Kristendomen och de intellektuella

-.
KRISTENDOMEN
OCH DE INTELLEKTUELLA
Av professor HJALMAR LINDROTH, Göteborg
PÅ SKILDA håll i vårt land konstaterar man ett religiöst nyvaknande. En del av dess yttringar kan nog betecknas som
väckelse. Att det är tidens nöd som utgör bakgrunden och drivkraften, är inte svårt att se. Många söker nu ett andligt fäste,
som förut tyckt sig kunna reda sig skapligt utan.
I motsats till vad fallet var under kristiden i samband med förra
världskriget, tycks stödet nu inte så mycket hämtas hos de mer
utpräglat mystiska religionssurrogaten. Man vänder sig åter till
– eller är mottaglig för- den kristna förkunnelsen. (Någon framgångsrik medtävlare har denna näppeligen i den västerländska
kulturvärlden, så snart det överhuvud gäller religion.) Det ser ut
som om allt fler återigen toge kristendomen på allvar. Man har
fått klart för sig, att enbart kristen tradition i lära och sed inte
är tillräcklig. Sedan må här visst både bjudas och anammas olika
sorters kristendom, liksom dennas inflytande kan vara djupare
eller grundare.
Frågas det om någon åtskillnad kan iakttas med avseende på
de människors samhällsställning och s. k. bildningsgrad som nu
drages till kristendomen, så kan nog svaras ett ganska bestämt
ja. Man står på avstånd i samma mån som man menar att kristendomen intet har att giva en själv personligen – om man nu
alls tar någon ståndpunkt. Och detta avståndstagande kan bero
på, eller förmenas bero på, egen personlig läggning – man menar
sig t. ex. inte vara »religiös» -, men det betingas i största utsträckning av den andliga miljö vari man vuxit upp eller hamnat.
Från dessa båda faktorer kan dock inte klart skiljas alla de fall
där individen medvetet avvisar vad han, efter mer eller mindre
)>mogen» prövning, finner sammanhänga med en livsåskådning
eller en livshållning som svär emot vad han kommit att omfatta
som den förnuftiga och rätta, eller den enda med intellektuell
redlighet förenliga.
478
Kristendomen och de intellektuella
Alla ansvarskännande människor borde kunna enas om, att den
närmaste framtiden kommer att kräva ett oerhört uppbåd av uppbyggande krafter. Många tänker väl därvid i första hand på de
materiella ödeläggelserna, andra inser att varaktig trygghet mot
nya förödelser av samma art inte kan vinnas- om den kan vinnas
– utan att andra makter sättes i högsätet än de som bragt världen i det läge där den nu befinner sig. Det måste då vara fråga
om makter som slår fast rot i de enskilda människornas sinnen,
i många enskildas, som så bör komma i ledande ställningar. Maktlystnad måste vika för rättskänsla, själviskhet för offervilja, brutalitet ersättas av hänsyn. Också härom ~ir alla i princip ense som
överhuvud finner det vara någon ide i att hoppas på bättre tider.
Men om 1.1ägarna och medlen råder oenighet. En skiljelinje går
mellan dem som tror att endast levande kristendom kan bringa
hjälpen, och dem som – med rätt olika personlig hållning till
kristendomen, från en viss sympati tilllikgiltighet och vidare till
klart avböjande – hänvisar till andra, religionsfria former av
uppfostran eller »skolning». Gränsen är alltså ingalunda överallt
skarp. Därför är samarbete mellan skilda inställningar i viss utsträckning möjligt, och då måste det etableras. Splittring förlamar. Själva de uppställda idealen är, när det gäller den eftersträvade människotypen, i mycket väsentliga avseenden gemensamma. Den som på allvar bekänner sig till kristendomen, måste
dock mena, att de andra anbefallda vägarna till målet – som är
förvandlade människosinnen – är otillräckliga. Detta kan han
våga mena även om vägar som kanske icke förut prövats; han ser
att de inte går tillräckligt på djupet.
Men skulle kristendomen verkligen kunna göra anspråk på
något slags monopoU Den har då åtminstone prövats, ja under
tusentals år, och ändå står vi där vi står~ Den har »lidit
bankrutt»~ Därtill ska här först svaras, att det dock var kristendomen som i människornas – och folkens – liv införde många
av de sedliga kvaliteter och krav som vi alltjämt och allmänt
anser adla människan, trots att vi inte så ofta finner dem. Men
människorna har alltmera svikit dessa krav. Det är avkristningen
som bragt oss på fall.
Då kan man mena, att denna allmänna avkristning visat att
kristendomen inte är något för oss människor att söka förverkliga. Den är »over evne», där den ställer sina stränga krav på
vanliga människor, och den är för resten, menar man, bevisad
vara byggd på felaktiga förutsättningar, stå på underminerad
479
~·,-
Hjalmar Lindroth
grund. Kristendomens lärosatser strider ju mot den moderna vetenskapens resultat.
Här står vi vid den fundamentala anledningen till de intellektuellas inställning sedan länge till kristendomen, och vid orsaken
till den egentliga avkristningen. Med denna avkristning åsyftas
alltså icke det, att människor, som det primiira, le1)er annorlunda
än kristendomen kräver – det har människor gjort under kristendomens hela historia- utan det, att de i både tanke och liv medvetet omfattar en helt annan livsåskådning än den för kristendomen, delvis kanske för all religion, grundläggande. Och detta
menar de sig göra med full rätt. Tillvaron av on Gud, eller av
en översinnlig värld överhuvud, och allt vad därmed sammanhänger, är för dem på sin höjd ovissa antaganden. Av dem kan
man omöjligen göra sitt liv beroende. Det är, menar man, på ett
helt annat sätt påtagliga fakta man har att i livet hålla sig till.
Under de senaste hundra åren har denna areligiösa miinniskotyp alltmera kommit att dominera i alla Västeuropas Hinder.
Detta har haft så mycket ödesdigrare följder som det just varit
de i många avseenden kulturbärande samhällsskikten som representerat den. Vad som – något närmare bestämt – orsakat avkristningen, vet vi alla. Det är den moderna naturvetenskapen, den
materialistiska historieuppfattningen och – på ett särskilt ömtåligt område – bibelkritiken. Människan är en slutpunkt i en
lång utvecklingsserie, hon har sitt enda vissa hem här på jorden,
det är där hon ska bli lycklig. Och det som förut gällt som absoluta normer med gudomlig sanktion, kom att bedömas och följas
blott allteftersom de befanns stämma med normer av mer jordiskt
ursprung. Ideal, i mening av upphöjda riktpunkter för mänsklig
strävan, behövde man därför ingalunda stå främmande för. Men
talet om människans syndfulla natur hade mening blott i den
övervunna kristna läran. Tron på en utveckling gällde inte minst
det andliga, men där lät man den gälla den för oss givna människan. Där blev frågan verkligt aktuell. Denna människa iir,
får vi höra, icke »ond» av naturen, men hon kan bli alltmera god
i samma mån som hon frigörs från fördomar och tryckande band.
Och till dessa hör kristendomens.
Allt eftersom de nya lärorna vann fäste bland vetenskapsmännen, populariserades de och anammados så småningom också av
de nya samhällslager, som nu tillägnade sig den moderna kulturen. Ledarna inom den framträngande arbetarrörelsen blev alltmera ivriga modernister, och skarorna följde i deras spår. Man
480
Kristendomen och de intellektuella
har på dessa håll alltmera avvecklat förhållandet till religionen,
sedan man under de första årtiondena bekrigat den och förgäves
yrkat på att kristendom och kyrka själva skulle ackommodera sig
efter tiden och släppa det mest anstötliga och – enligt ens egen mening – verklighetsfr~immande i sin lära.
Men kyrkan visade föga benägenhet att tumma på sin bekännelse. Och så vidgades klyftan mellan de ännu bekännelsetrogna,
vilkas antal bland »moderna människor» alltmera minskades, och
företrädarna för den förvärldsligade kulturen. Kyrkan och dess
förkunnelse kom för dessa att alltmer framstå som representanter
för en övervunnen livsåskådning; och det var då ofta oundvikligt
att den nya människan förlorade kontakten också med det livsideal som alltid varit kristendomens, med dess bjudande krav på
människokärlek, offervilja, syndakänsla, böneliv o. s. v. Alla de
många vane- och söndagskristna tycktes också misskreditera en
lära som ju dock gjorde anspråk på att bestämma också sina bekännares liv. Kristen lära hör vi nog talas om, men vi ser just
inga verkliga kristna, menade man – och menar alltjämt.
Därmed är »de intellektuellas» genomsnittliga hållning f. n. mot
kristendomen angiven. En kylig eller avvisande likgiltighet,
stundom avoghet. Den hindrar icke respekt inför dem som verkligen tar sin kristendom på allvar. Men till en mer positiv inställning för egen del ses inte många tecken. – Den som själv åtminstone med någon rätt räknat sig till dessa intellektuella och i
varje fall på grund av miljö och årtiondens rika erfarenhet av
vad som karakteriserar denna typ, anser sig kunna ställa diagnosen, kan nu känna sig föranledd att fråga: Företräder den ovan
skisserade hållningen alltjämt med samma rätt det – från viss
synpunkt sett – tidsenliga och på vetenskaplig grund vilande~
Eller skulle en revision möjligen vara påkallad~ Sin livsduglighet bör ju en ståndpunkt visa genom att den röjer skapande kraft.
Och här blir det fråga om kraft att i djupaste mening främja
andelivet.
Det är en lekmans sedan rätt länge mognade tankar i detta
ämne, som här skulle meddelas.
Det börjar nu bli tämligen allmänt känt, att de ledande naturvetenskapsmännen inte längre i gemen intar den överlägset avvisande hållningen från 1870- och 1880-talen gentemot tron på en
målsättande vilja som världens upphov. Man har alltså på fullt
vederhäftigt håll återvänt till tron på en s. k. teleologisk världsförklaring. Det förefaller som om detta inte borde vara utan sina
481
-.(, ..•’-
Hjalmar Lindroth
konsekvenser. Här åsyftas mindre vissa konsekvenser för tanken.
Tankens ödmjukhet inför världsgåtorna har redan tidigt präglat
de ärligt sanningssökande vetenskapsmännen, sedan utvecklingslärans första berusning var överstånden. Tanken lär väl dock
inte vara det instrument som just nu kan göra antagandet av,
eller tron på, en övervärldslig makt riktigt plausibelt och fruktbart. Ty denna tro lär icke på egen hand kunna övervinna den
fruktansvärda motsättningen mellan den målsättande avsikten
och det grymma som nu sker- eftersom det är svårt att som livsprocessens »mening» se ondskans successiva triumf. Nej, jag åsyftar den nämnda nya naturvetenskapens konsekvenser för personlighetslivet. »Om en gud finns, är intet angelägnare än att söka
finna honom», har en filosof sagt. Vi förhåller oss säkert annorlunda inför en möjlighet vars »praktiska» betydelse vi inser, än
inför det som stannar inom tankens och teorins områden.
Och sedan det nu är en allmänt erkänd sanning, att förnuftet
inte är det enda organet för avgörande av livsåskådningsfrågor,
utan att också både känsla och vilja måste engageras, bör man
också hos de intellektuella kunna förvänta en ny bereddhet till
lyssnande, till sökande efter att nå samklang med livets djupaste
krafter och behov, ungefär av den art som vi älskar att förnimma
hos dem av våra diktare, som ge ord åt vår egen oavvisliga längtan, och som därmed kan sätta sin prägel på tiden. (I dikt givna
formuleringar anses visserligen inte lika bindande som de som
ges på rättfram prosa!) Vi behöver inte längre blygas för att vi
åberopar det irrationella, vare sig det gäller det som vi förnimma i
vårt eget väsen eller det utanför oss som trotsar förnuftets förklaringar. Det förra kräver tvärtom att bli taget i bruk såsom så-
dant. Men vad skall därvid vägleda oss~ Vår instinkU Eller
finns det något annaU
Där kommer då de som säger, att den Outrannsaklige bryter in
i sin värld, i »historien», och- på de mest skiftande vägar -låter
oss förnimma något av sina avsikter med denna värld och med
oss personligen. Och somliga hävdar, att han framför allt har
uppenbarat sig i och genom den man, efter vilken vi benämna den
religion till vilken även de av oss står i en omätlig skuld, som förneka både hans enastående ställning och huvudpunkterna i den
lära som bygger på hans liv och död, ord och gärningar. Frågan
gäller, om något skulle kunna andragas, som kunde komma de
intellektuella att nu lyssna något uppmärksammare till kristendomens budskap än vad de gjorde under den tid som inleddes med
482
Kristendomen och de intellektuella
naturvetenskapens herravälde över livsåskådningen, och med bibelkritiken.
Vi har berört förskjutningen inom naturvetenskapen. Förskjutningens betydelse för rent vetenskaplig metodik och åsiktsbildning kan jag inte bedöma; men jag förmodar att den inte är
stor, eftersom naturvetenskapen sällan befattar sig med metafysik. Annars borde det höra till konsekvenserna av en teleologisk världsuppfattning, att man inte avvisar tanken på en översinnlig makts ingrepp i sin värld. Och den mänskliga personligheten le~·er inte väsentligen på vetenskap – rättare: de som det
gör, lever på knappare kost än vad en människa har behov av. –
Låt oss emellertid nu ställa oss inför vår tids kristendom och inför den form vari denna kräver att anammas av sina bekännare.
Ar vår kyrka fortfarande lika obenägen att lossa på dc dogmatiska kraven~ Fullt officiellt är hon knappast medgörligare än
förut. Men detta är väl knappt att vänta. Alltjämt bekänner hon
sig till treenigheten och till tron på Kristi gudom och jungfrufödelsen. Detta trots att teologerna vet, att dessa dogmer inte ha
fast stöd i de äkta evangelietexterna. Man vill inte ändra de ärevördiga formuleringarna, heter det. »Formuleringar måste alltid
bli ofullkomliga.»
Det står för mig klart, att det icke har varit – och är – lyckligt att ordalagen i dessa fundamentala stycken alltjämt kvarstå
orubbade från en tid som tog så att säga handfastare på dessa
ting. Dessa formuleringar har dock varit försök att säga det outsägbara. Och jag blir mer förstående, om jag kan se, att de, i dogmens form, ger uttryck åt väsentligen samma religiöst centrala
innehåll som jag i annan form finner i J oh. 14: 23 ff. »Om någon
älskar mig, så håller han mitt ord; och min Fader skall älska
honom, och vi skola komma till honom och taga vår boning hos
honom.— Det ord som I hören, är icke mitt, utan Faderns,
som har sänt mig. – – – Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära eder allt och på-
minna eder om allt vad jag har sagt eder.»
Och i den nya kyrkohandboken finner vi i själva verket en ganska märklig nyhet, som vittnar om benägenhet att formulera troskärnan mindre dogmbundet. På »de stora högtidsdagarna» kan
den apostoliska trosbekännelsen utbytas bl. a. mot endera av två
av våra psalmer. Den ena är 27:1-3 (författad av biskop Jonzon). Där lyder motsvarigheten till den ömtåliga andra artikeln:
483
.·
Hjalmar Lindroth
Sin son Han gav oss i vår nöd,
Som frälste oss från synd och död,
Som bar vår skuld
Och blev vår Herre huld.
Helig, helig, helig är Herren Gud.
Då det inte kan vara meningen att en »fulltonig» kristen bekännelse är mindre viktig på de stora högtidsdagarna än på vanliga
söndagar, har man rätt att betrakta denna möjlighet till alternativ som en lättnad. Den bör kunna vara det för dem som nu har
fått en ökad svårighet därigenom, att trosbekännelsen nu på allt
flera håll, på officiantens uttryckliga uppmaning, läses högt av
församlingen.
Det bör i detta sammanhang icke döljas, att vi nu har att räkna
med en riktning inom vår teologi och kyrkans prästerskap, inte
minst inom det yngre, som tvärtom vill låsa fast oss vid obrottslig ortodoxi, ja på ett och annat håll t. o. m. åter vill låta tron på
verbalinspirationen komma till heders. Mot sådant måste vi vara
på vår vakt. Någon lärostrid får dock för ingen del nu väckas.
Låt oss alla samarbeta på alla områden där vi det kunna. De
olika »riktningarna» har åtskilligt att lära av varandra. Men vi,
som inte sätta den rätta läran, eller »ämbetet», eller traditionens
vidmakthållande, såsom det allra främsta, måste ständigt betona,
att det är kristna människor världen ropar efter. Det första
kännetecknet på dessa är icke lärobunden rättrogenhet, ja inte
ens- vilket icke-kristna gärna mena- sedlig förträfflighet, oaktat levernet ju icke kan undgå att påverkas av en människas
oförbehållsamma villighet att fullgöra Guds krav; utan kännetecknet är, att de är ödmjukt medvetna om egna fel och brister,
och beredda att be Gud och människor om tillgift för dem, med
avstående från de svårutrotliga prestigekraven. Denna hållning
– den enda grunden för varaktigt gott samarbete, i stort som
smått, människor emellan- har sin grund i att dessa människor
själva känner sig burna av den gudomliga förlåtande kärleken.
Det är kärleksspridare världen behöver.
I själva verket finns även andra tecken inom vår kyrka på
större vidhjärtenhet än alternativen inom trosbekännelsen. Där
hörs röster – andra än de nyss åsyftade – som inför det stränga
pekännelsekravet framhåller, att kyrkan inte får som oeftergivligt fordra mer av sina medlemmar än vad Jesus själv fordrade
av sina direkta lärjungar. Den evangeliska traditionen »talar
alls icke om att lärjungarna avkrävdes tro på Jesus som Män- 484
Kristendomen och de intellektuella
niskosonen eller bekännelse av en sådan tro. I stället manade han
dem enträget till trofasthet, vaksamhet, ödmjukhet och tjänande
kärlek» (Nils Johansson i Svensk teologisk kvartalskrift 1941).
»Bekännelsen har av Jesus icke uppsatts som något villkor för gemenskapen. Den har i stället framvuxit under denna, varit en av
dess frukter.» Visst måste kristendomen och kyrkan oeftergivligt
hålla på tron på, och upplevelsen av, frälsningsmysteriet såsom
det centrala. Men detta »utesluter ej, att hon, i lydnad mot sin
Herre, håller gemenskapen öppen även för de medlemmar, som
ännu ej sett något av denna hemlighet». På denna grundval uttalar den här citerade teologen: »Det sätt, varpå evangeliet i förkunnelse och undervisning frambäres, är ofta ägnat att göra svå-
righeterna större för andligt sökande människor än som nödvändigt är.»
Ja, säkerligen finns behov av reform på mer än en punkt. Men
detta behöver inte nu, såsom det på sin tid skedde som följd av
den vetenskapliga radikalismen, ske genom utifrån framställda
krav, utan genom kärleksfull klarsyn inifrån. Möjligheten härtill har vi nu skäl att tro på. Och det är detta sakläge som också
de utomstående »intellektuella» bör få kännedom om. Sökande,
andligen icke högfärdiga – och icke »färdiga» – människor, som
bejakar de andliga värdens anspråk på deras livsföring som
kristendomen förkunnar, har otvivelaktigt skäl att nu ställa sig
mera öppna för denna. Och den som inser att vi inte kan gå förbi
evangeliernas Kristus, och som personligen tar konsekvensen av
denna insikt, han kan icke förbli oberörd av hans gestalt och lära.
Till en början kanske det stannar vid en ny förståelse för vad han
förut avvisat. Som en faktor vid tidsandans utdanande kan redan
det ha sin betydelse, att skaran av sådana människor ökas. Ryggar· en människa icke tillbaka för de personliga krav hon finner
kristendomen med rätta ställa på henne, kan hon tränga längre.
I synnerhet om hon får upp ögonen för gemenskapens betydelse
för mänsklighetens andliga framåtskridande.
»De intellektuella» är ju det i viktiga avseenden kulturbärande
skiktet i samhället. Därför måste det vara ödesdigert, om de avstänga sig från tillflödet från källorna för ·det i djupare mening
andliga och livgivande inom personlighetslivet. Alldeles särskilt
om detta främlingskap till en del beror på att ståndpunkten intagits på grunder som numera är i behov av revision.
485
; ..-.
-~ .- -…. !t r….