Om Ostpreussens öden
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
OM OSTPREUSSENS ÖDEN
Av redaktör I iV!l\ilA N U E L B I R N B A UM, Stockholm
VID de allierades överläggningar om ett besegrat Tysklands
framtid spela gränsfrågorna en viktig, ja kanskl! avgörande roll.
På landets territoriella omfång beror ju ej blott dess ekonomiska
prestationsförrnåga utan även frågan, om den tyska efterkrigsstaten skall bli hela den tyska nationens hemvist. Detta betingar i sin
tur den framtida politiska livsformens utvecklingsmöjligheter.
Det första yrkandet på en tillbakadragning av de tyska gränserna korn österifrån. Det var polacker av olika partifärg, som
krävde Ostpreussen. Det av Moskva beskyddade polska Lublinutskottet gick sedan ännu längre och begärde, såsom det framgick av
flera deklarationer av utskottets ordförande Morawski, att floden
Oder skulle göras till Polens västgräns. Medan dessa vittgående
krav ännu icke uttryckligen understötts av andra nationers ledande politiker, har det redan utbildat sig ett slags gemensam allierad uppfattning om Ostpreussens avskiljande från Tyska riket. J
maj 1944 talade Churchill offentligen om att Polen för avträdelser
i öster borde få ersättning på Tysklands bekostnad, och han antydde därvid, att Polens tillträde till havet på så sätt skulle kunna
vidgas. Surnner Welles betecknar i sin bok om freden en »kirurgisk
behandling av problemet Ostpreussen» som nödvändig. Många
andra yttranden i samrna riktning föreligga. Kravet på Ostpreussens inlemmande i Polen, vilket under åren 1918 och 1919 utan
framgång uppställdes av den polske fredsunderhandlaren Roman
Drnowski, har denna gång tydligen mycket bättre utsikter. Det
har också varit en signal för en hel rad andra staters anspråk på
tyskt område även i väster.
Vilka skäl kunna då tyskarna åberopa för sin rätt till Ostpreussen~ Vilka äro polackernas rnotargurnenU Varför önska ryssarna
icke ett tyskt Ostpreussen~
Tyska argument.
När de allierade i Versailles bestämde, att genom skapandet av
den s. k. polska korridoren till Östersjön Ostpreussen skulle isoleras
från det övriga Tyska riket, svarade den tyska fredsdelegationen i
680
Om Ostpreussens öden
sin not av den 29/5 1919: »Ostpreussen med omkring 1 1/2 milj. tyskar
måste därigenombli förkrympt och slutligen tillfalla Polen. Detta
kan Tyskland aldrig medgiva.» Motiveringen av detta »aldrig» är
att söka dels i Ostpreussens betydelse för den tyska kulturutvecklingen, dels på grund av det nationella medvetandet hos befolkningens stora flertal och dels på grund av Ostpreussens påstådda
oumbärlighet för Tyska rikets ekonomiska bestånd.
Det faktum, att denna provins ej alltid hört till Tyskland utan
först så sent som under högmedeltiden blev koloniserad av tyska
ordensriddare, har icke tillmätts någon rättslig betydelse. De gamla
»pruzzarna», som tidigare bebott landet, ha ju dött ut eller germaniserats. Den tyska historieskrivningen har alltsedan förra världskrigets slut (i arbeten av G. Heinrich, H. Mortensen m. fl.) enträget bemödat sig om att framställa dessa urinvånares bosättningsområden såsom så vida som möjligt för att därigenom skjuta
tillbaka litauernas gräns i norr och de polska masurernas ursprungliga hemvist i söder. Den tyska litteraturhistorien har (under ledning av J. Nadler) uppställt tesen, att nybyggarna i östra
Tyskland under de sista århundradena ej haft mindre betydelse för
nationens kultur som helhet än de gamla tyska stammarna i väster.
De ostpreussiska 1600-talslyrikernas andel i de tyska psalmböckerna och de världsliga folkvisorna är för varje någorlunda bildad
tysk lika känd som den roll, ostpreussarna Ramann och Herder
under 1700-talet spelade för den tyska klassiska litteraturens uppkomst eller königsbergaren Immanuel Kants ledande ställning
inom tysk filosofi. Denna uppräkning skulle kunna fortsättas med
ostpreussarna E. T. A. Hoffmanns och Otto Nicolais inslag i den
tyska litterära och musikaliska romantiken, osv. Det finns däremot, bortsett från två betydande biskopar på 1500-talet, Hosius
och Kromer, vilka bägge fötts i trakten av Krakau och blott tillbragt en mindre del av livet i sitt ostpreussiska stift, blott en enda
stor polsk kulturpersonlighet, som var fäst vid Ostpreussen: den
spirituelle rokokodiktaren greve I. J. Krasicki, som var biskop
i det ostpreussiska Ermlandet men likaledes härstammade från
det sydpolska Galizien och föredrog vistelsen i Warszawa och Berlin framför sin lilla ostpreussiska stiftstad.
Även inom den tyska politiska historien har ostpreussarna spelat en ärorik roll. I motsats till den uppfattning man i utlandet
hyser om provinsen, har den gett liberalismen och demokratien
flma ledande miin än nationalismen och reaktionen, som oftare sökt
sinarepresentanter i Brandenburg, Pommern och andra landsdelar.
681
• …<:_
Immanuel Birnbaum
Napoleontidens liberala reformvänner, såsom von Schön, den
unga tyska parlamentarismens mest lysande gestalter, såsom den
moderate Edual’d v. Simson eller den radikale Johann Jacoby framhävas icke i de nationalsocialistiska läroböckerna. På Tysklands
svåra väg till demokratisering gjoroe de ändå stora insatser, liksom socialdemokraterna Hugo Haase och Otto Braun. Det må tillstås, att det dynastiska sammanknytandet av kurfurstendömet
Brandenburg med hertigdömet Preussen på 1600-talet gav upphov
till den preussiska expansionspolitiken. Men själva Ostpreussen
har förblivit så intresserat av ett gott förhållande till sina grannar
att en stor del av dess invånare alltid motsatt sig en dylik maktpolitik. Reformationstidens första preussiska hertig slöt fred med
Polen motsättande sig riddarordens rikstyska central, med vilken
han brutit. Den store kurfurstens absolutism på 1600-talet stötte
på inre opposition blott i Ostpreussen, vars ständer fasthöllo både
vid sina parlamentariska friheter och vid direkta förbindelser med
Warszawa. Tysklands omsvängning till ekonomisk protektionism
under sista delen av 1800-talet mötte i de osttyska hamnstäderna,
vilka drevo handel med Osteuropa, de skarpaste motsägelserna.
Även den första förbrödringen mellan ryska och tyska socialister
på 1900-talet ägde rum i Königsberg. Ändå ha ostpreussarna alltid
förblivit goda tyskar.
När Tredje rikets arkeologi söker bevisa, att den tyska östern av
i dag redan på förhistorisk tid varit germansk, äro dess resultat
omstridda och i politiskt avseende under alla förhållanden betydelselösa. Ty medeltidens tyska kolonisation påträffade i Ostpreussen blott dessa icke germanska »pruzzar», letternas och litauernas
stamfränder, på samma sätt som den i Pommern, Brandenburg och
Schlesien blott kunde stöta på slaver. De tyska härskarna ha för
övrigt icke alltid bedrivit germanisering. Först under deras
välde torde litauiska och polsk-masuriska nybyggare ha invandrat, vilka länge fingo bevara sitt modersmål. Senare sammanträffade där franska refugies, som undflytt Ludvig XIV:s konfessionella intolerans, eller de ostjudar, vilka fördrivits genom
ryska pogromer. I början av 1900-talet predikade man vid gudstjänsterna i Königsberg förutom på tyska även regelbundet på
polska, litauiska och franska. Å ven en liten svensk koloni åtnjöt
anseende och dess nationella egenart respekterades.1 I skol- och
1 Dess ledande män voro i århundradets början målaren och akademiprofessorn
Olaf Jernberg, grosshandlaren och musikmecenaten Axel Lundgren och Joens Cronquist, hela Preusaens elegantaste uniformskräddare_
682
Om Ostpreussens öden
värnpliktens tidsskede slutfördes den språkliga germaniseringen
emellertid mycket snabbt. I landskapet Masuren, där det främmande språket längst bibehölls, uppgåvo exempelvis vid 1910 års
folkräkning endast 280,000 invånare tyskan som modersmål, 216,000
polskan eller masuriskan. (Masuriskan är blott en polsk dialekt,
nästan identisk med den masoviska munarten, som talas norr om
Warszawa). 17,000 talade bägge språken eller ett tredje. Femton
år senare påstod sig i samma landskap redan 365,000 invånare tala
blott tyska, medan de polsk- eller rnasmisktalandes antal reducerats
till43,000 och de tvåspråkigas stigit till30,000. I hela provinsen Ostprenssen fanns det redan 1910 omkring 1,7 milj. tysktalande mot
blott omkring O,a milj. polsktalande och knappt 0,1 milj. litauisktalande invånare. Deras antal, som voro övertygade polacker eller litauer, var ännu mindre. Visserligen uppställdes upprepade gånger
polska och litauiska kandidater till den tyska riksdagen och den
preussiska lantdagen, men aldrig valdes i Ostpreussen en polack,
under det att Memelområdet bland sina lantdagsmän även flera
gånger skickat en litauer till Berlin. När en folkomröstning genomfördes 1920 i södra Ostpreussen enligt Versaillesfördraget, röstade
blott 2,u % för Polen men över 97 % för Tyskland. Enligt nationalitetsprincipen kunna alltså tyskarna i Ostpreussen åberopa sig på en
klart uttalad folkvilja.
Mera tvivelaktiga äro de ekonomiska argument, som anföras från
tysk sida för Ostpreussens oumbärlighet inom rikets näringsliv.
Före första världskriget har provinsen, som själv blott räknade
omkring 2 milj. invånare täckt ett livsmedelsbehov för omkring 3
milj. människor. Genom avträdelsen av de f. d. preussiska provinserna Posen och Westpreussen, vilka haft ett livligt varuutbyte
med Ostpreussen, blev emellertid den sistnämnda provinsens jordbruk mer extensivt. Den ledande fackmannen för agrarkrediten
i Ostpreussen, von Rippel, beräknade 1929, att det ostpreussiska
lantbrukets produktionskostnader stigit till 10 a 12 % över rikets
genomsnittskostnader, medan till följd av utgifterna för transporten till de väster om den polska korridoren belägna områdena försäljningsprisen pressades ner till omkring 10 a 12 % under genomsnittet för det övriga riket. Det ostpreussiska jordbruket var alltså
icke längre lönande och måste subventioneras av Berlin. Den nationalsocialistiska politiken sökte att få en ändring i detta tillstånd
genom att återupptaga tidigare planer på provinsens industrialisering. Framgångarna av dessa med mycken reklam utbasunerade
försök blevo emellertid mycket blygsamma. Principiellt övergav
683
-·.,..·.
) it·
– t
Immanuel Birnbaum
redan denna nationalsocialismens ekonomiska plan för Ostpreussen (»Erich Koch-planem) det gamla målet, att provinsen skulle
prestera ett väsentligt bidrag till hela Tysklands livsmedelsförsörjning. När polackerna utnyttjade detta Ostpreussens ekonomiska dilemma för att hävda att en anslutning till polskt tullområde vore provinsens räddning, kunde den tyska propagandan dock
svara, att de osteuropeiska råvaror och transitogods, som skulle
kunna hjälpa upp industri och handel, inte stodo att finna inom
Polen. Dessa varor hade före det första världskriget huvudsakligen
kommit från Vitryssland och Ukraina. Motsättningen Polen-Sovjetunionen i mellankrigstiden utgjorde alltså ett hinder för Ostpreussens ekonomiska orientering österut. Uppbävandet av denna
motsättning genom ryssarnas nya maktställning skulle därför även
utan polsk-rysk gränsrevision i hög grad öka österns dragningskraft på Ostpreussen.
Polska argument.
Polackernas äldre argument för Ostpreussens annexion äro dels
av historisk, dels av nationalpolitisk natur. Därtill kommo alltsedan århundradets början om vartannat tungt vägande geopolitiska
motiv och mera propagandistiskt utformade tankar om en ändring
av tyska folkets politiska lynne genom en amputation av denna
»reaktionära» provins.
Den historiska bevisföringen anknyter till en händelse, som alltid förblivit levande i det polska folkets fantasi. Det var 1525, då
den förste preussiske hertigen hyllade den polska kronan såsom
dess vasall, sedan Tyska ordens riddare ej längre kunde hävda
sig i kampen mot Polen, lämnade i sticket som de blivit av kejsaren
och riket. Betecknande är, att den populära tavlan av den polske
historiemålaren Jan Matejko, som skildrar denna hyllningsscen,
1944 med stora offer räddades ur det ockuperade Polen till Lublin
och där högtidligen uppsattes. Denna vasalied har givetvis förlorat rättslig betydelse för vår tid. Den upprepades visserligen regelbundet under 1500- och 1600-talen av varje ny preussisk hertig,
sedan Preussen förenats med Brandenburg under dess kurfurstar.
Men efter den store kurfursten Fredrik Vilhelms sluga och framgångsrika ingripande i det svensk-polska kriget tvingades Polen
(slutgiltigt i freden i Oliva 1660) att erkänna Brandenburg-Preussens fulla suveränitet. Senare erhöll den polske konungen vid trontillträdet av en ny brandenburgsk-preussisk härskare blott ett s. k.
homagium eventuale, d. v. s. försäkran om att den poska överhög- 684
( ..
Om Ostpreussens öden
heten över Ostpreussen skulle förnyas om den i Berlin regerande
ätten doge ut. Ett försök att i sina anspråk stödja sig på dessa
feodala traditioner har ej på allvar gjorts av vår tids polacker.
Större ansträngningar gjordes för att bevisa nationalitetsprincipens användbarhet som en rättsgrund för de polska kraven på
Ostpreussen. När ovannämnda siffror om invånarnas modersmål
och politiska sympatier talade emot de polska anspråken förklarades de på polskt håll vara verkningar av en tvångsgermanisering.
Polskt ursprung kunde emellertid även i Warszawa blott göras gällande för en svårbestämbar del av befolkningen i södra Ostpreussen
(Masuren och södra Ermland). I den övriga delen av provinsen
utgöra familjerna med polskt påbrå blott undantag, och även de
mest fantastiska polska propagandasiffrorna ha aldrig uppnått en
absolut majoritet. För övrigt skulle det ha oöverskådliga följder
-icke minst för bedömningen av Polens egna nationalitetsförhållanden — om man med stöd av härstamningsberäkningar ansåge
dem som medlemmar av en nationalitet, vilka själva icke önska
tillhöra den. Sedan de ostpreussiska rnasurerna på 1500-talet kommit under inflytandet av reformationen skilde de sig från de övriga
polackernas väg. Under 1900-talet blevo några av dem de hetsigaste tyska nationalisterna, och det verkar som en symbol, att
den SS-general, som 1944 förstörde Warszawa och nu bär namnet
von dem Bache, föddes såsom masur vid namn Zelewski.
Den tankegången, att Ostpreussen borde skiljas från Tyskland
för att befria provinsen från junkrarnas välde, och som på detta
sätt ville underlätta det tyska folkets demokratisering, framfördes för första gången av den polske nationalistledaren Roman
Dmowski i dennes memorandum till Wilson 1918. Hans motiveringar
av denna sin uppfattning har efter 25 år övertagits av den allierade
propagandan alltifrån Moskva till New York. Den omständigheten,
att den tyska nationalismen i denna sedan 1919 isolerade provins
blivit starkare än förr, har verkat som ett stöd för Dmowskis på-
stående.
Den polska politikens verkliga motiv framträdde tydligare i det
andra argumentet, att Polens tillträde till havet ej fullständigt
säkrats så länge Ostpreussen var i tysk hand. »Västpreussen [d. v. s.
den senare Korridor-provinsen] kan ej hållas utan en polonisering
av Ostpreussen», predikade redan 1903, alltså långt före återupprättandet av det nya Polen, den moderna polska nationalismens
förste lärofader Poplawski, som alltid åberopades av Dmowski men
även av det nuvarande polska Londonparlamentets talman, prof.
685
Immanuel Birnbaum
Grabski m. fl. Händelserna under fälttåget 1939, då polackernas
nederlag påskyndades genom angreppet från Ostpreussen mot väster och söder, har gjort denna uppfattning till allmän egendom
hos nästan alla polska politiker, även hos marskalk Pilsudskis emigrerade anhängare. Inom dessa kretsar önskar man inte nyförväry i väster såsom en ersättning för avträdelser i öster. Om man
emellertid ger efter på ryska annexioner, slår man även mot sin
vilja in på den bana, som en av de extrema nationalisterna, den
ovannämnde Grabski, utstakat med orden: »Polen kan existera
utan att stå vid Dnjestr men icke utan en egen bred östersjökust.»
Det ryska intresset.
En rysk önskan att skilja Ostpreussen från den preussiska helhetsstaten framträdde för första gången på 1700-talet mellan det
andra och tredje schlesiska kriget. Det var den ryske kanslern
Bestuschev, som i sin diplomati hade mött Preussen som Frankrikes bundsförvant och Rysslands motståndare i den europeiska
politiken, i synnerhet i kampen om inflytandet i Stockholm och
Warszawa. Han framhäver i sina memoranda, att denna makt icke
bör tillåtas öka sitt inflytande i Östeuropa och att dess gränser
därför måste flyttas tillbaka västerut. Bestuschev föreslog alltså
tsarinnan Elisabeth att beröva Fredrik den store Ostpreussen och
·ge det åt Polen. Den polska republiken skulle i stället avträda
Kurland till Ryssland. I Polen väckte dylika utsikter stora förhoppningar till liv, och politiker som den dåvarande fursten
Czartoryski och den inflytelserike publicisten pater Konarski knöto
vid dessa redan planer på att beröva Preussen ytterligare områden,
göra härskaren i Berlin åter länspliktig under Warszawa o. s. v.
När kort därpå det 7-åriga kriget bröt ut hade den europeiska situationen som bekant mycket förändrats. Frankrike blev Rysslands
bundsförvant, under det att England, med vilken stat Bestuschev
intimt samarbetat, nu stod på Fredriks sida. Den ryske kanslern
störtades, men krigshändelserna förde Ostpreussen 1758 under rysk
ockupation. Till stor förtrytelse för den preussiske konungen underordnade sig ostpreussarna utan större svårigheter det ryska
väldet, som huvudsakligen utövades av tysk-baltiska officerare och
ämbetsmän. Fredrik var så besviken däröver, att han 1762 erbjöd
den nye ryske tsaren Peter III, att till Ryssland avträda provinsen mot ersättning på annat håll. Men denne Holstein-Gottorpättling var ju en så stor beundrare av Fredrik, att han till denne
686
Om Ostpreussens öden
återlämnade Ostpreussen utan någon motprestation och genast slöt
separatfred med Berlin. Följderna blevo inte blott Fredriks räddning utan även ett långvarigt rysk-preussiskt samarbete i Östeuropa. Polens delningar, som Peters maka och efterträdare Katharina II genomförde tillsammans med Preussen, lade grunden till
en så stark intressegemenskap mellan Petersburg och Berlin, att
det inte längre kunde bli tal om ryska annexionsplaner mot preussiskt område.
Den slutgiltiga gränsdragningen genom det f. d. polska riket bestämdes på Wienkongressen så ensidigt till Rysslands fördel, att
Preussens dåvarande sändebud vid kongressen i Wien, Wilhelm
von Humboldt, fruktade, att denna lösning kunde fresta Ryssland
till expansion även mot Memelflodens och W eichsels mynningar.
Ostpreussen skulle, tilla·de han, under sådana förhållanden nästan
ha det bättre som rysk provins. Men samarbetet mellan de ryska
och tyska monarkierna i legitimitetens tecken hindrade en sådan
utveckling. I sina efter år 1890 nedskrivna »Tankar och minnen»
yttrar Bismarck: »Det tyska kriget erbjuder Ryssland lika få fördelar som det ryska för Tyskland … Tanken på Ostpreussens förvärvande, som framträdde under 7-åriga kriget, har knappast
längre några anhängare. Om Ryssland icke ens kan smälta den
tyska beståndsdelen av sina baltiska provinsers befolkning, bör
man ej antaga, att dess politik skulle gå ut på att öka denna som
farlig ansedda minoritet genom ett så kraftigt tillskott som det
ostpreussiska …» Så tänkte man i en tid, då inte ens de mest energiska maktpolitikerna kunde föreställa sig förflyttningar av hela
provinsers befolkning. Under tiden ha sådana blivit en vanlig
praxis både inom den tyska och den ryska politiken.
I ett av ovan citerade uttalanden av ordföranden i det polska
Lublinutskottet yttrade denne för en Reuterkorrespondent den 29
augusti 1944: »När vi överta Ostpreussen, hoppas jag, att Röda armen har sänt alla vuxna tyskar till det inre av Ryssland för återuppbyggnadsarbeten, så att vi icke skola finna några kvar.» Och
i motiveringen av sina anspråk på tyskt territorium ända till Oder
tillade han: »Detta skulle bli en god strategisk gräns.» Man kan
knappast antaga, att Morawski kan uppställa sådana målsättningar utan sina ryska beskyddares gillande. Bestuschevs avsikt
att rikta Polens utvidgningssträvanden mot väster och att avlägsna den preussisk-tyska makten från Östersjöns östra del har
alltså av allt att döma återupplivats till högsta aktualitet.
Alla Lublinpolackernas senaste yttranden understryka de stra- 687
<·-.:
-·
– – – – – – ——————————–
Immanuel Birnbaum
tegiska skälen för kravet på nya polska västgränser. I en redaktionell artikel av den officiella Lublinagenturen »Polpress» (citerad
enligt denna polska telegrambyrås stockholmsedition av den 5 dec.
1944) heter det exempelvis: »Argumentet, att gränsernas värde vid
den nya krigstekniken och flygvapnet är mycket litet, är endast
skenbart riktigt. Visserligen utgör floder, hav och avstånd inget
hinder för de moderna bombplanen, men det är dock en stor skillnad, om en ort ligger inom jaktflygets operationsområde eller
inte…. Polens gränser före 1939 utgjorde 5,534 km., därav … gränserna med Tyskland 2,033 km…. Om Polens gränser kommer att
gestaltas efter befrielseutskottets planer, skola de utgöra endast
3,200 km. Dessa gränser komma att bli tryggade på grund av allianser med Polens östra och södra grannar. Den enda osäkra gränsen, nämligen den med Tyskland, kommer att reduceras till 400
km. dvs. omkr. 20 % av den förutvarande längden….» Eftersom
Tysklands fullständiga nederlag är förutsättningen för en sådan
reglering förblir frågan, mot vem en dylik strategisk gräns skall
utgöra ett skydd, öppen. År det verkligen spöket av en för andra
gången uppstående tysk försvarsmakt, som skall avvärjas~ I den
svenska diskussionen om en dylik möjlighet ha A. och G. Myrdal
pekat på den amerikanske professorn Frank W. Natesteins undersökningar, vilka företogas på NF-sekretariatets uppdrag. Denne
fackman kom till det resultatet, att Tyskland efter detta världskrig
aldrig mera skulle uppnå den folkmängd, som är förutsättningen
för ett nytt anfallskrig. Till detta starka argument mot fruktan för
Tyskland efter kriget skulle kunna fogas andra, ekonomiska, skäl.
År det då meningen med Polens strategiskt gynnsamma västgräns.
att vara ett skydd för de östra segermakterna mot de västra~ Detta
skulle öppna det värsta av alla framtidsperspektiv för Europa.
* *
*
Konsekvenserna av en sådan »lösning» skulle icke vara mindre
utan snarare större än verkningarna av den västra Rhenstrandens.
avträdande till Frankrike. När de första allvarliga polska ansprå-
ken på Ostpreussen blevo kända, förklarade en av de ledande socialdemokratiska tyska emigranterna, f. d. riksdagsmannen och chefredaktören för »Vorwärts», Friedrich Stampfer, i New York Herald
Tribune, att de allierade, om de genomförde en dylik gränsdragning
mot folkviljan i de berörda områdena, icke längre skulle kunna
räkna med ärliga tyska demokraters bistånd efter kriget. I den i
688
———–…–……-~—–~– ,”—” — ”–
Om Ostpreussens öden
Stockholm utkommande tyskspråkiga emigranttidningen Politische
Information (l sept. 1944) sökte en ostpreussisk insändare sammanfatta alla argument, som åtminstone skulle kunna förmå ryssarna
att låta provinsens befolkning bo kvar ·där. Morawskis förklaring
tycks emellertid visa, att dylika yrkanden komma för sent. När
det gäller att draga en strategisk västgräns för Sovjetunionen och
dess biländer, motsvarar det icke ryska traditioner att i gränsområdena låta en »nationellt opålitlig befolkning» bo kvar. Något annat vore det, om man skulle bilda något slags sovjettyskt område,
till vilket senare kanske även rikets övriga delar skulle kunna sluta
sig. Men trots alla förhoppningar hos Moskvas tyska sympatisörer
tycks Sovjetunionens politik f. n. icke fullfölja så långtgående syften. Helt uteslutet är ett dylikt rysk-tyskt samarbete för framtiden
dock inte så länge som man i Moskva kan vara säker på att västmakterna icke äro mera tillmötesgående mot tyska folket än ryssarna själva. I själva Ostpreussen har publicerandet av de allierades diskussioner om provinsens framtida öden blott underlättat
totalmobiliseringen för Hitlers krigföring; Ostpreussen har t. o. m.
betecknats såsom föredömligt för hela riket. Och om de kommande
efterverkningarna av en allierad styckningspolitik dömer en så
återhållsam neutral historiker som prof. Nils Ahnlund (Svenska
Dagbladet, 27/10 1944): »Faran synes icke minst kunna bli den, att
man på detta sätt håller vid liv hos den tyska nationen den kanske
mest ödesdigra av alla tänkbara framtidsmyter-myten om den
klarsynte Hitler.»
689
;-……
• .iii·.•• – l w,;_
Av redaktör I iV!l\ilA N U E L B I R N B A UM, Stockholm
VID de allierades överläggningar om ett besegrat Tysklands
framtid spela gränsfrågorna en viktig, ja kanskl! avgörande roll.
På landets territoriella omfång beror ju ej blott dess ekonomiska
prestationsförrnåga utan även frågan, om den tyska efterkrigsstaten skall bli hela den tyska nationens hemvist. Detta betingar i sin
tur den framtida politiska livsformens utvecklingsmöjligheter.
Det första yrkandet på en tillbakadragning av de tyska gränserna korn österifrån. Det var polacker av olika partifärg, som
krävde Ostpreussen. Det av Moskva beskyddade polska Lublinutskottet gick sedan ännu längre och begärde, såsom det framgick av
flera deklarationer av utskottets ordförande Morawski, att floden
Oder skulle göras till Polens västgräns. Medan dessa vittgående
krav ännu icke uttryckligen understötts av andra nationers ledande politiker, har det redan utbildat sig ett slags gemensam allierad uppfattning om Ostpreussens avskiljande från Tyska riket. J
maj 1944 talade Churchill offentligen om att Polen för avträdelser
i öster borde få ersättning på Tysklands bekostnad, och han antydde därvid, att Polens tillträde till havet på så sätt skulle kunna
vidgas. Surnner Welles betecknar i sin bok om freden en »kirurgisk
behandling av problemet Ostpreussen» som nödvändig. Många
andra yttranden i samrna riktning föreligga. Kravet på Ostpreussens inlemmande i Polen, vilket under åren 1918 och 1919 utan
framgång uppställdes av den polske fredsunderhandlaren Roman
Drnowski, har denna gång tydligen mycket bättre utsikter. Det
har också varit en signal för en hel rad andra staters anspråk på
tyskt område även i väster.
Vilka skäl kunna då tyskarna åberopa för sin rätt till Ostpreussen~ Vilka äro polackernas rnotargurnenU Varför önska ryssarna
icke ett tyskt Ostpreussen~
Tyska argument.
När de allierade i Versailles bestämde, att genom skapandet av
den s. k. polska korridoren till Östersjön Ostpreussen skulle isoleras
från det övriga Tyska riket, svarade den tyska fredsdelegationen i
680
Om Ostpreussens öden
sin not av den 29/5 1919: »Ostpreussen med omkring 1 1/2 milj. tyskar
måste därigenombli förkrympt och slutligen tillfalla Polen. Detta
kan Tyskland aldrig medgiva.» Motiveringen av detta »aldrig» är
att söka dels i Ostpreussens betydelse för den tyska kulturutvecklingen, dels på grund av det nationella medvetandet hos befolkningens stora flertal och dels på grund av Ostpreussens påstådda
oumbärlighet för Tyska rikets ekonomiska bestånd.
Det faktum, att denna provins ej alltid hört till Tyskland utan
först så sent som under högmedeltiden blev koloniserad av tyska
ordensriddare, har icke tillmätts någon rättslig betydelse. De gamla
»pruzzarna», som tidigare bebott landet, ha ju dött ut eller germaniserats. Den tyska historieskrivningen har alltsedan förra världskrigets slut (i arbeten av G. Heinrich, H. Mortensen m. fl.) enträget bemödat sig om att framställa dessa urinvånares bosättningsområden såsom så vida som möjligt för att därigenom skjuta
tillbaka litauernas gräns i norr och de polska masurernas ursprungliga hemvist i söder. Den tyska litteraturhistorien har (under ledning av J. Nadler) uppställt tesen, att nybyggarna i östra
Tyskland under de sista århundradena ej haft mindre betydelse för
nationens kultur som helhet än de gamla tyska stammarna i väster.
De ostpreussiska 1600-talslyrikernas andel i de tyska psalmböckerna och de världsliga folkvisorna är för varje någorlunda bildad
tysk lika känd som den roll, ostpreussarna Ramann och Herder
under 1700-talet spelade för den tyska klassiska litteraturens uppkomst eller königsbergaren Immanuel Kants ledande ställning
inom tysk filosofi. Denna uppräkning skulle kunna fortsättas med
ostpreussarna E. T. A. Hoffmanns och Otto Nicolais inslag i den
tyska litterära och musikaliska romantiken, osv. Det finns däremot, bortsett från två betydande biskopar på 1500-talet, Hosius
och Kromer, vilka bägge fötts i trakten av Krakau och blott tillbragt en mindre del av livet i sitt ostpreussiska stift, blott en enda
stor polsk kulturpersonlighet, som var fäst vid Ostpreussen: den
spirituelle rokokodiktaren greve I. J. Krasicki, som var biskop
i det ostpreussiska Ermlandet men likaledes härstammade från
det sydpolska Galizien och föredrog vistelsen i Warszawa och Berlin framför sin lilla ostpreussiska stiftstad.
Även inom den tyska politiska historien har ostpreussarna spelat en ärorik roll. I motsats till den uppfattning man i utlandet
hyser om provinsen, har den gett liberalismen och demokratien
flma ledande miin än nationalismen och reaktionen, som oftare sökt
sinarepresentanter i Brandenburg, Pommern och andra landsdelar.
681
• …<:_
Immanuel Birnbaum
Napoleontidens liberala reformvänner, såsom von Schön, den
unga tyska parlamentarismens mest lysande gestalter, såsom den
moderate Edual’d v. Simson eller den radikale Johann Jacoby framhävas icke i de nationalsocialistiska läroböckerna. På Tysklands
svåra väg till demokratisering gjoroe de ändå stora insatser, liksom socialdemokraterna Hugo Haase och Otto Braun. Det må tillstås, att det dynastiska sammanknytandet av kurfurstendömet
Brandenburg med hertigdömet Preussen på 1600-talet gav upphov
till den preussiska expansionspolitiken. Men själva Ostpreussen
har förblivit så intresserat av ett gott förhållande till sina grannar
att en stor del av dess invånare alltid motsatt sig en dylik maktpolitik. Reformationstidens första preussiska hertig slöt fred med
Polen motsättande sig riddarordens rikstyska central, med vilken
han brutit. Den store kurfurstens absolutism på 1600-talet stötte
på inre opposition blott i Ostpreussen, vars ständer fasthöllo både
vid sina parlamentariska friheter och vid direkta förbindelser med
Warszawa. Tysklands omsvängning till ekonomisk protektionism
under sista delen av 1800-talet mötte i de osttyska hamnstäderna,
vilka drevo handel med Osteuropa, de skarpaste motsägelserna.
Även den första förbrödringen mellan ryska och tyska socialister
på 1900-talet ägde rum i Königsberg. Ändå ha ostpreussarna alltid
förblivit goda tyskar.
När Tredje rikets arkeologi söker bevisa, att den tyska östern av
i dag redan på förhistorisk tid varit germansk, äro dess resultat
omstridda och i politiskt avseende under alla förhållanden betydelselösa. Ty medeltidens tyska kolonisation påträffade i Ostpreussen blott dessa icke germanska »pruzzar», letternas och litauernas
stamfränder, på samma sätt som den i Pommern, Brandenburg och
Schlesien blott kunde stöta på slaver. De tyska härskarna ha för
övrigt icke alltid bedrivit germanisering. Först under deras
välde torde litauiska och polsk-masuriska nybyggare ha invandrat, vilka länge fingo bevara sitt modersmål. Senare sammanträffade där franska refugies, som undflytt Ludvig XIV:s konfessionella intolerans, eller de ostjudar, vilka fördrivits genom
ryska pogromer. I början av 1900-talet predikade man vid gudstjänsterna i Königsberg förutom på tyska även regelbundet på
polska, litauiska och franska. Å ven en liten svensk koloni åtnjöt
anseende och dess nationella egenart respekterades.1 I skol- och
1 Dess ledande män voro i århundradets början målaren och akademiprofessorn
Olaf Jernberg, grosshandlaren och musikmecenaten Axel Lundgren och Joens Cronquist, hela Preusaens elegantaste uniformskräddare_
682
Om Ostpreussens öden
värnpliktens tidsskede slutfördes den språkliga germaniseringen
emellertid mycket snabbt. I landskapet Masuren, där det främmande språket längst bibehölls, uppgåvo exempelvis vid 1910 års
folkräkning endast 280,000 invånare tyskan som modersmål, 216,000
polskan eller masuriskan. (Masuriskan är blott en polsk dialekt,
nästan identisk med den masoviska munarten, som talas norr om
Warszawa). 17,000 talade bägge språken eller ett tredje. Femton
år senare påstod sig i samma landskap redan 365,000 invånare tala
blott tyska, medan de polsk- eller rnasmisktalandes antal reducerats
till43,000 och de tvåspråkigas stigit till30,000. I hela provinsen Ostprenssen fanns det redan 1910 omkring 1,7 milj. tysktalande mot
blott omkring O,a milj. polsktalande och knappt 0,1 milj. litauisktalande invånare. Deras antal, som voro övertygade polacker eller litauer, var ännu mindre. Visserligen uppställdes upprepade gånger
polska och litauiska kandidater till den tyska riksdagen och den
preussiska lantdagen, men aldrig valdes i Ostpreussen en polack,
under det att Memelområdet bland sina lantdagsmän även flera
gånger skickat en litauer till Berlin. När en folkomröstning genomfördes 1920 i södra Ostpreussen enligt Versaillesfördraget, röstade
blott 2,u % för Polen men över 97 % för Tyskland. Enligt nationalitetsprincipen kunna alltså tyskarna i Ostpreussen åberopa sig på en
klart uttalad folkvilja.
Mera tvivelaktiga äro de ekonomiska argument, som anföras från
tysk sida för Ostpreussens oumbärlighet inom rikets näringsliv.
Före första världskriget har provinsen, som själv blott räknade
omkring 2 milj. invånare täckt ett livsmedelsbehov för omkring 3
milj. människor. Genom avträdelsen av de f. d. preussiska provinserna Posen och Westpreussen, vilka haft ett livligt varuutbyte
med Ostpreussen, blev emellertid den sistnämnda provinsens jordbruk mer extensivt. Den ledande fackmannen för agrarkrediten
i Ostpreussen, von Rippel, beräknade 1929, att det ostpreussiska
lantbrukets produktionskostnader stigit till 10 a 12 % över rikets
genomsnittskostnader, medan till följd av utgifterna för transporten till de väster om den polska korridoren belägna områdena försäljningsprisen pressades ner till omkring 10 a 12 % under genomsnittet för det övriga riket. Det ostpreussiska jordbruket var alltså
icke längre lönande och måste subventioneras av Berlin. Den nationalsocialistiska politiken sökte att få en ändring i detta tillstånd
genom att återupptaga tidigare planer på provinsens industrialisering. Framgångarna av dessa med mycken reklam utbasunerade
försök blevo emellertid mycket blygsamma. Principiellt övergav
683
-·.,..·.
) it·
– t
Immanuel Birnbaum
redan denna nationalsocialismens ekonomiska plan för Ostpreussen (»Erich Koch-planem) det gamla målet, att provinsen skulle
prestera ett väsentligt bidrag till hela Tysklands livsmedelsförsörjning. När polackerna utnyttjade detta Ostpreussens ekonomiska dilemma för att hävda att en anslutning till polskt tullområde vore provinsens räddning, kunde den tyska propagandan dock
svara, att de osteuropeiska råvaror och transitogods, som skulle
kunna hjälpa upp industri och handel, inte stodo att finna inom
Polen. Dessa varor hade före det första världskriget huvudsakligen
kommit från Vitryssland och Ukraina. Motsättningen Polen-Sovjetunionen i mellankrigstiden utgjorde alltså ett hinder för Ostpreussens ekonomiska orientering österut. Uppbävandet av denna
motsättning genom ryssarnas nya maktställning skulle därför även
utan polsk-rysk gränsrevision i hög grad öka österns dragningskraft på Ostpreussen.
Polska argument.
Polackernas äldre argument för Ostpreussens annexion äro dels
av historisk, dels av nationalpolitisk natur. Därtill kommo alltsedan århundradets början om vartannat tungt vägande geopolitiska
motiv och mera propagandistiskt utformade tankar om en ändring
av tyska folkets politiska lynne genom en amputation av denna
»reaktionära» provins.
Den historiska bevisföringen anknyter till en händelse, som alltid förblivit levande i det polska folkets fantasi. Det var 1525, då
den förste preussiske hertigen hyllade den polska kronan såsom
dess vasall, sedan Tyska ordens riddare ej längre kunde hävda
sig i kampen mot Polen, lämnade i sticket som de blivit av kejsaren
och riket. Betecknande är, att den populära tavlan av den polske
historiemålaren Jan Matejko, som skildrar denna hyllningsscen,
1944 med stora offer räddades ur det ockuperade Polen till Lublin
och där högtidligen uppsattes. Denna vasalied har givetvis förlorat rättslig betydelse för vår tid. Den upprepades visserligen regelbundet under 1500- och 1600-talen av varje ny preussisk hertig,
sedan Preussen förenats med Brandenburg under dess kurfurstar.
Men efter den store kurfursten Fredrik Vilhelms sluga och framgångsrika ingripande i det svensk-polska kriget tvingades Polen
(slutgiltigt i freden i Oliva 1660) att erkänna Brandenburg-Preussens fulla suveränitet. Senare erhöll den polske konungen vid trontillträdet av en ny brandenburgsk-preussisk härskare blott ett s. k.
homagium eventuale, d. v. s. försäkran om att den poska överhög- 684
( ..
Om Ostpreussens öden
heten över Ostpreussen skulle förnyas om den i Berlin regerande
ätten doge ut. Ett försök att i sina anspråk stödja sig på dessa
feodala traditioner har ej på allvar gjorts av vår tids polacker.
Större ansträngningar gjordes för att bevisa nationalitetsprincipens användbarhet som en rättsgrund för de polska kraven på
Ostpreussen. När ovannämnda siffror om invånarnas modersmål
och politiska sympatier talade emot de polska anspråken förklarades de på polskt håll vara verkningar av en tvångsgermanisering.
Polskt ursprung kunde emellertid även i Warszawa blott göras gällande för en svårbestämbar del av befolkningen i södra Ostpreussen
(Masuren och södra Ermland). I den övriga delen av provinsen
utgöra familjerna med polskt påbrå blott undantag, och även de
mest fantastiska polska propagandasiffrorna ha aldrig uppnått en
absolut majoritet. För övrigt skulle det ha oöverskådliga följder
-icke minst för bedömningen av Polens egna nationalitetsförhållanden — om man med stöd av härstamningsberäkningar ansåge
dem som medlemmar av en nationalitet, vilka själva icke önska
tillhöra den. Sedan de ostpreussiska rnasurerna på 1500-talet kommit under inflytandet av reformationen skilde de sig från de övriga
polackernas väg. Under 1900-talet blevo några av dem de hetsigaste tyska nationalisterna, och det verkar som en symbol, att
den SS-general, som 1944 förstörde Warszawa och nu bär namnet
von dem Bache, föddes såsom masur vid namn Zelewski.
Den tankegången, att Ostpreussen borde skiljas från Tyskland
för att befria provinsen från junkrarnas välde, och som på detta
sätt ville underlätta det tyska folkets demokratisering, framfördes för första gången av den polske nationalistledaren Roman
Dmowski i dennes memorandum till Wilson 1918. Hans motiveringar
av denna sin uppfattning har efter 25 år övertagits av den allierade
propagandan alltifrån Moskva till New York. Den omständigheten,
att den tyska nationalismen i denna sedan 1919 isolerade provins
blivit starkare än förr, har verkat som ett stöd för Dmowskis på-
stående.
Den polska politikens verkliga motiv framträdde tydligare i det
andra argumentet, att Polens tillträde till havet ej fullständigt
säkrats så länge Ostpreussen var i tysk hand. »Västpreussen [d. v. s.
den senare Korridor-provinsen] kan ej hållas utan en polonisering
av Ostpreussen», predikade redan 1903, alltså långt före återupprättandet av det nya Polen, den moderna polska nationalismens
förste lärofader Poplawski, som alltid åberopades av Dmowski men
även av det nuvarande polska Londonparlamentets talman, prof.
685
Immanuel Birnbaum
Grabski m. fl. Händelserna under fälttåget 1939, då polackernas
nederlag påskyndades genom angreppet från Ostpreussen mot väster och söder, har gjort denna uppfattning till allmän egendom
hos nästan alla polska politiker, även hos marskalk Pilsudskis emigrerade anhängare. Inom dessa kretsar önskar man inte nyförväry i väster såsom en ersättning för avträdelser i öster. Om man
emellertid ger efter på ryska annexioner, slår man även mot sin
vilja in på den bana, som en av de extrema nationalisterna, den
ovannämnde Grabski, utstakat med orden: »Polen kan existera
utan att stå vid Dnjestr men icke utan en egen bred östersjökust.»
Det ryska intresset.
En rysk önskan att skilja Ostpreussen från den preussiska helhetsstaten framträdde för första gången på 1700-talet mellan det
andra och tredje schlesiska kriget. Det var den ryske kanslern
Bestuschev, som i sin diplomati hade mött Preussen som Frankrikes bundsförvant och Rysslands motståndare i den europeiska
politiken, i synnerhet i kampen om inflytandet i Stockholm och
Warszawa. Han framhäver i sina memoranda, att denna makt icke
bör tillåtas öka sitt inflytande i Östeuropa och att dess gränser
därför måste flyttas tillbaka västerut. Bestuschev föreslog alltså
tsarinnan Elisabeth att beröva Fredrik den store Ostpreussen och
·ge det åt Polen. Den polska republiken skulle i stället avträda
Kurland till Ryssland. I Polen väckte dylika utsikter stora förhoppningar till liv, och politiker som den dåvarande fursten
Czartoryski och den inflytelserike publicisten pater Konarski knöto
vid dessa redan planer på att beröva Preussen ytterligare områden,
göra härskaren i Berlin åter länspliktig under Warszawa o. s. v.
När kort därpå det 7-åriga kriget bröt ut hade den europeiska situationen som bekant mycket förändrats. Frankrike blev Rysslands
bundsförvant, under det att England, med vilken stat Bestuschev
intimt samarbetat, nu stod på Fredriks sida. Den ryske kanslern
störtades, men krigshändelserna förde Ostpreussen 1758 under rysk
ockupation. Till stor förtrytelse för den preussiske konungen underordnade sig ostpreussarna utan större svårigheter det ryska
väldet, som huvudsakligen utövades av tysk-baltiska officerare och
ämbetsmän. Fredrik var så besviken däröver, att han 1762 erbjöd
den nye ryske tsaren Peter III, att till Ryssland avträda provinsen mot ersättning på annat håll. Men denne Holstein-Gottorpättling var ju en så stor beundrare av Fredrik, att han till denne
686
Om Ostpreussens öden
återlämnade Ostpreussen utan någon motprestation och genast slöt
separatfred med Berlin. Följderna blevo inte blott Fredriks räddning utan även ett långvarigt rysk-preussiskt samarbete i Östeuropa. Polens delningar, som Peters maka och efterträdare Katharina II genomförde tillsammans med Preussen, lade grunden till
en så stark intressegemenskap mellan Petersburg och Berlin, att
det inte längre kunde bli tal om ryska annexionsplaner mot preussiskt område.
Den slutgiltiga gränsdragningen genom det f. d. polska riket bestämdes på Wienkongressen så ensidigt till Rysslands fördel, att
Preussens dåvarande sändebud vid kongressen i Wien, Wilhelm
von Humboldt, fruktade, att denna lösning kunde fresta Ryssland
till expansion även mot Memelflodens och W eichsels mynningar.
Ostpreussen skulle, tilla·de han, under sådana förhållanden nästan
ha det bättre som rysk provins. Men samarbetet mellan de ryska
och tyska monarkierna i legitimitetens tecken hindrade en sådan
utveckling. I sina efter år 1890 nedskrivna »Tankar och minnen»
yttrar Bismarck: »Det tyska kriget erbjuder Ryssland lika få fördelar som det ryska för Tyskland … Tanken på Ostpreussens förvärvande, som framträdde under 7-åriga kriget, har knappast
längre några anhängare. Om Ryssland icke ens kan smälta den
tyska beståndsdelen av sina baltiska provinsers befolkning, bör
man ej antaga, att dess politik skulle gå ut på att öka denna som
farlig ansedda minoritet genom ett så kraftigt tillskott som det
ostpreussiska …» Så tänkte man i en tid, då inte ens de mest energiska maktpolitikerna kunde föreställa sig förflyttningar av hela
provinsers befolkning. Under tiden ha sådana blivit en vanlig
praxis både inom den tyska och den ryska politiken.
I ett av ovan citerade uttalanden av ordföranden i det polska
Lublinutskottet yttrade denne för en Reuterkorrespondent den 29
augusti 1944: »När vi överta Ostpreussen, hoppas jag, att Röda armen har sänt alla vuxna tyskar till det inre av Ryssland för återuppbyggnadsarbeten, så att vi icke skola finna några kvar.» Och
i motiveringen av sina anspråk på tyskt territorium ända till Oder
tillade han: »Detta skulle bli en god strategisk gräns.» Man kan
knappast antaga, att Morawski kan uppställa sådana målsättningar utan sina ryska beskyddares gillande. Bestuschevs avsikt
att rikta Polens utvidgningssträvanden mot väster och att avlägsna den preussisk-tyska makten från Östersjöns östra del har
alltså av allt att döma återupplivats till högsta aktualitet.
Alla Lublinpolackernas senaste yttranden understryka de stra- 687
<·-.:
-·
– – – – – – ——————————–
Immanuel Birnbaum
tegiska skälen för kravet på nya polska västgränser. I en redaktionell artikel av den officiella Lublinagenturen »Polpress» (citerad
enligt denna polska telegrambyrås stockholmsedition av den 5 dec.
1944) heter det exempelvis: »Argumentet, att gränsernas värde vid
den nya krigstekniken och flygvapnet är mycket litet, är endast
skenbart riktigt. Visserligen utgör floder, hav och avstånd inget
hinder för de moderna bombplanen, men det är dock en stor skillnad, om en ort ligger inom jaktflygets operationsområde eller
inte…. Polens gränser före 1939 utgjorde 5,534 km., därav … gränserna med Tyskland 2,033 km…. Om Polens gränser kommer att
gestaltas efter befrielseutskottets planer, skola de utgöra endast
3,200 km. Dessa gränser komma att bli tryggade på grund av allianser med Polens östra och södra grannar. Den enda osäkra gränsen, nämligen den med Tyskland, kommer att reduceras till 400
km. dvs. omkr. 20 % av den förutvarande längden….» Eftersom
Tysklands fullständiga nederlag är förutsättningen för en sådan
reglering förblir frågan, mot vem en dylik strategisk gräns skall
utgöra ett skydd, öppen. År det verkligen spöket av en för andra
gången uppstående tysk försvarsmakt, som skall avvärjas~ I den
svenska diskussionen om en dylik möjlighet ha A. och G. Myrdal
pekat på den amerikanske professorn Frank W. Natesteins undersökningar, vilka företogas på NF-sekretariatets uppdrag. Denne
fackman kom till det resultatet, att Tyskland efter detta världskrig
aldrig mera skulle uppnå den folkmängd, som är förutsättningen
för ett nytt anfallskrig. Till detta starka argument mot fruktan för
Tyskland efter kriget skulle kunna fogas andra, ekonomiska, skäl.
År det då meningen med Polens strategiskt gynnsamma västgräns.
att vara ett skydd för de östra segermakterna mot de västra~ Detta
skulle öppna det värsta av alla framtidsperspektiv för Europa.
* *
*
Konsekvenserna av en sådan »lösning» skulle icke vara mindre
utan snarare större än verkningarna av den västra Rhenstrandens.
avträdande till Frankrike. När de första allvarliga polska ansprå-
ken på Ostpreussen blevo kända, förklarade en av de ledande socialdemokratiska tyska emigranterna, f. d. riksdagsmannen och chefredaktören för »Vorwärts», Friedrich Stampfer, i New York Herald
Tribune, att de allierade, om de genomförde en dylik gränsdragning
mot folkviljan i de berörda områdena, icke längre skulle kunna
räkna med ärliga tyska demokraters bistånd efter kriget. I den i
688
———–…–……-~—–~– ,”—” — ”–
Om Ostpreussens öden
Stockholm utkommande tyskspråkiga emigranttidningen Politische
Information (l sept. 1944) sökte en ostpreussisk insändare sammanfatta alla argument, som åtminstone skulle kunna förmå ryssarna
att låta provinsens befolkning bo kvar ·där. Morawskis förklaring
tycks emellertid visa, att dylika yrkanden komma för sent. När
det gäller att draga en strategisk västgräns för Sovjetunionen och
dess biländer, motsvarar det icke ryska traditioner att i gränsområdena låta en »nationellt opålitlig befolkning» bo kvar. Något annat vore det, om man skulle bilda något slags sovjettyskt område,
till vilket senare kanske även rikets övriga delar skulle kunna sluta
sig. Men trots alla förhoppningar hos Moskvas tyska sympatisörer
tycks Sovjetunionens politik f. n. icke fullfölja så långtgående syften. Helt uteslutet är ett dylikt rysk-tyskt samarbete för framtiden
dock inte så länge som man i Moskva kan vara säker på att västmakterna icke äro mera tillmötesgående mot tyska folket än ryssarna själva. I själva Ostpreussen har publicerandet av de allierades diskussioner om provinsens framtida öden blott underlättat
totalmobiliseringen för Hitlers krigföring; Ostpreussen har t. o. m.
betecknats såsom föredömligt för hela riket. Och om de kommande
efterverkningarna av en allierad styckningspolitik dömer en så
återhållsam neutral historiker som prof. Nils Ahnlund (Svenska
Dagbladet, 27/10 1944): »Faran synes icke minst kunna bli den, att
man på detta sätt håller vid liv hos den tyska nationen den kanske
mest ödesdigra av alla tänkbara framtidsmyter-myten om den
klarsynte Hitler.»
689
;-……
• .iii·.•• – l w,;_