Skolan och samhällets praktiska krav

SKOLAN
OCH SAMHÄLLETs PRAKTISKA KRAV
Av professor J. SVENN U N G, Uppsala
SvERIGES skolfråga är f. n. högaktuell, särskilt genom 1940 års
skolutrednings nyligen publicerade betänkanden – n:r l »Skolan
i samhällets tjänst» och n:r 3 »Utredning och förslag angående
vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom». En livlig diskussion har länge pågått om huru staten bör
förhjälpa ungdom från landsbygden till högre studier. Här nedan
skola ett par hithörande problem upptagas till behandling.
Det svenska samhället har under de senaste generationerna i
grund förändrats. Men skolan har icke alltid hunnit följa förvandlingen och så, som önskligt varit, inrikta sig på största möjliga
ändamålsenlighet i överensstämmelse med samhällets ändrade
krav.
Stad och landsbygd samt skolans· förhållande till dem. Städerna
ha tillväxt enormt, medan landsbygden håller på att avfolkas.
Den forna »modernäringen» har genom industrialismen bragts i
skymundan och intar en mindre gynnad ställning.
En radikal sinnesändring måste här äga rum: samhället måste
revidera hela sin inställning till landsbygdens problem och med
kraft verka för en allmän förbättring av dess villkor.
Man får ej tro, att det är nog med att på landet upprätta nya
teoretiska skolor eller att underlätta tillträdet för landsbygdens
barn till dylika skolor i städerna: detta skulle bidraga till att ytterligare avfolka landsbygden. Samhället bör medelst allmänna
skolor med praktisk inriktning och speciellt skolor med jordbruksundervisning på landsbygden söka åstadkomma, att lantbrukarungdomen i möjligaste mån förbliver vid sina förfäders yrke.
I mycket ringa utsträckning händer det numera, att studerande
ungdom ens efter avlagd realexamen återgår till jordbruket.
Förvisso är det av vikt, att samhället tillvaratager sina begåv- 608
Skolan och samhällets praktiska krav
ningar, var de än finnas. Rekryteringen av de högre skolorna –
som i månget annat land torde vara åtskilligt mera ojämnt fördelad än i Sverige – kan och bör man givetvis söka göra rättvisare, men man torde böra ta sig till vara för att hemfalla åt fantastiska förhoppningar om outtagna begåvningsresurser för framtiden, såsom när lic. Sven Stolpe i en offentlig Uppsaladiskussion
nyligen utropade: »Tänk, om vi lever på en tiondel av den andliga
kraft, som detta land kan uppbringa!»
En begåvning med enbart teoretisk inriktning bör naturligtvis
sättas i en teoretisk skola, vare sig han kommer ur stads- eller lantbefolkningens led. Men den, som har både praktisk och teoretisk
läggning, bör icke ensidigt lockas till teoretisk utbildning, om samhället har bättre användning för hans praktiska begåvning. Den
gängse övervärderingen av de intellektuella yrkena och vårt skolväsendes hittills övervägande teoretiska inriktning är allbekant
och offentligen betygad; – tyskarnas välkända vördnad för en
»Herr Doktor» torde nästan överträffas av svenskens reverens för
examenspapper av varje slag. – En tankeställare ger redan det
faktum, att medan Sveriges folkmängd sedan 1927 ökats med ej
fullt 4 %, ha statens gymnasier samtidigt vuxit i antal med nära
58%. Av 85 tusen elever i statens och kommunernas läroverk gingo
år 1939 blott fem tusen på praktiska linjer.
I dylika frågor är det viktigare än någonsin att se i stort och
handla på lång sikt. Allom känt är, att landsbygden med sina
barnrika familjer förr utgjort den egentliga källan för vår befolknings tillväxt, medan nativiteten minskats och släkterna snabbare dött ut i städerna. Nu har folkökningen på landet blivit
svagare. Utsugningen av landsbygden synes vara märkbar redan
på folkmaterialets fysiska kondition. Det har gjorts gällande, att
åtminstone vissa grupper av de värnpliktiga i städerna besitta
bättre fysik än deras kamrater från landsbygden. Så länge de
ekonomiska villkoren äro så avgjort mycket bättre i staden, torde
tanken på en »ståndscirkulation» i motsatt riktning, en återströmning från stad till land knappast bli mycket mer än en utopi.
Under sådana förhållanden skulle det vara en mycket stor olycka
för vårt land, om landsbygden bleve föremål för en utsugning även
av sin kvarvarande intelligens och dess arvsmassa sålunda försämrades. »Rovdrift» är ett hårt ord, men då just detta har ropats ut
som en adekvat benämning på begåvningarnas kvarblivande å
landsbygden eller överhuvud i praktiska yrken, utan att omformas
609
’ . ··~ —-~~
;_ … ··~ ~.
J. Svennung
och bildas i högre skolor, skulle jag vilja ifrågasätta, huruvida
det ej innebär en lika stor misshushållning att, med eventuella
förespeglingar om »nyckelposter» i samhället, locka landsbygdspegåvningarna i gemen till städerna och deras teoretiska skolor,
medan – såsom man redan nu torde kunna förutse – samhället ej
·förmår rätt absorbera den enormt ökade massan av ungdom, som
så utbildats genom högre undervisning. Det har nämnts som önskvärt, att 90 procent av Sveriges folk borde ta realexamen. Det är
att förvänta, att en stor del av denna jättehär också komme att
söka fortsätta de teoretiska studierna; finge den ej plats i statens
läroverk, stode enskilda skolor och privat preparering till buds.
Hur ofta får inte den, som en gång börjat studera, av vänner höra,
att det vore »synd» att sluta, hur knaggligt och -invita Minerva
det dittills än gått! Lärare och professorer få spilla sin tid på att
utbilda folk, som knappt äro lämpade för studier över huvud. –
Man kanske här får trösta sig med att utvecklingen i någon mån
korrigerar sig själv och att »träden ej kunna växa upp i himlen».
Visst är dock, att på så sätt ungdomens arbetskraft i stor utsträckning undandrages den samhällsnyttiga produktionen.
Det s. k. »lärda proletariatet» är ju dock redan ett skrämmande
faktum. De av samhällets begåvningar, som underkastat sig en
lång och mödosam teoretisk utbildning, sättas- till följd av klena
löner, omåttlig konkurrens etc. – icke i stånd att bilda familj, åtminstone icke i rimlig tid, medan mindre begåvade utan vidare
skolning tidigt komma upp i hög löri. Att locka landsbygdens begåvningar in på en bana, där mången kanske aldrig får råd att
fortplanta sin arvsmassa till kommande generationer, det vore
verkligen »rovdrift» av vår dyrbaraste tillgång; det vore (för att
begagna en folklig bild) att slakta hönan, som skulle ha värpt guldägg.
Redan nu har det av undersökningar framgått, huru den svenska
landsbygdens begåvningar sugits till städer och tätorter. I närheten av större städer synes den allmänna begåvningsnivån vara
lägre än i bygder längre bort från städerna; detta överensstämmer
med intelligensundersökningar, som gjorts i England och Amerika.
Landsbygden behöver nu sannerligen själv sina framstående begåvningar, såsom ledare inom politik och förvaltning, inom landsting och kommunalstyrelse, föreningsväsen etc., för att inte tala
om den privata företagsamheten, där framför allt jordbruksnä-
610
·l’. ~L—–_…._~——-
Skolan och samhällets praktiska krav
ringen för sitt framåtskridande är i behov av uppslagsrikt och
energiskt folk.
När det talas om ))nyckelställningar)) i samhället, tycks man
glömma, att det gives många dylika, vilka icke nödvändigtvis
kräva högre teoretiska studier, men väl begåvning och duktighet.
En aktiv bonderiksdagsman torde väl inneha en mycket betydelsefullare ställning än exempelvis en genom akademiska examina
meriterad notarie, som försvinner i ett av storstadens många ämbetsverk; en duktig kommunalman med rika intressen kan vara
den ledande på den plats han verkar i mycket högre grad än statsämbetsmän, som äro studerade karlar; en föreningsman, arbetsledare eller affärschef mera än en genom långa studier utbildad
lärare etc. Hur anstränger sig inte mången hantverkare att driva
fram sin son till studentexamen, för att denne skall få det andefattigaste ))manschettyrke)) – vilket det blir, får ofta slumpen
avgöra – i stället för att offra samma tid och pengar på att ge
honom, utom nödig medborgerlig allmänbildning, en förstklassig
utbildning inom hans eget yrke, så att han kunde bygga vidare
på faderns verk~ Vad är det för vinst för samhället, att en begåvad bondpojke börjar studera för att hamna på en kontorsstol
i staden, i stället för att stanna kvar vid jordbruksnäringen och
föra denna framåtT
För landsbygdens del synas kraven på skolan av i dag kunna
sammanfattas sålunda:
1. Landsbygdens f o l k s k o l e u n d e r v i s n i n g bör, där så
ske kan, mera än nu inriktas på lantbrukets spörsmål (särskilt
inom naturlära och räkning med enkel bokföring). I högre åldersklasser bör klassläsningen koncentreras och sommarferien vidgas,
så att barnen kunna deltaga i jordbruksarbetet.
2. Efter folkskolan bör tillträdet till skolor med j o r d b r u k su n d e r v i s n i n g på landet – förslagsvis i varje härad – vara
fritt för alla, pojkar som flickor, såväl beträffande uppehälle som
material och undervisning. Den, som misskötte sig, skulle naturligtvis ej understödjas med statens medel. För att ge tillfälle till
jordbrukspraktik på sommaren torde det vara nödvändigt med en
tvåårig kurs, där det teoretiska koncentrerats till den mörkare
årstiden.
3. För hågade ungdomar, som avlagt teoretisk realexamen och
åtminstone någon sommar praktiserat i lantbruk, borde en k o m- 44- 44853 Svensk Tidskrift 1944 611
J. Svennung
p l e t t e r a n d e k u r s på minst ett läsår med fritt uppehälle anordnas vid skola med lantbruksundervisning.
4. I analogi med förefintliga praktiska realskolor böra dels på
landet, dels å tätorter skolor upprättas, benämnda l a n t b r u k sr e a l s k o l o r, med undervisning i jordbruk, skogsbruk, lanthushållning etc. Enär för sommarpraktikens skull läsningen i de
högre klasserna torde böra koncentreras till vintern, måste kanske
-det får framtiden utvisa- denna form av realskola utökas med
ett år. Rikliga stipendier borde gynna denna skolform, som kunde
vara förenad med internat för långväga elever. Lantbrukspraktik
skulle poängsättas och räknas som merit, ungefär som praktiken
vid nuv. tekniska läroverk. Genom längre sommarpraktik skulle
även den fysiska spänsten bibehållas. En av orsakerna till att så
få studerande återgå till jordbruket torde vara, att den ungdom,
som just under de viktiga uppväxtåren suttit liksom fastkedjad vid
skolbänken, förlorar själva muskelkraften och så lättare kommer
bort från det härdande och friska lantarbetet.
5. För att undvika alltför mycket stillasittande under en undan
för undan förlängd studietid böra slutligen även v i n t e r k u r s e r
av f o l k h ö g s k o l e t y p anordnas i större utsträckning, fria
från all kostnad för eleverna. Ungdom i tjugoårsåldern besitter ju
ett mognare omdöme och kan fullständigare tillgodogöra sig undervisning. Särskilt torde den beramade handledningen i engelska
eller annat främmande språk för htndsungdomen med fördel kunna
förläggas till denna mognare ålder.
AJ;t belasta folkskolan på den egentliga landsbygden med främmande språk – vilken undervisning städse bör vara frivillig från
elevernas sida – synes kunna medföra stora risker och säkerligen
en förflackning av kunskaperna i allmänhet. Visst är, att en god
medborgerlig bildning, främst i modersmålet och räkning, bör vara
grundligt inhämtad, innan det kan vara tal om att ägna tid och
arbete åt utländska språk. När det påstås att avsaknad av någon
kännedom om ett främmande språk skulle ha framkallat en mindervärdighetskänsla hos svenska folket i gemen, så torde en stark
överdrift föreligga. Även den som tagit höga examina kan alltid
råka ut för ord ur språk, som han inte behärskar. Även om man
något kände till engelska, skulle ju tyska eller franska ord etc.
stå utanför. En säker förmåga att läsa och skriva s v e n s k a –
det är ju härutinnan, som beväringar ofta röja en så beklämmande
brist- bör man ej offra för en fiktion: att den, som aldrig så litet
luktat på något utländskt språk, skulle vara förmer än en man med
612
Skolan och samhällets praktiska kr(Jfl)
god svensk folkskolebildning. Här kommer man in på problemet
om svenskens allmänna svaghet för det utländska, importerade
fraser etc. Det tillhör den verkligt bildade att bekämpa falska
föreställningar på dessa områden.
Beträffande hjälp från samhällets sida åt den studerande landsungdomen – liksom i motsvarande fall för all annan ungdom –
synes det vara orimligt och för samhället skadligt, om understöd
skulle utgå till alla oberoende av deras studiegåvor eller ekonomiska ställning. Redan nu hysa våra läroverk lärjungar även från
landsbygden, vilka äro olämpliga för studier. staten skulle göra
sig och individen en otjänst genom att med studiehjälp belöna
sådana svaga elever. ·Understöd synes böra komma i fråga främst
för särskilt begåvadebarn från obemedlade hem, därnäst åt duktiga elever från mindre bemedlade, barnrika hem. Överhuvud bör
största hänsyn tagas till antalet av oförsörjda barn i familjen,
då ju en person i högre inkomstklass med fyra afem barn i allmänhet har svårare att hålla dessa i skola än en person med lägre inkomst, men med två eller blott ett barn. studieförutsättningarna
böra konstateras genom kunskaps-, intelligens- och anlagsprov
samt, om möjligt, lärares allmänna vitsord.
Denna hjälp åt studiebegåvade, energiska och skötsamma lärjungar synes framför allt böra utdelas som stipendier, vilkas självständiga handhavande torde för den unge ha en viss uppfostrande
betydelse. Men där verklig brist på goda inackorderingsställen
råder, kunna naturligtvis statliga skolhem upprättas, om också
skapandet och vidmakthållandet av sådana måste bliva ganska
kostsamt och även diverse oarter lätt kunna smyga sig in i dem.
Det förslag om jordbruksbetonad högre skolbildning, som här
ovan skisserats, får givetvis inte uppfattas såsom innebärande
något som helst tvång för den jordbrukande befolkningens ungdom
lika litet som för annan ungdom. Envar på landsbygden bosatt
må naturligtvis välja vilket yrke han eller hon vill, vare sig fadern
är lantbrukare eller annan näringsidkare eller tjänsteman på landet. Jordbrukarna känna förvisso (och med all rätt) kravet på
likställighet med andra samhällsgrupper så starkt, att även de
vilja ha full frihet att ge sina barn samma uppfostran och samma
möjligheter i livet som dessa grupper ge sina. Det kan ju också
ligga nära till hands att en jordbrukare med en stor skara barn
vill bereda något av dessa en annan utbildning än den som är
613
J. Svennung
naturligast för dem, vilka genom arv, gifte eller annars kunna
övertaga och bruka en lantgård. Mitt förslag siktar blott på att
i landsbygdens eget intresse skapa skolformer, som skulle ge företrädesvis landsbygdens ungdom en för deras framtida verksamhet
avpassad, praktisk inriktning av större värde än hittillsvarande
läroverksutbildning. Och behovet av en sådan, av staten frikostigt
gynnad skolform måste framdeles bli så mycket större, som jordbruksbefolkningen då knappast kan väntas ha något nämnvärt
överskott av folk att undvara.
* ’)i:
*
Befolknings/rågan, hemnwns omvandling och skolan. Befolkningsfrågans hotande utveckling har medfört en svårartad kris
för de svenska hemmen. Den stora nedgången i barnantalet under
många år har medfört, dels att äldre syskon ej i samma utsträckning som förr kunna taga hand om de yngre eller biträda i ett
hushålls allehanda sysslor, dels att det nu ej i samma utsträckning
finnes unga flickor, villiga att ta tjänst i främmande hem. Den
omständigheten, att flickor numera ofta sättas i någon högre skola
eller i tidigt förvärvsarbete utanför hemmen, medför liknande följder. En dylik utveckling med kronisk brist på hemhjälp kommer
säkerligen att allvarligt försvåra framtidens familjebildande.
Den allt vanligare seden att även makan helt eller partiellt
ägnar sig åt arbete utom hemmet kan medföra en förarmning av
familjelivet, vilken även måste inverka menligt på det unga släktets fostran. Hurusom hustruns förvärvsarbete mången gång innebär en ekonomisk förlust – genom allehanda utgifter och främst
de mycket högre skatter det åsamkar- har mer än en gång konstaterats, oavsett de immateriella värden, som tillspillogivas för hem
och familj. – Ofta giva föräldrar sina döttrar utbildning blott
för ett framtida yrke; om dottern så ingår äktenskap utan att
besitta någon utbildning eller övning i att sköta ett hem, kunna
följderna bliva betänkliga.
Under dylika förhållanden har behovet av praktisk fostran i
skolorna blivit allt större och mera trängande. En sådan skulle
vara till nytta för de unga, både medan de äro kvar i föräldrahemmet och senare, när de själva skola bilda familj. Redan en
måttlig handledning skulle öka deras intresse till vidare förkovran
på egen hand.
614
Skolan och samhällets praktiska krav
Särskilt är behovet av praktisk utbildning påtaglig i fråga om
flickorna, och det å alla skolstadier. Sedan gossgymnasierna öppnades för flickor, ha de sistnämnda strömmat dit i långt högre
grad än som var väntat eller kanske avsett. Icke alla flickor torde
numera få den användning för studentbetyget, som en gång avsetts
därmed. Men vad alla behöva är ett visst mått av praktisk färdighet i livet.
Bäst vore utan tvivel, om flickor i högre skolor vid en ålder som
befunnes lämplig, t. ex. vid tiden efter realexamens avläggande,
finge ägna ett l ä s å r åt p r a k t i s k t a r b e t e- helst på landsbygden- i hushåll och utearbete, kompletterat med kurser i barnavård etc. Med tanke på de manliga elevernas värnplikt längre
fram kunde ur rättvisans synpunkt väl ej så mycket vara att invända häremot. För många måste det te sig onaturligt att sitta
på skolbänken från det sjunde framemot det tjugonde året av sitt
liv; ett avbrott i de teoretiska studierna har i åtskilliga fall, särskilt beträffande flickor, visat sig kunna avsevärt främja gymnasistens utveckling.
Jag inser emellertid mycket väl, att ett så ingripande förslag
som detta, om en mera allmän »årspraktik», kan väcka betänkligheter hos mången. Säkert är emellertid, att det såväl ur den enskildes som ur samhällets synpunkt skulle vara av den största
betydelse, bl. a. av skäl som skola antydas nedan. Förslaget synes
förtjäna att åtminstone försöksvis prövas.
Något som omedelbart kan och bör införas i våra skolor är följande:
l. Praktisk undervisning i skolan: folkskolans handledning i hushållsgöromål för flickor (matlagning, bakning, tvätt
m. m.) bör fortsättas i realskolan och upp i gymnasiet, exempelvis
med en dag varannan vecka. I realskolan kunde den fortgå under
två läsår (ej det sista); å gymnasiet t. ex. de två första åren av
den fyraåriga och ett läsår av den treåriga linjen. På sådan »praktisk dag» kunde de två första morgontimmarna upptagas av vanligt läsämne. På så sätt toge praktiken blott c:a 4 (a 5) timmars
lästid från den l:a och 3:dje veckan i månaden (i den 2:a och 4:de
veckan kunde motsvarande dag ägnas åt t. ex. skolskrivning), d. v. s.
i medeltal 2 (a 2 1/2 timme) från varje vecka. -En till tiden tämligen koncentrerad barnavårdskurs för flickor bör vara obligatorisk i avslutningsklasserna av folk- och realskola och näst högsta
615
i····
….,. • — ~ ’tio….
-·
J. Svennung
ringen av gymnasiet; ifall de nuvarande värntjänstövningarna bibehållas, kan denna kurs förläggas till dem. – Ur samhällssynpunkt skulle en dylik utbildning säkerligen bliva ytterst värdefull.
Bl. a. för likställighetens skull böra de manliga eleverna samtidigt handledas i trä- och metallslöjd, i att köra bil och traktor
samt beredas tillfälle att !irbeta i verkstad o. dyl.
Man bör ihågkomma, att dessa nytillkomna timmar icke komma
att ytterligare belasta eleverna med någon läxläsning, utan
tvärtom genom sitt från den enformiga läsningen avvikande innehåll ge flickor och pojkar omväxling i arbete och miljö.
2. S o m m a r p r a k t i k. Gymnasiets ungdom bör ägna några
– förslagsvis fyra (gärna flera) – veckor av ett par somrar (eventuellt olika å olika linjer) åt praktiskt arbete, om möjligt på landet.
Denna praktik skulle poängsättas (ungefär som vid nuv. tekniska
gymnasier) och hänsyn till densamma tagas vid utdelning av stipendier och understöd och, där så ske kan, vid tillsättande av platser. I fråga om arvode torde nuvarande luftbevakning o. dyl.
kunna ge någon vägledning.
Beträffande rekryteringen av denna sommarpraktik kunna olika
möjligheter tänkas. Bäst vore, ur flera synpunkter, om liksom vid
de nuvarande värntjänstövningarna denna praktik kunde omfatta
samtliga elever i de ringar, det komme att gälla. Undantagna
skulle vara främst givetvis de, som på grund av ohälsa eller klena
kroppskrafter ej kunna prestera sådant arbete, vidare elever som
kunna visa sig redan vara upptagna av praktiskt arbete hemma,
hos släktingar etc. För lärjungar, som under läseterminerna äro
inackorderade och alltså borta från sitt hem, borde sommarpraktiken om möjligt förläggas till närheten av deras hem.
Den som föreslår en dylik skolungdomens sommartjänst, vill
givetvis ingalunda förringa hemmens betydelse eller gå i vägen
för dessa, utan tvärtom stödja och komplettera deras gärning:
nutida hem ha ju, såsom redan inledningsvis antytts, i stor utsträckning förlorat förutsättningarna för att – såsom förr –
kunna införa barnen i praktiskt arbete.
Skulle trots allt – vilket man dock vill hoppas ej blir fallet –
ovillighet mot en demokratisk samhällstjänst av den skisserade
sommarpraktikens art yppa sig, vore det ju lätt att efter behövliga
försöksår låta den fortsätta som en frivillig institution, tillbörligen uppmuntrad av skola och samhälle genom arbetspremier,
diplom o. dyl.
616
Skolan och samhällets praktiska krmJ
Visst är, att -denna sommarpraktik skulle vara till allra största
nytta för såväl indivi-d som samhälle. De senaste årens beredskapstjänst har uppenbarat, vilken arbetsglädje och pliktkänsla som i
själva verket är till finnan-des hos svensk skolungdom, när den får
en uppgift att utföra på egen hand och känner sig arbeta till gagn
för sitt land. Det vore orätt att icke tillvarataga denna tillgång
och stor skada, om läroverksung-domen skulle återgå till att (som
ofta förr var fallet) helt undvika ordnad sysselsättning i mer än
två månaders tid under alla -de år, som den långa skoltiden varar.
Ur hälsosynpunkt skulle en dylik lantvistelse ingalunda lända till
något men, utan tvärtom till stor nytta: den skulle skänka ett
välsignelsebringande ombyte av miljö och arbete samt bli ett medel
att höja gymnasieungdomens allmänna standard, duglighet och
initiativkraft. Om någon tveka-de om sitt blivan-de yrke, kunde den
vidga blicken och kanske för-dela de unga på de olika utbildningsvägarna till bättre överensstämmelse med envars individuella
läggning. Ur tidssynpunkt skulle väl inalles ett par måna-ders
sommartjänst under hela uppväxttiden icke vara så kännbar, särskilt om (såsom man kan vänta) den årliga värntjänstveckan på
hösten bortfaller.
Framför allt vore -det i eminent grad god demokrati, om den
studerande ung-domen från början lärde sig inse även kroppsarbetets nytta och glädje, om sta-den konfronterades med landsbygden
och -dess problem samt om olika samhällsklasser i unga år möttes
i arbetsumgänge och tankeutbyte.
Ett sädant närmande skulle sopa bort skadliga fördomar, som
uppkommit genom okunnighet om de faktiska förhållandena, det
skulle medföra större förståelse för andra samt fostra till starkare
samhällsanda och enigare arbete i samhällets, i fosterlandets
tjänst.
617