Dagens frågor
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Den 15 juli 1944.
Vår inrikes Den vanliga vilTfejningen av det statliga informationspressbyrå. väsendet blev vid årets riksdag föga uppseendeväckande. I båda kamrarna stökades den undan utan vidlyftigheter i
tal och åthävor, sedan utrikesministern i ett kort men uppmärksammat inlägg hade klargjort, att han betraktar informationsstyrelsen
som ett krisorgan och följaktligen anser att den bör avvecklas i den
mån som krisförhållandena upphöra. Genom detta uttalande återvann
excellensen Giinther kanske något litet av bevågenhet på håll, som
han senast hade misshagat genom sitt strama anförande mot en förberedande återgång till fredstidens tryckfrihetslagstiftning. Över
huvud taget har han denna vår visat sig ganska förekommande mot
informationsstyrelsens vedersakare. Utgångsläget för frågans behandling var också ett helt annat vid årets riksdag än vid fjolårets.
I fjol förelågo motioner, som åsyftade en förbättring och förstärkning av informationsstyrelsen och förledde styrelsen att själv framlägga en plan till verkets förkovran och inordning under ett eget
statsråd – med påföljd att oppositionen vaknade och informationsstyrelsen i stort sett bevarades i sitt gamla, bristfälliga och ofarliga
skick. I år däremot togo väckta motioner sikte på en nedskärning
och avveckling. Informationsstyrelsen hade passerat sin levnads höjdpunkt. Utrikesministern kunde inte undgå att varsna, vad klockan
hade slagit. Han återtog ledningen genom att förutskicka ett chefsskifte och förelägga riksdagen en· proposition om inskränkningar
inom informationsstyrelsen i huvudsaklig anslutning till ett förslag
som enligt uppdrag hade utarbetats av den avgående chefen, professor
Sven Tunberg. Sedan propositionen nu bifallits, blir informationsstyrelsens ledning mindre månghövdad än förut, dess allmänna avdelning försvinner, de av upplysningsavdelningen utgivna pressöversikterna till förvaltningens tjänst indragas, och den fristående
pressnämnden ersättes med pressakkunniga, knutna till informationsstyrelsen, varjämte den s. k. folkberedskapens verksamhet måhända
något begränsas. Slutligen har önskemålet om fortsatta avvecklingsåtgärder understrukits av riksdagen. För ögonblicket har emellertid
detta krav något trängts tillbaka i den allmänna uppmärksamheten,
medan intresset inriktats på de nya männen i styrelsens ledning. På
ett märkligt sätt blandas f. n. ett principiellt betingat önskemål om
en fortgående försvagning av informationsstyrelsen med ett i den
praktiska erfarenheten grundat krav på förstärkning av dess personliga ledning. Framtiden får utvisa, om ett tillgodoseende av det
senare kravet kommer att söva dem som framträtt som informationsväsendets principiella motståndare.
Den kris, som framdrivit chefsskiftet och organisationsförändringen, har haft en för alla uppenbar personlig färgning. Rättvisligen
380
.’ …. ~————~-L——————…
—————–~–~~~-~·-··
Dagens frågor
bör dock icke förbises, att den hittillsvarande informationsledningens
uppgifter och befogenheter ha varit mycket snävt begränsade. Det
har rått ett orimligt missförhållande mellan föreställningarna om
styrelsens vidsträckta verkningsmöjligheter å ena sidan och styrelsens instruktionsmässigt kringskurna handlingsfrihet å andra sidan.
Detta missförhållande har långt ifrån varit allom uppenbart – det
kan ifrågasättas, om informationsledningen ens klargjort för sig
själv, hur blygsam dess ställning varit gentemot regering och andra
myndigheter. Om informationsstyrelsen förfelat den uppgift att meddela informationer, som borde kunna utläsas ur första sammansättningsledet i dess namn, kan den till sitt försvar anföra, att den beskrivning av verkets ställning, som det senare ledet borde angiva,
icke motsvarat verkligheten. »Styrelsen» har icke varit överordnad
andra statliga pressmyndigheter. Gällande instruktion förklarar visserligen, att statens informationsstyrelse skall under kungl. maj :t
»handhava ledningen av» den av krisen påkallade statliga upplysningsverksamheten, men någon samordning av den statliga press- och
informationspolitiken under krisåren har styrelsens tillvaro icke medfört, knappast ens avsett. Kvarstads- och konfiskationsvapnet har
regeringen hanterat med justitiedepartementets biträde; först i efterhand lär informationsstyrelsen ha blivit underrättad om ingripandena.
För frågor om transportförbudets tillämpning inrättades ett särskilt
organ, måhända en smula oegentligt men förvisso till namngivarens
ogemena förnöjelse kallat tryckfrihetsnämnden; i sådana frågor åtspordes informationsstyrelsen icke alls. Upplysningsverksamheten
om rikets förhållande till främmande makter har skötts och skötes
av utrikesdepartementets pressbyrå, låt vara att det formellt förutsättes ske i samverkan med informationsstyrelsen. Icke blott försvarsstaben utan även två av de tre försvarsgrensstaberna äro utrustade med pressinstanser, oberoende av styrelsen. Ett par av kriskommissionerna hålla egna pressombud, likaledes oavhängiga. Pressnämnden har intagit en särställning, sidoordnad med informationsstyrelsen och liksom denna förlagd under utrikesdepartementet.
Den gjorda uppräkningen kan kanske framkalla det intrycket, att
den svenska staten frikostigt har sörjt för sina förbindelser i kristid
med landets press. Därför bör klart utsägas, att det endast skenbart
förhåller sig så. Mycket har gjorts, det är sant. Men ingenting har
gjorts rejält. Någon enhetlig plan har icke följts. En ansats har
gjorts att skapa en central för den statliga informationsverksamheten,
men samtidigt har i stor utsträckning bibehållits den mera normala
ordningen, att tidningarna upprätthålla direkt förbindelse med olika
departement och verk. Nymodigheten med en informationsstyrelse
har m. a. o. icke helt kunnat undantränga äldre former för kontakt
mellan press och myndigheter. Det har, för att taga ett exempel,
förefallit många märkligt, att statsmakterna, när de 1940 inrättade
en särskild informationsmyndighet, i huvudsak undantogo den lö-
pande utrikespolitiska upplysningstjänsten från dess verksamhetsområde. Just utrikespolitisk information borde väl ha blivit en
huvuduppgift under krigsåren! Ja, men andra synpunkter kommo
27- H545 Svensk Tidskrift 19U 381
:-. ·.-.
Dagens frågor
att väga tyngre. Framför allt gällde det att företaga så små organisatoriska nyskapelser och ombildningar som möjligt, och utrikesdepartementet ägde redan en pressbyrå inom egna väggar. Dessutom
kunde det med allt fog göras gällande, att de som skulle meddela
utrikespolitisk information åt pressen borde ha sin plats, där de
snabbast och säkrast kunde inhämta information, d. v. s. så nära utrikesledningen som möjligt’—- i samma hus. Resultatet av dessa överväganden blev en kunglig svensk kompromiss: informationsstyrelsen
lades som ett självständigt verk under utrikesdepartementet – men
den utrikespolitiska upplysningsverksamheten skulle ombesörjas direkt från departementet genom dess pressbyrå.
Om pressen och informationsstyrelsen verkligen hade inrättat sig
efter den förutsättning för styrelsens verksamhet, som sålunda hade
fastställts, skulle sannolikt många misstag, trätor och besvikelser ha
kunnat undvikas. Men man envisades med att vilja betrakta informationsverket som något !>lags extra diplomatiskt presskansli av
större mått, detta trots att styrelsens befattning med de utrikespolitiska pressangelägenheterna i stort sett begränsades ända därhän, att
styrelsen väsentligen endast ställde sin skickligt uppbyggda tekniska
apparat till utrikesdepartementets förfogande. Informationsorganets
departementala förläggning, under utrikesdepartementet, vilseledde.
Man såg icke, att arbetsuppgifterna närmast anvisade en verksamhet
som pressbyrå för inrikesärenden-kanske ville man icke se, eftersom
den uppgiften icke lockade så mycket. De gagnande insatser, som
informationsstyrelsen gjort, ligga likväl till större delen på detta
område. Några märkliga bedrifter ha icke heller där uträttats, men
ett förtjänstfullt vardagsarbete har utförts, både vid handhavandet
av förbudet mot publicering av militära upplysningar och i informationstjänsten om folkförsörjningen, under ett par är av utpräglad
knapphet en icke oviktig uppgift. Om den nya informationsledningen
icke visar sig alltför vittfamnande utan i stort sett inskränker sig
till att fullfölja dessa arbetsuppgifter, bör den kunna undslippa den
förras besvärligheter och bedrövelser. Visserligen är begränsningens
konst svår, och den giver sällan ryktbarhet. Men en särskild omständighet bör göra den lättare för den nye informationschefen än den
var för hans föregångare: den utrikespolitiska upplysningstjänst vid
sidan om pressen, som omhänderhafts av informationsstyrelsens folkberedskapssektion, blir alltmer umbärlig i samma mån som ökad meddelsamhet från regeringen återinsätter tidningarna i deras uppgift
som nyhetsförmedlare och meningsbildare. Det undantag från regeln,
att utrikesdepartementets pressbyrå skall ombesörja den utrikespolitiska informationen, som folkberedskapens upplysningstjänst utgör,
kan därför väntas bortfalla. Därefter kan informationsstyrelsen under återstoden av sin verksamhetstid bli en alltigenom inrikes pressbyrå.
En dylik fixering av arbetsuppgifterna bör även föra det goda med
sig, att tid blir övrig att planlägga informationsstyrelsens fortsatta
avveckling. .Även om tidpunkten för upplösningen blir beroende av
händelsernas förlopp, få tänkbara strävanden att förvandla styrelsen
382
— ——-•-· __________/._
Dagens frågor
till en fredsmässigt normal inrättning anses förebyggda genom utrikesministerns uttalande i kamrarna. Vårt politiska liv har därmed
blivit en tvistefråga fattigare. Så småningom skall man sannolikt
också finna, att stridigheterna kring informationsstyrelsen varit onö-
digt hetsiga. Någon allvarlig fara för den svenska pressens frihet
har informationsstyrelsen aldrig utgjort; därtill var dess ställning i
förvaltningen redan från begynnelsen alltför svag. A andra sidau
har erfarenheten klargjort, att det i Sverige icke finnes utrymme
för ett särskilt buffertorgan mellan myndigheter och press. Vårt
land är, dessbättre, för litet och för demokratiskt för att utländska
mönster här skulle kunna med fördel efterbildas. Avståndet mellan
styrande och styrda är för kort, förutsättningarna att självständigt
följa det politiska skeendet äro för goda. statsråden äro icke väldigare övermänniskor eller värre arbetstyngda, än att de själva kunna
upprätthålla sina förbindelser med allmänheten, vare sig direkt, frim
talarstolarna, eller indirekt, genom tidningarna. I ett litet, demokratiskt land avvisas icke journalisten vid dörren till regeringsledamö-
ternas tjänsterum. Umgänget är fritt, oförmedlat. Byråkratiska mellanled i det självständiga ämbetsverkets pompösa form behövas icke;
på sin höjd biträden, som behärska det nutida upplysningsväsendets
tekniska anordningar och utföra detaljarbetet. Att redovisa och klarlägga regeringens verksamhet, att följa folkstämningen och att söka
leda meningsbildningen kan i en demokratisk stat aldrig bli en uppgift av så ringa vikt, att regeringen kan undandraga sig den och överlämna den åt underordnade myndigheter. Den uppgiften är politisk,
icke administrativ. Och vad förvaltningen beträffar, far den säkerligen icke illa av att tidningarna, liksom förut, träda i direkt förbindelse med den. Omvägen över en informationsförmedling blir en
senväg, och fara föreligger, att de önskade upplysningarna förvanskas på vägen. I ett sant folkstyre verkar förvaltningen icke i förnämt
rofylld avskildhet från folket, och därför har fri förbindelse· mellan
folk och förvaltning gammal hävd hos oss. Efter samma grundsats
kan fortfarande den del av dessa förbindelser upprätthållas, som i vår
tid omhänderhaves av pressen.
Hyresregleringen -_ Hyresregleringslagen trädde i kraft den 30 juni
en ny fas. 1942 och har sålunda varit gällande under två
år. Något bestämt omdöme om dess verkningar kan ännu icke fällas;
medan hyresgästorganisationerna i stort sett förefalla tillfredsställda,
synas på ledande fastighetsägar”håll betänklig·heterna och motviljan
vara oförminskade.
Lagen har hittills erhållit giltighet för ett är i taget, och vid de
årliga förlängningarna har man sålunda haft tillfälle att företag·a
de justeringar, vartill erfarenheten givit anledning. Bland de ändringar som kommit till stånd gäller en av de viktigaste 6 §, vilken
reglerar hyresnämndernas befogenhet med avseende på bl. a. möblerade rum och i möblerat skick uthyrda lägenheter över huvud . Hyresregleringen är som bekant i princip mindre sträng i fråga om dylika
27*-44545 383
—————·- –·–
·..
……. .. …..
Dagens frågor
uthyrningsobjekt än beträffande omöblerade bostadslägenheter, butiker o. d. Medan för dessa slag av lägenheter hyresnivån fastlåsts vid
läget den l januari 1942 och grundhyran, vilken motsvarar det då
gällande hyresbeloppet, blott under vissa snäva förutsättningar och
med hyresnämndens tillstånd får rubbas, finnes regelmässigt ingen
grundhyra för möblerade rum; dessa komma praktiskt taget blott i
händelse av hyresnämndens. ingripande att heröras av hyresregleringen.
HuvudstaJgandet i 6 § hyresregleringslagen var i sin ursprunglig·a
lydelse så utformat, att hyresnämnden, om hyran för en möblerad
lägenhet var avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga
omständigheter föranledde, på framställning av hyresgästen ägde
nedsätta hyran »efter vad som finnes skäligt». Tanken var alltså, att
en hyresgäst vid behov skulle kunna begära hyresnämndens prövning
av en i hans tycke för hög hyra och eventuellt få denna nedsatt, men
att nämnderna i övrigt (’lj skulle befatta sig med de möblerade rumnwn.
Den passiva ståndpunkt, som lagstiftningen sålunda här intagit,
visade sig snart mindre änuamålsenlig. statens hyresråd framhöll
redan i sin framställning om lagens förlängning våren 1943 som en
betydelsefull brist att uthyrningen av möblerade rum endast ofullständigt kontrollerades. Redan då hade på flera orter i fråga om så-
dana rum genomförts betydande hyreshöjningar, vilka icke ens tillnärmelsevis motsvarades av omkostnadsökningar och i några av hyresrådet observerade fall kunde betecknas som ocker. Hyresgästerna
begagnade å sin sida – ovisst om av okunnighet eller av tröghet
eller av rädsla att stöta sig med värdfolket – i mycket ringa utsträckning sin befogenhet att begära nedsättning av rumshyrorna.
Den utomordentligt skiftande beskaffenheten av de hyresförhållanden, som det här rör sig om, gör det. självfallet sv1irt att på lagstiftningens väg vinna något fullt tillfredsställande botemedel mot de höga
hyrorna. För att skapa bättre förutsättningar än tidigare för den
erforderliga kontrollen företog man emellertid vid 1943 års riksdag
den ändringen i 6 § hyresregleringslagen, att bestämmelsen att hyresnämnden endast på framställning av hyresgästen iigde ned,;iitta dessa
hyror fick utgå. Hyresnämnderna kuuna alltså uumera iiven utan
begäran av hyresgästerna ingripa reglerande mot för höga rumshyror. Samtidigt utsträcktes det eljes gällande upp,;iigningsskyddet,
som dittills icke avsett möblerade rum, till uem som hyra möblerat.
Den som är hyresvärd för ett möblerat rum kan följaktligen icke utau
vidare göra sig av med en hyresgäst, som haft djärvheten vända sig
till nämnden med begäran om hyresnedsättniug.
Utvecklingen beträffande de möblerade rummen efter det dessa
lagändringar den l april 1943 trädde i kraft har enligt uppgifter från
många håll icke varit gynnsam. Hyreshöjningarna ha fortgått –
mest givetYis på platse.r där rumsbehovet i anledning av svällande
militärförläggningar eller ökade arbetarstyrkor varit särskilt stor –
och om hyresnämnderna handlagt flera ärenden rörande möblerade
rum än tidigare, har antalet sådana ärenden ändii relativt sett varit
384
———————-~~–···.
Dagens frågor
ganska lågt; nämndernas insats synes icke i allmänhet ha haft någon
mera dämpande inverkan på rumsuthyrarnas benägenhet att utnyttja
de~ förmånliga situation, vari de på många håll befinna sig.
Att hyresnämnderna hittills icke förmått mera beträffande de möblerade rummen torde åtminstone till en del bero på att de haft svårt
att vinna överblick över denna hyresmarknad. En i april i år utkommen kungl. kungörelse (n:r 144 i Svensk författningssamling) – om
skyldighet att lämna uppgift angående uthyrning av möblerad bostad
– bör emellertid råda bot för sådana svårigheter. Kungörelsen går
ut på att Kungl. Maj :t för viss ort skall kunna föreskriva en tämligen
vidlyftig uppgiftsskyldighet för rumsuthyrare. De inkomna uppgifterna skola bearbetas av hyresnämnderna, som sedan med ledning
av det samlade materialet kunna ingripa och sänka för höga hyror.
Föreskrift om uppgiftsskyldighetens tillämpning har t. v. meddelats
endast beträffande Stockholm, men säkerligen är det behov av en motsvarande inventering på åtskilliga andra orter. För Stockholms del
skola uppgifterna vara inne den 15 augusti och det är att antaga, att
hyresnämnderna framemot nyår skola kunna besluta om de fall där
aktion för hyressänkning är påkallad.
Den nya uppgift, som hyresnämnderna sålunda erhålla, är maktpå-
liggande och grannlaga. På grund av sakens natur är förhållandet
mellan en rumsuthyrare och hans inneboende hyresgäst känsligare
för ingripande utifrån än ett hyresförhållande beträffande omöblerade hela lägenheter. En alltför brysk eller kraftig hyresreduktion
kan givetvis föranleda att uthyraren finner anledning upphöra med
uthyrningen och den kanske redan knappa tillgången på möblerade
rum i orten minskas. De hyresgästintressen, som det här gäller, skulle
givetvis vara föga betjänta med en sådan konsekvens av de vidgade
fullmakter, som riksdagen och myndigheterna givit hyresnämnderna.
A andra sidan låter det sig knappast bestrida att hyresstegringen
beträffande möblerade rum fler.städes fått sådan omfattning, att hyresregleringsorganens hittillsvarande passiva inställning knappast
låter sig försvara.
Rent principiellt ter det sig till en början föga konsekvent, att
medan statsmakterna i fråga om omöblerade lägenheter låst hyresnivån till läget den l januari 1942, man beträffande möblerade rum
skulle tolerera en efter denna tidpunkt fortgående ofta avsevärd
hyresstegring. Vilken disproportion som på detta sätt kan uppstå
belyses av ett i statens hyresråd nyligen behandlat mål från en sydsvensk militärstad med stor knapphet på möblerade rum. Saken
gällde icke vanlig andrahandsuthyrning till inneboende utan den
numera icke sällsynta situationen att en fastighetsägare funnit förmånligt att, i stället för att hyra ut en lägenhet omöblerad, möblera
upp densamma och sedan hyra ut den rumsvis till olika personer.
Det ekonomiska resultatet av denna förändrade disposition blev i det
åsyftade fallet ur hyresvärdens synpunkt lysande; medan våningen,
en trerumslägenhet, år 1941 i omöblerat skick inbringat omkring
1,100 kronor, uppgingo de samlade hyresintäkterna vid hyresnämndens ingripande år 1943 — då visserligen centralvärme inletts och
385
—·——————————————————–
Dagens frågor
ett av rummen uppdelats i två – till omkring 3,200 kronor, alltså nära
tre gånger så mycket.
Också ur fastighetsägaresynpunkt bör det rimligen vara ett önskemlll att hyrorna för möblerade rum bringas uneler någon kontroll.
Det kan knappast anses rättvist att å ena sidan vanliga hyresvärdar
för omöblerade lägenheter skola vara tämligen hårt bundna vid priserna den l januari 1942 och å andra sidan de hyresgäster som hyra
ut i andra hand – eller de enstaka fastighetsägare som varit tillriickligt förutseende att övergå till att hyra ut möblerat – skola få
uppbära hyror utan rimlig proportion till hyresnivån för samma lokaliteter i omöblerat skick. De sociala och ekonomiska hänsyn, som
motivera ett prisstopp i det ena fallet, giva god hemul för en viss
priskontron i det andra.
Det är slutligen att märka, att man här har att göra med ett klientel,
som ingalunda i mindre grad behöver hyresregleringsorganens
stöd än de hyresgäster som hyra omöblerat. Bland dem som äro hänvisade att bo i möblerade rum finnas åtskilliga kategorier, lärlingar
oeh yngre arbetare, lågt avlönad kontors- och butikspersonal, stuelerande och skolbarn, för vilka även en ringa hyresreduktion kan vara
av stor betydelse. En hyressänkning från åttio till sextiofem kronor
eller från sextio till femtio kronor i månaden kan förefalla obetydlig
men ter sig genast viisentligare, om beloppen omrii.knas till årshyra,
och spelar i varje fall en avsevärd roll i en kontorist- eller studerandebudget. Det är för övrigt här i allmänhet fråga om människor, som
icke tillhöra hyresgästorganisationen och alltså vanligen ej få stöd
från sådant håll. Den hyresreglering, som icke verksamt tillgodoser
behovet av skydd för dessa grupper, kan knappast sii.gas väl fylla
sitt ändamål.
Naturligtvis bör det icke komma i fråga att hyresnämnderna med
ledning av de inkomna uppgifterna inlåta sig på någon beskäftig finjustering av alla hyror för möblerade rum. Enligt lagen skall ju
nedsättning ske blott då hyran är avsevärt höure än lägenhetens
beskaffenhet och övriga omständigheter föranleda. I praxis beträffande omöblerade lägenheter har det även där gällande villkoret om
avsevärd skillnad ansetts innebära, att ändring av hyresbeloppet bör
ske blott om differensen uppgår till åtminstone tio procent. Vad
angår möblerade rum kommer det måhända att anses lämpligt att
för hyresnedsättning kräva t. o. m. något större avvikelse från den
som rimlig anseelda medelnivån, t. ex. femton procent. A andra sidan
är det av stor vikt att hyresnämnderna icke alltför mycket låta sig
imponera av en extarordinärt uppdriven rumshyresnivå på de platser,
där fördomsfria uthyrare under perioden mellan den l januari 1942,
då hyresstegringen för omöblerade lägenheter stoppades, och den tidpunkt, då hyresregleringsorganen få ett grepp om marknaden av
möblerade rum, passat på att mer generellt kraftigt höja sina rumshyror. Lagstiftningen har, vad angår möblerade rum, icke såsom
beträffande omöblerade lägenheter till riktpunkt vid nedsättningsfrågans bedömande satt hyrorna för »jämförliga lägenheter» utan
givit möjlighet till ett friare bedömande. Utan en sådan frihet skulle
:l8G
·”’ .
Dagens frågor
hyresnämnderna, när de nu omsider bliva i tillfälle gripa sig an med
hyrorna för möblerade rum, praktiskt taget vara ur stånd att göra
något åt de höga hyrorna på orter, där stegringen varit stör.st och
behovet av rättelse därför är mest kännbart. I den mån nämnderna
vid sitt ställningstagande till dessa frågor känna behov av en likare
för hyresbeloppens fixering, kan som sådan tjäna ·- utom hyrorna
för jämförliga lägenheter, vilka naturligtvis merendels även här
giva ledning – hyresnivån för motsvarande lägenheter i omöblerat
skick. Det borde åtminstone i de större hyresnämndsdistrikten icke
bliva alltför svårt att bestämma det tillägg som uthyraren av ett
omöblerat rum rimlig·en bör få betinga sig utöver vad rummet i
fråga kostar i omöblerat skick. .
Förslaget om en hyresreglering möttes, då det framlades, på fastighetsägarhåll av ett motstånd, som i varje fall ur borgerlig synpunkt
icke kunde anses obegripligt. Sedan regleringen nu genomförts och
man måste räkna med dess bestånd för en icke alltför kort tid, bör det
emellertid i lika mån vara ett intresse för fastighetsägare- och hyresgästorganisationer att hyresmarknaden också i fråga om de möblerade rummen bringas under kontroll. Det är därför att hoppas att
hyresnämnderna och deras partsrepresentanter icke skola försumma
att begagna de möjligheter till ingripande, som numera stå till buds.
Kurt Holmgren.
Frankrikes Alla Europas valutor ha mer eller mindre blivit krigets
finanser. offer, och vad den franska valutan beträffar, anse
många dess tillstånd »hopplöst». Det är kanske för mycket sagt. Ett
lands valuta är, djupast sett, en funktion av folkets arbetsenergi och
ekonomiska intelligens. År detta .sant, behöver man inte misströsta i
fråga om franc’en och Frankrikes finanser. Franc’ens sjukdom är
allvarsam, men inte till döds. Och detsamma kan sägas om de andra
europeiska valutorna. Europa har ett gott läkkött.
»Le Bulletin de l’Institut de la Conjoncture» framhåller i en artikel
om den franska valutan, att vid dess rekonstruktion måste två principer tillämpas: l) begränsning av franc’ens depreciering, det är ej
blott ett ekonomiskt intresse utan också ett politiskt; francvalutans
totala bankrutt a la riksmarkens 1923 skulle medföra finansiellt,
kommersiellt och socialt kaos; 2) den nivå, vid vilken franc’en skall
stabiliseras, bör ej bestämmas av politiska synpunkter eller av
prestigehänsyn; stabiliseringen bör vara resultatet av en affärskalkyl
med reella faktorer: statsskulden, sedelomloppet, priser och nationens
materiella resurser. Att göra en dylik kalkyl redan nu är omöjligt.
Det finns inga konstanta, endast variabla värden.
Under normala förhållanden determineras en valutas inrikesvärde
av dess köpkraft, uttryckt i prisindex, och dess värde i utlandet av
växelkurserna och världspriserna. Dessa metoder kunna inte nu tilllämpas. Prisnivån i dagens Frankrike är ytterligt labil. Det finns
en mångfald priser på samma produkter, och tarifferna variera från
vecka till vecka, från departement till departement, från kommun till
kommun. Och vad växelkurserna beträffar, kunna varken de offici- 387
–···- .:-..
Dagens frågor
ella eller de »fria» anses som normala. Siffrorna bli alltså endast
approximativa – resultatet av komplicerade probabilitetskalkyler.
Om man i senaste numret av Frankrikes officiella statistik observerar livsmedelspriserna:s fluktuationer, finner man, att haussekoeffieienten växlar allt efter den kalorikvantitet, konsumenten köper. Ransoneringsplanen fixerar antalet kalorier per individ och dag till 1,193.
Priset för denna kalorimängd är beräknat till 5 francs 40 centimes
(det teoretiska priset). I jämförelse med priset för samma kalorikvantitet före krigsutbrottet blir stegringen 30 °/o. Vill konsumenten
köpa 3,000 kalorier, stiger haussekoefficienten till 8. Att haussekoefficienten determineras av kalorimängden, är emellertid inte något speciellt karakteristiskt för Frankrike. Fenomenet kan påvisas i alla
krigsländer, men det är särskilt accentuerat i de ockuperade länderna
och i synnerhet i Frankrike. Förklaringen är enkel. Regeringens
folkförsörjningspolitik går ut på att fixera så låga priser som mö:iligt för primära födoämnen. Om konsumenten vill öka sin dagsranson med livsmedel, beträffande vilka priserna icke äro kontrollerade, stiger ökningskoefficienten avsevärt.
Klart är, att den enorma prisstegringen inte enbart beror på
franc’ens depreciering utan också, och det i väsentlig grad, på varubristen. Teoretiskt äro de officiella priserna konstanta under den i
tariffen fixerade perioden, men realiter äro de lika variabla som
svartabörspriserna; enda skillnaden är den, att svartabörspriserna
äro minst 3 gånger högre än priserna i den »legala handeln». Svartabörsprisernas höjdrekord slås dock av auktionspriserna. I detta komplex av variabler är det givetvis omöjligt att beräkna franc’ens
depreciering, och en kalkyl med hypotetiska värden saknar praktisk
betydelse.
Enär frailc’ens depreciering och den ständigt ökade varubristen
determinera prishaussen, är det inte förvånande, att prishaussen
ytterligare accentuerats under första halvåret 1944, särskilt efter de
allierades invasion, då kommunikationerna avbrötos mellan Normandie (Frankrikes skafferi) och det övriga Frankrike. I Nannandie är
det nu överflöd på livsmedel; i Paris och mellersta och södra Frankrike är bristen större än någonsin sedan ockupationens början.
Följande autentiska uppgifter, avseende försommaren 1944, utvisa
varubristen inom den s. k. legala livsmedelshandeln i Paris.
l) En del (som successivt minskas) av den fixerade ransonen: soeker,
kaffesurrogat, bröd, mjöl, ris och kött.
2) Full ranson: potatis.
3) Finns ej i legala marknaden: ii.gg, smör, margariu, ost, matolja,
sylt och marmelad.
4) Tidvis slut: legymer och fisk; endast i små kvautiteter.
Vara
Oxkött
Svartabörspriser i Paris försomm.aren 1944.
(Officiella kursen: 100 franes = 9 kr.)
Kvantitet Pris i francs Vara Kvantitet. Pris i francs
l kilo
Kalvkött . . . . . . l >>
200 a 250 Fårkött . . . . . . . l kilo
225 a 260 flvinkött . . . . . . l >)
2oo a 250
325 a 35o
388
.l ~: ·—L~————~~————–….
……………………~–~——~~–~
Vara Kvantitet Pris i frmics
~mör . . . . . . . . . l kilo 550 a 575
:\iargarin . . . . . . l >) 225 a 230
Matolja . . . . . . . l liter 1,150 a 1,200
Ägg . . . . . . . . . . l duss. 225 a 250
Kaffe (äkta) . . . l kilo 4,500 a5,000
Dagens frågor
Vara Kvantitet Pris i francs
Socker …….. l kilo 300 a 325
Bröd (krisbröd) l >) 150 a 175
Bordsvin (vin
ordinaire) … l liter 175 a 225
Cirka 65 °/o av Frankrikes köttproduktion rekvirerades under 1943 av
tyskarna, och denna siffra blir avsevärt högre för 1944. Före den tyska
invasionen var den årliga köttransonen per individ 41 kg.; nu är den
knappt 5 kg. I Paris är katt- och råttkött (juni 1944) dyrare än under
Paris’ belägring vintern 1870-71.
Franc’ens utrikesvärde~ Det värde, som angives i växelkurserna,
kan under nuvarande förhållanden ej läggas till grund för en affärskalkyl, helst som de flesta växelkurser så gott som uteslutande bestämmas av politiska faktorer. Tyskland förordnade med segrarens rätt,
att l RM skulle vara = 20 francs. Riksmarkens teoretiska paritet blev
därigenom ll,t> Ofo högre än i augusti 1939. Men riksmarkens reella
varitet låg före kriget vida under den teoretiska; den reella pariteten
var då l RM = 10 francs. Tack vare »Hitlerkursen» ha tyskarna kunnat
köpa franska produkter till halva priset.
Vad »imperialfranc’en» eller den s. k. de Gaulle-franc’en beträffar,
är även den beroende av politiska faktorer. Den protegeras tills
vidare av Bank of England och W all Street. Pariteten mellan pundet
och imperialfranc’en är för närvarande l pund = 200 francs, vilket
innebär en depreciering av 13 °/o i jämförelse med pariteten pund-~
franc i september 1939. Pariteten är ungefär densamma mellan pundet
och de allierades »invasionsfranc», betalningsmedel vid engelsmännens och amerikanernas rekvisitioner i de befriade distrikten. General de Gaulle påyrkade, att »hans» franc skulle bli legalt betalningsmedel, men Roosevelt och Churchill sade nej. De Gaulles franc blev
icke betalningsmedel i de befriade distrikten. Och den torde kanske
aldrig bli det.
Men även andra faktorer än prishaussen inverka på francvärdtlt.
Dessa faktorer äro statsskulden, sedelomloppet och nationalinkomsten.
Dc determinera ej blott dagens francvärde; de bli under alla omständigheter också avgörande vid det franska penningväsendets framtida
rekonstruktion.
Under 1943 steg statsskulden avsevärt till följd av ockupationsutgifternas ökning. statsutgifterna belöpte sig den 31 december 1943
till cirka 1,000 miljarder francs,” och slutar inte kriget före årsskiftet
1944–45, äro utgifterna den ;n december 1944 uppe i minst 1,300 miljarder francs (Journal Officiel).
sedelomloppet var den 31 december 1943 495 miljarder francs (31
juli 1939: 123 miljarder). Enär man räknar med en ökning på ungefär
125 miljarder under 1944, torde sedel”omloppet vid slutet av 1944 uppgå
till cirka 620 miljarder francs.
En av onmkerua till sedelomloppets ansvällning är naturligtvis
llrisham;~>cn, <H’h on annan iir säljarnas krav på kontantlikvid. La- 389
-·::._.
Dagens frågor
val-Hitler-pressen nämner även sedelhamstringen (för att rädda Lavals prestige). Den fria pressen gör däremot g·ällande, att sedelhamstringen är ganska obetydlig, men att tyskarna vid förmögenhetskonfiskationer lägga beslag på stora sedelmängder, som de deponera i tyska banker. I händelse av en markbaisse (den har för resten
redan börjat »i kulisserna») blir givetvis innehavet av franska franes
och andra utländska valutor. en värdefull tillgåug.
Om man emellertid jämför statsskuldens ökning 1939–43 med stat:;-
skuldens ansvällning under första världskriget, kommer man till ett
överraskande resultat.
Betecknas statsskulden i juli 1914 med 100, visar det sig, att siffrau
för 1917 var 387 och för 1918 521. Tillämpas samma metod på andra
världskriget, alltså statsskulden i augusti 1939 = 100, blir siffran fiir
1942 243 och för 1943 något mer än 300. statsskuldens relativa ökning
är alltså under andra världskriget mindre iin under det första.
Jämför man inkomster och utgifter under de båda krigen, blir resultatet följande:
I) Inkomster i juli 1914 o~ 100 ……………….. år 1917 = 66
Utgifter i juli 1914 = 100 …………………… år 1917 = 445
II) Inkomster i aug. 1939 = 100 ……………….. år 1942 = 107
Utgifter i aug. 1939 = 100 …………………. år 1942 = 263
Vad beträffar sedelomloppet under de båda världskrigen, är ökningstempot ungefär detsamma.
Denna jämförelse mellan Frankrikes statsfinanser 1914-18 och 1939
—-43 ger vid handen, att oaktat det militära nederlaget och ockupationen är en ekonomisk renaissance möjlig, under förutsättning att
produktionskapaciteten inte förlamas.
Med ledning av uppgifter i Ec~momist jiimför »le Bulletin de
l’Institut de la Conjoncture» Storbritanniens och U. S. A:s statsfinansiella läge med Frankrikes. Storbritanniens statsskuld, som den
31 mars 1939 uppgick till 8,163 milj. pund, var den 31 mars uppe i
14,073 milj., och den har sedan på grund av enorma krigsutgifter
stigit i avsevärd grad. Likaså U. S. A:s statsskuld, som den 31 december 1942 belöpte sig till 108,000 milj. dollar. sedelomloppet har i Storbritannien nästan fördubblats under perioden sept. 1939-sept. 1943
(från 509,9 milj. pund till 981,6 milj.), och i U. S. A. har sedelomloppet
ökats från 7,171 milj. dollar (sept. 1939) till 17,114 milj. (maj 1943).
I Storbritannien och U. S. A. är statsskuldens och sedelomloppets
ökningsprocent dock inte på långt när så stor som i Frankrike. Åven
prishaussekoefficienten är lägre i Storbritannien och U. S. A. (cirka
25 0/o) än i Frankrike, där den oscillerar mellan 75 och 100 Ofo. Resultatet av en jämförelse mellan Frankrike och dc anglosaxiska stormakterna kan inte bli annat än ytterligare eu markering av Frankrikes prekära situation.
Det är, som vi sett, många variabler i det franska finansproblemet
Men det finns två ideella konstanter, som motivera en optimistisk
syn på Frankrikes ekonomiska utveckling – det franska folkets
energi och intelligens. .Jean Gay.
390
–l ,· ~··-·–~~~?——–~——~~————~~…
Den 15 juli 1944.
Vår inrikes Den vanliga vilTfejningen av det statliga informationspressbyrå. väsendet blev vid årets riksdag föga uppseendeväckande. I båda kamrarna stökades den undan utan vidlyftigheter i
tal och åthävor, sedan utrikesministern i ett kort men uppmärksammat inlägg hade klargjort, att han betraktar informationsstyrelsen
som ett krisorgan och följaktligen anser att den bör avvecklas i den
mån som krisförhållandena upphöra. Genom detta uttalande återvann
excellensen Giinther kanske något litet av bevågenhet på håll, som
han senast hade misshagat genom sitt strama anförande mot en förberedande återgång till fredstidens tryckfrihetslagstiftning. Över
huvud taget har han denna vår visat sig ganska förekommande mot
informationsstyrelsens vedersakare. Utgångsläget för frågans behandling var också ett helt annat vid årets riksdag än vid fjolårets.
I fjol förelågo motioner, som åsyftade en förbättring och förstärkning av informationsstyrelsen och förledde styrelsen att själv framlägga en plan till verkets förkovran och inordning under ett eget
statsråd – med påföljd att oppositionen vaknade och informationsstyrelsen i stort sett bevarades i sitt gamla, bristfälliga och ofarliga
skick. I år däremot togo väckta motioner sikte på en nedskärning
och avveckling. Informationsstyrelsen hade passerat sin levnads höjdpunkt. Utrikesministern kunde inte undgå att varsna, vad klockan
hade slagit. Han återtog ledningen genom att förutskicka ett chefsskifte och förelägga riksdagen en· proposition om inskränkningar
inom informationsstyrelsen i huvudsaklig anslutning till ett förslag
som enligt uppdrag hade utarbetats av den avgående chefen, professor
Sven Tunberg. Sedan propositionen nu bifallits, blir informationsstyrelsens ledning mindre månghövdad än förut, dess allmänna avdelning försvinner, de av upplysningsavdelningen utgivna pressöversikterna till förvaltningens tjänst indragas, och den fristående
pressnämnden ersättes med pressakkunniga, knutna till informationsstyrelsen, varjämte den s. k. folkberedskapens verksamhet måhända
något begränsas. Slutligen har önskemålet om fortsatta avvecklingsåtgärder understrukits av riksdagen. För ögonblicket har emellertid
detta krav något trängts tillbaka i den allmänna uppmärksamheten,
medan intresset inriktats på de nya männen i styrelsens ledning. På
ett märkligt sätt blandas f. n. ett principiellt betingat önskemål om
en fortgående försvagning av informationsstyrelsen med ett i den
praktiska erfarenheten grundat krav på förstärkning av dess personliga ledning. Framtiden får utvisa, om ett tillgodoseende av det
senare kravet kommer att söva dem som framträtt som informationsväsendets principiella motståndare.
Den kris, som framdrivit chefsskiftet och organisationsförändringen, har haft en för alla uppenbar personlig färgning. Rättvisligen
380
.’ …. ~————~-L——————…
—————–~–~~~-~·-··
Dagens frågor
bör dock icke förbises, att den hittillsvarande informationsledningens
uppgifter och befogenheter ha varit mycket snävt begränsade. Det
har rått ett orimligt missförhållande mellan föreställningarna om
styrelsens vidsträckta verkningsmöjligheter å ena sidan och styrelsens instruktionsmässigt kringskurna handlingsfrihet å andra sidan.
Detta missförhållande har långt ifrån varit allom uppenbart – det
kan ifrågasättas, om informationsledningen ens klargjort för sig
själv, hur blygsam dess ställning varit gentemot regering och andra
myndigheter. Om informationsstyrelsen förfelat den uppgift att meddela informationer, som borde kunna utläsas ur första sammansättningsledet i dess namn, kan den till sitt försvar anföra, att den beskrivning av verkets ställning, som det senare ledet borde angiva,
icke motsvarat verkligheten. »Styrelsen» har icke varit överordnad
andra statliga pressmyndigheter. Gällande instruktion förklarar visserligen, att statens informationsstyrelse skall under kungl. maj :t
»handhava ledningen av» den av krisen påkallade statliga upplysningsverksamheten, men någon samordning av den statliga press- och
informationspolitiken under krisåren har styrelsens tillvaro icke medfört, knappast ens avsett. Kvarstads- och konfiskationsvapnet har
regeringen hanterat med justitiedepartementets biträde; först i efterhand lär informationsstyrelsen ha blivit underrättad om ingripandena.
För frågor om transportförbudets tillämpning inrättades ett särskilt
organ, måhända en smula oegentligt men förvisso till namngivarens
ogemena förnöjelse kallat tryckfrihetsnämnden; i sådana frågor åtspordes informationsstyrelsen icke alls. Upplysningsverksamheten
om rikets förhållande till främmande makter har skötts och skötes
av utrikesdepartementets pressbyrå, låt vara att det formellt förutsättes ske i samverkan med informationsstyrelsen. Icke blott försvarsstaben utan även två av de tre försvarsgrensstaberna äro utrustade med pressinstanser, oberoende av styrelsen. Ett par av kriskommissionerna hålla egna pressombud, likaledes oavhängiga. Pressnämnden har intagit en särställning, sidoordnad med informationsstyrelsen och liksom denna förlagd under utrikesdepartementet.
Den gjorda uppräkningen kan kanske framkalla det intrycket, att
den svenska staten frikostigt har sörjt för sina förbindelser i kristid
med landets press. Därför bör klart utsägas, att det endast skenbart
förhåller sig så. Mycket har gjorts, det är sant. Men ingenting har
gjorts rejält. Någon enhetlig plan har icke följts. En ansats har
gjorts att skapa en central för den statliga informationsverksamheten,
men samtidigt har i stor utsträckning bibehållits den mera normala
ordningen, att tidningarna upprätthålla direkt förbindelse med olika
departement och verk. Nymodigheten med en informationsstyrelse
har m. a. o. icke helt kunnat undantränga äldre former för kontakt
mellan press och myndigheter. Det har, för att taga ett exempel,
förefallit många märkligt, att statsmakterna, när de 1940 inrättade
en särskild informationsmyndighet, i huvudsak undantogo den lö-
pande utrikespolitiska upplysningstjänsten från dess verksamhetsområde. Just utrikespolitisk information borde väl ha blivit en
huvuduppgift under krigsåren! Ja, men andra synpunkter kommo
27- H545 Svensk Tidskrift 19U 381
:-. ·.-.
Dagens frågor
att väga tyngre. Framför allt gällde det att företaga så små organisatoriska nyskapelser och ombildningar som möjligt, och utrikesdepartementet ägde redan en pressbyrå inom egna väggar. Dessutom
kunde det med allt fog göras gällande, att de som skulle meddela
utrikespolitisk information åt pressen borde ha sin plats, där de
snabbast och säkrast kunde inhämta information, d. v. s. så nära utrikesledningen som möjligt’—- i samma hus. Resultatet av dessa överväganden blev en kunglig svensk kompromiss: informationsstyrelsen
lades som ett självständigt verk under utrikesdepartementet – men
den utrikespolitiska upplysningsverksamheten skulle ombesörjas direkt från departementet genom dess pressbyrå.
Om pressen och informationsstyrelsen verkligen hade inrättat sig
efter den förutsättning för styrelsens verksamhet, som sålunda hade
fastställts, skulle sannolikt många misstag, trätor och besvikelser ha
kunnat undvikas. Men man envisades med att vilja betrakta informationsverket som något !>lags extra diplomatiskt presskansli av
större mått, detta trots att styrelsens befattning med de utrikespolitiska pressangelägenheterna i stort sett begränsades ända därhän, att
styrelsen väsentligen endast ställde sin skickligt uppbyggda tekniska
apparat till utrikesdepartementets förfogande. Informationsorganets
departementala förläggning, under utrikesdepartementet, vilseledde.
Man såg icke, att arbetsuppgifterna närmast anvisade en verksamhet
som pressbyrå för inrikesärenden-kanske ville man icke se, eftersom
den uppgiften icke lockade så mycket. De gagnande insatser, som
informationsstyrelsen gjort, ligga likväl till större delen på detta
område. Några märkliga bedrifter ha icke heller där uträttats, men
ett förtjänstfullt vardagsarbete har utförts, både vid handhavandet
av förbudet mot publicering av militära upplysningar och i informationstjänsten om folkförsörjningen, under ett par är av utpräglad
knapphet en icke oviktig uppgift. Om den nya informationsledningen
icke visar sig alltför vittfamnande utan i stort sett inskränker sig
till att fullfölja dessa arbetsuppgifter, bör den kunna undslippa den
förras besvärligheter och bedrövelser. Visserligen är begränsningens
konst svår, och den giver sällan ryktbarhet. Men en särskild omständighet bör göra den lättare för den nye informationschefen än den
var för hans föregångare: den utrikespolitiska upplysningstjänst vid
sidan om pressen, som omhänderhafts av informationsstyrelsens folkberedskapssektion, blir alltmer umbärlig i samma mån som ökad meddelsamhet från regeringen återinsätter tidningarna i deras uppgift
som nyhetsförmedlare och meningsbildare. Det undantag från regeln,
att utrikesdepartementets pressbyrå skall ombesörja den utrikespolitiska informationen, som folkberedskapens upplysningstjänst utgör,
kan därför väntas bortfalla. Därefter kan informationsstyrelsen under återstoden av sin verksamhetstid bli en alltigenom inrikes pressbyrå.
En dylik fixering av arbetsuppgifterna bör även föra det goda med
sig, att tid blir övrig att planlägga informationsstyrelsens fortsatta
avveckling. .Även om tidpunkten för upplösningen blir beroende av
händelsernas förlopp, få tänkbara strävanden att förvandla styrelsen
382
— ——-•-· __________/._
Dagens frågor
till en fredsmässigt normal inrättning anses förebyggda genom utrikesministerns uttalande i kamrarna. Vårt politiska liv har därmed
blivit en tvistefråga fattigare. Så småningom skall man sannolikt
också finna, att stridigheterna kring informationsstyrelsen varit onö-
digt hetsiga. Någon allvarlig fara för den svenska pressens frihet
har informationsstyrelsen aldrig utgjort; därtill var dess ställning i
förvaltningen redan från begynnelsen alltför svag. A andra sidau
har erfarenheten klargjort, att det i Sverige icke finnes utrymme
för ett särskilt buffertorgan mellan myndigheter och press. Vårt
land är, dessbättre, för litet och för demokratiskt för att utländska
mönster här skulle kunna med fördel efterbildas. Avståndet mellan
styrande och styrda är för kort, förutsättningarna att självständigt
följa det politiska skeendet äro för goda. statsråden äro icke väldigare övermänniskor eller värre arbetstyngda, än att de själva kunna
upprätthålla sina förbindelser med allmänheten, vare sig direkt, frim
talarstolarna, eller indirekt, genom tidningarna. I ett litet, demokratiskt land avvisas icke journalisten vid dörren till regeringsledamö-
ternas tjänsterum. Umgänget är fritt, oförmedlat. Byråkratiska mellanled i det självständiga ämbetsverkets pompösa form behövas icke;
på sin höjd biträden, som behärska det nutida upplysningsväsendets
tekniska anordningar och utföra detaljarbetet. Att redovisa och klarlägga regeringens verksamhet, att följa folkstämningen och att söka
leda meningsbildningen kan i en demokratisk stat aldrig bli en uppgift av så ringa vikt, att regeringen kan undandraga sig den och överlämna den åt underordnade myndigheter. Den uppgiften är politisk,
icke administrativ. Och vad förvaltningen beträffar, far den säkerligen icke illa av att tidningarna, liksom förut, träda i direkt förbindelse med den. Omvägen över en informationsförmedling blir en
senväg, och fara föreligger, att de önskade upplysningarna förvanskas på vägen. I ett sant folkstyre verkar förvaltningen icke i förnämt
rofylld avskildhet från folket, och därför har fri förbindelse· mellan
folk och förvaltning gammal hävd hos oss. Efter samma grundsats
kan fortfarande den del av dessa förbindelser upprätthållas, som i vår
tid omhänderhaves av pressen.
Hyresregleringen -_ Hyresregleringslagen trädde i kraft den 30 juni
en ny fas. 1942 och har sålunda varit gällande under två
år. Något bestämt omdöme om dess verkningar kan ännu icke fällas;
medan hyresgästorganisationerna i stort sett förefalla tillfredsställda,
synas på ledande fastighetsägar”håll betänklig·heterna och motviljan
vara oförminskade.
Lagen har hittills erhållit giltighet för ett är i taget, och vid de
årliga förlängningarna har man sålunda haft tillfälle att företag·a
de justeringar, vartill erfarenheten givit anledning. Bland de ändringar som kommit till stånd gäller en av de viktigaste 6 §, vilken
reglerar hyresnämndernas befogenhet med avseende på bl. a. möblerade rum och i möblerat skick uthyrda lägenheter över huvud . Hyresregleringen är som bekant i princip mindre sträng i fråga om dylika
27*-44545 383
—————·- –·–
·..
……. .. …..
Dagens frågor
uthyrningsobjekt än beträffande omöblerade bostadslägenheter, butiker o. d. Medan för dessa slag av lägenheter hyresnivån fastlåsts vid
läget den l januari 1942 och grundhyran, vilken motsvarar det då
gällande hyresbeloppet, blott under vissa snäva förutsättningar och
med hyresnämndens tillstånd får rubbas, finnes regelmässigt ingen
grundhyra för möblerade rum; dessa komma praktiskt taget blott i
händelse av hyresnämndens. ingripande att heröras av hyresregleringen.
HuvudstaJgandet i 6 § hyresregleringslagen var i sin ursprunglig·a
lydelse så utformat, att hyresnämnden, om hyran för en möblerad
lägenhet var avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga
omständigheter föranledde, på framställning av hyresgästen ägde
nedsätta hyran »efter vad som finnes skäligt». Tanken var alltså, att
en hyresgäst vid behov skulle kunna begära hyresnämndens prövning
av en i hans tycke för hög hyra och eventuellt få denna nedsatt, men
att nämnderna i övrigt (’lj skulle befatta sig med de möblerade rumnwn.
Den passiva ståndpunkt, som lagstiftningen sålunda här intagit,
visade sig snart mindre änuamålsenlig. statens hyresråd framhöll
redan i sin framställning om lagens förlängning våren 1943 som en
betydelsefull brist att uthyrningen av möblerade rum endast ofullständigt kontrollerades. Redan då hade på flera orter i fråga om så-
dana rum genomförts betydande hyreshöjningar, vilka icke ens tillnärmelsevis motsvarades av omkostnadsökningar och i några av hyresrådet observerade fall kunde betecknas som ocker. Hyresgästerna
begagnade å sin sida – ovisst om av okunnighet eller av tröghet
eller av rädsla att stöta sig med värdfolket – i mycket ringa utsträckning sin befogenhet att begära nedsättning av rumshyrorna.
Den utomordentligt skiftande beskaffenheten av de hyresförhållanden, som det här rör sig om, gör det. självfallet sv1irt att på lagstiftningens väg vinna något fullt tillfredsställande botemedel mot de höga
hyrorna. För att skapa bättre förutsättningar än tidigare för den
erforderliga kontrollen företog man emellertid vid 1943 års riksdag
den ändringen i 6 § hyresregleringslagen, att bestämmelsen att hyresnämnden endast på framställning av hyresgästen iigde ned,;iitta dessa
hyror fick utgå. Hyresnämnderna kuuna alltså uumera iiven utan
begäran av hyresgästerna ingripa reglerande mot för höga rumshyror. Samtidigt utsträcktes det eljes gällande upp,;iigningsskyddet,
som dittills icke avsett möblerade rum, till uem som hyra möblerat.
Den som är hyresvärd för ett möblerat rum kan följaktligen icke utau
vidare göra sig av med en hyresgäst, som haft djärvheten vända sig
till nämnden med begäran om hyresnedsättniug.
Utvecklingen beträffande de möblerade rummen efter det dessa
lagändringar den l april 1943 trädde i kraft har enligt uppgifter från
många håll icke varit gynnsam. Hyreshöjningarna ha fortgått –
mest givetYis på platse.r där rumsbehovet i anledning av svällande
militärförläggningar eller ökade arbetarstyrkor varit särskilt stor –
och om hyresnämnderna handlagt flera ärenden rörande möblerade
rum än tidigare, har antalet sådana ärenden ändii relativt sett varit
384
———————-~~–···.
Dagens frågor
ganska lågt; nämndernas insats synes icke i allmänhet ha haft någon
mera dämpande inverkan på rumsuthyrarnas benägenhet att utnyttja
de~ förmånliga situation, vari de på många håll befinna sig.
Att hyresnämnderna hittills icke förmått mera beträffande de möblerade rummen torde åtminstone till en del bero på att de haft svårt
att vinna överblick över denna hyresmarknad. En i april i år utkommen kungl. kungörelse (n:r 144 i Svensk författningssamling) – om
skyldighet att lämna uppgift angående uthyrning av möblerad bostad
– bör emellertid råda bot för sådana svårigheter. Kungörelsen går
ut på att Kungl. Maj :t för viss ort skall kunna föreskriva en tämligen
vidlyftig uppgiftsskyldighet för rumsuthyrare. De inkomna uppgifterna skola bearbetas av hyresnämnderna, som sedan med ledning
av det samlade materialet kunna ingripa och sänka för höga hyror.
Föreskrift om uppgiftsskyldighetens tillämpning har t. v. meddelats
endast beträffande Stockholm, men säkerligen är det behov av en motsvarande inventering på åtskilliga andra orter. För Stockholms del
skola uppgifterna vara inne den 15 augusti och det är att antaga, att
hyresnämnderna framemot nyår skola kunna besluta om de fall där
aktion för hyressänkning är påkallad.
Den nya uppgift, som hyresnämnderna sålunda erhålla, är maktpå-
liggande och grannlaga. På grund av sakens natur är förhållandet
mellan en rumsuthyrare och hans inneboende hyresgäst känsligare
för ingripande utifrån än ett hyresförhållande beträffande omöblerade hela lägenheter. En alltför brysk eller kraftig hyresreduktion
kan givetvis föranleda att uthyraren finner anledning upphöra med
uthyrningen och den kanske redan knappa tillgången på möblerade
rum i orten minskas. De hyresgästintressen, som det här gäller, skulle
givetvis vara föga betjänta med en sådan konsekvens av de vidgade
fullmakter, som riksdagen och myndigheterna givit hyresnämnderna.
A andra sidan låter det sig knappast bestrida att hyresstegringen
beträffande möblerade rum fler.städes fått sådan omfattning, att hyresregleringsorganens hittillsvarande passiva inställning knappast
låter sig försvara.
Rent principiellt ter det sig till en början föga konsekvent, att
medan statsmakterna i fråga om omöblerade lägenheter låst hyresnivån till läget den l januari 1942, man beträffande möblerade rum
skulle tolerera en efter denna tidpunkt fortgående ofta avsevärd
hyresstegring. Vilken disproportion som på detta sätt kan uppstå
belyses av ett i statens hyresråd nyligen behandlat mål från en sydsvensk militärstad med stor knapphet på möblerade rum. Saken
gällde icke vanlig andrahandsuthyrning till inneboende utan den
numera icke sällsynta situationen att en fastighetsägare funnit förmånligt att, i stället för att hyra ut en lägenhet omöblerad, möblera
upp densamma och sedan hyra ut den rumsvis till olika personer.
Det ekonomiska resultatet av denna förändrade disposition blev i det
åsyftade fallet ur hyresvärdens synpunkt lysande; medan våningen,
en trerumslägenhet, år 1941 i omöblerat skick inbringat omkring
1,100 kronor, uppgingo de samlade hyresintäkterna vid hyresnämndens ingripande år 1943 — då visserligen centralvärme inletts och
385
—·——————————————————–
Dagens frågor
ett av rummen uppdelats i två – till omkring 3,200 kronor, alltså nära
tre gånger så mycket.
Också ur fastighetsägaresynpunkt bör det rimligen vara ett önskemlll att hyrorna för möblerade rum bringas uneler någon kontroll.
Det kan knappast anses rättvist att å ena sidan vanliga hyresvärdar
för omöblerade lägenheter skola vara tämligen hårt bundna vid priserna den l januari 1942 och å andra sidan de hyresgäster som hyra
ut i andra hand – eller de enstaka fastighetsägare som varit tillriickligt förutseende att övergå till att hyra ut möblerat – skola få
uppbära hyror utan rimlig proportion till hyresnivån för samma lokaliteter i omöblerat skick. De sociala och ekonomiska hänsyn, som
motivera ett prisstopp i det ena fallet, giva god hemul för en viss
priskontron i det andra.
Det är slutligen att märka, att man här har att göra med ett klientel,
som ingalunda i mindre grad behöver hyresregleringsorganens
stöd än de hyresgäster som hyra omöblerat. Bland dem som äro hänvisade att bo i möblerade rum finnas åtskilliga kategorier, lärlingar
oeh yngre arbetare, lågt avlönad kontors- och butikspersonal, stuelerande och skolbarn, för vilka även en ringa hyresreduktion kan vara
av stor betydelse. En hyressänkning från åttio till sextiofem kronor
eller från sextio till femtio kronor i månaden kan förefalla obetydlig
men ter sig genast viisentligare, om beloppen omrii.knas till årshyra,
och spelar i varje fall en avsevärd roll i en kontorist- eller studerandebudget. Det är för övrigt här i allmänhet fråga om människor, som
icke tillhöra hyresgästorganisationen och alltså vanligen ej få stöd
från sådant håll. Den hyresreglering, som icke verksamt tillgodoser
behovet av skydd för dessa grupper, kan knappast sii.gas väl fylla
sitt ändamål.
Naturligtvis bör det icke komma i fråga att hyresnämnderna med
ledning av de inkomna uppgifterna inlåta sig på någon beskäftig finjustering av alla hyror för möblerade rum. Enligt lagen skall ju
nedsättning ske blott då hyran är avsevärt höure än lägenhetens
beskaffenhet och övriga omständigheter föranleda. I praxis beträffande omöblerade lägenheter har det även där gällande villkoret om
avsevärd skillnad ansetts innebära, att ändring av hyresbeloppet bör
ske blott om differensen uppgår till åtminstone tio procent. Vad
angår möblerade rum kommer det måhända att anses lämpligt att
för hyresnedsättning kräva t. o. m. något större avvikelse från den
som rimlig anseelda medelnivån, t. ex. femton procent. A andra sidan
är det av stor vikt att hyresnämnderna icke alltför mycket låta sig
imponera av en extarordinärt uppdriven rumshyresnivå på de platser,
där fördomsfria uthyrare under perioden mellan den l januari 1942,
då hyresstegringen för omöblerade lägenheter stoppades, och den tidpunkt, då hyresregleringsorganen få ett grepp om marknaden av
möblerade rum, passat på att mer generellt kraftigt höja sina rumshyror. Lagstiftningen har, vad angår möblerade rum, icke såsom
beträffande omöblerade lägenheter till riktpunkt vid nedsättningsfrågans bedömande satt hyrorna för »jämförliga lägenheter» utan
givit möjlighet till ett friare bedömande. Utan en sådan frihet skulle
:l8G
·”’ .
Dagens frågor
hyresnämnderna, när de nu omsider bliva i tillfälle gripa sig an med
hyrorna för möblerade rum, praktiskt taget vara ur stånd att göra
något åt de höga hyrorna på orter, där stegringen varit stör.st och
behovet av rättelse därför är mest kännbart. I den mån nämnderna
vid sitt ställningstagande till dessa frågor känna behov av en likare
för hyresbeloppens fixering, kan som sådan tjäna ·- utom hyrorna
för jämförliga lägenheter, vilka naturligtvis merendels även här
giva ledning – hyresnivån för motsvarande lägenheter i omöblerat
skick. Det borde åtminstone i de större hyresnämndsdistrikten icke
bliva alltför svårt att bestämma det tillägg som uthyraren av ett
omöblerat rum rimlig·en bör få betinga sig utöver vad rummet i
fråga kostar i omöblerat skick. .
Förslaget om en hyresreglering möttes, då det framlades, på fastighetsägarhåll av ett motstånd, som i varje fall ur borgerlig synpunkt
icke kunde anses obegripligt. Sedan regleringen nu genomförts och
man måste räkna med dess bestånd för en icke alltför kort tid, bör det
emellertid i lika mån vara ett intresse för fastighetsägare- och hyresgästorganisationer att hyresmarknaden också i fråga om de möblerade rummen bringas under kontroll. Det är därför att hoppas att
hyresnämnderna och deras partsrepresentanter icke skola försumma
att begagna de möjligheter till ingripande, som numera stå till buds.
Kurt Holmgren.
Frankrikes Alla Europas valutor ha mer eller mindre blivit krigets
finanser. offer, och vad den franska valutan beträffar, anse
många dess tillstånd »hopplöst». Det är kanske för mycket sagt. Ett
lands valuta är, djupast sett, en funktion av folkets arbetsenergi och
ekonomiska intelligens. År detta .sant, behöver man inte misströsta i
fråga om franc’en och Frankrikes finanser. Franc’ens sjukdom är
allvarsam, men inte till döds. Och detsamma kan sägas om de andra
europeiska valutorna. Europa har ett gott läkkött.
»Le Bulletin de l’Institut de la Conjoncture» framhåller i en artikel
om den franska valutan, att vid dess rekonstruktion måste två principer tillämpas: l) begränsning av franc’ens depreciering, det är ej
blott ett ekonomiskt intresse utan också ett politiskt; francvalutans
totala bankrutt a la riksmarkens 1923 skulle medföra finansiellt,
kommersiellt och socialt kaos; 2) den nivå, vid vilken franc’en skall
stabiliseras, bör ej bestämmas av politiska synpunkter eller av
prestigehänsyn; stabiliseringen bör vara resultatet av en affärskalkyl
med reella faktorer: statsskulden, sedelomloppet, priser och nationens
materiella resurser. Att göra en dylik kalkyl redan nu är omöjligt.
Det finns inga konstanta, endast variabla värden.
Under normala förhållanden determineras en valutas inrikesvärde
av dess köpkraft, uttryckt i prisindex, och dess värde i utlandet av
växelkurserna och världspriserna. Dessa metoder kunna inte nu tilllämpas. Prisnivån i dagens Frankrike är ytterligt labil. Det finns
en mångfald priser på samma produkter, och tarifferna variera från
vecka till vecka, från departement till departement, från kommun till
kommun. Och vad växelkurserna beträffar, kunna varken de offici- 387
–···- .:-..
Dagens frågor
ella eller de »fria» anses som normala. Siffrorna bli alltså endast
approximativa – resultatet av komplicerade probabilitetskalkyler.
Om man i senaste numret av Frankrikes officiella statistik observerar livsmedelspriserna:s fluktuationer, finner man, att haussekoeffieienten växlar allt efter den kalorikvantitet, konsumenten köper. Ransoneringsplanen fixerar antalet kalorier per individ och dag till 1,193.
Priset för denna kalorimängd är beräknat till 5 francs 40 centimes
(det teoretiska priset). I jämförelse med priset för samma kalorikvantitet före krigsutbrottet blir stegringen 30 °/o. Vill konsumenten
köpa 3,000 kalorier, stiger haussekoefficienten till 8. Att haussekoefficienten determineras av kalorimängden, är emellertid inte något speciellt karakteristiskt för Frankrike. Fenomenet kan påvisas i alla
krigsländer, men det är särskilt accentuerat i de ockuperade länderna
och i synnerhet i Frankrike. Förklaringen är enkel. Regeringens
folkförsörjningspolitik går ut på att fixera så låga priser som mö:iligt för primära födoämnen. Om konsumenten vill öka sin dagsranson med livsmedel, beträffande vilka priserna icke äro kontrollerade, stiger ökningskoefficienten avsevärt.
Klart är, att den enorma prisstegringen inte enbart beror på
franc’ens depreciering utan också, och det i väsentlig grad, på varubristen. Teoretiskt äro de officiella priserna konstanta under den i
tariffen fixerade perioden, men realiter äro de lika variabla som
svartabörspriserna; enda skillnaden är den, att svartabörspriserna
äro minst 3 gånger högre än priserna i den »legala handeln». Svartabörsprisernas höjdrekord slås dock av auktionspriserna. I detta komplex av variabler är det givetvis omöjligt att beräkna franc’ens
depreciering, och en kalkyl med hypotetiska värden saknar praktisk
betydelse.
Enär frailc’ens depreciering och den ständigt ökade varubristen
determinera prishaussen, är det inte förvånande, att prishaussen
ytterligare accentuerats under första halvåret 1944, särskilt efter de
allierades invasion, då kommunikationerna avbrötos mellan Normandie (Frankrikes skafferi) och det övriga Frankrike. I Nannandie är
det nu överflöd på livsmedel; i Paris och mellersta och södra Frankrike är bristen större än någonsin sedan ockupationens början.
Följande autentiska uppgifter, avseende försommaren 1944, utvisa
varubristen inom den s. k. legala livsmedelshandeln i Paris.
l) En del (som successivt minskas) av den fixerade ransonen: soeker,
kaffesurrogat, bröd, mjöl, ris och kött.
2) Full ranson: potatis.
3) Finns ej i legala marknaden: ii.gg, smör, margariu, ost, matolja,
sylt och marmelad.
4) Tidvis slut: legymer och fisk; endast i små kvautiteter.
Vara
Oxkött
Svartabörspriser i Paris försomm.aren 1944.
(Officiella kursen: 100 franes = 9 kr.)
Kvantitet Pris i francs Vara Kvantitet. Pris i francs
l kilo
Kalvkött . . . . . . l >>
200 a 250 Fårkött . . . . . . . l kilo
225 a 260 flvinkött . . . . . . l >)
2oo a 250
325 a 35o
388
.l ~: ·—L~————~~————–….
……………………~–~——~~–~
Vara Kvantitet Pris i frmics
~mör . . . . . . . . . l kilo 550 a 575
:\iargarin . . . . . . l >) 225 a 230
Matolja . . . . . . . l liter 1,150 a 1,200
Ägg . . . . . . . . . . l duss. 225 a 250
Kaffe (äkta) . . . l kilo 4,500 a5,000
Dagens frågor
Vara Kvantitet Pris i francs
Socker …….. l kilo 300 a 325
Bröd (krisbröd) l >) 150 a 175
Bordsvin (vin
ordinaire) … l liter 175 a 225
Cirka 65 °/o av Frankrikes köttproduktion rekvirerades under 1943 av
tyskarna, och denna siffra blir avsevärt högre för 1944. Före den tyska
invasionen var den årliga köttransonen per individ 41 kg.; nu är den
knappt 5 kg. I Paris är katt- och råttkött (juni 1944) dyrare än under
Paris’ belägring vintern 1870-71.
Franc’ens utrikesvärde~ Det värde, som angives i växelkurserna,
kan under nuvarande förhållanden ej läggas till grund för en affärskalkyl, helst som de flesta växelkurser så gott som uteslutande bestämmas av politiska faktorer. Tyskland förordnade med segrarens rätt,
att l RM skulle vara = 20 francs. Riksmarkens teoretiska paritet blev
därigenom ll,t> Ofo högre än i augusti 1939. Men riksmarkens reella
varitet låg före kriget vida under den teoretiska; den reella pariteten
var då l RM = 10 francs. Tack vare »Hitlerkursen» ha tyskarna kunnat
köpa franska produkter till halva priset.
Vad »imperialfranc’en» eller den s. k. de Gaulle-franc’en beträffar,
är även den beroende av politiska faktorer. Den protegeras tills
vidare av Bank of England och W all Street. Pariteten mellan pundet
och imperialfranc’en är för närvarande l pund = 200 francs, vilket
innebär en depreciering av 13 °/o i jämförelse med pariteten pund-~
franc i september 1939. Pariteten är ungefär densamma mellan pundet
och de allierades »invasionsfranc», betalningsmedel vid engelsmännens och amerikanernas rekvisitioner i de befriade distrikten. General de Gaulle påyrkade, att »hans» franc skulle bli legalt betalningsmedel, men Roosevelt och Churchill sade nej. De Gaulles franc blev
icke betalningsmedel i de befriade distrikten. Och den torde kanske
aldrig bli det.
Men även andra faktorer än prishaussen inverka på francvärdtlt.
Dessa faktorer äro statsskulden, sedelomloppet och nationalinkomsten.
Dc determinera ej blott dagens francvärde; de bli under alla omständigheter också avgörande vid det franska penningväsendets framtida
rekonstruktion.
Under 1943 steg statsskulden avsevärt till följd av ockupationsutgifternas ökning. statsutgifterna belöpte sig den 31 december 1943
till cirka 1,000 miljarder francs,” och slutar inte kriget före årsskiftet
1944–45, äro utgifterna den ;n december 1944 uppe i minst 1,300 miljarder francs (Journal Officiel).
sedelomloppet var den 31 december 1943 495 miljarder francs (31
juli 1939: 123 miljarder). Enär man räknar med en ökning på ungefär
125 miljarder under 1944, torde sedel”omloppet vid slutet av 1944 uppgå
till cirka 620 miljarder francs.
En av onmkerua till sedelomloppets ansvällning är naturligtvis
llrisham;~>cn, <H’h on annan iir säljarnas krav på kontantlikvid. La- 389
-·::._.
Dagens frågor
val-Hitler-pressen nämner även sedelhamstringen (för att rädda Lavals prestige). Den fria pressen gör däremot g·ällande, att sedelhamstringen är ganska obetydlig, men att tyskarna vid förmögenhetskonfiskationer lägga beslag på stora sedelmängder, som de deponera i tyska banker. I händelse av en markbaisse (den har för resten
redan börjat »i kulisserna») blir givetvis innehavet av franska franes
och andra utländska valutor. en värdefull tillgåug.
Om man emellertid jämför statsskuldens ökning 1939–43 med stat:;-
skuldens ansvällning under första världskriget, kommer man till ett
överraskande resultat.
Betecknas statsskulden i juli 1914 med 100, visar det sig, att siffrau
för 1917 var 387 och för 1918 521. Tillämpas samma metod på andra
världskriget, alltså statsskulden i augusti 1939 = 100, blir siffran fiir
1942 243 och för 1943 något mer än 300. statsskuldens relativa ökning
är alltså under andra världskriget mindre iin under det första.
Jämför man inkomster och utgifter under de båda krigen, blir resultatet följande:
I) Inkomster i juli 1914 o~ 100 ……………….. år 1917 = 66
Utgifter i juli 1914 = 100 …………………… år 1917 = 445
II) Inkomster i aug. 1939 = 100 ……………….. år 1942 = 107
Utgifter i aug. 1939 = 100 …………………. år 1942 = 263
Vad beträffar sedelomloppet under de båda världskrigen, är ökningstempot ungefär detsamma.
Denna jämförelse mellan Frankrikes statsfinanser 1914-18 och 1939
—-43 ger vid handen, att oaktat det militära nederlaget och ockupationen är en ekonomisk renaissance möjlig, under förutsättning att
produktionskapaciteten inte förlamas.
Med ledning av uppgifter i Ec~momist jiimför »le Bulletin de
l’Institut de la Conjoncture» Storbritanniens och U. S. A:s statsfinansiella läge med Frankrikes. Storbritanniens statsskuld, som den
31 mars 1939 uppgick till 8,163 milj. pund, var den 31 mars uppe i
14,073 milj., och den har sedan på grund av enorma krigsutgifter
stigit i avsevärd grad. Likaså U. S. A:s statsskuld, som den 31 december 1942 belöpte sig till 108,000 milj. dollar. sedelomloppet har i Storbritannien nästan fördubblats under perioden sept. 1939-sept. 1943
(från 509,9 milj. pund till 981,6 milj.), och i U. S. A. har sedelomloppet
ökats från 7,171 milj. dollar (sept. 1939) till 17,114 milj. (maj 1943).
I Storbritannien och U. S. A. är statsskuldens och sedelomloppets
ökningsprocent dock inte på långt när så stor som i Frankrike. Åven
prishaussekoefficienten är lägre i Storbritannien och U. S. A. (cirka
25 0/o) än i Frankrike, där den oscillerar mellan 75 och 100 Ofo. Resultatet av en jämförelse mellan Frankrike och dc anglosaxiska stormakterna kan inte bli annat än ytterligare eu markering av Frankrikes prekära situation.
Det är, som vi sett, många variabler i det franska finansproblemet
Men det finns två ideella konstanter, som motivera en optimistisk
syn på Frankrikes ekonomiska utveckling – det franska folkets
energi och intelligens. .Jean Gay.
390
–l ,· ~··-·–~~~?——–~——~~————~~…