Nordens stora drama
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
.·
NORDENS STORA DRAMA
Av f utrikesminister FELIX CIELENS1
HARDA stormar ha blåst över Europas Nord sedan september
1939, då det stora världsåskvädret bröt ut. Vilka stormar komma
ännu att härja~ För att kunna förutse det stora nordiska dramats
nästa akt måste vi kort analysera vad som redan utspelats. De
militära och politiska händelserna i Europa sedan september 1939
följa inte tillfälligtvis på varandra utan ha ett djupare, ofta osynligt orsakssammanhang. Det finnes mellan dem en betingad växelverkan i tid och rum.
l. När utrikesminister von Ribbentrop i augusti 1939 plötsligt
undertecknade icke-angreppspakten med utrikeskommissarie Molotov stod det fullt klart, vad som dolde sig bakom denna till synes
oskyldiga överenskommelse: Stalin gav fullt avsiktligt Hitler fria
händer i ett krig mot Polen, liksom i ett krig mot England och
Frankrike. Vidare fick Hitler fria händer mot Danmark och
Norge. I gengäld skänkte rikskanslern Ryssland handlingsfrihet
mot Finland, de baltiska staterna, östra Polen och Rumänien (Bessarabien). Programenligt erövrade Stalin hösten 1939 såsom Hitlers allierade Polens östra provinser, tilltvang sig med krigshot militära och marina baser i Baltikum och överföll Finland.
För de tre baltiska staterna var detta början till slutet för deras
oavhängighet. Från första stund när de ryska baserna upprättades var detta tydligt för alla utom för de officiella bärarna av
statsmakten i de tre baltiska staterna; de ledande varken ville
eller kunde förstå vad som var å bane, ty eljest skulle de ha avböjt
Moskvas fordringar och gemensamt uppbådat de baltiska folken
att med vapenmakt försvara den nationella friheten, på samma
sätt som Finland senaTe har gjort.
Efter nio månader visade sig de katastrofala verkningarna av
1 Förf. till denna uppsats, som är socialdemokrat, var tidigare Lettlands utrikesminister samt sedermera sitt lands minister bl. a. i Paris. Förf. uppehåller sig f. n.
i Sverige, dit han för någon tid sedan flytt från Lettland.
334
l’.
Nordens stora drama
Sovjetunionens tidigare partiella ockupation av Baltikum – en
ockupation som Moskva hade genomfört på grundval av 1939 års
s. k. vänskapsfördrag! I juni 1940 införlivades de baltiska staterna
i Sovjetunionen med våld och list, genom öppet brott mot internationella fördrag och mot de tre ländernas konstitutioner.
Ehuru de baltiska staterna inte hade någon politisk förbindelse
med det skandinaviska blocket som sådant, befunno de sig dock i
nästan samma politiska situation som detta. Belägna vid Östersjön
drabbades de av liknande politiska och militära tryck, som Östersjöns stormakter kunde och ville utöva på Norden. Denna »ödesgemenskap» mellan Norden och Baltikum var inte blott beroende
av läget i Östersjön utan även av de moderna trafikmedlen, som
övervunnit avstånden. Redan upprättandet av sovjetbaser i Baltikum 1939 betydde en mycket viktig maktförskjutning till Rysslands förmån i Östersjön. Denna tangerade direkt Sveriges säkerhetsintressen. Dessa berördes än mer, när Ryssland genom sitt
krig mot Finland trängde ytterligare fram mot Östersjön vid
»arrenderingen» av Hangö. Men de tyska motvikterna ökades
också genom ockupationen av Danmark och Norge.
2. Efter sitt geografiska läge är Finland icke egentligen en nordisk utan en baltisk stat. Under de första frihetsåren sökte finnarna också själva etablera samarbete med de andra baltiska staterna, för att tillsammans med dem vinna garanti för den gemensamma säkerheten och för det nya status quo vid Östersjön. Den
främste exponenten i Finland för denna baltiska orientering var
utrikesminister Holsti. Efter några år hade emellertid Finland
svängt om. Det ville avlägsna sig från den politiska farozon, som
Baltikum utgjorde, och rent av isolera sig. Finland trodde sig
kunna vinna den största säkerheten genom sin geografiska avskildhet vid Europas nordligaste rand, liksom genom sin neutralitet
och sin samverkan med de gamla skandinaviska staterna. Och likaväl råkade det redan i världskrigets tredje månad in i ett fruktansvärt krig.
När Finland vägrade att följa de baltiska folkens exempel och
avböjde de ryska kraven, släppte Kremls makthavare sovjetimperialismens stora krigsmaskin lös mot det lilla Finland. Överfallet
föranleddes varken av gränsstridigheter eller av Sjdanovs, generalguvernörens i Leningrad, nationalistiskt övermodiga förebråelser mot Finland. Det ryska angreppet mot Finland syftade, precis
såsom den första framstöten mot Baltikum, till att delvis bringa i
uppfyllelse den bonapartistiskt ryska nyimperialismens stora pla- 335
Felix Cielens
ner. Enligt min uppfattning önskade Sovjet redan då helt enkelt
söndertrasa den fria demokratiska finska republiken, för att på dess
ruiner och med röda armens hjälp upprätta Kuusinens kommunistiska regim. Detta mål var blott »ein Mittel zum Zweck»: det
egentliga målet var att erövra det absoluta politiska och strategiska herraväldet vid Östersjön gentemot Tyskland och Sverige,
liksom gentemot varje annan makt som skulle kunna sända sin
krigsflotta in i Östersjön (England). Den som härskar över Hangö
och Alandsöarna, Ösel, Windau och Libau och äger en stark marin
behärskar också strategiskt och politiskt Östersjön (se amiral Herrmanu Kirchhoff »Die Seemacht in der Ostsee»). Den maktställning, som Sovjet skaffat sig vid Östersjön hösten 1939 i Baltikum
och våren 1940 i Finland, befästes i juni-augusti 1940, då de tre
baltiska staterna annekterades och helt militärt besattes. Däremot
hindrade Finlands hjältemodiga försvar i Vinterkriget Sovjetryssland från att besätta eller bemäktiga sig Ålandsöarna.
Herradömet vid Östersjön, dominium rnaris Baltici, är emellertid
icke blott en viktig politisk och strategisk betingelse i kampen om
makten över den samlade Norden eller Nordosteuropa utan även
för Europa överhuvud taget. I den senare meningen är det baltiska dramat blott den första och det finska blott den andra akten
i den gemensamma nordiska ödestragedien.
Det är en historisk fråga för sig, varför Kreml den 12 mars 1940
avbröt kampen om Finlands och därmed Ålandsöarnas totala erövring. Om detta har mycket skrivits i världspressen. Wilhelmstrasse skulle ha givit ett gott råd åt sin dåvarande allierade att
inte spänna bågen för högt i Finland resp. vid Östersjön. Snarare
synes en annan version bättre svara mot fakta: sedan Sovjetunionen enhälligt uteslutits ur Folkförbundet – något som var ett
utomordentligt hjältedåd i jämförelse med den svaghet, som N. F.
lade i dagen i japansk-kinesiska och italiensk-abessinska krigen –
skulle Moskva ha fruktat att råka i krigisk konflikt med England
och Frankrike. Känt är ju också att Frankrike i början av år 1940
var berett att skicka en expeditionskår av 100,000 man över Norge
och Sverige till Finland mot den av N. F. såsom angripare utpekade Sovjetunionen.
Alltnog, vid årsskiftet 1939/40 stod Sverige mycket nära faran
att indragas i kriget. I första akten av det stora nordiska ödesdramat stod Sverige icke såsom en neutral åskådare. Moraliskt,
politiskt och materiellt understödde Sverige den gången Finland
såsom förkämpen för Skandinaviens säkerhet.
336
.. .,… ·.-~,::__—~—~_..___________
Nordens stora drama
3. I mars 1940 publicerade jag i den amerikanska månadstidskriften »Europe», som utkom i Paris, en artikel, där jag i samband
med Moskvafreden analyserade Östersjöns och Nordens betydelse
i det andra världskriget. Jag framhöll: l) Östersjön och Norden
komma att spela en mycket viktigare roll i det andra världskriget
än i det första; 2) mellan alla politiska och strategiska händelser
i eller omkring Norden och i eller vid Östersjön finns ett allmänt
och direkt sammanhang; 3) Rysslands framstöt över Baltikum och
Finland mot Östersjöns östra strand kommer mycket snart att ha
till följd Tysklands strategiska och politiska framstöt mot Östersjöns västra strand, särskilt då mot Danmark och Norge men må-
hända rent av också mot Sverige. Två veckor efter det att denna
prognos offentliggjorts trängde den tyska krigsmakten in i Danmark och Norge. Plötsligt måste Skandinavien övertyga sig om
att dess »splendid isolation» blott var en illusion. Ensamt Sverige
skonades men för andra gången stod Sverige endast en hårsmån
från kriget. Att Sverige våren 1940 inte ockuperades av Tyskland
kan varken förklaras med Berlins lojalitet eller Sveriges dåvarande militära styrka.
Under det andra världskrigets första period (september 1939-
juni 1941), d. v. s. under samarbetet mellan Hitler och Stalin, hade
Tyskland och Ryssland enats om rovets delning. Att så var fallet
framgår av Polens fjärde delning, vilken skedde utan konflikt.
Berlin avgav ingen officiell protest mot Moskva, när Röda arml’m
trängde fram i Baltikum och Finland, trots att Tysklands stora
intressen vid Östersjön då anfäktades. Moskva i sin tur protesterade inte heller, när Tyskland besatte Danmark och Norge, trots
att denna ockupation berörde Rysslands direkta intressen såsom
östersjömakt. Det torde därför inte vara något fel som man begår,
när man säger: Rummet kring Östersjön delades redan 1939 på
Moskvakonferensen eller kort därpå av Ribbentrop och Molotov i
två zoner – de baltiska staterna och Finland till Ryssland, Danmark och Norge till Tyskland. Sverige lämnades plats såsom en
neutral mellan de bägge officiellt samarbetande men reellt rivaliserande stormakterna.
4. Det kan inte gärna råda något tvivel om att ryssarna trängde
in i Balticum och Finland med Hitlers goda minne. Härför talar
den tyska evakueringen i Baltikum redan innan dessa stater fullständigt ockuperats av Sovjetryssland. Härför talar också att
Tyskland officiellt erkände Rysslands annektion av Baltikum, så-
som det klart framgår av det tysk-ryska gränsfördraget från ja- 337
.• .
~.. -··
Felix Cielens
nuari 1941. Tyskland är den enda stormakt, som en gång folkrättsligt erkänt Baltikums uppgående i Sovjetryssland.
På detta totala samarbete mellan den röda och den bruna imperialismen följde kriget dem emellan. Vintern 1940/41 måste Hitler
ha insett att England varken skulle kapitulera eller inlåta sig på
en kompromissfred med Tyskland på Rysslands bekostnad. Därför drog Hitler samma ödesdigra slutsats som Napoleon gjort.
Efter Frankrikes och Rysslands dåvarande samarbete, efter Tilsit
och Erfurt kom till sist Napoleons stora fälttåg mot Moskva för att
slå England genom att slå Ryssland och för att nå Indien över
Ryssland. Hitler som, enligt vad som säges, inbillat sig vara det
tjugonde århundradets Napoleon, ehuru utan dennes fel – ville
förhoppningsfullt den 22 juni 1941 börja, vad Napoleon den 22 juni
1812 ehuru förgäves påbörjat: att slå i öster för att vinna i väster.
Sedan Balkan erövrats av tyskarna i mars och april 1941 var
Rysslands neutralitet icke längre nödvändig för tredje riket. Den
stora tyska anabasis över Ryssland mot Indien sattes i gång.
Därmed började det stora nordiska dramats fjärde akt, i vilken
Tyskland och Ryssland voro huvudaktörerna samt de baltiska staterna och även Finland fingo spela blott enkla biroller. I juni 1941
inleddes Tysklands öppna kamp om det absoluta herraväldet i
Östersjön. Med ett slag fördrev »Wehrmachb ryssarna ur Baltikum, där Hitler själv låtit dem etablera sig. Tyskland besatte
Litauen, Lettland och Estland. I .Finland stodo vissa tyska truppstyrkor. Den tyska krigsmakten behärskade nu totalt läget i
Östersjön. Tyskland hade vunnit en mycket viktig strategisk
position för att behärska inte blott Norden och Nordosteuropa utan
också en mycket stor del av Europa i övrigt.
Vad denna Tysklands hegemoni betydde för den enda återstående
östersjöstaten veta vi alla: Sverige måste mot sin vilja göra åtskilliga eftergifter mot Tyskland. Vad ett tyskt dominium vid
Östersjön skulle ha betytt för Europas framtid är för ögonblicket,
i juni 1944, blott en abstrakt teoretisk fråga. Efter Tysklands stora
katabasis från Volga till Prut, från Moskva till Beresina och från
Neva till Narova å ena sidan och efter västmakternas framgångsrika invasion å den andra står Tredje riket inför det nära hotet
av sammanbrott. Troligen är det nordiska dramats fjärde akt,
där Tyskland spelade en huvudroll, redan slut.
5. Sedan de allierades strider i öster och väster nu strategiskt
synkroniserats har också det stora nordiska ödesdramats femte akt
spelat upp. Och liksom i ett klassiskt drama skola alla medver- 338
Nordens stora drama
kande nu visa sig i den sista akten på scenen för att gripa in med
sina sista krafter, även om händelsernas allmänna skickelsedigra
gång redan dömt flera av de medverkande till döden. Och i denna
slutakt kommer England, Ryssland och U. S. A., att spela en huvudroll, men också Tyskland, liksom de mindre staterna – Finland, Estland, Lettland och Litauen å ena sidan samt Danmark och
Norge å den andra- komma att gripa in och kanske påverka utgången.
Nu ilar med tunga steg österifrån den ryska jätten in på storscenen för att till sist slå ned det lilla Finland. Finlands erövring
är troligen även i dag ett politiskt mål för den ryska nyimperialismen. Och från finskt territorium kan den ryska generalstaben i
tre riktningar organisera strategiska uppmarscher mot den tyska
militärmakten. För det första: genom att besätta Nord-Finland
skulle Röda armen nå fram till norska gränsen, och för Norges
befrielse har Ryssland för ett par månader sedan visat ett livligt
intresse och till och med pakterat en beredskap att aktivt och direkt delta i denna operation. För det andra: genom att besätta
Hangö, Åbo och Åland skulle den ryska marinen vinna en strategisk triangel av stor vikt för behärskandet av Östersjöns norra del.
För det tredje: från de finska sjö- och luftbaserna skulle den
ryska marinen och det ryska flyget kunna inleda strategiskt mycket viktiga operationer mot Reval och Baltischport, mot de befästa
öarna Ösel, Dagö och W ormsö samt mot de lettiska hamnarna
Windau och Libau. Vad dylika ryska operationer i ryggen på
den tyska lantfronten i Baltikum skulle kunna betyda ligger i
öppen dag, särskilt i det ögonblick då ryssarna övergå till generaloffensiv mellan Narva och Vitebsk. Denna generaloffensiv mot
Baltikum har också redan inletts. Ryssland vill, kort sagt, utdela
tunga avgörande slag mot den tyska militärmakten i dessa områden för att efter det andra världskriget tillförsäkra sig det fullständiga herraväldet vid Östersjön.
Dessa ryska planer har man förstått och dechiffrerat både i
Helsingfors och Berlin. Inte qara för Finland och de baltiska staterna utan också för Tredje riket gäller det nu livet. Därför reagerade man också i Berlin synnerligen kategoriskt mot ryssarnas
offensiv mot Finland, därför att man i Berlin helt känner Östersjöns politiska och strategiska värde.
Man behöver inte vara någon profet för att förutsäga att västmakterna i denna slutakt plötsligt komma att uppträda som agerande. På Röda armens framstötar i Finland och Baltikum följer
339
Felix Cielens
troligen anglo-amerikanernas invasion i Danmark och Norge, vare
sig denna utgår från Island mot Norge eller riktar sig mot Nordsjökusten mellan Kielkanalen och Esbjerg.
Förvisso kommer slutstriden om herraväldet vid Östersjön att
bli både skarp och dramatisk. Liksom i varje klassiskt drama
skola många av de medverkande vid slutet ligga döda på marken.
H ur härmed än må gå, ett står fullt klart: l) alla politiska och
strategiska händelser i Nordenropa kring Östersjön äga under detta
andra världskrig ett djupt sammanhang; och 2) Nordeuropa och
Östersjön måste tillmätas en mycket större betydelse i denna andra
kamp mellan stormakterna än i det första världskriget.
Stockholm den 29 juni 1944.
340
,~: . _/
NORDENS STORA DRAMA
Av f utrikesminister FELIX CIELENS1
HARDA stormar ha blåst över Europas Nord sedan september
1939, då det stora världsåskvädret bröt ut. Vilka stormar komma
ännu att härja~ För att kunna förutse det stora nordiska dramats
nästa akt måste vi kort analysera vad som redan utspelats. De
militära och politiska händelserna i Europa sedan september 1939
följa inte tillfälligtvis på varandra utan ha ett djupare, ofta osynligt orsakssammanhang. Det finnes mellan dem en betingad växelverkan i tid och rum.
l. När utrikesminister von Ribbentrop i augusti 1939 plötsligt
undertecknade icke-angreppspakten med utrikeskommissarie Molotov stod det fullt klart, vad som dolde sig bakom denna till synes
oskyldiga överenskommelse: Stalin gav fullt avsiktligt Hitler fria
händer i ett krig mot Polen, liksom i ett krig mot England och
Frankrike. Vidare fick Hitler fria händer mot Danmark och
Norge. I gengäld skänkte rikskanslern Ryssland handlingsfrihet
mot Finland, de baltiska staterna, östra Polen och Rumänien (Bessarabien). Programenligt erövrade Stalin hösten 1939 såsom Hitlers allierade Polens östra provinser, tilltvang sig med krigshot militära och marina baser i Baltikum och överföll Finland.
För de tre baltiska staterna var detta början till slutet för deras
oavhängighet. Från första stund när de ryska baserna upprättades var detta tydligt för alla utom för de officiella bärarna av
statsmakten i de tre baltiska staterna; de ledande varken ville
eller kunde förstå vad som var å bane, ty eljest skulle de ha avböjt
Moskvas fordringar och gemensamt uppbådat de baltiska folken
att med vapenmakt försvara den nationella friheten, på samma
sätt som Finland senaTe har gjort.
Efter nio månader visade sig de katastrofala verkningarna av
1 Förf. till denna uppsats, som är socialdemokrat, var tidigare Lettlands utrikesminister samt sedermera sitt lands minister bl. a. i Paris. Förf. uppehåller sig f. n.
i Sverige, dit han för någon tid sedan flytt från Lettland.
334
l’.
Nordens stora drama
Sovjetunionens tidigare partiella ockupation av Baltikum – en
ockupation som Moskva hade genomfört på grundval av 1939 års
s. k. vänskapsfördrag! I juni 1940 införlivades de baltiska staterna
i Sovjetunionen med våld och list, genom öppet brott mot internationella fördrag och mot de tre ländernas konstitutioner.
Ehuru de baltiska staterna inte hade någon politisk förbindelse
med det skandinaviska blocket som sådant, befunno de sig dock i
nästan samma politiska situation som detta. Belägna vid Östersjön
drabbades de av liknande politiska och militära tryck, som Östersjöns stormakter kunde och ville utöva på Norden. Denna »ödesgemenskap» mellan Norden och Baltikum var inte blott beroende
av läget i Östersjön utan även av de moderna trafikmedlen, som
övervunnit avstånden. Redan upprättandet av sovjetbaser i Baltikum 1939 betydde en mycket viktig maktförskjutning till Rysslands förmån i Östersjön. Denna tangerade direkt Sveriges säkerhetsintressen. Dessa berördes än mer, när Ryssland genom sitt
krig mot Finland trängde ytterligare fram mot Östersjön vid
»arrenderingen» av Hangö. Men de tyska motvikterna ökades
också genom ockupationen av Danmark och Norge.
2. Efter sitt geografiska läge är Finland icke egentligen en nordisk utan en baltisk stat. Under de första frihetsåren sökte finnarna också själva etablera samarbete med de andra baltiska staterna, för att tillsammans med dem vinna garanti för den gemensamma säkerheten och för det nya status quo vid Östersjön. Den
främste exponenten i Finland för denna baltiska orientering var
utrikesminister Holsti. Efter några år hade emellertid Finland
svängt om. Det ville avlägsna sig från den politiska farozon, som
Baltikum utgjorde, och rent av isolera sig. Finland trodde sig
kunna vinna den största säkerheten genom sin geografiska avskildhet vid Europas nordligaste rand, liksom genom sin neutralitet
och sin samverkan med de gamla skandinaviska staterna. Och likaväl råkade det redan i världskrigets tredje månad in i ett fruktansvärt krig.
När Finland vägrade att följa de baltiska folkens exempel och
avböjde de ryska kraven, släppte Kremls makthavare sovjetimperialismens stora krigsmaskin lös mot det lilla Finland. Överfallet
föranleddes varken av gränsstridigheter eller av Sjdanovs, generalguvernörens i Leningrad, nationalistiskt övermodiga förebråelser mot Finland. Det ryska angreppet mot Finland syftade, precis
såsom den första framstöten mot Baltikum, till att delvis bringa i
uppfyllelse den bonapartistiskt ryska nyimperialismens stora pla- 335
Felix Cielens
ner. Enligt min uppfattning önskade Sovjet redan då helt enkelt
söndertrasa den fria demokratiska finska republiken, för att på dess
ruiner och med röda armens hjälp upprätta Kuusinens kommunistiska regim. Detta mål var blott »ein Mittel zum Zweck»: det
egentliga målet var att erövra det absoluta politiska och strategiska herraväldet vid Östersjön gentemot Tyskland och Sverige,
liksom gentemot varje annan makt som skulle kunna sända sin
krigsflotta in i Östersjön (England). Den som härskar över Hangö
och Alandsöarna, Ösel, Windau och Libau och äger en stark marin
behärskar också strategiskt och politiskt Östersjön (se amiral Herrmanu Kirchhoff »Die Seemacht in der Ostsee»). Den maktställning, som Sovjet skaffat sig vid Östersjön hösten 1939 i Baltikum
och våren 1940 i Finland, befästes i juni-augusti 1940, då de tre
baltiska staterna annekterades och helt militärt besattes. Däremot
hindrade Finlands hjältemodiga försvar i Vinterkriget Sovjetryssland från att besätta eller bemäktiga sig Ålandsöarna.
Herradömet vid Östersjön, dominium rnaris Baltici, är emellertid
icke blott en viktig politisk och strategisk betingelse i kampen om
makten över den samlade Norden eller Nordosteuropa utan även
för Europa överhuvud taget. I den senare meningen är det baltiska dramat blott den första och det finska blott den andra akten
i den gemensamma nordiska ödestragedien.
Det är en historisk fråga för sig, varför Kreml den 12 mars 1940
avbröt kampen om Finlands och därmed Ålandsöarnas totala erövring. Om detta har mycket skrivits i världspressen. Wilhelmstrasse skulle ha givit ett gott råd åt sin dåvarande allierade att
inte spänna bågen för högt i Finland resp. vid Östersjön. Snarare
synes en annan version bättre svara mot fakta: sedan Sovjetunionen enhälligt uteslutits ur Folkförbundet – något som var ett
utomordentligt hjältedåd i jämförelse med den svaghet, som N. F.
lade i dagen i japansk-kinesiska och italiensk-abessinska krigen –
skulle Moskva ha fruktat att råka i krigisk konflikt med England
och Frankrike. Känt är ju också att Frankrike i början av år 1940
var berett att skicka en expeditionskår av 100,000 man över Norge
och Sverige till Finland mot den av N. F. såsom angripare utpekade Sovjetunionen.
Alltnog, vid årsskiftet 1939/40 stod Sverige mycket nära faran
att indragas i kriget. I första akten av det stora nordiska ödesdramat stod Sverige icke såsom en neutral åskådare. Moraliskt,
politiskt och materiellt understödde Sverige den gången Finland
såsom förkämpen för Skandinaviens säkerhet.
336
.. .,… ·.-~,::__—~—~_..___________
Nordens stora drama
3. I mars 1940 publicerade jag i den amerikanska månadstidskriften »Europe», som utkom i Paris, en artikel, där jag i samband
med Moskvafreden analyserade Östersjöns och Nordens betydelse
i det andra världskriget. Jag framhöll: l) Östersjön och Norden
komma att spela en mycket viktigare roll i det andra världskriget
än i det första; 2) mellan alla politiska och strategiska händelser
i eller omkring Norden och i eller vid Östersjön finns ett allmänt
och direkt sammanhang; 3) Rysslands framstöt över Baltikum och
Finland mot Östersjöns östra strand kommer mycket snart att ha
till följd Tysklands strategiska och politiska framstöt mot Östersjöns västra strand, särskilt då mot Danmark och Norge men må-
hända rent av också mot Sverige. Två veckor efter det att denna
prognos offentliggjorts trängde den tyska krigsmakten in i Danmark och Norge. Plötsligt måste Skandinavien övertyga sig om
att dess »splendid isolation» blott var en illusion. Ensamt Sverige
skonades men för andra gången stod Sverige endast en hårsmån
från kriget. Att Sverige våren 1940 inte ockuperades av Tyskland
kan varken förklaras med Berlins lojalitet eller Sveriges dåvarande militära styrka.
Under det andra världskrigets första period (september 1939-
juni 1941), d. v. s. under samarbetet mellan Hitler och Stalin, hade
Tyskland och Ryssland enats om rovets delning. Att så var fallet
framgår av Polens fjärde delning, vilken skedde utan konflikt.
Berlin avgav ingen officiell protest mot Moskva, när Röda arml’m
trängde fram i Baltikum och Finland, trots att Tysklands stora
intressen vid Östersjön då anfäktades. Moskva i sin tur protesterade inte heller, när Tyskland besatte Danmark och Norge, trots
att denna ockupation berörde Rysslands direkta intressen såsom
östersjömakt. Det torde därför inte vara något fel som man begår,
när man säger: Rummet kring Östersjön delades redan 1939 på
Moskvakonferensen eller kort därpå av Ribbentrop och Molotov i
två zoner – de baltiska staterna och Finland till Ryssland, Danmark och Norge till Tyskland. Sverige lämnades plats såsom en
neutral mellan de bägge officiellt samarbetande men reellt rivaliserande stormakterna.
4. Det kan inte gärna råda något tvivel om att ryssarna trängde
in i Balticum och Finland med Hitlers goda minne. Härför talar
den tyska evakueringen i Baltikum redan innan dessa stater fullständigt ockuperats av Sovjetryssland. Härför talar också att
Tyskland officiellt erkände Rysslands annektion av Baltikum, så-
som det klart framgår av det tysk-ryska gränsfördraget från ja- 337
.• .
~.. -··
Felix Cielens
nuari 1941. Tyskland är den enda stormakt, som en gång folkrättsligt erkänt Baltikums uppgående i Sovjetryssland.
På detta totala samarbete mellan den röda och den bruna imperialismen följde kriget dem emellan. Vintern 1940/41 måste Hitler
ha insett att England varken skulle kapitulera eller inlåta sig på
en kompromissfred med Tyskland på Rysslands bekostnad. Därför drog Hitler samma ödesdigra slutsats som Napoleon gjort.
Efter Frankrikes och Rysslands dåvarande samarbete, efter Tilsit
och Erfurt kom till sist Napoleons stora fälttåg mot Moskva för att
slå England genom att slå Ryssland och för att nå Indien över
Ryssland. Hitler som, enligt vad som säges, inbillat sig vara det
tjugonde århundradets Napoleon, ehuru utan dennes fel – ville
förhoppningsfullt den 22 juni 1941 börja, vad Napoleon den 22 juni
1812 ehuru förgäves påbörjat: att slå i öster för att vinna i väster.
Sedan Balkan erövrats av tyskarna i mars och april 1941 var
Rysslands neutralitet icke längre nödvändig för tredje riket. Den
stora tyska anabasis över Ryssland mot Indien sattes i gång.
Därmed började det stora nordiska dramats fjärde akt, i vilken
Tyskland och Ryssland voro huvudaktörerna samt de baltiska staterna och även Finland fingo spela blott enkla biroller. I juni 1941
inleddes Tysklands öppna kamp om det absoluta herraväldet i
Östersjön. Med ett slag fördrev »Wehrmachb ryssarna ur Baltikum, där Hitler själv låtit dem etablera sig. Tyskland besatte
Litauen, Lettland och Estland. I .Finland stodo vissa tyska truppstyrkor. Den tyska krigsmakten behärskade nu totalt läget i
Östersjön. Tyskland hade vunnit en mycket viktig strategisk
position för att behärska inte blott Norden och Nordosteuropa utan
också en mycket stor del av Europa i övrigt.
Vad denna Tysklands hegemoni betydde för den enda återstående
östersjöstaten veta vi alla: Sverige måste mot sin vilja göra åtskilliga eftergifter mot Tyskland. Vad ett tyskt dominium vid
Östersjön skulle ha betytt för Europas framtid är för ögonblicket,
i juni 1944, blott en abstrakt teoretisk fråga. Efter Tysklands stora
katabasis från Volga till Prut, från Moskva till Beresina och från
Neva till Narova å ena sidan och efter västmakternas framgångsrika invasion å den andra står Tredje riket inför det nära hotet
av sammanbrott. Troligen är det nordiska dramats fjärde akt,
där Tyskland spelade en huvudroll, redan slut.
5. Sedan de allierades strider i öster och väster nu strategiskt
synkroniserats har också det stora nordiska ödesdramats femte akt
spelat upp. Och liksom i ett klassiskt drama skola alla medver- 338
Nordens stora drama
kande nu visa sig i den sista akten på scenen för att gripa in med
sina sista krafter, även om händelsernas allmänna skickelsedigra
gång redan dömt flera av de medverkande till döden. Och i denna
slutakt kommer England, Ryssland och U. S. A., att spela en huvudroll, men också Tyskland, liksom de mindre staterna – Finland, Estland, Lettland och Litauen å ena sidan samt Danmark och
Norge å den andra- komma att gripa in och kanske påverka utgången.
Nu ilar med tunga steg österifrån den ryska jätten in på storscenen för att till sist slå ned det lilla Finland. Finlands erövring
är troligen även i dag ett politiskt mål för den ryska nyimperialismen. Och från finskt territorium kan den ryska generalstaben i
tre riktningar organisera strategiska uppmarscher mot den tyska
militärmakten. För det första: genom att besätta Nord-Finland
skulle Röda armen nå fram till norska gränsen, och för Norges
befrielse har Ryssland för ett par månader sedan visat ett livligt
intresse och till och med pakterat en beredskap att aktivt och direkt delta i denna operation. För det andra: genom att besätta
Hangö, Åbo och Åland skulle den ryska marinen vinna en strategisk triangel av stor vikt för behärskandet av Östersjöns norra del.
För det tredje: från de finska sjö- och luftbaserna skulle den
ryska marinen och det ryska flyget kunna inleda strategiskt mycket viktiga operationer mot Reval och Baltischport, mot de befästa
öarna Ösel, Dagö och W ormsö samt mot de lettiska hamnarna
Windau och Libau. Vad dylika ryska operationer i ryggen på
den tyska lantfronten i Baltikum skulle kunna betyda ligger i
öppen dag, särskilt i det ögonblick då ryssarna övergå till generaloffensiv mellan Narva och Vitebsk. Denna generaloffensiv mot
Baltikum har också redan inletts. Ryssland vill, kort sagt, utdela
tunga avgörande slag mot den tyska militärmakten i dessa områden för att efter det andra världskriget tillförsäkra sig det fullständiga herraväldet vid Östersjön.
Dessa ryska planer har man förstått och dechiffrerat både i
Helsingfors och Berlin. Inte qara för Finland och de baltiska staterna utan också för Tredje riket gäller det nu livet. Därför reagerade man också i Berlin synnerligen kategoriskt mot ryssarnas
offensiv mot Finland, därför att man i Berlin helt känner Östersjöns politiska och strategiska värde.
Man behöver inte vara någon profet för att förutsäga att västmakterna i denna slutakt plötsligt komma att uppträda som agerande. På Röda armens framstötar i Finland och Baltikum följer
339
Felix Cielens
troligen anglo-amerikanernas invasion i Danmark och Norge, vare
sig denna utgår från Island mot Norge eller riktar sig mot Nordsjökusten mellan Kielkanalen och Esbjerg.
Förvisso kommer slutstriden om herraväldet vid Östersjön att
bli både skarp och dramatisk. Liksom i varje klassiskt drama
skola många av de medverkande vid slutet ligga döda på marken.
H ur härmed än må gå, ett står fullt klart: l) alla politiska och
strategiska händelser i Nordenropa kring Östersjön äga under detta
andra världskrig ett djupt sammanhang; och 2) Nordeuropa och
Östersjön måste tillmätas en mycket större betydelse i denna andra
kamp mellan stormakterna än i det första världskriget.
Stockholm den 29 juni 1944.
340
,~: . _/