Litteratur

LITTERATUR
TILL NATIONALSOCIALISMENS FÖRHISTORIA
Av d:r phil. ERICH WITTENBERG, Lund
Att utforska den nationalsocialistiska lärans ursprung är en av den
moderna historieforskningens centrala uppgifter; först den fulla insikten i upphovet till en historisk irrlära förmår öppna vägen till
att helt övervinna den. Försöker man sig på att utgrunda nationalsocialismens väsen, så måste man i första hand i densamma se en
extrem uttrycksform för den moderna makttanken, som allbehärskande satt sin prägel på Europas historia under de två sista generationerna. Samtidigt måste man dock vara fullt på det klara med att
aldrig en rörelse före nationalsocialismen med så demonisk kraft förfäktat åsikten om totala brytningar och revolutionära nydaningar i
historieförloppet. Ingen har heller med så järnhård följdriktighet
utvecklat och genomfört den brutala makttanken ända in i dess
yttersta konsekvenser. I detta avseende är nationalsocialismen ett
alltigenom nytt fenomen i Europas historia. Ju mer man fördjupar
sig i denna företeelses egenart, desto tydligare blir dess sammanhang
med alla antidemokratiska och antisocialistiska strömningar under
18- och 1900-talen; på samma gång kan man iakttaga, att det här är
fråga om en så stark och medveten reaktion mot 17- och 1800-talens
hela humana anda, att något liknande aldrig tidigare framträtt i
historien. Den nära släktskapen mellan nationalsocialismen och både
den absolutistiska välfärdsstaten och cesarismen i Napoleon III:s
anda träder klart och tydligt i dagen. Redan denna häntydan klargör, vilken omfattande och svår uppgift det är att klarlägga den nationalsocialistiska doktrinens förhistoria.
Bland de politiska författare, som utmärka sig lika mycket genom
självständighet i synpunkter som genom rikt och omfattande vetande, har Kurt Stechert med rätta väckt allmän uppmärksamhet i
Sverige på grund av sina historiska forskningar. I sin nya bok:
»H u r k u n d e d e t h ä n d a~» (Kooperativa, Stockholm 1943) försöker han att både historiskt och sociologiskt utreda det Tredje Rikets uppkomst. Huvudvikten lägger författaren på de sociologiska
synpunkterna; i marxismens anda bemödar han sig om att härleda
ett bestämt skikts politiska och andliga inställning ur dess ekonomiska förutsättningar. Hur intressant ett dylikt försök än kan vara,
så täcker en sådan metod dock av principiella skäl icke hela problemet om Tredje Rikets uppkomst. Stechert inskränker sig nämligen
i det väsentliga till
l. rent inrikespolitiska synpunkter, och
2. befattar han sig nästan uteslutande med tyska förhållanden, utan
511
Litteratur
att sätta dem in i deras större internationella sammanhang, vartill
kommer, att han
3. tillämpar en ensidigt ekonomiskt orienterad metod på det historiska händelseförloppet. Dock är just denna ensidighet i arbetet lika
mycket en styrka som en svaghet; i varje fall tillåter detta förfaringssätt att klart och skarpt belysa åtminstone en väsentlig sida
i det historiska skeendet, nämligen politikens ekonomiska bakgrund.
I en recensions knappa ram vilja vi i det följande försöka att kritiskt skärskåda Stecherts grundtes om det inre, nödvändiga sammanhanget mellan konservatismen och nationalsocialismen.
Stechert skiljer mellan en »aristokratisk-romantisk konservatism»
och en »plebejisk konservatism». Den aristokratisk-romantiska konservatismen omfattar endast slutna adelskretsar, bär en esoterisk och
utopisk prägel, under det att den plebejiska konservatismen söker anslutning till de breda lagren. Denna grunddistinktion, som genomgår hela boken, är dock sakligt ohållbar. Konservatismen är till sin
natur en organisk helhetslära, som har sina rötter i 1700-talet och vilar på kristendomens grundide om människosläktets andliga enhet,
folkens egenart och samhörighet och bekännelsen till personlighetsoch frihetstanken. I detta avseende står all europeisk konservatism
i ett nära inbördes sammanhang. Konservatismens positiva inställning gentemot medelklassen och bondeståndet är en inre konsekvens
av dess grundprincip. I övrigt är den sociala komponenten grundmotivet i all europeisk konservatism och kan bl. a. redan tydligt på-
visas hos Burke och Adam Miiller. Stechert leder den föregivna
»plebejiska konservatismen» tillbaka till Held, Winkelblech och Bismareks senare nära medarbetare Herman Wagener. Dessa män försökte, menar Stechert, att mobilisera hantverkarklassen och bondeståndet mot kapitalismen, och de voro samtidigt antisemiter, antiliberaler och antikapitalister. I detta sammanhang erinrar Stechert
om att det rörde sig om precis samma skikt, vilka senare gåvo nationalsocialismen sitt stöd. Härvid påpekar författaren ytterligare,
att just mellan 1840 och 1850 antisemitiska oroligheter utbröto i olika
landsdelar av Tyskland, vilka skulle finna sin förklaring uteslutande
i hantverkar- och bondeståndens antikapitalistiska inställning. Författarens här uppställda tes om det inre sammanhanget mellan konservatismen och de nämnda skiktens antikapitalistiska hållning är
emellertid alltigenom förfelad. Av de av Stechert nämnda männen
var blott Wagener i ordets egentliga bemärkelse konservativ; Winkelblech stod helt utanför en bestämd partigruppering, och Held
hörde rent av till anhängarna av en radikal-demokratisk politik, som
inte hade det ringaste att göra med konservatismen. W ageners sociala program var ingalunda blott ett ensidigt medelklassprogram,
utan fastmera en genomgripande socialreformatorisk planritning.
Han tillhörde, som bekant, senare Bismareks huvudmedarbetare vid
uppläggningen av 80-talets sociallagstiftning. För övrigt är marxismens favoritteori om den uteslutande ekonomiskt motiverade antikapitalistiska inställningen hos hantverkar- och bondestånden sakligt ohållbar. Konservatismens förståelse för dessa stånd är icke ett
512
Litteratur
uttryck för en retrograd ekonomisk samhällssyn, utan vilar på dess
hänsyn till traditions- och pietetsvärden, vilka ha sin djupa förankring just in i dessa skikt. Av Stecherts övriga teser om det nära sambandet mellan konservatismen och nationalsocialismen kunna vi här
tyvärr på grund av utrymmesskäl blott antyda ett och annat.
Stechert ser i den socialreformatoriskt intresserade hovpredikanten Stöcker under Bismarcktiden redan en tidig föregångare till Hitlers tankevärld. Han betonar i detta sammanhang Stöckers lidelsefulla antisemitism, hans program för en medelklass- och bondepolitik och hans åsikt om möjligheten att värma oeh vinna arbetarna
för sitt kristligt-sociala budskap. Alldeles oberoende av frågan, om
man över huvud i Stöcker, som ju har varit skapare av en egen partibildning, får se en typisk konservativ, verkar det högst förunderligt,
att Stechert i sin analys av Stöcker väsentligen ansluter sig till den
nationalsocialistiska historikern W. Franks biografi, som utkom år
1927. Här rör det sig emellertid icke om ett objektivt vetenskapligt
forskningsarbete, utan om en utpräglad tendensskrift, vars syfte just
var att förmå de konservativa till ett nära samarbete med nationalsocialisterna. Härvid betjänade sig Frank av Stöcker som paradfigur, för att göra ett dylikt närmande plausibelt för de konservativa. Franks skrift har på detta sätt tecknat in nationalsocialismens
drag i konservatismen och därigenom vanställt denna. Då Stechert
övertagit Franks resultat, måste det alltså leda till en vrångbild av
konservatismens väsen.
Med hänsyn till den stora betydelse, som frågan om sammanhangen
mellan konservatism och nationalsocialism har, ställas vi inför problemet, om verkligen Stöckers väg i konsekvent vidareutveckling
måste utmynna i nationalsocialismen. I motsats till Stechert måste
emellertid detta absolut förnekas. Stöckers antisemitism vilade på intet
sätt på rasgrunder, utan var rent ekonomiskt motiverad. Stöckers
kamp mot judarna, oförenlig både med kristendomens grundsatser
och med konservatismens väsen som världsåskådning, åsyftade
också på intet sätt emancipationens upphävande. I övrigt innehöll
Stöckers program ingenting varken av ledare- eller av diktaturideologierna och avsåg icke omstörtande av den bestående författningen. Stöckers reform skulle fastmera försiggå inom dennas ram.
Det är alltså fullkomligt uteslutet, att Stöckers väg någonsin hade
kunnat leda till nationalsocialismen. Vidare måste vi lägga till, att
de konservativa partiernas program varken på 1870- eller 1880-talen
upptoga antisemitismen, och sålunda helt avveko från Stöcker just
i den punkt, där Stechert ser förbindelselinjen Stöcker-Hitler.
Stechert finner vidare, för att framhäva ett väsentligt moment, i
Tivoliprogrammet av år 1892 ett talande vittnesbörd om de konservativas förbund med de antisemitiska och de nationalistiskt-imperialistiska kretsarna. Han betonar i detta sammanhang, att det där bl. a.
heter: »Vi bekämpa det allt starkare framträngande och upplösande
judiska inflytandet på vårt folkliv.» Det är fullt riktigt, att denna
programpunkt står i skarpaste motsats till den äkta konservatismens
väsen. Kristendomen som ferment i en konservativ världs- och livs- 513
•· .. -~.
Litteratur
åskådning hyllar principiellt samvets- och tankefriheten och förkastar och fördömer därför antisemitismen i varje form. I övrigt är
det emellertid sakligt alldeles förfelat att med hänsyn tagen endast
till denna punkt över huvud underlåta en noggrann analys av Tivoliprogrammet, som fallet är hos Stechert. Ty en dylik ingående och
inträngande analys hade kunnat visa, huru uppträdandet av högerradikala nationalister i princip är oförenligt med konservatismen.
.Även för den alltyska rörelsen gör Stechert de konservativa ansvariga, dock med högst tvivelaktig rätt. Här försummar han, beklagligt nog, att göra en noggrann distinktion mellan målsättningen hos
»Alltyska förbundet» och hos enstaka personer, som betecknat sig
som »alltyskar». Därigenom väckes det oriktiga intrycket, att de konservativa, som tillhörde det »Alltyska förbundet», också delat och
stött de krav, som framställts av enstaka, utanför detta förbund
stående alltyska privatpersoner. Alltyska förbundet av år 1894 hade
emellertid ett program, som ingenting hade att göra med chauvinism
eller vålds- och maktpolitik; ursprungligen hade nämligen denna
sammanslutning väsentligen till sin uppgift att vårda de kulturella
förbindelserna med utlandstyskarna. Den alltyska litteraturen, som
yppigt utvecklade sig helt utan förbundets officiella gillande, bar
dock, som Stechert med rätta klarlägger, en alltigenom maktpolitisk
prägel och delar med nationalsocialismen bl. a. ledartanken, rasiden,
tron på det till världsherravälde bestämda tyska herrefolket och liknande vanideer. Sambandet mellan alltyskarna i denna bemärkelse
och nationalsocialisterna är alltså otvivelaktigt. Stecherts utredning
om alltyskarna är grundlig, ingående och betydelsefull, men han underlåter dock att sätta de enstaka alltyskarnas fanatiska krav i samband med de europeiska maktströmningarna, som dåförtiden hade
sitt fotfäste i den franska revanschiden, den ryska panslavismen och
den engelska imperialismen. I övrigt rör det sig här ju icke om ett i
sig slutet partiprogram, utan om helt sporadiska idespillror av oansvariga, i opposition mot rikspolitiken stående privatpersoner. Vidare går det för långt, när Stechert med hänsyn till extrema yttranden av enskilda alltyska privatpersoner, som själva, dock alldeles
med orätt, betecknade sig som konservativa, vill göra konservatismen
i dess helhet medansvarig för dessa villfarelser. Just Tivoli-programmet hade helt i Bismareks anda entydigt uttalat sig »för en
måttfull kolonialpolitik under rikets skydd» och alltså avgjort förkastat en imperialistisk maktpolitik på andra folks bekostnad.
Grundfelet i Stecherts bok synes oss ligga i att han icke gör någon
distinktion mellan konservatismen som i sig sluten världsåskådning
och den rent partipolitiskt organiserade konservatismen. Ty först
utifrån denna utgångspunkt är det över huvud möjligt att fastställa,
i vad mån vissa politiska riktningar med rätta äro att anse som kon- . servativa eller icke. Då konservatismen som världsåskådning icke
existerar för Stechert, kunde han fullständigt ignorera den och i huvudsak sätta likhetstecken mellan konservatismen och nationalsocialismen. Konservatismen i sin egenskap av en i sig sluten världsåskådning var emellertid faktiskt ett betydelsefullt ferment i den
514
Litteratur
västerländska kulturen och den tyska odlingen före 1933. För att
här vidröra endast tyska förhållanden, så var det den store konservative statsfilosofen Stahl, som redan på 1840-talet skisserade ett
märkligt arbetarskyddsprogram; Herman Wagener tillkom förtjänsten att förbereda 1880-talets för hela Europa förebildliga tyska
sociallagstiftning; på 1860- och 1870-talen voro de konservativa
Gustav Schmoller och Adolf Wagner föregångsmän i utforskningen
av de djupaste orsakerna till arbetarnas ekonomiska och andliga
nödläge och visade vägar att övervinna det. De stora tyska historikerna Friedrich Meinecke, Hermann Oncken och Hans Delbriick,
alla framstående banerförare för den konservativa iden, ha städse
erkänt och varmt omhuldat varje folks egenart och med manlig kraft
bekämpat det vanvettiga i en brutal maktpolitik. I denna anda ha
de med rätt i alltyskarna sett den europeiska och den tyska kulturens dödsgrävare. I det mörka kaos efter 1918 ha bl. a. Hans Delbriick, Friedrich Meinecke och Ernst Robert Curtius avgjort förfäktat folkförsoningens ide och klart insett nationalsocialismens faror.
Det kan alltså icke vara tal om att de konservativa banat vägen för
nationalsocialismen, fastmera var konservatismen sitt sanna väsen
likmätigt just ett fast bålverk mot den alltmera omkring sig gripande nationalistiska makttanken. Det har icke blott varit en tillfällighet, utan djupt grundat i Tysklands historia, att nationalsocialisterna sett och ännu se sin dödsfiende i konservatismen. Ty
det ena utesluter här faktiskt det andra. Det är över huvud mycket
beklagligt, att Stechert icke beaktat detta.
Stecherts bok är utomordentligt intressant och utgör en instruktiv
källa för studiet av makttanken, sådan den bottnade i alltyskarnas
läror och ideer; visserligen är den ingen uttömniande analys av
Tredje Rikets uppkomst, men väl ett värdefullt bidrag därtill. Om
varje folk finner inom sig män, som ha mod att gå till rannsakan
med sitt eget folk och med samma brännande energi som Stechert bekämpa maktläran, så har därmed det första stora steget till en inbördes försoning mellan folken tagits. I denna mening är Stecherts väl
ensidiga, men ärliga och kunskapsrika bok värd ett ingående
studium.
L i t t e r a t u r: Jfr min bok: »Historiska ideer och makter», Stockholm 1944, och min uppsats: »Konservatismen, belyst av tysk historisk litteratur» i Historisk Tidskrift, 1944, häfte 2.
EBBA BRAHES DOMÄN
Av skriftställare CARL-GUSTAF THOMASSON, Lund
David Klöcker Ehrenstrahls utomordentliga målning i Riddarhuset
av den åldrande Ebba Brahe ger en levande och pregnant bild av den
berömda kvinnans fysionomi. Den har ingenting av den annars så
515
•… l. ”–
···- . )
:•. .. ·~ –.
Litteratur
vanliga schablonen hos porträtt från äldre tider, där den ena figuren
föga skiljer sig från den andra. Man tycker sig verkligen få ett begrepp om hur hon såg ut. Porträttet har en även för Ehrenstrahl
anmärkningsvärd individualisering. Myndig, elegant och voluminös
sitter hennes grevliga nåde iförd en mörk, mantelskuren robe över
en vit underklänning, ett säkerligen kostbart smycke sammanhåller
urringningen i bröstet och på huvudet bär hon en kokett, dokliknande
mössa över de omsorgsfullt ·friserade lockarna. Blicken är fast men
kanske en aning trött och nedlåtande, näsan lång och inte utan en
uppåtsträvande, ganska kraftig avslutning. Men det som ger hela
utseendet karaktär är den hårt slutna, ytterst bestämda munnen med
den lätt framskjutande underläppen, som nedåt fortsättes av ett energiskt, terassformat hakparti. I bildens högra hörn är textat: »Fältherrinnan De la Gardie Fr(u) Gref(vinnan) Ebba Brahe.» Det är
bilden av en kraftnatur, av en av det nyskapade stormaktsväldets
mest betydande o~h mest imponerande kvinnor. Lika karakteristisk
och bestämd är hennes namnteckning »Ebba braa greuina tilläckiö»,
med många streck under Läckö – det var ju det gods, där hennes
älsklingsson, den lysande Magnus Gabriel De la Gardie en gång skulle
hålla hov med sin furstinna.
Om Ebba Brahes kärlekshandel med den två år äldre Gustaf II
Adolf vet man egentligen inte mycket och det förefaller mer än troligt,
att dess betydelse hittills överexponerats en smula. Emellertid synes
denna romantiska ungdomshistoria ha stått i vägen för ett giftermål
för skön Ebba i laga tid, ty hon var 22 1/2 år gammal när hon midsommardagen 1618 trädde i brudstol med den tretton år äldre Jacob
De la Gardie, Carl IX:s liCh Gustaf II Adolfs frejdade fältherre, som
tre år tidigare blivit den förste greven med detta namn. Det var
nämligen trots åldersskillnaden ma~arna emellan en hög ålder för
en brud på den tiden, då man hade ett utseende som Ebba Brahe och
då de unga damerna ofta gifte sig i 14-15-årsåldern. Åktenskapet
blev av allt att döma mycket lyckligt. Grevinnan Ebba födde sin
make 14 barn, det första 1619, det sista 1638 vid 42 års ålder. Av
barnen uppnådde precis hälften mogen ålder. Samtliga nådde även
höga ställningar i samhället och ingingo synnerligen ståndsmässiga
giften. Åldst av dem var den av modern avgudade Magnus (född 1622),
som ju gått till historien i minst lika hög grad som sina föräldrar.
Hans giftermål den 7 mars 1647 med pfalzgrevinnan av Zweibriicken
och Bayern, prinsessan Marie Euphrosyne, drottning Christinas kusin
och Carl X Gustafs syster, var säkerligen den lyckligaste dagen i
den bördsmedvetna och stolta Ebba Brahes liv. Som många kraftnaturer var hon inte så noga om medlen, när det gällde att slå vakt
om sin älskade avkomma. Hon stod vid denna tid, vid något mer än
femtio års ålder, ännu på höjden av kraft och livsenergi.
Jacob De laGardie saknade kanske inte helt intresse för byggnadsoch inredningsproblem, och de stora krigsbytena tilläto honom och
hans gelikar att offra stora summor på dylikt, även om det ofta var
1 William Karlson: Ebba Brahes hem. C. W. K. Gleerup, Lund 1943. 238 sid.
516
Litteratur
besvärligt t. o. m. för de rikaste att på grund av den helt dominerande
naturahushållningen komma över kontanter i tillräckliga mängder.
Men det huvudsakliga arbetet härmed kom självfallet att åvila »fältherrinnan», och det var något som på pricken sammanföll med hennes
läggning och smak. Herrskapet De la Gardie-Brahe förde ett mycket
stort hus både i huvudstaden och på sina gårdar på landet. På det
nuvarande Carl XII:s torg uppbyggde makarna det bekanta palatset
Makalös – det brann ned 1825 efter att ha stått i närmare 200 år –
517
Litteratur
och förvärvade även andra fastigheter med tiden. De byggde också
det efter De la Gardie uppkallade J acobsdal, numera Ulriksdal.
Inredningen i stormanshemmen både före och efter trettioåriga
kriget var det nog si och så med, liksom givetvis med tonen och hyfsningen. Den franske legationssekreteraren Ogier skriver i en dagbok,
som han förde under en resa i Sverige 1634-35: »För övrigt finnas i
de svenska stormännens salar och rum inga bonader, ingenting utom
bara trästolarna; ingenting prydligt och elegant finnes här utom
blotta stolarna. På de vitmenade väggarna hänga några tavlor …»
Och på ett annat ställe i samma dagbok berättar den unge fransmannen efter att ha gästat ett par riksråd, att i själva matsalen saknades
tapeter på väggarna, det enda som fanns var en »himmel» över bordet,.
som skulle tjänstgöra som uppfångare för spindlar och annat otäckt.
Det hade annars fallit ned i maten.
Det skulle emellertid ta upp sig i det avseendet också, och här spelade Ebba Brahe såvitt man kan se av de bevarade dokumenten en
av pionjärrollerna. Hennes gemål var en mycket »snäll man», som
uppriktigt älskade sin ståtliga och dugande hustru och sina vackra.
och begåvade barn. Han tyckte även speciellt om att vara givmild
och chevaleresk mot makan och de uppväxande tre döttrarna. Men
t. o. m. han reagerade ibland mot gemålens vidlyftiga byggnads- och
inredningsplaner, för att nu inte tala om hennes väldiga räkningar·
hos Claude Rocqette-Hägerstierna och andra leverantörer och nipperförsäljare i in- och utlandet. Ebba Brahe beskärdes ett långt liv, hon
blev 78 år gammal, men in i det sista var hon lika noggrann, ja, kokett
i fråga om inte bara de olika gårdarnas husbyggen med tillhörande
inventarier utan även och kanske allra mest när det gällde kläder
och smycken. Hon blev helt enkelt desperat om hon fann, att någon
sak av betydelse i hennes omgivning-eller någon detalj i hennes väldiga garderob inte var up to date. Hon var rent av litet parvenymässig men kanske ändå ett barn av sin tid i sin aversion mot gamla
saker – även prydnadsföremål av värde – och kärlek till allt nytt.
När den älskade Magnus i början av 1640-talet är ute på sin långa
bildningsresa och kommit till Paris fick han många kommissioner
av sin mor, vilka han utförde med all sonlig kärlek och omsorg. Men
innan hans mor fått besked var hon mycket orolig – sonen var ju
så ung och man vet hur ungdomar äro. Hon bad honom enträget lägga.
på minnet, hur de klädde sig »därute», och mot slutet av ett brev till
Magnus tillägger hon nästan rörande: »Käre son förgät det inte.»
Man förstår att det betydde mycket för henne.
Den 12 augusti 1652 avled Jacob De la Gardie i sitt palats Makalös
vid det dåvarande stortorget, och Ebba Brahes mer än tjugoåriga.
änketid börjar.- Maken hade redan 1641 drabbats av en starrartad
ögonsjukdom, som efter en ohygglig behandling av en kvacksalvare
praktiskt taget berövade honom synen för återstoden av hans liv.
Med upphöjt lugn och beundransvärd viljestyrka tog han denna svåra
prövning. Ebba Brahe visade också styrkan i sin natur inför motgången och därtill en för henne rätt ovanlig sinnets förkrosselse, som
hon särskilt blottade i breven till sin bästa vän Margaretha Boije.,
518
Litteratur
I sitt 1650 upprättade testamente riktar Jacob De la Gardie följande
ord till sin maka: »Jag betackar min älskeliga, kära gemål för all
dygdig och kärlig benägenhet, som hon mig i många måtto uti vårt
äktenskap och min svaghet troligen (trofast) bevisat haver, kärligen
begärandes, att om av mig av mänsklig svaghet kan vara hänt och
något emot gjort, hon då sådan av infödd dygd och kristlig kärlek
ville mig förlåta och taga vård om barnen.» Efter gemålens död undertecknade Ebba Brahe alltid sina brev »Ebba braa en högt bedrövad».
Ensam och utan den stora hjälp och tröst hon haft av gemålens råd
och anvisningar, även sedan han blivit blind, hade Ebba Brahe nu
ansvaret för ett väldigt egendomskomplex. De äldre barnen voro
visserligen vuxna och de yngre växte till- Magnus var ju gift sedan
fem år tillbaka och riksråd och vid denna tid högt i gunst hos den
unga drottningen. Men Ebba Brahe synes ha funnit tröst i det myckna
arbetet, de långa och tröttande inspektionsresorna från den ena gården till den andra och allt bestyr ute och inne. Hennes favoritställe
blev så småningom Runsa i Uppland, där hon mer än sjuttio år gam- . mal påbörjade uppförandet av den alltjämt bevarade, låga, mycket
tilltalande herrgårdsbyggnaden. I Uppland, närmare bestämt i Veckholms kyrka, blev hon också efter sin död gravsatt vid sidan av sin
make. Magnus och de övriga barnen hedrade föräldrarnas minne med
en marmortavla med Jacob De la Gardies stamträd samt flera andra
gåvor. Till Kulla kyrka i Uppland skänkte Ebba Brahe vidare ett
underbart krucifix, som lika gärna kunde ha utförts i våra dagar av
någon modern mästare. På sin gård Svanå i Västmanland uppförde
hon likaledes ett till våra dagar bevarat corps de logis, av samma
låga typ som det på Runsa men betydligt mindre och enklare. Efter
sin makes död förvärvade hon 1655 av Louis De Geers sterbhus ett
stenhus vid Götgatan 16 på Södermalm, nu på ett sorgligt sätt profanerat. Vidare ärvde hon 1658 Kägleholm i Närke (slottsbyggnaden
brann ned 1712) och 1662 efter en livlig arvsprocess Tullgarn, det
nuvarande kungliga lustslottet. Ett decennium efter roskildefreden
passade hon vidare på att för synnerligen gott köp förvärva stora
Herrestad i närheten av Ystad, på den feta slätten »söder om landsvägen». På sina gårdar i Bergslagen drev hon både gruvor och järnförädling.
En föreställning om det hus Ebba Brahe förde får man av en avlöningslista från ett av hennes senare år, 1670 (hon dog 1674). Den
upptar en »hovbetjäning» för grevinnans personliga räkning på 60
personer. Lönerna varierade från 1,000 riksdaler om året till »hovpredikanten», d. v. s. husprästen Lars Dufwa, till 25 riksdaler till trädgårdsdrängen Mattis. Lägger man därtill alla underlydande och anställda vid de gårdar och företag, där grevinnan endast tillfälligt·
uppehöll sig i och för inspektion o. dyl., blir det en imponerande skara.
Under Jacob De la Gardies livstid fanns dessutom, för det mesta på
residenset Makalös i Stockholm, ett obestämt antal uppvaktande unga
pager och tärnor av adlig börd.
I flera testamentariska förordnanden lade den gamla Ebba Brahe
sina barn på hjärtat att respektera hennes önskemål och »leva i sämja,
519
· ..- f ,…. ,. ,._.,..
Litteratur
kärlek och ett rätt syskoneförtroende med varandra, att inte edra
ovänner må få sin fröjd över er». Emellertid hade hon, blind av sin
kärlek till den äldste sonen och hans avkomma, varit synnerligen partisk till hans hus’ förmån och även i allmänhet gynnat de tre sönerna
på de lika många döttrarnas bekostnad – den andre till mogen ålder
komne sonen, Jacob Casimir, född 1629, stupade 1658 under belägringen
av Köpenhamn. Det blev också trots alla moderliga förmaningar en
mer än trettioårig process mellan arvingarna, allt intill tredje led,
vartill reduktionen kom och ytterligare trasslade till utredningen.
Av Ebba Brahes rikhaltiga lösörebo känner man numera inte mer
än två föremål med säker härledning. Det ena är det redan nämnda
krucifixet i Kulla sockenkyrka i Uppland, det andra den härliga
silverljuskronan i Storkyrkan i Stockholm. Den sistnämnda var av
donatrisen ursprungligen avsedd för Veckholms kyrka, där hon och
hennes gemål som nämnts ha sitt gravkor, men barnen handlade annorlunda efter hennes bortgång. Troligen tyckte de att den pampiga
silverkronan passade bättre i Storkyrkan. Den 24-armade malmkrona,
som alltjämt hänger i mittelgången i jämnhöjd med predikstolen i
Veckholms kyrka, har förmodligen skänkts av Ebba Brahes barn och
är då uppenbarligen att betrakta som en ersättning för silverljuskronan i Storkyrkan.
Om allt detta och mycket därtill berättar antikvarien vid Kulturhistoriska Museet i Lund, fil. d:r William Karlson i sitt utomordentligt intressanta och välgjorda senaste arbete, »Ebba Brahes hem».
Det är till stora delar en förstahandsskildring med en speciell tonvikt
på ett antal synnerligen målande gårdsinventarier samt ett silverinventarium, som i original finnas i Riksarkivets och Lunds Universitetsbiblioteks samlingar. Den museale fackmannen tolkar bl. a. i
en utförlig notavdelning närmare sexhundra numera ur bruk komna
eller i förändrad betydelse använda namn på husgeråd, nipper och
alla de olika materialier, varav de voro tillverkade. Den som är intresserad för dylikt har en utmärkt hjälp av ett nominalregister till
denna avdelning. Men först och sist är detta exceptionellt vackert
utstyrda arbete- en given pristagaraspirant vid någon bokutstyrseltävlan! – en levande kulturhistorisk expose, ett ytterst värdefullt
komplement till mera centrala arbeten om en i flera avseenden stor
tid i vår historia. Det är utfört med en smak, en ackuratess och en
omsorg, som äro förtjänta av den största uppskattning.
520