Den baltiska tragedin
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN BALTISI(A
TRAGEDIEN
DEN frihetsbådande röda fanan vajar åter segerrikt över Estlands jord.» Det är Estlands sovjetryske Quisling, presidenten Johannes Vares i den estniska SSR :s högsta sovjets presidium, som
efter ryssarnas snabba framträngande i Estland utsänt ovanstående paroll. Säkerligen ha liknande segerjubel intonerats från
sovjetquislingarna i Lettland och Litauen.
Intet kan vara säkrare, än att Rysslands förnyade framträngande i Baltikum, av de berörda folkens kompakta majoriteter betraktas inte som något »frihetsbådande» utan tvärtom som en
namnlös olycka. Minnena från 1940-41 års sovjetera, med dess
nationalisering av egendom och stora deportationer av de ledande
till det inre och okända av Ryssland, ha inte kunnat skingras genom den otroligt opsykologiska, hänsynslösa behandling, som tyskarna under sina tre års interregnum låtit balterna vederfaras. I
stor utsträckning synas balterna, oberoende av politisk åskådning,
ha sökt att med vapen värja sig mot ryssarna. De ha fruktat för
sin existens inte blott som fria folk utan också- för första gången
-som tusenåriga, samlade nationaliteter.
Att dessa nationaliteter verkligen stå inför faran att upplösas
visar fallet Litauen. Enligt uppgift skulle ungefär 400,000 litauer
i somras hals över huvud ha flytt till Tyskland undan den anstormande, ohejdbara Röda armen. Tidigare under kriget ha åtskilliga tiotusental dels deporterats till Sovjetryssland, dels i samband
med den tyska »hemtagningen» av balttyskar, rest med till Tyskland. Dessutom ha kriget, tvångsarbete o. likn. krävt stora offer.
Nu förestå, enligt meddelanden från den litauiska befrielsekommitten i Litauen, nya tvångsmässiga eller »frivilliga» folkförflyttningar till Ryssland av dem, som inför NKDV anges som frihetsvänliga eller sovjetfientliga. Och den ryska infiltreringen kan
börja med de- enligt uppgift- 200,000 ryssar, som flydde undan
eller med den retirerande tyska armen in i Litauen. På så vis kan
529
·~. . .~.
Den baltiska tragedien
en hel fredlig nationalitet på några år sprängas och skingras, utan
någon egen skuld.
I den stora världsuppgörelsen har de baltiska folkens tragedi
föga uppmärksammats eller i vart fall föga debatterats. Inte ens
i det ögonblick, då ridån kanske för långliga tider, kanske för alltid går ner över dessa nationaliteter, som i förhållande till sitt få-
tal och sin fattigdom mäktat göra så stora skapande insatser, har
världen haft tid att ägna dem en tanke, än mindre någon omtanke.
I Sverige stå stora kretsar av professionella frihetsmän likgiltiga;
de finnas rentav, som anse högsta orätt i Holland, Belgien, Tjeckoslovakien, Norge, Danmark etc. vara högsta rätt i Estland, Lettland och Litauen. Detta visar bättre än något, hur ensidigt och
förblindande hatiskt många svenskar se på de mindre folkens
rätts- och frihetsproblem.
Svensk Tidskrift har många gånger under de senaste åren appellerat till opinionen om förståelse för de baltiska folkens rättmätiga
frihetskrav. Den enda uppgift, som i nuvarande världsläge synes
återstå för Sverige, är att utan eftergifter mot Ryssland eller våra
hemmabolsjeviker bistå de baltiska flyktingarna så mycket som
det rimligen står i vår makt. Detta måste vara en hedersförpliktelse för oss inte minst med tanke på våra nära historiska förbindelser med dessa folk. Ungefär trettiotusen balter, huvudsakligast
ester, torde ha flytt undan från det väntade sovjetryska väldet till
vårt land. Den allra största delen. av estlandssvenskarna torde nu
ha kommit över till Sverige- givetvis då bortsett från den stora
kontingent manliga estlandssvenskar, som deporterades under
rysstiden 1940/41. Säkerligen ha åtskilliga flera ester varit på väg
hit men gått sin undergång tillmötes i Östersjöns stormar. (Likaså
säges det, att de ester, som tidigare flytt till Finland undan tyskarna men som vid ryssarnas anstormning mot Estland återvände
för att delta i försvaret av sitt hemland, till allra största delen
stupat eller tillfångatagits.) Sammansättningen av de baltiska
flyktingförläggningarna i Sverige visar, att alla yrken – även
jordbrukare och arbetare äro talrika – och alla politiska tänkesätt äro representerade. Så stora svårigheter som flyktingar alltid
måste vänta sig vid omplanteringen i ett främmande land kan
det inte ha varit hoppet om ljusare ekonomiska betingelser utan
fruktan för någonting ovisst, som drivit dem till uppbrott från
tusenåriga bosättningsplatser.
Att döma av Ny Dags häftiga artiklar ser Ryssland med ytterst
oblida ögon, att en så stor del av den baltiska befolkningen flytt.
530
Den baltiska tragedien
De hårda kommunistiska angreppen på U. S. A. – som ännu inte
erkänt de baltiska staternas införlivning 1940 i Sovjetunionen –
för finansiell hjälp åt de baltiska flyktingeskarorna är i detta
sammanhang synnerligen betecknande. På den svenska flyktingepolitiken kunna sovjetregeringens känslor inte rimligen utöva nå-
gon inverkan. Sverige har under detta krig öppnat sina gränser
för alla slags flyktingar, även en mängd kommunister. Vi ha ansett denna vidhjärtade flyktingepolitik motiverad med hänsyn till
den ohyggliga vedergällning, som diktaturstaterna hade i beredskap åt dem. Ä ven de baltiska flyktingarna, bland vilka representanter för ytterlighetsriktningar torde vara mycket få, kunna vid
en förpassning eller utlämning till Ryssland räkna med risker för
liknande vedergällning. Balterna böra därför komma i åtnjutande av den asylrätt, som varit Sveriges traditionella. Sannolikt
torde många av de manliga balterna efter kriget vilja fara vidare
till något annat land, därför att de i Sverige endast i ringa grad
kunna tänkas få en sysselsättning, som svarar mot deras utbildning och kapacitet.
Inför den baltiska tragedien måste vi svenskar också högeligen
beklaga, att Östersjöns ostkust, såsom åtminstone tills vidare är
troligt, kommer att flyttas längre österut än någonsin tidigare. i
historien. De gamla fria förbindelserna mellan de baltiska områ-
dena och Sverige, som funnos även under tsartiden, komma helt
säkert att starkt beskäras. Den vida nordiska kultursfären står
inför sitt förkrympande. Krigets förödelser i Dorpat, Riga och
framför allt Narva- det vackraste minnesmärket över den svenska stormaktstiden, vilket helt bevarades ännu på 1930-talet men
som i somras fullständigt ödelades – beteckna även för Sverige
stora, delvis oersättliga förluster av gemensamma kulturella värden. Och ändock äro dessa förluster ringa i jämförelse med de lidanden, som dessa sällsynt dugande, kraftiga, aktiva folk under
krigets långa år oförskyllt haft att genomgå, och den marterande
hopplöshet, som nu när friheten förloras måste gripa omkring sig
bland dem.
531
TRAGEDIEN
DEN frihetsbådande röda fanan vajar åter segerrikt över Estlands jord.» Det är Estlands sovjetryske Quisling, presidenten Johannes Vares i den estniska SSR :s högsta sovjets presidium, som
efter ryssarnas snabba framträngande i Estland utsänt ovanstående paroll. Säkerligen ha liknande segerjubel intonerats från
sovjetquislingarna i Lettland och Litauen.
Intet kan vara säkrare, än att Rysslands förnyade framträngande i Baltikum, av de berörda folkens kompakta majoriteter betraktas inte som något »frihetsbådande» utan tvärtom som en
namnlös olycka. Minnena från 1940-41 års sovjetera, med dess
nationalisering av egendom och stora deportationer av de ledande
till det inre och okända av Ryssland, ha inte kunnat skingras genom den otroligt opsykologiska, hänsynslösa behandling, som tyskarna under sina tre års interregnum låtit balterna vederfaras. I
stor utsträckning synas balterna, oberoende av politisk åskådning,
ha sökt att med vapen värja sig mot ryssarna. De ha fruktat för
sin existens inte blott som fria folk utan också- för första gången
-som tusenåriga, samlade nationaliteter.
Att dessa nationaliteter verkligen stå inför faran att upplösas
visar fallet Litauen. Enligt uppgift skulle ungefär 400,000 litauer
i somras hals över huvud ha flytt till Tyskland undan den anstormande, ohejdbara Röda armen. Tidigare under kriget ha åtskilliga tiotusental dels deporterats till Sovjetryssland, dels i samband
med den tyska »hemtagningen» av balttyskar, rest med till Tyskland. Dessutom ha kriget, tvångsarbete o. likn. krävt stora offer.
Nu förestå, enligt meddelanden från den litauiska befrielsekommitten i Litauen, nya tvångsmässiga eller »frivilliga» folkförflyttningar till Ryssland av dem, som inför NKDV anges som frihetsvänliga eller sovjetfientliga. Och den ryska infiltreringen kan
börja med de- enligt uppgift- 200,000 ryssar, som flydde undan
eller med den retirerande tyska armen in i Litauen. På så vis kan
529
·~. . .~.
Den baltiska tragedien
en hel fredlig nationalitet på några år sprängas och skingras, utan
någon egen skuld.
I den stora världsuppgörelsen har de baltiska folkens tragedi
föga uppmärksammats eller i vart fall föga debatterats. Inte ens
i det ögonblick, då ridån kanske för långliga tider, kanske för alltid går ner över dessa nationaliteter, som i förhållande till sitt få-
tal och sin fattigdom mäktat göra så stora skapande insatser, har
världen haft tid att ägna dem en tanke, än mindre någon omtanke.
I Sverige stå stora kretsar av professionella frihetsmän likgiltiga;
de finnas rentav, som anse högsta orätt i Holland, Belgien, Tjeckoslovakien, Norge, Danmark etc. vara högsta rätt i Estland, Lettland och Litauen. Detta visar bättre än något, hur ensidigt och
förblindande hatiskt många svenskar se på de mindre folkens
rätts- och frihetsproblem.
Svensk Tidskrift har många gånger under de senaste åren appellerat till opinionen om förståelse för de baltiska folkens rättmätiga
frihetskrav. Den enda uppgift, som i nuvarande världsläge synes
återstå för Sverige, är att utan eftergifter mot Ryssland eller våra
hemmabolsjeviker bistå de baltiska flyktingarna så mycket som
det rimligen står i vår makt. Detta måste vara en hedersförpliktelse för oss inte minst med tanke på våra nära historiska förbindelser med dessa folk. Ungefär trettiotusen balter, huvudsakligast
ester, torde ha flytt undan från det väntade sovjetryska väldet till
vårt land. Den allra största delen. av estlandssvenskarna torde nu
ha kommit över till Sverige- givetvis då bortsett från den stora
kontingent manliga estlandssvenskar, som deporterades under
rysstiden 1940/41. Säkerligen ha åtskilliga flera ester varit på väg
hit men gått sin undergång tillmötes i Östersjöns stormar. (Likaså
säges det, att de ester, som tidigare flytt till Finland undan tyskarna men som vid ryssarnas anstormning mot Estland återvände
för att delta i försvaret av sitt hemland, till allra största delen
stupat eller tillfångatagits.) Sammansättningen av de baltiska
flyktingförläggningarna i Sverige visar, att alla yrken – även
jordbrukare och arbetare äro talrika – och alla politiska tänkesätt äro representerade. Så stora svårigheter som flyktingar alltid
måste vänta sig vid omplanteringen i ett främmande land kan
det inte ha varit hoppet om ljusare ekonomiska betingelser utan
fruktan för någonting ovisst, som drivit dem till uppbrott från
tusenåriga bosättningsplatser.
Att döma av Ny Dags häftiga artiklar ser Ryssland med ytterst
oblida ögon, att en så stor del av den baltiska befolkningen flytt.
530
Den baltiska tragedien
De hårda kommunistiska angreppen på U. S. A. – som ännu inte
erkänt de baltiska staternas införlivning 1940 i Sovjetunionen –
för finansiell hjälp åt de baltiska flyktingeskarorna är i detta
sammanhang synnerligen betecknande. På den svenska flyktingepolitiken kunna sovjetregeringens känslor inte rimligen utöva nå-
gon inverkan. Sverige har under detta krig öppnat sina gränser
för alla slags flyktingar, även en mängd kommunister. Vi ha ansett denna vidhjärtade flyktingepolitik motiverad med hänsyn till
den ohyggliga vedergällning, som diktaturstaterna hade i beredskap åt dem. Ä ven de baltiska flyktingarna, bland vilka representanter för ytterlighetsriktningar torde vara mycket få, kunna vid
en förpassning eller utlämning till Ryssland räkna med risker för
liknande vedergällning. Balterna böra därför komma i åtnjutande av den asylrätt, som varit Sveriges traditionella. Sannolikt
torde många av de manliga balterna efter kriget vilja fara vidare
till något annat land, därför att de i Sverige endast i ringa grad
kunna tänkas få en sysselsättning, som svarar mot deras utbildning och kapacitet.
Inför den baltiska tragedien måste vi svenskar också högeligen
beklaga, att Östersjöns ostkust, såsom åtminstone tills vidare är
troligt, kommer att flyttas längre österut än någonsin tidigare. i
historien. De gamla fria förbindelserna mellan de baltiska områ-
dena och Sverige, som funnos även under tsartiden, komma helt
säkert att starkt beskäras. Den vida nordiska kultursfären står
inför sitt förkrympande. Krigets förödelser i Dorpat, Riga och
framför allt Narva- det vackraste minnesmärket över den svenska stormaktstiden, vilket helt bevarades ännu på 1930-talet men
som i somras fullständigt ödelades – beteckna även för Sverige
stora, delvis oersättliga förluster av gemensamma kulturella värden. Och ändock äro dessa förluster ringa i jämförelse med de lidanden, som dessa sällsynt dugande, kraftiga, aktiva folk under
krigets långa år oförskyllt haft att genomgå, och den marterande
hopplöshet, som nu när friheten förloras måste gripa omkring sig
bland dem.
531