Hur rekryteras hemvärnet socialt
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HUR REKRYTERAs
HEMVÄRNET SOCIALT?
RANDANTECKNINGAR TILL EN UNDERSÖKNING
Av hemvärnspastor INGENIAR LINDSTAM, Rottne
I.
TILL de moderna och mäktiga folkrörelsernas gemensamma drag
hör för närvarande en ganska markerad fosterländskhet; Sveriges
flagga torde inom dem alla intaga en hedersplats. Denna patriotism är genomgående färgad av ett demokratiskt folkhemsideal,
som under de senaste kritiska åren vuxit sig allt starkare i vårt
medvetande. Folkhemmets arkitektur och inredning kan ur olika
synvinklar gestalta sig ganska olika; den ene drömmer kanske närmast om ett väldigt missionshus, den andre om ett lika väldigt
frisksportarläger; men genomgående gäller att man är tacksam för
det land som vi redan äga och redo att samverka med alla goda
krafter för att bevara och värna det.
Visionen av folkhemmet är även den drivande kraften bakom
hemvärnets tillkomst. Hemvärnet blev en folkrörelse med detta för
alla folkrörelser gemensamma element som samlande symbol, det
må vara medvetet eller omedvetet. När appellen kom till frivillig
samling i farans stund, blev svaret omedelbart och kraftigt. Detta
berodde förvisso icke på något synnerligt militärt intresse hos hemvärnsmännen. Man befann sig ej i något tillstånd av upptänd
chauvinism. Blott undantagsvis lät man sin anmälan dikteras av
antipati för en eller annan främmande makt, även om man kraftigt
reagerade mot allt våld och allt förtryck. Någon annan politisk
linje än fosterlandskärlek, frihetskärlek och fredskärlek är icke
möjlig att upptäcka vid objektivt studium av hemvärnets väsen.
För dessa värden var hemvärnsmannen redo att offra allt, när lian
anmälde sig till tjänstgöring i en stund, då om någonsin defaitistisk inställning borde varit begriplig. Trots denna stridsvilja är
det ingalunda obefogat att kalla hemvärnet en fredsrörelse. Icke
425
-.. _._._ .. y’ •• ~ ……….;,_,..•,-
Ingemar Lindstam
kriget utan freden var dess tändande VIsiOn. Fred och frihet åt
folkhem och hembygd var den lösen som samlade hemvärnet både
som folkarme och folkrörelse.
II.
Det synes numera på fackmannahåll vara vedertaget att räkna
de frivilliga försvarsorganisationerna till folkrörelserna. Så gör
en auktorHet som E. H. Thörnberg, och professor Hilding Pleijel
accepterar i några terminologiska reflexioner i augustinumret av
»Korrespondens» lottarörelsen som folkrörelse. Här har i huvudsak anknutits till hans tankegångar, som vidare utvecklats. Det
synes oss då även önskvärt, att en folkrörelse i ordets bokstavliga
bemärkelse omfattar så vida samhällslager som möjligt. Godkänner man en sådan synpunkt, är en undersökning av hemvärnets
sociala struktur motiverad, och då den även har militärt intresse,
har den beordrats av hemvärnschefen och nyligen slutförts av undertecknad beträffande Skåne, Småland och Blekinge. Resultatet
är sådant, att dess huvudpunkter ej böra undanhållas en vidare
krets.
Med ledning av fostabernas hemvärnsrullor har varje man avprickats i en tabell, uppgjord efter anvisningar av professor CarlErik Quensel. Denna tabell hänför hemvärnsmannen till en viss
socialgrupp och registrerar samtidigt om han befinner sig över, i
eller under värnpliktsåldern samt i förekommande fall hans befälsställning och då även hans militära utbildning. Landsbygd och
stad redovisas särskilt. Socialgrupperingen möjliggör jämförelse
med statistiken från 1940 års folkräkning beträffande såväl nä-
ringsgren och socialklass som ålder, men tar här särskilt sikte på
att urskilja graden av självständighet eller befälsvana i yrket,
detta i avsikt att söka få fram principerna för hemvärnets befälsurval.
Vår socialgruppering omfattar följande kategorier:
A: jordbruk och binäringar, med undantag av godsägare och förvaltningspersonal, som återfinnes å E och F. Undergrupper:
a 1: jordägare, arrendatorer och torpare
a 2: jordbruksarbetare och hemmasöner
a 3: skogsarbetare
a 4: trädgårdsarbetare (handelsträdgårdsmästare å D)
a 5: fiskare (både företagare och arbetare)
B: förmän och arbetare inom industrin. Undergrupper:
b 1: verkmästare, förmän, övermaskinister m. fl.
b 2: specialutbildade arbetare; mekaniker, maskinister m. fl.
426
Hur rekryteras hemvärnet socialt?
b 3: industriarbetare i allmänhet och grovarbetare
C: hantverkare. Undergrupper:
c 1: företagare inom småindustri och hantverk
c 2: arbetare inom hantverk, lärlingar (gränsa ofta till b 2)
D: handel (mest minuthandel). Undergrupper:
d 1: företagare och föreståndare, ej sällan på gränsen till C
d 2: butiksbiträden, många transportarbetare och springpojkar
E: lägre tjänstemän och »manschettfolk» av medelklass. Undergrupper:
e l: lägre kontorsmän i allmän tjänst; »administrativ personal»
e 2: kontorspersonal, ritare, lägre ingenjörer
e 3: lägre lantbruks- och skogstjänstemän, vaktmästare, brevbärare
F: socialt överskikt, såväl avseende ekonomi som utbildning. Undergrupper:
f l: godsägare, grosshandlare, direktörer, disponenter, fabrikörer
f 2: personer med universitets- och högskoleutbildning
f 3: folkskollärare, vilkas sociala position ofta är lokalt betingad, varför de här få utgöra en specialgrupp
G: studerande.
De olika gruppernas och undergrupperna~ relativa storlek framgår av följande tabell, som samtidigt registrerar deras bidrag till
befälsrekryteringen. Befälet har då även uppdelats på högre och
lägre (lägre= gruppchef med stf; högre övriga).
Socialgrupp Av hela hemvärnet Av hvbefälet, därav: högre lägre
a l 14,5 24 7,75 16,25
a 2-5 24 8,5 1,5 7
S:a A 38,5 32,5 9,25 23,25
b l 2 4 1,5 2,5
b2 6 6 1,25 4,75
b3 22 16 2,5 13,5
S:a B 30 26 5,25 20,75
c l 5 9 3,25 5,75
c 2 5,5 3 0.5 2,5
S:a C 10,5 12 3,75 8,25
d l 3 6 2,5 3,5
d2 5,5 2,5 0,5 2
S:a D 8,5 8,5 3 5,5
e l 1,25 2,5 1,5 l
e 2 2,5 3,5 1,5 2
e 3 2,25 2,5 l 1,5
S:a E 6 8,5 4 4,5
f l 1,5 4,5 3,25 1,25
f2 l 3,5 2,5 l
f 3 l 3 2 l
S:a F 3,5 11 7,75 3,25
S:a G 3 1,5 0,25 1,25
S:a A-G 100 100 33,25 66,75
427
— t ……..
~~
Ingemar Lindstam
Dessa siffror giva bättre än ord en bild av hemvärnets sociala
sammansättning inom det undersökta området, absolut sett. Den
stora procenten arbetare är påfallande, och omvänt synas samhällets överskikt ganska sparsamt företrädda. Med hänsyn till nä-
ringsgren förefaller jordbruket vara starkast representerat. Men
en riktig bild kan man naturligtvis endast erhålla genom jämfö-
relse med motsvarande grupper inom befolkningen, och genom viss
omräkning av hemvärnsmaterialet har sådan jämförelse kunnat ske.
Av rikets manliga befolkning inom de fem näringsgrenar, som i
detta sammanhang äro av intresse, tillhöra 38 % jordbruk med binäringar; av hemvärnsmännen 39,5 %. Motsvarande siffror inom
näringsgrenen industri och hantverk äro 43 % och 44 % (dock proportionsvis flera hantverkare inom hemvärnet än inom befolkningen); inom handel och samfärdsel 14,5 % resp. 12 %; inom förvaltningstjänst och fria yrken 4,5% resp. 4,5 %.
Jämför man i stället med folkräkningens socialklasser (företagare, förvaltningspersonal och arbetarpersonal), får man följande bild: företagare inom befolkningen 23 %, inom hemvärnet
25 % (bland vilka jordbrukarna dominera), förvaltningspersonal
(praktiskt taget alla tjänstemän och anställda inom manschettyrken) 13,5 % resp. 12 %, arbetarpersonal 63,5 % resp. 63 % (här
ingå medhjälpande familjemedlemmar, d. v. s. framför allt hemmasönerna i jordbruket, vilka måste vara betydligt flera inom hemvärnet än inom befolkningen, eftersom jordbrukarungdomen är
mycket kraftigt representerad inom hemvärnet; yngsta åldersgruppen inom vår socialgrupp a 2 utgör 44 % av all ungdom inom
det undersökta området och 18% av hela hemvärnet därstädes!).
Genom dessa jämförelser förskjutes perspektivet avsevärt; man
finner, att hemvärnets proportioner nästan exakt motsvara befolkningens. Med andra ord: alla samhällsklasser ha i lika mån anslutit sig till hemvärnet. Viljan att sluta upp kring hembygdens och
folkhemmets försvar har överallt varit lika stark. Inom vissa samhällsgrupper har en sådan försvarsvilja icke varit någon nyhet;
men inom andra innebär den nästan en revolution. Man kunde
kanske uttrycka saken så, att alla folkets skikt nu finna landet och
dess frihet värda försvar. Drömmen om folkhemmet har förverkligats därhän, att i farans stund alla grupper verkligen känna sig
ha ett hem värt att offra för. En sådan tolkning av siffrorna ligger
i varje fall nära till hands.
428
Hur rekryteras hemrärnet socialt?
Befälets sociala struktur företer en avvikande bild. Inom hemvärnet finnas 25 % företagare, 12 % förvaltningspersonal, 63 % arbetarpersonal; inom befälet äro motsvarande siffror 44 %, 20 % och
36 %. I vår tabell kan man mera detaljerat avläsa denna förskjutning mot högre befälsprocent inom de högre eller självständigare
socialgrupperna.
I viss mån sammanhänger detta med åldersförhållanden. Naturligt nog tillhör majoriteten (61 %) av befälet årsklasserna över
värnpliktsåldern, och inom dessa årsklasser har man 78,5 % av alla
företagare bland befälet och 59 % av all förvaltningspersonal,
men endast 42 % av arbetarpersonalen. Detta innebär att företagare och förvaltningspersonal bliva jämförelsevis starkt representerade bland befälet, särskilt som man strävar att rekrytera befälet ur de »stadiga» folklagren för att såvitt möjligt undvika täta
ombyten.
Militär utbildning har också viss betydelse. Undantager man de
7 % av befälet som äro under värnpliktsåldern och alltså ej militärt utbildade, ha av de övriga 15 % varit frikallade, 56 % ha utbildats som meniga och 29 % ha befälsutbildning av något slag.
Socialklassen förvaltningspersonal har det relativt största antalet
befälsutbildade, vilket naturligtvis inverkar på dess höga befälsprocent. Men det finns också åtskilliga meniga hemvärnsmän med
militär befälsutbildning; allmänt utslagsgivande betydelse synes
sålunda denna faktor icke ha haft.
Det förhåller sig nog helt enkelt så, att man i första hand tagit
hänsyn till vana vid befälsföring i yrket eller snarare vana vid
självständigt handlande i allmänhet. Man har spontant utnyttjat
naturliga befälsegenskaper, när man ingivit sina förslag till militär myndighet. Obundet av partipolitiska synpunkter eller klasshänsyn har hemvärnet sökt utse de lämpligaste och alltså handlat
med sund demokratisk instinkt. Hur känsligt denna instinkt fungerat, framgår kanske bäst av en jämförelse i tabellen mellan b 2 och
b 3; skillnaden i befälsprocent dem emellan kan icke betingas av
något annat än självständigheten i arbetet.
Vi ha sett hur det sociala överskiktet i grupp F särskilt ofta utnyttjats till befäl. Detta gäller även de kulturellt ledande. Likväl
hör man ibland klagomål att »Överklassen» är för fåtalig i hemvärnet. Förhåller det sig tilläventyrs så, att man av samhällets ledande skikt helt enkelt kräver större ansvarskänsla och offervilja
än av andra~ Man begär då m. a. o. statistiskt sett en viss överrepresentation av dessa grupper. Detta torde i så fall vara i över- 429
,… · ..
…. ·.
Ingemar Lindstam
ensstämmelse med demokratisk anda, och ur folkrörelsesynpunkt
vore särskilt en maximal anslutning av intellektuellt ledande mycket önskvärd- för att icke tala om hur välgörande det skulle vara
för dessa personers fysik! Att deras insats som vanliga män i ledet
kan vara minst lika värdefull som på befälsposter, behöver egentligen icke sägas.
Denna insats är särskilt påkallad bland hemvärnets ungdomsskaror. 40,5% av hemvärnsmännen äro mellan 16 och 21 år- på
landsbygden 42 %, i staden 36,5 %. stadens lägre ungdomsprocent
beror på industri- och verkshemvärnen, som gör de värnpliktigas
åldersgrupp därstädes särskilt stor- 38 % mot 21% på landsbygden. Fyra tusen ungdomar på tio tusen hemvärnsmän – detta betyder, att hemvärnet torde få betraktas som en av våra största
manliga ungdomsrörelser. Men det betyder också en skärpning av
hemvärnets redan dessförutan svåra befälsproblem. Befälsföring
över sådan ungdom kan vara utomordentligt tacksam, och väl genomförd måste den betyda en insats av bestående värde för vårt
folk. Själva andan inom ett gott hemvärn är naturligtvis en utmärkt fostrare, men detta utesluter icke behovet av fysiskt och psykiskt välkvalificerade ledare för hemvärnets ungdomsskaror. Ledareproblemet är väl gemensamt för alla våra folkrörelser, och
torde inom hemvärnet vara lika angeläget ur militär som ur civil
synpunkt.
III. .
Vågar man profetera om hemvärnets framtid, te sig tre vägar
som tänkbara.
Rörelsen kan helt försvinna. Utrustningen kan dragas in och förbanden med vederbörlig honnör upplösas, liksom stödorganisationerna. Alternativt kan tänkas en förpuppning till kommande
krig. Punkt vore därmed satt för ett vackert kapitel i det svenska
försvarets historia.
Den tredje möjligheten är en utveckling i stil med landstormens:
obligatorisk tjänstgöring för vissa kategorier kombinerad med viss
frivillig anslutning och verksamhet. Därmed bleve det militära
draget i hemvärnets ansikte_ dominerande. Mot denna lösning
sträcka sig längtansfullt många befälhavare, som anfäktats av en
frivillig rörelses rekryteringssvårigheter och disciplinära problem.
Mycket i hemvärnets arbete skulle efter denna linje bliva klarare
och enklare, och det är möjligt att ingen annan väg visar sig framkomlig.
430
Hur rekryteras hem,värnet socialt?
Likväl bestrider väl ingen, att statsmakterna gjorde ett lyckokast, när liemvärnet uppbyggdes fullständigt frivilligt och därmed
på inbördes medborgerligt förtroende. 1nkallat genom tvång skulle
det ha varit en helt annorlunda organisation. Frivilligheten har
givit rörelsen dess bästa egenskaper, dess stridsvilja och offerglädje. Naturligtvis är denna frihet ett irrationellt element, men
ett element som väl borde värnas i ett folk som vårt. I samma mån
som tvångsmomentet utvecklas, dör någonting i hemvärnets själ.
Åven om bördorna därmed fördelas rättvisare, färskjutes hemvärnet då från den demokratiska urgrunden. Och skulden blir folkets
egen, ty hemvärnsledningen har alltid haft klar blick för denna
risk.
Naturligtvis kan det befaras, att hemvärnet sönderfaller, när
dess beredskapsuppgift är löst och freden inträtt. Men jag kan
icke släppa tanken, att just då dess folkrörelsesida borde utvecklas.
Hemmet behöver icke blott värnas mot militära motståndare; det
har massor av andra fiender inom och utom oss själva. B.åde folkhemmet och privathemmen behöva rörelser, som oberoende av
partiskrankor se som sin huvuduppgift att värna deras härd och
hålla elden klar och varm. Åven om åsiktsgränser av olika art fullt
respekteras, kunna plattformar för samarbete kring gemensamma
värden knappast verka annat än gott. Vi ville här gärna drömma
om hemvärnet som en sådan plattform i samverkan med andra
organisationer, kanske närmast lottarörelsen och Röda korset, vilka
båda syfta i samma riktning. I folkrörelsefronten borde dessa utgöra centern.
Det är även sannolikt, att ett hemvärn i folkrörelsens form verksamt skulle bidraga till ett gott förhållande mellan folk och försvar. Till ej ringa del tack vare hemvärnet uppfattas nu försvarsmakten som en organisk beståndsdel i folkets liv, nödvändig så
länge hot utifrån är möjligt. Samtidigt bör hemvärnet inom försvaret kunna befordra en verklig folkarmes anda. En upplösning
av hemvärnet som en på fri anslutning grundad enhet av folkarme
och folkrörelse skulle efter vår mening innebära en bitter nationell
förlust.
431
,,
-~
HEMVÄRNET SOCIALT?
RANDANTECKNINGAR TILL EN UNDERSÖKNING
Av hemvärnspastor INGENIAR LINDSTAM, Rottne
I.
TILL de moderna och mäktiga folkrörelsernas gemensamma drag
hör för närvarande en ganska markerad fosterländskhet; Sveriges
flagga torde inom dem alla intaga en hedersplats. Denna patriotism är genomgående färgad av ett demokratiskt folkhemsideal,
som under de senaste kritiska åren vuxit sig allt starkare i vårt
medvetande. Folkhemmets arkitektur och inredning kan ur olika
synvinklar gestalta sig ganska olika; den ene drömmer kanske närmast om ett väldigt missionshus, den andre om ett lika väldigt
frisksportarläger; men genomgående gäller att man är tacksam för
det land som vi redan äga och redo att samverka med alla goda
krafter för att bevara och värna det.
Visionen av folkhemmet är även den drivande kraften bakom
hemvärnets tillkomst. Hemvärnet blev en folkrörelse med detta för
alla folkrörelser gemensamma element som samlande symbol, det
må vara medvetet eller omedvetet. När appellen kom till frivillig
samling i farans stund, blev svaret omedelbart och kraftigt. Detta
berodde förvisso icke på något synnerligt militärt intresse hos hemvärnsmännen. Man befann sig ej i något tillstånd av upptänd
chauvinism. Blott undantagsvis lät man sin anmälan dikteras av
antipati för en eller annan främmande makt, även om man kraftigt
reagerade mot allt våld och allt förtryck. Någon annan politisk
linje än fosterlandskärlek, frihetskärlek och fredskärlek är icke
möjlig att upptäcka vid objektivt studium av hemvärnets väsen.
För dessa värden var hemvärnsmannen redo att offra allt, när lian
anmälde sig till tjänstgöring i en stund, då om någonsin defaitistisk inställning borde varit begriplig. Trots denna stridsvilja är
det ingalunda obefogat att kalla hemvärnet en fredsrörelse. Icke
425
-.. _._._ .. y’ •• ~ ……….;,_,..•,-
Ingemar Lindstam
kriget utan freden var dess tändande VIsiOn. Fred och frihet åt
folkhem och hembygd var den lösen som samlade hemvärnet både
som folkarme och folkrörelse.
II.
Det synes numera på fackmannahåll vara vedertaget att räkna
de frivilliga försvarsorganisationerna till folkrörelserna. Så gör
en auktorHet som E. H. Thörnberg, och professor Hilding Pleijel
accepterar i några terminologiska reflexioner i augustinumret av
»Korrespondens» lottarörelsen som folkrörelse. Här har i huvudsak anknutits till hans tankegångar, som vidare utvecklats. Det
synes oss då även önskvärt, att en folkrörelse i ordets bokstavliga
bemärkelse omfattar så vida samhällslager som möjligt. Godkänner man en sådan synpunkt, är en undersökning av hemvärnets
sociala struktur motiverad, och då den även har militärt intresse,
har den beordrats av hemvärnschefen och nyligen slutförts av undertecknad beträffande Skåne, Småland och Blekinge. Resultatet
är sådant, att dess huvudpunkter ej böra undanhållas en vidare
krets.
Med ledning av fostabernas hemvärnsrullor har varje man avprickats i en tabell, uppgjord efter anvisningar av professor CarlErik Quensel. Denna tabell hänför hemvärnsmannen till en viss
socialgrupp och registrerar samtidigt om han befinner sig över, i
eller under värnpliktsåldern samt i förekommande fall hans befälsställning och då även hans militära utbildning. Landsbygd och
stad redovisas särskilt. Socialgrupperingen möjliggör jämförelse
med statistiken från 1940 års folkräkning beträffande såväl nä-
ringsgren och socialklass som ålder, men tar här särskilt sikte på
att urskilja graden av självständighet eller befälsvana i yrket,
detta i avsikt att söka få fram principerna för hemvärnets befälsurval.
Vår socialgruppering omfattar följande kategorier:
A: jordbruk och binäringar, med undantag av godsägare och förvaltningspersonal, som återfinnes å E och F. Undergrupper:
a 1: jordägare, arrendatorer och torpare
a 2: jordbruksarbetare och hemmasöner
a 3: skogsarbetare
a 4: trädgårdsarbetare (handelsträdgårdsmästare å D)
a 5: fiskare (både företagare och arbetare)
B: förmän och arbetare inom industrin. Undergrupper:
b 1: verkmästare, förmän, övermaskinister m. fl.
b 2: specialutbildade arbetare; mekaniker, maskinister m. fl.
426
Hur rekryteras hemvärnet socialt?
b 3: industriarbetare i allmänhet och grovarbetare
C: hantverkare. Undergrupper:
c 1: företagare inom småindustri och hantverk
c 2: arbetare inom hantverk, lärlingar (gränsa ofta till b 2)
D: handel (mest minuthandel). Undergrupper:
d 1: företagare och föreståndare, ej sällan på gränsen till C
d 2: butiksbiträden, många transportarbetare och springpojkar
E: lägre tjänstemän och »manschettfolk» av medelklass. Undergrupper:
e l: lägre kontorsmän i allmän tjänst; »administrativ personal»
e 2: kontorspersonal, ritare, lägre ingenjörer
e 3: lägre lantbruks- och skogstjänstemän, vaktmästare, brevbärare
F: socialt överskikt, såväl avseende ekonomi som utbildning. Undergrupper:
f l: godsägare, grosshandlare, direktörer, disponenter, fabrikörer
f 2: personer med universitets- och högskoleutbildning
f 3: folkskollärare, vilkas sociala position ofta är lokalt betingad, varför de här få utgöra en specialgrupp
G: studerande.
De olika gruppernas och undergrupperna~ relativa storlek framgår av följande tabell, som samtidigt registrerar deras bidrag till
befälsrekryteringen. Befälet har då även uppdelats på högre och
lägre (lägre= gruppchef med stf; högre övriga).
Socialgrupp Av hela hemvärnet Av hvbefälet, därav: högre lägre
a l 14,5 24 7,75 16,25
a 2-5 24 8,5 1,5 7
S:a A 38,5 32,5 9,25 23,25
b l 2 4 1,5 2,5
b2 6 6 1,25 4,75
b3 22 16 2,5 13,5
S:a B 30 26 5,25 20,75
c l 5 9 3,25 5,75
c 2 5,5 3 0.5 2,5
S:a C 10,5 12 3,75 8,25
d l 3 6 2,5 3,5
d2 5,5 2,5 0,5 2
S:a D 8,5 8,5 3 5,5
e l 1,25 2,5 1,5 l
e 2 2,5 3,5 1,5 2
e 3 2,25 2,5 l 1,5
S:a E 6 8,5 4 4,5
f l 1,5 4,5 3,25 1,25
f2 l 3,5 2,5 l
f 3 l 3 2 l
S:a F 3,5 11 7,75 3,25
S:a G 3 1,5 0,25 1,25
S:a A-G 100 100 33,25 66,75
427
— t ……..
~~
Ingemar Lindstam
Dessa siffror giva bättre än ord en bild av hemvärnets sociala
sammansättning inom det undersökta området, absolut sett. Den
stora procenten arbetare är påfallande, och omvänt synas samhällets överskikt ganska sparsamt företrädda. Med hänsyn till nä-
ringsgren förefaller jordbruket vara starkast representerat. Men
en riktig bild kan man naturligtvis endast erhålla genom jämfö-
relse med motsvarande grupper inom befolkningen, och genom viss
omräkning av hemvärnsmaterialet har sådan jämförelse kunnat ske.
Av rikets manliga befolkning inom de fem näringsgrenar, som i
detta sammanhang äro av intresse, tillhöra 38 % jordbruk med binäringar; av hemvärnsmännen 39,5 %. Motsvarande siffror inom
näringsgrenen industri och hantverk äro 43 % och 44 % (dock proportionsvis flera hantverkare inom hemvärnet än inom befolkningen); inom handel och samfärdsel 14,5 % resp. 12 %; inom förvaltningstjänst och fria yrken 4,5% resp. 4,5 %.
Jämför man i stället med folkräkningens socialklasser (företagare, förvaltningspersonal och arbetarpersonal), får man följande bild: företagare inom befolkningen 23 %, inom hemvärnet
25 % (bland vilka jordbrukarna dominera), förvaltningspersonal
(praktiskt taget alla tjänstemän och anställda inom manschettyrken) 13,5 % resp. 12 %, arbetarpersonal 63,5 % resp. 63 % (här
ingå medhjälpande familjemedlemmar, d. v. s. framför allt hemmasönerna i jordbruket, vilka måste vara betydligt flera inom hemvärnet än inom befolkningen, eftersom jordbrukarungdomen är
mycket kraftigt representerad inom hemvärnet; yngsta åldersgruppen inom vår socialgrupp a 2 utgör 44 % av all ungdom inom
det undersökta området och 18% av hela hemvärnet därstädes!).
Genom dessa jämförelser förskjutes perspektivet avsevärt; man
finner, att hemvärnets proportioner nästan exakt motsvara befolkningens. Med andra ord: alla samhällsklasser ha i lika mån anslutit sig till hemvärnet. Viljan att sluta upp kring hembygdens och
folkhemmets försvar har överallt varit lika stark. Inom vissa samhällsgrupper har en sådan försvarsvilja icke varit någon nyhet;
men inom andra innebär den nästan en revolution. Man kunde
kanske uttrycka saken så, att alla folkets skikt nu finna landet och
dess frihet värda försvar. Drömmen om folkhemmet har förverkligats därhän, att i farans stund alla grupper verkligen känna sig
ha ett hem värt att offra för. En sådan tolkning av siffrorna ligger
i varje fall nära till hands.
428
Hur rekryteras hemrärnet socialt?
Befälets sociala struktur företer en avvikande bild. Inom hemvärnet finnas 25 % företagare, 12 % förvaltningspersonal, 63 % arbetarpersonal; inom befälet äro motsvarande siffror 44 %, 20 % och
36 %. I vår tabell kan man mera detaljerat avläsa denna förskjutning mot högre befälsprocent inom de högre eller självständigare
socialgrupperna.
I viss mån sammanhänger detta med åldersförhållanden. Naturligt nog tillhör majoriteten (61 %) av befälet årsklasserna över
värnpliktsåldern, och inom dessa årsklasser har man 78,5 % av alla
företagare bland befälet och 59 % av all förvaltningspersonal,
men endast 42 % av arbetarpersonalen. Detta innebär att företagare och förvaltningspersonal bliva jämförelsevis starkt representerade bland befälet, särskilt som man strävar att rekrytera befälet ur de »stadiga» folklagren för att såvitt möjligt undvika täta
ombyten.
Militär utbildning har också viss betydelse. Undantager man de
7 % av befälet som äro under värnpliktsåldern och alltså ej militärt utbildade, ha av de övriga 15 % varit frikallade, 56 % ha utbildats som meniga och 29 % ha befälsutbildning av något slag.
Socialklassen förvaltningspersonal har det relativt största antalet
befälsutbildade, vilket naturligtvis inverkar på dess höga befälsprocent. Men det finns också åtskilliga meniga hemvärnsmän med
militär befälsutbildning; allmänt utslagsgivande betydelse synes
sålunda denna faktor icke ha haft.
Det förhåller sig nog helt enkelt så, att man i första hand tagit
hänsyn till vana vid befälsföring i yrket eller snarare vana vid
självständigt handlande i allmänhet. Man har spontant utnyttjat
naturliga befälsegenskaper, när man ingivit sina förslag till militär myndighet. Obundet av partipolitiska synpunkter eller klasshänsyn har hemvärnet sökt utse de lämpligaste och alltså handlat
med sund demokratisk instinkt. Hur känsligt denna instinkt fungerat, framgår kanske bäst av en jämförelse i tabellen mellan b 2 och
b 3; skillnaden i befälsprocent dem emellan kan icke betingas av
något annat än självständigheten i arbetet.
Vi ha sett hur det sociala överskiktet i grupp F särskilt ofta utnyttjats till befäl. Detta gäller även de kulturellt ledande. Likväl
hör man ibland klagomål att »Överklassen» är för fåtalig i hemvärnet. Förhåller det sig tilläventyrs så, att man av samhällets ledande skikt helt enkelt kräver större ansvarskänsla och offervilja
än av andra~ Man begär då m. a. o. statistiskt sett en viss överrepresentation av dessa grupper. Detta torde i så fall vara i över- 429
,… · ..
…. ·.
Ingemar Lindstam
ensstämmelse med demokratisk anda, och ur folkrörelsesynpunkt
vore särskilt en maximal anslutning av intellektuellt ledande mycket önskvärd- för att icke tala om hur välgörande det skulle vara
för dessa personers fysik! Att deras insats som vanliga män i ledet
kan vara minst lika värdefull som på befälsposter, behöver egentligen icke sägas.
Denna insats är särskilt påkallad bland hemvärnets ungdomsskaror. 40,5% av hemvärnsmännen äro mellan 16 och 21 år- på
landsbygden 42 %, i staden 36,5 %. stadens lägre ungdomsprocent
beror på industri- och verkshemvärnen, som gör de värnpliktigas
åldersgrupp därstädes särskilt stor- 38 % mot 21% på landsbygden. Fyra tusen ungdomar på tio tusen hemvärnsmän – detta betyder, att hemvärnet torde få betraktas som en av våra största
manliga ungdomsrörelser. Men det betyder också en skärpning av
hemvärnets redan dessförutan svåra befälsproblem. Befälsföring
över sådan ungdom kan vara utomordentligt tacksam, och väl genomförd måste den betyda en insats av bestående värde för vårt
folk. Själva andan inom ett gott hemvärn är naturligtvis en utmärkt fostrare, men detta utesluter icke behovet av fysiskt och psykiskt välkvalificerade ledare för hemvärnets ungdomsskaror. Ledareproblemet är väl gemensamt för alla våra folkrörelser, och
torde inom hemvärnet vara lika angeläget ur militär som ur civil
synpunkt.
III. .
Vågar man profetera om hemvärnets framtid, te sig tre vägar
som tänkbara.
Rörelsen kan helt försvinna. Utrustningen kan dragas in och förbanden med vederbörlig honnör upplösas, liksom stödorganisationerna. Alternativt kan tänkas en förpuppning till kommande
krig. Punkt vore därmed satt för ett vackert kapitel i det svenska
försvarets historia.
Den tredje möjligheten är en utveckling i stil med landstormens:
obligatorisk tjänstgöring för vissa kategorier kombinerad med viss
frivillig anslutning och verksamhet. Därmed bleve det militära
draget i hemvärnets ansikte_ dominerande. Mot denna lösning
sträcka sig längtansfullt många befälhavare, som anfäktats av en
frivillig rörelses rekryteringssvårigheter och disciplinära problem.
Mycket i hemvärnets arbete skulle efter denna linje bliva klarare
och enklare, och det är möjligt att ingen annan väg visar sig framkomlig.
430
Hur rekryteras hem,värnet socialt?
Likväl bestrider väl ingen, att statsmakterna gjorde ett lyckokast, när liemvärnet uppbyggdes fullständigt frivilligt och därmed
på inbördes medborgerligt förtroende. 1nkallat genom tvång skulle
det ha varit en helt annorlunda organisation. Frivilligheten har
givit rörelsen dess bästa egenskaper, dess stridsvilja och offerglädje. Naturligtvis är denna frihet ett irrationellt element, men
ett element som väl borde värnas i ett folk som vårt. I samma mån
som tvångsmomentet utvecklas, dör någonting i hemvärnets själ.
Åven om bördorna därmed fördelas rättvisare, färskjutes hemvärnet då från den demokratiska urgrunden. Och skulden blir folkets
egen, ty hemvärnsledningen har alltid haft klar blick för denna
risk.
Naturligtvis kan det befaras, att hemvärnet sönderfaller, när
dess beredskapsuppgift är löst och freden inträtt. Men jag kan
icke släppa tanken, att just då dess folkrörelsesida borde utvecklas.
Hemmet behöver icke blott värnas mot militära motståndare; det
har massor av andra fiender inom och utom oss själva. B.åde folkhemmet och privathemmen behöva rörelser, som oberoende av
partiskrankor se som sin huvuduppgift att värna deras härd och
hålla elden klar och varm. Åven om åsiktsgränser av olika art fullt
respekteras, kunna plattformar för samarbete kring gemensamma
värden knappast verka annat än gott. Vi ville här gärna drömma
om hemvärnet som en sådan plattform i samverkan med andra
organisationer, kanske närmast lottarörelsen och Röda korset, vilka
båda syfta i samma riktning. I folkrörelsefronten borde dessa utgöra centern.
Det är även sannolikt, att ett hemvärn i folkrörelsens form verksamt skulle bidraga till ett gott förhållande mellan folk och försvar. Till ej ringa del tack vare hemvärnet uppfattas nu försvarsmakten som en organisk beståndsdel i folkets liv, nödvändig så
länge hot utifrån är möjligt. Samtidigt bör hemvärnet inom försvaret kunna befordra en verklig folkarmes anda. En upplösning
av hemvärnet som en på fri anslutning grundad enhet av folkarme
och folkrörelse skulle efter vår mening innebära en bitter nationell
förlust.
431
,,
-~