,
som för något år sedan tycktes -vara mycket starka. Balkan förefaller – måhända med undantag för Grekland – reserverat åt
Ryssland och dess protege eller bulvan Tito. Med Italien och de
Gaulle synes Stalin ha vida bättre utsikter att nå goda förbindelser
än Churchill eller Roosevelt. Chanserna för att se det marterade
Polen återuppstå i annan form än som ett slags ryskt generalguvernement-självfallet under en annan beteckning- i stället för
som ett tyskt förefalla allt mindre. Endast den, som helt ställt sitt
251
. ..•.-• .–f!T
I väntan
förnuft under trons lydnad, kan däri gärna skönja någon nämnvärd förbättring för det folk, för vars skull England för snart
fem år sedan gick i krig. I fråga om Baltikum och även Finland
synas Atlantchartans bestämmelser numera ha förlorat varje innebörd. Och det är karakteristiskt för utvecklingens hastighet
och för de proklamerade principernas ringa betydelse i jämförelse
med rancunernas, att en stor del även av den svenska opinionen
förefaller benägen att utan vidare acceptera detta som ett klart och
egentligen knappast särdeles oroväckande faktum. Vissa svenska
pressreaktioner under Paasikivis förhandlingar och de därmed
sammanhängande överläggningarna i Helsingfors voro utomordentligt litet hedersamma och ha fått sin rätta relief i de ryska
villkor, som överlämnades i Moskva. Att en finsk fred är i högsta
grad önskvärd och att tyvärr den finska diplomatin sannolikt var
mycket sent ute, är en annan sak.
Om man till allt det sagda lägger de bestämda uppgifterna från
London och U. S. A., att den ryska armen skall få ockupera Tyskland ända fram till Elbe, med allt vad detta kan innebära, kan det
svårligen bestridas, att konturerna framträda av ett Stalinvälde,
som knappast står tillbaka för Napoleons och Hitlers under deras
välmaktsdagar. Man har svårt att tänka sig, att detta var vad den
engelska opinionen väntade som sina mödors lön under de heroiska
månaderna 1940 och 1941.
Ingen kan gärna förneka, att det i bokstavlig mening varit av
livsviktig betydelse för Europas, jå kanske för hela världens folk,
att det tyska försöket att upprätta ett universellt tvångsherradöme
slogs tilbaka. Men detta borde ej få skymma ögonen, åtminstone
ej på de neutrala, för det faktum, att det artar sig till en annan
mycket allvarlig rubbning av den europeiska jämvikten och att
kriget numera förlorat den korstågskaraktär, som det onekligen i viss mening hade för några år sedan. Det har, som Winston
Churchill antydde i sitt senaste mästerliga och alltigenom realpolitiska stora tal, övergått till en vanlig maktkamp, dels mellan
två stora koalitioner, dels inom den av dessa, som synes stå i
begrepp att hemföra segern. Spörjer man efter de mindre folkens
rätt och efter de moraliska och humana värden, som 1940 svävade
i så dödlig fara, då kan man tyvärr knappast svara annat än att
ur den synpunkten ljusningen vid synranden ej ter sig alltför
omfattande eller löftesrik.
252