Finlands ödestimma

————–~·······–~-·-·
FINLANDS ÖDESTIMMA
OM händelserna i Finland omkring midsommar har från den
finska regeringens sida icke lämnats någon uttömmande redogörelse. Vad som sagts från officiellt finskt håll har tillsvidare
bestått av antydningar, vilka icke givit någon verklig inblick i
vad som skett. Ej heller har man velat precisera Finlands nuvarande politiska läge – inte ens statsminister Linkomies’ tal
skapade den fullständiga klarheten. Desto rikligare ha ryktena
och kannstöperierna florerat. Det kan under dessa förhållanden
vara på sin plats att försöka analysera sig till vad som av alla
rykten och uppgifter är vederhäftigt samt söka eliminera det
osannolika. Enligt denna metod 1
kan man med de uppgifter som
genom olika källor äro tillgängliga skapa sig en viss bild av händelseförloppet.
Det synes som om den finska regeringen- i fråga om utrikespolitiken ligger den verkliga ledningen hos president Ryti, vars
vilja regeringen i dessa frågor följer – efter de i mars strandade
förhandlingarna med ryssarna icke helt övergivit fredslinjen utan
i viss utsträckning fortsatt sonderingarna österut. Samtidigt höll
man dock fast vid den tyska vapenbrödrapolitiken, i vilken uteblivna spannmålsleveranser under våren utgjorde diskussionens
centralaste fråga (det var på detta politiska altare Svenska Pressen
offrades). Med de ryska sonderingarna gick det emellertid ej
framåt; ryssarnas misstroende till regeringen Linkornies utgjorde
av allt att döma ett svårt hinder.
När det militära läget efter det ryska genombrottet på Karelska
näset visade den finska ledningen nödvändigheten att koncentrera
alla krafter på fredslinjen blev regeringsombildningen proberstenen för den nya politiken.
Blickarna gingo nu till marskalken av Finland, som ansågs böra
träda fram och taga ledningen i sina händer. Han torde ha erbjudits alternativt presidentposten eller en »statsledar»-post, vilken
skulle genom en speciallag inrättas och vilken skulle ge honom
den absoluta ledningen av Finlands politik. Han torde härvid
kunnat räkna odelat på understöd av hela Finlands folk. Mannerheim avböjde emellertid, enligt uppgift icke av politiska utan av
319
•.
:l:.
Finlands ödestimma
personliga skäl. Det återstod då att bilda en ny regering under
Rytis presidentskap. Det första budet gick till Mannerheims närmaste medhjälpare och vän, försvarsministern Walden, vilken
visserligen redan 1940 tillhört regeringen men ansetts i denna
intaga en relativt fristående ställning. Men även Walden avböjde
av personliga skäl. Presi9-enten vände sig nu den 18 eller 19 juni
till utrikesminister Ramsay. Denne var visserligen djupt engagerad i regeringen Linkomies’ politik, men man ansåg sig ha orsak
utgå ifrån att han icke av de ledande inom Sovjetunionen betraktades som persona ingrata. Ramsay fick snabbt ihop sin regering.
Den skulle huvudsakligen bestå av de gamla ministrarna, men de
i den tyska politiken mest engagerade skulle bort, nämligen Linkomies, Tanner, Reinikka, Lehtonen och Osara, och i stället skulle
inträda mera moderata element, t. o. m. en av de trettiotre, friherre
Ernst von Born. Inrikesministern Ehrnrooth skulle likaledes ersättas med den både smidige och kraftfulle landshövdingen i Lappland, Hillilä. Ramsay skulle själv kvarstå som utrikesminister.
Detta förslag fick icke något gott mottagande från riksdagsgruppernas sida. Varken socialdemokrater eller svenskar ansågo
kursförändringen tillräckligt markerad. Ramsay befarades dessutom sakna kraft att bemästra de utomordentliga svårigheter även
av inrepolitisk art som komme att yppa sig. Agrarerna kastades
mellan olika ytterligheter allt efter arten av de nyheter, som inlöpte från fronten. Icke heller för dem tedde sig Ramsay såsom
den starke man, som nu behövdes. Emellertid insågo alla att det
måste handlas snabbt, och även en mindre utpräglad markering
av en ny regeringsriktning var till nytta, varför riksdagsgrupperna trots sina betänkligheter böjde ·sig för presidentens val av
statsminister. Från den 20 juni syntes allt klart för regeringen
Ramsay, vars tillträde väntades varje timme under de två följande
dagarna. Något hinder förelåg emellertid alltjämt – av vilket
slag har icke kunnat fastställas. Det har gissats på att Ramsay
skulle ha väntat på de ryska fredsvillkoren, om vilka man visste
att sonderingar pågingo. Detta låter dock osannolikt; hela iden
med regeringsskiftet låg ju däri att genom detsamma en mera
gynnsam atmosfär för sådana underhandlingar skulle skapas. Men
det har även sagts att man avvaktade det tyska ställningstagandet.
Det finnes indicier på att så dock icke var .fallet. Huru som helst,
intill torsdag eftermiddag den 22 juni är det uppenbart att de
ledande männen Ryti, Mannerheim och Ramsay arbetade helt
efter den s. k. fredslinjen och att det blott var en fråga om dagar
a2o
Finlands ödestimma
eller timmar när detta skulle manifesteras genom ett regeringsbyte.
Trots att Ryti till en början valde fredslinjen torde han ha betraktat det vara ur olika synpunkter mindre välbetänkt att till
statsminister utse någon, som genom sitt blotta namn markerade en
ny kurs. Skulle exempelvis Paasikivi ha blivit mannen, befarade
man att soldaterna vid fronten skulle uppfatta detta som fred
omedelbart och därför svikta vid ryssarnas offensiv. Ramsays
namn var mera obestämt och kunde antyda olika möjligheter.
Detta förklarar också det egendomliga att Ramsay som tänktes bli
chef för »fredsregeringen», nu kvarstår som utrikesminister efter
den nya alliansen med Tyskland.
När helsingforsarna efter midsommarhelgen kommo tillbaka till
staden var läget emellertid totalt förändrat. Regeringen arbetade
febrilt på Finlands närmare anslutning till Tyskland.
Man känner till tvenne omständigheter, som kunnat påverka
denna plötsliga frontförändring. Dels hade sonderingar inletts,
som givit till resultat att ryssarna innan de gåvo sig in på fredsförhandlingar önskade en deklaration från Finland, innebärande
erbjudande att kapitulera på villkor, varom skulle förhandlas i
Moskwa. Dels inträffade utrikesminister von Ribbentrop i Helsingfors den 22 juni kl. 8 på kvällen samt kvarblev i staden över
hela midsommarhelgen ända till tisdagen den 27 juni. Slutligen
kan man tänka sig att det militära läget under midsommarhelgen
försämrats på ett allvarligt sätt.
Det bör anmärkas, att sonderingarna i Moskva – vilka ännu
en gång skedde genom den svenska regeringens förmedling – torde
ha gjorts torsdagen den 22 och att ryssarnas ovan antydda svar
kom påföljande dag, midsommaraftonen. Den tyske utrikesministern befann sig alltså när svaret anlände i den finska huvudstaden.
Detta torde förklara, varför någon delegat aldrig kom att skickas
för att inhämta kapitulationsvillkoren.
Det finnes många omständigheter som tyda på att den ryska
hållningen icke blev den omständighet som primärt föranledde en
revidering av regeringspolitiken, fastän dess betydelse för händelseförloppet säkerligen ej bör underskattas. Vad herr von Ribbentrop hade med sig vet man ej. Att han kunde utlova milWir
hjälp liksom värdefulla leveranser av livsmedel och råvaror, därom
råder intet tvivel. Men lika sannolikt är väl att hans besök aktualiserat vissa mindre angenäma följder av en uppgörelse med ryssarna. Som en förklaring till den finska regeringens överraskande
321
..
…
Finlands ödestimma
mjukhet har sålunda angivits att de tyska trupperna redan skulle
ha varit på väg, när Ribbentrop kom till Finland, och att de
oberoende av den finska regeringens hållning skulle ha landstigit.
Inför ett sådant perspektiv, som skulle ha betytt villervalla i
landet, upplösning av försvaret och en snabb rysk frammarsch och
ockupation av hela landet, skulle den finska regeringen givit efter.
Rykten ha också förmält att vädjan om tysk hjälp i så bestämd
form påyrkats från den finska militärledningens sida att regeringen icke kunnat motsätta sig dessa krav. Allt detta utgör
dock endast spekulation. Vad som verkligen betingat omkastningen i Finlands politik, kunna sannolikt endast några få personer lämna besked om, knappast ens hela Finlands regering.
Som resultat av midsommarhelgens förhandlingarförelågovissa
tyska löften, men mot dem en fordran på en sådan förbindelse som
skulle utesluta separat finsk fredsuppgörelse med Sovjet. Redan
under midsommarhelgen meddelades detta ordförandena för riksdagsgrupperna, vilka i huvudsak varnade regeringen för att beträda en sådan väg. Måndagen den 26 juni var saken före i riksdagsgrupperna, varvid socialdemokraterna, svenskarna och framstegspartiet jämte en liten minoritet bland agrarerna ställde sig
emot alliansen med Tyskland. När regeringen fick klart för sig
att en betydande majoritet inom riksdagen komme att rösta emot
dess politik, inhiberades ett redan utsatt hemligt plenum, och
avtalet fick form av ett handbrev från president Ryti till rikskansler Hitler.
Formell rättighet härtill kan det möjligen tänkas att Ryti hade;
Finlands regeringsform ger presidenten vidsträckta befogenheter
på det utrikespolitiska området. Men att man handlade mot en av
det parlamentariska statsskickets grundregler, därom råder intet
tvivel. Helt fria från beskyllningar för statskupp gingo presidenten
och hans närmaste män icke, ehuru beskyllningarna måste ha försvagats, sedan en majoritet i riksdagen till sist förklarat sig icke
vilja undandraga regeringen sitt stöd. Kvar står att avtalet med
Tyskland reellt, om ej folkrättsligt, är knutet till den nuvarande
presidentens person utan någon borgen av den finska riksdagen.
I riksdagen och i invigda kretsar framkallade såväl frågans
sakliga avgörande som dess formella skötsel en storm. Men man
stod inför ett fullbordat faktum; samtidigt som brevet till Hitler
avgick landstego redan trupper i södra Finland. Först var det
oppositionens avsikt att genom en interpellation giva regeringen
respass, men planen fick av tekniska skäl förfalla. Sedan över- 322
—···-’
,!;_: • ~L__ _ _ ___._.___ _ _ _ _ __
Finlands ödestimma
vägde de tre oppositionspartierna att bortkalla sina representanter
från regeringen. För socialdemokraterna blev avgörandet svårt.
Utrikespolitiskt syntes det klart att en reaktion mot den tyska
alliansen var nödvändig. Men det gällde å andra sidan att icke
framkalla en inre splittring, och främst av allt måste armens
stridsmoral upprätthållas. Dessutom voro socialdemokraterna
rädda att av andra partier betraktas som fosterlandsförrädare, om
de i ett avgörande ögonblick undandrogo sig regeringsansvaret.
Tanner torde i saken ha varit odeciderad, även om det påståtts
att han till slut ansett betänkligheterna mot att socialdemokraterna lämnade regeringen överväga; överhuvud har man det intrycket att han för en gångs skull varit skjuten åt sidan vid de
förhandlingar som föregingo Ribbentropavtalet. Partiets beslut,
fattat av en liten majoritet, blev att ministrarna tills vidare skulle
kvarstanna, men i saken skulle publiceras en kommunike, vars
ordalydelse ej lämnade rum för något som helst tvivel angående
socialdemokraternas enhälliga inställning mot alliansen med
Tyskland.
Under förhandenvarande omständigheter nöjde sig den svenska
riksdagsgruppen med att till Ramsay och Ehrnrooth meddela att
dessa icke mera åtnjöto gruppens förtroende. Om det lilla framstegspartiet vidtagit någon åtgärd har man sig icke bekant. Bland
den stora allmänheten i Finland syns man överhuvud veta mycket
litet om vad som skett.
Den mindre tyska trupp, vilken samtidigt som avtalet undertecknades steg i land i Helsingfors och demonstrativt genomtå-
gade centrala stadsdelar, väckte ingen som helst entusiasm, mest
förundran och endels förtrytelse. Att det rör sig i arbetarkretsar
är säkert. statsministerns försäkran att ingen annan utväg funnits har i andra kretsar, speciellt inom den finska högern, verkat
lugnande. Man tror väl icke så mycket på att den tyska hjälpen
skulle få någon verklig betydelse, men om ingen annan utväg stod
att finna, så var väl- resonerar man- annat ej att göra. Att
en djup pessimism lagt sig över hela Finland är för varje iakttagare uppenbart.
Tills vidare har något spår av tysk inblandning i inre finska ·
angelägenheter icke förmärkts, möjligen bortsett från episoden
med flygtransporten av svenska tidningar. Däremot kan man hos
de finska myndigheterna konstatera en viss återgång till systemet
Rangell.
* *
*
323
••··__,…..J==z=rr ·” :ic·w: ………. … ~
Finlands ödestimma
Så långt händelsernas gång vid det skickelsedigra avgörandet i
midsomras, i den mån det varit möjligt att rekonstruera dem.
Det snabba ryska genombrottet på Näset, Viborgs fall och den
brådstörtade finska utrymningen av Fjärrkarelen ha för Sverige
känts som tilldragelser ännu viktigare än västmakternas visserligen långsamma men hittillt? oemotståndliga invasion i Frankrike.
Åven för Finlands folk torde slagkraften i den ryska offensiven
ha kommit likt ett åskslag. I Finland hade man nog aldrig föreställt sig landets försvar i öster som i längden bombsäkert. Men
man hade trott, att innehavet av Fjärrkarelen var ett strategiskt
tillskott av största värde; man ansåg sig också kunna i god tid
genom spaning varsna, när de uttunnade ryska linjerna fyllts och
ett anfall vore att vänta; och man räknade med att kunna bjuda
ryssarna liksom tidigare ett hårt och segt och tidsödande motstånd.
Förhandsberäkningarna slogo dock slint fullständigt. Huvuddelen
av den finska armen stod öster om Ladoga, men ryssarnas anfall
sattes, tydligen ganska överraskande, in mot Näset. Där voro divisionerna få, och försvarslinjerna bakom den framskjutna fronten
torde aldrig ha fått den styrka eller i vart fall det antal som förmodats. Genom snabbheten i den ryska stöten mot Viborg hotades
huvuddelen av armen i flanken och måste hastigt börja reträtten
från det ryska Karelen. Fjärrkarelens erövring 1941-42 blev
alltså – åtminstone så som ryssarna denna gång lade upp sin
strategi – en militär belastning för Finland. Att den, till följd
av krigshändelsernas utveckling efter Stalingrad, länge varit en
politisk belastning är alltför känt. Anmärkningsvärt är likväl
det framgångsrika motstånd, som finnarna bjudit Röda armen
ovanför Viborg och på Näsets östra del, sedan den första ryska
stormvågen ebbat ut. För det finska högkvarteret och även för
marskalken torde felberäkningen ha medfört en kännbar prestigeförlust, den första sedan 1939.
Den stora frågan för Finlands del och även för hela Nordens
är dock, om presidenten Rytis beslut att fastkedja Finlands öde
med Tysklands mänskligt att döma kan öppna några ljusare utsikter för vårt olyckliga broderfolks framtid. Åven de svenskar,
som hittills alltid velat förstå och försvara Finlands politik från
1941- och dit har Svensk Tidskrift alltid hört- måste nu bekänna,
att de i den finska regeringens förtvivlade steg inte kunna se
någon ökad säkerhet för Finlands frihet och självständighet. Den
hjälp, Tyskland nu är i stånd att sända, må kunna bidra till att
för stunden hejda ryssarnas anlopp. Men de tyska armeerna ha
324
.~: .
Finlands ödestimma
under två år endast gått från nederlag till nederlag. Och i det
ögonblick, som von Ribbentrop slöt tvångsavtalet med Ryti, vacklade hela den tyska ostfronten, samtidigt som tyskarna i Normandie och i Italien hotades av dödliga sår från västmakterna. Den
tyska hjälpen kan under sådana förhållanden lätt bli en kur,
»som hjälper för i dag men gör i morgon sjufalt värre». Och
Tysklands stöd kan obotligt kompromettera Finland ej blott hos
det redan misstänksamma Ryssland utan även hos västmakterna,
vars realpolitik blir än svårare att förena med Atlantchartans höga
principer om de mindre nationernas rätt.
Den svenska statsledningen torde ha tillrått Finland att göra
upp med Sovjet, trots de hårda villkor som kunde förutses. Givetvis gavs detta råd av månhet om Finlands framtid. Möjligheterna
för Finland att komma till samförstånd med Ryssland, även om
det i det förhandenvaranie läget måste kosta Karelens förlust,
bedömdes vara större genom en uppgörelse än genom en fortsatt
ödesdiger strid. Om Tyskland skulle brista samman och Finland
sedan stå vanmäktigt mot Sovjet, utan att påräkna västmakternas
stöd eller utan att dessa kunna hindra Ryssland från att förfara
efter gottfinnande, kan – med tanke på de tidigare händelserna i
Baltikum och Polen och Sovjets skoningslösa folkförflyttningar
därifrån- inte blott den finska statens självständighet utan även
det finska folkets framtid som nation komma i den största fara.
Därför måste vi svenskar frukta, att den finska regeringens förtätade ödesgemenskap med Tyskland kan ända i en katastrof värre
än en tillfällig tysk ockupation.
Detta sägs utan anklagelser mot Finlands politiska och militära
ledning. Vi ha ingen rätt att döma dem, som intet annat göra
än till det yttersta och med de största blodsoffer försvara sitt
fosterlands mark och sin frihet mot den makt, som varit
angriparen och därför också förblir angriparen. Om Ryssland vill rikta ett dråpslag mot Finland, sker det utan all annan
rätt än våldets. Finland har aldrig utgjort något hot mot Sovjetunionen; det är groteskt av ryssarna att inför världen vilja göra
den lilla grannstat till ett hot, som ännu sommaren 1939 inte hade
någon försvarslinje på Näset utan i största hast måste improvisera
en på hösten samma år, sedan ryssarna framställt sina ultimativa
krav. Finland har dragits in i kriget mot sin vilja, och det har
– alla mer eller mindre olyckliga självförhävelser till trots –
aldrig gjort annat än värjt sin nationella frihet. Även västmakterna ha sin del i ansvaret för Finlands lidanden genom att inte
325
·—–
—- ~~-~——–
Finlands ödestimma
kraftigare än som skett påverka Sovjetregeringen till .rimligare
fredsvillkor för Finland. Och vad Tyskland och von Ribbentrop
beträffar är deras skuldbörda ännu större, ty just Molotov-Ribbentrop-pakten 1939 gav den ryska imperialismen tillfälle till angreppen mot Östersjöns mindre stater.
Intet kan heller vara orimligare än att i Finlands försvarsstrid
mot Ryssland se ett led i kampen mellan demokrati och diktatur,
därvid Finland skulle ha slutit upp på ,diktaturens sida. Finlands
folk är säkerligen ett av Europas av demokrati mest genomsyrade.
Däruti har förvisso ingen rubbning skett, trots Rytis maktfullkomliga uppträdande mot riksdagen. Efter vanliga begrepp är
däremot Ryssland ingen demokrati, så länge endast ett parti- det
kommunistiska – är tillåtet och härskar. Att det ryska folket i
»fosterlandskriget» stött regeringen och offrat sig på det mest otroliga och i och för sig beundransvärda vis ändrar inte detta faktum.
Midsommarbeslutet i Helsingfors har fjärmat Finland ett stycke
från Sverige och det övriga Norden. Ändock måste Sverige intensivare än någonsin leva med i Finlands öde. Fastän Rytis tärningskast för oss ter sig som den största äventyrlighet kunna vi
aldrig uppge hoppet om en väg för Finland på nytt till ljuset.
Till sist måste dock världssamvetet slå alarm. Finland har inte
mindre rätt att leva fritt än alla de ockuperade stater, som också
en gång överfallits utan egen förskyllan men nu vänta befrielsens
timma snart slå.
15.7. 44.
326
·–~ – ….A.:___ _L__ _ _~_ _ _…._.___ _ _ _ _ _ _ __