Kring årets val
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
———-…………~··~—·’ ·-
KRING ÅRETS VAL
HöSTENS valstrid har hittills haft svårt att fängsla intresset. De
stora avgörandena i krigets slutakt, där nästan varje dag varit
fylld av nya motgångar för det allt mer och mer isolerade Tyskland, ha varit en för stark konkurrent om uppmärksamheten. Hittills ha dock de dramatiska krigshändelserna legat på ett så stort
avstånd från våra gränser, att ingen ännu talat om att uppskjuta
valen – sedan 1941 ger ju riksdagsordningen riksdagen möjlighet
att fatta ett uppskovsbeslut med 3/4 majoritet. De som i så fall
skulle ha intresse av ett års uppskov vore väl närmast socialdemokraterna.
Å ven om anslutningen till valmötena inte lär vara över sig – vi
befinna oss dock ännu några veckor från den 17 september –
motses valets utgång i år med större intresse än på länge. Sannolikt kommer valdeltagandet att stegras betydligt i jämförelse med
1940; om det når upp till1936 års rekordsiffra, 74,5 %, är dock mera
ovisst. De flesta röstberättigade ha säkerligen åtminstone instinktivt på känn, att valet på ett helt annat sätt än för fyra år sedan
angår dem.
Valstriden började med den energiska propagandan för ökad
kvinnorepresentation – av listorna att döma är det dock mindre
troligt att det sammanlagda antalet kvinnliga riksdagsledamöter
kommer att ökas nämnvärt, såvitt inte rent av motsatsen kommer
att inträffa. Valstriden fortsatte med de många lokala uppgörelserna om karteller mellan de borgerliga; i många län funnos spekulativa önskemål särskilt hos mellanpartierna om underkartell, men
en framtvungen central uppgörelse mellan bondeförbundet och hö-
gerna stäckte dylika planer. De tre borgerliga partierna samverka
i år i alla de 28 valkretsarna, utom en enda, nämligen Göteborgs
stad, troligen med konsekvens att den borgerliga vinst, som där
finns inom räckhåll, uteblir. Nästa etapp var olika organisationers
närgångna rundfrågor till partierna, hur dessa ställa sig till den ena
eller andra specialfrågan; dessa enqueter ha varit talrikare i år än
tidigare, men de få antagligen ingen större betydelse för valet. Och
sedan kunde den stora målskjutningen börja, kompletterad med
översållningar av broschyrer och all den personliga bearbetning,
som särskilt socialdemokraterna och bondeförbundet organisera.
Under förra kriget, då missnöjet var vresigt och lätt att blåsa
391
…-M-···~· …
..
Kring årets val
upp i många läger, fingo nya partier vind i seglen. Vänstersocialisterna bröto sig ur ochklövodet socialdemokratiska partiet samt
fingo 11 mandat vid 1917 års val. Under krigets slutakt startade
det kommunistiska partiet, givetvis under signalerna från Moskva
och Lenins ryska revolution. Bland jordbrukarna debuterade då
de moderna klassbetonade bondepartierna, bondeförbundet och
jordbrukarnas riksförbund, och inhöstade hösten 1917 9 resp. 3 mandat. I år framträder som det utrikespolitiska missnöjets och de nya
budskapens parti Radikala Landsföreningen, dock blott i ett par
tre valkretsar. Ingen har ännu profeterat om någon större framgång för detta nya parti, utom möjligen i att försvaga de borgerliga och därigenom öka de kommunistiska chanserna. Inte heller de
nationalsocialistiska sympatisörerna- vilkas olika schatteringar i
Stockholm gå ihop om kartell – torde kunna påräkna större succe
nu under nazismens dödskamp än förr under dess maktansvällning.
Några nya partiriktningar av betydelse kommer det andra världskriget alltså inte föda fram i vårt land. Däremot kan det under en
kris alltid pyrande missnöjet ge de partier, som ha de minsta hämningarna, extra vinstchanser. Bondeförbundet räknar sålunda tydligen med att helt eller delvis återvinna de åtta mandat, som de
förlorade för fyra år sedan – trots att jordbruksministern, hr
Pehrsson-Bramstorp, varit densamme vid 1936, 1940 och 1944 års
val. Kommunisterna göra sig räkning på ännu större mandatfångst. Troligen ha dock socialdemokraterna numera hunnit att
systematiskt neutralisera verkningarna av deras agitation, bl. a.
genom en rad av diskussionsmöten ute i landet och genom eftergifter mot kommunisterna vid årets riksdag. Det skulle därför förvåna, om kommunisterna komma upp till mer än omkring tio mandat. Siffran är ju i och för sig hög, men dock inte högre än vad
kommunister av Kilboms- och Sillensorteringar ungefär registrerade vid valen 1928 (8), 1932 (8) och 1936 (11). Det bör emellertid ·
anmärkas, att socialdemokraterna i år för första gången sedan det
vänstersocialistiska partiets tid verkligen Eynas frukta konkurrensen från ett parti till vänster. Förr om åren ha de, med rätta, ansett att kommunisterna eller andra vänsterriktningar befunnit sig
i ett tillstånd av hopplös stabilitet, utan några utsikter till förökelse. Socialdemokraterna ha därför förr om åren inte tagit så
stor notis om dem. I år äro kommunisternas röstpotential svårbcräkneligare, och därav koncessionerna i riksdagen mot dem.
Det har många gånger sagts under valrörelsen i år, att denna i
hög grad liknar 1928 års, då striden koncentrerades kring hr Wig- 392
———————.—-_.–~.,..,.,…,.””’”’.-~–..~ ·– ··-·-·
Kring årets val
forss’ och den nu glömde italienske nationalekonomen Rignanos
attacker mot arvsrätten. Redan den omständigheten att den borgerliga samverkan i år är bredare än någonsin tidigare ända sedan
proportionalismens införande för 35 år sedan bär syn för sägen. År
1940 höllo socialdemokraterna inne med sina sociala och ekonomiska framtidsplaner. Allt kretsade kring den yttre vakthållningen, om vilken ingen meningsskiljaktighet rådde. De kunde
arbeta i lä och inhösta stora valframgångar. År 1942 måste de delvis bekänna färg; som bekant hejdades då deras expansion. I år
ha de öppet skjutit kravet på ekonomisk »omdaning» av samhället
i förgrunden. Den nuvarande majoriteten vill inte åtnöja sig med
att äga den politiska makten i samhället; den vill inte stanna
förrän staten tillvällat sig ledningen av näringslivet och genom
majoriteten utövar denna ledning. Eftersom det socialdemokratiska partiet för åtskilliga år framåt disponerar över majoriteten
i första kammaren blir andrakammarvalet avgörande för den
framtida sociala och ekonomiska strukturen av vårt land. Få socialdemokraterna ensamma eller tillsammans med kommunisterna
majoritetsställning i den »folkvalda», kunna de inte längre stanna
vid ord; kommunisterna om inga andra skola veta att ständigt på-
minna dem om »omdanings»-programmet. Ingen kan betvivla att
ett förverkligande av detta program så småningom kommer att
helt omgestalta vårt gamla frihetssamhälle. Gällde 1940 års val en
manifestation för den yttre friheten, avgör 1944 års val den inre.
En motgång för det socialdemokratiska partiet och en framryckning
för de borgerliga måste föranleda de förra att moderera sig, precis
som skedde efter 1928 års nederlag. Åven om mandatförlusterna
för socialdemokraterna inte skulle bli många, måste de dock få
symptomatisk betydelse. Så fastlåsta som partiernas styrkeförhållanden äro hos vårt klassröstande folk, måste de minsta förskjutningar ha värde som fingervisande utslag av opinionens reaktioner.
Till stor förvåning ha socialdemokraterna vid årets val visat
en mycket stor stingslighet. De beskärma sig över de borgerligas
offensiva metoder. Det finns -många autoritära drag hos dagens
majoritetsparti. Till dessa hör motviljan mot kritik och gensägelser. Och ändock heter det alltid när det inte är valtider, att demokratiens livskraft just är den fria och öppna debatten. Denna fria
medborgerliga diskussion kan tryggas bäst, om intet parti får en
dominerande, »statsbärande» ställning. Åven ur demokratiens egen
synpunkt vore därför ett återställande av den politiska jämvikten
från 1936 det högeligen eftersträvansvärda.
393
.._…… ;:;
KRING ÅRETS VAL
HöSTENS valstrid har hittills haft svårt att fängsla intresset. De
stora avgörandena i krigets slutakt, där nästan varje dag varit
fylld av nya motgångar för det allt mer och mer isolerade Tyskland, ha varit en för stark konkurrent om uppmärksamheten. Hittills ha dock de dramatiska krigshändelserna legat på ett så stort
avstånd från våra gränser, att ingen ännu talat om att uppskjuta
valen – sedan 1941 ger ju riksdagsordningen riksdagen möjlighet
att fatta ett uppskovsbeslut med 3/4 majoritet. De som i så fall
skulle ha intresse av ett års uppskov vore väl närmast socialdemokraterna.
Å ven om anslutningen till valmötena inte lär vara över sig – vi
befinna oss dock ännu några veckor från den 17 september –
motses valets utgång i år med större intresse än på länge. Sannolikt kommer valdeltagandet att stegras betydligt i jämförelse med
1940; om det når upp till1936 års rekordsiffra, 74,5 %, är dock mera
ovisst. De flesta röstberättigade ha säkerligen åtminstone instinktivt på känn, att valet på ett helt annat sätt än för fyra år sedan
angår dem.
Valstriden började med den energiska propagandan för ökad
kvinnorepresentation – av listorna att döma är det dock mindre
troligt att det sammanlagda antalet kvinnliga riksdagsledamöter
kommer att ökas nämnvärt, såvitt inte rent av motsatsen kommer
att inträffa. Valstriden fortsatte med de många lokala uppgörelserna om karteller mellan de borgerliga; i många län funnos spekulativa önskemål särskilt hos mellanpartierna om underkartell, men
en framtvungen central uppgörelse mellan bondeförbundet och hö-
gerna stäckte dylika planer. De tre borgerliga partierna samverka
i år i alla de 28 valkretsarna, utom en enda, nämligen Göteborgs
stad, troligen med konsekvens att den borgerliga vinst, som där
finns inom räckhåll, uteblir. Nästa etapp var olika organisationers
närgångna rundfrågor till partierna, hur dessa ställa sig till den ena
eller andra specialfrågan; dessa enqueter ha varit talrikare i år än
tidigare, men de få antagligen ingen större betydelse för valet. Och
sedan kunde den stora målskjutningen börja, kompletterad med
översållningar av broschyrer och all den personliga bearbetning,
som särskilt socialdemokraterna och bondeförbundet organisera.
Under förra kriget, då missnöjet var vresigt och lätt att blåsa
391
…-M-···~· …
..
Kring årets val
upp i många läger, fingo nya partier vind i seglen. Vänstersocialisterna bröto sig ur ochklövodet socialdemokratiska partiet samt
fingo 11 mandat vid 1917 års val. Under krigets slutakt startade
det kommunistiska partiet, givetvis under signalerna från Moskva
och Lenins ryska revolution. Bland jordbrukarna debuterade då
de moderna klassbetonade bondepartierna, bondeförbundet och
jordbrukarnas riksförbund, och inhöstade hösten 1917 9 resp. 3 mandat. I år framträder som det utrikespolitiska missnöjets och de nya
budskapens parti Radikala Landsföreningen, dock blott i ett par
tre valkretsar. Ingen har ännu profeterat om någon större framgång för detta nya parti, utom möjligen i att försvaga de borgerliga och därigenom öka de kommunistiska chanserna. Inte heller de
nationalsocialistiska sympatisörerna- vilkas olika schatteringar i
Stockholm gå ihop om kartell – torde kunna påräkna större succe
nu under nazismens dödskamp än förr under dess maktansvällning.
Några nya partiriktningar av betydelse kommer det andra världskriget alltså inte föda fram i vårt land. Däremot kan det under en
kris alltid pyrande missnöjet ge de partier, som ha de minsta hämningarna, extra vinstchanser. Bondeförbundet räknar sålunda tydligen med att helt eller delvis återvinna de åtta mandat, som de
förlorade för fyra år sedan – trots att jordbruksministern, hr
Pehrsson-Bramstorp, varit densamme vid 1936, 1940 och 1944 års
val. Kommunisterna göra sig räkning på ännu större mandatfångst. Troligen ha dock socialdemokraterna numera hunnit att
systematiskt neutralisera verkningarna av deras agitation, bl. a.
genom en rad av diskussionsmöten ute i landet och genom eftergifter mot kommunisterna vid årets riksdag. Det skulle därför förvåna, om kommunisterna komma upp till mer än omkring tio mandat. Siffran är ju i och för sig hög, men dock inte högre än vad
kommunister av Kilboms- och Sillensorteringar ungefär registrerade vid valen 1928 (8), 1932 (8) och 1936 (11). Det bör emellertid ·
anmärkas, att socialdemokraterna i år för första gången sedan det
vänstersocialistiska partiets tid verkligen Eynas frukta konkurrensen från ett parti till vänster. Förr om åren ha de, med rätta, ansett att kommunisterna eller andra vänsterriktningar befunnit sig
i ett tillstånd av hopplös stabilitet, utan några utsikter till förökelse. Socialdemokraterna ha därför förr om åren inte tagit så
stor notis om dem. I år äro kommunisternas röstpotential svårbcräkneligare, och därav koncessionerna i riksdagen mot dem.
Det har många gånger sagts under valrörelsen i år, att denna i
hög grad liknar 1928 års, då striden koncentrerades kring hr Wig- 392
———————.—-_.–~.,..,.,…,.””’”’.-~–..~ ·– ··-·-·
Kring årets val
forss’ och den nu glömde italienske nationalekonomen Rignanos
attacker mot arvsrätten. Redan den omständigheten att den borgerliga samverkan i år är bredare än någonsin tidigare ända sedan
proportionalismens införande för 35 år sedan bär syn för sägen. År
1940 höllo socialdemokraterna inne med sina sociala och ekonomiska framtidsplaner. Allt kretsade kring den yttre vakthållningen, om vilken ingen meningsskiljaktighet rådde. De kunde
arbeta i lä och inhösta stora valframgångar. År 1942 måste de delvis bekänna färg; som bekant hejdades då deras expansion. I år
ha de öppet skjutit kravet på ekonomisk »omdaning» av samhället
i förgrunden. Den nuvarande majoriteten vill inte åtnöja sig med
att äga den politiska makten i samhället; den vill inte stanna
förrän staten tillvällat sig ledningen av näringslivet och genom
majoriteten utövar denna ledning. Eftersom det socialdemokratiska partiet för åtskilliga år framåt disponerar över majoriteten
i första kammaren blir andrakammarvalet avgörande för den
framtida sociala och ekonomiska strukturen av vårt land. Få socialdemokraterna ensamma eller tillsammans med kommunisterna
majoritetsställning i den »folkvalda», kunna de inte längre stanna
vid ord; kommunisterna om inga andra skola veta att ständigt på-
minna dem om »omdanings»-programmet. Ingen kan betvivla att
ett förverkligande av detta program så småningom kommer att
helt omgestalta vårt gamla frihetssamhälle. Gällde 1940 års val en
manifestation för den yttre friheten, avgör 1944 års val den inre.
En motgång för det socialdemokratiska partiet och en framryckning
för de borgerliga måste föranleda de förra att moderera sig, precis
som skedde efter 1928 års nederlag. Åven om mandatförlusterna
för socialdemokraterna inte skulle bli många, måste de dock få
symptomatisk betydelse. Så fastlåsta som partiernas styrkeförhållanden äro hos vårt klassröstande folk, måste de minsta förskjutningar ha värde som fingervisande utslag av opinionens reaktioner.
Till stor förvåning ha socialdemokraterna vid årets val visat
en mycket stor stingslighet. De beskärma sig över de borgerligas
offensiva metoder. Det finns -många autoritära drag hos dagens
majoritetsparti. Till dessa hör motviljan mot kritik och gensägelser. Och ändock heter det alltid när det inte är valtider, att demokratiens livskraft just är den fria och öppna debatten. Denna fria
medborgerliga diskussion kan tryggas bäst, om intet parti får en
dominerande, »statsbärande» ställning. Åven ur demokratiens egen
synpunkt vore därför ett återställande av den politiska jämvikten
från 1936 det högeligen eftersträvansvärda.
393
.._…… ;:;