Dorpats universitet
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DORPATS
UNIVERSITET
NÅGRA MINNEN, AKTUALISERADE
AV KRIGET I BALTICDM
Av professor BIRGER NERMAN, Stockholm
TrDEN går fort. Redan ha mera än tjugu år förflutit sedan den
dag, då jag tillträdde min tjänst som professor vid Dorpats universitet. Serlan dess har mycket hänt därute, och många öden- i stor
utsträckning grymma- ha drabbat dem, som då arbetade som lä-
rare eller elever vid den estniska högskolan. Åtskilliga ha gått
hädan, innan det nya världskriget bröt ut, andra ha gått under
eller tills vidare förts undan av detta krigs stormar. Så ter sig tiden för c:a 20 år sedan redan som ett avslutat skede, och en skildring av de dåtida förhållandena kan äga sitt intresse ur historisk
synpunkt. Det är några spridda drag ur det akademiska livet i
Dorpat från denna tid, som jag här skall försöka giva.
Dorpats universitet har genomgått många skiften.
Grundat av Gustaf II Adolf år 1632, syntes det börja under lyckliga auspicier. Den store konungen ville liksom för Uppsala universitet trygga den nya akademiens existens genom en större donation av gods. Den första uppsättningen av professorer var efter
tidens förhållanden god; bl. a. ditkallades flera framstående utlänningar. Antalet studerande – ungefär hälften svenskar eller
finländare – var ej heller efter tidens förhållanden litet. Men
fortsättningen kom ej att motsvara förväntningarna. Delvis
hade detta naturligtvis sin orsak i de ekonomiskt svåra tiderna under och efter det trettioåriga kriget. Men den viktigaste
orsaken var, att Kristina förpantade norpatuniversitetets gods;
därmed råkade akademien i ekonomisk misär. Då Dorpat år 1656
för någon tid erövrades av ryssarna, skingrades till stor del dess
lärarekår, och efter några års tynande tillvaro i Reval upphörde
akademiens verksamhet.
549
t-.·.
-·
Birger Nerman
Den medeltida domen Dorpat, sedan början av 1800-talet delvis apterad
till nniver3itetsbibliotek.
År 1690 återupprättade emellertid Karl XI Dorpats akademi.
Uppsättningen av professorer kom nu att i motsats mot tidigare
övervägande bestå av svenskar, medan de svenskspråkiga studenterna nu voro i minoritet. Men även denna gång blev blomstringen
icke långvarig. År 1699, strax före utbrottet av det stora nordiska
kriget, flyttades universitetet till Pernau, som låg mindre farligt
till och närmare moderlandet. Här fortsatte verksamheten till år
1710, då Sveriges nederlag och nöd definitivt stängde universitetets portar. Ett i många avseenden viktigt kulturarbete, hedrande
för vår storhetstids mäktiga förmåga av initiativ på kulturlivets
område och betydelsefullt både för Sverige självt och framför allt
för befolkningen i de ostbaltiska områdena, hade därmed fått sin
avslutning.
Det dröjde nu länge, innan Dorpats universitet åter väcktes till
liv. Ryssarna, till vilka Sverige år 1721 avträtt sina Östersjöprovinser, synas länge icke haft något intresse för upplivandet av den
gamla högskolan. Det var först Alexander I, som år 1802 återupplivade Gustaf II Adolfs skapelse.
1800-talet blev en storhetstid för Dorpats universitet. Detta fick
snart rykte som en av Rysslands främsta högskolor, och en rad lysande forskare återfinnas bland de dåtida vetenskapsmännen. I
stort var det en tysk högskola; tidens bildade klass i Ostbalticum,
550
Dorpats universitet
från vilket universitetets lärjungar främst rekryterades, var
nästan helt tyskspråkig. Det kan förtjäna nämnas, att två framstående svenska naturvetenskapsmän, Oscar Backlund (sedermera
verkligt ryskt statsråd, excellens och chef för observatoriet i
Pulkova) och Anders Lindstedt (sedermera professor i matematik
och teoretisk mekanik och rektor vid Tekniska Högskolan i Stockholm och slutligen president i försäkringsrådet) tjänstgjorde som
akademiska lärare i Dorpat, bägge som observatorer i astronomi
(1876-1879, resp. 1879-1883), den senare även som professor i använd matematik (1883-1886).
Från och med år 1893 inträder på sätt och vis en nedgång för
Dorpats universitet. Nämnda år utfärdade Alexander III en ukas,
som påbjöd, att undervisningen skulle ske på ryska språket. Detta
hade till följd, att ej längre framstående utlänningar stodo att förvärva för universitetet.
Men svårare tider skulle snart stunda. Det var världskriget,
som bragte dem med sig. Ryssarna fruktade en tysk ockupation
av östersjöprovinserna, och därför beslöts, att all viktigare statsegendom skulle flyttas därifrån till det inre av Ryssland. norpatuniversitetets stora samlingar av böcker – c:a 400,000 band –
instrument m. m. evakuerades till staden Voronesj nära övre Don
i mellersta Ryssland, och icke mobiliserade lärare och studenter
fördes dit. Det var under några år tyst och stilla i de gamla universitetsinstitutionerna i Dorpat. Under år 1917 föll så det gamla
ryska kejsardömet sönder, och som ett av resultaten framgick den
fria estniska republiken (proklamerad den 24 febr. 1918). Men redan i januari 1918 hade den tyska ockupationen begynt. Tyskarna
återupprättade Dorpats universitet i sträng tysk anda, en rad tyska
professorer utnämndes, och undervisningen sattes i gång med
tyska som obligatoriskt språk. Men det tyska universitetet hann
endast verka l termin. Det tyska sammanbrottet följde i november 1918, ockupationstrupperna måste dragas tillbaka, och universitetet stängdes åter.
Med brinnande iver tog den nya estniska staten itu med att återupprätta Dorpats (estn. Tartu) universitet, och redan på hösten 1919
kunde det åter öppna sina portar, sedan den i juni samma år uppdykande tyske generalen von der Goltz med sin arme drivits tillbaka, men innan ännu fred slutits med Sovjetunionen, vars trupper sedan slutet av 1918 till in i februari 1919 behärskat landet.
Det var klart, att den estniska staten icke skulle kunna med inhemska krafter besätta alla lärostolar vid det reorganiserade uni- 551
Birger Nerman
versitetet. De flesta av lärarna från den tyska tiden voro tyskbalter, ryssar eller rikstyskar, och nästan alla av dem voro försvunna från Estland. Man tog vad man ägde av någorlunda
kompetenta krafter ifrån det egna landet, men icke hälften av
lärostolarna kunde besättas på detta vis. Man måste därför i stor
utsträckning inkalla lärare. från andra länder – i vissa fall anslogos lärostolarna till ansökan lediga för forskare från olika länder. Den första uppsättningen av lärare blev därför en verklig
internationell samling.
Å ven några svenska vetenskapsmän förvärvades. Redan till den
första uppsättningen 1919 hörde professorerna i latinsk filologi
Johan Bergman och straffrätt Andreas Bjerre, den förre verksam
i Dorpat t. o. m. 1922, den senare till 1925, då han avled. Ar 1921
utnämndes Helge Kjellin till professor i konsthistoria och stannade där till 1924.
Vid norpatuniversitetets reorganisation hade nyupprättats en
professur i estnisk och nordisk arkeologi, till vars förste innehavare år 1920 kallades den internationellt berömde finländske
arkeologen A. M. Tallgren. Ar 1923 avgick Tallgren (han blev
samma år den förste innehavaren av den nyinrättade arkeologiprofessuren vid Helsingfors universitet), och till hans efterträdare
kallades undertecknad. Jag stannade i Dorpat läsåren 1923-1925;
arbeten i Sverige och Väst-Europa gjorde, att jag icke längre såg
mig i tillfälle att verka i Dorpat.
* *
*
J ag glömmer icke, vilket intryck det gjorde, när plötsligt den
gamla universitetsbyggnaden framträdde, då jag en septembernatt 1923 anlänt till Dorpat och vid stationen placerat mig i en av
dessa små typiska droskor, som äro ett arv från den ryska
tiden. Byggnaden, som tillkom åren 1803-1806, är säkerligen
Nord-Europas vackraste universitetshus.1 Uppförd i nyantik med
sex väldiga vita kolonner, gör den ett imponerande intryck; särskilt i halvdunkel är detta utomordentligt. Vi stannade vid en
större byggnad därbredvid, det hus där jag skulle bo, ett litet
palats, som en baltisk baron låtit uppföra åt sig, men som nu efter
hans flykt från landet tagits i bruk för allehanda ändamål.
1 Under de nuvarande ockupationerna ha några av de i denna uppsats nämnda
byggnaderna helt förstörts, andra – t. ex. universitetshuset – skadats.
552
Dorpats universitet
Universitetshuset.
Sedan jag påföljande dag gjort min uppvaktning för universitetets myndigheter, var jag redo att orientera mig i staden.
Dorpat hade då ett innevånareantal av omkring 60,000 personer.
Senare steg antalet, men har nu säkerligen åter sjunkit. Staden
företer rätt stora likheter med Uppsala. Liksom Uppsala ligger
den i en bördig trakt, som dock är mera kuperad än Uppsalaslätten. Liksom Uppsala genomflytes den av en flod, Embach, som
dock är flera gånger så bred som Fyris och segelbar långt ovanför Dorpat. Liksom Slottsbacken höjer sig över Uppsala, höjer sig
över Dorpat på södra sidan floden Dombacken, så benämnd efter
ruinerna av en stor medeltida katedral.
Den gamla staden låg på sluttningarna av åsen ned mot Embach
inom en halvkretsformig vallgrav, som grävts igenom åsen. Denna
vallgrav är en anläggning från den svenska tiden.
Domruinen utgör ett av de mycket få gamla minnesmärken, som
finnas i Dorpat. Av sådana är f. ö. huvudsakligen att nämna den
nära universitetshuset belägna medeltida J ohanneskyrkan. Från
det svenska universitetet existera inga byggnader i behåll ovan
jord. Man vet emellertid, att det haft sin plats strax nordost om
den nuvarande byggnaden, och säkerligen gömma sig här ännu
rester efter grundmurarna till den svenska akademien. Att så få
äldre byggnader finnas kvar, beror på, att under andra hälften av
1700-talet en förödande eldsvåda gick över staden och praktiskt
taget ödelade densamma. Frånsett de ovannämnda kyrkorna,
553
-.
Birger Nerman
Universitetets aula.
härstamma de äldsta delarna av Dorpat från slutet av 1700-talet
och tiden omkring å t 1800.
Från sistnämnda tid härrör, som nämnt, universitetshuset Det
är beläget några kvarter ovanför Embach omedelbart nedanför
Dombacken. Tyvärr ligger det icke fritt, endast något innanför
gatulinjen. De omgivande kvarteren äro emellertid till stor del
från samma tid som universitetsbyggnaden, varför intrycket blir .
ganska enhetligt. Det är ju klart, att det vackra universitetshuset
nu måste vara ganska omodernt. På nedersta botten löper en
trång, mörk korridor tvärs igenom på längden. Aulan är jämförelsevis liten, men med sitt mot väggarna med hålkälar neddragna tak och sina av pelare uppburna runtgående läktare gör
den ett ytterst förnämligt intryck, något av ett furstepalats’ samlingssal. Av universitetets övriga salar må omtalas konsistoriesalen. Jag nämner den därför, att dess förnämsta väggprydnad
under frihetstiden – huruvida den är kvar ännu, vet jag icke –
utgör ett porträtt av Gustaf II Adolf, en kopia av en bild i olja,
som antages ha utförts av livländaren Jakob E!bfas och som nu
hänger i Kungsholms kyrka i Stockholm; kopian skänktes 1922
genom en insamling på akademiskt håll i Sverige på initiativ av
prof. Johan Bergman. Högst uppe på vinden ligga två fängelserum, vari under den ryska tiden studenter för politiska förbrytelser, men vanligast för fylleri o. a. dylika förseelser, höllos inspär- 554
Dorpats universitet
rade. Väggarna äro fullklottrade med teckningar, verser, namn
m. m.
Från universitetets mittparti utgå bakåt två flyglar. Mellan
dem ligger som en fristående byggnad universitetskyrkan. Såväl
flyglar som kyrka uppfördes strax efter mitten av 1800-talet.
Stiga vi från universitetet uppför Domberget, komma vi till stadens vackraste promenadplats med rika planteringar och en tilltalande utsikt över staden. Här uppe befinna sig flera akademiska
institutioner. Domruinens minst skadade del inreddes i början av
1800-talet vid universitetets reorganisation till universitetsbibliotek, och som sådant tjänstgör det ännu, gammaldags vackert i det
inre, men givetvis tämligen opraktiskt, utan egentlig läsesal. Åtminstone på min tid satt man vid långa bord och kunde röra sig
tämligen fritt inom en stor del av biblioteket. Universitetet återfick vid fredsslutet med Ryssland hela sitt bokbestånd; överhuvud
taget återställde ryssarna med berömvärd korrekthet så gott som
allt, som bortförts från universitetets institutioner. Domruinen
missprydes av ett vattentorn.
Bland andra byggnader uppe på Domberget må nämnas observatoriet från början av 1800-talet, pittoreskt, men otidsenligt, och
Anatomicum, en mycket anslående halvcirkelformig byggnad, i
vars mittparti – som är samtidigt me-d observatoriet, men vars
övriga delar härröra från tiden strax efter 1800-talets mitt -den
amfiteatraliskt anordnade föreläsningssalen är belägen.
De flesta av universitetsinstitutionerna ligga i närheten av universitetet och Domberget, så t. ex. den vackra botaniska trädgården med synnerligen smakfulla byggnader från början av 1800-
talet.
Strax sydväst om universitetet befinner sig Stora Torget, i
form av en långsträckt fyrkant sträckande sig genom några
kvarter ned till Embach. I fonden ses radhuset, uppfört i slutet
av 1700-talet i klassicistisk stil. De flesta av byggnaderna vid
torget äro i rysk nyantik från början av 1800-talet. Torget fortsättes vid Embach av en egenartad stenbro med två stenportar.
Bron uppfördes av Katarina II i slutet av 1700-talet som nödhjälpsarbete efter den stora branden.
En egenartad anblick erbjuda de ett stycke öster om Stora
Torget belägna s. k. hallarna, en envåningsbyggnad, upptagande
ett helt kvarter och med en runtgående pelargång. Hela byggnaden är full av butiker av olika slag, och härutanför rådde ett
555
— …-, •-, .·:’- .. -’”’”’-_……..__
Birger Nerman
rörligt liv- bl. a. såg man i stor utsträckning bönderna med sina
vagnar hålla utanför.
Liksom i Uppsala den öster om Fyris belägna delen innehåller
få offentliga byggnader, är den på norra sidan av Embach belägna
delen av Dorpat föga märklig i fråga om byggnader av allmän
karaktär. Här lågo dock bl. a. veterinärinstitutet och två regementen.
Det som i hög grad satte sin prägel på det akademiska livet var
de många nationaliteterna, som voro företrädda bland de akademiska lärarna. Man hade stundom en känsla att vara på en internationell kongress, där språken surrade om varandra. Man hörde
utom estniska och tyska ofta ryska, finska, svenska, stundom
franska och engelska m. m. Inom den humanistiska fakulteten
(den kallades fakultet, ej som i Sverige sektion) funnos under min
första termin ester, tyskbalter, rikstyskar, finländare, svenskar, en
österrikare, en ungrare, en schweizare, en fransman. Vi svenskar
föreläste och undervisade överhuvud taget på tyska. Fakultetsförhandlingarna fördes dels på estniska, dels på tyska; de förekommo ofta och voro i regel ganska långa, vilket, när estniskan
användes, blev tämligen prövande för dem av utlänningarna, som
i likhet med undertecknad icke behärskade detta språk.
Det är ett rikt galleri av lärarpersonligheter, som träder fram
för min syn, när jag tänker tillbaka på Dorpatåren.
Ser jag först på mina kolleger inom den filosofiska fakulteten,
fanns där endast en kvar från den ryska tiden, den jag skulle tro
c:a 75-årige slavisten L. Masing av en känd tysk-baltisk släkt, en
älskvärd åldring, som ansågs ha gjort en icke obetydlig vetenskaplig insats, men som påstods vara alltför litet fordrande
i sitt ämne. Bland de äldre märktes vidare M. J. Eisen, trots
sitt tyska namn av estniskt ursprung. Han hade egentligen varit präst, bl. a. amiralitetspastor i Kronstadt, men hade samtidigt
utfört ett enormt insamlingsarbete av estnisk folklore – hans
samlingar tillhöra de största, som någon enskild man i världen
hopbragt – och därför hedrats med en personlig professur i
estnisk folkminnesforskning. Han var en prydlig gammal herre
och liksom Masing mycket älskvärd. Åven han ansågs lätt i tentamen; när han vid min första examination närvar som bisittare
– det skulle alltid finnas en sådan- ansåg han, att jag var alldeles för krävande, då jag använde två timmar, en i Sverige ingalunda ovanlig tid. Bland esterna gjorde professorn i pedagogik,
556
Prof. P. Pöld, kurator för universitetet 1911~1925.
Dorpats universitet
Prof. J. Köpp, prorektor och
senare rektor för universitetet,
slutligen biskop.
P. Pöld, det starkaste intrycket. Han var en man i sina bästa år
med ett mycket fint utseende; en sällsynt livlig intelligens präglade hans ansiktsuttryck. Han hade varit läroverkslärare och var
den, som hade största förtjänsten av universitetets reorganisation, varför han utsågs att bekläda dess högsta befattning, posten
som kurator. Sedan universitetets organisation stabiliserats, överläts emellertid kuratorns befogenheter alltmera på rektorn, och
så småningom indrogs befattningen. Pöld gick ett tragiskt öde
till mötes; han och ett par andra medlemmar av hans mycket talrika familj avledo i en tyfusepidemi år 1930. Utom de tre nämnda
hade åtskilliga andra av fakultetens ledamöter gått bort före
världskriget, bl. a. den lärde schweizaren Wilhelm Wiget, professor i germansk filologi, vilken jag kände redan från hans tid som
universitetslektor i tyska språket i Uppsala (W. blev efter Dorpatåren professor i Ziirich).
Bland esterna förtjänar utom Eisen och Pöld nämnas professorn i estnisk och allmän litteraturhistoria G. Snits, en sympatisk
man med fint utseende, själv en av Estlands främsta författare.
Snits var en varm vän till Sverige, vars språk han, som vistats
länge i Finland, väl behärskade. Hans finskfödda maka tjänstgjorde en tid som lektor i finska vid universitetet. Båda ha i år
räddat sig över till Sverige.
De flesta av fakultetens ledamöter voro jämförelsevis unga
män, ännu icke fyllda fyrtio. Ett egendomligt sammanträffande
gjorde, att ungefär halva antalet professorer hade samma fö-
5!17
.·
..
Birger Nerman
delseår: 1885 (jag var tre år yngre än de och därmed vid mitt tillträde den yngste i fakulteten). Utom Wiget hörde till denna årgång folkloristen Walter Anderson, född i Ryssland, men av tyskbaltiskt ursprung, en försynt och inte så litet originell man, med utseende som en kammarlärd, en i sitt fack mycket framstående vetenskapsman, men därutanför häpnadsväckande mångsidigt orienterad, vilket visade sig bl. a. däri, att han föreläste i fornfranska
och skrev avhandlingar rörande arabiska myntfynd från vikingatiden i Estland. Till samma årgång hörde bl. a. också österrikaren
W. Schmied-Kowarzik, professor i filosofi, som gärna deklamerade
modern tysk poesi, professorn i indoeuropeisk språkforskning tysken E. Kieckers, som trots sina framstående meriter i fråga om
indoeuropeiska ordrötter hade ett brett gemyt, och vidare de båda
framstående finländarna historikern A. R. Cederberg och professorn i östersjöfinska språk L. Kettunen, båda nu professorer i Helsingfors; bägge ha haft en grundläggande betydelse för sina
respektive ämnen vid Dorpats universitet. Cederberg, vars ämne
låg nära mitt, hörde givetvis till mina närmaste personliga vänner; hans fina och sympatiska maka, nu bortgången, var av rikssvenskt ursprung, brorsdotter till utrikesministern A. Lagerheim.
Bland andra 85-or må nämnas en rikssvensk, professorn i konsthistoria Helge Kjellin, en studievän till mig från ungdomsåren i
Uppsala, som utförde ett mångsidigt, högt skattat arbete vid Dorpats universitet, där han lade en bred grundval för studierna i sitt
fack.
Utanför filosofiska fakulteten äro främst att nämna universitetets rektor, professorn i invärtes medicin H. Koppel, en äldre man,
och prorektorn, professorn i praktisk teologi, sedermera biskopen
J. Köpp, båda vänliga och förtroendeingivande; den senare har
nyligen lyckats undkomma till Sverige.
Inom den teologiska fakulteten fanns en professor kvar ifrån
den ryska tiden, tysk-balten A. von Bulmerincq, g. m. en Stiernhielm, direkt ättling till skalden, en god kännare av gamla testamentets exegetik, vilken under bolsjeviktiden genomgått hårda
öden. Bland teologerna märktes också H. B. Rahamägi, professor
i systematisk teologi, senare biskop, invigd av Nathan Söderblom.
Juridiska fakulteten hade några mycket markanta personligheter. Här funnos flera ryssar, som räddat sig undan revolutionen.
Stundom mötte man en äldre herre med långa smala mustascher
och nästan fotsid rock samt skärmmössa, en herre; som sällan sågs
558
Dorpats universitet
tala med någon. Han hette E. Berendts och hade varit en hög
rysk ämbetsman, anhängare och försvarare av Bobrikoffs Finlandspolitik, vilket förklarade, att finländarna ej gärna sökte hans
sällskap. Nu var han professor i finansrätt i den lilla estniska
universitetsstaden och förde ett stilla liv. Universitetets kanske
ståtligaste professor var också en rysk jurist, J. Filippov, lång,
smärt, med ett vackert, pipskäggprytt ansikte. Han uppgavs vara
av kaukasiskt ursprung och hade varit stormrik och levat som privatlärd; nu föreläste han
nationalekonomi. En fängslande uppenbarelse
var också professorn i förvaltningsrätt, ungraren Stephan von Csekey, en ung elegant världsman, som vid mycket högtidliga tillfällen skrudade sig i magyarisk adelsuniform med plymförsedd pälsmössa, sobelbrämad kappa och stövlar samt värja. Till juridiska fakulteten hörde,
som nämnt, också svensken Andreas Bjerre, professor i straffrätt. Denne märklige, både vetenskapligt och litterärt högt begåvade man, låg
under mina Dorpatår nästan ständigt sjuk –
den kraftige mannens lungor hade angripits –
men ehuru med ständig feber reste han i droska
till universitetet och höll sina föreläsningar.
Bjerre var en mångintresserad man med självständiga synpunkter på olika problem, och hans
intressen delades av hans vackra och även i
inre avseenden ovanligt förnämliga maka, född
friherrinna Bcnnet. Ofta satt jag vid Andreas
Prof. stephan von
Csekey i magyarisk
adelsuniform.
Bjerres sjukbädd, oförgätliga stunder, där olika problem ventilerades. Bjerre höll vid denna tid på med sitt märkliga arbete »Bidrag till mordets psykologi», vilket rönt stor uppskattning och
översatts till flera språk. Bjerre dog, som nämnt, 1925, och hans
maka följde under tragiska omständigheter, sviter av olycksfall,
ganska snart efter.
Medicinska fakulteten ansågs ovanligt stark – den hade också
traditioner, i det att den under tsartiden var Rysslands förnämsta
– och här funnos några äldre professorer, som hade haft anseende
i det gamla Ryssland, men som nu levde i landsflykt. Av esternas
.egna var det främsta namnet den kämpastare A. Paldrock, profes- $Or i hud- och könssjukdomar, en internationellt ryktbar forskare.
_Framstående ansågs också tyskbalten E. Masing vara, professor i
40-44783 Svensk Tidskrift 1944 559
Birger Nerman
praktisk medicin, en smärt man med fint utseende; M. hade en
mycket stor praktik.
Från den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten nämner
jag den lille trevlige finnen Y. Kauko, professor i teknisk kemi,
nu professor vid Tekniska högskolan i Helsingfors, min ridkamrat.
Det arbetades strängt vjd universitet. Icke blott att undervisningsskyldigheten var den dubbla mot vid svenska universitet,
man märkte, att man levde i en ung stat, som sjöd av arbetslust
och där mycket fanns att organisera. Den arkeologiska institutionen var tillsammans med flera andra, t. ex. den geologiska, inrymd i en särskild byggnad, som låg ganska långt borta ifrån universitetet, och där höllos de arkeologiska föreläsningarna. Redan
Tallgren hade i stort ordnat upp institutionen. Dock återstod givetvis en hel del att skapa nytt. Så lät jag en svensk expert, som
tillkallades, konservatorn vid Statens Historiska Museum i Stockholm Erik Sörling, inrätta en konserveringsanstalt. Institutionen
rymde Estlands största arkeologiska samlingar (till detta förhållande bidrog, att den äldsta arkeologiska sammanslutningens, Gelehrte Estnische Gesellschaft, samlingar voro deponerade där);
senare ha dessa förlagts till det straxt intill Dorpat belägna slottet
Raadi (Rathshof), vilket vid den tysk-baltiske ägarens flykt 1918 (n
indrogs till staten och gjordes till museum för konst och kulturhistoria.
Föreläsningarna i arkeologi voro livligt besökta, c:a 50 personer
pr termin. Delvis berodde detta jä,mförelsevis höga antal på den
kloka förordningen, att alla historiestuderande måste taga en förexamen i arkeologi. Men delvis berodde det också på, att arkeologien i Estland, vilket ju i historisk tid aldrig varit fritt, uppfattades som ett i eminent mening nationellt ämne. Och en mindre
bundenhet till bestämda skolämnen än i Sverige för blivande lä-
rare gjorde, att arkeologien ofta kunde tagas med i examen.
Av studenterna har jag det gynnsammaste minne. De levde under svårare förhållanden än våra svenska, många måste skaffa
sig biinkomster under studietiden, många fingo ofta avbryta studierna för att tillfälligtvis taga plats, och levnadsstandarden fick
ofta bli den enklast möjliga. Men det arbetades med en otrolig
energi. Och ingen tvekan kan råda, att esterna äro ett vetenskapligt högt begåvat folk. Det dröjde icke länge, innan en rad framstående inhemska forskare växte upp inom olika fack.
Emellertid saknades icke nöjen som avbrott i arbetet. Tillställningarnavoro emellertid i regel enkla; det bjöds mest på te och en
560
Dorpats universitet
uppsjö av bakverk och tårtor, ett arv ifrån den ryska tiden, vari
Osthaiticum excellerade. studentkorporationerna inbjödo stundom
akademiska lärare till trevliga festligheter. Maskerader voro i
Dorpat ett omtyckt nöje. I huvudsak dansades givetvis samma
moderna danser som överallt i världen. Men ännu kunde man få
se en eldig mazurka dansas, och en typiskt östeuropeisk dans,
vingerka, var vanlig. Då på en större festlighet olika östliga danser hade presterats, gåvo en av professorskan Bjerres döttrar i ett
Dorpats rådhus.
föregående gifte, fröken Madeleine Hamilton, och jag en improviserad uppvisning i hambo, och denna dans blev sedan populär i
Dorpat.
Sista april firades liksom i vårt land av studenterna i Dorpat
med särskilda festligheter. På kvällen samlades man nere i staden och tågade så med fanor och bloss under sång förbi universitetet upp till ett utvidgat parti av vallgraven på Dombacken för att
hälsa våren. Emellertid anlades icke först då studentmössan; den
kunde bäras hela vintern. Utom en för alla studenter gemensam
vitkullig sådan, närmast lik den finländska och den kring sekelskiftet vanliga svenska, hade de olika korporationerna sina speciella mössor i andra färger; varje korporation hade också sitt
särskilda studentband.
Under mina Dorpatår förekom v~d universitetet endast en större
högtidlighet, den finländske presidenten L. Relanders besök i maj
1925 i sällskap med den estniske statsäldsten J. Jaakson, med
ett vackert och värdigt mottagande i universitetets aula.
Vi, ett antal yngre akademiska lärare av olika nationaliteter,
bildade en liten sammanslutning med damer, där vi hade myc- 561
– r) ··~:r:*nz -·ek·~…,. . &i’L”·
.·
Birger Nerman
ket trevligt. Utom dansaftnar arrangerade vi en och annan
utfärd.
Vid universitetet fanns ett lektorat i svenska språket. Undervisningen hade tillkommit på initiativ av professor Bergman, som
till att börja med själv kostnadsfritt ledde kurserna. 1922 upprättade emellertid Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet ett avlönat lektorat. Under min tid innehades lektoratet
av uppsaliensaren fil. mag. Erik Forssell, som hade ett stort auditorium och med mycken skicklighet och nit skötte undervisningen.
Tyvärr drabbades denne sympatiske och i Dorpat mycket omtyckte man efter hemkomsten av en svår sjukdom, vilken bröt
hans bana. Bergman, som i Dorpat uträttade mycket för svenskhetens sak, tog även initiativ till s. k. svenskaftnar, vid vilka utom
eleverna i svenska även andra intresserade närvoro. Sammanträ-
dena, vilka voro talrikt besökta, ägde rum några gånger i terminen med föredrag, deklamation och sång, allt på svenska, på programmet. En oförgätlig kväll var, när vår kända landsmaninna,
förutvarande föreståndarinnan för Statens Normalskola, Matbilda
Widegren dök upp just en dag, då vi skulle ha en svenskafton, och
fullständigt oförberedd och efter att ha rest hela natten höll ett
föredrag om sin väninna och seminariekamrat Selma Lagerlöfs
ungdom och ur minnet reciterade otryckta ungdomsdikter av den
stora författarinnan. Den lilla obetydliga Mathilda med den strå-
lande intelligensen, den betvingande humorn och det slösande rika
hjärtat tog alla med storm.
Till undervisningen i arkeologi hörde även ledningen av utgrävningar. Den intressantaste, om jag gjorde, var vid den strax sö-
der om Peipus alldeles intill ryska gränsen belägna orten Izborsk,
där enligt den gamla ryska krönikan en broder till Rurik, dei
ryska rikets grundläggare, strax efter 800-talets mitt slog sig
ned. Några säkra spår av de svenska vikingarna lyckades vi tyvärr icke påträffa, men undersökningen var i flera avseenden givande och var även intressant genom de inblickar, den gav i den
därvarande befolkningens liv. Denna är helt rysk och lever mycket primitivt. Vi grävde dels i själva Izborsk, dels vid en by därutanför. Här voro vi – 6 damer och 9 herrar – inkvarterade i
ett enda stort rum – något annat kunde ej uppbringas – som vi
avdelade med skynken i en herr- och en damavdelning. Vi lågo
på fårfällar, vilka hade åtskilliga icke alltför angenäma innevå-
nare. Bordsattiraljen bestod huvudsakligen av tekoppar och -fat
samt skedar, varför vi åto med pinnar, som vi kretade till. Dieten
562
Dorpats universitet
bestod av bröd, smör, ägg, mjölk och, trots att det var i slutet av
maj och början av juni, kräftor så mycket vi önskade (någon särskild kräfttid existerade ej). Trakten vid Izborsk är vacker, rikt.
kuperad.
* *
*
Fruktansvärda äro de öden, som under de ryska och tyska
ockupationerna drabbat mina vänner i Estland. Många ha måst
sätta livet till, flera helt säkert efter en omänsklig behandling,
andra sitta i fängelse, andra åter ha deporterats och gått en oviss
framtid till mötes, många ha sett sig berövade all egendom och
ställda utan uppehållsmöjligheter; blott ett fåtal ha lyckats rädda
sig till andra länder. Men med det mod och den sega energi, som
känneteckna det estniska folket, skola alla härda ut så länge det
står i mänsklig makt, och för de överlevande skall dock en gång
helt visst en morgondag åter randas, då det estniska universitetet
åter skall blomstra i fredens hägn till välsignelse för detta folk,
som med begåvningens och duglighetens rätt i fullaste grad kan
göra anspråk på att få bilda en fri och självständig stat.
563
….~
UNIVERSITET
NÅGRA MINNEN, AKTUALISERADE
AV KRIGET I BALTICDM
Av professor BIRGER NERMAN, Stockholm
TrDEN går fort. Redan ha mera än tjugu år förflutit sedan den
dag, då jag tillträdde min tjänst som professor vid Dorpats universitet. Serlan dess har mycket hänt därute, och många öden- i stor
utsträckning grymma- ha drabbat dem, som då arbetade som lä-
rare eller elever vid den estniska högskolan. Åtskilliga ha gått
hädan, innan det nya världskriget bröt ut, andra ha gått under
eller tills vidare förts undan av detta krigs stormar. Så ter sig tiden för c:a 20 år sedan redan som ett avslutat skede, och en skildring av de dåtida förhållandena kan äga sitt intresse ur historisk
synpunkt. Det är några spridda drag ur det akademiska livet i
Dorpat från denna tid, som jag här skall försöka giva.
Dorpats universitet har genomgått många skiften.
Grundat av Gustaf II Adolf år 1632, syntes det börja under lyckliga auspicier. Den store konungen ville liksom för Uppsala universitet trygga den nya akademiens existens genom en större donation av gods. Den första uppsättningen av professorer var efter
tidens förhållanden god; bl. a. ditkallades flera framstående utlänningar. Antalet studerande – ungefär hälften svenskar eller
finländare – var ej heller efter tidens förhållanden litet. Men
fortsättningen kom ej att motsvara förväntningarna. Delvis
hade detta naturligtvis sin orsak i de ekonomiskt svåra tiderna under och efter det trettioåriga kriget. Men den viktigaste
orsaken var, att Kristina förpantade norpatuniversitetets gods;
därmed råkade akademien i ekonomisk misär. Då Dorpat år 1656
för någon tid erövrades av ryssarna, skingrades till stor del dess
lärarekår, och efter några års tynande tillvaro i Reval upphörde
akademiens verksamhet.
549
t-.·.
-·
Birger Nerman
Den medeltida domen Dorpat, sedan början av 1800-talet delvis apterad
till nniver3itetsbibliotek.
År 1690 återupprättade emellertid Karl XI Dorpats akademi.
Uppsättningen av professorer kom nu att i motsats mot tidigare
övervägande bestå av svenskar, medan de svenskspråkiga studenterna nu voro i minoritet. Men även denna gång blev blomstringen
icke långvarig. År 1699, strax före utbrottet av det stora nordiska
kriget, flyttades universitetet till Pernau, som låg mindre farligt
till och närmare moderlandet. Här fortsatte verksamheten till år
1710, då Sveriges nederlag och nöd definitivt stängde universitetets portar. Ett i många avseenden viktigt kulturarbete, hedrande
för vår storhetstids mäktiga förmåga av initiativ på kulturlivets
område och betydelsefullt både för Sverige självt och framför allt
för befolkningen i de ostbaltiska områdena, hade därmed fått sin
avslutning.
Det dröjde nu länge, innan Dorpats universitet åter väcktes till
liv. Ryssarna, till vilka Sverige år 1721 avträtt sina Östersjöprovinser, synas länge icke haft något intresse för upplivandet av den
gamla högskolan. Det var först Alexander I, som år 1802 återupplivade Gustaf II Adolfs skapelse.
1800-talet blev en storhetstid för Dorpats universitet. Detta fick
snart rykte som en av Rysslands främsta högskolor, och en rad lysande forskare återfinnas bland de dåtida vetenskapsmännen. I
stort var det en tysk högskola; tidens bildade klass i Ostbalticum,
550
Dorpats universitet
från vilket universitetets lärjungar främst rekryterades, var
nästan helt tyskspråkig. Det kan förtjäna nämnas, att två framstående svenska naturvetenskapsmän, Oscar Backlund (sedermera
verkligt ryskt statsråd, excellens och chef för observatoriet i
Pulkova) och Anders Lindstedt (sedermera professor i matematik
och teoretisk mekanik och rektor vid Tekniska Högskolan i Stockholm och slutligen president i försäkringsrådet) tjänstgjorde som
akademiska lärare i Dorpat, bägge som observatorer i astronomi
(1876-1879, resp. 1879-1883), den senare även som professor i använd matematik (1883-1886).
Från och med år 1893 inträder på sätt och vis en nedgång för
Dorpats universitet. Nämnda år utfärdade Alexander III en ukas,
som påbjöd, att undervisningen skulle ske på ryska språket. Detta
hade till följd, att ej längre framstående utlänningar stodo att förvärva för universitetet.
Men svårare tider skulle snart stunda. Det var världskriget,
som bragte dem med sig. Ryssarna fruktade en tysk ockupation
av östersjöprovinserna, och därför beslöts, att all viktigare statsegendom skulle flyttas därifrån till det inre av Ryssland. norpatuniversitetets stora samlingar av böcker – c:a 400,000 band –
instrument m. m. evakuerades till staden Voronesj nära övre Don
i mellersta Ryssland, och icke mobiliserade lärare och studenter
fördes dit. Det var under några år tyst och stilla i de gamla universitetsinstitutionerna i Dorpat. Under år 1917 föll så det gamla
ryska kejsardömet sönder, och som ett av resultaten framgick den
fria estniska republiken (proklamerad den 24 febr. 1918). Men redan i januari 1918 hade den tyska ockupationen begynt. Tyskarna
återupprättade Dorpats universitet i sträng tysk anda, en rad tyska
professorer utnämndes, och undervisningen sattes i gång med
tyska som obligatoriskt språk. Men det tyska universitetet hann
endast verka l termin. Det tyska sammanbrottet följde i november 1918, ockupationstrupperna måste dragas tillbaka, och universitetet stängdes åter.
Med brinnande iver tog den nya estniska staten itu med att återupprätta Dorpats (estn. Tartu) universitet, och redan på hösten 1919
kunde det åter öppna sina portar, sedan den i juni samma år uppdykande tyske generalen von der Goltz med sin arme drivits tillbaka, men innan ännu fred slutits med Sovjetunionen, vars trupper sedan slutet av 1918 till in i februari 1919 behärskat landet.
Det var klart, att den estniska staten icke skulle kunna med inhemska krafter besätta alla lärostolar vid det reorganiserade uni- 551
Birger Nerman
versitetet. De flesta av lärarna från den tyska tiden voro tyskbalter, ryssar eller rikstyskar, och nästan alla av dem voro försvunna från Estland. Man tog vad man ägde av någorlunda
kompetenta krafter ifrån det egna landet, men icke hälften av
lärostolarna kunde besättas på detta vis. Man måste därför i stor
utsträckning inkalla lärare. från andra länder – i vissa fall anslogos lärostolarna till ansökan lediga för forskare från olika länder. Den första uppsättningen av lärare blev därför en verklig
internationell samling.
Å ven några svenska vetenskapsmän förvärvades. Redan till den
första uppsättningen 1919 hörde professorerna i latinsk filologi
Johan Bergman och straffrätt Andreas Bjerre, den förre verksam
i Dorpat t. o. m. 1922, den senare till 1925, då han avled. Ar 1921
utnämndes Helge Kjellin till professor i konsthistoria och stannade där till 1924.
Vid norpatuniversitetets reorganisation hade nyupprättats en
professur i estnisk och nordisk arkeologi, till vars förste innehavare år 1920 kallades den internationellt berömde finländske
arkeologen A. M. Tallgren. Ar 1923 avgick Tallgren (han blev
samma år den förste innehavaren av den nyinrättade arkeologiprofessuren vid Helsingfors universitet), och till hans efterträdare
kallades undertecknad. Jag stannade i Dorpat läsåren 1923-1925;
arbeten i Sverige och Väst-Europa gjorde, att jag icke längre såg
mig i tillfälle att verka i Dorpat.
* *
*
J ag glömmer icke, vilket intryck det gjorde, när plötsligt den
gamla universitetsbyggnaden framträdde, då jag en septembernatt 1923 anlänt till Dorpat och vid stationen placerat mig i en av
dessa små typiska droskor, som äro ett arv från den ryska
tiden. Byggnaden, som tillkom åren 1803-1806, är säkerligen
Nord-Europas vackraste universitetshus.1 Uppförd i nyantik med
sex väldiga vita kolonner, gör den ett imponerande intryck; särskilt i halvdunkel är detta utomordentligt. Vi stannade vid en
större byggnad därbredvid, det hus där jag skulle bo, ett litet
palats, som en baltisk baron låtit uppföra åt sig, men som nu efter
hans flykt från landet tagits i bruk för allehanda ändamål.
1 Under de nuvarande ockupationerna ha några av de i denna uppsats nämnda
byggnaderna helt förstörts, andra – t. ex. universitetshuset – skadats.
552
Dorpats universitet
Universitetshuset.
Sedan jag påföljande dag gjort min uppvaktning för universitetets myndigheter, var jag redo att orientera mig i staden.
Dorpat hade då ett innevånareantal av omkring 60,000 personer.
Senare steg antalet, men har nu säkerligen åter sjunkit. Staden
företer rätt stora likheter med Uppsala. Liksom Uppsala ligger
den i en bördig trakt, som dock är mera kuperad än Uppsalaslätten. Liksom Uppsala genomflytes den av en flod, Embach, som
dock är flera gånger så bred som Fyris och segelbar långt ovanför Dorpat. Liksom Slottsbacken höjer sig över Uppsala, höjer sig
över Dorpat på södra sidan floden Dombacken, så benämnd efter
ruinerna av en stor medeltida katedral.
Den gamla staden låg på sluttningarna av åsen ned mot Embach
inom en halvkretsformig vallgrav, som grävts igenom åsen. Denna
vallgrav är en anläggning från den svenska tiden.
Domruinen utgör ett av de mycket få gamla minnesmärken, som
finnas i Dorpat. Av sådana är f. ö. huvudsakligen att nämna den
nära universitetshuset belägna medeltida J ohanneskyrkan. Från
det svenska universitetet existera inga byggnader i behåll ovan
jord. Man vet emellertid, att det haft sin plats strax nordost om
den nuvarande byggnaden, och säkerligen gömma sig här ännu
rester efter grundmurarna till den svenska akademien. Att så få
äldre byggnader finnas kvar, beror på, att under andra hälften av
1700-talet en förödande eldsvåda gick över staden och praktiskt
taget ödelade densamma. Frånsett de ovannämnda kyrkorna,
553
-.
Birger Nerman
Universitetets aula.
härstamma de äldsta delarna av Dorpat från slutet av 1700-talet
och tiden omkring å t 1800.
Från sistnämnda tid härrör, som nämnt, universitetshuset Det
är beläget några kvarter ovanför Embach omedelbart nedanför
Dombacken. Tyvärr ligger det icke fritt, endast något innanför
gatulinjen. De omgivande kvarteren äro emellertid till stor del
från samma tid som universitetsbyggnaden, varför intrycket blir .
ganska enhetligt. Det är ju klart, att det vackra universitetshuset
nu måste vara ganska omodernt. På nedersta botten löper en
trång, mörk korridor tvärs igenom på längden. Aulan är jämförelsevis liten, men med sitt mot väggarna med hålkälar neddragna tak och sina av pelare uppburna runtgående läktare gör
den ett ytterst förnämligt intryck, något av ett furstepalats’ samlingssal. Av universitetets övriga salar må omtalas konsistoriesalen. Jag nämner den därför, att dess förnämsta väggprydnad
under frihetstiden – huruvida den är kvar ännu, vet jag icke –
utgör ett porträtt av Gustaf II Adolf, en kopia av en bild i olja,
som antages ha utförts av livländaren Jakob E!bfas och som nu
hänger i Kungsholms kyrka i Stockholm; kopian skänktes 1922
genom en insamling på akademiskt håll i Sverige på initiativ av
prof. Johan Bergman. Högst uppe på vinden ligga två fängelserum, vari under den ryska tiden studenter för politiska förbrytelser, men vanligast för fylleri o. a. dylika förseelser, höllos inspär- 554
Dorpats universitet
rade. Väggarna äro fullklottrade med teckningar, verser, namn
m. m.
Från universitetets mittparti utgå bakåt två flyglar. Mellan
dem ligger som en fristående byggnad universitetskyrkan. Såväl
flyglar som kyrka uppfördes strax efter mitten av 1800-talet.
Stiga vi från universitetet uppför Domberget, komma vi till stadens vackraste promenadplats med rika planteringar och en tilltalande utsikt över staden. Här uppe befinna sig flera akademiska
institutioner. Domruinens minst skadade del inreddes i början av
1800-talet vid universitetets reorganisation till universitetsbibliotek, och som sådant tjänstgör det ännu, gammaldags vackert i det
inre, men givetvis tämligen opraktiskt, utan egentlig läsesal. Åtminstone på min tid satt man vid långa bord och kunde röra sig
tämligen fritt inom en stor del av biblioteket. Universitetet återfick vid fredsslutet med Ryssland hela sitt bokbestånd; överhuvud
taget återställde ryssarna med berömvärd korrekthet så gott som
allt, som bortförts från universitetets institutioner. Domruinen
missprydes av ett vattentorn.
Bland andra byggnader uppe på Domberget må nämnas observatoriet från början av 1800-talet, pittoreskt, men otidsenligt, och
Anatomicum, en mycket anslående halvcirkelformig byggnad, i
vars mittparti – som är samtidigt me-d observatoriet, men vars
övriga delar härröra från tiden strax efter 1800-talets mitt -den
amfiteatraliskt anordnade föreläsningssalen är belägen.
De flesta av universitetsinstitutionerna ligga i närheten av universitetet och Domberget, så t. ex. den vackra botaniska trädgården med synnerligen smakfulla byggnader från början av 1800-
talet.
Strax sydväst om universitetet befinner sig Stora Torget, i
form av en långsträckt fyrkant sträckande sig genom några
kvarter ned till Embach. I fonden ses radhuset, uppfört i slutet
av 1700-talet i klassicistisk stil. De flesta av byggnaderna vid
torget äro i rysk nyantik från början av 1800-talet. Torget fortsättes vid Embach av en egenartad stenbro med två stenportar.
Bron uppfördes av Katarina II i slutet av 1700-talet som nödhjälpsarbete efter den stora branden.
En egenartad anblick erbjuda de ett stycke öster om Stora
Torget belägna s. k. hallarna, en envåningsbyggnad, upptagande
ett helt kvarter och med en runtgående pelargång. Hela byggnaden är full av butiker av olika slag, och härutanför rådde ett
555
— …-, •-, .·:’- .. -’”’”’-_……..__
Birger Nerman
rörligt liv- bl. a. såg man i stor utsträckning bönderna med sina
vagnar hålla utanför.
Liksom i Uppsala den öster om Fyris belägna delen innehåller
få offentliga byggnader, är den på norra sidan av Embach belägna
delen av Dorpat föga märklig i fråga om byggnader av allmän
karaktär. Här lågo dock bl. a. veterinärinstitutet och två regementen.
Det som i hög grad satte sin prägel på det akademiska livet var
de många nationaliteterna, som voro företrädda bland de akademiska lärarna. Man hade stundom en känsla att vara på en internationell kongress, där språken surrade om varandra. Man hörde
utom estniska och tyska ofta ryska, finska, svenska, stundom
franska och engelska m. m. Inom den humanistiska fakulteten
(den kallades fakultet, ej som i Sverige sektion) funnos under min
första termin ester, tyskbalter, rikstyskar, finländare, svenskar, en
österrikare, en ungrare, en schweizare, en fransman. Vi svenskar
föreläste och undervisade överhuvud taget på tyska. Fakultetsförhandlingarna fördes dels på estniska, dels på tyska; de förekommo ofta och voro i regel ganska långa, vilket, när estniskan
användes, blev tämligen prövande för dem av utlänningarna, som
i likhet med undertecknad icke behärskade detta språk.
Det är ett rikt galleri av lärarpersonligheter, som träder fram
för min syn, när jag tänker tillbaka på Dorpatåren.
Ser jag först på mina kolleger inom den filosofiska fakulteten,
fanns där endast en kvar från den ryska tiden, den jag skulle tro
c:a 75-årige slavisten L. Masing av en känd tysk-baltisk släkt, en
älskvärd åldring, som ansågs ha gjort en icke obetydlig vetenskaplig insats, men som påstods vara alltför litet fordrande
i sitt ämne. Bland de äldre märktes vidare M. J. Eisen, trots
sitt tyska namn av estniskt ursprung. Han hade egentligen varit präst, bl. a. amiralitetspastor i Kronstadt, men hade samtidigt
utfört ett enormt insamlingsarbete av estnisk folklore – hans
samlingar tillhöra de största, som någon enskild man i världen
hopbragt – och därför hedrats med en personlig professur i
estnisk folkminnesforskning. Han var en prydlig gammal herre
och liksom Masing mycket älskvärd. Åven han ansågs lätt i tentamen; när han vid min första examination närvar som bisittare
– det skulle alltid finnas en sådan- ansåg han, att jag var alldeles för krävande, då jag använde två timmar, en i Sverige ingalunda ovanlig tid. Bland esterna gjorde professorn i pedagogik,
556
Prof. P. Pöld, kurator för universitetet 1911~1925.
Dorpats universitet
Prof. J. Köpp, prorektor och
senare rektor för universitetet,
slutligen biskop.
P. Pöld, det starkaste intrycket. Han var en man i sina bästa år
med ett mycket fint utseende; en sällsynt livlig intelligens präglade hans ansiktsuttryck. Han hade varit läroverkslärare och var
den, som hade största förtjänsten av universitetets reorganisation, varför han utsågs att bekläda dess högsta befattning, posten
som kurator. Sedan universitetets organisation stabiliserats, överläts emellertid kuratorns befogenheter alltmera på rektorn, och
så småningom indrogs befattningen. Pöld gick ett tragiskt öde
till mötes; han och ett par andra medlemmar av hans mycket talrika familj avledo i en tyfusepidemi år 1930. Utom de tre nämnda
hade åtskilliga andra av fakultetens ledamöter gått bort före
världskriget, bl. a. den lärde schweizaren Wilhelm Wiget, professor i germansk filologi, vilken jag kände redan från hans tid som
universitetslektor i tyska språket i Uppsala (W. blev efter Dorpatåren professor i Ziirich).
Bland esterna förtjänar utom Eisen och Pöld nämnas professorn i estnisk och allmän litteraturhistoria G. Snits, en sympatisk
man med fint utseende, själv en av Estlands främsta författare.
Snits var en varm vän till Sverige, vars språk han, som vistats
länge i Finland, väl behärskade. Hans finskfödda maka tjänstgjorde en tid som lektor i finska vid universitetet. Båda ha i år
räddat sig över till Sverige.
De flesta av fakultetens ledamöter voro jämförelsevis unga
män, ännu icke fyllda fyrtio. Ett egendomligt sammanträffande
gjorde, att ungefär halva antalet professorer hade samma fö-
5!17
.·
..
Birger Nerman
delseår: 1885 (jag var tre år yngre än de och därmed vid mitt tillträde den yngste i fakulteten). Utom Wiget hörde till denna årgång folkloristen Walter Anderson, född i Ryssland, men av tyskbaltiskt ursprung, en försynt och inte så litet originell man, med utseende som en kammarlärd, en i sitt fack mycket framstående vetenskapsman, men därutanför häpnadsväckande mångsidigt orienterad, vilket visade sig bl. a. däri, att han föreläste i fornfranska
och skrev avhandlingar rörande arabiska myntfynd från vikingatiden i Estland. Till samma årgång hörde bl. a. också österrikaren
W. Schmied-Kowarzik, professor i filosofi, som gärna deklamerade
modern tysk poesi, professorn i indoeuropeisk språkforskning tysken E. Kieckers, som trots sina framstående meriter i fråga om
indoeuropeiska ordrötter hade ett brett gemyt, och vidare de båda
framstående finländarna historikern A. R. Cederberg och professorn i östersjöfinska språk L. Kettunen, båda nu professorer i Helsingfors; bägge ha haft en grundläggande betydelse för sina
respektive ämnen vid Dorpats universitet. Cederberg, vars ämne
låg nära mitt, hörde givetvis till mina närmaste personliga vänner; hans fina och sympatiska maka, nu bortgången, var av rikssvenskt ursprung, brorsdotter till utrikesministern A. Lagerheim.
Bland andra 85-or må nämnas en rikssvensk, professorn i konsthistoria Helge Kjellin, en studievän till mig från ungdomsåren i
Uppsala, som utförde ett mångsidigt, högt skattat arbete vid Dorpats universitet, där han lade en bred grundval för studierna i sitt
fack.
Utanför filosofiska fakulteten äro främst att nämna universitetets rektor, professorn i invärtes medicin H. Koppel, en äldre man,
och prorektorn, professorn i praktisk teologi, sedermera biskopen
J. Köpp, båda vänliga och förtroendeingivande; den senare har
nyligen lyckats undkomma till Sverige.
Inom den teologiska fakulteten fanns en professor kvar ifrån
den ryska tiden, tysk-balten A. von Bulmerincq, g. m. en Stiernhielm, direkt ättling till skalden, en god kännare av gamla testamentets exegetik, vilken under bolsjeviktiden genomgått hårda
öden. Bland teologerna märktes också H. B. Rahamägi, professor
i systematisk teologi, senare biskop, invigd av Nathan Söderblom.
Juridiska fakulteten hade några mycket markanta personligheter. Här funnos flera ryssar, som räddat sig undan revolutionen.
Stundom mötte man en äldre herre med långa smala mustascher
och nästan fotsid rock samt skärmmössa, en herre; som sällan sågs
558
Dorpats universitet
tala med någon. Han hette E. Berendts och hade varit en hög
rysk ämbetsman, anhängare och försvarare av Bobrikoffs Finlandspolitik, vilket förklarade, att finländarna ej gärna sökte hans
sällskap. Nu var han professor i finansrätt i den lilla estniska
universitetsstaden och förde ett stilla liv. Universitetets kanske
ståtligaste professor var också en rysk jurist, J. Filippov, lång,
smärt, med ett vackert, pipskäggprytt ansikte. Han uppgavs vara
av kaukasiskt ursprung och hade varit stormrik och levat som privatlärd; nu föreläste han
nationalekonomi. En fängslande uppenbarelse
var också professorn i förvaltningsrätt, ungraren Stephan von Csekey, en ung elegant världsman, som vid mycket högtidliga tillfällen skrudade sig i magyarisk adelsuniform med plymförsedd pälsmössa, sobelbrämad kappa och stövlar samt värja. Till juridiska fakulteten hörde,
som nämnt, också svensken Andreas Bjerre, professor i straffrätt. Denne märklige, både vetenskapligt och litterärt högt begåvade man, låg
under mina Dorpatår nästan ständigt sjuk –
den kraftige mannens lungor hade angripits –
men ehuru med ständig feber reste han i droska
till universitetet och höll sina föreläsningar.
Bjerre var en mångintresserad man med självständiga synpunkter på olika problem, och hans
intressen delades av hans vackra och även i
inre avseenden ovanligt förnämliga maka, född
friherrinna Bcnnet. Ofta satt jag vid Andreas
Prof. stephan von
Csekey i magyarisk
adelsuniform.
Bjerres sjukbädd, oförgätliga stunder, där olika problem ventilerades. Bjerre höll vid denna tid på med sitt märkliga arbete »Bidrag till mordets psykologi», vilket rönt stor uppskattning och
översatts till flera språk. Bjerre dog, som nämnt, 1925, och hans
maka följde under tragiska omständigheter, sviter av olycksfall,
ganska snart efter.
Medicinska fakulteten ansågs ovanligt stark – den hade också
traditioner, i det att den under tsartiden var Rysslands förnämsta
– och här funnos några äldre professorer, som hade haft anseende
i det gamla Ryssland, men som nu levde i landsflykt. Av esternas
.egna var det främsta namnet den kämpastare A. Paldrock, profes- $Or i hud- och könssjukdomar, en internationellt ryktbar forskare.
_Framstående ansågs också tyskbalten E. Masing vara, professor i
40-44783 Svensk Tidskrift 1944 559
Birger Nerman
praktisk medicin, en smärt man med fint utseende; M. hade en
mycket stor praktik.
Från den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten nämner
jag den lille trevlige finnen Y. Kauko, professor i teknisk kemi,
nu professor vid Tekniska högskolan i Helsingfors, min ridkamrat.
Det arbetades strängt vjd universitet. Icke blott att undervisningsskyldigheten var den dubbla mot vid svenska universitet,
man märkte, att man levde i en ung stat, som sjöd av arbetslust
och där mycket fanns att organisera. Den arkeologiska institutionen var tillsammans med flera andra, t. ex. den geologiska, inrymd i en särskild byggnad, som låg ganska långt borta ifrån universitetet, och där höllos de arkeologiska föreläsningarna. Redan
Tallgren hade i stort ordnat upp institutionen. Dock återstod givetvis en hel del att skapa nytt. Så lät jag en svensk expert, som
tillkallades, konservatorn vid Statens Historiska Museum i Stockholm Erik Sörling, inrätta en konserveringsanstalt. Institutionen
rymde Estlands största arkeologiska samlingar (till detta förhållande bidrog, att den äldsta arkeologiska sammanslutningens, Gelehrte Estnische Gesellschaft, samlingar voro deponerade där);
senare ha dessa förlagts till det straxt intill Dorpat belägna slottet
Raadi (Rathshof), vilket vid den tysk-baltiske ägarens flykt 1918 (n
indrogs till staten och gjordes till museum för konst och kulturhistoria.
Föreläsningarna i arkeologi voro livligt besökta, c:a 50 personer
pr termin. Delvis berodde detta jä,mförelsevis höga antal på den
kloka förordningen, att alla historiestuderande måste taga en förexamen i arkeologi. Men delvis berodde det också på, att arkeologien i Estland, vilket ju i historisk tid aldrig varit fritt, uppfattades som ett i eminent mening nationellt ämne. Och en mindre
bundenhet till bestämda skolämnen än i Sverige för blivande lä-
rare gjorde, att arkeologien ofta kunde tagas med i examen.
Av studenterna har jag det gynnsammaste minne. De levde under svårare förhållanden än våra svenska, många måste skaffa
sig biinkomster under studietiden, många fingo ofta avbryta studierna för att tillfälligtvis taga plats, och levnadsstandarden fick
ofta bli den enklast möjliga. Men det arbetades med en otrolig
energi. Och ingen tvekan kan råda, att esterna äro ett vetenskapligt högt begåvat folk. Det dröjde icke länge, innan en rad framstående inhemska forskare växte upp inom olika fack.
Emellertid saknades icke nöjen som avbrott i arbetet. Tillställningarnavoro emellertid i regel enkla; det bjöds mest på te och en
560
Dorpats universitet
uppsjö av bakverk och tårtor, ett arv ifrån den ryska tiden, vari
Osthaiticum excellerade. studentkorporationerna inbjödo stundom
akademiska lärare till trevliga festligheter. Maskerader voro i
Dorpat ett omtyckt nöje. I huvudsak dansades givetvis samma
moderna danser som överallt i världen. Men ännu kunde man få
se en eldig mazurka dansas, och en typiskt östeuropeisk dans,
vingerka, var vanlig. Då på en större festlighet olika östliga danser hade presterats, gåvo en av professorskan Bjerres döttrar i ett
Dorpats rådhus.
föregående gifte, fröken Madeleine Hamilton, och jag en improviserad uppvisning i hambo, och denna dans blev sedan populär i
Dorpat.
Sista april firades liksom i vårt land av studenterna i Dorpat
med särskilda festligheter. På kvällen samlades man nere i staden och tågade så med fanor och bloss under sång förbi universitetet upp till ett utvidgat parti av vallgraven på Dombacken för att
hälsa våren. Emellertid anlades icke först då studentmössan; den
kunde bäras hela vintern. Utom en för alla studenter gemensam
vitkullig sådan, närmast lik den finländska och den kring sekelskiftet vanliga svenska, hade de olika korporationerna sina speciella mössor i andra färger; varje korporation hade också sitt
särskilda studentband.
Under mina Dorpatår förekom v~d universitetet endast en större
högtidlighet, den finländske presidenten L. Relanders besök i maj
1925 i sällskap med den estniske statsäldsten J. Jaakson, med
ett vackert och värdigt mottagande i universitetets aula.
Vi, ett antal yngre akademiska lärare av olika nationaliteter,
bildade en liten sammanslutning med damer, där vi hade myc- 561
– r) ··~:r:*nz -·ek·~…,. . &i’L”·
.·
Birger Nerman
ket trevligt. Utom dansaftnar arrangerade vi en och annan
utfärd.
Vid universitetet fanns ett lektorat i svenska språket. Undervisningen hade tillkommit på initiativ av professor Bergman, som
till att börja med själv kostnadsfritt ledde kurserna. 1922 upprättade emellertid Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet ett avlönat lektorat. Under min tid innehades lektoratet
av uppsaliensaren fil. mag. Erik Forssell, som hade ett stort auditorium och med mycken skicklighet och nit skötte undervisningen.
Tyvärr drabbades denne sympatiske och i Dorpat mycket omtyckte man efter hemkomsten av en svår sjukdom, vilken bröt
hans bana. Bergman, som i Dorpat uträttade mycket för svenskhetens sak, tog även initiativ till s. k. svenskaftnar, vid vilka utom
eleverna i svenska även andra intresserade närvoro. Sammanträ-
dena, vilka voro talrikt besökta, ägde rum några gånger i terminen med föredrag, deklamation och sång, allt på svenska, på programmet. En oförgätlig kväll var, när vår kända landsmaninna,
förutvarande föreståndarinnan för Statens Normalskola, Matbilda
Widegren dök upp just en dag, då vi skulle ha en svenskafton, och
fullständigt oförberedd och efter att ha rest hela natten höll ett
föredrag om sin väninna och seminariekamrat Selma Lagerlöfs
ungdom och ur minnet reciterade otryckta ungdomsdikter av den
stora författarinnan. Den lilla obetydliga Mathilda med den strå-
lande intelligensen, den betvingande humorn och det slösande rika
hjärtat tog alla med storm.
Till undervisningen i arkeologi hörde även ledningen av utgrävningar. Den intressantaste, om jag gjorde, var vid den strax sö-
der om Peipus alldeles intill ryska gränsen belägna orten Izborsk,
där enligt den gamla ryska krönikan en broder till Rurik, dei
ryska rikets grundläggare, strax efter 800-talets mitt slog sig
ned. Några säkra spår av de svenska vikingarna lyckades vi tyvärr icke påträffa, men undersökningen var i flera avseenden givande och var även intressant genom de inblickar, den gav i den
därvarande befolkningens liv. Denna är helt rysk och lever mycket primitivt. Vi grävde dels i själva Izborsk, dels vid en by därutanför. Här voro vi – 6 damer och 9 herrar – inkvarterade i
ett enda stort rum – något annat kunde ej uppbringas – som vi
avdelade med skynken i en herr- och en damavdelning. Vi lågo
på fårfällar, vilka hade åtskilliga icke alltför angenäma innevå-
nare. Bordsattiraljen bestod huvudsakligen av tekoppar och -fat
samt skedar, varför vi åto med pinnar, som vi kretade till. Dieten
562
Dorpats universitet
bestod av bröd, smör, ägg, mjölk och, trots att det var i slutet av
maj och början av juni, kräftor så mycket vi önskade (någon särskild kräfttid existerade ej). Trakten vid Izborsk är vacker, rikt.
kuperad.
* *
*
Fruktansvärda äro de öden, som under de ryska och tyska
ockupationerna drabbat mina vänner i Estland. Många ha måst
sätta livet till, flera helt säkert efter en omänsklig behandling,
andra sitta i fängelse, andra åter ha deporterats och gått en oviss
framtid till mötes, många ha sett sig berövade all egendom och
ställda utan uppehållsmöjligheter; blott ett fåtal ha lyckats rädda
sig till andra länder. Men med det mod och den sega energi, som
känneteckna det estniska folket, skola alla härda ut så länge det
står i mänsklig makt, och för de överlevande skall dock en gång
helt visst en morgondag åter randas, då det estniska universitetet
åter skall blomstra i fredens hägn till välsignelse för detta folk,
som med begåvningens och duglighetens rätt i fullaste grad kan
göra anspråk på att få bilda en fri och självständig stat.
563
….~