Kyrkan inför efterkrigstidens problem
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
… ·~.
KYRKAN
INFÖR EFTERKRIGSTIDENS PROBLEM
”Av biskop JOHN CULLBERG, Västerås
I.
KRIGSFINALEN fyller knappast mänskligheten med de ljusa
förhoppningar, som borde vara naturliga inför utsikten att ha slutet på eländet inom räckhåll. Den andliga och materiella förstö-
relsen har varit och är så ohygglig, att »varning för fredsoptimism» inte förefaller vara av behovet påkallad. I själva verket
anta efterkrigsproblemen nära nog större proportioner än de rent
militära frågorna. För vår del innesluter det myckna sysslandet
med dessa ting onekligen den risken, att vi kunna suggerera oss
till att tro oss vara utanför den omedelbara farozonen. Detta vore
en stor olycka. Ännu kan vad som helst hända när som helst. Beredskapsandan får inte ett ögonblick slappna. Även under denna
bestämda förutsättning blir emellertid efterkrigsplaneringen med
var dag alltmera angelägen.
Den stora huvudfrågan, som innesluter alla delproblem, är ju
denna: Hur skall en övergång till normala, fredliga förhållanden
kunna åstadkommas inom folk och mellan folk, som under mer än
ett halvt decennium varit helt omställda för krigföring och vilkas
krafter spänts ett gott stycke över bristningsgränsen~ Det är denna
fråga – i dess politiska, sociala, ekonomiska, moraliska och religiösa aspekter – som det blir den nu levande generationens fantastiskt svåra uppgift att söka besvara.-
Här skall frågan ställas ur en begränsad men väsentlig synvinkel: Hur ställer sig den kristna kyrkan till efterkrigstidens problem~ Vilket bidrag kan hon ge till dess lösning~
Kanske tarvar en på sistone tämligen omdebatterad principfråga
till en början någon belysning. Det är ju ett faktum, att kyrkans
gamla förbindelser med kulturlivet genom sekulariseringen kraftigt luckrats upp. På kulturradikalt håll ser man häri ett uttryck
för att kyrkan saknar verklig kulturbetydelse, varför man inte kan
vänta sig något nämnvärt bidrag från hennes sida i återuppbyggnadsarbetet. Vissa kristna kretsar acceptera denna uppfattning
666
Kyrkan inför efterkrigstidens problem
och låta den bli motiv för att dra sig undan ansvaret för den västerländska kulturens framtid. När kulturen visar bort de kristna
idealen, så ger detta vid handen, att den är i det ondas våld. Världskatastrofen låter oss se, vart detta leder hän. För de kristna gäller
det under sådana omständigheter att hålla sig obesmittade av världen för att så undgå att dras med i den allmänna domen. Den
eskatologiska kristendomsuppfattningen, som gärna skärpes i katastroftider, betonar vida starkare spänningen i förhållande till
kulturuppgifterna än ansvaret för desamma.
Det är väl värt att här ta sig en funderare. Ligga dessa efterkrigsproblem verkligen innanför kyrkans arbetsområde~ Hör det
med till kyrkans kallelse att syssla med uppklarande av det sekulariserade Västerlandets konkursbo~- Jag kommer att utan tvekan svara ja på den frågan – men endast mot bakgrund av ett
mycket bestämt nej.
Det är icke kyrkans uppgift att söka rädda den västerländska
kulturen. Kyrkan är, för att bruka den paulinska bilden, »Kristi
kropp», d. v. s. organet för Kristusandens verksamhet i världen.
Som sådan har hon till sin enda centrala uppgift att föra det av
Kristus utförda frälsningsverket vidare till nya släktled. Men
Kristi frälsningsverk åsyftade icke att rädda kulturvärden utan
människosjälar. Det Gudsrike, i vilket kyrkan har sin yttersta
riktpunkt, är icke en ordning, som hör denna världen till; det upprättas först i och med världsdomen-med »nya himlar och en ny
jord, där rättfärdighet bor». Ad interim är Gudsriket enbart en
hjärtats angelägenhet, som yttrar sig i rent personliga relationer:
trons gemenskap med Gud och kärlekens gemenskap med män- . niskor. Detta förutsätter i sin tur frälsning från de onda världsmakter, som stå Gudsviljan emot.
Denna huvudaspekt får kyrkan aldrig glömma, om hon vill
undgå svek mot sitt väsen och sin uppgift. Att på en enda punkt
identifiera sig med världen och dess ordningar är för kyrkan ett
syndafall, som oundvikligen medför kraftlöshet och upplösning
inifrån.
Och likväl kan kyrkan inte stå ointresserad och oengagerad inför
världsskeendet. Till hennes innersta väsen hör ju inte bara tron
på Gud utan även kärleken till nästan – och nästan är mitt i
världen och beroende av dess ordningar.
D:r Erik Hj. Linder har i en uppsats uttryckt saken så,
att kyrkan (kristendomen) utför sin kulturgärning »liksom i
distraktion», medan hon egentligen sysslar med något annat. Detta
667
,-!’l_
-· ·-~ -·
J ohn Cullberg
är ju alldeles riktigt. Men på samma gång är det tydligt, att denna
»distraktion» visar en märklig följdriktighet. Det hänger samman
med att »det andra», som är kyrkans egentliga uppgift, inte enbart
framträder i utom- och övervärldsliga företeelser, utan också i förhållandet till människor, som äro inställda i konkreta, världsliga situationer. Å ven om kyrkan i och för sig saknar intresse för kulturinstitutionerna, så har hon intresse av de människor, som äro beroende av dessa institutioner, och kan därför inte undgå att rikta
sin uppmärksamhet även på dessa. Den barmhärtige samariten
ville helt enkelt rädda en medmänniska från att gå under. I den
stunden anade han inte, att han under kommande årtusenden skulle
stå som en symbol inte bara för sjukvård och diakoni, utan också
för hela den humanitära verksamhet, som byggt upp organisationer
av gigantiska mått. Med rätta har det också under debatten om
kyrkan och efterkrigsproblemen framhållits, att redan liknelsen
om den barmhärtige samariten nödgar kyrkan att lämna varje
tanke på from eller förnäm isolering och efter sina linjer dristigt
gripa sig an de svåra uppgifterna.
II.
Vilka äro nu kyrkans uppgifter i efterkrigstidens kaos~ Vad
skall hon ta sig till med den sönderslagne mannen i landsvägsdikeU
Med utgångspunkt i den antydda liknelsen är det naturligt, om
blicken närmast riktas mot det humanitära hjälparbetet. Det är uppenbart, att kyrkan måste göra en behjärtad insats just i denna
verksamhet. Detta behöver inte med nödvändighet innebära, att
kyrkan etablerar en egen hjälpverksamhet på alla de områden, där
hon vill ge sitt bidrag. I själva verket är det i många avseenden
både mest naturligt och mest praktiskt, att kyrkan inordnar sitt arbete under redan befintliga hjälporganisationer: Röda korset,
Rädda barnen, Hjälp krigets offer o. s. v. Kyrkan har anledning erinra sig, att dessa sammanslutningar äro äktfödda ätteläggar till
evangeliet, och har därför att ge dem sitt stöd genom kollekter och
andra insamlingar samt- icke minst- genom att ställa personliga
krafter till förfogande. För en folkkyrka sådan som vår ligger det
härvid särskilt nära till hands att bevara kontakten åt olika håll
och bidraga till att bygga upp hjälpverksamheten på bredast möjliga basis. Ett särskilt problem utgör förhållandet till det på den
allierade sidan inrättade statliga organet för hjälparbetet UNRRA
(United Nations’ Relief and Rehabilitation Administration). Det
668
Kyrkan inför efterkrigstidens problem
förefaller, som om denna organisation med sina väldiga ekonomiska
resurser skulle utrustas med något slags monopol för hjälpverksamheten i de ockuperade och besegrade länderna. Detta skulle bli en
betänklig black om foten på den svenska verksamheten, i all synnerhet som UNRRA:s program är starkt politiskt färgat. Kyrkosamfunden i segrarländerna ha en viktig uppgift i att med allt
eftertryck hävda, att den enda hållbara principen för humanitär
verksamhet är den, att hjälp skall lämnas, där hjälp behöves, det
må sedan gälla allierade eller f. d. fiendefolk.
-·
F. ö. torde det med hänsyn till de gigantiska hjälpbehoven snart
nog visa sig omöjligt att komma någon vart med privata aktioner. Det enda riktiga synes vara, att det internationella hjälparbetet under den närmaste tiden framåt även hos oss blir en statlig angelägenhet i så måtto, att det finansieras genom av riksdagen
anslagna medel. Detta betyder icke, att vare sig kyrkan eller de nu
arbetande hjälporganisationerna bli överflödiga. Det personliga
initiativet är alltid av nöden, om inte arbetet skall byråkratiseras.
Och välkvalificerade personliga krafter måste stå till förfogande
för hjälpens förmedling. Frälsningsarmen torde vara den religiösa
organisation i vårt land, som på denna punkt mest målmedvetet
gått till uppgiften. Men även inom kyrkan har åtskilligt gjorts.
I en situation, där den kroppsliga och den andliga hjälpen äro så
nära förknippade med varandra, säger det sig självt, att kyrkan
med sin diakonala inställning till hjälpproblemet äger resurser,
som böra utnyttjas.
I ett avseende har kyrkan liksom övriga kristna samfund i vårt
land uppgifter, som kräva särskilda åtgärder. Det gäller den direkta hjälpen till kyrkosamfunden i de krigförande och ockuperade länderna. Dessa ha i stor utsträckning förlorat det nödvändigaste för att kunna bedriva en någotsånär normal verksamhet:
kyrkor och andra samlingslokaler, biblar och religiös litteratur
– för att icke tala om de personliga krafterna. Det är närmast
med tanke på detta läge, som vår kyrka parallellt med de fria
samfunden har igångsatt riksinsamlingen »Till bröders hjälp».
Denna aktion tar sikte på både kroppslig och andlig nöd i våra
nordiska grannländers kyrkor, men det är meningen, att hjälp skall
kunna lämnas även åt andra håll.
Kyrkans väsentligaste uppgifter komma emellertid under efterkrigstiden – liksom i normala tider – att ligga på den religiösa
linjen. Här föreligger för kyrkans del ett så oerhört betydelsefullt
669
,..-.
·-~ ·~.
John Cullberg
verksamhetsområde, att hon egentligen knappast skulle ha tid över
för något annat.
Den närmast till hands liggande uppgiften är den kristna förkunnelsen. Det kan ju tyckas, att denna uppgift består tämligen
oförändrad under växland(il tidsskeden. Men det är ju ofrånkomligt, att förkunnelsen kommer i en helt ny situation i det läge,
som nu uppstått i Västerlandet. Så klart och fulltonigt som aldrig
förr måste kyrkan till ett andligen otroligt desorienterat släkte
bära fram sitt budskap om Guds uppenbarelse i Jesus Kristus.
Ingenting av nötta schabloner får hindra människorna att få syn
på att detta är en verklighet, den enda verklighet, på vilken det
förödda livet åter kan byggas upp. En sak är härvid av särskild
vikt. Kyrkan får i sin förkunnelse icke anlägga någon överlägsen
mästarton. »Hade människorna bara gjort och levat, som vi ha
sagt …». På samma gång som hon ger en fast ledning såsom förvaltare av det fasta Guds ord, skall hon öppet vidgå sin andel i
världsskulden och tidsnöden. Kanske icke så mycket genom ideliga
syndabekännelser som fastmer därigenom, att hon visar sig solidarisk med den fallna och blödande mänskligheten- så som Jesus
själv kunde hjälpa och vägleda, därigenom att han gick in under
mänsklighetens skuld. Detta kan nu inte ske utan en radikal fördjupning i kyrkosamfundens eget liv. Skall det väldiga ansvar,
som efterkrigstiden lägger på oss kristna, äntligen driva oss så
långt in mot centrum, att vi glömma gnat och kiv om småting
för att helt kunna stå till förfogande, där vår tjänst är av nöden’
Förkunnaruppgiften tillkommer givetvis de olika kyrkosamfunden med hänsyn till det egna folket. En kristen kyrka kan härvid
svårligen ingripa på ett annat kyrkosamfunds nationella arbetsfält. Varje samfund behöver en särskild väckelse och fördjupning
för att kunna rätt fylla sin kallelse inom sitt eget folk. Det gäller
såväl de krigförande folkens som de neutralas kyrkor.
Härtill kommer nu den andra religiösa huvuduppgiften: missionen. Efterkrigstidens missionsproblem torde bli utomordentligt
komplicerat. Redan de krigförande folkens återupptagande av
gamla missionsfält, från vilka de under kriget varit avstängda,
kommer att vålla stora svårigheter, så länge det ömsesidiga misstroendet kvarstår. Vidare är det mer än naturligt, om de icke
kristna folken efter vad som hänt uppfyllas av en radikal skepsis
gentemot de kristnas anspråk på religiös och moralisk ledarställning. Det är inte alltid så lätt för det enkla sinnet att skilja mellan de »kristna» och kristendomen. Slutligen har mångenstädes i
670
Kyrkan inför efterkrigstidens problem
den icke kristna världen en helt ny situation skapats genom de
politiska omvälvningarna. Främst har man här anledning att
tänka på de starka nationalistiska rörelserna i stora delar av det
Asien, som hittills varit föremål för europeisk och amerikansk mission. Det kan på allvar ifrågasättas, om de vita missionärerna över
huvud komma att lämnas fritt tillträde till exempelvis ett nationaliserat Indien. Det japanska problemet blir givetvis beroende
av krigets utgång i östasien. Skulle den anglo-amerikanska kraften inte förslå till att krossa den nuvarande regimen i Japan, torde
den kristna kyrkan där komma att sitta mycket trångt, i den mån
den inte helt ombildas i nationalistisk riktning och därmed själv
förlorar sin religiösa slagkraft. I motsatt fall ställer sig ju saken ur denna synpunkt annorlunda. Under alla omständigheter
kommer oviljan och misstänksamheten mot de vita att bestå. Om
de politiska förutsättningarna för mission i Kina är det måhända
allra svårast att nu döma. Chiang Kai-shek’s ställning synes icke
vara så stark som förut; skulle han försvinna från arenan, förlorar
den kristna kyrkan ett av sina betydelsefullaste stöd inom det kinesiska området.
I detta läge måste man emellertid erinra sig, att den kristna
missionen aldrig varit beroende av de politiska maktkonstellationerna. Ofta har den arbetat bäst under yttre svårigheter; »martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde». Vidare har kristendomen
inom nämnda områden numera en såpass stark ställning, att man
synes kunna reda sig tämligen bra utan stöd utifrån. Efterkrigsåren torde i själva verket bli ett generalprov för de inhemska
kristna kyrkorna i Asien. Den möjligheten har även diskuterats,
att missionerande krafter skulle kunna utbytas mellan de asiatiska
folken. Kinesiska missionärer kunde tänkas bli väl sedda i Indien
och vice versa.
Hur som helst – missionsarbetet kan ändra metoder, men det
kan inte upphöra. Den religiösa motiveringen för världsmissionen
kvarstår oförändrad. Härtill kommer det nya lägets krav på alla
goda krafter, som kunna verka i fredens och återuppbyggnadens
tjänst. Det är väl värt att minnas, att den kristna kyrkan är den
enda international, som ideellt sett hållit under krigsåren. Världsmissionen kan därför även ur en utvärtes synpunkt betyda oerhört
mycket för återknytandet av de avbrutna förbindelserna mellan
folken. Ha de s. k. kristna folken bragt kristendomen i vanrykte,
så är det missionens sak att ställa detta till rätta och därmed även
671
,..-.
-~.. . ···=–·-·~~~·· :.. !….~..
-·
— -~——————————-~
John Cullberg
skapa utrymme för kristendomen att verka i folkförsoningens
tecken.
Den tredje religiösa huvuduppgiften är den ekumeniska. Skall
den kristna kyrkan kunna uträtta något i enande och försonande
riktning, måste hon så långt möjligt stå enig inåt. Här råder en
ständig växelverkan mellån nationell och internationell ekumenik.
I detta sammanhang är det icke möjligt att beröra de ekumeniska problemen av i dag. De äro många och svåra. Jag vill endast erinra därom, att ekumeniken hade sin blomstringstid efter
förra världskriget. Sin kraftigaste manifestation fick den i »kristenhetens möte i Stockholm» 1925, som såg ut att öppna helt nya
perspektiv för de västerländska (delvis även de orientaliska)
kyrkosamfundens sammanlevnad. Detta sammanhängde med att
den evangeliska kristenheten då hade en stor, inspirerande och vittfamnande personlighet att samlas omkring, och att denne icke tillhörde något av de folk, som varit engagerade i världskampen.
För den som spanar efter vad som sker i det som synes ske är
det ingen tillfällighet, att Nathan Söderblom tillträdde sitt ämbete våren innan första världskriget bröt ut. Nu föreligger icke
samma tillgång – och det hade väl också varit för mycket begärt. Länge gingo tankarna till ärkebiskopen av Canterbury, William Temple, som var en gestalt av stora mått och som hade kunnat betyda mycket, låt vara att han tillhörde ett krigförande land.
Hans död för ett par månader sedan kändes därför som ett särskilt hårt slag.
Under dessa omständigheter är det kanske inte underligt, om
mångas blickar söka sig till Rom. Som en parallell till det nyss
sagda kan man peka på det symboliska i att Pius XII besteg påvestolen våren innan det nuvarande världskriget begynte. Onekligen
har han rika personliga förutsättningar för att ta ledningen i det
kristna freds- och återuppbyggnadsarbetet, inte minst genom sina
diplomatiska förbindelser. Världen har också fått lyssna – och
verkligen lyssnat- till en rad uttalanden av honom med sikte på
den kommande freden. Men kan han bli en ekumenisk centralgestalt~ Var och en som något känner den romerska kyrkans inställning till andra kyrkosamfund, måste besvara den frågan med
nej. En kristenhet under påvlig ledning är tänkbar endast på det
villkoret, att de evangeliska kyrkorna förneka sig själva och återvända i Roms stora modersfamn. I en viss, begränsad utsträckning synes emellertid ett samgående vara möjligt. Påvens »fem
punkter» från julen 1939 ha sålunda upptagits och godkänts av
672
Kyrkan inför efterkrigstidens problem
samtliga stora kyrkosamfund i England, alltså icke blott av den
romerska och den anglikanska kyrkan utan även av frikyrkosamfunden. Här spåras i varje fall upptakten till en allmänkyrklig
linje i själva fredsfrågan.
Man får emellertid inte glömma, att den ekumeniska världsorganisationen alltjämt fungerar, även om de mellanfolkliga kommunikationerna till god del varit avbrutna. Det 1937 bildade »Kyrkornas världsråd» representerar f. n. nära 90 kyrkosamfund i ett
30-talländer. Detta organ för samverkan mellan världens kyrkor
kommer säkerligen att få betydande efterkrigsuppgifter. Såväl
i Amerika och England som hos oss har arbetet grundligt förberetts genom forsknings- och studiearbete. (Härom närmare i direktor Harry Johanssons uppsats »Kyrkorna och efterkrigsproblemen» i den nyligen utkomna studieboken »Fred och återuppbyggnad».)
III.
Därmed är jag redan inne på frågan om det fredsprogram, kring
vilket kyrkorna skulle kunna enas. Det är en fred, som på skilda
håll karakteriserats med orden »rättfärdig och varaktig». Varaktigheten förutsätter i sin tur utan ringaste tvivel ett stort mått
av försonlighet.
Kanske bör det här förutskickas, att enighet icke föreligger bland
kyrkans män i vårt land beträffande önskvärdheten, att kyrkan
över huvud uttalar sig i själva fredsfrågan. Somliga mena, att
man bör vara mycket tystlåten beträffande dessa ting. Vi skonade
svenskar sakna moralisk rätt att sätta oss till doms över de hårt
prövade folkens sätt att fixera fredsvillkoren, sedan de äntligen
fått övertaget. Det viktiga är f. ö. icke, framhålles det, att påverka
fredsslutet; det viktiga är att vara med i återuppbyggnadsarbetet.
Det kan välligga något sanningsmoment i detta. Men å andra sidan får man inte glömma, att återuppbyggnaden är i hög grad
beroende av fredens utgestaltning. Och är det så alldeles visst,
att krigsdeltagandet med sin oerhörda psykiska påfrestning skapar de gynnsammaste förutsättningarna för att bedöma, hur en
framtidsduglig fred måste se uU
Rättfärdighet och försonlighet skulle alltså vara kännetecknen
på en fred, som man kan vänta blir varaktig. Vilket är det första~
Betraktar man fredsslutet som en dom över »krigsförbrytare»,
måste givetvis rättfärdighetskravet sättas i första rummet. Se- 673
….._
John Cullberg
dan domen fällts och rättfärdigheten fått sitt, kan man börja tänka
på försonlighet. Ser man återigen saken så, att freden skall syfta
till folkförsoning med sikte på framtida sammanlevnad, måste rättfärdigheten underordnas försonligheten. D. v. s. rätten skall utkrävas jämnt så långt som det är nödvändigt, för att inte försoningspolitiken skall bli en chimär. För egen del kan jag inte annat än låta sistnämnda betraktelsesätt bli avgörande – även därför att rättfärdighetskravet i detta sammanhang aldrig kan bli
helt tillgodosett. Jag återkommer till detta.
Alltså: Första förutsättningen för en varaktig fred är viljan till
försonlighet från segermakternas sida, vilket betyder ett systematiskt undertryckande av hat- och hämndinstinkterna hos de egna
folken, liksom i möjligaste mån undanröjande av anledningarna
till sådana instinkters framväxande hos de besegrade.
Det är överflödigt att närmare utföra, vilka fantastiska svå-
righeter som föreligga för ett förverkligande av denna förutsättning. Aldrig har väl folkhatet glött hetare än nu, särskilt i de
ockuperade länderna och de av bombningarna härjade områdena
(där icke hatet dämpats ned av en nästan ändå farligare tillfällig apati). Med den stegrade terrorismen från tysk sida växer detta
hat katastrofalt bland de undertryckta. Den som till äventyrs anser sig kunna bagatellisera denna omständighet bör studera en
uppsats av signaturen Björn Arne Rygg: Folkehat og »international forståelse», införd i Svensk Tidskrift i somras (s. 434 ff.). Sedan dess ha tyskarna genom sina otroligt brutala åtgärder i Nordnorge och Nordfinland ytterligare belastat sitt skuldkonto. Det är
psykologiskt mer än begripligt, om de som upplevt sådant på nära
håll vifta bort varje antydan om försonlighet såsom något helt
ovidkommande. Det är lika begripligt, om man i detta sammanhang undanber sig svenska pekpinnar. Och ändå är det icke möjligt för försonlighetspolitikens förespråkare att diskret dra sig tillbaka. Allt hat är destruktivt. Ur dess jordmån kan intet gott
växa för framtiden. Det torde också vara skäl att minnas, att de
nu ockuperade länderna ur denna synpunkt icke komma att representera det svåraste framtidsproblemet. Här kan man dock
vänta en någorlunda snabb övergång till normala förhållanden, så snart kriget upphört. Värre blir situationen hos de besegrade, om segermakterna fullfölja sina nu förebådade intentioner. En för längre tid genomförd ockupation av Tyskland blir
ingen billig affär – varken för segrare eller besegrade. Ett slikt
företag lär icke kunna genomföras utan åtgärder, som genom sin
674
Kyrkan inför efterkrigstidens problem
bryskhet äro ägnade att föda nya hat- och hämndinstinkter till
liv – med sikte på nya krig!
Naturligtvis kan ingen vettig människa rekommendera segerherrarna eller folken i de befriade länderna att försöka släta över
det förgångna och låtsa, som om ingenting hänt. Detta vore även
ur försonlighetens synpunkt ett ödesdigert misstag, då hatkänslorna därmed i brist på varje kanalisering skulle inkapslas. Här
gör sig rättfärdighetskravet påmint. I de befriade länderna är lä-
get i detta avseende relativt enkelt. En grundlig rättslig uppgö-
relse med quislingar och andra förrädare måste komma till stånd.
Detsamma gäller de gestapomän och andra, som inom landet begått terrordåd genom tortyr eller eljes. Sådana åtgärder dikteras helt enkelt av ett renlighetsbehov. Den största svårigheten
blir väl att med undvikande av lynchjustice hålla denna rengö-
ring inom rättens gränser. För att så må ske finns för våra västra
broderfolks vidkommande ingen bättre garant än de danska och
norska kyrkorna. De känna sitt ansvar.
Problemet Tyskland överskuggar alla andra. Den mening synes
nu ha högkonjunktur, som i lord Vansittart’s spår stämplar hela
tyska folket som krigsförbrytare och kräver behandling därefter.
Gränsdragningen mellan nazi-ledningen och det tyska folket, som
ännu under de första krigsåren upprätthölls, har alltmer utsuddats. Det är ju också riktigt, att tyskarna visat en förunderlig
lojalitet mot sina hårda herrar. Till detta konstaterande måste
emellertid i sanningens namn ett par reflexioner fogas. För det
första kan man i ett demokratiskt land knappast göra sig en föreställning om svårigheten för oppositionella riktningar att göra sig
gällande inom en diktatur, som har alla maktmedel och därtill en
utstuderad propagandaapparat till sitt förfogande. För det andra
ha åtminstone under de sista krigsåren de anglo-amerikanska makterna gjort sitt bästa att hjälpa den nazistiska propagandan genom att – i välment avsikt att förebygga en »dolkstötslegend»
– utbasunera sin ovilja att söka anknytning till oppositionella
riktningar inom. Tyskland. För det tredje har trots allt en stark
inre opposition förekommit; den nyligen på svenska utkomna boken »Misslyckad revolt» ger en god föreställning om denna rörelses innebörd, liksom den berättar, hur den efter juli-händelserna
i år kvästes i blod. Det finns ett annat Tyskland, om ock i bojor.
Europas framtid blir beroende av, i vad mån detta andra Tyskland
friges och – efter den oundvikliga likvideringen av nazismen –
får tillfälle att fritt bygga upp landet inifrån.
675
-·
John Cullberg
En i detta sammanhang viktig fråga gäller den tyska kyrkans
ställning under krigsåren. Man har menat, att även här idel lojalitet gentemot de makthavande förelegat. Detta är notoriskt felaktigt. Som biskop Auh~n i sin bok »Kyrkan och nationalsocialismen» påvisat, har en stark motståndsvilja hela tiden kommit
till synes inom både den :Katolska och den evangeliska kyrkan i
Tyskland. Understundom har man med den norska kyrkans handlingssätt i tankarna förebrått Tysklands kyrkor, att de inte hävdat sin ställning genom att formligen uppsäga sin trohetsplikt
gentemot staten. Jämförelsen haltar, så tillvida som den norska
kyrkan kunnat stå enig med sitt folk mot främmande inkräktare,
medan en motsvarande aktion inom de tyska kyrkorna hade betytt
ett ståndpunktstagande mot det egna folket, låt vara under en
tyrannisk ledning. Med detta påpekande bestrides icke, att man
kunde haft rätt att vänta klarare signaler och ett fastare uppträ-
dande inom de tyska kyrkosamfunden. –
Men hur skall rättfärdighetskravet tillämpas inom segermakternaY Ha de alls inga »krigsförbrytelser» på sitt samvetet Har
från deras sida ingen terror förekommiU Har förstörelsen av Tysklands städer verkligen alltigenom varit en militär nödvändighen
År namnet Katyn enbart en produkt av tysk propaganda~ Hur
har vederbörande farit fram i Polent I Balticumt Var anfallet
på Finland 1939 med sina följdföreteelser bara dikterat av omsorg
om egen säkerheU Hur förhåller det sig med respekten för de små
staternas oberoendet Obehagliga och kanske i nuvarande läge mycket olämpliga frågor. Kanske kunna de dock antyda några av de
besvärliga problem, som vänta ivrarna för rätt och rättfärdighet,
när bokslutet skall göras upp. Riktigare: Kanske kunna de något
illustrera den groteska demoni, som kännetecknar maktpolitiken
och som i verkligheten lämnar föga utrymme åt rättfärdighet.
Under alla omständigheter ha kyrkorna sin uppgift klar: De,
om några, skola hålla det allsidiga rättfärdighetskravet levande.
De, om några, skola predika korståg mot hatet och – för segermakternas del – mot sådana stillestånds- och fredsvillkor, vilka
måste ge hatkänslorna ny näring. Här gäller, vad som förut sagts:
Varje kyrka har att predika för sitt eget folk. De neutrala folkens kyrkor ha därmed inte betagits rätten att göra sin stämma
hörd. Men de måste tala i stor ödmjukhet, väl medvetna därom,
att rätten att frambära försonlighetens budskap sannerligen inte
vunnits genom någon moralisk eller religiös förtjänst.
676
. :. …
Kyrkan inför efterkrigstidens problem
IV.
Den sista huvudfrågan gäller principerna för uppbyggandet av
efterkrigstidens samhällsliv. Det kan diskuteras, i vilken utsträckning kyrkorna ha att bidraga till nyordningen genom utarbetandet av ett formligt socialpolitiskt och ekonomiskt program. Särskilt på amerikanskt håll har man under de senaste åren på denna
punkt utfört ett ytterst omfattande arbete. Jag hänvisar till den
vidlyftiga rapport, som hösten 1943 publicerades av de amerikanska
kyrkosamfundens Federal Council under rubriken »Christian Messages to the Peoples of the World». Hos oss har ett motsvarande
arbete om ock naturligtvis i vida mindre skala presterats på initiativ av Nordiska Ekumeniska Institutet i Sigtuna. (Se härom i den
förut omnämnda studieboken »Fred och återuppbyggnad».) Här
skall jag begränsa mig till trenne frågor av väsentlig betydelse.
Det är att vänta, att de elementära rättsprinciperna en lång tid
framåt skola befinna sig i gungning. Så är det alltid efter ödeläggande krig; denna gång försvåras läget ytterligare av den sabotageanda och privata eller halvprivata justice, som i de ockuperade länderna gjort sig starkt gällande. En av de allra angelägnaste efterkrigsuppgifterna blir att återupprätta respekten för rättens helgd. Detta är visserligen i första hand en uppgift för de
statliga organen. Men dels förutsätter statens rättsvårdande verksamhet en klar anslutning inom den allmänna opinionen, dels är det
icke uteslutet, att de statliga rättsorganen själva i detta avseende
kunna komma att sväva på målet, särskilt i f. d. ockuperade länder. I båda dessa avseenden åligger det kyrkan att otvetydigt
hävda rättens sak. Hon måste nämligen alltid erinra sig, att kravet på rättens helgd ingår som ett led i själva det kristna budskapet. ·At alla håll skall hon förkunna rättsordningen som en
gudomlig ordning, som måste upprätthållas. Vid behov måste hon
rikta detta anspråk även mot staten. Att hålla rätten vid makt är
kristet sett statens allra väsentligaste uppgift. Skulle staten svika
på denna punkt, måste kyrkan höja en fullt tydlig protest.- Här
torde saken vara fullt klar.
Vida värre att komma tillrätta med är den andra frågan: den
som gäller de militära maktmedlens vara eller icke vara i en kommande fredsordning. Problemet »kristendom och krig» torde under de närmaste åren få en våldsamt stegrad aktualitet. Om två
ting borde de flesta – kristna och icke kristna – kunna enas.
Det ena är, att intet statsliv, så långt vi kunna bedöma, kan bestå
49-44913 Svensk Tidskrift 1944 677
. ;•.._. __
John Cullberg
utan yttre maktutövning (»våld»). Det andra, att varje maktutövning skall ske under ansvar, vilket in concreto betyder, att maktens utövare äro ställda under politisk kontroll (vilket dock förvisso inte är någon effektiv garanti mot missbruk). Därtill kan ett
tredje läggas: Varje fredsarbete på lång sikt måste syfta till de
nationella staternas avrustning och militärmaktens överförande
på ett överstatligt kontrollorgan. Till denna fråga skall jag strax
återkomma. Detta är dock framtidsmusik Hur skola kyrkorna
nu ställa sig till rustningarna~ Att en avrustning av de besegrade
mitt i en eljes fullrustad värld med starka intressemotsättningar
inte löser problemet är uppenbart.
De senaste årens världshändelser ha avslöjat så mycket av krigets fruktansvärda demoni, att en fanatisk protest mot varje form
av krigsförberedelse kunde synas vara den enda försvarliga positionen ur kristen synpunkt. Nu äntligen måste kyrkorna säga sitt
absoluta non possumus till rustningarna. – J ag erkänner, att det
ligger något befriande över denna antimilitaristiska linje. Och likväl måste jag säga mig, att inte heller den innesluter problemets
lösning. Sanningen är den, att detta problem ur kristen synpunkt
är olösligt, vilket beror därpå, att det icke kan ställas från kristna
utgångspunkter. Det är här av vikt att erinra sig det i början
sagda: den kristna frågeställningen gäller själens frälsning och
upprättande av en kärlekens personliga gemenskap mellan människorna. Endast indirekt och »i distraktion» kan kristendomen
syssla med de politiska och kulturella spörsmålen. I den mån som en
kristen människa resp. den kristna kyrkan känner ansvar för den
världsliga sammanlevnadens villkor, framtvingas emellertid dessa
frågor. Därav följer en konstitutiv tvekluvenhet i frågeställningen, som lätt får skenet av halvhet och kompromiss. I varje
fall kan det inte bli tal om annat än en lösning ad interim.
Den interimslösning, som vi i detta läge ha att eftersträva, synes
inte kunna gå i annan riktning än bibehållande t. v. av en oundgängligt nödvändig militär beredskap under stark ansvarskontroll,
medan det politiska fredsarbetet inriktas på skapandet av den övernationella rättsordning, som så småningom skall bli i stånd att
effektivt reglera uppkommande tvister mellan folken.
Därmed har jag redan tangerat den tredje frågan, som gäller
den övernationella rättsordningen. Efter förra världskriget kom
Nationernas Förbund. Ingen lär väl bestrida, att tanken bakom
NF var både riktig och nödvändig, fast den från början kom att
radikalt förfuskas. Tvenne grundfel torde genast kunna konsta- 678
Kyrkan inför efterkrigstidens problem
teras. NF var – och förblev – ett segermakternas förbund utan
verklig vilja att konstruktivt kornrna till rätta med de besegrade
folkens problem. Vidare saknade det befogenhet och förrnåga att
effektuera fattade beslut, i den mån dessa gingo emot starka medlemmars intressen; sanktionssystemet gjorde definitivt bankrutt
inför Mussolinis abessinska rövartåg. Därbakom skymtar den
kanske svåraste bristen: NF byggde på höga etiska och rättsliga
principer, som emellertid dessvärre på grund av sekulariseringen
förlorat täckning i verkligheten.
Om icke en blivande internationell organisation »för fredens och
säkerhetens upprätthålli:mde» skall gå samrna väg, måste nämnda
konstruktionsfel undvikas. Linjerna från Dumbarton Oaks synas
ge vid handen, att man ämnar förse det nya folkförbundet med
maktmedel. Huruvida de bli tillräckliga gentemot en fronderande
stormakt torde vara tvivelaktigt; över huvud är det en stor svaghet, att den s. k. enhällighetsregeln avses bibehållen, varigenom
endast sådana beslut kunna fattas, varom alla stormakter äro ense.
Däremot förefaller det, som om frågan om de besegrades upptagande i organisationen inte ens allvarligt diskuterats. Och dock
är det en grundförutsättning för det nya folkförbundets framtid,
att icke blott de neutrala utan även de besegrade, givetvis efter
upprensning och en tids karantän, upptagas i gemenskapen.
Kyrkan kan icke stå ointresserad inför de åtgärder, som nu vidtagas för den internationella rättens nyordning. Till sitt väsen
är den kristna kyrkan obunden av folk- och rasgränser. En sådan
konstruktion av folkens sammanlevnad, att en verklig gemenskap
kornmer till stånd, ligger därför i linje med hennes egna intentioner. Det är den kristna kyrkan, som en gång skapat Västerlandets kulturella enhet. Skall den nuvarande splittringen övervinnas, måste det ske inifrån. Det betyder, att de politiska, ekonomiska, sociala och kulturella förbindelserna inte förslå långt,
om inte den religiösa enheten på nytt manifesteras.
Den yttersta förutsättningen för den mellanfolkliga rättens bestånd synes dock vara, att enskilda och folk nödgas till ny respekt
för de moraliska och rättsliga normernas helgd. Det måste bli realitet bakom de höga orden. Här har kyrkan en ofrånkomlig uppgift i morgondagens värld som instrument åt honom, som enligt
den garnmaltestamentliga profetian »skall utbreda rätten bland
folken».
679
KYRKAN
INFÖR EFTERKRIGSTIDENS PROBLEM
”Av biskop JOHN CULLBERG, Västerås
I.
KRIGSFINALEN fyller knappast mänskligheten med de ljusa
förhoppningar, som borde vara naturliga inför utsikten att ha slutet på eländet inom räckhåll. Den andliga och materiella förstö-
relsen har varit och är så ohygglig, att »varning för fredsoptimism» inte förefaller vara av behovet påkallad. I själva verket
anta efterkrigsproblemen nära nog större proportioner än de rent
militära frågorna. För vår del innesluter det myckna sysslandet
med dessa ting onekligen den risken, att vi kunna suggerera oss
till att tro oss vara utanför den omedelbara farozonen. Detta vore
en stor olycka. Ännu kan vad som helst hända när som helst. Beredskapsandan får inte ett ögonblick slappna. Även under denna
bestämda förutsättning blir emellertid efterkrigsplaneringen med
var dag alltmera angelägen.
Den stora huvudfrågan, som innesluter alla delproblem, är ju
denna: Hur skall en övergång till normala, fredliga förhållanden
kunna åstadkommas inom folk och mellan folk, som under mer än
ett halvt decennium varit helt omställda för krigföring och vilkas
krafter spänts ett gott stycke över bristningsgränsen~ Det är denna
fråga – i dess politiska, sociala, ekonomiska, moraliska och religiösa aspekter – som det blir den nu levande generationens fantastiskt svåra uppgift att söka besvara.-
Här skall frågan ställas ur en begränsad men väsentlig synvinkel: Hur ställer sig den kristna kyrkan till efterkrigstidens problem~ Vilket bidrag kan hon ge till dess lösning~
Kanske tarvar en på sistone tämligen omdebatterad principfråga
till en början någon belysning. Det är ju ett faktum, att kyrkans
gamla förbindelser med kulturlivet genom sekulariseringen kraftigt luckrats upp. På kulturradikalt håll ser man häri ett uttryck
för att kyrkan saknar verklig kulturbetydelse, varför man inte kan
vänta sig något nämnvärt bidrag från hennes sida i återuppbyggnadsarbetet. Vissa kristna kretsar acceptera denna uppfattning
666
Kyrkan inför efterkrigstidens problem
och låta den bli motiv för att dra sig undan ansvaret för den västerländska kulturens framtid. När kulturen visar bort de kristna
idealen, så ger detta vid handen, att den är i det ondas våld. Världskatastrofen låter oss se, vart detta leder hän. För de kristna gäller
det under sådana omständigheter att hålla sig obesmittade av världen för att så undgå att dras med i den allmänna domen. Den
eskatologiska kristendomsuppfattningen, som gärna skärpes i katastroftider, betonar vida starkare spänningen i förhållande till
kulturuppgifterna än ansvaret för desamma.
Det är väl värt att här ta sig en funderare. Ligga dessa efterkrigsproblem verkligen innanför kyrkans arbetsområde~ Hör det
med till kyrkans kallelse att syssla med uppklarande av det sekulariserade Västerlandets konkursbo~- Jag kommer att utan tvekan svara ja på den frågan – men endast mot bakgrund av ett
mycket bestämt nej.
Det är icke kyrkans uppgift att söka rädda den västerländska
kulturen. Kyrkan är, för att bruka den paulinska bilden, »Kristi
kropp», d. v. s. organet för Kristusandens verksamhet i världen.
Som sådan har hon till sin enda centrala uppgift att föra det av
Kristus utförda frälsningsverket vidare till nya släktled. Men
Kristi frälsningsverk åsyftade icke att rädda kulturvärden utan
människosjälar. Det Gudsrike, i vilket kyrkan har sin yttersta
riktpunkt, är icke en ordning, som hör denna världen till; det upprättas först i och med världsdomen-med »nya himlar och en ny
jord, där rättfärdighet bor». Ad interim är Gudsriket enbart en
hjärtats angelägenhet, som yttrar sig i rent personliga relationer:
trons gemenskap med Gud och kärlekens gemenskap med män- . niskor. Detta förutsätter i sin tur frälsning från de onda världsmakter, som stå Gudsviljan emot.
Denna huvudaspekt får kyrkan aldrig glömma, om hon vill
undgå svek mot sitt väsen och sin uppgift. Att på en enda punkt
identifiera sig med världen och dess ordningar är för kyrkan ett
syndafall, som oundvikligen medför kraftlöshet och upplösning
inifrån.
Och likväl kan kyrkan inte stå ointresserad och oengagerad inför
världsskeendet. Till hennes innersta väsen hör ju inte bara tron
på Gud utan även kärleken till nästan – och nästan är mitt i
världen och beroende av dess ordningar.
D:r Erik Hj. Linder har i en uppsats uttryckt saken så,
att kyrkan (kristendomen) utför sin kulturgärning »liksom i
distraktion», medan hon egentligen sysslar med något annat. Detta
667
,-!’l_
-· ·-~ -·
J ohn Cullberg
är ju alldeles riktigt. Men på samma gång är det tydligt, att denna
»distraktion» visar en märklig följdriktighet. Det hänger samman
med att »det andra», som är kyrkans egentliga uppgift, inte enbart
framträder i utom- och övervärldsliga företeelser, utan också i förhållandet till människor, som äro inställda i konkreta, världsliga situationer. Å ven om kyrkan i och för sig saknar intresse för kulturinstitutionerna, så har hon intresse av de människor, som äro beroende av dessa institutioner, och kan därför inte undgå att rikta
sin uppmärksamhet även på dessa. Den barmhärtige samariten
ville helt enkelt rädda en medmänniska från att gå under. I den
stunden anade han inte, att han under kommande årtusenden skulle
stå som en symbol inte bara för sjukvård och diakoni, utan också
för hela den humanitära verksamhet, som byggt upp organisationer
av gigantiska mått. Med rätta har det också under debatten om
kyrkan och efterkrigsproblemen framhållits, att redan liknelsen
om den barmhärtige samariten nödgar kyrkan att lämna varje
tanke på from eller förnäm isolering och efter sina linjer dristigt
gripa sig an de svåra uppgifterna.
II.
Vilka äro nu kyrkans uppgifter i efterkrigstidens kaos~ Vad
skall hon ta sig till med den sönderslagne mannen i landsvägsdikeU
Med utgångspunkt i den antydda liknelsen är det naturligt, om
blicken närmast riktas mot det humanitära hjälparbetet. Det är uppenbart, att kyrkan måste göra en behjärtad insats just i denna
verksamhet. Detta behöver inte med nödvändighet innebära, att
kyrkan etablerar en egen hjälpverksamhet på alla de områden, där
hon vill ge sitt bidrag. I själva verket är det i många avseenden
både mest naturligt och mest praktiskt, att kyrkan inordnar sitt arbete under redan befintliga hjälporganisationer: Röda korset,
Rädda barnen, Hjälp krigets offer o. s. v. Kyrkan har anledning erinra sig, att dessa sammanslutningar äro äktfödda ätteläggar till
evangeliet, och har därför att ge dem sitt stöd genom kollekter och
andra insamlingar samt- icke minst- genom att ställa personliga
krafter till förfogande. För en folkkyrka sådan som vår ligger det
härvid särskilt nära till hands att bevara kontakten åt olika håll
och bidraga till att bygga upp hjälpverksamheten på bredast möjliga basis. Ett särskilt problem utgör förhållandet till det på den
allierade sidan inrättade statliga organet för hjälparbetet UNRRA
(United Nations’ Relief and Rehabilitation Administration). Det
668
Kyrkan inför efterkrigstidens problem
förefaller, som om denna organisation med sina väldiga ekonomiska
resurser skulle utrustas med något slags monopol för hjälpverksamheten i de ockuperade och besegrade länderna. Detta skulle bli en
betänklig black om foten på den svenska verksamheten, i all synnerhet som UNRRA:s program är starkt politiskt färgat. Kyrkosamfunden i segrarländerna ha en viktig uppgift i att med allt
eftertryck hävda, att den enda hållbara principen för humanitär
verksamhet är den, att hjälp skall lämnas, där hjälp behöves, det
må sedan gälla allierade eller f. d. fiendefolk.
-·
F. ö. torde det med hänsyn till de gigantiska hjälpbehoven snart
nog visa sig omöjligt att komma någon vart med privata aktioner. Det enda riktiga synes vara, att det internationella hjälparbetet under den närmaste tiden framåt även hos oss blir en statlig angelägenhet i så måtto, att det finansieras genom av riksdagen
anslagna medel. Detta betyder icke, att vare sig kyrkan eller de nu
arbetande hjälporganisationerna bli överflödiga. Det personliga
initiativet är alltid av nöden, om inte arbetet skall byråkratiseras.
Och välkvalificerade personliga krafter måste stå till förfogande
för hjälpens förmedling. Frälsningsarmen torde vara den religiösa
organisation i vårt land, som på denna punkt mest målmedvetet
gått till uppgiften. Men även inom kyrkan har åtskilligt gjorts.
I en situation, där den kroppsliga och den andliga hjälpen äro så
nära förknippade med varandra, säger det sig självt, att kyrkan
med sin diakonala inställning till hjälpproblemet äger resurser,
som böra utnyttjas.
I ett avseende har kyrkan liksom övriga kristna samfund i vårt
land uppgifter, som kräva särskilda åtgärder. Det gäller den direkta hjälpen till kyrkosamfunden i de krigförande och ockuperade länderna. Dessa ha i stor utsträckning förlorat det nödvändigaste för att kunna bedriva en någotsånär normal verksamhet:
kyrkor och andra samlingslokaler, biblar och religiös litteratur
– för att icke tala om de personliga krafterna. Det är närmast
med tanke på detta läge, som vår kyrka parallellt med de fria
samfunden har igångsatt riksinsamlingen »Till bröders hjälp».
Denna aktion tar sikte på både kroppslig och andlig nöd i våra
nordiska grannländers kyrkor, men det är meningen, att hjälp skall
kunna lämnas även åt andra håll.
Kyrkans väsentligaste uppgifter komma emellertid under efterkrigstiden – liksom i normala tider – att ligga på den religiösa
linjen. Här föreligger för kyrkans del ett så oerhört betydelsefullt
669
,..-.
·-~ ·~.
John Cullberg
verksamhetsområde, att hon egentligen knappast skulle ha tid över
för något annat.
Den närmast till hands liggande uppgiften är den kristna förkunnelsen. Det kan ju tyckas, att denna uppgift består tämligen
oförändrad under växland(il tidsskeden. Men det är ju ofrånkomligt, att förkunnelsen kommer i en helt ny situation i det läge,
som nu uppstått i Västerlandet. Så klart och fulltonigt som aldrig
förr måste kyrkan till ett andligen otroligt desorienterat släkte
bära fram sitt budskap om Guds uppenbarelse i Jesus Kristus.
Ingenting av nötta schabloner får hindra människorna att få syn
på att detta är en verklighet, den enda verklighet, på vilken det
förödda livet åter kan byggas upp. En sak är härvid av särskild
vikt. Kyrkan får i sin förkunnelse icke anlägga någon överlägsen
mästarton. »Hade människorna bara gjort och levat, som vi ha
sagt …». På samma gång som hon ger en fast ledning såsom förvaltare av det fasta Guds ord, skall hon öppet vidgå sin andel i
världsskulden och tidsnöden. Kanske icke så mycket genom ideliga
syndabekännelser som fastmer därigenom, att hon visar sig solidarisk med den fallna och blödande mänskligheten- så som Jesus
själv kunde hjälpa och vägleda, därigenom att han gick in under
mänsklighetens skuld. Detta kan nu inte ske utan en radikal fördjupning i kyrkosamfundens eget liv. Skall det väldiga ansvar,
som efterkrigstiden lägger på oss kristna, äntligen driva oss så
långt in mot centrum, att vi glömma gnat och kiv om småting
för att helt kunna stå till förfogande, där vår tjänst är av nöden’
Förkunnaruppgiften tillkommer givetvis de olika kyrkosamfunden med hänsyn till det egna folket. En kristen kyrka kan härvid
svårligen ingripa på ett annat kyrkosamfunds nationella arbetsfält. Varje samfund behöver en särskild väckelse och fördjupning
för att kunna rätt fylla sin kallelse inom sitt eget folk. Det gäller
såväl de krigförande folkens som de neutralas kyrkor.
Härtill kommer nu den andra religiösa huvuduppgiften: missionen. Efterkrigstidens missionsproblem torde bli utomordentligt
komplicerat. Redan de krigförande folkens återupptagande av
gamla missionsfält, från vilka de under kriget varit avstängda,
kommer att vålla stora svårigheter, så länge det ömsesidiga misstroendet kvarstår. Vidare är det mer än naturligt, om de icke
kristna folken efter vad som hänt uppfyllas av en radikal skepsis
gentemot de kristnas anspråk på religiös och moralisk ledarställning. Det är inte alltid så lätt för det enkla sinnet att skilja mellan de »kristna» och kristendomen. Slutligen har mångenstädes i
670
Kyrkan inför efterkrigstidens problem
den icke kristna världen en helt ny situation skapats genom de
politiska omvälvningarna. Främst har man här anledning att
tänka på de starka nationalistiska rörelserna i stora delar av det
Asien, som hittills varit föremål för europeisk och amerikansk mission. Det kan på allvar ifrågasättas, om de vita missionärerna över
huvud komma att lämnas fritt tillträde till exempelvis ett nationaliserat Indien. Det japanska problemet blir givetvis beroende
av krigets utgång i östasien. Skulle den anglo-amerikanska kraften inte förslå till att krossa den nuvarande regimen i Japan, torde
den kristna kyrkan där komma att sitta mycket trångt, i den mån
den inte helt ombildas i nationalistisk riktning och därmed själv
förlorar sin religiösa slagkraft. I motsatt fall ställer sig ju saken ur denna synpunkt annorlunda. Under alla omständigheter
kommer oviljan och misstänksamheten mot de vita att bestå. Om
de politiska förutsättningarna för mission i Kina är det måhända
allra svårast att nu döma. Chiang Kai-shek’s ställning synes icke
vara så stark som förut; skulle han försvinna från arenan, förlorar
den kristna kyrkan ett av sina betydelsefullaste stöd inom det kinesiska området.
I detta läge måste man emellertid erinra sig, att den kristna
missionen aldrig varit beroende av de politiska maktkonstellationerna. Ofta har den arbetat bäst under yttre svårigheter; »martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde». Vidare har kristendomen
inom nämnda områden numera en såpass stark ställning, att man
synes kunna reda sig tämligen bra utan stöd utifrån. Efterkrigsåren torde i själva verket bli ett generalprov för de inhemska
kristna kyrkorna i Asien. Den möjligheten har även diskuterats,
att missionerande krafter skulle kunna utbytas mellan de asiatiska
folken. Kinesiska missionärer kunde tänkas bli väl sedda i Indien
och vice versa.
Hur som helst – missionsarbetet kan ändra metoder, men det
kan inte upphöra. Den religiösa motiveringen för världsmissionen
kvarstår oförändrad. Härtill kommer det nya lägets krav på alla
goda krafter, som kunna verka i fredens och återuppbyggnadens
tjänst. Det är väl värt att minnas, att den kristna kyrkan är den
enda international, som ideellt sett hållit under krigsåren. Världsmissionen kan därför även ur en utvärtes synpunkt betyda oerhört
mycket för återknytandet av de avbrutna förbindelserna mellan
folken. Ha de s. k. kristna folken bragt kristendomen i vanrykte,
så är det missionens sak att ställa detta till rätta och därmed även
671
,..-.
-~.. . ···=–·-·~~~·· :.. !….~..
-·
— -~——————————-~
John Cullberg
skapa utrymme för kristendomen att verka i folkförsoningens
tecken.
Den tredje religiösa huvuduppgiften är den ekumeniska. Skall
den kristna kyrkan kunna uträtta något i enande och försonande
riktning, måste hon så långt möjligt stå enig inåt. Här råder en
ständig växelverkan mellån nationell och internationell ekumenik.
I detta sammanhang är det icke möjligt att beröra de ekumeniska problemen av i dag. De äro många och svåra. Jag vill endast erinra därom, att ekumeniken hade sin blomstringstid efter
förra världskriget. Sin kraftigaste manifestation fick den i »kristenhetens möte i Stockholm» 1925, som såg ut att öppna helt nya
perspektiv för de västerländska (delvis även de orientaliska)
kyrkosamfundens sammanlevnad. Detta sammanhängde med att
den evangeliska kristenheten då hade en stor, inspirerande och vittfamnande personlighet att samlas omkring, och att denne icke tillhörde något av de folk, som varit engagerade i världskampen.
För den som spanar efter vad som sker i det som synes ske är
det ingen tillfällighet, att Nathan Söderblom tillträdde sitt ämbete våren innan första världskriget bröt ut. Nu föreligger icke
samma tillgång – och det hade väl också varit för mycket begärt. Länge gingo tankarna till ärkebiskopen av Canterbury, William Temple, som var en gestalt av stora mått och som hade kunnat betyda mycket, låt vara att han tillhörde ett krigförande land.
Hans död för ett par månader sedan kändes därför som ett särskilt hårt slag.
Under dessa omständigheter är det kanske inte underligt, om
mångas blickar söka sig till Rom. Som en parallell till det nyss
sagda kan man peka på det symboliska i att Pius XII besteg påvestolen våren innan det nuvarande världskriget begynte. Onekligen
har han rika personliga förutsättningar för att ta ledningen i det
kristna freds- och återuppbyggnadsarbetet, inte minst genom sina
diplomatiska förbindelser. Världen har också fått lyssna – och
verkligen lyssnat- till en rad uttalanden av honom med sikte på
den kommande freden. Men kan han bli en ekumenisk centralgestalt~ Var och en som något känner den romerska kyrkans inställning till andra kyrkosamfund, måste besvara den frågan med
nej. En kristenhet under påvlig ledning är tänkbar endast på det
villkoret, att de evangeliska kyrkorna förneka sig själva och återvända i Roms stora modersfamn. I en viss, begränsad utsträckning synes emellertid ett samgående vara möjligt. Påvens »fem
punkter» från julen 1939 ha sålunda upptagits och godkänts av
672
Kyrkan inför efterkrigstidens problem
samtliga stora kyrkosamfund i England, alltså icke blott av den
romerska och den anglikanska kyrkan utan även av frikyrkosamfunden. Här spåras i varje fall upptakten till en allmänkyrklig
linje i själva fredsfrågan.
Man får emellertid inte glömma, att den ekumeniska världsorganisationen alltjämt fungerar, även om de mellanfolkliga kommunikationerna till god del varit avbrutna. Det 1937 bildade »Kyrkornas världsråd» representerar f. n. nära 90 kyrkosamfund i ett
30-talländer. Detta organ för samverkan mellan världens kyrkor
kommer säkerligen att få betydande efterkrigsuppgifter. Såväl
i Amerika och England som hos oss har arbetet grundligt förberetts genom forsknings- och studiearbete. (Härom närmare i direktor Harry Johanssons uppsats »Kyrkorna och efterkrigsproblemen» i den nyligen utkomna studieboken »Fred och återuppbyggnad».)
III.
Därmed är jag redan inne på frågan om det fredsprogram, kring
vilket kyrkorna skulle kunna enas. Det är en fred, som på skilda
håll karakteriserats med orden »rättfärdig och varaktig». Varaktigheten förutsätter i sin tur utan ringaste tvivel ett stort mått
av försonlighet.
Kanske bör det här förutskickas, att enighet icke föreligger bland
kyrkans män i vårt land beträffande önskvärdheten, att kyrkan
över huvud uttalar sig i själva fredsfrågan. Somliga mena, att
man bör vara mycket tystlåten beträffande dessa ting. Vi skonade
svenskar sakna moralisk rätt att sätta oss till doms över de hårt
prövade folkens sätt att fixera fredsvillkoren, sedan de äntligen
fått övertaget. Det viktiga är f. ö. icke, framhålles det, att påverka
fredsslutet; det viktiga är att vara med i återuppbyggnadsarbetet.
Det kan välligga något sanningsmoment i detta. Men å andra sidan får man inte glömma, att återuppbyggnaden är i hög grad
beroende av fredens utgestaltning. Och är det så alldeles visst,
att krigsdeltagandet med sin oerhörda psykiska påfrestning skapar de gynnsammaste förutsättningarna för att bedöma, hur en
framtidsduglig fred måste se uU
Rättfärdighet och försonlighet skulle alltså vara kännetecknen
på en fred, som man kan vänta blir varaktig. Vilket är det första~
Betraktar man fredsslutet som en dom över »krigsförbrytare»,
måste givetvis rättfärdighetskravet sättas i första rummet. Se- 673
….._
John Cullberg
dan domen fällts och rättfärdigheten fått sitt, kan man börja tänka
på försonlighet. Ser man återigen saken så, att freden skall syfta
till folkförsoning med sikte på framtida sammanlevnad, måste rättfärdigheten underordnas försonligheten. D. v. s. rätten skall utkrävas jämnt så långt som det är nödvändigt, för att inte försoningspolitiken skall bli en chimär. För egen del kan jag inte annat än låta sistnämnda betraktelsesätt bli avgörande – även därför att rättfärdighetskravet i detta sammanhang aldrig kan bli
helt tillgodosett. Jag återkommer till detta.
Alltså: Första förutsättningen för en varaktig fred är viljan till
försonlighet från segermakternas sida, vilket betyder ett systematiskt undertryckande av hat- och hämndinstinkterna hos de egna
folken, liksom i möjligaste mån undanröjande av anledningarna
till sådana instinkters framväxande hos de besegrade.
Det är överflödigt att närmare utföra, vilka fantastiska svå-
righeter som föreligga för ett förverkligande av denna förutsättning. Aldrig har väl folkhatet glött hetare än nu, särskilt i de
ockuperade länderna och de av bombningarna härjade områdena
(där icke hatet dämpats ned av en nästan ändå farligare tillfällig apati). Med den stegrade terrorismen från tysk sida växer detta
hat katastrofalt bland de undertryckta. Den som till äventyrs anser sig kunna bagatellisera denna omständighet bör studera en
uppsats av signaturen Björn Arne Rygg: Folkehat og »international forståelse», införd i Svensk Tidskrift i somras (s. 434 ff.). Sedan dess ha tyskarna genom sina otroligt brutala åtgärder i Nordnorge och Nordfinland ytterligare belastat sitt skuldkonto. Det är
psykologiskt mer än begripligt, om de som upplevt sådant på nära
håll vifta bort varje antydan om försonlighet såsom något helt
ovidkommande. Det är lika begripligt, om man i detta sammanhang undanber sig svenska pekpinnar. Och ändå är det icke möjligt för försonlighetspolitikens förespråkare att diskret dra sig tillbaka. Allt hat är destruktivt. Ur dess jordmån kan intet gott
växa för framtiden. Det torde också vara skäl att minnas, att de
nu ockuperade länderna ur denna synpunkt icke komma att representera det svåraste framtidsproblemet. Här kan man dock
vänta en någorlunda snabb övergång till normala förhållanden, så snart kriget upphört. Värre blir situationen hos de besegrade, om segermakterna fullfölja sina nu förebådade intentioner. En för längre tid genomförd ockupation av Tyskland blir
ingen billig affär – varken för segrare eller besegrade. Ett slikt
företag lär icke kunna genomföras utan åtgärder, som genom sin
674
Kyrkan inför efterkrigstidens problem
bryskhet äro ägnade att föda nya hat- och hämndinstinkter till
liv – med sikte på nya krig!
Naturligtvis kan ingen vettig människa rekommendera segerherrarna eller folken i de befriade länderna att försöka släta över
det förgångna och låtsa, som om ingenting hänt. Detta vore även
ur försonlighetens synpunkt ett ödesdigert misstag, då hatkänslorna därmed i brist på varje kanalisering skulle inkapslas. Här
gör sig rättfärdighetskravet påmint. I de befriade länderna är lä-
get i detta avseende relativt enkelt. En grundlig rättslig uppgö-
relse med quislingar och andra förrädare måste komma till stånd.
Detsamma gäller de gestapomän och andra, som inom landet begått terrordåd genom tortyr eller eljes. Sådana åtgärder dikteras helt enkelt av ett renlighetsbehov. Den största svårigheten
blir väl att med undvikande av lynchjustice hålla denna rengö-
ring inom rättens gränser. För att så må ske finns för våra västra
broderfolks vidkommande ingen bättre garant än de danska och
norska kyrkorna. De känna sitt ansvar.
Problemet Tyskland överskuggar alla andra. Den mening synes
nu ha högkonjunktur, som i lord Vansittart’s spår stämplar hela
tyska folket som krigsförbrytare och kräver behandling därefter.
Gränsdragningen mellan nazi-ledningen och det tyska folket, som
ännu under de första krigsåren upprätthölls, har alltmer utsuddats. Det är ju också riktigt, att tyskarna visat en förunderlig
lojalitet mot sina hårda herrar. Till detta konstaterande måste
emellertid i sanningens namn ett par reflexioner fogas. För det
första kan man i ett demokratiskt land knappast göra sig en föreställning om svårigheten för oppositionella riktningar att göra sig
gällande inom en diktatur, som har alla maktmedel och därtill en
utstuderad propagandaapparat till sitt förfogande. För det andra
ha åtminstone under de sista krigsåren de anglo-amerikanska makterna gjort sitt bästa att hjälpa den nazistiska propagandan genom att – i välment avsikt att förebygga en »dolkstötslegend»
– utbasunera sin ovilja att söka anknytning till oppositionella
riktningar inom. Tyskland. För det tredje har trots allt en stark
inre opposition förekommit; den nyligen på svenska utkomna boken »Misslyckad revolt» ger en god föreställning om denna rörelses innebörd, liksom den berättar, hur den efter juli-händelserna
i år kvästes i blod. Det finns ett annat Tyskland, om ock i bojor.
Europas framtid blir beroende av, i vad mån detta andra Tyskland
friges och – efter den oundvikliga likvideringen av nazismen –
får tillfälle att fritt bygga upp landet inifrån.
675
-·
John Cullberg
En i detta sammanhang viktig fråga gäller den tyska kyrkans
ställning under krigsåren. Man har menat, att även här idel lojalitet gentemot de makthavande förelegat. Detta är notoriskt felaktigt. Som biskop Auh~n i sin bok »Kyrkan och nationalsocialismen» påvisat, har en stark motståndsvilja hela tiden kommit
till synes inom både den :Katolska och den evangeliska kyrkan i
Tyskland. Understundom har man med den norska kyrkans handlingssätt i tankarna förebrått Tysklands kyrkor, att de inte hävdat sin ställning genom att formligen uppsäga sin trohetsplikt
gentemot staten. Jämförelsen haltar, så tillvida som den norska
kyrkan kunnat stå enig med sitt folk mot främmande inkräktare,
medan en motsvarande aktion inom de tyska kyrkorna hade betytt
ett ståndpunktstagande mot det egna folket, låt vara under en
tyrannisk ledning. Med detta påpekande bestrides icke, att man
kunde haft rätt att vänta klarare signaler och ett fastare uppträ-
dande inom de tyska kyrkosamfunden. –
Men hur skall rättfärdighetskravet tillämpas inom segermakternaY Ha de alls inga »krigsförbrytelser» på sitt samvetet Har
från deras sida ingen terror förekommiU Har förstörelsen av Tysklands städer verkligen alltigenom varit en militär nödvändighen
År namnet Katyn enbart en produkt av tysk propaganda~ Hur
har vederbörande farit fram i Polent I Balticumt Var anfallet
på Finland 1939 med sina följdföreteelser bara dikterat av omsorg
om egen säkerheU Hur förhåller det sig med respekten för de små
staternas oberoendet Obehagliga och kanske i nuvarande läge mycket olämpliga frågor. Kanske kunna de dock antyda några av de
besvärliga problem, som vänta ivrarna för rätt och rättfärdighet,
när bokslutet skall göras upp. Riktigare: Kanske kunna de något
illustrera den groteska demoni, som kännetecknar maktpolitiken
och som i verkligheten lämnar föga utrymme åt rättfärdighet.
Under alla omständigheter ha kyrkorna sin uppgift klar: De,
om några, skola hålla det allsidiga rättfärdighetskravet levande.
De, om några, skola predika korståg mot hatet och – för segermakternas del – mot sådana stillestånds- och fredsvillkor, vilka
måste ge hatkänslorna ny näring. Här gäller, vad som förut sagts:
Varje kyrka har att predika för sitt eget folk. De neutrala folkens kyrkor ha därmed inte betagits rätten att göra sin stämma
hörd. Men de måste tala i stor ödmjukhet, väl medvetna därom,
att rätten att frambära försonlighetens budskap sannerligen inte
vunnits genom någon moralisk eller religiös förtjänst.
676
. :. …
Kyrkan inför efterkrigstidens problem
IV.
Den sista huvudfrågan gäller principerna för uppbyggandet av
efterkrigstidens samhällsliv. Det kan diskuteras, i vilken utsträckning kyrkorna ha att bidraga till nyordningen genom utarbetandet av ett formligt socialpolitiskt och ekonomiskt program. Särskilt på amerikanskt håll har man under de senaste åren på denna
punkt utfört ett ytterst omfattande arbete. Jag hänvisar till den
vidlyftiga rapport, som hösten 1943 publicerades av de amerikanska
kyrkosamfundens Federal Council under rubriken »Christian Messages to the Peoples of the World». Hos oss har ett motsvarande
arbete om ock naturligtvis i vida mindre skala presterats på initiativ av Nordiska Ekumeniska Institutet i Sigtuna. (Se härom i den
förut omnämnda studieboken »Fred och återuppbyggnad».) Här
skall jag begränsa mig till trenne frågor av väsentlig betydelse.
Det är att vänta, att de elementära rättsprinciperna en lång tid
framåt skola befinna sig i gungning. Så är det alltid efter ödeläggande krig; denna gång försvåras läget ytterligare av den sabotageanda och privata eller halvprivata justice, som i de ockuperade länderna gjort sig starkt gällande. En av de allra angelägnaste efterkrigsuppgifterna blir att återupprätta respekten för rättens helgd. Detta är visserligen i första hand en uppgift för de
statliga organen. Men dels förutsätter statens rättsvårdande verksamhet en klar anslutning inom den allmänna opinionen, dels är det
icke uteslutet, att de statliga rättsorganen själva i detta avseende
kunna komma att sväva på målet, särskilt i f. d. ockuperade länder. I båda dessa avseenden åligger det kyrkan att otvetydigt
hävda rättens sak. Hon måste nämligen alltid erinra sig, att kravet på rättens helgd ingår som ett led i själva det kristna budskapet. ·At alla håll skall hon förkunna rättsordningen som en
gudomlig ordning, som måste upprätthållas. Vid behov måste hon
rikta detta anspråk även mot staten. Att hålla rätten vid makt är
kristet sett statens allra väsentligaste uppgift. Skulle staten svika
på denna punkt, måste kyrkan höja en fullt tydlig protest.- Här
torde saken vara fullt klar.
Vida värre att komma tillrätta med är den andra frågan: den
som gäller de militära maktmedlens vara eller icke vara i en kommande fredsordning. Problemet »kristendom och krig» torde under de närmaste åren få en våldsamt stegrad aktualitet. Om två
ting borde de flesta – kristna och icke kristna – kunna enas.
Det ena är, att intet statsliv, så långt vi kunna bedöma, kan bestå
49-44913 Svensk Tidskrift 1944 677
. ;•.._. __
John Cullberg
utan yttre maktutövning (»våld»). Det andra, att varje maktutövning skall ske under ansvar, vilket in concreto betyder, att maktens utövare äro ställda under politisk kontroll (vilket dock förvisso inte är någon effektiv garanti mot missbruk). Därtill kan ett
tredje läggas: Varje fredsarbete på lång sikt måste syfta till de
nationella staternas avrustning och militärmaktens överförande
på ett överstatligt kontrollorgan. Till denna fråga skall jag strax
återkomma. Detta är dock framtidsmusik Hur skola kyrkorna
nu ställa sig till rustningarna~ Att en avrustning av de besegrade
mitt i en eljes fullrustad värld med starka intressemotsättningar
inte löser problemet är uppenbart.
De senaste årens världshändelser ha avslöjat så mycket av krigets fruktansvärda demoni, att en fanatisk protest mot varje form
av krigsförberedelse kunde synas vara den enda försvarliga positionen ur kristen synpunkt. Nu äntligen måste kyrkorna säga sitt
absoluta non possumus till rustningarna. – J ag erkänner, att det
ligger något befriande över denna antimilitaristiska linje. Och likväl måste jag säga mig, att inte heller den innesluter problemets
lösning. Sanningen är den, att detta problem ur kristen synpunkt
är olösligt, vilket beror därpå, att det icke kan ställas från kristna
utgångspunkter. Det är här av vikt att erinra sig det i början
sagda: den kristna frågeställningen gäller själens frälsning och
upprättande av en kärlekens personliga gemenskap mellan människorna. Endast indirekt och »i distraktion» kan kristendomen
syssla med de politiska och kulturella spörsmålen. I den mån som en
kristen människa resp. den kristna kyrkan känner ansvar för den
världsliga sammanlevnadens villkor, framtvingas emellertid dessa
frågor. Därav följer en konstitutiv tvekluvenhet i frågeställningen, som lätt får skenet av halvhet och kompromiss. I varje
fall kan det inte bli tal om annat än en lösning ad interim.
Den interimslösning, som vi i detta läge ha att eftersträva, synes
inte kunna gå i annan riktning än bibehållande t. v. av en oundgängligt nödvändig militär beredskap under stark ansvarskontroll,
medan det politiska fredsarbetet inriktas på skapandet av den övernationella rättsordning, som så småningom skall bli i stånd att
effektivt reglera uppkommande tvister mellan folken.
Därmed har jag redan tangerat den tredje frågan, som gäller
den övernationella rättsordningen. Efter förra världskriget kom
Nationernas Förbund. Ingen lär väl bestrida, att tanken bakom
NF var både riktig och nödvändig, fast den från början kom att
radikalt förfuskas. Tvenne grundfel torde genast kunna konsta- 678
Kyrkan inför efterkrigstidens problem
teras. NF var – och förblev – ett segermakternas förbund utan
verklig vilja att konstruktivt kornrna till rätta med de besegrade
folkens problem. Vidare saknade det befogenhet och förrnåga att
effektuera fattade beslut, i den mån dessa gingo emot starka medlemmars intressen; sanktionssystemet gjorde definitivt bankrutt
inför Mussolinis abessinska rövartåg. Därbakom skymtar den
kanske svåraste bristen: NF byggde på höga etiska och rättsliga
principer, som emellertid dessvärre på grund av sekulariseringen
förlorat täckning i verkligheten.
Om icke en blivande internationell organisation »för fredens och
säkerhetens upprätthålli:mde» skall gå samrna väg, måste nämnda
konstruktionsfel undvikas. Linjerna från Dumbarton Oaks synas
ge vid handen, att man ämnar förse det nya folkförbundet med
maktmedel. Huruvida de bli tillräckliga gentemot en fronderande
stormakt torde vara tvivelaktigt; över huvud är det en stor svaghet, att den s. k. enhällighetsregeln avses bibehållen, varigenom
endast sådana beslut kunna fattas, varom alla stormakter äro ense.
Däremot förefaller det, som om frågan om de besegrades upptagande i organisationen inte ens allvarligt diskuterats. Och dock
är det en grundförutsättning för det nya folkförbundets framtid,
att icke blott de neutrala utan även de besegrade, givetvis efter
upprensning och en tids karantän, upptagas i gemenskapen.
Kyrkan kan icke stå ointresserad inför de åtgärder, som nu vidtagas för den internationella rättens nyordning. Till sitt väsen
är den kristna kyrkan obunden av folk- och rasgränser. En sådan
konstruktion av folkens sammanlevnad, att en verklig gemenskap
kornmer till stånd, ligger därför i linje med hennes egna intentioner. Det är den kristna kyrkan, som en gång skapat Västerlandets kulturella enhet. Skall den nuvarande splittringen övervinnas, måste det ske inifrån. Det betyder, att de politiska, ekonomiska, sociala och kulturella förbindelserna inte förslå långt,
om inte den religiösa enheten på nytt manifesteras.
Den yttersta förutsättningen för den mellanfolkliga rättens bestånd synes dock vara, att enskilda och folk nödgas till ny respekt
för de moraliska och rättsliga normernas helgd. Det måste bli realitet bakom de höga orden. Här har kyrkan en ofrånkomlig uppgift i morgondagens värld som instrument åt honom, som enligt
den garnmaltestamentliga profetian »skall utbreda rätten bland
folken».
679