Kring ett ledareskifte
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KRING ETT LEDARESI(IFTE
LEDAREsKIFTET inom högern har efter en lång tids ryktesmakeri ägt rum. Professor Gösta Bagge, som redan vid valet för
snart tio år sedan förklarade att han inte tänkte stanna så länge
att han skulle behöva avgå som förbrukad eller pensionsmässig,
hade – som hans kommurrike gav besked om – både 1942 och i
våras gett till känna sin önskan att dra sig tillbaka från ledarskapet, men alls inte från politiken. Han kvarstod över höstens
val på enhällig anmodan av riksdagshögerns förtroenderåd, men
hans definitiva avsägelse väntades efter valen. Såsom de stora
hyllningarna vid hans avgång betygat lämnade han partiledningen
och regeringen med bevarat och fullt förtroende från partianhängarna. Hans frånträdande av ledarskapet har berott på honom själv och inte -såsom det påståtts i en del tidningar – föranletts av någon inre kris i partiet. Konservatismens motigheter
under det senaste decenniet i Sverige ha bottnat djupare än i en
personfråga. De ha med undantag för några få länder varit universella, än beroende på den allmänna radikaliserande tendensen
under mellankrigsåren och det andra världskrigets kaos, än beroende på att den naturliga reaktionen mot denna kastat sig i armarna på våldsamma ytterlighetsrörelser. Inte ens professor Bagges argaste vedersakare skola kunna vägra honom erkännandet
att ha varit en sällsynt ansvarskännande politiker, en av vårt
offentliga livs mest rakryggade karaktärer, därjämte osedvanligt
målmedveten, ihärdig och modig. Som ecklesiastikminister ha hans
insatser trots krigsårens statsfinansiella tryck varit mycket betydande. Han har satt många spår efter sig inom den högre bildningen, folkundervisningen och yrkesutbildningen. Den stora skolutredningen, vars arbete han som ordförande skall slutföra, har
varit det bästa vittnesbördet om hans initiativkraft och organisationsförmåga; om utredningen skall lyckas ange lösningarna ligger dock i de vresiga politiska makternas nyckfulla spel.
Valet av den mångkunnige, högt begåvade Fritiof Domö till
efterträdare – valet skulle kunna tydas så att anknytning åter
sökts till praktikens män av typen Boström, Lundeberg och Lind- 663
——————————–
Kring ett ledareskifte
man – kan inte utläggas såsom något systemskifte, eftersom den nye ledaren varit en av samlingsregeringens ledamöter
och dessförinnan under ett tiotal år en inflytelserik medlem av
högerledningens senat. Tidsomständigheterna ha emellertid fogat
det så, att han kommit att tillträda ledarposten i en brytningstid.
Av den konservativa generation, som dominerade under det förra
kriget, äro knappast några längre kvar i riksdagen. En ny generation har växt upp, som fått sin livssyn särskilt i de omstridda
sociala frågorna präglad av vår egen tids åskådningar. Ute i
världen tvinga de gigantiska återuppbyggnadsproblemen fram ett
socialt och kollektivt tänkande och handlande, som även påverkat
uppfattningarna i vårt krigsskonade land. Referatet av högerns
riksstämma visade, hur just den nya generationen konservativa
framför allt kräver ett positivt socialt handlingsprogram. Referatet visade tillika att de radikala vindarna så långt ifrån att slå
ned modet tvärtom blott verkat aktiviserande.
I själva verket står svensk framstegsvänlig konservatism just
nu inför arbetsuppgifter, som på sistone växt i ofantlig grad i
samma mån som det socialdemokratiska partiet eller åtminstone
många inom detta tycks vilja etablera ett närmare samarbete med
kommunisterna. En utblick över dagens politiska läge yppar i
vart fall, att det mesta av den samförståndsanda, som spontant
steg fram ur de första krigsårens betryck, nu är på väg att virvla
bort. Ett sådant beslut som inrättandet av Stockholms stift skulle
i dag inte kunna tänkas. Enigheten i försvarsfrågan är på väg att
brytas sönder, såsom debatterna i år i sammanhang med besluten av civilförsvarslagen och den centrala militära forskningsanstalten blottat. På de ekonomiska och sociala fälten stå arbetarrörelsens 27 punkter som ohjälpligt söndrande moment. Inom utrikespolitiken öppnar den oroväckande böjelsen på sina håll för
eftergifter mot Ryssland partiskiljande perspektiv. Den offentliga debatten om sexualbetänkandet uppdagade andra, djupgående
motsättningar, låt vara att dessa sannolikt gå tvärsigenom folkpartiet och det socialdemokratiska partiet. Och statsfinansiella
och skattepolitiska problem komma helt visst att spela en dominerande roll under den närmaste tiden, utan att det kan antas
att motsättningarna skola kunna överbyggas, så länge finansminister Wigforss och professor Myrdal även i fortsättningen få bli de
tongivande och pådrivande. Allt detta ställer en konservativ politik inför övernog med arbete och tvingar den att mobilisera allt
det motstånd som kan uppletas mot radikalismen, i den mån denna
664
Kring ett ledareskifte
vill gå förödande fram mot vad man – av brist på bättre uttryck – brukar kalla de borgerliga livsvärdena.
I detta läge ligger det allra främst stor makt uppå att de borgerliga partierna bättre än förr kunna hålla ihop, när en defensiv
bör vara given. Lika viktigt är att deras politik, åtminstone sedan den vildaste yran gått över och väljarna konfronterats med
verkligheten bakom programfraserna, förmår tillvinna sig förtroende från andra än de egna gamla trogna väljarna. För det
konservativa partiet blir det tvingande angeläget att, utan uppgivande av sin traditionella livssyn, i ekonomiska och sociala frå-
gor träda fram med ett klart program, som ansluter sig till tidens
läge utan att därför ta formen av enkla aritmetiska auktionsöverbud, som andra alltid komma att höja. Det behövs också, att föreningsverksamhet och agitation ges en folkligare, populärare
ton; inte heller därför behöver ideunderlaget inskränkas eller förtunnas. Kanske fol’dras det också ett namn, som är mindre intetsägande och samtidigt för många mera inbjudande än högern.
Ytterst hänger väl det svenska borgerliga samhället på näringslivets, d. v. s. den enskilda företagsamhetens förmåga att hålla
sysselsättningen uppe och bereda de anställda en för dem tillfredsställande bärgning. Endast om så sker, skapas ett påtagligt, levande alternativ till den dogmatiska socialism, som nu åter är på
modet men som arbetarna innerst inne kanske ha större misstro
till än kolartro på.
Efter detta krig liksom efter det föregående kommer det helt
säkert en reaktion mot de första fredsårens utsvävande omstörtningsmentalitet. Visa av skadan under mellankrigsårens extremism och bättre rustade än då att själva oräddhågat angripa problemen böra de borgerliga den här gången se som sitt ansvar att
driva en politik, vilken kanaliserar denna reaktion i borgerliga
strömfåror. Först därmed skulle den nu rubbade jämvikten mellan klasserna och partierna kunna återställas. Och först sedan
detta skett tryggas den inre folkfriheten, som reellt om än kanske
inte formellt alltid måste lida intrång under ett långvarigt ensidigt klassvälde.
665
;-:-.
_._.-,.
LEDAREsKIFTET inom högern har efter en lång tids ryktesmakeri ägt rum. Professor Gösta Bagge, som redan vid valet för
snart tio år sedan förklarade att han inte tänkte stanna så länge
att han skulle behöva avgå som förbrukad eller pensionsmässig,
hade – som hans kommurrike gav besked om – både 1942 och i
våras gett till känna sin önskan att dra sig tillbaka från ledarskapet, men alls inte från politiken. Han kvarstod över höstens
val på enhällig anmodan av riksdagshögerns förtroenderåd, men
hans definitiva avsägelse väntades efter valen. Såsom de stora
hyllningarna vid hans avgång betygat lämnade han partiledningen
och regeringen med bevarat och fullt förtroende från partianhängarna. Hans frånträdande av ledarskapet har berott på honom själv och inte -såsom det påståtts i en del tidningar – föranletts av någon inre kris i partiet. Konservatismens motigheter
under det senaste decenniet i Sverige ha bottnat djupare än i en
personfråga. De ha med undantag för några få länder varit universella, än beroende på den allmänna radikaliserande tendensen
under mellankrigsåren och det andra världskrigets kaos, än beroende på att den naturliga reaktionen mot denna kastat sig i armarna på våldsamma ytterlighetsrörelser. Inte ens professor Bagges argaste vedersakare skola kunna vägra honom erkännandet
att ha varit en sällsynt ansvarskännande politiker, en av vårt
offentliga livs mest rakryggade karaktärer, därjämte osedvanligt
målmedveten, ihärdig och modig. Som ecklesiastikminister ha hans
insatser trots krigsårens statsfinansiella tryck varit mycket betydande. Han har satt många spår efter sig inom den högre bildningen, folkundervisningen och yrkesutbildningen. Den stora skolutredningen, vars arbete han som ordförande skall slutföra, har
varit det bästa vittnesbördet om hans initiativkraft och organisationsförmåga; om utredningen skall lyckas ange lösningarna ligger dock i de vresiga politiska makternas nyckfulla spel.
Valet av den mångkunnige, högt begåvade Fritiof Domö till
efterträdare – valet skulle kunna tydas så att anknytning åter
sökts till praktikens män av typen Boström, Lundeberg och Lind- 663
——————————–
Kring ett ledareskifte
man – kan inte utläggas såsom något systemskifte, eftersom den nye ledaren varit en av samlingsregeringens ledamöter
och dessförinnan under ett tiotal år en inflytelserik medlem av
högerledningens senat. Tidsomständigheterna ha emellertid fogat
det så, att han kommit att tillträda ledarposten i en brytningstid.
Av den konservativa generation, som dominerade under det förra
kriget, äro knappast några längre kvar i riksdagen. En ny generation har växt upp, som fått sin livssyn särskilt i de omstridda
sociala frågorna präglad av vår egen tids åskådningar. Ute i
världen tvinga de gigantiska återuppbyggnadsproblemen fram ett
socialt och kollektivt tänkande och handlande, som även påverkat
uppfattningarna i vårt krigsskonade land. Referatet av högerns
riksstämma visade, hur just den nya generationen konservativa
framför allt kräver ett positivt socialt handlingsprogram. Referatet visade tillika att de radikala vindarna så långt ifrån att slå
ned modet tvärtom blott verkat aktiviserande.
I själva verket står svensk framstegsvänlig konservatism just
nu inför arbetsuppgifter, som på sistone växt i ofantlig grad i
samma mån som det socialdemokratiska partiet eller åtminstone
många inom detta tycks vilja etablera ett närmare samarbete med
kommunisterna. En utblick över dagens politiska läge yppar i
vart fall, att det mesta av den samförståndsanda, som spontant
steg fram ur de första krigsårens betryck, nu är på väg att virvla
bort. Ett sådant beslut som inrättandet av Stockholms stift skulle
i dag inte kunna tänkas. Enigheten i försvarsfrågan är på väg att
brytas sönder, såsom debatterna i år i sammanhang med besluten av civilförsvarslagen och den centrala militära forskningsanstalten blottat. På de ekonomiska och sociala fälten stå arbetarrörelsens 27 punkter som ohjälpligt söndrande moment. Inom utrikespolitiken öppnar den oroväckande böjelsen på sina håll för
eftergifter mot Ryssland partiskiljande perspektiv. Den offentliga debatten om sexualbetänkandet uppdagade andra, djupgående
motsättningar, låt vara att dessa sannolikt gå tvärsigenom folkpartiet och det socialdemokratiska partiet. Och statsfinansiella
och skattepolitiska problem komma helt visst att spela en dominerande roll under den närmaste tiden, utan att det kan antas
att motsättningarna skola kunna överbyggas, så länge finansminister Wigforss och professor Myrdal även i fortsättningen få bli de
tongivande och pådrivande. Allt detta ställer en konservativ politik inför övernog med arbete och tvingar den att mobilisera allt
det motstånd som kan uppletas mot radikalismen, i den mån denna
664
Kring ett ledareskifte
vill gå förödande fram mot vad man – av brist på bättre uttryck – brukar kalla de borgerliga livsvärdena.
I detta läge ligger det allra främst stor makt uppå att de borgerliga partierna bättre än förr kunna hålla ihop, när en defensiv
bör vara given. Lika viktigt är att deras politik, åtminstone sedan den vildaste yran gått över och väljarna konfronterats med
verkligheten bakom programfraserna, förmår tillvinna sig förtroende från andra än de egna gamla trogna väljarna. För det
konservativa partiet blir det tvingande angeläget att, utan uppgivande av sin traditionella livssyn, i ekonomiska och sociala frå-
gor träda fram med ett klart program, som ansluter sig till tidens
läge utan att därför ta formen av enkla aritmetiska auktionsöverbud, som andra alltid komma att höja. Det behövs också, att föreningsverksamhet och agitation ges en folkligare, populärare
ton; inte heller därför behöver ideunderlaget inskränkas eller förtunnas. Kanske fol’dras det också ett namn, som är mindre intetsägande och samtidigt för många mera inbjudande än högern.
Ytterst hänger väl det svenska borgerliga samhället på näringslivets, d. v. s. den enskilda företagsamhetens förmåga att hålla
sysselsättningen uppe och bereda de anställda en för dem tillfredsställande bärgning. Endast om så sker, skapas ett påtagligt, levande alternativ till den dogmatiska socialism, som nu åter är på
modet men som arbetarna innerst inne kanske ha större misstro
till än kolartro på.
Efter detta krig liksom efter det föregående kommer det helt
säkert en reaktion mot de första fredsårens utsvävande omstörtningsmentalitet. Visa av skadan under mellankrigsårens extremism och bättre rustade än då att själva oräddhågat angripa problemen böra de borgerliga den här gången se som sitt ansvar att
driva en politik, vilken kanaliserar denna reaktion i borgerliga
strömfåror. Först därmed skulle den nu rubbade jämvikten mellan klasserna och partierna kunna återställas. Och först sedan
detta skett tryggas den inre folkfriheten, som reellt om än kanske
inte formellt alltid måste lida intrång under ett långvarigt ensidigt klassvälde.
665
;-:-.
_._.-,.