Internationell nyordning
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
;… •· ’• ~
»INTERNATIONELL
NYORDNING»
Av ledamoten av Haagdomstolen, minister R. ERICI-f
DEN frejdade förkämpen för Finlands hotade och kränkta rätt,
en typisk förespråkare för rättsstatens ide, Leo Mechelin, som ju
gick ur tiden kort före utbrottet av det första världskrigets stormar, var hängiven såväl rättens som fredens stora sak. Parollen
»la paix par le droit», »freden grundad på rätten», hade han, den
store idealisten, tillägnat sig som ledstjärna för sin politiska
verksamhet, som visserligen, i följd av Finlands dåvarande statsrättsliga ställning, blott i mycket begränsat omfång och utan nå-
gon officiell karaktär kunde äga rum utanför landets gränser.
Samma tanke, »freden grundad på rätten», har gjort sig gällande i de planer på internationell organisation, som i olika tider
sett dagen. Vilken uppfattning man än kunnat hysa om vissa positiva egenskaper hos och verkningar av kriget såsom faktor i den
historiska utvecklingen, har det redan mycket tidigt fastslagits,
att kriget till sitt väsen är oåtkomligt för och oförenligt med all
rättslig ordning. Då man emellertid i den praktiska politiken, såväl
den inre som den mellanfolkliga, alltid har att räkna med en nödtvungen utövning av väpnad makt för upprätthållandet av en viss
ordning, har det gällt att söka på något sätt begränsa den oinskränkta utövningen av våld. Redan Hugo Grotius (och redan
tidigare några av hans föregångare) ville göra en åtskillnad mellan det sakligt berättigade och det oberättigade kriget, men denna
åtskillnad skulle i praktiken framstå såsom föga användbar, åtminstone så länge det icke ges någon internationell instans med
behörighet att auktoritativt uttala sig i saken. Nationernas Förbunds rättsordning ville tillåta kriget endast med många inskränkningar och undantag och det först efter det de olikartade utvä-
garna för en fredlig lösning visat sig vara otjänliga. Ett krigsutbrott skulle med olika slags medel av politisk och rättslig natur
så vitt möjligt förebyggas och förhindras. I alla de fall då en viss
stat kunde, med ledning av allmänna kriterier, anses såsom skyldig
602
»Internationell nyordning»
till ett krigsutbrott, skulle förbundets övriga medlemmar vara förpliktade att ingripa, under alla omständigheter genom att utöva
s. k. ekonomiska sanktioner och genom att åtminstone underlätta
de av vissa närmast intresserade makter utförda sanktionsåtgärderna av militär natur. Åven under ett pågående krig skulle det
åligga förbundets organ att söka få till stånd ett slut på vapenleken och möjliggöra en fredlig uppgörelse. Om alla ansträngningar
i detta syfte misslyckats, skulle det, enligt vad vissa stadganden
i förbundsakten samt senare tillkomna överenskommelser vidhandengiva, tillkomma förbundet att i viss mån även övervaka själva
fredsslutet, så att icke ens den skyldigbefunna parten behövde befara en orättrådig, med elementära statliga rättigheter och intressen oförenlig behandling. – En humanisering av själva krigfö-
ringen kom vid sådant förhållande att framstå såsom en uppgift
av sekundär betydelse, då man ju utgick ifrån att krig i allmänhet
borde kunna förebyggas eller till sin omfattning begränsas.
Nationernas förbunds organisation förverkligade i viss mån, om
än ofullständigt, de långt drivna förhoppningar, som man under
det första världskriget förbundit med den motsedda fredsorganisationen efter kriget. Nationernas förbund sökte genomföra en syntes
av makt och rätt och uppnådde i detta avseende vissa betydande
resultat, som icke borde få i ett senare utvecklingsskede tillspilloges. Denna syntes uppnåddes dock i huvudsak i princip, ty då det
gällde att i praktiken omsätta i och för sig riktiga grundsatser,
kom förbundet i allmänhet till korta, detta väsentligen i följd av
det motstånd dess politiska maktutveckling rönte från stormaktshåll. Icke utan en viss anslutning till den gamla läran om »berättigade» och »oberättigade» krig började man, och det även utanför
Nationernas förbund, att såsom kriterium på orättmätigheten av
ett krig fastslå dess egenskap av »angreppskrig». Redan den omständigheten, att i ett konkret fall uppfattningarna om ansvarigheten för ett krigsutbrott i hög grad gå åtskils samt att definitionerna på begreppet »angrepp» med nödvändighet bli mer eller
mindre svävande och t. o. m. vilseledande, medförde likväl, bortsett
från andra omständigheter, att denna distinktion förblev skäligen
betydelselös.
Det kan vara någorlunda lätt att uppgöra imponerande och väl
genomtänkta utkast till en universell organisation av staternas
gemenskap, men ju bättre ett förslag i princip kan synas vara,
desto sämre utsikter har det ofta att bli realiserat i den praktiska
politiken. Åven under detta krig har man, icke minst i Amerika,
603
,…._
———————————————————————
.,~ ·•.
R. Erich
sysslat med planer i sådant syfte och speciellt ett mycket uppmärksammat och i många avseenden förtjänstfullt förslag, uppgjort
av ett stort antal sakkunnige, såg dagen för några månader sedan.
Självfallet måste det också förhålla sig så, att om ett antal verkliga experter med teoretisk och praktisk utbildning i rättsliga,
politiska och ekonomiska frågor få ägna sina krafter åt utarbetandet av ett enhetligt och konsekvent genomtänkt förslag, så
föreligger det stora utsikter att detta i princip och trots meningsskiljaktigheter skall bli ganska tillfredsställande, men så snart de
praktiska statsmännens åsikter bryta sig mot varandra, få de
systematiska och även de s. a. s. ideella synpunkterna ge vika för
de uppgörelser i kompromissandets tecken, som kunna framträda i
det slutliga resultatet. Då bortser man gärna även från de spekulativa hänsyn, som äro ägnade att vålla de teoretiskt betonade
experterna huvudbry. I vilken kategori skall en avsedd universell
förbindelse stater emellan inordnas~ Skall en verklig »Överstat»
framgå ur organisationsplanerna eller skall organisationen motsvara begreppet statsförbund~ Och, i samband därmed, intill vilken
gräns är staternas suveränitet i vedertagen betydelse förenlig med
nyordningen~ — allt detta är frågor, i vilka de praktiska politikerna kunna vara benägna att med ett maktspråk avhugga den
gordiska knuten och överlämna åt teoretikerna att i efterhand utreda begreppen — eller att konstatera inkonsekvenserna.
Om och när en verklig internatiqnell »nyordning» skall komma
till stånd, ligger ännu i vida fältet. I vad mån skola de synpunkter,
som förestavas av rätt och billighet, förmå göra sig gällande gentemot det rena maktbegäret och maktfördelningsintressen, särskilt
i förhållandet mellan stormakterna~ Vilka garantier för fredstillståndets upprätthållande skola kunna ernås’ Huru skall stormakterna kunna tillförsäkras det större mått av inflytande, de
helt naturligt göra anspråk på, utan att de s. k. småstaternas intressen samtidigt otillbörligen åsidosättas~ Huru skall en handlingsduglig exekutiv eller verkställande myndighet kunna skapas
och huru skall den förmå fungera, även gentemot de styrande stormakterna själva, utan att solidariteten staterna emellan och särskilt inom det »regerande» trygghetsrådet, ohjälpligen brytes och
utan att organisationens bestånd vedervågas~
Sådana problem inställa sig självmant så snart det blir fråga
om mellanstatlig nyordning. Det »totala kriget» har måhända dels
underlättat, dels försvårat en plausibellösning av uppgiften, underlättat den såtillvida, som det med skäl kan sägas, att det fordras
604
»Internationell nyordning»
kraftiga medel, fordras en effektiv makt bakom de välklingande
försäkringarna och förpliktelserna, för att hålla Bellona, krigsgudinnan, säkert bunden. »Ont måste med ont förgöras», d. v. s.
det kräves icke blott en levande solidaritet, utan också ett fast
exekutivt internationellt organ för att på fullt allvar bemästra det
»totala~> kriget. A andra sidan kan en relativt tillfredsställande
lösning av uppgiften försvåras därigenom, att en stark koncentration av makt- och tvångspolitiken låter de rättspolitiska synpunkterna träda i bakgrunden. Den syntes av rätt och makt, som för
så mången hägrat såsom idealet för en internationell organisation,
blir då mycket svårare att förverkliga. Fredens upprätthållande
måste om det gäller, ske t. o. m. på bekostnad av rätt och saklig
rättvisa. »Sic volo, sic jubeo, sit pro ratione voluntas.» »Detta vill
och detta befaller jag; min vilja må gälla i stället för rättvisa
och ett förnuftigt avvägande av tvister och meningsskiljaktigheter.» Det är fara förhanden att ett valspråk i stil med detta får
i realiteten ersätta lösenordet: »la paix par le droit».
Det är då särskilt de s. k. små staterna, som med oro spörja,
huru deras framtid skall gestalta sig. Erfarenheterna från det
totala kriget ha lärt dem, att små stater icke ens i den omfattning detta tidigare varit möjligt, förmå i det internationella livet
göra sig gällande såsom självbestående individuella politiska maktfaktorer, något som självfallet icke innebär, att de borde eller
kunde upphöra att existera såsom självständiga stater. Det torde
kunna sägas, att den egenskap, som ofta betecknas såsom statens
militärhöghet, under inflytande av det totala kriget, som ju alltid
är ett stormaktskrig, realiter gått förlorad för de »små» staterna.
Men i händelse verkliga garantier saknas för deras bestånd och
trygghet, alltså även för deras rätt att i händelse av utomstående
makters konflikter välja neutralitetens väg och inskränka sig till
att hävda sitt eget oberoende, då äro de »små» staterna utsatta
för alla de äventyrligheter, som måste vara förenade även med en
stormaktshegemoni, så betryggad denna än i yttre måtto må te
sig.- Härtill kommer emellertid, att stormakterna av allt att döma
icke ens i princip vilja medge de »små» staterna någon rätt att
under en sådan aktion med väpnad makt, som kommer att ersätta
kriget i nuvarande bemärkelse, bevara sin neutralitet.
Det är just en sådan organiserad stormaktshegemoni, som världen enligt de senast bekantgjorda preliminära förslagen till trygghetsorganisation skulle begåvas med. Mycken politisk grumlighet,
avsiktlig eller oavsiktlig, mycket konturlöst ordsvammel karakte- 605
…. t \i._ ·”’.
R. Erich
riserar än så länge det preliminära alster, som utgått ur den storpolitiska verkstaden och man skall utan svårighet kunna konstatera, att vissa frågor av kardinal betydelse uppenbarligen lämnats
mer eller mindre öppna på den grund att man icke kunnat uppnå
nödig enighet beträffande desamma. Säkert är i varje fall, att det
nu föreliggande utkastet kännetecknas av en stormaktsoligarki,
betydligt starkare betonad än den, som kunde konstateras i Nationernas förbunds rättsordning.1 Man har velat draga försorg om
att icke ens de i det exekutiva organet, det s. k. trygghetsrådet,
representerade staterna av andra rang, m. a. o. de icke-permanenta
medlemmarna, skola förmå med avgörande verkan motstå världsmakternas enhälliga vilja, detta icke ens i händelse de icke-permanentas antal senare komme att ökas. Detta kan ur en viss synpunkt
motiveras därmed, att i händelse de presumerade fyra eller fem
»stora» funne sin rörelsefrihet alltför mycket begränsad i följd av
de övrigas »egenmäktighet», så kunde de föredraga att i en »inre
ring» fatta månget avgörande av kapital betydelse; ett sådant förfarande var nog icke okänt inom – och utanför – Nationernas
förbund.
Av ännu större betydelse är frågan, huruvida allvarliga konflikter själva världsmakterna emellan skola kunna biläggas utan användning av sådana medel, som sannolikt komme att leda till en
upplösning av hela förbundet. I sådana verkligen kritiska situationer borde det slutligen avgörande ordet tillkomma en objektivt
prövande och beslutande rättspolitisk instans, även om densamma
icke i allo skulle kunna hava karaktären av domstol. En sådan
lösning skulle sakligt motsvara valspråket: »freden grundad på
rätten», men tyvärr har man väl ingen anledning att i detta hänseende hänge sig åt några illusioner. Makterna vilja nog icke
avstå från att hävda sina individuella maktpolitiska anspråk; avgöranden enligt objektiv rätt, resp. rättvisa och billighet, skall få
intaga en framskjuten ställning i sekundära frågor, men så snart
det gäller vitala frågor, skall maktpolitiken dominera. I varje fall
är den »fredspolitik», som nyligen inaugurerats, ägnad att bestyrka
detta antagande.
Icke utan samband härmed står frågan om de »små», principiellt
1 Redan om denna och speciellt om Wilsons definitiva ställningstagande till stormaktshegemonin yttrar Robert Lansing i sitt bekanta arbete The peace negotiations
(1921), s. 139, kanske med en viss överdrift, bl. a.: »In his eagerness to make the
world safe for democracy he (Wilson)abandoned international democracy and be-·
came the advocate of international autocracy.»
606
»Internationell nyordning»
såsom »likställda» förklarade staternas framtida ställning. Så
framt det icke skall vara dem tillåtet att i förekommande fall
bevara sin neutralitet, komma de i egenskap av mer eller mindre
omyndiga »tjänande» stater stå till de verkliga »makternas» förfogande, men riskerna för de små staterna ökas i högsta grad, så
snart inom själva »makternas» krets en ödesdiger konflikt hotar
att utbryta eller redan utbrutit. Häremot kan ju invändas, att
det komme att vara de utanför de »förenade staternas» förbund stå-
ende staterna obetaget att icke ansluta sig till det nya förbundet,
men sannolikt komme deras läge i sådant fall att gestalta sig
ytterst ogynnsamt, i längden oliållbart.
»Det bästa är ofta det godas fiende», heter det och likaså: »politiken är det möjligas statskonst». I ett fall sådant som det nu
ifrågavarande får man nog åtnöjas med en jämförelsevis tillfredsställande lösning av det internationella organisationsproblemet,
men detta innebär självfallet icke att det ena eller andra förslaget, låt vara ett vida omsorgsfullare utarbetat än det nu föreliggande, borde kritiklöst anammas av de stater, som icke få tillfälle till direkt medverkan. Frågan om »internationell nyordning»
är faktiskt för hela mänskligheten av den vitala betydelse, att
ingen stat och intet folk kan behandla den såsom ovidkommande
eller borde uteslutas från möjligheten att åtminstone göra sin
stämma hörd. Kommer en verklig internationell nyordning till
stånd, så skall den, icke minst under inflytande av världskrigets
mentalitet, vidlådas betydande brister. Så mycket angelägnare är
det då att de statuter, som skola i detalj reglera den framtida regimen, äro så avfattade, att de själva kunna i föreskriven ordning
och utan alltför försvårande omgångar underkastas revision.
Detsamma måste i vissa avseenden gälla även beträffande de speciella efterkrigsuppgörelser, som föregått nyordningen. Skall kriget i framtiden upphöra att vara den stora omgestaltande kraften
i det mellanfolkliga samlivet, så måste det i stället ges ett fredligt
förfarande, som i viss mån fullgör liknande funktioner, men utan
att vara förenat med krigets oberäkneliga, ödeläggande samt med
rättvisa och billighet oförenliga verkningar. Då kan möjligen den
internationella solidaritet förverkligas, som borde vara den bä-
rande kraften i »nyordningen» och i den kollektiva tryggheten.
607
»INTERNATIONELL
NYORDNING»
Av ledamoten av Haagdomstolen, minister R. ERICI-f
DEN frejdade förkämpen för Finlands hotade och kränkta rätt,
en typisk förespråkare för rättsstatens ide, Leo Mechelin, som ju
gick ur tiden kort före utbrottet av det första världskrigets stormar, var hängiven såväl rättens som fredens stora sak. Parollen
»la paix par le droit», »freden grundad på rätten», hade han, den
store idealisten, tillägnat sig som ledstjärna för sin politiska
verksamhet, som visserligen, i följd av Finlands dåvarande statsrättsliga ställning, blott i mycket begränsat omfång och utan nå-
gon officiell karaktär kunde äga rum utanför landets gränser.
Samma tanke, »freden grundad på rätten», har gjort sig gällande i de planer på internationell organisation, som i olika tider
sett dagen. Vilken uppfattning man än kunnat hysa om vissa positiva egenskaper hos och verkningar av kriget såsom faktor i den
historiska utvecklingen, har det redan mycket tidigt fastslagits,
att kriget till sitt väsen är oåtkomligt för och oförenligt med all
rättslig ordning. Då man emellertid i den praktiska politiken, såväl
den inre som den mellanfolkliga, alltid har att räkna med en nödtvungen utövning av väpnad makt för upprätthållandet av en viss
ordning, har det gällt att söka på något sätt begränsa den oinskränkta utövningen av våld. Redan Hugo Grotius (och redan
tidigare några av hans föregångare) ville göra en åtskillnad mellan det sakligt berättigade och det oberättigade kriget, men denna
åtskillnad skulle i praktiken framstå såsom föga användbar, åtminstone så länge det icke ges någon internationell instans med
behörighet att auktoritativt uttala sig i saken. Nationernas Förbunds rättsordning ville tillåta kriget endast med många inskränkningar och undantag och det först efter det de olikartade utvä-
garna för en fredlig lösning visat sig vara otjänliga. Ett krigsutbrott skulle med olika slags medel av politisk och rättslig natur
så vitt möjligt förebyggas och förhindras. I alla de fall då en viss
stat kunde, med ledning av allmänna kriterier, anses såsom skyldig
602
»Internationell nyordning»
till ett krigsutbrott, skulle förbundets övriga medlemmar vara förpliktade att ingripa, under alla omständigheter genom att utöva
s. k. ekonomiska sanktioner och genom att åtminstone underlätta
de av vissa närmast intresserade makter utförda sanktionsåtgärderna av militär natur. Åven under ett pågående krig skulle det
åligga förbundets organ att söka få till stånd ett slut på vapenleken och möjliggöra en fredlig uppgörelse. Om alla ansträngningar
i detta syfte misslyckats, skulle det, enligt vad vissa stadganden
i förbundsakten samt senare tillkomna överenskommelser vidhandengiva, tillkomma förbundet att i viss mån även övervaka själva
fredsslutet, så att icke ens den skyldigbefunna parten behövde befara en orättrådig, med elementära statliga rättigheter och intressen oförenlig behandling. – En humanisering av själva krigfö-
ringen kom vid sådant förhållande att framstå såsom en uppgift
av sekundär betydelse, då man ju utgick ifrån att krig i allmänhet
borde kunna förebyggas eller till sin omfattning begränsas.
Nationernas förbunds organisation förverkligade i viss mån, om
än ofullständigt, de långt drivna förhoppningar, som man under
det första världskriget förbundit med den motsedda fredsorganisationen efter kriget. Nationernas förbund sökte genomföra en syntes
av makt och rätt och uppnådde i detta avseende vissa betydande
resultat, som icke borde få i ett senare utvecklingsskede tillspilloges. Denna syntes uppnåddes dock i huvudsak i princip, ty då det
gällde att i praktiken omsätta i och för sig riktiga grundsatser,
kom förbundet i allmänhet till korta, detta väsentligen i följd av
det motstånd dess politiska maktutveckling rönte från stormaktshåll. Icke utan en viss anslutning till den gamla läran om »berättigade» och »oberättigade» krig började man, och det även utanför
Nationernas förbund, att såsom kriterium på orättmätigheten av
ett krig fastslå dess egenskap av »angreppskrig». Redan den omständigheten, att i ett konkret fall uppfattningarna om ansvarigheten för ett krigsutbrott i hög grad gå åtskils samt att definitionerna på begreppet »angrepp» med nödvändighet bli mer eller
mindre svävande och t. o. m. vilseledande, medförde likväl, bortsett
från andra omständigheter, att denna distinktion förblev skäligen
betydelselös.
Det kan vara någorlunda lätt att uppgöra imponerande och väl
genomtänkta utkast till en universell organisation av staternas
gemenskap, men ju bättre ett förslag i princip kan synas vara,
desto sämre utsikter har det ofta att bli realiserat i den praktiska
politiken. Åven under detta krig har man, icke minst i Amerika,
603
,…._
———————————————————————
.,~ ·•.
R. Erich
sysslat med planer i sådant syfte och speciellt ett mycket uppmärksammat och i många avseenden förtjänstfullt förslag, uppgjort
av ett stort antal sakkunnige, såg dagen för några månader sedan.
Självfallet måste det också förhålla sig så, att om ett antal verkliga experter med teoretisk och praktisk utbildning i rättsliga,
politiska och ekonomiska frågor få ägna sina krafter åt utarbetandet av ett enhetligt och konsekvent genomtänkt förslag, så
föreligger det stora utsikter att detta i princip och trots meningsskiljaktigheter skall bli ganska tillfredsställande, men så snart de
praktiska statsmännens åsikter bryta sig mot varandra, få de
systematiska och även de s. a. s. ideella synpunkterna ge vika för
de uppgörelser i kompromissandets tecken, som kunna framträda i
det slutliga resultatet. Då bortser man gärna även från de spekulativa hänsyn, som äro ägnade att vålla de teoretiskt betonade
experterna huvudbry. I vilken kategori skall en avsedd universell
förbindelse stater emellan inordnas~ Skall en verklig »Överstat»
framgå ur organisationsplanerna eller skall organisationen motsvara begreppet statsförbund~ Och, i samband därmed, intill vilken
gräns är staternas suveränitet i vedertagen betydelse förenlig med
nyordningen~ — allt detta är frågor, i vilka de praktiska politikerna kunna vara benägna att med ett maktspråk avhugga den
gordiska knuten och överlämna åt teoretikerna att i efterhand utreda begreppen — eller att konstatera inkonsekvenserna.
Om och när en verklig internatiqnell »nyordning» skall komma
till stånd, ligger ännu i vida fältet. I vad mån skola de synpunkter,
som förestavas av rätt och billighet, förmå göra sig gällande gentemot det rena maktbegäret och maktfördelningsintressen, särskilt
i förhållandet mellan stormakterna~ Vilka garantier för fredstillståndets upprätthållande skola kunna ernås’ Huru skall stormakterna kunna tillförsäkras det större mått av inflytande, de
helt naturligt göra anspråk på, utan att de s. k. småstaternas intressen samtidigt otillbörligen åsidosättas~ Huru skall en handlingsduglig exekutiv eller verkställande myndighet kunna skapas
och huru skall den förmå fungera, även gentemot de styrande stormakterna själva, utan att solidariteten staterna emellan och särskilt inom det »regerande» trygghetsrådet, ohjälpligen brytes och
utan att organisationens bestånd vedervågas~
Sådana problem inställa sig självmant så snart det blir fråga
om mellanstatlig nyordning. Det »totala kriget» har måhända dels
underlättat, dels försvårat en plausibellösning av uppgiften, underlättat den såtillvida, som det med skäl kan sägas, att det fordras
604
»Internationell nyordning»
kraftiga medel, fordras en effektiv makt bakom de välklingande
försäkringarna och förpliktelserna, för att hålla Bellona, krigsgudinnan, säkert bunden. »Ont måste med ont förgöras», d. v. s.
det kräves icke blott en levande solidaritet, utan också ett fast
exekutivt internationellt organ för att på fullt allvar bemästra det
»totala~> kriget. A andra sidan kan en relativt tillfredsställande
lösning av uppgiften försvåras därigenom, att en stark koncentration av makt- och tvångspolitiken låter de rättspolitiska synpunkterna träda i bakgrunden. Den syntes av rätt och makt, som för
så mången hägrat såsom idealet för en internationell organisation,
blir då mycket svårare att förverkliga. Fredens upprätthållande
måste om det gäller, ske t. o. m. på bekostnad av rätt och saklig
rättvisa. »Sic volo, sic jubeo, sit pro ratione voluntas.» »Detta vill
och detta befaller jag; min vilja må gälla i stället för rättvisa
och ett förnuftigt avvägande av tvister och meningsskiljaktigheter.» Det är fara förhanden att ett valspråk i stil med detta får
i realiteten ersätta lösenordet: »la paix par le droit».
Det är då särskilt de s. k. små staterna, som med oro spörja,
huru deras framtid skall gestalta sig. Erfarenheterna från det
totala kriget ha lärt dem, att små stater icke ens i den omfattning detta tidigare varit möjligt, förmå i det internationella livet
göra sig gällande såsom självbestående individuella politiska maktfaktorer, något som självfallet icke innebär, att de borde eller
kunde upphöra att existera såsom självständiga stater. Det torde
kunna sägas, att den egenskap, som ofta betecknas såsom statens
militärhöghet, under inflytande av det totala kriget, som ju alltid
är ett stormaktskrig, realiter gått förlorad för de »små» staterna.
Men i händelse verkliga garantier saknas för deras bestånd och
trygghet, alltså även för deras rätt att i händelse av utomstående
makters konflikter välja neutralitetens väg och inskränka sig till
att hävda sitt eget oberoende, då äro de »små» staterna utsatta
för alla de äventyrligheter, som måste vara förenade även med en
stormaktshegemoni, så betryggad denna än i yttre måtto må te
sig.- Härtill kommer emellertid, att stormakterna av allt att döma
icke ens i princip vilja medge de »små» staterna någon rätt att
under en sådan aktion med väpnad makt, som kommer att ersätta
kriget i nuvarande bemärkelse, bevara sin neutralitet.
Det är just en sådan organiserad stormaktshegemoni, som världen enligt de senast bekantgjorda preliminära förslagen till trygghetsorganisation skulle begåvas med. Mycken politisk grumlighet,
avsiktlig eller oavsiktlig, mycket konturlöst ordsvammel karakte- 605
…. t \i._ ·”’.
R. Erich
riserar än så länge det preliminära alster, som utgått ur den storpolitiska verkstaden och man skall utan svårighet kunna konstatera, att vissa frågor av kardinal betydelse uppenbarligen lämnats
mer eller mindre öppna på den grund att man icke kunnat uppnå
nödig enighet beträffande desamma. Säkert är i varje fall, att det
nu föreliggande utkastet kännetecknas av en stormaktsoligarki,
betydligt starkare betonad än den, som kunde konstateras i Nationernas förbunds rättsordning.1 Man har velat draga försorg om
att icke ens de i det exekutiva organet, det s. k. trygghetsrådet,
representerade staterna av andra rang, m. a. o. de icke-permanenta
medlemmarna, skola förmå med avgörande verkan motstå världsmakternas enhälliga vilja, detta icke ens i händelse de icke-permanentas antal senare komme att ökas. Detta kan ur en viss synpunkt
motiveras därmed, att i händelse de presumerade fyra eller fem
»stora» funne sin rörelsefrihet alltför mycket begränsad i följd av
de övrigas »egenmäktighet», så kunde de föredraga att i en »inre
ring» fatta månget avgörande av kapital betydelse; ett sådant förfarande var nog icke okänt inom – och utanför – Nationernas
förbund.
Av ännu större betydelse är frågan, huruvida allvarliga konflikter själva världsmakterna emellan skola kunna biläggas utan användning av sådana medel, som sannolikt komme att leda till en
upplösning av hela förbundet. I sådana verkligen kritiska situationer borde det slutligen avgörande ordet tillkomma en objektivt
prövande och beslutande rättspolitisk instans, även om densamma
icke i allo skulle kunna hava karaktären av domstol. En sådan
lösning skulle sakligt motsvara valspråket: »freden grundad på
rätten», men tyvärr har man väl ingen anledning att i detta hänseende hänge sig åt några illusioner. Makterna vilja nog icke
avstå från att hävda sina individuella maktpolitiska anspråk; avgöranden enligt objektiv rätt, resp. rättvisa och billighet, skall få
intaga en framskjuten ställning i sekundära frågor, men så snart
det gäller vitala frågor, skall maktpolitiken dominera. I varje fall
är den »fredspolitik», som nyligen inaugurerats, ägnad att bestyrka
detta antagande.
Icke utan samband härmed står frågan om de »små», principiellt
1 Redan om denna och speciellt om Wilsons definitiva ställningstagande till stormaktshegemonin yttrar Robert Lansing i sitt bekanta arbete The peace negotiations
(1921), s. 139, kanske med en viss överdrift, bl. a.: »In his eagerness to make the
world safe for democracy he (Wilson)abandoned international democracy and be-·
came the advocate of international autocracy.»
606
»Internationell nyordning»
såsom »likställda» förklarade staternas framtida ställning. Så
framt det icke skall vara dem tillåtet att i förekommande fall
bevara sin neutralitet, komma de i egenskap av mer eller mindre
omyndiga »tjänande» stater stå till de verkliga »makternas» förfogande, men riskerna för de små staterna ökas i högsta grad, så
snart inom själva »makternas» krets en ödesdiger konflikt hotar
att utbryta eller redan utbrutit. Häremot kan ju invändas, att
det komme att vara de utanför de »förenade staternas» förbund stå-
ende staterna obetaget att icke ansluta sig till det nya förbundet,
men sannolikt komme deras läge i sådant fall att gestalta sig
ytterst ogynnsamt, i längden oliållbart.
»Det bästa är ofta det godas fiende», heter det och likaså: »politiken är det möjligas statskonst». I ett fall sådant som det nu
ifrågavarande får man nog åtnöjas med en jämförelsevis tillfredsställande lösning av det internationella organisationsproblemet,
men detta innebär självfallet icke att det ena eller andra förslaget, låt vara ett vida omsorgsfullare utarbetat än det nu föreliggande, borde kritiklöst anammas av de stater, som icke få tillfälle till direkt medverkan. Frågan om »internationell nyordning»
är faktiskt för hela mänskligheten av den vitala betydelse, att
ingen stat och intet folk kan behandla den såsom ovidkommande
eller borde uteslutas från möjligheten att åtminstone göra sin
stämma hörd. Kommer en verklig internationell nyordning till
stånd, så skall den, icke minst under inflytande av världskrigets
mentalitet, vidlådas betydande brister. Så mycket angelägnare är
det då att de statuter, som skola i detalj reglera den framtida regimen, äro så avfattade, att de själva kunna i föreskriven ordning
och utan alltför försvårande omgångar underkastas revision.
Detsamma måste i vissa avseenden gälla även beträffande de speciella efterkrigsuppgörelser, som föregått nyordningen. Skall kriget i framtiden upphöra att vara den stora omgestaltande kraften
i det mellanfolkliga samlivet, så måste det i stället ges ett fredligt
förfarande, som i viss mån fullgör liknande funktioner, men utan
att vara förenat med krigets oberäkneliga, ödeläggande samt med
rättvisa och billighet oförenliga verkningar. Då kan möjligen den
internationella solidaritet förverkligas, som borde vara den bä-
rande kraften i »nyordningen» och i den kollektiva tryggheten.
607