Det radikaliserade valet
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DET RADII(ALISERANDE
VALET
DE DEFINITIVA sammanräkningarna av valet den 17 september
gåvo högern39mandat (-3), bondeförbundet 35 (+8), folkpartiet 26
(+ 3), socialdemokraterna 115 (-19) och kommunisterna 15 (+ 12).
Medan det förut stod ett borgerligt block med 93 mandat mot arbetarpartiernas 137 blir resultatet nu 100 mot 130. Och medan socialdemokraterna förut hade en kader på 134 man mot 96, ha de nu
fått jämt hälften (115 mot 115) eller- eftersom hr Sävström givetvis blir återvald till talman, och därigenom förlorar sin rösträttfaktiskt mistat majoriteten.
Det kan ha sitt intresse att ange och jämföra de stora partiernas
röstetal vid 1936, 1940 och 1944 års andrakammarval samt 1938 och
1942 års landstingsval; härvid ha Kilbomskommunisternas och Sillenkommunisternas röstetal åren 1936-40 för enkelhetens skull
sammanslagits. Siffrorna, som avse godkända röster, återge utan
avrundning tusental.
H. Bf. Fp. Sac. Komm. S:a röster
1936 ………… 512 418 376 1,338 224 2,917
1938 ………… 465 328 318 1,313 147 2,608
1940 ………… 518 344 344 1,546 119 2,874
1942 o o o • • o • • • • • • 509 380 358 1,453 170 2,891
1944 ………… 488 421 398 1,436 318 3,0801
Det framgår av tabellen först att mandatfördelningen trots frånvaron av ett tilläggsmandatsystem utfallit tämligen rättvist, om
väljarkåren uppdelas i ett borgerligt block och ett arbetarblock.
De borgerligas procentuella andel i väljarkåren uppgår efter poströsternas räknande till 43 % och arbetarpartiernas till 57 %,
därav kommunisterna c:a 10% -de små partierna, som samlade
ännu mindre röster än i förväg antagits, frånses härvid fullständigt. Enligt denna fördelning skulle de borgerliga partierna, om
hela riket räknas som en valkrets, ha haft 98 och arbetarblocket 132
1 Siffran blott beräknad.
459
,-.·-.
-~
Det radikaliserande valet
mandat; om man för sig skulle räkna Gotland, som enligt riksdagsordningen trots sitt låga befolkningstal alltid skall vara berättigat
till tre mandat, bleve fördelningen 99 mot 131, d. v. s. nästan exakt
slutresultatet. Arbetarpartierna ha visserligen förlorat 5 mandat
till de borgerliga därför att de inte hade kartellbeteckning men
i verkligheten ha de alltså föga missgynnats utan tillsammans
fått i stort sett vad dem vederbör. (Om de gått tillsammans i valet
skulle socialdemokraterna helt visst förlorat massor av väljare, som
ej trivts tillsammans med vårt ryska filialparti.) Däremot skulle i
den tänkta riksvalkretsen fördelningen av mandaten inom blocken
ha blivit något annorlunda. Högern skulle ha fått 37, bondeförbundet 31, folkpartiet 30, socialdemokraterna 108 och kommunisterna 23. Socialdemokraterna och bondeförbundet ha sålunda profiterat mest, medan kommunisterna och folkpartiet- bägge därför
att de ej nått fram till något mandat i ett stort antal kretsar –
fått betala de högsta priserna för sina platser.
Socialdemokraterna och kommunisterna- de partier som i valets huvudfråga, arbetarrörelsens efterkrigsprogram, opererade på
gemensam linje – ökade sitt sammanlagda röstetal i förhållande
till1940 men minskade sin andel i väljarkåren med ungefär l procent. De borgerliga ökade sin anpart i motsvarande mån. Däremot återhämtade inte de borgerliga de 3 procent, som felas i 1936
års siffror; det året samlade de borgerliga inklusive de nationella
nämligen c:a 46 % av de röstande..Trots sin intensiva propaganda
gingo socialdemokraterna i år tillbaka med ett tal, som vid sluträkningen visade sig ligga 110,000 under 1940 års och som blir
ännu större vid tanke på väljarkårens avsevärda ökning under de
fyra senaste åren. Tillbakagången företecknades redan 1942 vid
landstingsvalen. Men ända sedan Hjalmar Branting första gången
kandiderade 1890 har partiet oavbrutet vid varje andrakammareval
pressat sitt röstetal i höjden, även 1928 ehuru partiet då förlorade
mandat. I år har det för första gången under partiets existens inträffat, att det förlorat röstande. Och förlustsiffran, cirka 8 procent, kan inte kallas oväsentlig, helst om man tänker på den närgångna kontroll och väl inövade disciplin med vilken partiet driver fram de sina till valurnorna.
Vart ha de avfallande socialdemokraterna gåtU Givetvis har en
mycket stor kontingent sökt sig till kommunisterna. Men gäller
det alla avgångna röstande~ En viss ledning kan man erhålla genom att jämföra 1944 och 1942 års siffror. I förhållande till 1942
års kommunala val ha arbetarpartierna ökat med c:a 130,000 röster
460
Det radikaliserande valet
eller något däröver, och de borgerliga med cirka 60,000. Hänsyn
skall härvid tas till att väljarkåren 1942 inneslöt två årgångar fler
än 1944. Med tanke på att valdeltagandet 1942 var avsevärt större
i de övre och mellersta sociala skikten än i arbetarklassen och de
borgerligas reserver därför måste vara mindre, är det mycket troligt, ja, ganska säkert att den borgerliga röstökningen delvis är att
tillskriva en viss övergång från socialdemokraterna till de borgerliga. Redan sannolikheten härav bör vara en tankeställare för socialdemokraterna på deras nuvarande radikala stråt. Fullständig
klarhet kan dock inte vinnas, förrän valet har statistiskt bearbetats
och röstfrekvensen i olika socialgrupper framräknats.
På den borgerliga sidan var bondeförbundets frammarsch väntad. Röstökning förekom i hela landet med en förvånande jämnhet, men det bör anmärkas att röstsiffran trots elektoratets ökning
blott ligger i nivå med 1936 års maximisiffror. Antagligen har partiet, på grund av rationaliseringen vid jordbruket, fått något
mindre jordbruksröster än för åtta år sedan men efter förvandlingen till »Landsbygdspartiet» i gengäld vunnit ett mindre tillskott från yrkesgrupper som förut stått främmande för detta
extrema klassparti. Partiet har också tjänat som ett slags uppsamlingscentral för en hel del Tysklandsvänner eller nazistsympatisörer runt om i landet, vilka känt sig hemlösa och gärna tagits
emot. Starkast har partiet gått framåt i Norrland, Dalarna och
Värmland, något som skulle kunna tyda på att partiets löften till
jordbrukarna om skogstilldelning ur bolagsskogarna blivit populära. I allmänhet gäller i övrigt att partiets agitation näst efter
kommunisternas varit den mest fördomsfria, Sannolikt torde
bondeförbundet i år ha samlat inemot 2/3 av bonderösterna.
Folkpartiets frammarsch, som fört partiet en kort bit förbi 1936
års toppsiffror, kom mera överraskande. Den självständiga insats,
som partiet som sådant gjort under de senaste åren, har varit ganska ringa; oftast har ju partiet delat sig och därigenom helt enkelt
upphävt sig självt. Gallupundersökningarnas första siffror, från
augusti månad, tydde på en tillbakagång för folkpartiet och en
framgång för högern. Men bladet vände sig enligt Gallup, i och
för sig en mycket intressant företeelse, och uppenbarligen förmådde folkpartiets valpropaganda ge en bättre klang ifrån sig. än
högerns bland de många odeciderade och rörliga borgerliga väljarna. Med den smidige och skicklige prof. Ohlin på dirigentpulten
gjorde det sig oreserverat socialreformistiskt; det krävde ändock
skattesänkning och motsatte sig den socialistiska omdaningen; hur
461
Det radikaliserande valet
trofast partiets ledning än stött regeringens utrikespolitik frigjorde sig en hel del av dess press från varje ansvarsförbindelse
för denna; även när partiet såsom i Stockholm placerade sina kvinnor på icke valbar plats, eller i varje fall på mycket osäker plats,
vände det sig till kvinnorna som dessas speciella parti; i sin vädjan
om medelklassens röster profiterade partiet av sin ställning såsom
mellanparti, även om det hade svårt att peka på några egna positiva insatser för denna samhällsgrupp. Tydligen har partiets
mestadels frireligiösa eller nykterhetsvänliga jordbrukare varit
mera immuna mot bondeförbundets vädjanden till klassintresset
än högerns; alliansen mellan frireligiösa och gamla äkta Verdandister har tills dato visat sig förunderligt stark.
För högern innebar valet att den stabiliserande återhämtning av
tidigare förluster, som 1940 och 1942 års siffror antydde, förbyttes
i en ny tillbakagång. Efter de definitiva sammanräkningarna
kan röstavtappningen i och för sig inte betecknas såsom särskilt stor- nedgången är knappa 5 procent i förhållande till 1942
-och inte heller mandatförlusten var anmärkningsvärd. Men det
måste för partiet vara deprimerande att notera en liten kanthuggning i alla kretsar utom i ett par vid ett val, där de bägge andra borgerliga partierna registrerade visserligen inte stora men dock så
gott som genomgående röstvinster. Bortsett från Västkusten, där
högern led de största motgångarna men folkpartiet ökade starkt,
och några vissa län med samma tenden gjordes förlusterna till
största delen till bondeförbundet Den vikande tendensen på landsbygden var så konstant att den framträdde även i de kretsar, där
högerns jordbrukskandidater tillhöra de ledande inom de ekonomiska sammanslutningarna eller i övrigt rent objektivt sett varit
bondeförbundets kandidater klart överlägsna. A andra sidan är
högerns röstförlust i absoluta tal så liten i förhållande till bondeförbundets och folkpartiets vinster, att dessa till den större delen
blott kunna förklaras med att de bägge nämnda partierna bl. a.
haft att glädja sig åt proselyter från socialdemokraterna eller
väckt gamla soffliggare till aktivitet.
Högerns motgångar få nog ses även mot bakgrunden av att partiets på 30-talet startade nya ungdomsrörelse ännu inte konsoliderats. De svårigheter som högerns press i många län sedan länge
haft att kämpa mot och som lett till att flera gamla tidningar nedlagts, torde ha vållat ett ännu större avbräck. Visserligen har det
många gånger sagts att pressens makt över opinionen är högst begränsad men denna uppfattning har säkerligen främst giltighet
462
Det radikaliserande valet
när det gäller människor, som ha ett utpräglat klassmedvetande
och rösta med klassen oberoende av varje slags propaganda i tidningar av annan politisk kulör. Annorlunda ställer sig nog problemet, när tidningspropagandan träffar personer som just stå teckenförbidande och – i detta fall – kanske länge tvekat mellan hö-
gern och folkpartiet. Och folkpartiets största framgångar hänföra
sig till områden, där dess press har den största spridningen och
slagkraften. I övrigt har högern vid detta val, där de borgerligas
agitation i principfrågor varit tämligen likriktad, saknat några
egna, särpräglade, verkligt emotionella appeller. Högern ville inte
störa det borgerliga samarbetet med polemik; försvarsfrågan vilade och i utrikesfrågor, där många nyanser finnas inom högern
liksom i andra partier, förhärskade den nyktra, frasfria lojaliteten
mot regeringspolitiken. Just denna lojalitet kostade partiet av allt
döma vissa röstförluster både till folkpartiet, särskilt i västra och
mellersta Sverige, och till bondeförbundet, ehuru av diametralt
motsatta bevekelsegrunder hos de avfallande. Till de stora röstförlusterna i västra Sverige bidrog tydligen också att de kyrkliga
kretsar, som inspireras av den beryktade prosten Rhedin, offentligt gingo till strids mot högern.
* *
*
Ur allmänpolitisk synpunkt är givetvis kommunisternas stora
paraduppmarsch den största händelsen. Måhända bör den endast
uppfattas som ett krisfenomen: själva hade kommunisterna giljande och nästan självironiskt formulerat affischen: »Rösta med
kommunisterna i år!» Troligen får uppslutningen kring kommunisterna främst tolkas som en arbetarnas reaktion mot lönestoppet;
besynnerligt nog vände sig kommunisterna härvid mot hr Wigforss, som är den närmast ansvarige för regeringens penningpolitik men som eljest alltsedan sin stora »Redekampf» mot hr Hagberg i Luleå på Konserthuset i vintras framträtt som den sjösäkraste bryggan mellan socialdemokratiens radikala flygel och kommunisterna. Att göra oviljan mot lönestoppet till kommunisternas
vehikel är åtminstone den mest optimistiska tolkningen. Skulle
den stora anslutningen till Sven Lasse Linderoths parti innebära
att över 300,000 svenskar verkligen acceptera den sovjetryska imperialismen med alla dess ohumanitära yttringar måste detta betyda
en farlig uppluckring av den rätts- och frihetskänsla, som man
annars skattat högst hos de svenska arbetarna. Och om en sådan
463
.>
Det radikaliserande valet
uppluckring verkligen skett på det utrikespolitiska problemplanet
torde den även komma att sätta spår efter sig inom inrikespolitiken
och särskilt när det gäller arbetsmarknadens stridsfrågor.
Efter statsministerns bannlysning av kommunisterna i valrörelsen är det föga troligt att J!.ågon folkfrontsregering med kommunisterna som bisittare kommer till stånd inom den närmaste framtiden; från våra hemmabolsjevikers talförhet till deras statsrådsfähighet skulle steget verkligen vara mycket långt. Men verkningarna av valet behöva inte bli mindre för det. Den hittillsvarande, effektiva antiinflationspolitiken har fått sig ett grundskott.
Den sakliga grundton, som under de senaste åren präglat motsättningarna mellan arbetsmarknadens parter, kan lätt rivas upp och
få lämna rum för ett återuppblossande av den gamla primitiva
klasskampslågan. Realiserandet av arbetarrörelsens 27 punkter
kommer med all sannolikhet att påskyndas; varje tvehågsenhet hos
socialdemokraterna kommer att utlösa en trumeld av hotelser från
de sjutton kommunisterna i riksdagen. Och även i övrigt komma
socialdemokraterna att utsättas för ett ständigt och häftigt tryck
från vänster; Svensk Tidskrift påpekade redan i förra häftet att
socialdemokraterna inte på länge förrän i år gittat ta intryck av
kommunisternas radikala krav, och denna deras känslighet blir sä-
kerligen inte mindre nu sedan kommunisternas växande styrka
officiellt dokumenterats. statsminister Hansson och socialminister
Möller få uppbjuda all sin fasthet för att kunna hålla utvecklingen
uti forsättningen i sina hårda grepp.
Troligt är att årets val på längre sikt betyder uppkomsten av
ett starkt oppositionsparti inom arbetarrörelsen av en helt annan
styrka och kanske också av en mindre gapigt demonstrativ karaktär än det gamla Moskvazelotiska partiet. I så fall får valet en betydelse överspännande mer än efterkrigstiden. Och visar sig det
stora arbetarpartiet inte kunna hindra avfall åt vänster, kan det
framdeles också tänkas att det inte heller kan hindra avfall åt
höger. I vart fall bör det registreras som en händelse, vilken kan
vara signifikativ, att det socialdemokratiska partiet nu vid tvenne
val inte varit starkt nog att kunna motstå en avvittringsprocess.
För att de tre borgerliga partierna skola kunna utöva något åvsevärt inflytande på efterkrigsårens politik fordras det tvivelsutan
en bättre sammanhållning i de frågor, där de hylla gemensamma
464
Det radikaliserande valet
principer, än som rådde före kriget. Möta socialdemokraterna en
kompakt borgerlig opposition när de vilja sätta vissa långtgående
»omdanings»-planer i verket, kunna de inte rimligen undgå att ta
intryck av vad nära hälften av de röstberättigade vill. Åtminstone borde detta vara lätt för statsministern, som -låt vara motsagd av hr Wigforss och en del andra- gång på gång under senare
år gjort sig till tolk för en samförståndets politik. En sådan fast
borgerlig opposition bör givetvis inte utesluta ett mycket nära
samarbete mellan socialdemokrater och borgerliga rörande efterkrigsplaneringen och utbyggnaden av de socialpolitiska reformerna. Särskilt när det gäller efterkrigsplaneringen finns det en
verklig god vilja på ömse håll och inte minst bland näringslivets
män.
Det är emellertid mycket ovisst, om de borgerliga lärt mycket av
sin tidigare splittring och självstympning. Det skulle inte förvåna,
om statsminister Hansson liksom på 30-talet skulle vilja göra upp
med någon viss borgerlig grupp och sedan härska enligt maximen
divide et impera. Åtskilliga bondeförbundare ha i valrörelsen,
trots sin fräna socialistkritik, öppet anbefallt en ny allians mellan »arbetare och bönder», och bondeförbundets antikapitalistiska.
inställning skulle härvidlag yppa rika möjligheter till lämpliga
•gåvor och gengåvor. En manstark falang inom bondeförbundet
fruktar dock att en ny allians skulle leda partiet in i samma besvärligheter och samma återvändsgränd som vid 1938 års val.
Uppenbarligen äro inte heller statsrådet Brarostorps känslor för
socialdemokraterna lika heta nu som de voro 1933 och 1936. Efterkrigstidens regeringsproblem aktualiseras dock inte förrän kriget
slutat och tidigast i början av nästa års riksdag. Mycket kan
hända till dess.
Högern är alltjämt det största borgerliga partiet. Men valet
måste ge den nationella konservatismens bärare en allvarlig tankeställare. Dess andel i väljarkåren har, med avbrott för år 1940,
undan för undan gått tillbaka. Sedan den tidigare fasta förankringen i jordbrukarklassen alltmer reducerats, sedan försvarsfrå-
gan inte – åtminstone tills vidare – blivit partiskiljande och
sedan folkpartiet släppt förbudskravet och därigenom blivit tilltalande för många, som förut funno det omöjligt att följa hrr Ekman och Hamrin, har högern inte längre samma säkra underlag
som förut. Givetvis kunna efterkrigsåren mycket snart rulla upp
frågor eller skapa lägen, som på nytt ger partiet vind i seglen.
Efter det förra världskrigets radikalisering kommo snart eftersin- 465
–<.·. ;••.
Det radikaliserande valet
nande strömningar. De, som nu tala om högern såsom ett parti på
avskrivning, torde därför vara lika storordiga som Karl Staaff, när
denne efter högerns nederlag 1911 fick det gamla liberala partiet
på en bankett att avge ett Bragelöfte att aldrig släppa fram högern
till makten. Då följde i ganska snabb takt – första gången redan
efter två år – fyra högerregeringar som svar på Bragelöftet. Ett
konservativt parti kommer det alltid att finnas också i fortsättningen, även om dess styrka kan växla.
Högerpartiet måste emellertid alltid räkna med ett slags bö-
jelse för mitten hos många med borgerlig åskådning. Partiet
måste också i högre grad än hittills positivt utforma sitt program.
Det har alltför gärna talat om vad det inte vill i stället för vad
det positivt vill – trots detta torde ingen kunna förneka att det
positiva draget och inte nejsägandet varit det som i verkligheten
kännetecknat högern av senare årgång. I denna tid, då hela världen talar om reformer, nydaning, har ett rent oppositionellt parti
inte mycket att hämta. Människorna vilja överlag vara med om
att bygga sitt lands framtid. Denna vilja finns hos högerfolket
inte mindre än i andra läger. Men högern har talat minst därom.
Och därför har den inte samlat som förr.
466
VALET
DE DEFINITIVA sammanräkningarna av valet den 17 september
gåvo högern39mandat (-3), bondeförbundet 35 (+8), folkpartiet 26
(+ 3), socialdemokraterna 115 (-19) och kommunisterna 15 (+ 12).
Medan det förut stod ett borgerligt block med 93 mandat mot arbetarpartiernas 137 blir resultatet nu 100 mot 130. Och medan socialdemokraterna förut hade en kader på 134 man mot 96, ha de nu
fått jämt hälften (115 mot 115) eller- eftersom hr Sävström givetvis blir återvald till talman, och därigenom förlorar sin rösträttfaktiskt mistat majoriteten.
Det kan ha sitt intresse att ange och jämföra de stora partiernas
röstetal vid 1936, 1940 och 1944 års andrakammarval samt 1938 och
1942 års landstingsval; härvid ha Kilbomskommunisternas och Sillenkommunisternas röstetal åren 1936-40 för enkelhetens skull
sammanslagits. Siffrorna, som avse godkända röster, återge utan
avrundning tusental.
H. Bf. Fp. Sac. Komm. S:a röster
1936 ………… 512 418 376 1,338 224 2,917
1938 ………… 465 328 318 1,313 147 2,608
1940 ………… 518 344 344 1,546 119 2,874
1942 o o o • • o • • • • • • 509 380 358 1,453 170 2,891
1944 ………… 488 421 398 1,436 318 3,0801
Det framgår av tabellen först att mandatfördelningen trots frånvaron av ett tilläggsmandatsystem utfallit tämligen rättvist, om
väljarkåren uppdelas i ett borgerligt block och ett arbetarblock.
De borgerligas procentuella andel i väljarkåren uppgår efter poströsternas räknande till 43 % och arbetarpartiernas till 57 %,
därav kommunisterna c:a 10% -de små partierna, som samlade
ännu mindre röster än i förväg antagits, frånses härvid fullständigt. Enligt denna fördelning skulle de borgerliga partierna, om
hela riket räknas som en valkrets, ha haft 98 och arbetarblocket 132
1 Siffran blott beräknad.
459
,-.·-.
-~
Det radikaliserande valet
mandat; om man för sig skulle räkna Gotland, som enligt riksdagsordningen trots sitt låga befolkningstal alltid skall vara berättigat
till tre mandat, bleve fördelningen 99 mot 131, d. v. s. nästan exakt
slutresultatet. Arbetarpartierna ha visserligen förlorat 5 mandat
till de borgerliga därför att de inte hade kartellbeteckning men
i verkligheten ha de alltså föga missgynnats utan tillsammans
fått i stort sett vad dem vederbör. (Om de gått tillsammans i valet
skulle socialdemokraterna helt visst förlorat massor av väljare, som
ej trivts tillsammans med vårt ryska filialparti.) Däremot skulle i
den tänkta riksvalkretsen fördelningen av mandaten inom blocken
ha blivit något annorlunda. Högern skulle ha fått 37, bondeförbundet 31, folkpartiet 30, socialdemokraterna 108 och kommunisterna 23. Socialdemokraterna och bondeförbundet ha sålunda profiterat mest, medan kommunisterna och folkpartiet- bägge därför
att de ej nått fram till något mandat i ett stort antal kretsar –
fått betala de högsta priserna för sina platser.
Socialdemokraterna och kommunisterna- de partier som i valets huvudfråga, arbetarrörelsens efterkrigsprogram, opererade på
gemensam linje – ökade sitt sammanlagda röstetal i förhållande
till1940 men minskade sin andel i väljarkåren med ungefär l procent. De borgerliga ökade sin anpart i motsvarande mån. Däremot återhämtade inte de borgerliga de 3 procent, som felas i 1936
års siffror; det året samlade de borgerliga inklusive de nationella
nämligen c:a 46 % av de röstande..Trots sin intensiva propaganda
gingo socialdemokraterna i år tillbaka med ett tal, som vid sluträkningen visade sig ligga 110,000 under 1940 års och som blir
ännu större vid tanke på väljarkårens avsevärda ökning under de
fyra senaste åren. Tillbakagången företecknades redan 1942 vid
landstingsvalen. Men ända sedan Hjalmar Branting första gången
kandiderade 1890 har partiet oavbrutet vid varje andrakammareval
pressat sitt röstetal i höjden, även 1928 ehuru partiet då förlorade
mandat. I år har det för första gången under partiets existens inträffat, att det förlorat röstande. Och förlustsiffran, cirka 8 procent, kan inte kallas oväsentlig, helst om man tänker på den närgångna kontroll och väl inövade disciplin med vilken partiet driver fram de sina till valurnorna.
Vart ha de avfallande socialdemokraterna gåtU Givetvis har en
mycket stor kontingent sökt sig till kommunisterna. Men gäller
det alla avgångna röstande~ En viss ledning kan man erhålla genom att jämföra 1944 och 1942 års siffror. I förhållande till 1942
års kommunala val ha arbetarpartierna ökat med c:a 130,000 röster
460
Det radikaliserande valet
eller något däröver, och de borgerliga med cirka 60,000. Hänsyn
skall härvid tas till att väljarkåren 1942 inneslöt två årgångar fler
än 1944. Med tanke på att valdeltagandet 1942 var avsevärt större
i de övre och mellersta sociala skikten än i arbetarklassen och de
borgerligas reserver därför måste vara mindre, är det mycket troligt, ja, ganska säkert att den borgerliga röstökningen delvis är att
tillskriva en viss övergång från socialdemokraterna till de borgerliga. Redan sannolikheten härav bör vara en tankeställare för socialdemokraterna på deras nuvarande radikala stråt. Fullständig
klarhet kan dock inte vinnas, förrän valet har statistiskt bearbetats
och röstfrekvensen i olika socialgrupper framräknats.
På den borgerliga sidan var bondeförbundets frammarsch väntad. Röstökning förekom i hela landet med en förvånande jämnhet, men det bör anmärkas att röstsiffran trots elektoratets ökning
blott ligger i nivå med 1936 års maximisiffror. Antagligen har partiet, på grund av rationaliseringen vid jordbruket, fått något
mindre jordbruksröster än för åtta år sedan men efter förvandlingen till »Landsbygdspartiet» i gengäld vunnit ett mindre tillskott från yrkesgrupper som förut stått främmande för detta
extrema klassparti. Partiet har också tjänat som ett slags uppsamlingscentral för en hel del Tysklandsvänner eller nazistsympatisörer runt om i landet, vilka känt sig hemlösa och gärna tagits
emot. Starkast har partiet gått framåt i Norrland, Dalarna och
Värmland, något som skulle kunna tyda på att partiets löften till
jordbrukarna om skogstilldelning ur bolagsskogarna blivit populära. I allmänhet gäller i övrigt att partiets agitation näst efter
kommunisternas varit den mest fördomsfria, Sannolikt torde
bondeförbundet i år ha samlat inemot 2/3 av bonderösterna.
Folkpartiets frammarsch, som fört partiet en kort bit förbi 1936
års toppsiffror, kom mera överraskande. Den självständiga insats,
som partiet som sådant gjort under de senaste åren, har varit ganska ringa; oftast har ju partiet delat sig och därigenom helt enkelt
upphävt sig självt. Gallupundersökningarnas första siffror, från
augusti månad, tydde på en tillbakagång för folkpartiet och en
framgång för högern. Men bladet vände sig enligt Gallup, i och
för sig en mycket intressant företeelse, och uppenbarligen förmådde folkpartiets valpropaganda ge en bättre klang ifrån sig. än
högerns bland de många odeciderade och rörliga borgerliga väljarna. Med den smidige och skicklige prof. Ohlin på dirigentpulten
gjorde det sig oreserverat socialreformistiskt; det krävde ändock
skattesänkning och motsatte sig den socialistiska omdaningen; hur
461
Det radikaliserande valet
trofast partiets ledning än stött regeringens utrikespolitik frigjorde sig en hel del av dess press från varje ansvarsförbindelse
för denna; även när partiet såsom i Stockholm placerade sina kvinnor på icke valbar plats, eller i varje fall på mycket osäker plats,
vände det sig till kvinnorna som dessas speciella parti; i sin vädjan
om medelklassens röster profiterade partiet av sin ställning såsom
mellanparti, även om det hade svårt att peka på några egna positiva insatser för denna samhällsgrupp. Tydligen har partiets
mestadels frireligiösa eller nykterhetsvänliga jordbrukare varit
mera immuna mot bondeförbundets vädjanden till klassintresset
än högerns; alliansen mellan frireligiösa och gamla äkta Verdandister har tills dato visat sig förunderligt stark.
För högern innebar valet att den stabiliserande återhämtning av
tidigare förluster, som 1940 och 1942 års siffror antydde, förbyttes
i en ny tillbakagång. Efter de definitiva sammanräkningarna
kan röstavtappningen i och för sig inte betecknas såsom särskilt stor- nedgången är knappa 5 procent i förhållande till 1942
-och inte heller mandatförlusten var anmärkningsvärd. Men det
måste för partiet vara deprimerande att notera en liten kanthuggning i alla kretsar utom i ett par vid ett val, där de bägge andra borgerliga partierna registrerade visserligen inte stora men dock så
gott som genomgående röstvinster. Bortsett från Västkusten, där
högern led de största motgångarna men folkpartiet ökade starkt,
och några vissa län med samma tenden gjordes förlusterna till
största delen till bondeförbundet Den vikande tendensen på landsbygden var så konstant att den framträdde även i de kretsar, där
högerns jordbrukskandidater tillhöra de ledande inom de ekonomiska sammanslutningarna eller i övrigt rent objektivt sett varit
bondeförbundets kandidater klart överlägsna. A andra sidan är
högerns röstförlust i absoluta tal så liten i förhållande till bondeförbundets och folkpartiets vinster, att dessa till den större delen
blott kunna förklaras med att de bägge nämnda partierna bl. a.
haft att glädja sig åt proselyter från socialdemokraterna eller
väckt gamla soffliggare till aktivitet.
Högerns motgångar få nog ses även mot bakgrunden av att partiets på 30-talet startade nya ungdomsrörelse ännu inte konsoliderats. De svårigheter som högerns press i många län sedan länge
haft att kämpa mot och som lett till att flera gamla tidningar nedlagts, torde ha vållat ett ännu större avbräck. Visserligen har det
många gånger sagts att pressens makt över opinionen är högst begränsad men denna uppfattning har säkerligen främst giltighet
462
Det radikaliserande valet
när det gäller människor, som ha ett utpräglat klassmedvetande
och rösta med klassen oberoende av varje slags propaganda i tidningar av annan politisk kulör. Annorlunda ställer sig nog problemet, när tidningspropagandan träffar personer som just stå teckenförbidande och – i detta fall – kanske länge tvekat mellan hö-
gern och folkpartiet. Och folkpartiets största framgångar hänföra
sig till områden, där dess press har den största spridningen och
slagkraften. I övrigt har högern vid detta val, där de borgerligas
agitation i principfrågor varit tämligen likriktad, saknat några
egna, särpräglade, verkligt emotionella appeller. Högern ville inte
störa det borgerliga samarbetet med polemik; försvarsfrågan vilade och i utrikesfrågor, där många nyanser finnas inom högern
liksom i andra partier, förhärskade den nyktra, frasfria lojaliteten
mot regeringspolitiken. Just denna lojalitet kostade partiet av allt
döma vissa röstförluster både till folkpartiet, särskilt i västra och
mellersta Sverige, och till bondeförbundet, ehuru av diametralt
motsatta bevekelsegrunder hos de avfallande. Till de stora röstförlusterna i västra Sverige bidrog tydligen också att de kyrkliga
kretsar, som inspireras av den beryktade prosten Rhedin, offentligt gingo till strids mot högern.
* *
*
Ur allmänpolitisk synpunkt är givetvis kommunisternas stora
paraduppmarsch den största händelsen. Måhända bör den endast
uppfattas som ett krisfenomen: själva hade kommunisterna giljande och nästan självironiskt formulerat affischen: »Rösta med
kommunisterna i år!» Troligen får uppslutningen kring kommunisterna främst tolkas som en arbetarnas reaktion mot lönestoppet;
besynnerligt nog vände sig kommunisterna härvid mot hr Wigforss, som är den närmast ansvarige för regeringens penningpolitik men som eljest alltsedan sin stora »Redekampf» mot hr Hagberg i Luleå på Konserthuset i vintras framträtt som den sjösäkraste bryggan mellan socialdemokratiens radikala flygel och kommunisterna. Att göra oviljan mot lönestoppet till kommunisternas
vehikel är åtminstone den mest optimistiska tolkningen. Skulle
den stora anslutningen till Sven Lasse Linderoths parti innebära
att över 300,000 svenskar verkligen acceptera den sovjetryska imperialismen med alla dess ohumanitära yttringar måste detta betyda
en farlig uppluckring av den rätts- och frihetskänsla, som man
annars skattat högst hos de svenska arbetarna. Och om en sådan
463
.>
Det radikaliserande valet
uppluckring verkligen skett på det utrikespolitiska problemplanet
torde den även komma att sätta spår efter sig inom inrikespolitiken
och särskilt när det gäller arbetsmarknadens stridsfrågor.
Efter statsministerns bannlysning av kommunisterna i valrörelsen är det föga troligt att J!.ågon folkfrontsregering med kommunisterna som bisittare kommer till stånd inom den närmaste framtiden; från våra hemmabolsjevikers talförhet till deras statsrådsfähighet skulle steget verkligen vara mycket långt. Men verkningarna av valet behöva inte bli mindre för det. Den hittillsvarande, effektiva antiinflationspolitiken har fått sig ett grundskott.
Den sakliga grundton, som under de senaste åren präglat motsättningarna mellan arbetsmarknadens parter, kan lätt rivas upp och
få lämna rum för ett återuppblossande av den gamla primitiva
klasskampslågan. Realiserandet av arbetarrörelsens 27 punkter
kommer med all sannolikhet att påskyndas; varje tvehågsenhet hos
socialdemokraterna kommer att utlösa en trumeld av hotelser från
de sjutton kommunisterna i riksdagen. Och även i övrigt komma
socialdemokraterna att utsättas för ett ständigt och häftigt tryck
från vänster; Svensk Tidskrift påpekade redan i förra häftet att
socialdemokraterna inte på länge förrän i år gittat ta intryck av
kommunisternas radikala krav, och denna deras känslighet blir sä-
kerligen inte mindre nu sedan kommunisternas växande styrka
officiellt dokumenterats. statsminister Hansson och socialminister
Möller få uppbjuda all sin fasthet för att kunna hålla utvecklingen
uti forsättningen i sina hårda grepp.
Troligt är att årets val på längre sikt betyder uppkomsten av
ett starkt oppositionsparti inom arbetarrörelsen av en helt annan
styrka och kanske också av en mindre gapigt demonstrativ karaktär än det gamla Moskvazelotiska partiet. I så fall får valet en betydelse överspännande mer än efterkrigstiden. Och visar sig det
stora arbetarpartiet inte kunna hindra avfall åt vänster, kan det
framdeles också tänkas att det inte heller kan hindra avfall åt
höger. I vart fall bör det registreras som en händelse, vilken kan
vara signifikativ, att det socialdemokratiska partiet nu vid tvenne
val inte varit starkt nog att kunna motstå en avvittringsprocess.
För att de tre borgerliga partierna skola kunna utöva något åvsevärt inflytande på efterkrigsårens politik fordras det tvivelsutan
en bättre sammanhållning i de frågor, där de hylla gemensamma
464
Det radikaliserande valet
principer, än som rådde före kriget. Möta socialdemokraterna en
kompakt borgerlig opposition när de vilja sätta vissa långtgående
»omdanings»-planer i verket, kunna de inte rimligen undgå att ta
intryck av vad nära hälften av de röstberättigade vill. Åtminstone borde detta vara lätt för statsministern, som -låt vara motsagd av hr Wigforss och en del andra- gång på gång under senare
år gjort sig till tolk för en samförståndets politik. En sådan fast
borgerlig opposition bör givetvis inte utesluta ett mycket nära
samarbete mellan socialdemokrater och borgerliga rörande efterkrigsplaneringen och utbyggnaden av de socialpolitiska reformerna. Särskilt när det gäller efterkrigsplaneringen finns det en
verklig god vilja på ömse håll och inte minst bland näringslivets
män.
Det är emellertid mycket ovisst, om de borgerliga lärt mycket av
sin tidigare splittring och självstympning. Det skulle inte förvåna,
om statsminister Hansson liksom på 30-talet skulle vilja göra upp
med någon viss borgerlig grupp och sedan härska enligt maximen
divide et impera. Åtskilliga bondeförbundare ha i valrörelsen,
trots sin fräna socialistkritik, öppet anbefallt en ny allians mellan »arbetare och bönder», och bondeförbundets antikapitalistiska.
inställning skulle härvidlag yppa rika möjligheter till lämpliga
•gåvor och gengåvor. En manstark falang inom bondeförbundet
fruktar dock att en ny allians skulle leda partiet in i samma besvärligheter och samma återvändsgränd som vid 1938 års val.
Uppenbarligen äro inte heller statsrådet Brarostorps känslor för
socialdemokraterna lika heta nu som de voro 1933 och 1936. Efterkrigstidens regeringsproblem aktualiseras dock inte förrän kriget
slutat och tidigast i början av nästa års riksdag. Mycket kan
hända till dess.
Högern är alltjämt det största borgerliga partiet. Men valet
måste ge den nationella konservatismens bärare en allvarlig tankeställare. Dess andel i väljarkåren har, med avbrott för år 1940,
undan för undan gått tillbaka. Sedan den tidigare fasta förankringen i jordbrukarklassen alltmer reducerats, sedan försvarsfrå-
gan inte – åtminstone tills vidare – blivit partiskiljande och
sedan folkpartiet släppt förbudskravet och därigenom blivit tilltalande för många, som förut funno det omöjligt att följa hrr Ekman och Hamrin, har högern inte längre samma säkra underlag
som förut. Givetvis kunna efterkrigsåren mycket snart rulla upp
frågor eller skapa lägen, som på nytt ger partiet vind i seglen.
Efter det förra världskrigets radikalisering kommo snart eftersin- 465
–<.·. ;••.
Det radikaliserande valet
nande strömningar. De, som nu tala om högern såsom ett parti på
avskrivning, torde därför vara lika storordiga som Karl Staaff, när
denne efter högerns nederlag 1911 fick det gamla liberala partiet
på en bankett att avge ett Bragelöfte att aldrig släppa fram högern
till makten. Då följde i ganska snabb takt – första gången redan
efter två år – fyra högerregeringar som svar på Bragelöftet. Ett
konservativt parti kommer det alltid att finnas också i fortsättningen, även om dess styrka kan växla.
Högerpartiet måste emellertid alltid räkna med ett slags bö-
jelse för mitten hos många med borgerlig åskådning. Partiet
måste också i högre grad än hittills positivt utforma sitt program.
Det har alltför gärna talat om vad det inte vill i stället för vad
det positivt vill – trots detta torde ingen kunna förneka att det
positiva draget och inte nejsägandet varit det som i verkligheten
kännetecknat högern av senare årgång. I denna tid, då hela världen talar om reformer, nydaning, har ett rent oppositionellt parti
inte mycket att hämta. Människorna vilja överlag vara med om
att bygga sitt lands framtid. Denna vilja finns hos högerfolket
inte mindre än i andra läger. Men högern har talat minst därom.
Och därför har den inte samlat som förr.
466