Norges befrielse
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NORGES BEFRIELSE
-NY FAS OCH NYA FASOR
NORGE har under november månad nått den under mer än fyra
långa år längtansfullt bidade stund, då de första delarna av dess
mark rensats från de tyska ockupanterna. Befrielsen uppe i kalotten har endast kunnat ske genom Röda armen. Trots avtalen
mellan den norska regeringen och de tre allierade makterna om
samfällt bistånd vid Norges frigörelse finns det måhända hos mer
än en norrman en hemlig fruktan för att ryssarna skola sätta ett
högt pris på sin hjälp. Den överväldigande känslan bland norrmännen ute och hemma är emellertid en samlad glädje över att
frihetens dag åter randas – den dag som det norska folket åtminstone från och med 1941 aldrig ett ögonblick tvivlat på, fastän
lidandenas väg blev oerhört mycket längre och svårare än man
från början kunde ana.
Det svenska folket står sällsynt enigt vid det norska folkets sida
inför befrielsens fortsättning och slutakt. Vid det norska regeringsbesöket i Stockholm i början av november torde detta ha bekräftats i de hjärtligaste former. Säkerligen bjöds det då också
många tillfällen att utjämna en del misshälligheter mellan svenskar och norrmän, som uppkommit under kriget och nog ännu
övervintra i en del kretsar.
Dessvärre vänta nog tunga lidanden, innan hela Norge åter är
i norska händer.
Livsmedelssvårigheterna, särskilt då i städerna, äro större och
allvarligare än någonsin, berätta de sista kontingenterna norska
flyktingar. Så kaotiska som förhållandena i det snart sönderbombade Tyskland tyckas utveckla sig, och så desorganiserat som det
tyska produktions- och transportmaskineriet därigenom måste bli,
kan livsmedelsbristen övergå till något mycket värre. Alltjämt
vilja vi svenskar inte släppa hoppet att de allierade makterna till
sist skola upphöra med sin vägran att genom svensk förmedling
sända humanitär hjälp till Norge, därest befrielseverkets fullbordan skulle låta vänta på sig.
Även om deportationerna till Tyskland för närvarande synas ha
inställts, sitta tiotusentals norrmän fortfarande i fängelse. Skildringarna av Gestapos medeltidsmässigt brutala behandling av en
597
…
Norges befrielse
del fångar hålla ännu i sig. Det är fara värt, att ockupationsmaktens polismakt, ju mer beträngt tyskarnas läge blir, i ren desperation kan gå än hänsynslösare och omänskligare fram mot sina offer.
Ett ohyggligt problem är också »guttene», som mobiliserats i
arbetstjänst men för att undkomma denna flytt in i skogarna.
Där lever nu en god del ay Norges ungdom. Hittills har den, så-
vitt man vet, motstått minister Whists vädjan till dem att komma
tillbaks, utan någon risk för straff eller andra repressalier. Ä ven
om ortsbefolkningen tydligen på allt sätt i smyg levererar mat,
måste deras fortsatta undangömda vistelse i vinter uti skogarna
bli förskräcklig, i den mån de inte i tid hinna fly iväg.
Fasansfull är tvångsevakueringen av människorna i Nordnorge.
Ögonvittnens berättelser om de flera tiotusental, som i dessa
oländiga trakter och vid denna kalla årstid jagats iväg söderut,
höra till detta krigs mest gripande befolkningsöden. Ingen militär nödvändighet kan åberopas för detta våldsamma förfarande.
Sverige har förklarat sig redo att på allt sätt bistå den nödlidande,
hemlösa massa, som nu sammanträngts mellan Tromsö och Narvik.
Quislingmyndigheterna ha avvisat hjälpen och därmed jämte tyskarna inför hela världen påtagit sig ansvaret för dessa människors öden.
Allra värst är nog dock nedbrännandet i Nordnorge. Liksom
i norra Finland ha tyskarna i översta Norge vid sitt tillbakatåg
ansett sig böra tillämpa »den brända jordens» taktik. De militära
vinsterna av ,denna krigföring kunna i dessa områden aldrig tillnärmelsevis vara så stora, att de väga upp det outsläckliga hat,
som allt tyskt under långliga tider måste ådraga sig. Intet av
dessa folk -det finska och det norska- har dock från början varit
Tysklands fiende eller sökt sak med Tyskland. De borde redan
därför förtjäna en skonsammare behandling. Vad de fattiga människorna i dessa Europas kargaste delar byggt upp under århundradens mödor, borde även i ett krig kunna aktas för högre
än att det nu skoningslöst skövlas. Det är omöjligt att värja sig
för fruktan att brännarrdet kommer att bli tyskarnas taktik även
när kriget i Norge sprider sig till de mellersta och södra delarna.
Skulle denna fruktan besannas, kan Norge gå emot en ekonomisk
och kulturell hemsökelse av fruktansvärda mått. Hur litet Sverige
än har utsikt att påverka Berlin kan det inte tänkas annat än att
vår regering sätter in alla sina resurser på att förmå tyskarna att
undvika allt, som kan bli en besinningslös förstörelse eller ödeläggelse av vårt broderland.
598
…..,._ _……………__….____~_ –”—·~- ·-~—~-~—-~–.A.:’..___:_:_….t..__ __,______,….._______
-NY FAS OCH NYA FASOR
NORGE har under november månad nått den under mer än fyra
långa år längtansfullt bidade stund, då de första delarna av dess
mark rensats från de tyska ockupanterna. Befrielsen uppe i kalotten har endast kunnat ske genom Röda armen. Trots avtalen
mellan den norska regeringen och de tre allierade makterna om
samfällt bistånd vid Norges frigörelse finns det måhända hos mer
än en norrman en hemlig fruktan för att ryssarna skola sätta ett
högt pris på sin hjälp. Den överväldigande känslan bland norrmännen ute och hemma är emellertid en samlad glädje över att
frihetens dag åter randas – den dag som det norska folket åtminstone från och med 1941 aldrig ett ögonblick tvivlat på, fastän
lidandenas väg blev oerhört mycket längre och svårare än man
från början kunde ana.
Det svenska folket står sällsynt enigt vid det norska folkets sida
inför befrielsens fortsättning och slutakt. Vid det norska regeringsbesöket i Stockholm i början av november torde detta ha bekräftats i de hjärtligaste former. Säkerligen bjöds det då också
många tillfällen att utjämna en del misshälligheter mellan svenskar och norrmän, som uppkommit under kriget och nog ännu
övervintra i en del kretsar.
Dessvärre vänta nog tunga lidanden, innan hela Norge åter är
i norska händer.
Livsmedelssvårigheterna, särskilt då i städerna, äro större och
allvarligare än någonsin, berätta de sista kontingenterna norska
flyktingar. Så kaotiska som förhållandena i det snart sönderbombade Tyskland tyckas utveckla sig, och så desorganiserat som det
tyska produktions- och transportmaskineriet därigenom måste bli,
kan livsmedelsbristen övergå till något mycket värre. Alltjämt
vilja vi svenskar inte släppa hoppet att de allierade makterna till
sist skola upphöra med sin vägran att genom svensk förmedling
sända humanitär hjälp till Norge, därest befrielseverkets fullbordan skulle låta vänta på sig.
Även om deportationerna till Tyskland för närvarande synas ha
inställts, sitta tiotusentals norrmän fortfarande i fängelse. Skildringarna av Gestapos medeltidsmässigt brutala behandling av en
597
…
Norges befrielse
del fångar hålla ännu i sig. Det är fara värt, att ockupationsmaktens polismakt, ju mer beträngt tyskarnas läge blir, i ren desperation kan gå än hänsynslösare och omänskligare fram mot sina offer.
Ett ohyggligt problem är också »guttene», som mobiliserats i
arbetstjänst men för att undkomma denna flytt in i skogarna.
Där lever nu en god del ay Norges ungdom. Hittills har den, så-
vitt man vet, motstått minister Whists vädjan till dem att komma
tillbaks, utan någon risk för straff eller andra repressalier. Ä ven
om ortsbefolkningen tydligen på allt sätt i smyg levererar mat,
måste deras fortsatta undangömda vistelse i vinter uti skogarna
bli förskräcklig, i den mån de inte i tid hinna fly iväg.
Fasansfull är tvångsevakueringen av människorna i Nordnorge.
Ögonvittnens berättelser om de flera tiotusental, som i dessa
oländiga trakter och vid denna kalla årstid jagats iväg söderut,
höra till detta krigs mest gripande befolkningsöden. Ingen militär nödvändighet kan åberopas för detta våldsamma förfarande.
Sverige har förklarat sig redo att på allt sätt bistå den nödlidande,
hemlösa massa, som nu sammanträngts mellan Tromsö och Narvik.
Quislingmyndigheterna ha avvisat hjälpen och därmed jämte tyskarna inför hela världen påtagit sig ansvaret för dessa människors öden.
Allra värst är nog dock nedbrännandet i Nordnorge. Liksom
i norra Finland ha tyskarna i översta Norge vid sitt tillbakatåg
ansett sig böra tillämpa »den brända jordens» taktik. De militära
vinsterna av ,denna krigföring kunna i dessa områden aldrig tillnärmelsevis vara så stora, att de väga upp det outsläckliga hat,
som allt tyskt under långliga tider måste ådraga sig. Intet av
dessa folk -det finska och det norska- har dock från början varit
Tysklands fiende eller sökt sak med Tyskland. De borde redan
därför förtjäna en skonsammare behandling. Vad de fattiga människorna i dessa Europas kargaste delar byggt upp under århundradens mödor, borde även i ett krig kunna aktas för högre
än att det nu skoningslöst skövlas. Det är omöjligt att värja sig
för fruktan att brännarrdet kommer att bli tyskarnas taktik även
när kriget i Norge sprider sig till de mellersta och södra delarna.
Skulle denna fruktan besannas, kan Norge gå emot en ekonomisk
och kulturell hemsökelse av fruktansvärda mått. Hur litet Sverige
än har utsikt att påverka Berlin kan det inte tänkas annat än att
vår regering sätter in alla sina resurser på att förmå tyskarna att
undvika allt, som kan bli en besinningslös förstörelse eller ödeläggelse av vårt broderland.
598
…..,._ _……………__….____~_ –”—·~- ·-~—~-~—-~–.A.:’..___:_:_….t..__ __,______,….._______