Litteratur
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
PARTILEDA OCH BORGFRED UNDER FRIHETSTIDEN
UR ~yARE I XfTERATUR
Av docent SVEN ULRIC PALME, l.Tppsala
För eftervärlden te sig åren 1719–20 som vändpunkten i Sveriges
nyare historia. Så tedde de sig icke för samtiden. Utåt var riket vid
Karl XII:s död hårt trängt av mäktiga fiender men icke besegrat
och icke utan gott hopp om att den sista karolinska hären under den
nordiska ligans splittring kunde vinna åter förlorade provinser och
spärrade marknader. Inåt tycktes enväldets fall endast markera ett
pendelslag i århundradens tvekamp mellan kungligt och högaristokratiskt välde. Det skulle dröja flere årtionden efter Nystadfredens
ratifikation och författningsverkets fullbordan, innan de årens
skickelsedigra avgöranden blevo klart skönjbara, ja, till sin verkliga
innebörd ha de i åtskilliga hänseenden icke blivit det förrän i våra
dagar. Också de omedelbara verkningarna kommo endast dröjande
till synes. Länge väntade man, att en ny förskjutning av maktbalansen i N ordöstenropa skulle följa på tsar Peters död. Inåt tedde sig
Arvid Horns högadliga rådsregering som en arvtagare i mera än ett
hänseende till de höga herrarna i Karl XI:s förmyndarregering.
Först 1740-talets olyckliga ryska krig blottade för samtiden den verkliga innebörden av Nystadfredens landavträdelser. På den inre politikens fält hade den nya författningens i social mening byråkratiska
kynne framträtt i 1730-talets tvekamp mellan riddarhusaristokrati
och riddarhusdemokrati och i den unga adelns seger.
Sedd från skilda synpunkter ter sig 1738 års politiska gruppering
f.om motsättningen mellan tvenne utrikespolitiska system, det franska och det engelska, som motsättningen mellan oförvägen vikingahåg och eftertänksam odalbondetröghet i svenskt kynne – formuleringen är Lagerroths – eller som motsättningen mellan försörjningspolitiska och protektionistiska intressen inom ranten för en tidsbundet merkantilistisk näringspolitik. Vad som härvidlag varit det
väsentliga, må lämnas därhän. ·Ett är säkert: att de segrande hattarna omslöto både Frankrikes gamla vänner i svensk politik, ur
traditionellt fransksinnade släkter som de la Ganlie och ur det karolinska enväldets franska parti, den holsteinske tronpretendentens
forna vänner och anhängare, de unga och missnöjda officerare och
ämbetsmän, som utgjorde riddarhusdemokratiens gros, stapelstädernas storköpmän och fabriksidkare och slutligen lycksökarna, som
lockades av hoppet om höga äreställen oeh av de frikostigt utdelade
franska mutorna.
711
,-.-.-.
Litteratur
Motpartiet, som konsoliderades under de följande riksdagarna, omslöt präste- och bondeståndets fredsvänliga flertal, det gamla systemets företrädesvis högadliga anhängare inom adeln samt bland borgarna minuthandlarna och de förmögnare handelsskråna–alltså borgerskapets flertal, som genom det oligarkiska valsystemet förlorat sitt
avgörande inflytande på riksdagsmannavalen. Dess engelska orientering var tydlig icke blott. i fråga om den stora politiken. Bland dess
män mötte i främsta rummet anhängarna av engelsk utilism och borgerlig anda.
Så kom genombrottet för den parlamentariskt-demokratiska princip,
som i formellt hänseende gav den nya författningen dess prägel, att
bli genombrottet också för en politisk reaktion (Lagerroth) – genom
att det karolinska enväldets byråkrati teg makten för att realisera,
enligt egen uppfattning, en yttre politik efter Gustav Adolfs och
Karl XII:s mönster: dels med Frankrike, dels mot Ryssland.
Denna i så många hänseenden brokiga, i åtskilligt paradoxala politiska gruppering skulle komma att bestå i trettio år av häftig partikamp. Dess första allvarliga kris dröjde dock icke länge. Redan i början av 1740-talet sågo insiktsfulla bedömare klart, att statsmaktens
koncentration till partikonklaven i riksdagens utskott hotade att lamslå själva regeringsmakten. »Här saknas hos regeringen den styrka,
som den verkligen bör äga, och jag vet nästan intet, om här är monarki, aristokrati eller anarki», sade en av hattpartiets främsta män i
en riddarhusdebatt 1743. Men denna kritik av författningen riktade
icke sin udd mot partisystemet som sådant, lika litet som de planer på
en begränsad revision av författningen, C. F. Scheffer och andra ledande hattar hyste under åren kring 1750 – de gällde endast den exekutiva maktens stärkande i det härskande partiets intresse.
Det var först uppkomsten av ett tredje parti, som på allvar satte
partisystemet under debatt, och det därför att detta, hovpartiet, syftade till en inskränkning ay ständermakten till konungamaktens förmån och därmed till en minskning av partiernas rörelsefrihet. I själva
verket har hovpartiets ledande personlighet, drottning Lovisa Ulrifa,
sökt resultatet av sin verksamhet som partichef och politisk konspiratör långt vidare – i ett statsskick liknande det upplysta enväldet i
hennes preussiska hemland. Efter 1756 års olyckliga revolutionsförsök
fick därför partisystemet ett officiellt erkännande. »Skiljaktiga tänkesätt äro icke att undvika hos en fri nation», hette det sålunda i ständernas instruktion för den unge prins Gustavs nye guvernör. »De
bliva genom en konungs omsorg· nyttiga, då han lämnar alla ett oväldigt beskydd, då ingen dömes utan efter dess gärningar och gärningarna åter icke annars än efter lag.» Och i riksdagen hette det vid
dryftandet av denna instruktion, att få sanningar i sig själva ägde
sitt fulla ljus; alla de andra måste framletas genom övervägande av
skäl och motskäl. Skiljaktiga meningar voro alltså nyttiga, när de genom försorg av en klok konung rätt användes.
Det är emellertid betecknande, att denna princip samtidigt sattes i
fråga av en fanatisk partiman. 1756 års riksdag bevittnade icke blott
ständernas triumf och konungamaktens djupa förnedring utan också
712
Litteratur
en partiförföljelse av större omfattning och hänsynslöshet än någonsin tidigare.
Räfsten 1756 hade i själva verket drivit partienväldet till dess spets,
och det var icke längre möjligt att genom en författningsändring
trygga rådets auktoritet gentemot ständerna. Tanken låg då nära till
hands att återge regeringsmakten något av dess inflytande genom att
öka konungens makt. Drottning Lovisa Ulrika och hovpartiets spillror sökte också kontakt med de yngre mössorna, som i oppositionsställning kunde tänkas utlova en maktförskjutning jämväl till konungamaktens förmån som vederlag för hjälp vid hattregimens störtande – det gällde att med hänsynslös opportunism utnyttja
upplösningssymptomen inom de bägge stora partierna (Linnarsson). Av allt att döma gåvo mössorna dock aldrig några bindande
utfästelser i den vägen. Det var aldrig nödvändigt, när den politiska
utvecklingen tvingade hovet att söka samarbete -hattarnas krig mot
Preussen var icke endast ett vådligt utrikespolitiskt äventyr utan
också ett slag mot hovets förbindelser med utlandet. Äventyret blev
emellertid hattregimens sista. De svåra motgångarna satte hela dess
regeringssystem på spel. Av en ny riksdag väntade man ett parlamentariskt nederlag och en ny fruktansvärd partihämnd – men nu från
mössornas sida. Samtidigt såg Lovisa Ulrika i det nya läget en möjlighet att vända de svenska nederlagen i seger för sin personliga
maktpolitik.
När riksdagen till sist samlades på hösten 1760, lyckades det hattarna
att genom en rusk kupp och generösa mutor vinna övertaget vid talmans- och utskottsvalen. Detta blev avgörande för krisens utveckling,
därför att det sedan icke blev möjligt för mössorna och hovet att helt
utnyttja sin labila majoritet i stånden. Ett jämviktsläge hade uppstått i partikampen. Hattarna måste varje stund vänta en räfst med
den gamla regimen. Mössorna och hovet kunde icke genomföra den,
därför att de icke vunnit majoritet i utskotten. Hela statsarbetet hotades av förlamning i ett läge, då alla krafter erfordrades för att få
ett slut på kriget. Till detta kom emellertid, att bägge de stora partierna hotades av en ödesdiger kassabrist. Frankrike och Danmark
hade på hösten 1761 indragit sina subsidier till hattarna. Lovisa Ulrika
sökte med ringa framgång avtvinga sin bror i Preussen tillräckligt
med pengar för att köpa fredspartiet en säker majoritet i stånden. På
alla håll fruktade man, att nästa dag skulle rubba denna jämvikt. I
det läget inleddes på nyåret 1762 förhandlingar om en politisk borgfred intill riksdagens slut – nyligen skildrade av Olof Jägerskiöld.
Vem som tog initiativet, vet man icke, men allt talar för att det var
hattarnas ledare, Axel von Fersen. Hans parti hade också mest att
förlora på en räfst med krigsivrarna, samtidigt som de ekonomiska
hjälpkällorna hotade att sina.
För hattarna gällde det nu att få till stånd en borgfred utan omkastning av den utrikespolitiska kurs, som ensam kunde trygga
Frankrikes stöd vid slutkampen mot hov och mössor. Det gällde också
att få riksdagen hemförlovad – vid en ny riksdag kunde maktförhållandena åter förskjuta sig till den gamla regimens förmån. Slutligen
713
i • :-~
….
-·
Litteratur
gällde det att under drottningens bemedling få en fred utan inre regimförändring. För hovet gällde det att stärka konungamaktens auktoritet och få detta resultat befäst för framtiden genom en författningsändring. För mössorna gällde det att trots hattarnas maktställning i utskotten vinna något resultat av sin övervikt i stånden.
Sällan har en ömtålig politisk förhandling, förd i ett labilt läge
mellan missunnsamma medtävlare, krönts med så stor framgång.
Freden vanns, riksdagen avslutades utan det politiska jordskred, hattarna fruktat, konungamaktens auktoritet hade verkligen stärkts genom fredsmedlingen, men till någon författningsändring hade man
icke velat bekväma sig ~på sin höjd har Axel von Fersen personligen
gjort drottningen utfästelser för framtiden (.Tägerskiöld). Överenskommelsen gjorde det möjligt att nödtorftigt sätta regeringsmaskineriet i gång igen, men det ligger i sakens natur, att den dock lämnade
alla parter missnöjda, hattarna över att se sin forna maktställning
hotacl, mössorna över att icke ha fått en fullständig regimförändring
till stånd, hovet över den uteblivna författningsändringen.
överenskommelsen om politisk borgfred vid riksdagen 1760~62
gällde endast till ständernas hemförlovning. På hösten sarmua år
återupptogas emellertid de förhandlingar, som på våren haft så stor
framgåug (Jägerskiöld). Det skedde på initiativ av drottningen, som
IHt denna väg hoppades kunna uppnå vad vårens förhandlingar endast
ställt i utsikt, en författningsändring till konungamaktens förmån.
Drottningens förtroendeman Fredrik Carl Sinclair och några få ledande män från de bägge stora partierna hade en del överläggningar,
men dessa ledde tillsvidare icke till någon ny överenskommelse ~ det
är tydligt, att dessa strävanden betraktades med den största misstro
bland både hattar och mössor. Först iuför 17(j5·~66 års riksdag träffades slutligen en överenskommelse mellan hovet och några enskilda
partiledare bland både hattar och niössor om att vid den stundande
riksdagen gemensamt söka åvägabringa en författningsändring, som
skulle återställa konungamaktens inflytande på befordringsärendena
till den ännu gällande författningens bokstav. Det är icke omöjligt,
att man för att trygga planens genomförande också avtalat en politisk borgfred under riksdagsförberedelserna.
Om denna överenskommelse träffats i för partierna bindande former, är alldeles ovisst. Det är också möjligt, att det hela endast varit
ett spegelfäkteri från partiledarnas sida för att, envar på sitt håll, dra
hoYet och motståndarna vid näsan. I alla händelser ledde avtalet icke
till resultat. På senhösten 1764 kom det till öppen brytning mellan
hovet och hattledarna. Någon borgfred vid riksdagsförberedelserna
blev det icke. Både hattar och mössor kände sig helt obundna av det
avtal, som kan ha träffats. Då hovet försökte rädda sin vinst av överenskommelsen, författningsrevisionen, genom att erbjuda vartdera
partiet sin allians i hopp om att sedan kunna spela vågmästare mellan
dem, inhöstade det endast ett nytt misslyckande. Det gick icke att
hålla de bägge förhandlingarna isär. Efter mössornas överväldigande
parlamentariska seger vid rikselagens början stod den partiförföljelse,
man si1 Hiuge fruktat, icke att hejda.
714
——————.,….,.~~-~~-··, ,..~,. ··-··-· -··
Litteratur
Planerna på en politisk borgfred skulle emellertid ännu en gång
aktualiseras i frihetstidens parlamentariska liv. Då Gustav III på vå-
ren 1771 ätenände från Paris för att tillträda sitt rike, lät han föreslå
partiledarna en borgfred under den stundande riksdagen. Det är icke
omöjligt, att uppslaget kom från samma kretsar inom hattpartiet, som .
tagit initiativet till partiförhandlingarna 1762 och som stött drottning
Lovisa Ulrikas planer på en politisk borgfred före 1765-66 års riksdag. I alla händelser stagnerade 1771 års underhandlingar redan efter
ett par sammanträden. Endast på en punkt hade enighet stått att nå,
nämligen om att ingen förändring av författningen skulle ske vid riksdagen. Sedan partiläget vid riksdagen klarnat, kunde dessa förhandlingar emellertid återupptagas. Det labila jämviktsläge, som blivit
resultatet av talmansvalen, gjorde alla parter mera hågade för en uppgörelse. En sådan träffades också i slutet av juni 1771, och den gällde
författningens bevarande, en konungaförsäkran i anslutning till 1751
års, utrikespolitisk neutralitet och inställande av all partiförföljelse.
Men icke heller detta avtal, som träffats muntligen men av allt att
döma i bindande form, kom att upprätthållas. Mössornas framgångar
vid utskottsvalen i de ofrälse stånden ledde till en splittring inom partiet självt – de ofrälse partimännen ville icke låta beröva sig en
triumf genom de högadliga partiledarnas överenskommelse. ståndsstriden blossade upp i full låga, och marken var beredd för Gustav III:s
revolution.
• ••
Enigheten i politiska liksom i religiösa frågor hörde till de förhärskande motiven i medeltidens statsläror och skulle så förbli långt in
i nyare tiden. Redan Erikskrönikans senare inledning klagade över
svenskarnas benägenhet för söndring och tvedräkt, och klagolåten återklingar i vasakonungarnas politiska propaganda, i Gustav I:s brev och
proklamationer, i Karl IX:s historiska anteckningar och demagogiska
riksdagstaL Alla ständers enighet- en för alla och alla för en- var
också formeln för den nationella sammansvärjning, som reste udd och
egg icke blott mot liturgiska irrläror och polskt inflytande på konungamakten utan också mot den svenska rådsaristokratiens anspråk
på vidgat inflytande i statslivet. Den splittring, man bekämpade, skar
icke blott, liksom under unionstiden, tvärs igenom stånd och klasser.
Det gällde också splittringen mellan stånden, och här hävdade konungamakten kravet att, när ständerna stannat i skiljaktiga beslut,
få ta det den ansåg riktigast och bäst. 1720 års författningsverk innebar i den oavbrutet fortgående kampen mellan samhällsklasserna
byråkratiens seger också över odalstånden. I den ståndsstrid, som avslutade frihetstiden, flammade en genom hela perioden fortgående,
blott tidvis och nödtorftigt dold tvekamp upp i ljus låga. Länge gällde
denna tvekamp endast böndernas representation i sekreta utskottet.
Från 1743, då bondeoroligheterna i landsändarna satte skräck i riddarhuset, gällde den de adliga privilegierna överhuvud taget- en hittills
föga observerad utvecklingslinje. Mot denna splittring mellan stån- 715
.·….-.
Litteratur
den fördes riksdag efter riksdag enighetens talan av framskjutna representanter för bägge de rivaliserande partierna. Den äventyrade
nämligen själva författningens grundval, den adliga byråkratiens
välde.
Men det fanns i det medeltida arvet också något, som talade för
splittringen och mot enigheten. Den skolastiska dialektiken hade lärt,
att sanningen visserligen v.ore en och odelbar men att man bäst nådde
fram till den genom att ställa upp skäl och motskäl. Det skolastiska
disputationsväsendet hade haft en utlöpare i de svenska rådsdebatterna under 1600-talet, där man, som det hette, diskurserade pro et
contra och där oppositionen alltid i viss mening opponerade ex officio.
Denna skolastiska tradition åberopades ofta på frihetstidens riddarhus till partiväsendets försvar. »Om ej tillåtet vore att anföra skälm1
mot och med, skulle ofta sanningen ej så väl framkomma och den
upplysning saknas, som genom skälige kontradiktioner vinnes», förklarade sålunda vid 1741 års riksdag på tal om beslutet att sända trupper till Finland en motståndare till hattarnas krigspolitik. Samma
tanke ligger bakom det erkännande, partiväsendet fick i samband med
instruktionen för prins Gustavs uppfostran.
Medeltidens fördömande av splittringen och dess höga värdesättning av enigheten levde starkare kvar i den europeiska kontinentens
absolutistiska stater än i Sverige. Där ute betraktade man tankefrihet, yttrandefrihet och partiväsen som en olycka för ett land. Argument hämtades från partistrider i det gamla Grekland, i det gamla
Rom och i 1200-talets J<~Iorens. När Montesquieu förde den politiska
frihetens talan, måste han gå tillbaka till dessa exempel och bestrida,
att patriciernas och plebejernas tvedräkt skadat Rom. Tystnaden i
stater utan partier vore, menade han, som tystnaden i den stad, fienden just skall ockupera. Engelsmannen David Hume, som levde i ett
friare statsskick, framställde partisystemet som ett oundvikligt ont
och intressepartier som de minst farliga. Bägge dessa teoretiker Yoro
flitigt lästa i Sverige, ja, Montesquieus tankar om romarnas välde och
fall funnos översatta redan 1755 och Humes essäer i utdrag redan
1767; det förvånar därför icke att finna Montesquieus och Humes
argument återklinga i riksdagsdebatterna. Så erinrade en ofrälse talare under striden om Gustav III:s konungaförsäkran om att Roms
frihet och ära varit störst, då både patricier och plebejer innehaft statens högsta ämbeten. Det är samma uppfattning, som Jacob Wallenberg givit uttryck i sina välkända avskedsord till hemlandet:
Låt hatt och mössa dras! Låt tvedräkts åskor knalla!
En ek, som då och då en liten skakning har,
i jorden bättre fäste ta’r.
När Rom ej trätte mer, begynte det att falla,
och England når sin höjd mitt under split och kiY.
Parti är fria staters liv.
Tankar, som anslötosig både till Montesquieu och Hume, framfördes
av partisystemets försvarare vid 1766 års riksdag·: >>Partier nulste i
716
Litteratur
alla slags regeringssätt givas», hette det sålunda i ett memorial hos
adeln, »och om där inga funnes, vore det ett tecken till stor träldom
och nedslagna sinnen, helst i fria republiker. Människor hava olika,
ja, ganska ombytliga tänkesätt om allting: om de intet finge yttra
dem i allmänna angelägenheter, varom begreppen måste vara så olika,
vore det ett bevis, att en sådan republik råkat i ett så mäktigt partis
våld, som intet ville låta tala vid sig utan krävde en blind lydnad.
Partier göra således, när intetdera råder med att upphäva sig till tyranner över varandra, något gott. De kontrollera åtminstone varandra, och ett upplyst folk skiljer snart trätan dem emellan.» Och i
nära anslutning till Humes essä om politiska partier förklarade en av
1771 års pamflettförfattare till försvar för partiväsendet, att »partier
äro ett malum necessarium, som i fria regeringar ej gärna kan undvikas».
Uuder frihetstidens första decennier fördömdes partisystemet, splittringen och den politiska ostadigheten med alla de argument, som
Montesquieu nödgats gendriva. Det var emellertid till en början de
äldre mössorna, som förde enighetens talan. Det holsteinska partiets
och hattarnas opposition äventyrade Arvid Horns regim, och de hotade
värjde sig gärna genom att ställa fram enigheten som ett politiskt
mål och tvedräkten som ett hot mot rikets oberoende och ära. »Den
oenighet, som under oss beklageligit nu i några år uppvuxit, är en fördömmelig rot, som ej annat från sig avlar än vårt och våra efterkommandes fördärv och undergång», yttrade sålunda en gammal karolin
vid 1738 års riksdag. Och två år senare återfinnes i adelsprotokollen
det första uttryckliga fördömandet av partisystemet och partinamnen.
Det är en av mösspartiets medlemmar, som erinrar ståndet om »att
skilda namn i en förbannad stund blivit satta på svenska män, vilket
så länge Sverige stått aldrig tillförne är hört». Han kräver »det allra
största straff och vite på dem, som sådana namn nämna, och att vi i
Herrans namn söka upprätta enighet, sämja och förtroende oss emellan».
Då mössorna vid 1742 års riksdag ville utkräva ansvar av dem, som
anstiftat det olyckliga ryska kriget, var det hattarnas tur att vädja
om enighet. »De andra stånden och hela landet anse vårt stånds oenighet som grunden till hela rikets olycka», föllo lantmarskalkens ord vid
oppositionsstormen mot 1741 års krigsbeslut Och en av de mest komprometterade av hattledarna vädjade vältaligt om enighet: »Vi veta
ju, att det är ett allmänt rykte så inom som utom riket .:._ och Gud
give, att ej sanning låge därunder- att rikets invånare äro fördelade
i tvenne partier, som tävla om övervikten. Skulle det nu bli bekant,
att denna riksdag skall granska vad förra riksdagen gjort, så lärer
det tagas som bevis på partiernas tillvaro. Vad vill det ge för utseende hos främmande, att vi under brinnande krig rivas och kivas
inbördes~ Det kan icke annat än skilja oss från alla makters förtroende som ett tvedräktigt, oroligt och därigenom föraktligt folk!» Ånnu
vid 1746 års riksdag hördes en partilös adelsman föreslå sina ståndsbröder att »förkasta all oenighet, förkasta namnen hattar och mössor
och i stället eftertrakta att följa gamla och redliga förfäders exempel».
717
-.
Litteratur
Det parlamentariska genombrottet 1738 reste frågan om yttrandefriheten inom riksdagen själv, alltså frågan om förföljelse mot oliktänkande. »Vår frihet består däri, att var redlig patriot här på riddarhuset säger sin mening fritt ut», sade en av minoritetspartiets män
vid debatten om den gamla regimens undanrödjande 1738, och vid följande riksdag försvarade lantmarskalken partisystemet med orden,
att »var och en av ridderskapet och adeln skall anse den andra som för
fäderneslandet och det allmänna välmenande, fastän man i meningarna ej voro lika». Minoritetspartiets oro för åsiktsförtryck och partiförföljelse tog sig trots sådana försäkringar många uttryck. »Låt vår
enighet bestå däri», hette det en gång 1741, »att vi uppriktigt yttra
våra tankar och ej hata eller förtrycka dem, som äro av olika mening.»
Att denna fruktan icke var fåfäng, visade 1740- och 1750-talets partiförföljelser.
Partisystemets belackare hade alltså liksom dess vapendragare under tidevarvets förra hälft lånat argument både från äldre svensk
statsspekulation och från samma meningsutbyte i främmande länder.
När partilivets urartning med korruption och partijustis efter 1756 års
räfst blev allt mera uppenbar, tillgreps väl ännu »sedoläran om sämja
och enighet» mot den argumentation för partierna och friheten, som
lanserats av ::Yiontesquieu och Hume, men samtidigt växte kritiken ut
till en självständig, patriotisk och rojalistisk men antiparlamentarisk ideologi. Den tillkom inom hovpartiet under konungamaktens
hägn. Dess grundläggande tankar framlades redan 1756 av Erik
Wrangel i den kända skriften >>Svea Rikes tillstånd» och riktade sig
mot ständerväldet, som gjorde medborgarna till herretjänare, sålda
under fr~immande ok, när de i stället borde vara fria undersåtar,
styrda av en lagbunden konung.
Det är av särskilt intresse, att hovpartiets tidigare teoretiker anslöto sig till läran om en maktbalans mellan skilda bärare av statsmakten såsom mellan konung och ständer. På det sättet blev själva
ordet balans och själva jämviktsbegreppet politiskt innehållsmättat
och kunde användas i en annan mening än den ursprungligen avsedda.
Så användes det av drottning Lovisa Ulrika under 1760-talet, då hon
strävade att upprätthålla jämvikten mellan de bägge stora partierna
för att på det sättet skapa en ur konungamaktens synpunkt taktiskt
förmånlig balans i statslivet – men en balans av ett helt annat slag
än den, man åsyftade genom en fördelning av själva statsmakten.
Det förtjänar emellertid att anmärkas, att denna tillämpning av balansläran icke var ny. Den företecknas bl. a. i Humes essä om det
engelska styrelsesättets benägenhet för absolutismen. Sannolikt är
det samma tillämpning, som återklingar i den gustavianska erans
kungssång, troligen diktad kort efter förhandlingarna om borgfred,
på våren 1772:
Gustavs skål!
Den bäste Kung, som Norden iiger:
Han ej tål,
att viktskål’n ojämnt väger.
718
————………——……..–~··-.·–~- ..
Litte~n,tur
Hovpartiets antiparlamentariska ideologi var rojalistisk och patriotisk:
Dyra Prins! Du skall oss lära,
återfå vår forna dygd.
Vakne! Svears gamla ära,
under Gustavs hägn och skygd,
skrev Gustav Fredrik Gyllenborg vid 1760-talets början i en till prins
Gustav riktad dedikation till Världsföraktaren, nyligen analyserad av
Gardar Sahlberg. Hela dikten reste eggen mot partiväsendet och korruptionen:
Men ömkligt! Allt begrepp om ära har försvunnit.
Till den förnedringsgrad ha våra seder hunnit,
att man sitt tänkesätt som varor håller falt
och tingar äran bort åt den, som mest betalt.
Hon går som skiljemynt i dagligt bruk och vandel.
Långt från att någon skäms för en så nedrig handel,
man tycks berömma sig att ha den konsten lärt
att vinna på ett gods, som syns så föga värt.
Parlamentarismens grundval och drivkraft såg Gyllenborg i egennyttan. För att vinna framgång på dess vädjobanor måste man följa
detta satiriska recept, troligen direkt inspirerat av C. F. Pechlins manöver vid 1760-62 års riksdag:
I skygd av ett parti min lyckas väg bereda,
dem blott till verktyg ha, då de mig trodde leda,
i skuggan krypa fram men se’n jag fyllt mitt hopp
en ställning sparka ned, på den jag klivit opp.
Sitt patos fick denna antiparlamentariska teori hos Gyllenborg av
en fysiokratiskt inspirerad bekännelse till det enkla och hederliga
folket:
ett obelevat folk, som äger goda seder.
Detta motsvarades utan tvivel i frihetstidens Sverige av en folklig
rojalism, som levde kvar under partistridernas yta, och som gärna i
konungen såg det politiska livets tyngdpunkt trots allt.
Man får gå till en författare av ett helt annat kynne än Gyllenborgs
för att finna de politiska konsekvenserna fullt ut dragna av den kritik, som riktats mot partisystemet självt. Redan vid 1760-talets början
pekade Anders Odel, en habil politisk skribent i hattarnas och den
franske ministerns tjänst, vars biografi nyligen skrivits av Erik
Hörnström, i en pamflett på faran för att partistriderna skulle leda
till envälde. Men det var först sedan Odel genom partivälvningen 1765
kommit att höra till minoriteten och ekonomiskt hårt drabbats av den
nya näringspolitiken, som han närmare utvecklade en antiparlamentarisk ideologi. Nu talar han om ett folk, som missbrukat friheten,
klandrar självsvåld och egennytta. Endast en stark konungamakt
719
,__-_.__
,Jf:.n •· .. t \ii–
——————————
Litteratur
kan, det är hans mening, trygga jämvikten i statslivet, och det är
omöjligt att åvägabringa konungamaktens stärkande på parlamentarisk väg. En statskupp är nödvändig, med alla dess risker för ett envii.lde, som åter skulle rubba den eftersträvade balansen.
Att Gustav III redan som ung delade den avsky för partiväsendet,
som genomströmmar Gyllenborgs och Odels politiska författarskap
under 1760-talet, är väl betygat. Bäggederas skrifter voro också avsedda för honom. Det blev han som i samband med 1772 års statsvälvning gav den klassiska, länge för den historiska forskningen vägledande skildringen av frihetstidens partiliv: »Det är en bedrövlig
men allmänt känd sanning, att hat och tvedräkt sönderslitet riket.
Nationen har sedan längre tider tillbaka varit skild genom tvenne partier, vilka delt henne så att säga i tvenne folkslag, förenade allenast
att sönderslita fäderneslandet. I veten, huru denna söndring fött av
sig agg, agget hämnd, hämnden förföljelser, förföljelserna nya revolutioner, vilket äntligen blivit en periodisk sjukdom, som sargat och för–
nedrat hela samhället. Dessa välvningar hava skakat riket för några
få personers ärelystnads skull.»
” ”
”
Överenskommelsen om politisk borgfred 1762, planerna på dess föruyande under de följande åren och vid 1771-72 års riksdag motiverades av de intresserade politiska ledarna med tankegångar i nära anslutning till den politiska ideologi, som utvecklas av Gyllenborg och
Odel: det gällde att sanera det politiska livet, att försona motståndarna och att hindra det egennyttiga missbruket av en tillfällig parlamentarisk övervikt. Men voro – den frågan måste ställas – dessa
ideella, patriotiska motiv också de verkliga~ Gällde det icke fastmera
att trygga det egna partiets vbilförstådda syften, för hovpartiet en författningsändring till konungamaktens förmån, för de bägge stora partiernas ledare en frist till en ny riksdag med nya konjunkturer eller
endast tills korruptionskassorna åter fyllts och medel funnas beredda
för en ny tävlan om majoriteten i stånden?
Någon gång kan man finna, att den anti1wrlamentariska teori, som
utbildats till stöd för hovpartiets politik, oekså kommit att påverka
ställningstagandet i avgörande ögonblick, såsom ideologierna ofta bli
till ett mått och en gräns för de intressen, de tjäna. Så var måhända
fallet, då drottning Lovisa Ulrika efter mössornas seger vid 1765-66
års riksdag tvekade att söka vinna sitt mål, konungamaktens stärkande, endast med det segrande partiets hjälp — hon hade kanske alltför mycket talat om partiförsoning för att kunna medverka vid den
partihämnd, som stundade. Det är blott ovisst, om något anbud om samarbete från mössornas sida vid detta tillfälle verkligen förelåg. Nej,
svaret på frågan om det teoretiska momentets betydelse för borgfredspolitiken 1760-62, 1764-66 och 1771-72 får måhända sökas utanför det
parlamentariska livets sfär, i den ekonomiska, sociala och allmänt
kulturella utvecklingen under frihetstidens slutskede.
720
Litteratur
Hattarnas djärva näringspolitik med dess konjunkturstimulerande
statliga investeringar i industri och handel syntes på 1750-talet ha nått
lysande resultat — det har nyligen framhållits av Bertil Boethius i
en analys av den politiska utvecklingen bland Stockholms borgerskap.
I vilken utsträckning freden och ett allmänt europeiskt uppsving härvidlag varit avgörande, må lämnas därhän. Fabriker, tillverkningsvärden, arbetarantal, pris och efterfrågan på de svenska exportvarorna visade en löftesrik stegring, som icke mattades. Det var en även
på det ekonomiska fältet framgångsrik regim, som 1756 fastslog styrelsesättets okränkbarhet och gav partiväsendet officiellt erkännande.
Men bakslagen skulle icke låta vänta på sig. Statens investeringar
hade varit omöjliga utan en hänsynslös sedelemission, och endast med
de ryktbara växelkontorens hjälp hade det gått att till en tid hejda
kursens stegring. Så tillstötte 1755 års internationella handelskris,
förorsakad av Lissabons förstöring och krigsutbrottet EnglandFrankrike, och det blev icke längre möjligt att upprätthålla kursen.
Följande år kom missväxten, och den pågående riksdagen tillspetsade
läget genom ytterligare sedelemissioner för nya investeringar och för
deltagandet i kriget mot Preussen. Situationen förvärrades, då den
internationella krisen avlöstes av en hektisk men kort högkonjunktur,
förorsakad av kriget och hos oss ytterligare stimulerad av prisstegringen. Det är icke osannolikt, att denna tillfälliga konjunktursvängning räddade hattpartiet från en katastrof vid 1760-62 års riksdag.
Lägets labilitet och utvecklingens tendens var dock oförtydbar. Växelkontorens misslyckande träffade direkt en hattpartiets högborg –
storköpmännen i borgarståndet. Mitt under riksdagen började en depression, som skulle komma att prägla hela decenniet. Freden med
Preussen och en minskning av investeringarna kunde icke rädda
statSI’erket, som hölls flytande med bankens hjälp. Den största oro
härskade i hela samhället som en följd av prisstegringen och den rasande kursen. Dyrtiden ledde till hungersnöd. »Allmänheten knorrar
och hotar under fyra ögon med upplopp», skrev ett av de störtade
växelkontorens förra chefer, den myndige grosshandlaren Isak Clason,
kort efter riksdagens slut till Patrik Alströmer. »Omtanka måste användas på egen konservation.» Samma år utbröt en svårartad strejk
bland gevärssmederna i Jönköping, en tidig eruption av ett helt nytt
slags social oro, den proletära.
I detta läge kom 1763 års svåra internationella handelskris, en följd
av sjuåriga krigets slut. De svenska handelshusens redan ansträngda
kredit sinade. Krascherna lamslogo hela näringslivet. Och i den ekonomiska krisens spår följde en djupt ingripande social kris. Det var
ståndsstriden, som blossade upp, sedan de radikala yngre mössorna
tagit makten vid 1765 års riksdag men snart förlorat övervikten bland
adeln. De ofrälse stånden stodo fast sammansvetsade mot det första
ståndet. En fruktansvärd partihämnd drabbade skeppsbroadeln. Medelklassen och landsbygden tog ledningen i det politiska livet och
förde med sig en ny anda, moraliserande, snål, utilistisk men samtidigt i modern mening medborgerlig. Kanske hade en stabilisering av
det politiska livet på denna grundval varit möjlig, om det gått att sa- 721
.n· itil •)j; •. :i J;;,
Litteratur
nera penningväsendet – men därutinnan blev mössornas politik ett
fullständigt fiasko. Penningkrisen förlamade all företagsamhet, och
hattpartiets ivrige pennfäktare Odel fruktade, skrev han till Alströ-
mer, småföretagarklassens omedelbara undergång.
Vad man här bevittnade var i själva verket det gamla ståndssamhällets upplösning. Denna hade under hela frihetstiden företecknats
av ståndsgränsernas success’iva utplånande och ståndens inre splittring, den senare mest utpräglad inom borgarståndet. De nya sociala
bildningarna gingo på tvären genom det gamla ståndssystemet såsom
bruksidkarnas klass, vilken rymde många adelsmän men saknade
egen politisk hemortsrätt. Sådan saknade också de allt talrikare
ofrälse ståndspersonerna på landet och rle ofrälse iimbetsmännen i
staden. Tvärs över de gamla ståndsgränserna grupperade sig de
politiskt och socialt medvetna i de privilegierades överklass med eller
utan sköldebrev och de privilegiekrävandes medelklass -· och under
dessa klassers inbördes tävlan grodde redan klassmedvetandet bland
de helt egendomslösa i den unga industriens arbetarskaror. Detta
är bakgrunden till de ofrälses våldsamma anlopp mot adeln vid
frihetstidens sista riksdag, men att utvecklingen icke var oförutsedd visar adelns beslut 1762 att till värn för sina privilegier,
alltså sina exklusiva ståndsintressen, stänga riddarhuset för de nya,
för varje år allt mera talrika ståndspersoner, som krävde eller kunde
väntas kräva adelskap och introduktion – detta var adelns enda utväg att hejda ståndscirkulationen, även om den icke ens till sin avsedda verkan var ofelbar, så länge konungen kunde placera ointroducerade på de ämbeten, som voro reserverade för adelsmiin.
»En blick på 1800-talets historia visar», har en framstående kännare
av 1700-talets sociala historia nyligen sagt, »att medelklassens framträngande var uttryck för samhällets fortgående inre omdaning och
därför ej i längden kunde undertryckas. Men för samtiden måste de
ofrälses anlopp mot det bestående ha tett sig som våldsamma och radikala omstörtningsförsök. De nya krafter, som växte fram, hade ännu
icke assimilerat sig med de historiskt, ekonomiskt, socialt och politiskt ledande skikten inom befolkningen» (Boethius).
Med den ekonomiska krisen och den sociala upplösningen hade under 1760-talet också följt en moralisk, och denna fick desto större politisk betydelse, som den var svårast i Stockholm. Den politiska svindeln med det hänsynslösa tillgodoseendet av privata intressen, den
ekonomiska krisen med penningvärdets fall, den sociala oron – allt
samverkade till det resultat, som biist studeras i Bellmans episteldiktning före 1772, ett vilt orgiastiskt krogliv, där greyar och baroner,
ämbetsmän och bankruttörer, soldater och pöbel befolka samma torftiga supgillen och bordeller och sova ruset av sig i samma rännstenar
(Blanck). Troligen hade hungersnöden och eländet bland det nya industriproletariatet i städerna under vår socialhistorias första massarbetslöshet vid 1760-talets slut bidragit till denna omvärdering eller
kanske riktigare upplösning av alla vä.rden. Anders Odel antyder det,
då han i en av sina politiska pamfletter talar om »ett hårt, förmätet
och okristeligit de rikas bruk av välde, penningar och ägodelar på de
722
·l’ .
Litteratur
fattigas kostnad» som »ett tydeligt tecken till en farlig annalkande
välvning i staten». Eller, som det hette i en politisk agitationsvers
från 1765:
Vi leva sälla tider. Vår kurs är 100 mark.
Stor sak vad folket lider. Det kan väl äta bark.
Under sådana förhållanden hade verkligen de aristokratiska partiledarna och hovet gemensamma intressen att tillvarataga, då de sammanträdde för att sluta politisk borgfred och sanera den politiska
svindeln. Det kan 1762 ha varit mer eller mindre klart medvetet, det
sköts under de följande åren åt sidan för alla de intresserade parternas, även hovets, särintressen, men det återkom, då ståndsstriden blev
akut vid frihetstidens sista riksdag. Då tvekade man i varje fall icke
bland borgfredens motståndare om vart den syftade. Där reste man
ett hätskt och framgångsrikt motstånd mot den »enighet, som förenar
egennyttiga medlemmar till ett skadeligt samband, vars orena avsikter äro stridande mot samhällets gemensamma väl» och nekade att bli
»eniga trälar under ett och samma aristokratiska ok». Så tvingades
adeln och byråkratien att ta sin tillflykt till konungamakten och befordra den revolution, som till namnet en aktion mot aristokratien
(Valentin) hejdade partiernas ävlan, rensade upp den moraliska
djungeln och bragte ståndsstriden till en vapenvila på halvtannat decennium.
Här ger sig kanske svaret på frågan om det teoretiska momentets
betydelse för borgfredspolitiken under frihetstidens slutskede. Mot
denna bakgrund får man se den ideologiska motivering, som anfördes
till stöd för tanken på en sanering av partilivet. Icke blott så att det
under oron och upplösningen var bekvämt eller lockande att skjuta
skulden på partiväsendet, vars brister voro i ögonen fallande. Inför
alla brådstörtade omvärderingar sökte de hårt trängda privilegierade
samhällsklasserna stöd- i tanken på konungamakten som en räddning
för hotade företrädesrättigheter och hotade livsvärden.
Nyare litteratur:
A. Blanck, Bellman vid skiljovägen. Uppsala 1941.
B. Boethius, Magistraten och borgerskapet i Stockholm 1719-1815
(Monografier utgivna av Stockholms kommunalförvaltning). Stockholm 1944.
E. Hörnström, Anders Odel. En studie i frihetstidens litteratur- och
kulturhistoria. Uppsala 1943.
O. Jägerskiöld, Hovet och författningsfrågan 1760-1766. Uppsala 1943.
L. Linnarsson, Riksrådens licentiering. En studie i frihetstidens parlamentarism. (Skrifter utgivna av statsvetenskapliga föreningen i
Uppsala XVI.) Uppsala 1943.
G. Sahlberg, Gustaf Fredrik Gyllenborg. Hans liv och diktning under
frihetstiden. Uppsala 1943.
H. Valentin, Det sociala momentet i historieskrivningen om 1772 års
statsvälvning. Scandia, Lund 1941.
723
,·. -…_
PARTILEDA OCH BORGFRED UNDER FRIHETSTIDEN
UR ~yARE I XfTERATUR
Av docent SVEN ULRIC PALME, l.Tppsala
För eftervärlden te sig åren 1719–20 som vändpunkten i Sveriges
nyare historia. Så tedde de sig icke för samtiden. Utåt var riket vid
Karl XII:s död hårt trängt av mäktiga fiender men icke besegrat
och icke utan gott hopp om att den sista karolinska hären under den
nordiska ligans splittring kunde vinna åter förlorade provinser och
spärrade marknader. Inåt tycktes enväldets fall endast markera ett
pendelslag i århundradens tvekamp mellan kungligt och högaristokratiskt välde. Det skulle dröja flere årtionden efter Nystadfredens
ratifikation och författningsverkets fullbordan, innan de årens
skickelsedigra avgöranden blevo klart skönjbara, ja, till sin verkliga
innebörd ha de i åtskilliga hänseenden icke blivit det förrän i våra
dagar. Också de omedelbara verkningarna kommo endast dröjande
till synes. Länge väntade man, att en ny förskjutning av maktbalansen i N ordöstenropa skulle följa på tsar Peters död. Inåt tedde sig
Arvid Horns högadliga rådsregering som en arvtagare i mera än ett
hänseende till de höga herrarna i Karl XI:s förmyndarregering.
Först 1740-talets olyckliga ryska krig blottade för samtiden den verkliga innebörden av Nystadfredens landavträdelser. På den inre politikens fält hade den nya författningens i social mening byråkratiska
kynne framträtt i 1730-talets tvekamp mellan riddarhusaristokrati
och riddarhusdemokrati och i den unga adelns seger.
Sedd från skilda synpunkter ter sig 1738 års politiska gruppering
f.om motsättningen mellan tvenne utrikespolitiska system, det franska och det engelska, som motsättningen mellan oförvägen vikingahåg och eftertänksam odalbondetröghet i svenskt kynne – formuleringen är Lagerroths – eller som motsättningen mellan försörjningspolitiska och protektionistiska intressen inom ranten för en tidsbundet merkantilistisk näringspolitik. Vad som härvidlag varit det
väsentliga, må lämnas därhän. ·Ett är säkert: att de segrande hattarna omslöto både Frankrikes gamla vänner i svensk politik, ur
traditionellt fransksinnade släkter som de la Ganlie och ur det karolinska enväldets franska parti, den holsteinske tronpretendentens
forna vänner och anhängare, de unga och missnöjda officerare och
ämbetsmän, som utgjorde riddarhusdemokratiens gros, stapelstädernas storköpmän och fabriksidkare och slutligen lycksökarna, som
lockades av hoppet om höga äreställen oeh av de frikostigt utdelade
franska mutorna.
711
,-.-.-.
Litteratur
Motpartiet, som konsoliderades under de följande riksdagarna, omslöt präste- och bondeståndets fredsvänliga flertal, det gamla systemets företrädesvis högadliga anhängare inom adeln samt bland borgarna minuthandlarna och de förmögnare handelsskråna–alltså borgerskapets flertal, som genom det oligarkiska valsystemet förlorat sitt
avgörande inflytande på riksdagsmannavalen. Dess engelska orientering var tydlig icke blott. i fråga om den stora politiken. Bland dess
män mötte i främsta rummet anhängarna av engelsk utilism och borgerlig anda.
Så kom genombrottet för den parlamentariskt-demokratiska princip,
som i formellt hänseende gav den nya författningen dess prägel, att
bli genombrottet också för en politisk reaktion (Lagerroth) – genom
att det karolinska enväldets byråkrati teg makten för att realisera,
enligt egen uppfattning, en yttre politik efter Gustav Adolfs och
Karl XII:s mönster: dels med Frankrike, dels mot Ryssland.
Denna i så många hänseenden brokiga, i åtskilligt paradoxala politiska gruppering skulle komma att bestå i trettio år av häftig partikamp. Dess första allvarliga kris dröjde dock icke länge. Redan i början av 1740-talet sågo insiktsfulla bedömare klart, att statsmaktens
koncentration till partikonklaven i riksdagens utskott hotade att lamslå själva regeringsmakten. »Här saknas hos regeringen den styrka,
som den verkligen bör äga, och jag vet nästan intet, om här är monarki, aristokrati eller anarki», sade en av hattpartiets främsta män i
en riddarhusdebatt 1743. Men denna kritik av författningen riktade
icke sin udd mot partisystemet som sådant, lika litet som de planer på
en begränsad revision av författningen, C. F. Scheffer och andra ledande hattar hyste under åren kring 1750 – de gällde endast den exekutiva maktens stärkande i det härskande partiets intresse.
Det var först uppkomsten av ett tredje parti, som på allvar satte
partisystemet under debatt, och det därför att detta, hovpartiet, syftade till en inskränkning ay ständermakten till konungamaktens förmån och därmed till en minskning av partiernas rörelsefrihet. I själva
verket har hovpartiets ledande personlighet, drottning Lovisa Ulrifa,
sökt resultatet av sin verksamhet som partichef och politisk konspiratör långt vidare – i ett statsskick liknande det upplysta enväldet i
hennes preussiska hemland. Efter 1756 års olyckliga revolutionsförsök
fick därför partisystemet ett officiellt erkännande. »Skiljaktiga tänkesätt äro icke att undvika hos en fri nation», hette det sålunda i ständernas instruktion för den unge prins Gustavs nye guvernör. »De
bliva genom en konungs omsorg· nyttiga, då han lämnar alla ett oväldigt beskydd, då ingen dömes utan efter dess gärningar och gärningarna åter icke annars än efter lag.» Och i riksdagen hette det vid
dryftandet av denna instruktion, att få sanningar i sig själva ägde
sitt fulla ljus; alla de andra måste framletas genom övervägande av
skäl och motskäl. Skiljaktiga meningar voro alltså nyttiga, när de genom försorg av en klok konung rätt användes.
Det är emellertid betecknande, att denna princip samtidigt sattes i
fråga av en fanatisk partiman. 1756 års riksdag bevittnade icke blott
ständernas triumf och konungamaktens djupa förnedring utan också
712
Litteratur
en partiförföljelse av större omfattning och hänsynslöshet än någonsin tidigare.
Räfsten 1756 hade i själva verket drivit partienväldet till dess spets,
och det var icke längre möjligt att genom en författningsändring
trygga rådets auktoritet gentemot ständerna. Tanken låg då nära till
hands att återge regeringsmakten något av dess inflytande genom att
öka konungens makt. Drottning Lovisa Ulrika och hovpartiets spillror sökte också kontakt med de yngre mössorna, som i oppositionsställning kunde tänkas utlova en maktförskjutning jämväl till konungamaktens förmån som vederlag för hjälp vid hattregimens störtande – det gällde att med hänsynslös opportunism utnyttja
upplösningssymptomen inom de bägge stora partierna (Linnarsson). Av allt att döma gåvo mössorna dock aldrig några bindande
utfästelser i den vägen. Det var aldrig nödvändigt, när den politiska
utvecklingen tvingade hovet att söka samarbete -hattarnas krig mot
Preussen var icke endast ett vådligt utrikespolitiskt äventyr utan
också ett slag mot hovets förbindelser med utlandet. Äventyret blev
emellertid hattregimens sista. De svåra motgångarna satte hela dess
regeringssystem på spel. Av en ny riksdag väntade man ett parlamentariskt nederlag och en ny fruktansvärd partihämnd – men nu från
mössornas sida. Samtidigt såg Lovisa Ulrika i det nya läget en möjlighet att vända de svenska nederlagen i seger för sin personliga
maktpolitik.
När riksdagen till sist samlades på hösten 1760, lyckades det hattarna
att genom en rusk kupp och generösa mutor vinna övertaget vid talmans- och utskottsvalen. Detta blev avgörande för krisens utveckling,
därför att det sedan icke blev möjligt för mössorna och hovet att helt
utnyttja sin labila majoritet i stånden. Ett jämviktsläge hade uppstått i partikampen. Hattarna måste varje stund vänta en räfst med
den gamla regimen. Mössorna och hovet kunde icke genomföra den,
därför att de icke vunnit majoritet i utskotten. Hela statsarbetet hotades av förlamning i ett läge, då alla krafter erfordrades för att få
ett slut på kriget. Till detta kom emellertid, att bägge de stora partierna hotades av en ödesdiger kassabrist. Frankrike och Danmark
hade på hösten 1761 indragit sina subsidier till hattarna. Lovisa Ulrika
sökte med ringa framgång avtvinga sin bror i Preussen tillräckligt
med pengar för att köpa fredspartiet en säker majoritet i stånden. På
alla håll fruktade man, att nästa dag skulle rubba denna jämvikt. I
det läget inleddes på nyåret 1762 förhandlingar om en politisk borgfred intill riksdagens slut – nyligen skildrade av Olof Jägerskiöld.
Vem som tog initiativet, vet man icke, men allt talar för att det var
hattarnas ledare, Axel von Fersen. Hans parti hade också mest att
förlora på en räfst med krigsivrarna, samtidigt som de ekonomiska
hjälpkällorna hotade att sina.
För hattarna gällde det nu att få till stånd en borgfred utan omkastning av den utrikespolitiska kurs, som ensam kunde trygga
Frankrikes stöd vid slutkampen mot hov och mössor. Det gällde också
att få riksdagen hemförlovad – vid en ny riksdag kunde maktförhållandena åter förskjuta sig till den gamla regimens förmån. Slutligen
713
i • :-~
….
-·
Litteratur
gällde det att under drottningens bemedling få en fred utan inre regimförändring. För hovet gällde det att stärka konungamaktens auktoritet och få detta resultat befäst för framtiden genom en författningsändring. För mössorna gällde det att trots hattarnas maktställning i utskotten vinna något resultat av sin övervikt i stånden.
Sällan har en ömtålig politisk förhandling, förd i ett labilt läge
mellan missunnsamma medtävlare, krönts med så stor framgång.
Freden vanns, riksdagen avslutades utan det politiska jordskred, hattarna fruktat, konungamaktens auktoritet hade verkligen stärkts genom fredsmedlingen, men till någon författningsändring hade man
icke velat bekväma sig ~på sin höjd har Axel von Fersen personligen
gjort drottningen utfästelser för framtiden (.Tägerskiöld). Överenskommelsen gjorde det möjligt att nödtorftigt sätta regeringsmaskineriet i gång igen, men det ligger i sakens natur, att den dock lämnade
alla parter missnöjda, hattarna över att se sin forna maktställning
hotacl, mössorna över att icke ha fått en fullständig regimförändring
till stånd, hovet över den uteblivna författningsändringen.
överenskommelsen om politisk borgfred vid riksdagen 1760~62
gällde endast till ständernas hemförlovning. På hösten sarmua år
återupptogas emellertid de förhandlingar, som på våren haft så stor
framgåug (Jägerskiöld). Det skedde på initiativ av drottningen, som
IHt denna väg hoppades kunna uppnå vad vårens förhandlingar endast
ställt i utsikt, en författningsändring till konungamaktens förmån.
Drottningens förtroendeman Fredrik Carl Sinclair och några få ledande män från de bägge stora partierna hade en del överläggningar,
men dessa ledde tillsvidare icke till någon ny överenskommelse ~ det
är tydligt, att dessa strävanden betraktades med den största misstro
bland både hattar och mössor. Först iuför 17(j5·~66 års riksdag träffades slutligen en överenskommelse mellan hovet och några enskilda
partiledare bland både hattar och niössor om att vid den stundande
riksdagen gemensamt söka åvägabringa en författningsändring, som
skulle återställa konungamaktens inflytande på befordringsärendena
till den ännu gällande författningens bokstav. Det är icke omöjligt,
att man för att trygga planens genomförande också avtalat en politisk borgfred under riksdagsförberedelserna.
Om denna överenskommelse träffats i för partierna bindande former, är alldeles ovisst. Det är också möjligt, att det hela endast varit
ett spegelfäkteri från partiledarnas sida för att, envar på sitt håll, dra
hoYet och motståndarna vid näsan. I alla händelser ledde avtalet icke
till resultat. På senhösten 1764 kom det till öppen brytning mellan
hovet och hattledarna. Någon borgfred vid riksdagsförberedelserna
blev det icke. Både hattar och mössor kände sig helt obundna av det
avtal, som kan ha träffats. Då hovet försökte rädda sin vinst av överenskommelsen, författningsrevisionen, genom att erbjuda vartdera
partiet sin allians i hopp om att sedan kunna spela vågmästare mellan
dem, inhöstade det endast ett nytt misslyckande. Det gick icke att
hålla de bägge förhandlingarna isär. Efter mössornas överväldigande
parlamentariska seger vid rikselagens början stod den partiförföljelse,
man si1 Hiuge fruktat, icke att hejda.
714
——————.,….,.~~-~~-··, ,..~,. ··-··-· -··
Litteratur
Planerna på en politisk borgfred skulle emellertid ännu en gång
aktualiseras i frihetstidens parlamentariska liv. Då Gustav III på vå-
ren 1771 ätenände från Paris för att tillträda sitt rike, lät han föreslå
partiledarna en borgfred under den stundande riksdagen. Det är icke
omöjligt, att uppslaget kom från samma kretsar inom hattpartiet, som .
tagit initiativet till partiförhandlingarna 1762 och som stött drottning
Lovisa Ulrikas planer på en politisk borgfred före 1765-66 års riksdag. I alla händelser stagnerade 1771 års underhandlingar redan efter
ett par sammanträden. Endast på en punkt hade enighet stått att nå,
nämligen om att ingen förändring av författningen skulle ske vid riksdagen. Sedan partiläget vid riksdagen klarnat, kunde dessa förhandlingar emellertid återupptagas. Det labila jämviktsläge, som blivit
resultatet av talmansvalen, gjorde alla parter mera hågade för en uppgörelse. En sådan träffades också i slutet av juni 1771, och den gällde
författningens bevarande, en konungaförsäkran i anslutning till 1751
års, utrikespolitisk neutralitet och inställande av all partiförföljelse.
Men icke heller detta avtal, som träffats muntligen men av allt att
döma i bindande form, kom att upprätthållas. Mössornas framgångar
vid utskottsvalen i de ofrälse stånden ledde till en splittring inom partiet självt – de ofrälse partimännen ville icke låta beröva sig en
triumf genom de högadliga partiledarnas överenskommelse. ståndsstriden blossade upp i full låga, och marken var beredd för Gustav III:s
revolution.
• ••
Enigheten i politiska liksom i religiösa frågor hörde till de förhärskande motiven i medeltidens statsläror och skulle så förbli långt in
i nyare tiden. Redan Erikskrönikans senare inledning klagade över
svenskarnas benägenhet för söndring och tvedräkt, och klagolåten återklingar i vasakonungarnas politiska propaganda, i Gustav I:s brev och
proklamationer, i Karl IX:s historiska anteckningar och demagogiska
riksdagstaL Alla ständers enighet- en för alla och alla för en- var
också formeln för den nationella sammansvärjning, som reste udd och
egg icke blott mot liturgiska irrläror och polskt inflytande på konungamakten utan också mot den svenska rådsaristokratiens anspråk
på vidgat inflytande i statslivet. Den splittring, man bekämpade, skar
icke blott, liksom under unionstiden, tvärs igenom stånd och klasser.
Det gällde också splittringen mellan stånden, och här hävdade konungamakten kravet att, när ständerna stannat i skiljaktiga beslut,
få ta det den ansåg riktigast och bäst. 1720 års författningsverk innebar i den oavbrutet fortgående kampen mellan samhällsklasserna
byråkratiens seger också över odalstånden. I den ståndsstrid, som avslutade frihetstiden, flammade en genom hela perioden fortgående,
blott tidvis och nödtorftigt dold tvekamp upp i ljus låga. Länge gällde
denna tvekamp endast böndernas representation i sekreta utskottet.
Från 1743, då bondeoroligheterna i landsändarna satte skräck i riddarhuset, gällde den de adliga privilegierna överhuvud taget- en hittills
föga observerad utvecklingslinje. Mot denna splittring mellan stån- 715
.·….-.
Litteratur
den fördes riksdag efter riksdag enighetens talan av framskjutna representanter för bägge de rivaliserande partierna. Den äventyrade
nämligen själva författningens grundval, den adliga byråkratiens
välde.
Men det fanns i det medeltida arvet också något, som talade för
splittringen och mot enigheten. Den skolastiska dialektiken hade lärt,
att sanningen visserligen v.ore en och odelbar men att man bäst nådde
fram till den genom att ställa upp skäl och motskäl. Det skolastiska
disputationsväsendet hade haft en utlöpare i de svenska rådsdebatterna under 1600-talet, där man, som det hette, diskurserade pro et
contra och där oppositionen alltid i viss mening opponerade ex officio.
Denna skolastiska tradition åberopades ofta på frihetstidens riddarhus till partiväsendets försvar. »Om ej tillåtet vore att anföra skälm1
mot och med, skulle ofta sanningen ej så väl framkomma och den
upplysning saknas, som genom skälige kontradiktioner vinnes», förklarade sålunda vid 1741 års riksdag på tal om beslutet att sända trupper till Finland en motståndare till hattarnas krigspolitik. Samma
tanke ligger bakom det erkännande, partiväsendet fick i samband med
instruktionen för prins Gustavs uppfostran.
Medeltidens fördömande av splittringen och dess höga värdesättning av enigheten levde starkare kvar i den europeiska kontinentens
absolutistiska stater än i Sverige. Där ute betraktade man tankefrihet, yttrandefrihet och partiväsen som en olycka för ett land. Argument hämtades från partistrider i det gamla Grekland, i det gamla
Rom och i 1200-talets J<~Iorens. När Montesquieu förde den politiska
frihetens talan, måste han gå tillbaka till dessa exempel och bestrida,
att patriciernas och plebejernas tvedräkt skadat Rom. Tystnaden i
stater utan partier vore, menade han, som tystnaden i den stad, fienden just skall ockupera. Engelsmannen David Hume, som levde i ett
friare statsskick, framställde partisystemet som ett oundvikligt ont
och intressepartier som de minst farliga. Bägge dessa teoretiker Yoro
flitigt lästa i Sverige, ja, Montesquieus tankar om romarnas välde och
fall funnos översatta redan 1755 och Humes essäer i utdrag redan
1767; det förvånar därför icke att finna Montesquieus och Humes
argument återklinga i riksdagsdebatterna. Så erinrade en ofrälse talare under striden om Gustav III:s konungaförsäkran om att Roms
frihet och ära varit störst, då både patricier och plebejer innehaft statens högsta ämbeten. Det är samma uppfattning, som Jacob Wallenberg givit uttryck i sina välkända avskedsord till hemlandet:
Låt hatt och mössa dras! Låt tvedräkts åskor knalla!
En ek, som då och då en liten skakning har,
i jorden bättre fäste ta’r.
När Rom ej trätte mer, begynte det att falla,
och England når sin höjd mitt under split och kiY.
Parti är fria staters liv.
Tankar, som anslötosig både till Montesquieu och Hume, framfördes
av partisystemets försvarare vid 1766 års riksdag·: >>Partier nulste i
716
Litteratur
alla slags regeringssätt givas», hette det sålunda i ett memorial hos
adeln, »och om där inga funnes, vore det ett tecken till stor träldom
och nedslagna sinnen, helst i fria republiker. Människor hava olika,
ja, ganska ombytliga tänkesätt om allting: om de intet finge yttra
dem i allmänna angelägenheter, varom begreppen måste vara så olika,
vore det ett bevis, att en sådan republik råkat i ett så mäktigt partis
våld, som intet ville låta tala vid sig utan krävde en blind lydnad.
Partier göra således, när intetdera råder med att upphäva sig till tyranner över varandra, något gott. De kontrollera åtminstone varandra, och ett upplyst folk skiljer snart trätan dem emellan.» Och i
nära anslutning till Humes essä om politiska partier förklarade en av
1771 års pamflettförfattare till försvar för partiväsendet, att »partier
äro ett malum necessarium, som i fria regeringar ej gärna kan undvikas».
Uuder frihetstidens första decennier fördömdes partisystemet, splittringen och den politiska ostadigheten med alla de argument, som
Montesquieu nödgats gendriva. Det var emellertid till en början de
äldre mössorna, som förde enighetens talan. Det holsteinska partiets
och hattarnas opposition äventyrade Arvid Horns regim, och de hotade
värjde sig gärna genom att ställa fram enigheten som ett politiskt
mål och tvedräkten som ett hot mot rikets oberoende och ära. »Den
oenighet, som under oss beklageligit nu i några år uppvuxit, är en fördömmelig rot, som ej annat från sig avlar än vårt och våra efterkommandes fördärv och undergång», yttrade sålunda en gammal karolin
vid 1738 års riksdag. Och två år senare återfinnes i adelsprotokollen
det första uttryckliga fördömandet av partisystemet och partinamnen.
Det är en av mösspartiets medlemmar, som erinrar ståndet om »att
skilda namn i en förbannad stund blivit satta på svenska män, vilket
så länge Sverige stått aldrig tillförne är hört». Han kräver »det allra
största straff och vite på dem, som sådana namn nämna, och att vi i
Herrans namn söka upprätta enighet, sämja och förtroende oss emellan».
Då mössorna vid 1742 års riksdag ville utkräva ansvar av dem, som
anstiftat det olyckliga ryska kriget, var det hattarnas tur att vädja
om enighet. »De andra stånden och hela landet anse vårt stånds oenighet som grunden till hela rikets olycka», föllo lantmarskalkens ord vid
oppositionsstormen mot 1741 års krigsbeslut Och en av de mest komprometterade av hattledarna vädjade vältaligt om enighet: »Vi veta
ju, att det är ett allmänt rykte så inom som utom riket .:._ och Gud
give, att ej sanning låge därunder- att rikets invånare äro fördelade
i tvenne partier, som tävla om övervikten. Skulle det nu bli bekant,
att denna riksdag skall granska vad förra riksdagen gjort, så lärer
det tagas som bevis på partiernas tillvaro. Vad vill det ge för utseende hos främmande, att vi under brinnande krig rivas och kivas
inbördes~ Det kan icke annat än skilja oss från alla makters förtroende som ett tvedräktigt, oroligt och därigenom föraktligt folk!» Ånnu
vid 1746 års riksdag hördes en partilös adelsman föreslå sina ståndsbröder att »förkasta all oenighet, förkasta namnen hattar och mössor
och i stället eftertrakta att följa gamla och redliga förfäders exempel».
717
-.
Litteratur
Det parlamentariska genombrottet 1738 reste frågan om yttrandefriheten inom riksdagen själv, alltså frågan om förföljelse mot oliktänkande. »Vår frihet består däri, att var redlig patriot här på riddarhuset säger sin mening fritt ut», sade en av minoritetspartiets män
vid debatten om den gamla regimens undanrödjande 1738, och vid följande riksdag försvarade lantmarskalken partisystemet med orden,
att »var och en av ridderskapet och adeln skall anse den andra som för
fäderneslandet och det allmänna välmenande, fastän man i meningarna ej voro lika». Minoritetspartiets oro för åsiktsförtryck och partiförföljelse tog sig trots sådana försäkringar många uttryck. »Låt vår
enighet bestå däri», hette det en gång 1741, »att vi uppriktigt yttra
våra tankar och ej hata eller förtrycka dem, som äro av olika mening.»
Att denna fruktan icke var fåfäng, visade 1740- och 1750-talets partiförföljelser.
Partisystemets belackare hade alltså liksom dess vapendragare under tidevarvets förra hälft lånat argument både från äldre svensk
statsspekulation och från samma meningsutbyte i främmande länder.
När partilivets urartning med korruption och partijustis efter 1756 års
räfst blev allt mera uppenbar, tillgreps väl ännu »sedoläran om sämja
och enighet» mot den argumentation för partierna och friheten, som
lanserats av ::Yiontesquieu och Hume, men samtidigt växte kritiken ut
till en självständig, patriotisk och rojalistisk men antiparlamentarisk ideologi. Den tillkom inom hovpartiet under konungamaktens
hägn. Dess grundläggande tankar framlades redan 1756 av Erik
Wrangel i den kända skriften >>Svea Rikes tillstånd» och riktade sig
mot ständerväldet, som gjorde medborgarna till herretjänare, sålda
under fr~immande ok, när de i stället borde vara fria undersåtar,
styrda av en lagbunden konung.
Det är av särskilt intresse, att hovpartiets tidigare teoretiker anslöto sig till läran om en maktbalans mellan skilda bärare av statsmakten såsom mellan konung och ständer. På det sättet blev själva
ordet balans och själva jämviktsbegreppet politiskt innehållsmättat
och kunde användas i en annan mening än den ursprungligen avsedda.
Så användes det av drottning Lovisa Ulrika under 1760-talet, då hon
strävade att upprätthålla jämvikten mellan de bägge stora partierna
för att på det sättet skapa en ur konungamaktens synpunkt taktiskt
förmånlig balans i statslivet – men en balans av ett helt annat slag
än den, man åsyftade genom en fördelning av själva statsmakten.
Det förtjänar emellertid att anmärkas, att denna tillämpning av balansläran icke var ny. Den företecknas bl. a. i Humes essä om det
engelska styrelsesättets benägenhet för absolutismen. Sannolikt är
det samma tillämpning, som återklingar i den gustavianska erans
kungssång, troligen diktad kort efter förhandlingarna om borgfred,
på våren 1772:
Gustavs skål!
Den bäste Kung, som Norden iiger:
Han ej tål,
att viktskål’n ojämnt väger.
718
————………——……..–~··-.·–~- ..
Litte~n,tur
Hovpartiets antiparlamentariska ideologi var rojalistisk och patriotisk:
Dyra Prins! Du skall oss lära,
återfå vår forna dygd.
Vakne! Svears gamla ära,
under Gustavs hägn och skygd,
skrev Gustav Fredrik Gyllenborg vid 1760-talets början i en till prins
Gustav riktad dedikation till Världsföraktaren, nyligen analyserad av
Gardar Sahlberg. Hela dikten reste eggen mot partiväsendet och korruptionen:
Men ömkligt! Allt begrepp om ära har försvunnit.
Till den förnedringsgrad ha våra seder hunnit,
att man sitt tänkesätt som varor håller falt
och tingar äran bort åt den, som mest betalt.
Hon går som skiljemynt i dagligt bruk och vandel.
Långt från att någon skäms för en så nedrig handel,
man tycks berömma sig att ha den konsten lärt
att vinna på ett gods, som syns så föga värt.
Parlamentarismens grundval och drivkraft såg Gyllenborg i egennyttan. För att vinna framgång på dess vädjobanor måste man följa
detta satiriska recept, troligen direkt inspirerat av C. F. Pechlins manöver vid 1760-62 års riksdag:
I skygd av ett parti min lyckas väg bereda,
dem blott till verktyg ha, då de mig trodde leda,
i skuggan krypa fram men se’n jag fyllt mitt hopp
en ställning sparka ned, på den jag klivit opp.
Sitt patos fick denna antiparlamentariska teori hos Gyllenborg av
en fysiokratiskt inspirerad bekännelse till det enkla och hederliga
folket:
ett obelevat folk, som äger goda seder.
Detta motsvarades utan tvivel i frihetstidens Sverige av en folklig
rojalism, som levde kvar under partistridernas yta, och som gärna i
konungen såg det politiska livets tyngdpunkt trots allt.
Man får gå till en författare av ett helt annat kynne än Gyllenborgs
för att finna de politiska konsekvenserna fullt ut dragna av den kritik, som riktats mot partisystemet självt. Redan vid 1760-talets början
pekade Anders Odel, en habil politisk skribent i hattarnas och den
franske ministerns tjänst, vars biografi nyligen skrivits av Erik
Hörnström, i en pamflett på faran för att partistriderna skulle leda
till envälde. Men det var först sedan Odel genom partivälvningen 1765
kommit att höra till minoriteten och ekonomiskt hårt drabbats av den
nya näringspolitiken, som han närmare utvecklade en antiparlamentarisk ideologi. Nu talar han om ett folk, som missbrukat friheten,
klandrar självsvåld och egennytta. Endast en stark konungamakt
719
,__-_.__
,Jf:.n •· .. t \ii–
——————————
Litteratur
kan, det är hans mening, trygga jämvikten i statslivet, och det är
omöjligt att åvägabringa konungamaktens stärkande på parlamentarisk väg. En statskupp är nödvändig, med alla dess risker för ett envii.lde, som åter skulle rubba den eftersträvade balansen.
Att Gustav III redan som ung delade den avsky för partiväsendet,
som genomströmmar Gyllenborgs och Odels politiska författarskap
under 1760-talet, är väl betygat. Bäggederas skrifter voro också avsedda för honom. Det blev han som i samband med 1772 års statsvälvning gav den klassiska, länge för den historiska forskningen vägledande skildringen av frihetstidens partiliv: »Det är en bedrövlig
men allmänt känd sanning, att hat och tvedräkt sönderslitet riket.
Nationen har sedan längre tider tillbaka varit skild genom tvenne partier, vilka delt henne så att säga i tvenne folkslag, förenade allenast
att sönderslita fäderneslandet. I veten, huru denna söndring fött av
sig agg, agget hämnd, hämnden förföljelser, förföljelserna nya revolutioner, vilket äntligen blivit en periodisk sjukdom, som sargat och för–
nedrat hela samhället. Dessa välvningar hava skakat riket för några
få personers ärelystnads skull.»
” ”
”
Överenskommelsen om politisk borgfred 1762, planerna på dess föruyande under de följande åren och vid 1771-72 års riksdag motiverades av de intresserade politiska ledarna med tankegångar i nära anslutning till den politiska ideologi, som utvecklas av Gyllenborg och
Odel: det gällde att sanera det politiska livet, att försona motståndarna och att hindra det egennyttiga missbruket av en tillfällig parlamentarisk övervikt. Men voro – den frågan måste ställas – dessa
ideella, patriotiska motiv också de verkliga~ Gällde det icke fastmera
att trygga det egna partiets vbilförstådda syften, för hovpartiet en författningsändring till konungamaktens förmån, för de bägge stora partiernas ledare en frist till en ny riksdag med nya konjunkturer eller
endast tills korruptionskassorna åter fyllts och medel funnas beredda
för en ny tävlan om majoriteten i stånden?
Någon gång kan man finna, att den anti1wrlamentariska teori, som
utbildats till stöd för hovpartiets politik, oekså kommit att påverka
ställningstagandet i avgörande ögonblick, såsom ideologierna ofta bli
till ett mått och en gräns för de intressen, de tjäna. Så var måhända
fallet, då drottning Lovisa Ulrika efter mössornas seger vid 1765-66
års riksdag tvekade att söka vinna sitt mål, konungamaktens stärkande, endast med det segrande partiets hjälp — hon hade kanske alltför mycket talat om partiförsoning för att kunna medverka vid den
partihämnd, som stundade. Det är blott ovisst, om något anbud om samarbete från mössornas sida vid detta tillfälle verkligen förelåg. Nej,
svaret på frågan om det teoretiska momentets betydelse för borgfredspolitiken 1760-62, 1764-66 och 1771-72 får måhända sökas utanför det
parlamentariska livets sfär, i den ekonomiska, sociala och allmänt
kulturella utvecklingen under frihetstidens slutskede.
720
Litteratur
Hattarnas djärva näringspolitik med dess konjunkturstimulerande
statliga investeringar i industri och handel syntes på 1750-talet ha nått
lysande resultat — det har nyligen framhållits av Bertil Boethius i
en analys av den politiska utvecklingen bland Stockholms borgerskap.
I vilken utsträckning freden och ett allmänt europeiskt uppsving härvidlag varit avgörande, må lämnas därhän. Fabriker, tillverkningsvärden, arbetarantal, pris och efterfrågan på de svenska exportvarorna visade en löftesrik stegring, som icke mattades. Det var en även
på det ekonomiska fältet framgångsrik regim, som 1756 fastslog styrelsesättets okränkbarhet och gav partiväsendet officiellt erkännande.
Men bakslagen skulle icke låta vänta på sig. Statens investeringar
hade varit omöjliga utan en hänsynslös sedelemission, och endast med
de ryktbara växelkontorens hjälp hade det gått att till en tid hejda
kursens stegring. Så tillstötte 1755 års internationella handelskris,
förorsakad av Lissabons förstöring och krigsutbrottet EnglandFrankrike, och det blev icke längre möjligt att upprätthålla kursen.
Följande år kom missväxten, och den pågående riksdagen tillspetsade
läget genom ytterligare sedelemissioner för nya investeringar och för
deltagandet i kriget mot Preussen. Situationen förvärrades, då den
internationella krisen avlöstes av en hektisk men kort högkonjunktur,
förorsakad av kriget och hos oss ytterligare stimulerad av prisstegringen. Det är icke osannolikt, att denna tillfälliga konjunktursvängning räddade hattpartiet från en katastrof vid 1760-62 års riksdag.
Lägets labilitet och utvecklingens tendens var dock oförtydbar. Växelkontorens misslyckande träffade direkt en hattpartiets högborg –
storköpmännen i borgarståndet. Mitt under riksdagen började en depression, som skulle komma att prägla hela decenniet. Freden med
Preussen och en minskning av investeringarna kunde icke rädda
statSI’erket, som hölls flytande med bankens hjälp. Den största oro
härskade i hela samhället som en följd av prisstegringen och den rasande kursen. Dyrtiden ledde till hungersnöd. »Allmänheten knorrar
och hotar under fyra ögon med upplopp», skrev ett av de störtade
växelkontorens förra chefer, den myndige grosshandlaren Isak Clason,
kort efter riksdagens slut till Patrik Alströmer. »Omtanka måste användas på egen konservation.» Samma år utbröt en svårartad strejk
bland gevärssmederna i Jönköping, en tidig eruption av ett helt nytt
slags social oro, den proletära.
I detta läge kom 1763 års svåra internationella handelskris, en följd
av sjuåriga krigets slut. De svenska handelshusens redan ansträngda
kredit sinade. Krascherna lamslogo hela näringslivet. Och i den ekonomiska krisens spår följde en djupt ingripande social kris. Det var
ståndsstriden, som blossade upp, sedan de radikala yngre mössorna
tagit makten vid 1765 års riksdag men snart förlorat övervikten bland
adeln. De ofrälse stånden stodo fast sammansvetsade mot det första
ståndet. En fruktansvärd partihämnd drabbade skeppsbroadeln. Medelklassen och landsbygden tog ledningen i det politiska livet och
förde med sig en ny anda, moraliserande, snål, utilistisk men samtidigt i modern mening medborgerlig. Kanske hade en stabilisering av
det politiska livet på denna grundval varit möjlig, om det gått att sa- 721
.n· itil •)j; •. :i J;;,
Litteratur
nera penningväsendet – men därutinnan blev mössornas politik ett
fullständigt fiasko. Penningkrisen förlamade all företagsamhet, och
hattpartiets ivrige pennfäktare Odel fruktade, skrev han till Alströ-
mer, småföretagarklassens omedelbara undergång.
Vad man här bevittnade var i själva verket det gamla ståndssamhällets upplösning. Denna hade under hela frihetstiden företecknats
av ståndsgränsernas success’iva utplånande och ståndens inre splittring, den senare mest utpräglad inom borgarståndet. De nya sociala
bildningarna gingo på tvären genom det gamla ståndssystemet såsom
bruksidkarnas klass, vilken rymde många adelsmän men saknade
egen politisk hemortsrätt. Sådan saknade också de allt talrikare
ofrälse ståndspersonerna på landet och rle ofrälse iimbetsmännen i
staden. Tvärs över de gamla ståndsgränserna grupperade sig de
politiskt och socialt medvetna i de privilegierades överklass med eller
utan sköldebrev och de privilegiekrävandes medelklass -· och under
dessa klassers inbördes tävlan grodde redan klassmedvetandet bland
de helt egendomslösa i den unga industriens arbetarskaror. Detta
är bakgrunden till de ofrälses våldsamma anlopp mot adeln vid
frihetstidens sista riksdag, men att utvecklingen icke var oförutsedd visar adelns beslut 1762 att till värn för sina privilegier,
alltså sina exklusiva ståndsintressen, stänga riddarhuset för de nya,
för varje år allt mera talrika ståndspersoner, som krävde eller kunde
väntas kräva adelskap och introduktion – detta var adelns enda utväg att hejda ståndscirkulationen, även om den icke ens till sin avsedda verkan var ofelbar, så länge konungen kunde placera ointroducerade på de ämbeten, som voro reserverade för adelsmiin.
»En blick på 1800-talets historia visar», har en framstående kännare
av 1700-talets sociala historia nyligen sagt, »att medelklassens framträngande var uttryck för samhällets fortgående inre omdaning och
därför ej i längden kunde undertryckas. Men för samtiden måste de
ofrälses anlopp mot det bestående ha tett sig som våldsamma och radikala omstörtningsförsök. De nya krafter, som växte fram, hade ännu
icke assimilerat sig med de historiskt, ekonomiskt, socialt och politiskt ledande skikten inom befolkningen» (Boethius).
Med den ekonomiska krisen och den sociala upplösningen hade under 1760-talet också följt en moralisk, och denna fick desto större politisk betydelse, som den var svårast i Stockholm. Den politiska svindeln med det hänsynslösa tillgodoseendet av privata intressen, den
ekonomiska krisen med penningvärdets fall, den sociala oron – allt
samverkade till det resultat, som biist studeras i Bellmans episteldiktning före 1772, ett vilt orgiastiskt krogliv, där greyar och baroner,
ämbetsmän och bankruttörer, soldater och pöbel befolka samma torftiga supgillen och bordeller och sova ruset av sig i samma rännstenar
(Blanck). Troligen hade hungersnöden och eländet bland det nya industriproletariatet i städerna under vår socialhistorias första massarbetslöshet vid 1760-talets slut bidragit till denna omvärdering eller
kanske riktigare upplösning av alla vä.rden. Anders Odel antyder det,
då han i en av sina politiska pamfletter talar om »ett hårt, förmätet
och okristeligit de rikas bruk av välde, penningar och ägodelar på de
722
·l’ .
Litteratur
fattigas kostnad» som »ett tydeligt tecken till en farlig annalkande
välvning i staten». Eller, som det hette i en politisk agitationsvers
från 1765:
Vi leva sälla tider. Vår kurs är 100 mark.
Stor sak vad folket lider. Det kan väl äta bark.
Under sådana förhållanden hade verkligen de aristokratiska partiledarna och hovet gemensamma intressen att tillvarataga, då de sammanträdde för att sluta politisk borgfred och sanera den politiska
svindeln. Det kan 1762 ha varit mer eller mindre klart medvetet, det
sköts under de följande åren åt sidan för alla de intresserade parternas, även hovets, särintressen, men det återkom, då ståndsstriden blev
akut vid frihetstidens sista riksdag. Då tvekade man i varje fall icke
bland borgfredens motståndare om vart den syftade. Där reste man
ett hätskt och framgångsrikt motstånd mot den »enighet, som förenar
egennyttiga medlemmar till ett skadeligt samband, vars orena avsikter äro stridande mot samhällets gemensamma väl» och nekade att bli
»eniga trälar under ett och samma aristokratiska ok». Så tvingades
adeln och byråkratien att ta sin tillflykt till konungamakten och befordra den revolution, som till namnet en aktion mot aristokratien
(Valentin) hejdade partiernas ävlan, rensade upp den moraliska
djungeln och bragte ståndsstriden till en vapenvila på halvtannat decennium.
Här ger sig kanske svaret på frågan om det teoretiska momentets
betydelse för borgfredspolitiken under frihetstidens slutskede. Mot
denna bakgrund får man se den ideologiska motivering, som anfördes
till stöd för tanken på en sanering av partilivet. Icke blott så att det
under oron och upplösningen var bekvämt eller lockande att skjuta
skulden på partiväsendet, vars brister voro i ögonen fallande. Inför
alla brådstörtade omvärderingar sökte de hårt trängda privilegierade
samhällsklasserna stöd- i tanken på konungamakten som en räddning
för hotade företrädesrättigheter och hotade livsvärden.
Nyare litteratur:
A. Blanck, Bellman vid skiljovägen. Uppsala 1941.
B. Boethius, Magistraten och borgerskapet i Stockholm 1719-1815
(Monografier utgivna av Stockholms kommunalförvaltning). Stockholm 1944.
E. Hörnström, Anders Odel. En studie i frihetstidens litteratur- och
kulturhistoria. Uppsala 1943.
O. Jägerskiöld, Hovet och författningsfrågan 1760-1766. Uppsala 1943.
L. Linnarsson, Riksrådens licentiering. En studie i frihetstidens parlamentarism. (Skrifter utgivna av statsvetenskapliga föreningen i
Uppsala XVI.) Uppsala 1943.
G. Sahlberg, Gustaf Fredrik Gyllenborg. Hans liv och diktning under
frihetstiden. Uppsala 1943.
H. Valentin, Det sociala momentet i historieskrivningen om 1772 års
statsvälvning. Scandia, Lund 1941.
723
,·. -…_