Statsmakterna och det vetenskapliga arbetet
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STATSMAI(TERNA
OCH DET VETENSKAPLIGA ARBETET
LUNDS universitets dåvarande rektor avgav 1935 en årsberättelse,
som omfattade ej mindre än tre akademiska år. Det gällde den
kris- och sparsamhetsperiod inom svensk statsförvaltning, som närmast föregick den, i vilken vi nu befinna oss. Rektor meddelade där
bl. a., att medan åttonde huvudtiteln i sin helhet under tiden 1914
-1934 stigit från 15,34 % till 18,16 % av riksbudgeten, universitetens och Karolinska institutets samlade andel av huvudtiteln (de
akademiska sjukhusen ej inräknade) däremot hade sjunkit från
6,40 % till 3,76 %. I den innevarande år antagna riksstaten är
ifrågavarande andel av åttonde huvudtiteln (om anslaget till kristillägg ej medräknas i denna) nere under 2,6o %. Med hänsyn till de
ändrade grunderna för folkskolans finansiering – staten har ju
på 30-talet övertagit en allt större del av dessa kostnader – bör
denna sifferjämförelse ej pressas för hårt. Men i stort sett torde
den dock visa tendensen i utvecklingen av statsmakternas intresse
för akademisk forskning och undervisning under de senaste trettio
åren i förhållande till omvårdnaden om andra kulturändamåL
Den nämnda årsberättelsen knöt till 1935 års siffror följande
reflexion: »Förhållandet är värt att beakta, vare sig bakom detsamma döljer sig ett överlagt tillbakasättande av universiteten
eller det blott gäller ett oöverlagt fasthållande i denna punkt vid
kristidens nödtvungna inskränkningar.» Orden äga som synes
oförminskad eller ökad giltighet i dag. Troligen har finansdepartementets legitima indragningsnit under kriget satt sin starkaste
prägel på denna del av åttonde huvudtiteln.
Det får å andra sidan ej glömmas, att under de senaste åren
vissa betydelsefulla åtgärder förberetts under statsrådet Bagges
ledning för att åstadkomma någon rättelse i dessa missförhållanden. Främst gäller detta den tekniska forskningen, som dock
så gott som helt faller utanför universiteten, om vilka här närmast är fråga. stort intresse för dessa ha däremot tre utredningar
från den sista tiden. En av dem har redan framlagt planer till inrättande av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd med förslags- 34- H721 Svensk Tidskrift 1944 473
.._ …. ) .. ~
statsmakterna och det vetenskapliga arbetet
vis 200,000 kronor om året att fördela i anslag. Den andra är sysselsatt med att utreda motsvarande möjligheter på det medicinska
området. Den tredje slutligen har just i dagarna tillsatts och gäller den natuPcetenskapliga forskningen till skillnad från dess tekniska tillämpningar. Medan de två förstnämnda avse åtgärder,
som organisatoriskt huvudsakligen skulle vidtagas utanför universitetens ram, synas direktiven i det tredje fallet även innefatta
en eventuell utbyggnad av lärosätenas organisation.
Hur värdefulla än de initiativ äro, som ligga bakom dessa tre
utredningar, få dock ett par synpunkter icke lämnas obeaktade.
Det ena är, att forskningsanslag, hur nödvändiga de än i och för
sig äro, dock aldrig kunna till fullo ersätta fasta tjänster för vetenskaplig forskning och undervisning. Endast de sistnämnda
sätta en vetenskapsman, allra helst om han har eller ämnar bilda
familj, i stånd att planera sitt arbete på längre sikt med trygghetskänsla för framtiden. Forskningsunderstöd av oviss varaktighet kunna, ehuru högeligen värdefulla, i vårt samhälle aldrig ersätta en fast anställning.
Den andra väsentliga begränsningen i de åtgärder, som hittills
vidtagits eller planerats, är, att de endast omfatta vissa vetenskapsgrenar. Hela den teologiska .fakulteten är lämnad utanför,
och- vilket måhända är ännu betydelsefullare- detsamma gäller den humanistiska sektionens kärnämnen: filosofi, historia (begreppet samhällsvetenskap har fattats tämligen snävt), arkeologi,
litteratur- och konsthistoria och hela raden av filologiska discipliner. statsmakterna ha till synes hittills inskränkt sin uppmärksamhet till de ämnen, som direkt eller indirekt kunna väntas ge
materiell avkastning. Detsamma synes i rätt hög grad gälla de
allmänna riktlinjerna i universitetskanslerns nyss avgivna petita
för nästa år. Det får dock ej förbises, att flera av de ännu så
länge försummade vetenskaperna äro av den största betydelse för
vårt nationella liv i de påfrestningar, som kunna väntas i den
ovissa framtid vi gå till mötes, och väsentliga för vår prestige
i den stora kulturvärlden. Att dessa vetenskaper i allmänhet
kunna synnerligen effektivt främjas med vida mindre kostnad än
de flesta naturvetenskaper, borde i varje fall ej tala till deras
nackdel. Det lider heller intet tvivel, att penningunderstöd även
för dem är av mycket stor vikt. För att taga blott ett exempel:
utgivandet av sådana oumbärliga källserier till vår historia som
Sveriges traktater med främmande makter och riksrådets protokoll är sedan årtionden avbrutet.
474
statsmakterna och det vetenskapliga arbetet
Det väsentligaste ur dessa vetenskapers synpunkt torde dock
ligga på det universitetsorganisatoriska området. Eftersom här
saknas den anknytning till näringslivet, som en del natur- och
»samhälls»-vetenskaper äga, gäller för de humanistiska disciplinerna i särskilt hög grad, att möjligheten till mera omfattande
forskning är beroende av tjänst vid högskola. Av stor betydelse härvidlag är nyrekryteringen av den akademiska lärarkåren
eller, annorlunda uttryckt, docentproblemet. 1939 framlades av tillkallade sakkunniga en rad förslag på detta område, av vilka de
ojämförligt viktigaste hittills av statsfinansiella skäl ej kunnat
föranleda någon åtgärd. Då direktiven för de nyss tillkallade
kommitterade för den naturvetenskapliga forskningen även beröra forskarstipendier och andra problem, som sammanhänga med
docentinstitutionen, synes tiden nu vara mogen för att upptaga
1939 års förslag till förverkligande, naturligtvis under hänsynstagande till det sedan dess reducerade penningvärdet.
Särskilt viktigt men också särskilt svårt är därvidlag skapandet
av förbättrade och säkrare normer för docenttjänstgöringens tillgodoräknande för befordran och lönetur på andra verksamhetsområden. Utan sådana bestämmelser blir universitetsbanan än
riskfylldare, än vad den i och för sig behöver vara, och fara uppstår därmed, att universiteten gå miste om utmärkta krafter. Det
bör i detta sammanhang särskilt uppmärksammas, att inom läroverken docenterna sedan fem år tillbaka av formella skäl gått
miste om tillgodoräkningsmöjligheter, som de haft ända sedan
1870-talet, och att en riksdagsskrivelse från 1939 i denna sak ännu
ej föranlett någon åtgärd.1
Man måste vidare taga ställning till de problem, som skapats
dels av den vetenskapliga utvecklingen, dels av den våldsamt
stegrade tillströmningen av studerande. Det finns otvivelaktigt
lärostolar, vilkas ämnesområden numera äro för stora för att ens
hjälpligt kunna behärskas av samme forskare, och där alltså en
delning är nödvändig ur saklig synpunkt. Likaledes är det uppenbart, att ämnen med upp till hundra studerande för de lägre examina ställa sådana krav i fråga om undervisning och examination, att professorns och den eventuelle docentstipendiatens möjligheter till egen vetenskaplig forskning (vilken det dock är docentstipendiets egentliga syfte att möjliggöra) måste inskränkas
på ett sätt, som i längden är för vetenskapen och universitetens an- ’ Se SOU 1939: 41, s. 103 f. och 112 ff.
475
:, ..
statsmakterna och det vetenskapliga arbetet
seende särdeles menligt. Även här är inrättandet av nya tjänster
påkallat. Om detta sedan i varje särskilt fall bör ske genom
dubblering och delning av professurer eller möjligen genom inrättande av lägre lärartjänster för den propedeutiska undervisningen,
är ett problem, som behöver utredas.
Å ven ett par mera principiella frågor borde snarast vara mogna
för lösning. Den ena gäller skapandet vid universiteten eller annorstädes av särskilda tjänster för forskning. Den hittills här i
Sverige så gott som undantagslöst följda principen, att vetenskaplig forskning måste vara förbunden med akademisk undervisningsskyldighet eller tjänstgöring i vissa lärda verk, kan otvivelaktigt i vissa fall hindra, att en vetenskapsmans förmåga användes på det sätt, där den kommer bäst till sin rätt. I detta sammanhang förtjänar också nämnas det från Amerika kända systemet
med »sabbatsår» för universitetslärare för att möjliggöra för dem
att koncentrera något av sin tid på egen forskning.
Den andra viktiga principfrågan avser den svenska universitetsorganisationens stora stelhet. Antalet tjänster i varje ämne
är fastställt, att möjligheten att erhålla en sådan blir därför i
alltför stor utsträckning en fråga om när vederbörande råkar
vara född och vilka kolleger han har inom sitt ämne. Konsekvensen blir, att medan konkurrensen i somliga ämnen någon gång
kan vara relativt obetydlig, det i andra kan inträffa, att flera
mycket högt förtjänta vetenskapsmän bli utan. Och då, som redan
sagts, inom de humanistiska disciplinerna möjligheten att under
längre tid bedriva forskning i allmänhet är beroende av att vederbörande kan uppnå en universitetstjänst, innebär detta förhållande, att svensk humanistisk vetenskap undan för undan går
miste om ett ej obetydligt antal goda forskarbegåvningar, som
tvingas ut på andra banor, där de ej alltid komma till sin fulla
rätt. Det kan ifrågasättas, om detta ur landets egen synpunkt är
god ekonomi. Det förefaller till och med, som om ett vida mindre
rikt land som Finland i detta avseende lyckats bättre tack vare
möjligheten där att, när så prövas lämpligt, behålla förtjänta vetenskapsmän vid universitetet som extra ordinarie professorer.
Något liknande eller ett system med ett antal rörliga professurer
vore förtjänt av en ordentlig undersökning för vårt vidkommande.
Det behöver knappast påpekas, hur svårt eller nästan omöjligt det
numera är att få en personlig professur till stånd här, allra helst
som dessa på senare tid gärna ha använts som första led i skapandet av nya fasta lärostolar.
476
statsmakterna och det vetenskapli.ga arbetet
Även andra problem av stor vikt för den humanistiska forskningen kunde förtjäna att nämnas. Till dem hör bl. a. skapandet
för flera ämnen av någon blygsam motsvarighet till de naturvetenskapliga och arkeologiska ämnenas institutioner. De nuvarande gemensamma seminariebibliotekens otillräcklighet och
trångboddhet är väl känd av alla, som haft med dem att göra. Att
en humanistisk institutions driftkostnader skulle te sig ganska
obetydliga i jämförelse med de flesta naturvetenskapligas och medicinskas, behöver knappast påpekas.
Det är av mycket stor betydelse för hela vårt kulturliv, att de
humanistiska vetenskapernas relativt försummade ställning ej blir
bestående }iven vid den vetenskapliga upprustning, som man får
hoppas följa på den av kriget förorsakade »kulturpausen».
477
OCH DET VETENSKAPLIGA ARBETET
LUNDS universitets dåvarande rektor avgav 1935 en årsberättelse,
som omfattade ej mindre än tre akademiska år. Det gällde den
kris- och sparsamhetsperiod inom svensk statsförvaltning, som närmast föregick den, i vilken vi nu befinna oss. Rektor meddelade där
bl. a., att medan åttonde huvudtiteln i sin helhet under tiden 1914
-1934 stigit från 15,34 % till 18,16 % av riksbudgeten, universitetens och Karolinska institutets samlade andel av huvudtiteln (de
akademiska sjukhusen ej inräknade) däremot hade sjunkit från
6,40 % till 3,76 %. I den innevarande år antagna riksstaten är
ifrågavarande andel av åttonde huvudtiteln (om anslaget till kristillägg ej medräknas i denna) nere under 2,6o %. Med hänsyn till de
ändrade grunderna för folkskolans finansiering – staten har ju
på 30-talet övertagit en allt större del av dessa kostnader – bör
denna sifferjämförelse ej pressas för hårt. Men i stort sett torde
den dock visa tendensen i utvecklingen av statsmakternas intresse
för akademisk forskning och undervisning under de senaste trettio
åren i förhållande till omvårdnaden om andra kulturändamåL
Den nämnda årsberättelsen knöt till 1935 års siffror följande
reflexion: »Förhållandet är värt att beakta, vare sig bakom detsamma döljer sig ett överlagt tillbakasättande av universiteten
eller det blott gäller ett oöverlagt fasthållande i denna punkt vid
kristidens nödtvungna inskränkningar.» Orden äga som synes
oförminskad eller ökad giltighet i dag. Troligen har finansdepartementets legitima indragningsnit under kriget satt sin starkaste
prägel på denna del av åttonde huvudtiteln.
Det får å andra sidan ej glömmas, att under de senaste åren
vissa betydelsefulla åtgärder förberetts under statsrådet Bagges
ledning för att åstadkomma någon rättelse i dessa missförhållanden. Främst gäller detta den tekniska forskningen, som dock
så gott som helt faller utanför universiteten, om vilka här närmast är fråga. stort intresse för dessa ha däremot tre utredningar
från den sista tiden. En av dem har redan framlagt planer till inrättande av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd med förslags- 34- H721 Svensk Tidskrift 1944 473
.._ …. ) .. ~
statsmakterna och det vetenskapliga arbetet
vis 200,000 kronor om året att fördela i anslag. Den andra är sysselsatt med att utreda motsvarande möjligheter på det medicinska
området. Den tredje slutligen har just i dagarna tillsatts och gäller den natuPcetenskapliga forskningen till skillnad från dess tekniska tillämpningar. Medan de två förstnämnda avse åtgärder,
som organisatoriskt huvudsakligen skulle vidtagas utanför universitetens ram, synas direktiven i det tredje fallet även innefatta
en eventuell utbyggnad av lärosätenas organisation.
Hur värdefulla än de initiativ äro, som ligga bakom dessa tre
utredningar, få dock ett par synpunkter icke lämnas obeaktade.
Det ena är, att forskningsanslag, hur nödvändiga de än i och för
sig äro, dock aldrig kunna till fullo ersätta fasta tjänster för vetenskaplig forskning och undervisning. Endast de sistnämnda
sätta en vetenskapsman, allra helst om han har eller ämnar bilda
familj, i stånd att planera sitt arbete på längre sikt med trygghetskänsla för framtiden. Forskningsunderstöd av oviss varaktighet kunna, ehuru högeligen värdefulla, i vårt samhälle aldrig ersätta en fast anställning.
Den andra väsentliga begränsningen i de åtgärder, som hittills
vidtagits eller planerats, är, att de endast omfatta vissa vetenskapsgrenar. Hela den teologiska .fakulteten är lämnad utanför,
och- vilket måhända är ännu betydelsefullare- detsamma gäller den humanistiska sektionens kärnämnen: filosofi, historia (begreppet samhällsvetenskap har fattats tämligen snävt), arkeologi,
litteratur- och konsthistoria och hela raden av filologiska discipliner. statsmakterna ha till synes hittills inskränkt sin uppmärksamhet till de ämnen, som direkt eller indirekt kunna väntas ge
materiell avkastning. Detsamma synes i rätt hög grad gälla de
allmänna riktlinjerna i universitetskanslerns nyss avgivna petita
för nästa år. Det får dock ej förbises, att flera av de ännu så
länge försummade vetenskaperna äro av den största betydelse för
vårt nationella liv i de påfrestningar, som kunna väntas i den
ovissa framtid vi gå till mötes, och väsentliga för vår prestige
i den stora kulturvärlden. Att dessa vetenskaper i allmänhet
kunna synnerligen effektivt främjas med vida mindre kostnad än
de flesta naturvetenskaper, borde i varje fall ej tala till deras
nackdel. Det lider heller intet tvivel, att penningunderstöd även
för dem är av mycket stor vikt. För att taga blott ett exempel:
utgivandet av sådana oumbärliga källserier till vår historia som
Sveriges traktater med främmande makter och riksrådets protokoll är sedan årtionden avbrutet.
474
statsmakterna och det vetenskapliga arbetet
Det väsentligaste ur dessa vetenskapers synpunkt torde dock
ligga på det universitetsorganisatoriska området. Eftersom här
saknas den anknytning till näringslivet, som en del natur- och
»samhälls»-vetenskaper äga, gäller för de humanistiska disciplinerna i särskilt hög grad, att möjligheten till mera omfattande
forskning är beroende av tjänst vid högskola. Av stor betydelse härvidlag är nyrekryteringen av den akademiska lärarkåren
eller, annorlunda uttryckt, docentproblemet. 1939 framlades av tillkallade sakkunniga en rad förslag på detta område, av vilka de
ojämförligt viktigaste hittills av statsfinansiella skäl ej kunnat
föranleda någon åtgärd. Då direktiven för de nyss tillkallade
kommitterade för den naturvetenskapliga forskningen även beröra forskarstipendier och andra problem, som sammanhänga med
docentinstitutionen, synes tiden nu vara mogen för att upptaga
1939 års förslag till förverkligande, naturligtvis under hänsynstagande till det sedan dess reducerade penningvärdet.
Särskilt viktigt men också särskilt svårt är därvidlag skapandet
av förbättrade och säkrare normer för docenttjänstgöringens tillgodoräknande för befordran och lönetur på andra verksamhetsområden. Utan sådana bestämmelser blir universitetsbanan än
riskfylldare, än vad den i och för sig behöver vara, och fara uppstår därmed, att universiteten gå miste om utmärkta krafter. Det
bör i detta sammanhang särskilt uppmärksammas, att inom läroverken docenterna sedan fem år tillbaka av formella skäl gått
miste om tillgodoräkningsmöjligheter, som de haft ända sedan
1870-talet, och att en riksdagsskrivelse från 1939 i denna sak ännu
ej föranlett någon åtgärd.1
Man måste vidare taga ställning till de problem, som skapats
dels av den vetenskapliga utvecklingen, dels av den våldsamt
stegrade tillströmningen av studerande. Det finns otvivelaktigt
lärostolar, vilkas ämnesområden numera äro för stora för att ens
hjälpligt kunna behärskas av samme forskare, och där alltså en
delning är nödvändig ur saklig synpunkt. Likaledes är det uppenbart, att ämnen med upp till hundra studerande för de lägre examina ställa sådana krav i fråga om undervisning och examination, att professorns och den eventuelle docentstipendiatens möjligheter till egen vetenskaplig forskning (vilken det dock är docentstipendiets egentliga syfte att möjliggöra) måste inskränkas
på ett sätt, som i längden är för vetenskapen och universitetens an- ’ Se SOU 1939: 41, s. 103 f. och 112 ff.
475
:, ..
statsmakterna och det vetenskapliga arbetet
seende särdeles menligt. Även här är inrättandet av nya tjänster
påkallat. Om detta sedan i varje särskilt fall bör ske genom
dubblering och delning av professurer eller möjligen genom inrättande av lägre lärartjänster för den propedeutiska undervisningen,
är ett problem, som behöver utredas.
Å ven ett par mera principiella frågor borde snarast vara mogna
för lösning. Den ena gäller skapandet vid universiteten eller annorstädes av särskilda tjänster för forskning. Den hittills här i
Sverige så gott som undantagslöst följda principen, att vetenskaplig forskning måste vara förbunden med akademisk undervisningsskyldighet eller tjänstgöring i vissa lärda verk, kan otvivelaktigt i vissa fall hindra, att en vetenskapsmans förmåga användes på det sätt, där den kommer bäst till sin rätt. I detta sammanhang förtjänar också nämnas det från Amerika kända systemet
med »sabbatsår» för universitetslärare för att möjliggöra för dem
att koncentrera något av sin tid på egen forskning.
Den andra viktiga principfrågan avser den svenska universitetsorganisationens stora stelhet. Antalet tjänster i varje ämne
är fastställt, att möjligheten att erhålla en sådan blir därför i
alltför stor utsträckning en fråga om när vederbörande råkar
vara född och vilka kolleger han har inom sitt ämne. Konsekvensen blir, att medan konkurrensen i somliga ämnen någon gång
kan vara relativt obetydlig, det i andra kan inträffa, att flera
mycket högt förtjänta vetenskapsmän bli utan. Och då, som redan
sagts, inom de humanistiska disciplinerna möjligheten att under
längre tid bedriva forskning i allmänhet är beroende av att vederbörande kan uppnå en universitetstjänst, innebär detta förhållande, att svensk humanistisk vetenskap undan för undan går
miste om ett ej obetydligt antal goda forskarbegåvningar, som
tvingas ut på andra banor, där de ej alltid komma till sin fulla
rätt. Det kan ifrågasättas, om detta ur landets egen synpunkt är
god ekonomi. Det förefaller till och med, som om ett vida mindre
rikt land som Finland i detta avseende lyckats bättre tack vare
möjligheten där att, när så prövas lämpligt, behålla förtjänta vetenskapsmän vid universitetet som extra ordinarie professorer.
Något liknande eller ett system med ett antal rörliga professurer
vore förtjänt av en ordentlig undersökning för vårt vidkommande.
Det behöver knappast påpekas, hur svårt eller nästan omöjligt det
numera är att få en personlig professur till stånd här, allra helst
som dessa på senare tid gärna ha använts som första led i skapandet av nya fasta lärostolar.
476
statsmakterna och det vetenskapli.ga arbetet
Även andra problem av stor vikt för den humanistiska forskningen kunde förtjäna att nämnas. Till dem hör bl. a. skapandet
för flera ämnen av någon blygsam motsvarighet till de naturvetenskapliga och arkeologiska ämnenas institutioner. De nuvarande gemensamma seminariebibliotekens otillräcklighet och
trångboddhet är väl känd av alla, som haft med dem att göra. Att
en humanistisk institutions driftkostnader skulle te sig ganska
obetydliga i jämförelse med de flesta naturvetenskapligas och medicinskas, behöver knappast påpekas.
Det är av mycket stor betydelse för hela vårt kulturliv, att de
humanistiska vetenskapernas relativt försummade ställning ej blir
bestående }iven vid den vetenskapliga upprustning, som man får
hoppas följa på den av kriget förorsakade »kulturpausen».
477