Civilförsvaret och hemvärnet
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CIVILFÖRSVARET
OCH HEMVÄRNET
l 1930 års försvarskommissions betänkande förekomma begreppen
hemortsbekämpning och hemortsförsvar. Kommissionen framhöll
sålunda, att de medel, som måste stå till buds för att begränsa
hemortsbekämpningens verkningar och neutralisera en fientlig
luftkrigföring, i första hand äro flygstridskrafter – dessa tänktes
då få en sådan omfattning, att de skulle vara i stånd att tvinga
tillbaka motståndarens flygstationer och förhindra basering i omedelbar närhet av vårt fastland. Utöver flygstridskrafter fordrades
emellertid såsom komplement en ändamålsenlig organisation av
luftförsvaret i övrigt, omfattande såväl ett luftvärnsvapen som
åtgärder för det civila luftskyddet. Under avdelningen om armeorganisationen angav också kommissionen de riktlinjer för det
civila luftskyddet, som enligt dess mening borde uppdragas.
1936 års härordning kom, om ock i mycket begränsad omfattning,
att tillgodose kraven på flygstridskrafter och luftvärnsvapen,
samtidigt som frågan om åtgärder för civilbefolkningens skydd
mot luftkrigföringen lämnades öppen. Man vågar väl göra det
antagandet, att den kostnadsram, som lades till grund för 1936
års härordning, gjorde det för de militära myndigheterna otänkbart att söka tillgodose andra krav på försvarsanstalter än de
rent militära. Man kanske rent av hoppades, att vad som hörde
till luftförsvaret och ej var av rent militär natur så småningom
skulle komma fram på frivillig och civil väg. Så skedde också.
Under senare delen av 1930-talet uppstod nämligen såväl frivilliga luftvärnsföreningar som föreningar för civilt luftskydd. De
förstnämnda arbetade efter två huvudlinjer, nämligen insamlingsverksamhet dels för inköp av luftvärnsmateriel och dels för utbildning av frivilliga. Luftskyddsföreningarna åtogo sig uppgiften att bland allmänheten sprida kännedom om behovet av luftskyddsanordningar av olika slag samt verkade i övrigt för utbildningen, främst av hemskyddets personal. Utmärkande för
utvecklingen under denna tid var emellertid bristen på samordning i egentlig mening mellan de olika organisationer som arbe- 253
.. ·.:.•
– -~ – – – – — – – – — ~~——~~~-~——-’–”——————,
Civilförsvaret och hemvärnet
tade för hemortsförsvaret. När luftskyddsinspektionen 1938 inrättades erhöll dock det civila luftskyddet en central ledning,
även om denna endast försågs med anvisningsrätt. Ar 1939 inrättades utrymningskommissionen med uppgift att handhava den
del av luftskyddsverksamheten, som berörde utrymning och inkvartering. Ar 1940 tillkom· hemvärnet.
1941 års försvarsutredning berörde även frågan om en effektivare organisation av hemortsförsvaret och framhöll i detta sammanhang bland annat nödvändigheten av en fastare organisation
av försvarsområdena. Man föreslog, att landet skulle erhålla en
permanent indelning i försvarsområden; försvarsområdesbefälhavare och försvarsområdesstaber skulle organiseras redan i fred.
Man framhöll vidare, att planläggningen och ledningen av hemortsförsvaret krävde ett omfattande samarbete med de civila myndigheterna, varför det med hänsyn härtill var önskvärt, att försvarsområdenas indelning så långt det ur militär synpunkt var
möjligt skulle överensstämma med den civiladministrativa indelningen i län och landsfiskalsdistrikt. Bland utredningens förslag
till försvarsområdesbefälhavares uppgifter märktes bl. a. följande:
l. Planläggning av försvarsområdets försvar och användning
av de trupper och frivilliga försvarskrafter, som kunna stå till
förfogande.
2. Samarbete med civiladministrativa myndigheter beträffande
planläggning av hemortsförsvar,. utrymning, skogsbrandskydd,
luftskydd m. m.
Förslaget om inrättande av en hemortssektion inom militärbefälsstaberna var också ett bevis för den ökade betydelse, som hemortsförsvaret numera tillmättes.
Det torde kunna fastslås, att ovanstående förslag, som sedermera
i allt väsentligt vann riksdagens gillande, visade, att man på militärt håll inrättade sig för att möta de ökade krav på den militära
organisationen, vilka bedömdes erforderliga, därest hemortsförsvaret-militärt och civilt- skulle samordnas under militär ledning i operativt hänseende.
På vintern 1941 lät överbefälhavaren frågan angående hemortsförsvaret- både det militära och det civila- bli föremål för en
utredning inom högkvarteret. Utredningen, som resulterade i en
PM, utmynnade i förslag om samordning under militär ledning
av hemvärn, luftskydd, utrymning o. s. v. Ifrågavarande PM överlämnades till Kungl. Maj:t, efter det att överbefälhavaren inhämtat överståthållarämbetets och samtliga länsstyrelsers yttrande
254
Civilförsvaret och hemvärnet
över densamma. Flertalet av ovannämnda myndigheter anslöt sig
i princip till överbefälhavarens förslag men rekommenderade samtidigt, att frågan skyndsamt borde bliva föremål för närmare utredning.
Regeringen tillkallade sedermera särskilda sakkunniga – 1941
års hemortsförsvarssakkunniga under expeditionschefen Natt och
Dags ledning – med uppgift att verkställa en utredning rörande
hemortsförsvaret. Dessa sakkunniga, som började sin verksamhet
i mitten av juli 1941, ansågo sig, på grund av det då rådande utrikespolitiska läget, nödsakade att till en början söka åstadkomma
en provisorisk lösning av samordnings- och ledningsproblemen
beträffande hemortsförsvaret. Förslag härom avgavs redan i
augusti 1941; det föreslogs att planerande av åtgärder skulle
vidtagas, vilka skulle säkerställa hemortsförsvarets operativa
ledning, om landet skulle råka i krig, innan ett närmare utarbetat
förslag kunde färdigställas. I januari 1942 tillsatte Kungl. Maj :t
i enlighet med nyssnämnda förslag de s. k. hemortsförsvarsassistenterna. Dessa anställdes som särskilda tjänstemän hos länsstyrelserna med uppgift att försvarsområdesvis kartlägga befintliga organisationer, främst luftskyddet, utrymningen och skogsbrandskyddet, samt att i övrigt förbereda sig för att inom försvarsområdesstaben, därest Kungl. Maj:t så beslutade, närmast under
försvarsområdesbefälhavaren handha den operativa ledningen av
nämnda organisationer och övrigt civilt hemortsförsvar.
Det omfattande problemkomplex, som de sakkunniga ställdes
inför, var av sådan natur, att arbetet kom att kräva lång tid.
Samhällets organisation för det totala kriget visade sig vid ett
närmare studium innefatta frågor av så genomgripande slag
för den enskilde medborgaren, för myndigheter, företag och institutioner, att ett hastverk var uteslutet. Genom hemortsförsvarsassistenternas tillsättande hade man dessutom skapat garantier
för att hemortsförsvarets organisation och uppgifter klarlades för
myndigheter och enskilda i avsevärd utsträckning. De krigsspel,
som på de sakkunnigas initiativ kommo till stånd överallt i landet,
bidrogo avsevärt till att hemortsförsvarets problem, inte minst
samarbetsproblemen, mera allmänt konkretiserades. På sommaren
1943 var emellertid utredningen klar, och ett i detalj utformat
förslag till hemortsförsvarets ordnande utformat. De riktlinjer
som här uppdrogas voro i huvudsak klara och rationella, vilket
tidigare framhållits i denna tidskrift.
Det Natt-och-Dagska betänkandet blev emellertid utsatt för en
255
.·. ··” .·~
Civilförsvaret och hemvärnet
hå~dhänt kritik, som otvivelaktigt i åtskilliga avseenden sköt över
målet. överbefälhavaren, general Thörnell, kom heller icke att
stödja hemortsförsvarssakkunnigas förslag, som han dock tidigare,
bl. a. i samband med hemortsförsvarsassistenternas tillskapande,
i princip måste sägas ha biträtt. Denna nya ståndpunkt motiverades med, att de militära .myndigheterna, främst då försvarsområdesbefälhavaren, redan voro så hårt belastade, att de icke
skulle tåla den merbelastning, som folkskyddsorganisationens inordnande i ·den militära organisationen skulle innebära. Farhågan
att folkskyddsorganisationens infogande under fjär·de huvudtiteln L framtiden skulle medföra för försvaret mycket ogynnsamma finansiella konsekvenser kan måhända också ha inverkat.
Det råder intet tvivel om, att vissa modifikationer i förslaget i
fråga bl. a. om länsstyrelsernas och polisens ställning i folkskyddet skulle ha kunnat vidtagas, utan att organisationsförslaget i
övrigt behövt ändras. Enligt betänkandet skulle som bekant en
ny försvarsgren- folkskyddet- tillskapas, i vilken även hemvärnet föreslogs ingå. Folkskyddet skulle vara underställt överbefälhavaren, som dock endast skulle giva direktiv i huvudfrågorna;
däremot skulle det civila hemortsförsvaret i åtskilliga delar ej
lyda under överbefälhavaren utan vara direkt underställt Kungl.
Maj :t. Härigenom löstes frågorna om enhetlig ledning och samordning på ett naturligt sätt. Det var aldrig tal om någon militarisering av samhället; det var endast fråga om att genom organisatoriska åtgärder säkerställa enkla och klara befälslinjer, samtidigt som frågan om att utnyttja den icke krigstjänstskyldiga delen av befolkningen löstes på ett effektivt och i möjligaste mån
rättvist och rationellt sätt. Under fred skulle de militära myndigheterna ej få större inflytande över det civila hemortsförsvaret,
än som ansågs nödvändigtvis föranledas därav, att dessa myndigheter i krig måste bära ansvaret för den operativa ledningen.
Efter alla kritiska remissyttranden tillsatte regeringen 1943
års civilförsvarsutredning med landshövding Sandler som ordförande och med uppgift att i enlighet med vissa direktiv överarbeta hemortsförsvarssakkunnigas betänkande. Enligt dessa direktiv skulle ·den nya hemortsförsvarsorganisationen förlänas civil
karaktär och i densamma borde icke ingå militära försvarsuppgifter av det slag, som nu åvilar hemvärnet. De militära myndigheterna skulle emellertid erhålla det inflytande och de befogenheter, som erfordrades för att samordna resurserna inom det militära och civila försvaret.
256
T—-,—
’
Civilförsvaret och hemvärnet
Civilförsvarsutredningens förslag kom i enlighet med dessa direktiv att i stort sett gå ut på att tillskapa en organisation genom
sammanslagning av luftskydds- och utrymningsorganisationerna.
Hemvärnet skall icke ingå. För den centrala ledningen av civilförsvaret skall under Kungl. Maj :t finnas ett generaldirektörsverk,
benämnt civilförsvarsstyrelsen, i vilket verk nuvarande luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen samt riksbrandinspektören tänkas ingå. Länsstyrelserna skola handha såväl det fredstida planläggningsarbetet för civilförsvaret inom vederbörligt län
som ledningen i krig. Härför skall varje länsstyrelse förses med
en ny avdelning – försvarsavdelning – under en civilförsvarsdirektör, varjämte i avdelningen bl. a. skall ingå en kapten på
aktiv stat i egenskap av militärassistent. Landsfiskalsdistrikten,
som nu utgöra luftskyddsområden, skola benämnas civilförsvarsområden under en civilförsvarschef. Polispersonal förutsätts regelmässigt ingå i organisationen. Civilförsvarsplikt för medborgare
mellan 15 och 65 år föreslås.
De propositioner, som numera ligga på riksdagens bord, äro i
stor utsträckning byggda på civilförsvarsutredningens förslag.
Några avvikelser förtjäna dock särskilt beaktande. Civilförsvarsdirektörerna få således en löneklassplacering lägre än vad utredningen föreslagit. Militärassistenten i länsstyrelsen föreslås bli
en pensionerad officer i arvodesbefattning. Polis- och brandbefäl
skola utan särskild ersättning vara skyldiga att taga befattning
med civilförsvaret. Dessa ändringar måste delvis anses innebära
försvaganden. I övrigt har frågan om en samordning av det militära och civila hemortsförsvaret i väsentliga delar lämnats olöst.
Den militära direktivrätten har visserligen i propositionen något
modifierats genom föreskrifter, att Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande, överbefälhavaren skulle utfärda närmare
bestämmelser rörande denna rätt. Föreskriften inger dock i alla
fall betänkligheter. I åtskilliga yttranden har man också ställt sig
betänksam mot denna anordning. Sålunda anför exempelvis länsstyrelsen i Örebro län, »att den· finner den för förslaget grundläggande principen, att civilmyndighet skulle stå och bära ansvar för
beslut, som militär myndighet givit direktiv till, vara uppenbart
orimlig och felaktig. Klara linjer för beslutanderätt och ansvar
såväl i fred som krig måste uppdragas, innan förslaget bragts till
verkställighet. Skulle förslaget genomföras såsom det nu framlagts, vore det fara värt, att civilförsvaret bleve en improvisation
efter olika militära myndigheters direktiv och icke den fasta orga- 257
··—-’\!1’1.-Jr:·-,?’f’ ,, ,, -. f~
’ ,_
·- ·:;~.; ., . :7
Civilförsvaret och hemvärnet
nisation, som krävdes för att det skulle vinna folkets förtroende,
ett förtroende som vore nödvändigt för organisationens effektivitet.»
Å ven i frågan om polischef skall vara civilförsvarschef eller icke
bryta sig uppfattningarna mot varandra. Det kan förtjäna framhållas, att föreningen Sveriges landsfiskaler i sitt yttrande framhåller, att polischef icke borde vara skyldig åtaga sig uppdraget
som civilförsvarschef. Personalbrist i fråga om lämpliga ersättare
samt de rent polisiära uppgifternas utsvällning vid krigsfara och
krig gör det svårt, menar man, att förena befattningarna som polischef och civilförsvarschef. När det gäller militärassistenten i länsstyrelsen framhåller den Sandlerska kommitten i sitt betänkande
vikten av att aktiva officerare utses; detta vore en förutsättning
för en civil operativ ledning i krig.
Det särskilda utskott, som riksdagen tillsatt för civilförsvaret,
kan i riksdagens slutbrådska ej göra mycket annat än att som
grundval acceptera regeringsförslaget, såvitt en av alla åstundad
lösning äntligen skall kunna komma till stånd. Herr Sandler har
också valts till utskottets ordförande, vilket måste fattas så att
utskottet är berett att godta huvudlinjerna – annars måste det
anses som en mindre god sed att till utskottsordförande välja en i
förväg bunden. I de omtvistade frågorna bör riksdagen göra en
noggrann efterprövning.
För hemvärnets del kommer ett civilförsvar uppbyggt enligt nu
föreliggande förslag att innebära ·bestämda nackdelar. Civilförsvaret blir ju de facto en statlig-kommunal försvarsorganisation
med, som man får hoppas, en fast och effektiv ledning från toppen
och ned till botteninstansen samt med fast ekonomisk grundval.
Och när det gäller att utnyttja landets personella resurser har man
civilförsvarsplikten att falla tillbaka på. Hemvärnet hämtar sin
personal ur samma delar av den manliga befolkningen som civilförsvaret, men är för sin rekrytering för närvarande uteslutande
hänvisad till frivilligheten. Dock anges i civilförsvarsutredningens
betänkande, att hemvärnet principiellt sett skall ha prioritetsrätt
beträffande de män, som vid uttagningen av personal för civilförsvaret förklara sig önska tillhöra hemvärnet. Om en hemvärnsplikt vid krig och krigsfara kan undvaras är dock tvivelaktigt,
ifall hemvärnet skall kunna lösa sina utomo!’dentligt viktiga försvarsuppgifter.
Det finns även anledning till bekymmer för hemvärnets del,
när det gäller kommuns möjligheter att genom anslag stödja hem- 258
Civilförsvaret och hemvärnet
värnet. Många kommuner ha lämnat bidrag men regeringsrätten
har upphävt ett överklagat anslagsbeslut såsom innebärande ett
överskridande av kommuns befogenheter. Om denna fråga icke
bringas till en för hemvärnet tillfredsställande lösning, vilket dock
ställts i utsikt av socialminister Möller – statsrådet Rubbestad
står nu för propositionen – kan hemvärnet i förhållande till
civilförsvaret i många fall bli satt på undantag. Detta kan innebära allvarlig risk. Erfarenheten visar nämligen, att en viktig förutsättning för hemvärnsorganisationens bestånd är de kommunala
myndigheternas stöd, vilket tar sig uttryck i beviljande av anslag
till lokaler eller upplåtelse av dylika för hemvärnsorganisationen.
De författningar, som bli en följd av propositionen om civilförsvarslag, liksom de instruktioner m. m., som skola fastställas av
civilförsvarsstyrelsen, måste emellertid ta hänsyn till hemvärnsorganisationens berättigade anspråk främst när det gäller personella angelägenheter.
Civilförsvarsorganisationens genomförande bör överhuvud endast betraktas som ett steg på vägen mot den fullständiga samordningen av militärt och civilt hemortsförsvar. Med hänsyn bl. a.
till vår begränsade tillgång på folk måste denna samordning uppställas som det slutliga målet.
259
OCH HEMVÄRNET
l 1930 års försvarskommissions betänkande förekomma begreppen
hemortsbekämpning och hemortsförsvar. Kommissionen framhöll
sålunda, att de medel, som måste stå till buds för att begränsa
hemortsbekämpningens verkningar och neutralisera en fientlig
luftkrigföring, i första hand äro flygstridskrafter – dessa tänktes
då få en sådan omfattning, att de skulle vara i stånd att tvinga
tillbaka motståndarens flygstationer och förhindra basering i omedelbar närhet av vårt fastland. Utöver flygstridskrafter fordrades
emellertid såsom komplement en ändamålsenlig organisation av
luftförsvaret i övrigt, omfattande såväl ett luftvärnsvapen som
åtgärder för det civila luftskyddet. Under avdelningen om armeorganisationen angav också kommissionen de riktlinjer för det
civila luftskyddet, som enligt dess mening borde uppdragas.
1936 års härordning kom, om ock i mycket begränsad omfattning,
att tillgodose kraven på flygstridskrafter och luftvärnsvapen,
samtidigt som frågan om åtgärder för civilbefolkningens skydd
mot luftkrigföringen lämnades öppen. Man vågar väl göra det
antagandet, att den kostnadsram, som lades till grund för 1936
års härordning, gjorde det för de militära myndigheterna otänkbart att söka tillgodose andra krav på försvarsanstalter än de
rent militära. Man kanske rent av hoppades, att vad som hörde
till luftförsvaret och ej var av rent militär natur så småningom
skulle komma fram på frivillig och civil väg. Så skedde också.
Under senare delen av 1930-talet uppstod nämligen såväl frivilliga luftvärnsföreningar som föreningar för civilt luftskydd. De
förstnämnda arbetade efter två huvudlinjer, nämligen insamlingsverksamhet dels för inköp av luftvärnsmateriel och dels för utbildning av frivilliga. Luftskyddsföreningarna åtogo sig uppgiften att bland allmänheten sprida kännedom om behovet av luftskyddsanordningar av olika slag samt verkade i övrigt för utbildningen, främst av hemskyddets personal. Utmärkande för
utvecklingen under denna tid var emellertid bristen på samordning i egentlig mening mellan de olika organisationer som arbe- 253
.. ·.:.•
– -~ – – – – — – – – — ~~——~~~-~——-’–”——————,
Civilförsvaret och hemvärnet
tade för hemortsförsvaret. När luftskyddsinspektionen 1938 inrättades erhöll dock det civila luftskyddet en central ledning,
även om denna endast försågs med anvisningsrätt. Ar 1939 inrättades utrymningskommissionen med uppgift att handhava den
del av luftskyddsverksamheten, som berörde utrymning och inkvartering. Ar 1940 tillkom· hemvärnet.
1941 års försvarsutredning berörde även frågan om en effektivare organisation av hemortsförsvaret och framhöll i detta sammanhang bland annat nödvändigheten av en fastare organisation
av försvarsområdena. Man föreslog, att landet skulle erhålla en
permanent indelning i försvarsområden; försvarsområdesbefälhavare och försvarsområdesstaber skulle organiseras redan i fred.
Man framhöll vidare, att planläggningen och ledningen av hemortsförsvaret krävde ett omfattande samarbete med de civila myndigheterna, varför det med hänsyn härtill var önskvärt, att försvarsområdenas indelning så långt det ur militär synpunkt var
möjligt skulle överensstämma med den civiladministrativa indelningen i län och landsfiskalsdistrikt. Bland utredningens förslag
till försvarsområdesbefälhavares uppgifter märktes bl. a. följande:
l. Planläggning av försvarsområdets försvar och användning
av de trupper och frivilliga försvarskrafter, som kunna stå till
förfogande.
2. Samarbete med civiladministrativa myndigheter beträffande
planläggning av hemortsförsvar,. utrymning, skogsbrandskydd,
luftskydd m. m.
Förslaget om inrättande av en hemortssektion inom militärbefälsstaberna var också ett bevis för den ökade betydelse, som hemortsförsvaret numera tillmättes.
Det torde kunna fastslås, att ovanstående förslag, som sedermera
i allt väsentligt vann riksdagens gillande, visade, att man på militärt håll inrättade sig för att möta de ökade krav på den militära
organisationen, vilka bedömdes erforderliga, därest hemortsförsvaret-militärt och civilt- skulle samordnas under militär ledning i operativt hänseende.
På vintern 1941 lät överbefälhavaren frågan angående hemortsförsvaret- både det militära och det civila- bli föremål för en
utredning inom högkvarteret. Utredningen, som resulterade i en
PM, utmynnade i förslag om samordning under militär ledning
av hemvärn, luftskydd, utrymning o. s. v. Ifrågavarande PM överlämnades till Kungl. Maj:t, efter det att överbefälhavaren inhämtat överståthållarämbetets och samtliga länsstyrelsers yttrande
254
Civilförsvaret och hemvärnet
över densamma. Flertalet av ovannämnda myndigheter anslöt sig
i princip till överbefälhavarens förslag men rekommenderade samtidigt, att frågan skyndsamt borde bliva föremål för närmare utredning.
Regeringen tillkallade sedermera särskilda sakkunniga – 1941
års hemortsförsvarssakkunniga under expeditionschefen Natt och
Dags ledning – med uppgift att verkställa en utredning rörande
hemortsförsvaret. Dessa sakkunniga, som började sin verksamhet
i mitten av juli 1941, ansågo sig, på grund av det då rådande utrikespolitiska läget, nödsakade att till en början söka åstadkomma
en provisorisk lösning av samordnings- och ledningsproblemen
beträffande hemortsförsvaret. Förslag härom avgavs redan i
augusti 1941; det föreslogs att planerande av åtgärder skulle
vidtagas, vilka skulle säkerställa hemortsförsvarets operativa
ledning, om landet skulle råka i krig, innan ett närmare utarbetat
förslag kunde färdigställas. I januari 1942 tillsatte Kungl. Maj :t
i enlighet med nyssnämnda förslag de s. k. hemortsförsvarsassistenterna. Dessa anställdes som särskilda tjänstemän hos länsstyrelserna med uppgift att försvarsområdesvis kartlägga befintliga organisationer, främst luftskyddet, utrymningen och skogsbrandskyddet, samt att i övrigt förbereda sig för att inom försvarsområdesstaben, därest Kungl. Maj:t så beslutade, närmast under
försvarsområdesbefälhavaren handha den operativa ledningen av
nämnda organisationer och övrigt civilt hemortsförsvar.
Det omfattande problemkomplex, som de sakkunniga ställdes
inför, var av sådan natur, att arbetet kom att kräva lång tid.
Samhällets organisation för det totala kriget visade sig vid ett
närmare studium innefatta frågor av så genomgripande slag
för den enskilde medborgaren, för myndigheter, företag och institutioner, att ett hastverk var uteslutet. Genom hemortsförsvarsassistenternas tillsättande hade man dessutom skapat garantier
för att hemortsförsvarets organisation och uppgifter klarlades för
myndigheter och enskilda i avsevärd utsträckning. De krigsspel,
som på de sakkunnigas initiativ kommo till stånd överallt i landet,
bidrogo avsevärt till att hemortsförsvarets problem, inte minst
samarbetsproblemen, mera allmänt konkretiserades. På sommaren
1943 var emellertid utredningen klar, och ett i detalj utformat
förslag till hemortsförsvarets ordnande utformat. De riktlinjer
som här uppdrogas voro i huvudsak klara och rationella, vilket
tidigare framhållits i denna tidskrift.
Det Natt-och-Dagska betänkandet blev emellertid utsatt för en
255
.·. ··” .·~
Civilförsvaret och hemvärnet
hå~dhänt kritik, som otvivelaktigt i åtskilliga avseenden sköt över
målet. överbefälhavaren, general Thörnell, kom heller icke att
stödja hemortsförsvarssakkunnigas förslag, som han dock tidigare,
bl. a. i samband med hemortsförsvarsassistenternas tillskapande,
i princip måste sägas ha biträtt. Denna nya ståndpunkt motiverades med, att de militära .myndigheterna, främst då försvarsområdesbefälhavaren, redan voro så hårt belastade, att de icke
skulle tåla den merbelastning, som folkskyddsorganisationens inordnande i ·den militära organisationen skulle innebära. Farhågan
att folkskyddsorganisationens infogande under fjär·de huvudtiteln L framtiden skulle medföra för försvaret mycket ogynnsamma finansiella konsekvenser kan måhända också ha inverkat.
Det råder intet tvivel om, att vissa modifikationer i förslaget i
fråga bl. a. om länsstyrelsernas och polisens ställning i folkskyddet skulle ha kunnat vidtagas, utan att organisationsförslaget i
övrigt behövt ändras. Enligt betänkandet skulle som bekant en
ny försvarsgren- folkskyddet- tillskapas, i vilken även hemvärnet föreslogs ingå. Folkskyddet skulle vara underställt överbefälhavaren, som dock endast skulle giva direktiv i huvudfrågorna;
däremot skulle det civila hemortsförsvaret i åtskilliga delar ej
lyda under överbefälhavaren utan vara direkt underställt Kungl.
Maj :t. Härigenom löstes frågorna om enhetlig ledning och samordning på ett naturligt sätt. Det var aldrig tal om någon militarisering av samhället; det var endast fråga om att genom organisatoriska åtgärder säkerställa enkla och klara befälslinjer, samtidigt som frågan om att utnyttja den icke krigstjänstskyldiga delen av befolkningen löstes på ett effektivt och i möjligaste mån
rättvist och rationellt sätt. Under fred skulle de militära myndigheterna ej få större inflytande över det civila hemortsförsvaret,
än som ansågs nödvändigtvis föranledas därav, att dessa myndigheter i krig måste bära ansvaret för den operativa ledningen.
Efter alla kritiska remissyttranden tillsatte regeringen 1943
års civilförsvarsutredning med landshövding Sandler som ordförande och med uppgift att i enlighet med vissa direktiv överarbeta hemortsförsvarssakkunnigas betänkande. Enligt dessa direktiv skulle ·den nya hemortsförsvarsorganisationen förlänas civil
karaktär och i densamma borde icke ingå militära försvarsuppgifter av det slag, som nu åvilar hemvärnet. De militära myndigheterna skulle emellertid erhålla det inflytande och de befogenheter, som erfordrades för att samordna resurserna inom det militära och civila försvaret.
256
T—-,—
’
Civilförsvaret och hemvärnet
Civilförsvarsutredningens förslag kom i enlighet med dessa direktiv att i stort sett gå ut på att tillskapa en organisation genom
sammanslagning av luftskydds- och utrymningsorganisationerna.
Hemvärnet skall icke ingå. För den centrala ledningen av civilförsvaret skall under Kungl. Maj :t finnas ett generaldirektörsverk,
benämnt civilförsvarsstyrelsen, i vilket verk nuvarande luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen samt riksbrandinspektören tänkas ingå. Länsstyrelserna skola handha såväl det fredstida planläggningsarbetet för civilförsvaret inom vederbörligt län
som ledningen i krig. Härför skall varje länsstyrelse förses med
en ny avdelning – försvarsavdelning – under en civilförsvarsdirektör, varjämte i avdelningen bl. a. skall ingå en kapten på
aktiv stat i egenskap av militärassistent. Landsfiskalsdistrikten,
som nu utgöra luftskyddsområden, skola benämnas civilförsvarsområden under en civilförsvarschef. Polispersonal förutsätts regelmässigt ingå i organisationen. Civilförsvarsplikt för medborgare
mellan 15 och 65 år föreslås.
De propositioner, som numera ligga på riksdagens bord, äro i
stor utsträckning byggda på civilförsvarsutredningens förslag.
Några avvikelser förtjäna dock särskilt beaktande. Civilförsvarsdirektörerna få således en löneklassplacering lägre än vad utredningen föreslagit. Militärassistenten i länsstyrelsen föreslås bli
en pensionerad officer i arvodesbefattning. Polis- och brandbefäl
skola utan särskild ersättning vara skyldiga att taga befattning
med civilförsvaret. Dessa ändringar måste delvis anses innebära
försvaganden. I övrigt har frågan om en samordning av det militära och civila hemortsförsvaret i väsentliga delar lämnats olöst.
Den militära direktivrätten har visserligen i propositionen något
modifierats genom föreskrifter, att Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande, överbefälhavaren skulle utfärda närmare
bestämmelser rörande denna rätt. Föreskriften inger dock i alla
fall betänkligheter. I åtskilliga yttranden har man också ställt sig
betänksam mot denna anordning. Sålunda anför exempelvis länsstyrelsen i Örebro län, »att den· finner den för förslaget grundläggande principen, att civilmyndighet skulle stå och bära ansvar för
beslut, som militär myndighet givit direktiv till, vara uppenbart
orimlig och felaktig. Klara linjer för beslutanderätt och ansvar
såväl i fred som krig måste uppdragas, innan förslaget bragts till
verkställighet. Skulle förslaget genomföras såsom det nu framlagts, vore det fara värt, att civilförsvaret bleve en improvisation
efter olika militära myndigheters direktiv och icke den fasta orga- 257
··—-’\!1’1.-Jr:·-,?’f’ ,, ,, -. f~
’ ,_
·- ·:;~.; ., . :7
Civilförsvaret och hemvärnet
nisation, som krävdes för att det skulle vinna folkets förtroende,
ett förtroende som vore nödvändigt för organisationens effektivitet.»
Å ven i frågan om polischef skall vara civilförsvarschef eller icke
bryta sig uppfattningarna mot varandra. Det kan förtjäna framhållas, att föreningen Sveriges landsfiskaler i sitt yttrande framhåller, att polischef icke borde vara skyldig åtaga sig uppdraget
som civilförsvarschef. Personalbrist i fråga om lämpliga ersättare
samt de rent polisiära uppgifternas utsvällning vid krigsfara och
krig gör det svårt, menar man, att förena befattningarna som polischef och civilförsvarschef. När det gäller militärassistenten i länsstyrelsen framhåller den Sandlerska kommitten i sitt betänkande
vikten av att aktiva officerare utses; detta vore en förutsättning
för en civil operativ ledning i krig.
Det särskilda utskott, som riksdagen tillsatt för civilförsvaret,
kan i riksdagens slutbrådska ej göra mycket annat än att som
grundval acceptera regeringsförslaget, såvitt en av alla åstundad
lösning äntligen skall kunna komma till stånd. Herr Sandler har
också valts till utskottets ordförande, vilket måste fattas så att
utskottet är berett att godta huvudlinjerna – annars måste det
anses som en mindre god sed att till utskottsordförande välja en i
förväg bunden. I de omtvistade frågorna bör riksdagen göra en
noggrann efterprövning.
För hemvärnets del kommer ett civilförsvar uppbyggt enligt nu
föreliggande förslag att innebära ·bestämda nackdelar. Civilförsvaret blir ju de facto en statlig-kommunal försvarsorganisation
med, som man får hoppas, en fast och effektiv ledning från toppen
och ned till botteninstansen samt med fast ekonomisk grundval.
Och när det gäller att utnyttja landets personella resurser har man
civilförsvarsplikten att falla tillbaka på. Hemvärnet hämtar sin
personal ur samma delar av den manliga befolkningen som civilförsvaret, men är för sin rekrytering för närvarande uteslutande
hänvisad till frivilligheten. Dock anges i civilförsvarsutredningens
betänkande, att hemvärnet principiellt sett skall ha prioritetsrätt
beträffande de män, som vid uttagningen av personal för civilförsvaret förklara sig önska tillhöra hemvärnet. Om en hemvärnsplikt vid krig och krigsfara kan undvaras är dock tvivelaktigt,
ifall hemvärnet skall kunna lösa sina utomo!’dentligt viktiga försvarsuppgifter.
Det finns även anledning till bekymmer för hemvärnets del,
när det gäller kommuns möjligheter att genom anslag stödja hem- 258
Civilförsvaret och hemvärnet
värnet. Många kommuner ha lämnat bidrag men regeringsrätten
har upphävt ett överklagat anslagsbeslut såsom innebärande ett
överskridande av kommuns befogenheter. Om denna fråga icke
bringas till en för hemvärnet tillfredsställande lösning, vilket dock
ställts i utsikt av socialminister Möller – statsrådet Rubbestad
står nu för propositionen – kan hemvärnet i förhållande till
civilförsvaret i många fall bli satt på undantag. Detta kan innebära allvarlig risk. Erfarenheten visar nämligen, att en viktig förutsättning för hemvärnsorganisationens bestånd är de kommunala
myndigheternas stöd, vilket tar sig uttryck i beviljande av anslag
till lokaler eller upplåtelse av dylika för hemvärnsorganisationen.
De författningar, som bli en följd av propositionen om civilförsvarslag, liksom de instruktioner m. m., som skola fastställas av
civilförsvarsstyrelsen, måste emellertid ta hänsyn till hemvärnsorganisationens berättigade anspråk främst när det gäller personella angelägenheter.
Civilförsvarsorganisationens genomförande bör överhuvud endast betraktas som ett steg på vägen mot den fullständiga samordningen av militärt och civilt hemortsförsvar. Med hänsyn bl. a.
till vår begränsade tillgång på folk måste denna samordning uppställas som det slutliga målet.
259