Dagens frågor
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
•.
DAGENS FRÅGOR
Den 16 dec. 1944.
Europa för Finland år Ännu på 1890-talet hade man i Europa –
1899 – ett 45-årsmiuue. · utom i de skandinaviska länderna – ett
tämligen oklart begrepp om Finland. I affärsvärlden hade det ett
gott namn, likaså i den vetenskapliga världen och i konstintresserade
kretsar, men om det autonoma storfurstendömets särställning inom
det ryska riket visste man mycket litet. Då kom det ryska februarimanifestet 1899, som praktiskt taget tillintetgjorde Finlands konstitutionella författning, den av 524,9iH finska medborgare undertecknade
massadressen till kejsar Nikolaus II och 500-mannadeputationens
fruktlösa resa till Petersburg. Med ens riktades Europas uppmärksamhet på det avlägsna landet i norr. I alla länder införde tidningarna
notiser och artiklar om kränkningen av Finlands konstitutionella
rättigheter. Man var upprörd över att samma monark, som tagit
initiativet till den pågående internationella fredskonferensen i Haag,
våldförde sig på ett litet folk, som ingenting annat begärde än att få
fortsätta sitt kulturarbete i skydd av sina regentbesvurna lagar, och
att han ej tagit emot den stora finska deputationen.
När regeringen i Petersburg inte det ringaste lät påverka sig av de
lojala finska opinionsyttringarna, ämnade man först uppta den finska
frågan till behandling vid Haag-konferensen, men den planen visade
sig vara omöjlig att genomföra. Deltagarna i konferensen skulle helt
visst inte tillåta en aktion mot dess kejserliga initiativtagare i en
fråga, som officiellt betraktades som en inre rysk fråga. Då uppstod
tanken, att framstående enskilda personer i de europeiska länderna
skulle förena sig om en adress till tsaren till Finlands förmån. En
sådan vädjan – trodde man — kunde han icke bemöta så som han
bernött den finska 500-mannadeputationen. Man levde fortfarande i
den naiva föreställningen, att tsaren endast var vilseledd av sina
rådgivare och att han genom en ny kraftig framställning, denna gång
av internationella mått, kunde bringas att inse sitt missgrepp. Då det
emellertid bleve svårt att få till stånd en gemensam europeisk adress,
skulle intresserade personer i varje land för sig underteckna en sådan.
En engelsk dam, mrs. Gertrud Coupland, skrev därom till professor
Rudolf Eucken i ;Jena. I London debatterades saken av några finska
vetenskapsmän och deras engelska vänner. Förtjänsten av planens
förverkligande i stor stil tillkom den energiske finske patrioten Konni
Zilliacus. Han reste till Berlin och lyekade där förmå den berömde
historikern Theodor Mommsen att lova att som den förste underteckna
en tysk adress och begav sig diirp:l till London. Där omfattades hans
plan som den mest effektiva.
Det stora företaget organiserades på ett beundransvärt sätt, utan att
tsarens diplomatiska representanter utomlands hade en aning därom.
Adresser författades och fingo talrika underteeknare i tolv Hinder:
724
Dagens frågor
England, Frankrike, Tyskland, Holland, Belgien, Sverige, Norge,
Danmark, Schweiz, Italien, Österrike och Ungern.
»Det var ett enastående företag – skriver Bernhard Estlander i
sitt arbete Elva årtionden ur Finlands historia- en europeisk kultur- ;:,pinion, framburen av de respektive ländernas mest representativa
män, en vädjan från de andliga makterna i världen till Europas
mäktigaste monark, i en politisk rättsfråga, en livsfråga för den lilla
nation det gällde. Någonting sådant hade historien icke hittills haft
att anteckna. Mången väntade sig ur detta uppslag en bestående
mellanfolklig institution, ett nationernas förbund.»
Man blir beklämd till mods vid tanken på hur förändrad världen
har blivit sedan dess. Intet världskrig hade då ännu bragt de europeiska staterna i harnesk mot varandra. Man hade vant sig att betrakta hela Europa som ett enhetligt kultursamfund, där också de små
folken hade rätt att leva sitt eget självständiga liv utan att hindras
av de storas maktlystnad. Sant nog, Finland var icke ännu ett självständigt land, men dess folk hade dock visat sig ha förmåga att i
skydd av sina fria institutioner utveckla sin nationella egenart och
sina kulturella anlag. Det fanns visserligen talrika motsättningar
mellan de särskilda staterna och den ena storpolitiska krisen följde
på den andra, men ingen krigisk sammandrabbning hade förekommit
i Europa efter det fransk-tyska kriget 1870-1871 och det rysk-turkiska
1877-1878. En känsla av kulturell solidaritet mellan folken och staterna hade vuxit fram, trots de stora olikheterna i fråga om språk,
folkkaraktär och ekonomiska intressen, ideologier, författningar och
styrelsesystem. Det fanns en allmänt erkänd folkrätt, som ingen regering ville bryta mot med berått mod. Just fredskonferensen i Haag
var ett bevis därpå.
Denna solidaritetskänsla, denna vördnad för rättsprinciperna bröts
sönder av det första världskriget. Den dåvarande ententen sade sig
visserligen kämpa för de små nationernas rätt och efter fredsslutet
trodde man att Nationernas Förbund skulle kunna på en fastare grund
återuppbyg·ga det som störtat samman, men detta visade sig vara en
grym villfarelse, såsom vi fått se i det andra världskriget. Det är
våldet som nu härskar i världen, hur mycket det än talas och skrives
om rättsprinciperna. Den som i detta nu skulle försöka att få till
stånd en europeisk protest mot förfördelandet av en liten nations författningsenliga och moraliska rättigheter, skulle utskrattas som en
fanta,st, utan blick för de politiska realiteterna.
Låt oss likväl icke idealisera den internationella hänvändelsen till
den ryske tsaren år 1899. Bland de tretton adressernas undertecknare
– från Belgien kom det två, en flamländsk och en fransk – finner
man blott få politiker och personer i officiell ställning. Senator
Trarieux, f. d. fransk justitieminister, var ett av de förnämsta undantagen. Bland undertecknarna av den italienska adressen funnos några
senatorer och medlemmar av deputeradekammaren. Historikern professor Hans Delbriick, som författade den tyska adressen, hade varit
medlem av riksdagen. Den 78-årige frejdade tyske läkaren och forskaren Rudolf Virchow hade också han gjort sig känd som politiker, men
52- H913 Svensk Tidskrift 1944 725
Dagens frågor
båda deltogo icke längre i det politiska livet. I Holland övertogs
adressföretaget av universitetens rektorer, som gjorde det så officiellt
som möjligt, i det att höga ämbetsmän, ja, presidenter i generalstaterna satte sina namn under den holländska adressen. Men det överväldigande flertalet av adressernas undertecknarevoro »kulturpersonligheter», som ingenting hade eller haft något att säga till om i politiken: vetenskapsmän, författare, skalder och konstnärer. Lysande
namn funnos bland dem, såsom Gaston Paris, Emile Zola och Anatole
France från Frankrike, Herbert Spencer från England, Adolf Erik
Nordenskiöld från Sverige och många andra. Undertecknarna, inalles
1,063, representerade ståtligt den europeiska kulturvärldens elit. Hovministern i Petersburg baron Freedericksz utbrast, då han privatim
tog del av adresserna i original: »Här saknas ju knappast ett enda
berömt namn!» Men man hade i det hela undvikit att alltför mycket
ge adresserna en politisk karaktär genom valet av namn, eller rättare,
man ficl. helt enkelt inte politiker och statsmän med i företaget. Finländaren professor Julio Reuter misslyckades i sitt försök att förmå
prinsen av Wales, sedermera Edvard VII, att utverka förord för den
till Petersburg avresande deputationens audiens hos tsaren. De enskilda ländernas hänvändningar skulle huvudsakligen bli – och blevo
även·- »kulturadresser».
När man nu genomläser adresserna, sådana de föreligga i facsimile
i den monumentala publikationen Pro Finlandia, fäster man sig vid
den gammaldags underdåniga tonen. Den tyska adressen är märkligt
nog ett undantag i detta avseende. Det heter där helt enkelt och sakligt: »Vi kunna icke antaga att den furste, som sammankallat den
internationella fredskonferensen, skulle ha beslutat ett blomstrande,
arbetsamt och lojalt folks undergång.» Alla de andra överflöda av
försäkringar om beundran för kejsar Nikolais person, och detta inte
bara därför att han tagit initiativet till Haag-konferensen. österrikarna skrevo: »I följd av den stora lyftning Eders Majestät givit åt
den ryska politiken, såväl den inre(!) som den yttre, har hela världen
vant sig att i Eders Majestät se en beskyddare av rättens och fredens
ideer.» Man varierade smickret på allt upptänkligt vis, talande om
tsarens upphöjda tänkesätt, hans ädelmodiga, humana, människovänliga och upplysta känslor, o. s. v. Man gjorde så uppenbarligen för
att stämma högstdensamme gynnsamt för Finlands sak i hopp att han
själv skulle läsa de vackra orden – vilket han ändå inte gjorde – och
utan att besinna, att det som man bönföll om inte berodde av den svage
monarken utan av hans ministrar.
I några av adresserna framhöllos även synpunkter av allmänt
politisk art. I den österrikiska sades det: »Solidariteten i civilisationens gemensamma intressen, vilken håller på att ikläda sig nya rättsliga former vid fredskonferensen i Haag, har åter blivit bragt tillliv
av Eders Majestät själv.» Fransmännen försummade icke att framhålla sin »egenskap av medborgare i en med Ryssland vänskapligt
förenad nation». Den fransk-ryska alliansen fick ju inte vedervågas.
I den svenska adressen betonades den stora betydelse av att det var
»första gången som representanter för olika områden inom den högre
726
’.
—~——-……–……………~–. ·—-~—- -·–
Dagens frågor
kulturen, män från vitt skilda folk och länder, på detta sätt och i en
fråga av denna art vända sig till en mäktig härskare».
De enskilda ländernas adresser, vackert textade på äkta pergament
med ingressbladet konstnärligt utsirat för hand, skickades först till
Stockholm, därifrån de fördes till Petersburg. Där samlades den 26
juni medlemmarna av den deputation, som skulle överräcka dem åt
tsaren i högtidlig audiens. De voro: Trarieux, Nordenskiöld, dansken
Norman Hansen, norrmannen Brögger, holländaren van der Vlugt
och italienaren Brusa. Konni Zilliacus, som var deras ciceron, har i
sina memoarer berättat om de ansträngningar som gjordes för att
utverka audiens hos kejsaren. Allt var dock förgäves. Följande sina
ministrars råd vägrade Nikolaus II att ta emot deputationen. Inrikesministern åtog sig icke att framlämna adresserna till tsaren, som icke
ens ville se dem. Hela företaget betraktades som en oförsynt inblandning i rysk politik. Så måste de delegerade avresa från Petersburg
med oförrättat ärende. Aterfärden företogs över Finland. Den blev
ett verkligt triumftåg. På alla järnvägsstationer uppvaktades de sex
utlänningarna av entusiastiska folkmassor. I Helsingfors gavs på
Brunnshuset en festlig lunch till deras ära. Hyllningstalen besvarades
av Trarieux, van der Vlugt och Nordenskiöld. »Mod och moralisk
uthållighet» var den tankegång, som Trarieux ständigt återkom till i
sitt inspirerande tal. »Det närvarande ögonblicket är mörkt, men framtiden tillhör er», sade han.
Det internationella adressföretaget hade icke bragt åt Finland den
hjälp i nöden som man optimistiskt nog hade hoppas på, men det blev
för oss en stor uppmuntran att icke ge tappt i vårt sega motstånd
mot förryskningen. Vi hade ju nu sett, att vi hade den europeiska
kulturvärldens moraliska stöd. Men företaget tycktes även båda gott
för den europeiska samhörigheten. Den högt ansedde juristen professor Jaakko Forsman, Helsingforsuniversitetets dåvarande rektor, yttrade i sitt inskriptionstal i september 1899:
»Det är icke allenast en oförglömlig händelse i vår historia, så länge
det finska namnet nämns. Det är tillika en allenastående tilldragelse
i det tilländagående århundradets historia. Det pekar på en dag, då
humanitet och rättvisa skola leda folkens mellanhavanden, de storas,
såväl som de smås, och skydda även de små nationernas rätt, så länge
de förtjäna att existera.»
Herman Gummerus.
Ministären de Gaulles Frankrikes provisoriska regering, general
socialekonomiska politik. de Gaulles ministär, är, som sig bör, en
koalitionsregering. Maquisarderna ha tre kommunistorienterade representanter, socialisterna tre, kommunisterna två (påyrka fem), radikala partiet tre (=den gamla regimens radikalsoc. parti, ledare Edouard Herriot), kristL-sociala partiet två, de moderata republikanerna
en samt två »vildar», men de sympatisera med de röda partierna.
Majoriteten är alltså klart revolutionär – alldeles som Dantons
ministär 1792. Står en Robespierre i kulisserna och väntar på sin
entreT
727
~.:
Jit. __ _…. -~- t ~- ””.,’W’;.~ ,,-,._.<\.~”..:.·,-~..lt’l.–~··
Dagens frågor
Nästan alla ministrar ha tidigare varit medlemmar av le Comite de
la Liberation, bildad i Alger den 3 juni 1943. De företräda vitt skilda
politiska, ekonomiska och sociala konceptioner, och på grund härav
blevo general de Gaulles fÖrsta försök att finna en formel för en
inrikespolitisk aktion, som alla, åtminstone i princip, kunde acceptera,
resultatlösa. Visserligen har i oktober 1944 ett slags samarbete inletts
i fråga om inrikespolitikens äominerande problem, författningsrevisionen och det socialekonomiska reformarbetet, men med hänsyn till
ministärens i flera avseenden heterogena sammansättning är atmosfären laddad i konseljsalen … la Ckambre de la Discorde vid Place
de la Concorde. I väsentlig grad beror dissonansen på kommunisternas, socialisternas och de i många frågor rent av anarkistiska
maquisardernas aggressiva hållning mot representanter för förkrigsregimen och den ekonomiska liberalismen, men en starkt bidragande
orsak är även ministrarnas olika bildningsgrad och personliga kultur,
vilket i själva verket kanske skiljer vida mer än divergerande politiska
åsikter. Liksom i Dantons ministär 1792 accentueras i general de
Gaulles regering – trots alla deklarationer om att samarbetet f. n.
är »det bästa» – motsättningen mellan vänstern och de moderata,
mellan kommunister, socialister och maquisarder å ena sidan och
»la droite republicaine» (den republikanska högern) å den andra.
Mellanpartiet, de radikala, intar samma attityd som girondisterna,
kurtiserar än det röda blocket, än det moderata, en politik som i
revolutionstider inte är alldeles riskfri. Vad de Gaulle beträffar, är
det ingen anledning att dölja, att man i Paris’ politiska klubbar och
salonger (de existerade även under ockupationen) knappast håller för
troligt, att han blir chef för den ministär, som bildas efter valen till
l’Assemblee Constituante.
Den här i korthet skildrade partipolitiska situationen i dagens
Frankrike är enligt autentiska uttalanden ett uttryck för folkmajoritetens »revolutionära mentalitet».
Det är denna mentalitet – kanske ofattbar för nationer vilka förskonats från ockupation och krigets förödelse – som präglar det
utkast till ett socialekonomiskt aktionsprogram, inrikesministern
Adrien Tixier (socialist) i samarbete med ministärens röda majoritet
utarbetat; det torde komma att föreläggas l’Assemblee Consultative,
som håller sina plena i Palais du Luxembourg (senatens sessionssal
före ockupationen) och domineras av det röda blocket. De förhoppningar om en moderat kurs, som den 75-årige f. d. parlamentsledamoten Louis Marin, med åberopande av brev från konservativa vänner
i landsorten, gav uttryck åt i ett uttalande för ett par månader sedan
till en representant för Gazette de Lausanne, förefalla alltså, som
situationen nu är, vara ganska sangviniska. Men det är att märka, att
l’Assemblee Consultative är i likhet med de Gaulleministären ett provisorium. Dess väsentliga mission är att fixera de ledande principerna
för det politiska, ekonomiska och sociala nybygget samt att förbereda
valen till l’Assemblee Constituante, som skall bestämma landets politiska och socialekonomiska kurs och bilda en regering med uppgift
728
—-~=—————–~~~-~- —·—–.~
Dagens frågor
att verkställa konstituantens beslut. Den verkliga maktkällan blir
alltså l’Assemblee Constituante.
Men det kommer nog att rinna mycket vatten under Paris’ broar
innan dess. Den sans och måtta, som under normala förhållanden
präglar det franska folket, torde åter göra sig gällande, när nationen
tillfrisknat. Ett lands moderata parti skall aldrig ge tappt, allraminst
till följd av motgångar i politiska stormtider. Om ovädret för en tid
gynnar extremismen, blir det dock förr eller senare dess undergång.
Den praktiska realism, det sunda förnuft, som moderatismen företräder, segrar dock till sist, under förutsättning att den har ett klart
utformat positivt program. Men det är detta för en framgångsrik
kamp oeftergivliga villkor, som Frankrikes moderata icke uppfylla.
De sakna också den energi, deras motståndare utveckla. Ingenting
fascinerar så massorna som kraft och mod. Det röda blocket har ej
blott ett klart fixerat författningsprogram utan även ett socialekonomiskt, vars stomme utgöres av de krav, som maquisarderna formulerat
och, med instämmande av inrikesminister Tixier och den socialistkommunistiska falangen, betecknat som oeftergivliga. Dessa krav,
framförda av Tixier, äro:
l) Etablerandet av en verklig social och ekonomisk demokrati, »kemiskt ren» från industriella, kommersiella och finansiella truster,
monopol, karteller och koncerner.
2) En rationell ekonomisk organisation, där de privata intressena
underordnas statsintresset.
3) Den nationella produktionens intensifiering i enlighet med av
statens representanter, i samråd med ombud för arbetsgivarnas och
arbetarnas organisationer, anbefallda direktiv.
4) Socialisering av för det ekonomiska samhällslivet viktiga industrier och andra näringsgrenar, ävensom av järnvägarna, kanalbolagen, rederirörelsen och varvsindustrien samt bank· och försäkringsväsendet.
5) Den kooperativa produktionens och handelns subventionering och
utveckling.
6) Arbetarna och tjänstemännen skola vara representerade i resp.
företags direktion och administration i en omfattning, som tillförsäkrar dem en effektiv kontroll över företagets ledning.
7) En av de stegrade levnadskostnaderna samt av arbetarnas och
tjänstemännens oumbärlighet i samhällsarbetet betingad löneförhöjning.
8) Köpkraftens återupprättande och stärkande genom francvalutans
stabilisering.
9) Hävdandet av fackföreningarnas politiska, ekonomiska och sociala maktposition.
10) Åtgärder i syfte att trygga medborgarnas ekonomiska existens,
då han eller hon icke genom arbete kan försörja sig.
11) En arbetsavtalslagstiftning som på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt beaktar och främjar arbetstagarens intressen.
12) Arbetarråd i fabrikerna, verkstäderna och varuhusen.
729
;’……
……
—-~ – – ~-~
Dagens frågor
13) Revision av olycksfallslagstiftningen i enlighet med arbetarpartiernas krav.
14) Rätt för staten att kontrollera och dirigera driften av jordbruk,
som icke skötas på ett tillfredsställande sätt.
15) En reform varigenom lantarbetarnas sociala och ekonomiska
ställning blir lika stark som industriarbetarnas.
16) Arrendelagstiftningens modernisering till ·småarrendatorernas
favör samt uppdelning av större, icke rationellt skötta gods i medelstora jordbruksenheter.
17) Skyldighet för alla tjänstemän, även statliga och kommunala, att
vara medlemmar av en under La Confederation Generale du Travail
(C. G. T. = Frankrikes L. 0.) sorterande tjänstemannaorganisation.
18) Den reformerade socialekonomiska lagstiftningen skall utan inskränkning tillämpas även i Frankrikes utomeuropeiska besittningar.
Ingen grad av tydlighet är överflödig, säger Tixier, när det gäller
att poängtera den franska folkmajoritetens oryggliga föresats att
hindra en återgång till den socialekonomiska regimen före kriget.
»De 18 punkterna är vårt minimikrav», understryker inrikesministern
och betonar, att programmet bör anses som det röda blockets ultimatum till dem, som till äventyrs hoppas, att tredje republiken skall
uppstå från de döda. Det röda blocket skall se till, skriver en socialisttidning, att trikoloren aldrig mer vajar över ett sådant träsk av steril
konservatism och en av liberalerna protegerad korruption i politik
och affärer – Oustric, stavisky och Kreugers franska kumpaner! –
som under mellankrigstiden förpestade vårt offentliga liv och vållade
sammanbrottet 1940.
Häri instämma förvisso alla fransmi.in, men många av dem erinra
sig kanske, att det även fanns socialister bland de tre storsvindlarnas
franska kumpaner …
I anslutning till programmet framhåller Tixier, att endast vissa
industrier komma att socialiseras; övriga företag bli antingen blott
kontrollerade av staten eller få fortsätta sin drift som hittills – »tills
vidare». Det kan ju tänkas, säger Tixier, att somliga företag må bättre
av att vara i privat ägo än i statens. Det kan inte bara tänkas; det är
ett faktum, replikerar Le Figaro (de moderatas främsta Parisorgan
sedan gammalt), att ett socialiserat företags produktionsmaximum
sällan når upp till företagets produktionsminimum, då det var privat.
Le Figaro har fått erfara, hur otacksamt det är att föra det sunda
förnuftets talan i dagens Paris och plädera för en realistisk, praktisk
socialekonomi. Men tidningens kritik av det röda blockets program
torde få en stor majoritet bakom sig, när revolutionsfebern lagt sig.
Å ven Tixier har ljusa mellanstunder, och i en sådan har han tillstått,
att det »privatkapitalistiska systemet» uträttat stora ting.
Enligt programmet komma de icke-socialiserade företagen att kontrolleras av särskilda myndigheter i de departement, där de ha sitt
huvudkontor. I dessa myndigheter, Les conseils regionaux, bli såväl
arbetsgivarna som arbetarna representerade. De regionala kontrollorganen skola sortera under Le conseil national economique, som ger
de ledande direktiven och övervakar den departementala kontrollen- 730
————–.-_…..,.-~–~ ——-
Dagens frågor
Ä ven i Le conseil national economique bli arbetsgivarna företrädda,
och de få- heter det så skönt- »avgörande inflytande» på resp. företags ekonomiska och tekniska utveckling, om de följa de direktiv, som
göra deras »avgörande inflytande» fullständigt illusoriskt.
Kommentarerna till punkten om nationalproduktionens intensifiering avslutar inrikesministern med en försäkran om att produktionens
stegring och den utländska konkurrensens effektiva bekämpande är
en av ministärens huvuduppgifter. Men denna försäkran åtföljes av
deklarationen: »arbetslönen måste successivt höjas och arbetstiden
sänkas till 40 timmar i veckan». Man förstår, att inrikesministern i
detta sammanhang citerar Robespierres ord: »En politisk förkunnelse
är värdelös, om man inte tror på den.» Deklarationen: ett maximum
av lön och ett minimum av arbetstid för att bekämpa den utländska
konkurrensen kräver förvisso en mycket stark tro.
Programmet applåderas naturligtvis av Parispressen, som i fråga
om likriktning och »Gesinnungstiichtigkeit» tävlar med Hitlerpressen.
Le Figaro, som trotsar den kompakta majoriteten, smädas av alla
dessa, vilka gå till kamp för en socialekonomisk revolution under
parollen: »Frihet och tolerans!» Det är verkligen synd om de båda
orden. De voro en gång sublima, men ha blivit löjliga karnevalsfigurer.
Och vilken hållning intar regeringschefen, general de Gaulle, till det
socialekonomiska projekten Han besvarade denna fråga i sitt stora
tal i Lille. Detta tal var en sanktionering av det röda blockets program. När man läser talet, får man intrycket, att de Gaulle kommit
ut på hal is, då han gav sig in i politiken. Där är han inte längre
ledare. Då hannågra dagar senare talade i Bordeaux inför en församling oroliga arbetsgivare, sökte han släta över, vad han sagt i Lille.
Men då fick han en skarp admonition av den röda pressen. »L’economie
dirigee», en term som de Gaulle ofta och gärna använder – det gjorde
också de politiskt döda Vichyherrarna Petain och Laval -, är en
mångtydig fras. För de Gaulle torde den ha en helt annan innebörd
än för det röda blocket, som sätter likhetstecken mellan dirigerad
ekonomi och ekonomisk diktatur.
Socialiseringskravet har redan delvis realiserats. Man har börjat
med de nordfranska kolgruvorna, vilkas produktion utgör 2/a av hela
den franska kolproduktionen. Socialiseringen omfattar 18 gruvor.
Cirka 12 miljarder francs voro investerade i dessa företag, och årsomsättningen varierade mellan 6 och 7 miljarder francs. 166,000 arbetare och 1,200 ingenjörer äro sysselsatta vid gruvorna.
Bilindustrien har partiellt socialiserats, och socialiseringsplaner
hålla på att utarbetas för järnvägarna, kanalerna, varvsindustrien
samt större rederier och rederikoncerner. »En liten början», skriver
kommunistorganet L’Humanite.
Men det finns också ett praktiskt motiv till socialiseringen. Man
vill därmed sätta stopp för den anglosaxiska ekonomiska offensiven
mot de franska industrierna, så att dessa inte bli behärskade av mäktiga City- och Wall Street-grupper.
Den röda regeringsmajoritetens taktiska syfte med det socialekono- 731
···:-
-~. t W.:–
··”’
Dagens frågor
miska programmets snaboa realisering är uppenbart: den vill ställa
l’Assemblee Constituante inför ett fullbordat faktum.
Jean Gay.
Den polska rege- Den senaste krisen inom den polska Londonregeringens kris. ringen var mycket allvarlig. Mikolajczyks resa
till Moskwa för några veckor sedan gav ingen anledning till optimism,
trots det faktum att han reste tillsammans med Churchill och Eden
och trots att man vet, att den brittiska regeringen gjorde sitt bästa för
att bilägga den polsk-ryska tvisten. ·
Strax efter Mikolajczyks återkomst till London börjl],de den polsim
reg·eringskrisen. Resultatet av hans resa var egentligen lika med noll
och Moskwaradion ackompanjerade hans hemresa med häftiga angrepp mot hans person och den polska Londonregeringen. Han stod
inför alternativet att antingen kapitulera, d. v. s. antaga Curzon- och
Oderlinjerna som Polens nya gränser, eller att avgå som regeringschef.
Då Mikolajczyk respekterade den brittiska regeringens önskan om
bevarad enighet och samförstånd i det allierade lägret, vände han sig
till det polska nationalrådet i London. Detta råd, som är sammansatt
av representanter för alla polska partier och polska län, är den högsta
rådgivande institutionen utanför Polens gränser. Nationalrådet
vägrade att acceptera det ryska gränsdiktatet men även att störta
Mikolajczyk. För att emellertid ge uttryck för sitt missnöje med det
negativa resultatet av Moskwaresan antog nationalrådet ett misstroendevotum – ej mot Mikolajczyk direkt men – mot nationalrådets
talesman professor Grabski, som varit en av de män, vilka åtföljde
Mikolajczyk på hans resa. Mikolajczyk tog själv ansvaret och överlämnade sin avskedsansökan.
Den polske statspresidenten gav först den ställföreträdande regeringschefen, minister Kwapinski, uppdraget att bilda den nya regeringen. Kwapinski, som är det socialdemokratiska partiets ledare och
en gammal frihetskämpe, har flera gånger suttit i ryska fängelser,
sista gången 1939/1940. Hans upprepade uttalanden om att den polska
regeringens främsta plikt och uppgift vore försvaret av Polens gränser sådana de voro före krigsutbrottet 1939, äro allmänt kända. Dessa
gränser äro enligt Kwapinskis åsikt den polska nationens arv till
sin landsflyktiga regering och därför förpliktande. Kwapinskis försök
att bilda en regering strandade emellertid.
Den polske statspresidenten satte nu in hela sin auktoritet på att
lösa regeringskrisen och gav uppdraget att bilda regering åt sin
nyutnämnde ställföreträdare, Arciszewski. Denne, som först nyligen
kommit till London från Polen, hade av det polska underjordiska
parlamentet i hemlandet designerats till presidentens ställföreträdare.
Den regering, som Arciszewski lyckades bilda, bestod av representanter för socialisterna och radikalnationalisterna, medan centerpartierna
ej voro företrädda. Men, några dagar efter regeringsskiftet, kompletterades den genom utnämningen av fyra nya ministrar, vilka
representera den underjordiska rörelsen i Polen. Dessa äro ännu
732
’~.:c_-·~—–~.:___..,_;__…._____ _ _ _ __
Dagens frågor
kvar i Polen, och härigenom har Arciszewskis regering fått en ännu
starkare kontakt med hemlandet än tidigare. En av de fyra ministrarna representerar Mikolajczyks parti, det polska bondepartiet.
Om den nya regeringen säger man att den saknar större auktoriteter
i sina led. Men detta kunde i lika mån sägas om den förra regeringen.
Mikolajczyk gällde för hemlandet aldrig som någon större auktoritet
förrän han blev premierminister. Arciszewski är en gammal frihetskämpe, inom parentes partikamrat till Pilsudsid under den tsarryska
tiden, då båda arbetade inom den dåvarande underjordiska organisationen. Efter Pilsudskis statskupp 1926 blev Arciszewski hans motståndare. Förmodligen betraktas Arciszewski inom den underjordiska
organisationen i Polen även i dag som en stor auktoritet; det var ju
denna organisation, som – vilket redan tidigare sagts – designerade
honom till statspresidentens ställföreträdare.
Utan att underskatta de svagheter, som ligger i den nya regeringens
sammansättning, måste det dock betraktas som en fördel för denna
att äga representanter för den underjordiska rörelsen i hemlandet i
sin krets. Mikolajczyks regering däremot bestod nästan helt av emigranter, vilka redan 1939 hade lämnat Polen. Vad gäller den nye
informationsministern dr. Pragier, är denne känd som en mycket begåvad och modig propagandist för Polens rätt till 1939 års östgräns
och samtidigt som en av de bästa kännarna av den moderna polska
historien.
Den nya regeringen har förklarat att den helt ansluter sig till
Atlant-deklarationens principer. Den önskar ej förvärva främmande
land och vägrar att avstå egna landområden, innan befolkningen fått
uttrycka sin önskan. Regeringen vet att Polen alltid har tid att kapitulera i en framtid och anser att den sannerligen inte behöver skynda
sig till stupstocken. Paradoxalt nog kan ju den polska regeringen
knappast räkna på understöd från Atlantdeklarationens skapare, så-
som efter ministärskiftet framgick av Churchills underhustal med
dess rekommendation av Curzonlinjen som rysk-polsk gräns och med
Ostpreussen som kompensation åt Polen.
Samnia dag som general Sikorski undertecknade det beträffande
gränsfrågorna oklara avtalet med Ryssland (30.7.1941) överlämnade
den brittiske utrikesministern Eden en officiell not till den polska
regeringen, en not som denna ännu i dag är i besittning av och som
lyder: »Vid undertecknandet av det polsk-ryska fördraget i dag önskar
jag begagna mig av tillfället att underrätta Er om, att, i enlighet med
bestämmelserna i fördraget angående ömsesidig hjälp mellan Förenade Konungariket och Polen av den 25 augusti 1939, Hans Majestäts
regering icke har avslutat något fördrag med U. S. S. R. rörande förbindelserna mellan detta land och Polen. Jag önskar även försäkra
Er, att Hans Majestäts regering icke erkänner någon av de territoriella förändringar, som ägt rum i Polen sedan augusti 1939.»
I december år 1944 förklarar Moskwaradion att Lublinkommitten
ombildats till polsk regering »enligt den enhälligt uttryckta polska
folkviljan». Värdet av en sådan »enhälligt uttryckt folkvilja» under
rysk ockupation känner man väl till sedan de »fria folkomröstningar- 733
. ,–.·:..
Dagens frågor
nas» tid i Balticum och Ost-Polen. Enligt dessa folkomröstningar
anslötosig länderna frivilligt till Sovjet-Unionen. I motsats till denna
ryska förklaring stå de ofta upprepade radiovarningarna från
Moskwa till de i Lublindistriktet bosatta polackerna att de skola hörsamma de givna inkallelseorderna och inställa sig vid den under ryskt
befäl stående polska armen. Samtidigt utlovas amnesti för dem som
hörsammar dessa order. S. W.
Maquisardernas Det har ofta sagts om de motståndsrörelser i ockumorgondag. perat land, som i så hög grad satt sin prägel på
detta världskrig, att de skulle framkalla vanskliga situationer, när
de lagliga exilregeringarna ställdes ansikte mot ansikte med hemmafrontens män. Förutsägelsen kunde stödjas på psykologisk sannolikhet men också på faktiska symtom, ibland av drastisk påtaglighet.
Den hör också i detta världshistoriska skräckdrama, vars skiften kommit de flesta teckentydare på skam, till de få profetior, som slagit in.
Den allmänna tendensen är alltså tydlig nog. Desto mera invecklade
te sig de olika förlopp, som upprullas i Frankrike, Belgien, Polen,
Jugoslavien och Grekland, men bland vilka det grekiska för ögonblicket visar den mest desperata tillspetsningen. Få personer i samtiden – och däri ligger just en stor del av tragiken – torde vara i
stånd att ens någotsånär överblicka och avväga det spel av gamla
och nyväckta stämningar och ressentiment, av inre och yttre strävanden och kombinationer, som i Grekland eller annorstädes äventyrar
frukterna av fosterländskt hjältemod, just när dessa äntligen tycktes
mogna.
Ter det sig således för den vanlige betraktaren t. v. omöjligt att
bilda sig en uppfattning om de verksamma faktorerna, vore det dubbelt fåvitskt, om han försökte utmäta skuld och förtjänst. Han kan
endast häpna över den tvärsäkerhet; varmed man på åtskilliga håll,
utan att veterligen förfoga över speciellt djupa kunskapskällor, tilltror sig att döma i dessa lika tilltrasslade som för framtiden betydelsefulla konflikter.
Vissa slutsatser, som gälla oss närliggande fall, kunna emellertid
dragas. Det har pläderats, att Finland på sin tid bort taga risken av
en tysk ockupation för att trygga sin politiska framtid efter den allierade segern. Men om en sådan ockupation blivit verklighet, vem kan
inför den nu föreliggande åskådningsundervisningen bestrida möjligheten av, att vi en dag fått se en perpetuerad, maktlös regering
Rangeli eller Linkornies i Stockholm och en Kuusinen-kommitte i
Helsingfors – eller någon annan, lika uppbygglig konstellation’
En sådan sakernas utgång skulle mycket väl ha kunnat framdrivas
av händelseutvecklingens eget tryck, utan att vara planerad eller ens
önskad av den ryska statsledningen. Svensk opinion, och inte bara
svensk, begär visserligen av en världsmakt, att den först och främst
skall spela sin karaktärsroll i det historiska dramat till åskådarnas
jubel och fasa. Rollen måste föreställa antingen den självförgätande
Dygden, som offrar blod och tårar utan gräns för sin drömda mission,
eller också Brottet, som vältrar sig i meningslös grymhet och av- 734
Dagens frågor
grundsmörka intriger. Ju större plats Ryssland nu intager i dramats
handling, desto ivrigare vill man kostymera det till Frälsare eller
Belsebub. Men det kunde ju även tänkas, att Moskva framför allt har
de ryska intressena i ögonsikte och anser dessa mest betjänta av så
stabila och förhandlingsdugliga regimer som möjligt, förutsatt ett
visst mått av samarbetesvilja, men tämligen oberoende av den inrepolitiska färgtonen. Redan Kremls tillmötesgående hållning gentemot Algerutskottet och Badoglio pekade onekligen i den riktningen,
och det är betecknande att man på rysk sida efter septemberstilleståndet inte bara avvisat officiella kontakter med det finska kommunistpartiet utan också, såvitt bekant, de facto lämnat detta åt sig
självt.
Ovillkorligen stannar blicken till sist vid Skandinavien. Hur skulle
en svensk motståndsrörelse te sig1 Och hurudan blir slutakten i
Danmarks och Norges hjältemodiga kamp~ Man vill tro, att nordisk
rättstradition här borgar för en så störningsfri avveckling, som de
yttre förhållandena komma att medge. Det må vara svårt eller omöjligt att döma om vad som inträffat i för oss främmande politiska
klimat. Men under våra luftstreck vore det ofattbart, om folkfrihetens vapen någonsin vändes mot den lagliga ordning, som utgör
den enda garantien för dess fulla återställande genom allmänna val.
Det svenska parti- Svensk partipolitik har accepterat ledareprinciledaresystemet. pen, naturligtvis inte i nationalsocialistisk utan
i engelsk bemärkelse. Ledaren har fått en särställning bland politikerna; han är, som Karl Staaff en gång drastiskt lär ha uttryckt
saken, på en gång fana, medelpunkt och spottkopp. Hans särställning
markeras därigenom att han är ordförande både i partiets riksorganisation och i partiets riksdagsgrupp. Valet till ordförande i organisationen är formellt det primära; riksdagsgruppen accepterar eller
bekräftar valet enligt ett bruk, som fått sedvanerättens helgd. I realiteten fäster sig nog den stora allmänheten dock mest vid vem som
är vederbörande partis främste talesman i riksdagen; riksdagsgrupperna utöva säkerligen också, ehuru informellt, det utslagsgivande
inflytandet vid partikongressernas val.
Denna svenska ordning är emellertid av jämförelsevis sent datum.
Givetvis kan ursprungsdateringen ej ligga längre tillbaka i tiden än
uppkomsten av rikspartier och fasta riksdagsgrupper, en tidpunkt
som i stort sett kan förläggas till sekelskiftet. Till en början förekom
det varken i det liberala partiet, med Frisinnade landsföreningen som
riksorganisation, eller i högern, med Allmänna Valmansförbundet som
riksorganisation, att ordförandena i riksdagsgrupperna och riksorganisationernavoro identiska. I det senare partiet skedde »fusionen» på
ordförandeposten först efter Arvid Lindmans första statsministertid,
rättare sagt 1913. I liberalernas-de frisinnades läger upprätthölls
dualismen ända till dess partiet sprängdes 1923, då både Eliel Löfgren
och C. G. Ekman blevo de bägge avsöndrade partiernas riksparti- och
riksdagsgruppordförande; ordningen blev densamma i det återförenande folkpartiet. I det till åren jämförelsevis unga bondeförbundet
735
_·-·–:7\.~.: ,;.,~~..>….·-·Hh…….~~…i*fud’..,,–..,-.–_””’._ ………….~-~-~.
Dagens frågor
– det vann riksdagsrepresentation först år 1918 – bevarades dualismen likaledes ända fram till Axel Pehrsson-Bramstorps »Machtiibernahme». Endast det socialdemokratiska partiet tillämpade från början
enhetsprincipen, men det berodde säkerligen inte på någon centralistisk doktrin utan på tillfälligheter; Hjalmar Branting valdes redan
1889 till rikspartiordförande oah satt därefter från 1897 i sex år ensam
som socialdemokratisk riksdagsman samt var, när skaran ökades i
riksdagen, den självskrivne hövdingen.
I grund och botten har ledaresystemet i den svenska meningen mest
blivit rotfast som en följd av personliga omständigheter. 1800-talets
politiska historia känner visserligen många »partichefer» men knappt
någon allmänt erkänd eller hyllad ledare. Den som i så fall skulle
stå närmast vore väl bondeledaren Anders Danielsson från Älvsborgs
län vid århundradets början, möjligen också von Hartmansdorff för
de konservativa inom adeln och Thore Petre för borgarståndets radikaler omkring 1840. Lantmannapartiet hade många bjässar – Arvid
Posse, Carl Ifvarsson, Sven Nilsson i Everöd, Olof Jonsson, A. P.
Danielson, I var Månsson i Trää m. fl. – men det var på sin vakt
mot all cresarism, bl. a. genom att låta ordförandeskapet rotera; det
visade dock inte fullt samma ängslan för påvevälde som 1917 års
vänstersocialistiska parti, vilket levde högt på regeln att ordförandeskapet skulle bytas varje år. Den förste verklige partiledaren i modern tid är nog Christian Lundeberg, men hans maktRfär inskränkte
sig till första kammarens majoritetsparti, och när Allm. Valmansförbundet bildades var man angelägen att han inte skulle få synas för
mycket. I hög grad har ledareprincipen vuxit fram såsom en följd
av att de tre stora partierna vid tiden för det demokratiska genombrottet hade dominerande personligheter: Arvid Lindman (med viss
konkurrens av Ernst Trygger), Karl Staaff och Hjalmar Branting,
vilka kommo att förkroppsliga sina partier. Karl Staaff, som själv
dock aldrig blev ordförande i rikspartiorganisationen men ändock var
den inflytelserikaste ledamoten i dess spetsorgan, odlade principelit
en ledareteori, som inspirerades av de engelska förebilderna.
Dessa randanteckningar ha gjortR som ett apropos till höstens två
partiledarskiften. Sverige skiljer sig genom sitt ledarsystem från de
flesta andra länder, t. ex. Finland, Danmark, Weimarrepublikens
Tyskland, Frankrike och Schweiz. I Finland — för att nämna ett
exempel – ha i Svenska folkpartiet von Born varit riksparti- och
Furuhjelm riksdagsgruppordförande under åtskilliga år; vem som i
agrarpartiet är den reelle ledaren är aldrig lätt att avgöra, ty detta
parti ser på ledarproblemet med vårt gamla lantmannapartis misstänksamma ögon. Men även i dessa länder kan det då och då inträffa,
att en person– t. ex. Tanner, för att ta ett nytt finskt exempel- höjer
sig skyhögt över de övriga och för allmänheten framstår såsom ledaren. Däremot har Norge, med Hambro, Mowinckel och Nygaardsvold
som de sista stora ledarna, tillämpat det engelska systemet. Så livliga
som förbindelserna mellan Sverige och Norge varit både under och
efter unionen är det tänkbart att även norska förebilder i någon ringa
mån påverkat utvecklingen och tänkesätten i Sverige.
736
DAGENS FRÅGOR
Den 16 dec. 1944.
Europa för Finland år Ännu på 1890-talet hade man i Europa –
1899 – ett 45-årsmiuue. · utom i de skandinaviska länderna – ett
tämligen oklart begrepp om Finland. I affärsvärlden hade det ett
gott namn, likaså i den vetenskapliga världen och i konstintresserade
kretsar, men om det autonoma storfurstendömets särställning inom
det ryska riket visste man mycket litet. Då kom det ryska februarimanifestet 1899, som praktiskt taget tillintetgjorde Finlands konstitutionella författning, den av 524,9iH finska medborgare undertecknade
massadressen till kejsar Nikolaus II och 500-mannadeputationens
fruktlösa resa till Petersburg. Med ens riktades Europas uppmärksamhet på det avlägsna landet i norr. I alla länder införde tidningarna
notiser och artiklar om kränkningen av Finlands konstitutionella
rättigheter. Man var upprörd över att samma monark, som tagit
initiativet till den pågående internationella fredskonferensen i Haag,
våldförde sig på ett litet folk, som ingenting annat begärde än att få
fortsätta sitt kulturarbete i skydd av sina regentbesvurna lagar, och
att han ej tagit emot den stora finska deputationen.
När regeringen i Petersburg inte det ringaste lät påverka sig av de
lojala finska opinionsyttringarna, ämnade man först uppta den finska
frågan till behandling vid Haag-konferensen, men den planen visade
sig vara omöjlig att genomföra. Deltagarna i konferensen skulle helt
visst inte tillåta en aktion mot dess kejserliga initiativtagare i en
fråga, som officiellt betraktades som en inre rysk fråga. Då uppstod
tanken, att framstående enskilda personer i de europeiska länderna
skulle förena sig om en adress till tsaren till Finlands förmån. En
sådan vädjan – trodde man — kunde han icke bemöta så som han
bernött den finska 500-mannadeputationen. Man levde fortfarande i
den naiva föreställningen, att tsaren endast var vilseledd av sina
rådgivare och att han genom en ny kraftig framställning, denna gång
av internationella mått, kunde bringas att inse sitt missgrepp. Då det
emellertid bleve svårt att få till stånd en gemensam europeisk adress,
skulle intresserade personer i varje land för sig underteckna en sådan.
En engelsk dam, mrs. Gertrud Coupland, skrev därom till professor
Rudolf Eucken i ;Jena. I London debatterades saken av några finska
vetenskapsmän och deras engelska vänner. Förtjänsten av planens
förverkligande i stor stil tillkom den energiske finske patrioten Konni
Zilliacus. Han reste till Berlin och lyekade där förmå den berömde
historikern Theodor Mommsen att lova att som den förste underteckna
en tysk adress och begav sig diirp:l till London. Där omfattades hans
plan som den mest effektiva.
Det stora företaget organiserades på ett beundransvärt sätt, utan att
tsarens diplomatiska representanter utomlands hade en aning därom.
Adresser författades och fingo talrika underteeknare i tolv Hinder:
724
Dagens frågor
England, Frankrike, Tyskland, Holland, Belgien, Sverige, Norge,
Danmark, Schweiz, Italien, Österrike och Ungern.
»Det var ett enastående företag – skriver Bernhard Estlander i
sitt arbete Elva årtionden ur Finlands historia- en europeisk kultur- ;:,pinion, framburen av de respektive ländernas mest representativa
män, en vädjan från de andliga makterna i världen till Europas
mäktigaste monark, i en politisk rättsfråga, en livsfråga för den lilla
nation det gällde. Någonting sådant hade historien icke hittills haft
att anteckna. Mången väntade sig ur detta uppslag en bestående
mellanfolklig institution, ett nationernas förbund.»
Man blir beklämd till mods vid tanken på hur förändrad världen
har blivit sedan dess. Intet världskrig hade då ännu bragt de europeiska staterna i harnesk mot varandra. Man hade vant sig att betrakta hela Europa som ett enhetligt kultursamfund, där också de små
folken hade rätt att leva sitt eget självständiga liv utan att hindras
av de storas maktlystnad. Sant nog, Finland var icke ännu ett självständigt land, men dess folk hade dock visat sig ha förmåga att i
skydd av sina fria institutioner utveckla sin nationella egenart och
sina kulturella anlag. Det fanns visserligen talrika motsättningar
mellan de särskilda staterna och den ena storpolitiska krisen följde
på den andra, men ingen krigisk sammandrabbning hade förekommit
i Europa efter det fransk-tyska kriget 1870-1871 och det rysk-turkiska
1877-1878. En känsla av kulturell solidaritet mellan folken och staterna hade vuxit fram, trots de stora olikheterna i fråga om språk,
folkkaraktär och ekonomiska intressen, ideologier, författningar och
styrelsesystem. Det fanns en allmänt erkänd folkrätt, som ingen regering ville bryta mot med berått mod. Just fredskonferensen i Haag
var ett bevis därpå.
Denna solidaritetskänsla, denna vördnad för rättsprinciperna bröts
sönder av det första världskriget. Den dåvarande ententen sade sig
visserligen kämpa för de små nationernas rätt och efter fredsslutet
trodde man att Nationernas Förbund skulle kunna på en fastare grund
återuppbyg·ga det som störtat samman, men detta visade sig vara en
grym villfarelse, såsom vi fått se i det andra världskriget. Det är
våldet som nu härskar i världen, hur mycket det än talas och skrives
om rättsprinciperna. Den som i detta nu skulle försöka att få till
stånd en europeisk protest mot förfördelandet av en liten nations författningsenliga och moraliska rättigheter, skulle utskrattas som en
fanta,st, utan blick för de politiska realiteterna.
Låt oss likväl icke idealisera den internationella hänvändelsen till
den ryske tsaren år 1899. Bland de tretton adressernas undertecknare
– från Belgien kom det två, en flamländsk och en fransk – finner
man blott få politiker och personer i officiell ställning. Senator
Trarieux, f. d. fransk justitieminister, var ett av de förnämsta undantagen. Bland undertecknarna av den italienska adressen funnos några
senatorer och medlemmar av deputeradekammaren. Historikern professor Hans Delbriick, som författade den tyska adressen, hade varit
medlem av riksdagen. Den 78-årige frejdade tyske läkaren och forskaren Rudolf Virchow hade också han gjort sig känd som politiker, men
52- H913 Svensk Tidskrift 1944 725
Dagens frågor
båda deltogo icke längre i det politiska livet. I Holland övertogs
adressföretaget av universitetens rektorer, som gjorde det så officiellt
som möjligt, i det att höga ämbetsmän, ja, presidenter i generalstaterna satte sina namn under den holländska adressen. Men det överväldigande flertalet av adressernas undertecknarevoro »kulturpersonligheter», som ingenting hade eller haft något att säga till om i politiken: vetenskapsmän, författare, skalder och konstnärer. Lysande
namn funnos bland dem, såsom Gaston Paris, Emile Zola och Anatole
France från Frankrike, Herbert Spencer från England, Adolf Erik
Nordenskiöld från Sverige och många andra. Undertecknarna, inalles
1,063, representerade ståtligt den europeiska kulturvärldens elit. Hovministern i Petersburg baron Freedericksz utbrast, då han privatim
tog del av adresserna i original: »Här saknas ju knappast ett enda
berömt namn!» Men man hade i det hela undvikit att alltför mycket
ge adresserna en politisk karaktär genom valet av namn, eller rättare,
man ficl. helt enkelt inte politiker och statsmän med i företaget. Finländaren professor Julio Reuter misslyckades i sitt försök att förmå
prinsen av Wales, sedermera Edvard VII, att utverka förord för den
till Petersburg avresande deputationens audiens hos tsaren. De enskilda ländernas hänvändningar skulle huvudsakligen bli – och blevo
även·- »kulturadresser».
När man nu genomläser adresserna, sådana de föreligga i facsimile
i den monumentala publikationen Pro Finlandia, fäster man sig vid
den gammaldags underdåniga tonen. Den tyska adressen är märkligt
nog ett undantag i detta avseende. Det heter där helt enkelt och sakligt: »Vi kunna icke antaga att den furste, som sammankallat den
internationella fredskonferensen, skulle ha beslutat ett blomstrande,
arbetsamt och lojalt folks undergång.» Alla de andra överflöda av
försäkringar om beundran för kejsar Nikolais person, och detta inte
bara därför att han tagit initiativet till Haag-konferensen. österrikarna skrevo: »I följd av den stora lyftning Eders Majestät givit åt
den ryska politiken, såväl den inre(!) som den yttre, har hela världen
vant sig att i Eders Majestät se en beskyddare av rättens och fredens
ideer.» Man varierade smickret på allt upptänkligt vis, talande om
tsarens upphöjda tänkesätt, hans ädelmodiga, humana, människovänliga och upplysta känslor, o. s. v. Man gjorde så uppenbarligen för
att stämma högstdensamme gynnsamt för Finlands sak i hopp att han
själv skulle läsa de vackra orden – vilket han ändå inte gjorde – och
utan att besinna, att det som man bönföll om inte berodde av den svage
monarken utan av hans ministrar.
I några av adresserna framhöllos även synpunkter av allmänt
politisk art. I den österrikiska sades det: »Solidariteten i civilisationens gemensamma intressen, vilken håller på att ikläda sig nya rättsliga former vid fredskonferensen i Haag, har åter blivit bragt tillliv
av Eders Majestät själv.» Fransmännen försummade icke att framhålla sin »egenskap av medborgare i en med Ryssland vänskapligt
förenad nation». Den fransk-ryska alliansen fick ju inte vedervågas.
I den svenska adressen betonades den stora betydelse av att det var
»första gången som representanter för olika områden inom den högre
726
’.
—~——-……–……………~–. ·—-~—- -·–
Dagens frågor
kulturen, män från vitt skilda folk och länder, på detta sätt och i en
fråga av denna art vända sig till en mäktig härskare».
De enskilda ländernas adresser, vackert textade på äkta pergament
med ingressbladet konstnärligt utsirat för hand, skickades först till
Stockholm, därifrån de fördes till Petersburg. Där samlades den 26
juni medlemmarna av den deputation, som skulle överräcka dem åt
tsaren i högtidlig audiens. De voro: Trarieux, Nordenskiöld, dansken
Norman Hansen, norrmannen Brögger, holländaren van der Vlugt
och italienaren Brusa. Konni Zilliacus, som var deras ciceron, har i
sina memoarer berättat om de ansträngningar som gjordes för att
utverka audiens hos kejsaren. Allt var dock förgäves. Följande sina
ministrars råd vägrade Nikolaus II att ta emot deputationen. Inrikesministern åtog sig icke att framlämna adresserna till tsaren, som icke
ens ville se dem. Hela företaget betraktades som en oförsynt inblandning i rysk politik. Så måste de delegerade avresa från Petersburg
med oförrättat ärende. Aterfärden företogs över Finland. Den blev
ett verkligt triumftåg. På alla järnvägsstationer uppvaktades de sex
utlänningarna av entusiastiska folkmassor. I Helsingfors gavs på
Brunnshuset en festlig lunch till deras ära. Hyllningstalen besvarades
av Trarieux, van der Vlugt och Nordenskiöld. »Mod och moralisk
uthållighet» var den tankegång, som Trarieux ständigt återkom till i
sitt inspirerande tal. »Det närvarande ögonblicket är mörkt, men framtiden tillhör er», sade han.
Det internationella adressföretaget hade icke bragt åt Finland den
hjälp i nöden som man optimistiskt nog hade hoppas på, men det blev
för oss en stor uppmuntran att icke ge tappt i vårt sega motstånd
mot förryskningen. Vi hade ju nu sett, att vi hade den europeiska
kulturvärldens moraliska stöd. Men företaget tycktes även båda gott
för den europeiska samhörigheten. Den högt ansedde juristen professor Jaakko Forsman, Helsingforsuniversitetets dåvarande rektor, yttrade i sitt inskriptionstal i september 1899:
»Det är icke allenast en oförglömlig händelse i vår historia, så länge
det finska namnet nämns. Det är tillika en allenastående tilldragelse
i det tilländagående århundradets historia. Det pekar på en dag, då
humanitet och rättvisa skola leda folkens mellanhavanden, de storas,
såväl som de smås, och skydda även de små nationernas rätt, så länge
de förtjäna att existera.»
Herman Gummerus.
Ministären de Gaulles Frankrikes provisoriska regering, general
socialekonomiska politik. de Gaulles ministär, är, som sig bör, en
koalitionsregering. Maquisarderna ha tre kommunistorienterade representanter, socialisterna tre, kommunisterna två (påyrka fem), radikala partiet tre (=den gamla regimens radikalsoc. parti, ledare Edouard Herriot), kristL-sociala partiet två, de moderata republikanerna
en samt två »vildar», men de sympatisera med de röda partierna.
Majoriteten är alltså klart revolutionär – alldeles som Dantons
ministär 1792. Står en Robespierre i kulisserna och väntar på sin
entreT
727
~.:
Jit. __ _…. -~- t ~- ””.,’W’;.~ ,,-,._.<\.~”..:.·,-~..lt’l.–~··
Dagens frågor
Nästan alla ministrar ha tidigare varit medlemmar av le Comite de
la Liberation, bildad i Alger den 3 juni 1943. De företräda vitt skilda
politiska, ekonomiska och sociala konceptioner, och på grund härav
blevo general de Gaulles fÖrsta försök att finna en formel för en
inrikespolitisk aktion, som alla, åtminstone i princip, kunde acceptera,
resultatlösa. Visserligen har i oktober 1944 ett slags samarbete inletts
i fråga om inrikespolitikens äominerande problem, författningsrevisionen och det socialekonomiska reformarbetet, men med hänsyn till
ministärens i flera avseenden heterogena sammansättning är atmosfären laddad i konseljsalen … la Ckambre de la Discorde vid Place
de la Concorde. I väsentlig grad beror dissonansen på kommunisternas, socialisternas och de i många frågor rent av anarkistiska
maquisardernas aggressiva hållning mot representanter för förkrigsregimen och den ekonomiska liberalismen, men en starkt bidragande
orsak är även ministrarnas olika bildningsgrad och personliga kultur,
vilket i själva verket kanske skiljer vida mer än divergerande politiska
åsikter. Liksom i Dantons ministär 1792 accentueras i general de
Gaulles regering – trots alla deklarationer om att samarbetet f. n.
är »det bästa» – motsättningen mellan vänstern och de moderata,
mellan kommunister, socialister och maquisarder å ena sidan och
»la droite republicaine» (den republikanska högern) å den andra.
Mellanpartiet, de radikala, intar samma attityd som girondisterna,
kurtiserar än det röda blocket, än det moderata, en politik som i
revolutionstider inte är alldeles riskfri. Vad de Gaulle beträffar, är
det ingen anledning att dölja, att man i Paris’ politiska klubbar och
salonger (de existerade även under ockupationen) knappast håller för
troligt, att han blir chef för den ministär, som bildas efter valen till
l’Assemblee Constituante.
Den här i korthet skildrade partipolitiska situationen i dagens
Frankrike är enligt autentiska uttalanden ett uttryck för folkmajoritetens »revolutionära mentalitet».
Det är denna mentalitet – kanske ofattbar för nationer vilka förskonats från ockupation och krigets förödelse – som präglar det
utkast till ett socialekonomiskt aktionsprogram, inrikesministern
Adrien Tixier (socialist) i samarbete med ministärens röda majoritet
utarbetat; det torde komma att föreläggas l’Assemblee Consultative,
som håller sina plena i Palais du Luxembourg (senatens sessionssal
före ockupationen) och domineras av det röda blocket. De förhoppningar om en moderat kurs, som den 75-årige f. d. parlamentsledamoten Louis Marin, med åberopande av brev från konservativa vänner
i landsorten, gav uttryck åt i ett uttalande för ett par månader sedan
till en representant för Gazette de Lausanne, förefalla alltså, som
situationen nu är, vara ganska sangviniska. Men det är att märka, att
l’Assemblee Consultative är i likhet med de Gaulleministären ett provisorium. Dess väsentliga mission är att fixera de ledande principerna
för det politiska, ekonomiska och sociala nybygget samt att förbereda
valen till l’Assemblee Constituante, som skall bestämma landets politiska och socialekonomiska kurs och bilda en regering med uppgift
728
—-~=—————–~~~-~- —·—–.~
Dagens frågor
att verkställa konstituantens beslut. Den verkliga maktkällan blir
alltså l’Assemblee Constituante.
Men det kommer nog att rinna mycket vatten under Paris’ broar
innan dess. Den sans och måtta, som under normala förhållanden
präglar det franska folket, torde åter göra sig gällande, när nationen
tillfrisknat. Ett lands moderata parti skall aldrig ge tappt, allraminst
till följd av motgångar i politiska stormtider. Om ovädret för en tid
gynnar extremismen, blir det dock förr eller senare dess undergång.
Den praktiska realism, det sunda förnuft, som moderatismen företräder, segrar dock till sist, under förutsättning att den har ett klart
utformat positivt program. Men det är detta för en framgångsrik
kamp oeftergivliga villkor, som Frankrikes moderata icke uppfylla.
De sakna också den energi, deras motståndare utveckla. Ingenting
fascinerar så massorna som kraft och mod. Det röda blocket har ej
blott ett klart fixerat författningsprogram utan även ett socialekonomiskt, vars stomme utgöres av de krav, som maquisarderna formulerat
och, med instämmande av inrikesminister Tixier och den socialistkommunistiska falangen, betecknat som oeftergivliga. Dessa krav,
framförda av Tixier, äro:
l) Etablerandet av en verklig social och ekonomisk demokrati, »kemiskt ren» från industriella, kommersiella och finansiella truster,
monopol, karteller och koncerner.
2) En rationell ekonomisk organisation, där de privata intressena
underordnas statsintresset.
3) Den nationella produktionens intensifiering i enlighet med av
statens representanter, i samråd med ombud för arbetsgivarnas och
arbetarnas organisationer, anbefallda direktiv.
4) Socialisering av för det ekonomiska samhällslivet viktiga industrier och andra näringsgrenar, ävensom av järnvägarna, kanalbolagen, rederirörelsen och varvsindustrien samt bank· och försäkringsväsendet.
5) Den kooperativa produktionens och handelns subventionering och
utveckling.
6) Arbetarna och tjänstemännen skola vara representerade i resp.
företags direktion och administration i en omfattning, som tillförsäkrar dem en effektiv kontroll över företagets ledning.
7) En av de stegrade levnadskostnaderna samt av arbetarnas och
tjänstemännens oumbärlighet i samhällsarbetet betingad löneförhöjning.
8) Köpkraftens återupprättande och stärkande genom francvalutans
stabilisering.
9) Hävdandet av fackföreningarnas politiska, ekonomiska och sociala maktposition.
10) Åtgärder i syfte att trygga medborgarnas ekonomiska existens,
då han eller hon icke genom arbete kan försörja sig.
11) En arbetsavtalslagstiftning som på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt beaktar och främjar arbetstagarens intressen.
12) Arbetarråd i fabrikerna, verkstäderna och varuhusen.
729
;’……
……
—-~ – – ~-~
Dagens frågor
13) Revision av olycksfallslagstiftningen i enlighet med arbetarpartiernas krav.
14) Rätt för staten att kontrollera och dirigera driften av jordbruk,
som icke skötas på ett tillfredsställande sätt.
15) En reform varigenom lantarbetarnas sociala och ekonomiska
ställning blir lika stark som industriarbetarnas.
16) Arrendelagstiftningens modernisering till ·småarrendatorernas
favör samt uppdelning av större, icke rationellt skötta gods i medelstora jordbruksenheter.
17) Skyldighet för alla tjänstemän, även statliga och kommunala, att
vara medlemmar av en under La Confederation Generale du Travail
(C. G. T. = Frankrikes L. 0.) sorterande tjänstemannaorganisation.
18) Den reformerade socialekonomiska lagstiftningen skall utan inskränkning tillämpas även i Frankrikes utomeuropeiska besittningar.
Ingen grad av tydlighet är överflödig, säger Tixier, när det gäller
att poängtera den franska folkmajoritetens oryggliga föresats att
hindra en återgång till den socialekonomiska regimen före kriget.
»De 18 punkterna är vårt minimikrav», understryker inrikesministern
och betonar, att programmet bör anses som det röda blockets ultimatum till dem, som till äventyrs hoppas, att tredje republiken skall
uppstå från de döda. Det röda blocket skall se till, skriver en socialisttidning, att trikoloren aldrig mer vajar över ett sådant träsk av steril
konservatism och en av liberalerna protegerad korruption i politik
och affärer – Oustric, stavisky och Kreugers franska kumpaner! –
som under mellankrigstiden förpestade vårt offentliga liv och vållade
sammanbrottet 1940.
Häri instämma förvisso alla fransmi.in, men många av dem erinra
sig kanske, att det även fanns socialister bland de tre storsvindlarnas
franska kumpaner …
I anslutning till programmet framhåller Tixier, att endast vissa
industrier komma att socialiseras; övriga företag bli antingen blott
kontrollerade av staten eller få fortsätta sin drift som hittills – »tills
vidare». Det kan ju tänkas, säger Tixier, att somliga företag må bättre
av att vara i privat ägo än i statens. Det kan inte bara tänkas; det är
ett faktum, replikerar Le Figaro (de moderatas främsta Parisorgan
sedan gammalt), att ett socialiserat företags produktionsmaximum
sällan når upp till företagets produktionsminimum, då det var privat.
Le Figaro har fått erfara, hur otacksamt det är att föra det sunda
förnuftets talan i dagens Paris och plädera för en realistisk, praktisk
socialekonomi. Men tidningens kritik av det röda blockets program
torde få en stor majoritet bakom sig, när revolutionsfebern lagt sig.
Å ven Tixier har ljusa mellanstunder, och i en sådan har han tillstått,
att det »privatkapitalistiska systemet» uträttat stora ting.
Enligt programmet komma de icke-socialiserade företagen att kontrolleras av särskilda myndigheter i de departement, där de ha sitt
huvudkontor. I dessa myndigheter, Les conseils regionaux, bli såväl
arbetsgivarna som arbetarna representerade. De regionala kontrollorganen skola sortera under Le conseil national economique, som ger
de ledande direktiven och övervakar den departementala kontrollen- 730
————–.-_…..,.-~–~ ——-
Dagens frågor
Ä ven i Le conseil national economique bli arbetsgivarna företrädda,
och de få- heter det så skönt- »avgörande inflytande» på resp. företags ekonomiska och tekniska utveckling, om de följa de direktiv, som
göra deras »avgörande inflytande» fullständigt illusoriskt.
Kommentarerna till punkten om nationalproduktionens intensifiering avslutar inrikesministern med en försäkran om att produktionens
stegring och den utländska konkurrensens effektiva bekämpande är
en av ministärens huvuduppgifter. Men denna försäkran åtföljes av
deklarationen: »arbetslönen måste successivt höjas och arbetstiden
sänkas till 40 timmar i veckan». Man förstår, att inrikesministern i
detta sammanhang citerar Robespierres ord: »En politisk förkunnelse
är värdelös, om man inte tror på den.» Deklarationen: ett maximum
av lön och ett minimum av arbetstid för att bekämpa den utländska
konkurrensen kräver förvisso en mycket stark tro.
Programmet applåderas naturligtvis av Parispressen, som i fråga
om likriktning och »Gesinnungstiichtigkeit» tävlar med Hitlerpressen.
Le Figaro, som trotsar den kompakta majoriteten, smädas av alla
dessa, vilka gå till kamp för en socialekonomisk revolution under
parollen: »Frihet och tolerans!» Det är verkligen synd om de båda
orden. De voro en gång sublima, men ha blivit löjliga karnevalsfigurer.
Och vilken hållning intar regeringschefen, general de Gaulle, till det
socialekonomiska projekten Han besvarade denna fråga i sitt stora
tal i Lille. Detta tal var en sanktionering av det röda blockets program. När man läser talet, får man intrycket, att de Gaulle kommit
ut på hal is, då han gav sig in i politiken. Där är han inte längre
ledare. Då hannågra dagar senare talade i Bordeaux inför en församling oroliga arbetsgivare, sökte han släta över, vad han sagt i Lille.
Men då fick han en skarp admonition av den röda pressen. »L’economie
dirigee», en term som de Gaulle ofta och gärna använder – det gjorde
också de politiskt döda Vichyherrarna Petain och Laval -, är en
mångtydig fras. För de Gaulle torde den ha en helt annan innebörd
än för det röda blocket, som sätter likhetstecken mellan dirigerad
ekonomi och ekonomisk diktatur.
Socialiseringskravet har redan delvis realiserats. Man har börjat
med de nordfranska kolgruvorna, vilkas produktion utgör 2/a av hela
den franska kolproduktionen. Socialiseringen omfattar 18 gruvor.
Cirka 12 miljarder francs voro investerade i dessa företag, och årsomsättningen varierade mellan 6 och 7 miljarder francs. 166,000 arbetare och 1,200 ingenjörer äro sysselsatta vid gruvorna.
Bilindustrien har partiellt socialiserats, och socialiseringsplaner
hålla på att utarbetas för järnvägarna, kanalerna, varvsindustrien
samt större rederier och rederikoncerner. »En liten början», skriver
kommunistorganet L’Humanite.
Men det finns också ett praktiskt motiv till socialiseringen. Man
vill därmed sätta stopp för den anglosaxiska ekonomiska offensiven
mot de franska industrierna, så att dessa inte bli behärskade av mäktiga City- och Wall Street-grupper.
Den röda regeringsmajoritetens taktiska syfte med det socialekono- 731
···:-
-~. t W.:–
··”’
Dagens frågor
miska programmets snaboa realisering är uppenbart: den vill ställa
l’Assemblee Constituante inför ett fullbordat faktum.
Jean Gay.
Den polska rege- Den senaste krisen inom den polska Londonregeringens kris. ringen var mycket allvarlig. Mikolajczyks resa
till Moskwa för några veckor sedan gav ingen anledning till optimism,
trots det faktum att han reste tillsammans med Churchill och Eden
och trots att man vet, att den brittiska regeringen gjorde sitt bästa för
att bilägga den polsk-ryska tvisten. ·
Strax efter Mikolajczyks återkomst till London börjl],de den polsim
reg·eringskrisen. Resultatet av hans resa var egentligen lika med noll
och Moskwaradion ackompanjerade hans hemresa med häftiga angrepp mot hans person och den polska Londonregeringen. Han stod
inför alternativet att antingen kapitulera, d. v. s. antaga Curzon- och
Oderlinjerna som Polens nya gränser, eller att avgå som regeringschef.
Då Mikolajczyk respekterade den brittiska regeringens önskan om
bevarad enighet och samförstånd i det allierade lägret, vände han sig
till det polska nationalrådet i London. Detta råd, som är sammansatt
av representanter för alla polska partier och polska län, är den högsta
rådgivande institutionen utanför Polens gränser. Nationalrådet
vägrade att acceptera det ryska gränsdiktatet men även att störta
Mikolajczyk. För att emellertid ge uttryck för sitt missnöje med det
negativa resultatet av Moskwaresan antog nationalrådet ett misstroendevotum – ej mot Mikolajczyk direkt men – mot nationalrådets
talesman professor Grabski, som varit en av de män, vilka åtföljde
Mikolajczyk på hans resa. Mikolajczyk tog själv ansvaret och överlämnade sin avskedsansökan.
Den polske statspresidenten gav först den ställföreträdande regeringschefen, minister Kwapinski, uppdraget att bilda den nya regeringen. Kwapinski, som är det socialdemokratiska partiets ledare och
en gammal frihetskämpe, har flera gånger suttit i ryska fängelser,
sista gången 1939/1940. Hans upprepade uttalanden om att den polska
regeringens främsta plikt och uppgift vore försvaret av Polens gränser sådana de voro före krigsutbrottet 1939, äro allmänt kända. Dessa
gränser äro enligt Kwapinskis åsikt den polska nationens arv till
sin landsflyktiga regering och därför förpliktande. Kwapinskis försök
att bilda en regering strandade emellertid.
Den polske statspresidenten satte nu in hela sin auktoritet på att
lösa regeringskrisen och gav uppdraget att bilda regering åt sin
nyutnämnde ställföreträdare, Arciszewski. Denne, som först nyligen
kommit till London från Polen, hade av det polska underjordiska
parlamentet i hemlandet designerats till presidentens ställföreträdare.
Den regering, som Arciszewski lyckades bilda, bestod av representanter för socialisterna och radikalnationalisterna, medan centerpartierna
ej voro företrädda. Men, några dagar efter regeringsskiftet, kompletterades den genom utnämningen av fyra nya ministrar, vilka
representera den underjordiska rörelsen i Polen. Dessa äro ännu
732
’~.:c_-·~—–~.:___..,_;__…._____ _ _ _ __
Dagens frågor
kvar i Polen, och härigenom har Arciszewskis regering fått en ännu
starkare kontakt med hemlandet än tidigare. En av de fyra ministrarna representerar Mikolajczyks parti, det polska bondepartiet.
Om den nya regeringen säger man att den saknar större auktoriteter
i sina led. Men detta kunde i lika mån sägas om den förra regeringen.
Mikolajczyk gällde för hemlandet aldrig som någon större auktoritet
förrän han blev premierminister. Arciszewski är en gammal frihetskämpe, inom parentes partikamrat till Pilsudsid under den tsarryska
tiden, då båda arbetade inom den dåvarande underjordiska organisationen. Efter Pilsudskis statskupp 1926 blev Arciszewski hans motståndare. Förmodligen betraktas Arciszewski inom den underjordiska
organisationen i Polen även i dag som en stor auktoritet; det var ju
denna organisation, som – vilket redan tidigare sagts – designerade
honom till statspresidentens ställföreträdare.
Utan att underskatta de svagheter, som ligger i den nya regeringens
sammansättning, måste det dock betraktas som en fördel för denna
att äga representanter för den underjordiska rörelsen i hemlandet i
sin krets. Mikolajczyks regering däremot bestod nästan helt av emigranter, vilka redan 1939 hade lämnat Polen. Vad gäller den nye
informationsministern dr. Pragier, är denne känd som en mycket begåvad och modig propagandist för Polens rätt till 1939 års östgräns
och samtidigt som en av de bästa kännarna av den moderna polska
historien.
Den nya regeringen har förklarat att den helt ansluter sig till
Atlant-deklarationens principer. Den önskar ej förvärva främmande
land och vägrar att avstå egna landområden, innan befolkningen fått
uttrycka sin önskan. Regeringen vet att Polen alltid har tid att kapitulera i en framtid och anser att den sannerligen inte behöver skynda
sig till stupstocken. Paradoxalt nog kan ju den polska regeringen
knappast räkna på understöd från Atlantdeklarationens skapare, så-
som efter ministärskiftet framgick av Churchills underhustal med
dess rekommendation av Curzonlinjen som rysk-polsk gräns och med
Ostpreussen som kompensation åt Polen.
Samnia dag som general Sikorski undertecknade det beträffande
gränsfrågorna oklara avtalet med Ryssland (30.7.1941) överlämnade
den brittiske utrikesministern Eden en officiell not till den polska
regeringen, en not som denna ännu i dag är i besittning av och som
lyder: »Vid undertecknandet av det polsk-ryska fördraget i dag önskar
jag begagna mig av tillfället att underrätta Er om, att, i enlighet med
bestämmelserna i fördraget angående ömsesidig hjälp mellan Förenade Konungariket och Polen av den 25 augusti 1939, Hans Majestäts
regering icke har avslutat något fördrag med U. S. S. R. rörande förbindelserna mellan detta land och Polen. Jag önskar även försäkra
Er, att Hans Majestäts regering icke erkänner någon av de territoriella förändringar, som ägt rum i Polen sedan augusti 1939.»
I december år 1944 förklarar Moskwaradion att Lublinkommitten
ombildats till polsk regering »enligt den enhälligt uttryckta polska
folkviljan». Värdet av en sådan »enhälligt uttryckt folkvilja» under
rysk ockupation känner man väl till sedan de »fria folkomröstningar- 733
. ,–.·:..
Dagens frågor
nas» tid i Balticum och Ost-Polen. Enligt dessa folkomröstningar
anslötosig länderna frivilligt till Sovjet-Unionen. I motsats till denna
ryska förklaring stå de ofta upprepade radiovarningarna från
Moskwa till de i Lublindistriktet bosatta polackerna att de skola hörsamma de givna inkallelseorderna och inställa sig vid den under ryskt
befäl stående polska armen. Samtidigt utlovas amnesti för dem som
hörsammar dessa order. S. W.
Maquisardernas Det har ofta sagts om de motståndsrörelser i ockumorgondag. perat land, som i så hög grad satt sin prägel på
detta världskrig, att de skulle framkalla vanskliga situationer, när
de lagliga exilregeringarna ställdes ansikte mot ansikte med hemmafrontens män. Förutsägelsen kunde stödjas på psykologisk sannolikhet men också på faktiska symtom, ibland av drastisk påtaglighet.
Den hör också i detta världshistoriska skräckdrama, vars skiften kommit de flesta teckentydare på skam, till de få profetior, som slagit in.
Den allmänna tendensen är alltså tydlig nog. Desto mera invecklade
te sig de olika förlopp, som upprullas i Frankrike, Belgien, Polen,
Jugoslavien och Grekland, men bland vilka det grekiska för ögonblicket visar den mest desperata tillspetsningen. Få personer i samtiden – och däri ligger just en stor del av tragiken – torde vara i
stånd att ens någotsånär överblicka och avväga det spel av gamla
och nyväckta stämningar och ressentiment, av inre och yttre strävanden och kombinationer, som i Grekland eller annorstädes äventyrar
frukterna av fosterländskt hjältemod, just när dessa äntligen tycktes
mogna.
Ter det sig således för den vanlige betraktaren t. v. omöjligt att
bilda sig en uppfattning om de verksamma faktorerna, vore det dubbelt fåvitskt, om han försökte utmäta skuld och förtjänst. Han kan
endast häpna över den tvärsäkerhet; varmed man på åtskilliga håll,
utan att veterligen förfoga över speciellt djupa kunskapskällor, tilltror sig att döma i dessa lika tilltrasslade som för framtiden betydelsefulla konflikter.
Vissa slutsatser, som gälla oss närliggande fall, kunna emellertid
dragas. Det har pläderats, att Finland på sin tid bort taga risken av
en tysk ockupation för att trygga sin politiska framtid efter den allierade segern. Men om en sådan ockupation blivit verklighet, vem kan
inför den nu föreliggande åskådningsundervisningen bestrida möjligheten av, att vi en dag fått se en perpetuerad, maktlös regering
Rangeli eller Linkornies i Stockholm och en Kuusinen-kommitte i
Helsingfors – eller någon annan, lika uppbygglig konstellation’
En sådan sakernas utgång skulle mycket väl ha kunnat framdrivas
av händelseutvecklingens eget tryck, utan att vara planerad eller ens
önskad av den ryska statsledningen. Svensk opinion, och inte bara
svensk, begär visserligen av en världsmakt, att den först och främst
skall spela sin karaktärsroll i det historiska dramat till åskådarnas
jubel och fasa. Rollen måste föreställa antingen den självförgätande
Dygden, som offrar blod och tårar utan gräns för sin drömda mission,
eller också Brottet, som vältrar sig i meningslös grymhet och av- 734
Dagens frågor
grundsmörka intriger. Ju större plats Ryssland nu intager i dramats
handling, desto ivrigare vill man kostymera det till Frälsare eller
Belsebub. Men det kunde ju även tänkas, att Moskva framför allt har
de ryska intressena i ögonsikte och anser dessa mest betjänta av så
stabila och förhandlingsdugliga regimer som möjligt, förutsatt ett
visst mått av samarbetesvilja, men tämligen oberoende av den inrepolitiska färgtonen. Redan Kremls tillmötesgående hållning gentemot Algerutskottet och Badoglio pekade onekligen i den riktningen,
och det är betecknande att man på rysk sida efter septemberstilleståndet inte bara avvisat officiella kontakter med det finska kommunistpartiet utan också, såvitt bekant, de facto lämnat detta åt sig
självt.
Ovillkorligen stannar blicken till sist vid Skandinavien. Hur skulle
en svensk motståndsrörelse te sig1 Och hurudan blir slutakten i
Danmarks och Norges hjältemodiga kamp~ Man vill tro, att nordisk
rättstradition här borgar för en så störningsfri avveckling, som de
yttre förhållandena komma att medge. Det må vara svårt eller omöjligt att döma om vad som inträffat i för oss främmande politiska
klimat. Men under våra luftstreck vore det ofattbart, om folkfrihetens vapen någonsin vändes mot den lagliga ordning, som utgör
den enda garantien för dess fulla återställande genom allmänna val.
Det svenska parti- Svensk partipolitik har accepterat ledareprinciledaresystemet. pen, naturligtvis inte i nationalsocialistisk utan
i engelsk bemärkelse. Ledaren har fått en särställning bland politikerna; han är, som Karl Staaff en gång drastiskt lär ha uttryckt
saken, på en gång fana, medelpunkt och spottkopp. Hans särställning
markeras därigenom att han är ordförande både i partiets riksorganisation och i partiets riksdagsgrupp. Valet till ordförande i organisationen är formellt det primära; riksdagsgruppen accepterar eller
bekräftar valet enligt ett bruk, som fått sedvanerättens helgd. I realiteten fäster sig nog den stora allmänheten dock mest vid vem som
är vederbörande partis främste talesman i riksdagen; riksdagsgrupperna utöva säkerligen också, ehuru informellt, det utslagsgivande
inflytandet vid partikongressernas val.
Denna svenska ordning är emellertid av jämförelsevis sent datum.
Givetvis kan ursprungsdateringen ej ligga längre tillbaka i tiden än
uppkomsten av rikspartier och fasta riksdagsgrupper, en tidpunkt
som i stort sett kan förläggas till sekelskiftet. Till en början förekom
det varken i det liberala partiet, med Frisinnade landsföreningen som
riksorganisation, eller i högern, med Allmänna Valmansförbundet som
riksorganisation, att ordförandena i riksdagsgrupperna och riksorganisationernavoro identiska. I det senare partiet skedde »fusionen» på
ordförandeposten först efter Arvid Lindmans första statsministertid,
rättare sagt 1913. I liberalernas-de frisinnades läger upprätthölls
dualismen ända till dess partiet sprängdes 1923, då både Eliel Löfgren
och C. G. Ekman blevo de bägge avsöndrade partiernas riksparti- och
riksdagsgruppordförande; ordningen blev densamma i det återförenande folkpartiet. I det till åren jämförelsevis unga bondeförbundet
735
_·-·–:7\.~.: ,;.,~~..>….·-·Hh…….~~…i*fud’..,,–..,-.–_””’._ ………….~-~-~.
Dagens frågor
– det vann riksdagsrepresentation först år 1918 – bevarades dualismen likaledes ända fram till Axel Pehrsson-Bramstorps »Machtiibernahme». Endast det socialdemokratiska partiet tillämpade från början
enhetsprincipen, men det berodde säkerligen inte på någon centralistisk doktrin utan på tillfälligheter; Hjalmar Branting valdes redan
1889 till rikspartiordförande oah satt därefter från 1897 i sex år ensam
som socialdemokratisk riksdagsman samt var, när skaran ökades i
riksdagen, den självskrivne hövdingen.
I grund och botten har ledaresystemet i den svenska meningen mest
blivit rotfast som en följd av personliga omständigheter. 1800-talets
politiska historia känner visserligen många »partichefer» men knappt
någon allmänt erkänd eller hyllad ledare. Den som i så fall skulle
stå närmast vore väl bondeledaren Anders Danielsson från Älvsborgs
län vid århundradets början, möjligen också von Hartmansdorff för
de konservativa inom adeln och Thore Petre för borgarståndets radikaler omkring 1840. Lantmannapartiet hade många bjässar – Arvid
Posse, Carl Ifvarsson, Sven Nilsson i Everöd, Olof Jonsson, A. P.
Danielson, I var Månsson i Trää m. fl. – men det var på sin vakt
mot all cresarism, bl. a. genom att låta ordförandeskapet rotera; det
visade dock inte fullt samma ängslan för påvevälde som 1917 års
vänstersocialistiska parti, vilket levde högt på regeln att ordförandeskapet skulle bytas varje år. Den förste verklige partiledaren i modern tid är nog Christian Lundeberg, men hans maktRfär inskränkte
sig till första kammarens majoritetsparti, och när Allm. Valmansförbundet bildades var man angelägen att han inte skulle få synas för
mycket. I hög grad har ledareprincipen vuxit fram såsom en följd
av att de tre stora partierna vid tiden för det demokratiska genombrottet hade dominerande personligheter: Arvid Lindman (med viss
konkurrens av Ernst Trygger), Karl Staaff och Hjalmar Branting,
vilka kommo att förkroppsliga sina partier. Karl Staaff, som själv
dock aldrig blev ordförande i rikspartiorganisationen men ändock var
den inflytelserikaste ledamoten i dess spetsorgan, odlade principelit
en ledareteori, som inspirerades av de engelska förebilderna.
Dessa randanteckningar ha gjortR som ett apropos till höstens två
partiledarskiften. Sverige skiljer sig genom sitt ledarsystem från de
flesta andra länder, t. ex. Finland, Danmark, Weimarrepublikens
Tyskland, Frankrike och Schweiz. I Finland — för att nämna ett
exempel – ha i Svenska folkpartiet von Born varit riksparti- och
Furuhjelm riksdagsgruppordförande under åtskilliga år; vem som i
agrarpartiet är den reelle ledaren är aldrig lätt att avgöra, ty detta
parti ser på ledarproblemet med vårt gamla lantmannapartis misstänksamma ögon. Men även i dessa länder kan det då och då inträffa,
att en person– t. ex. Tanner, för att ta ett nytt finskt exempel- höjer
sig skyhögt över de övriga och för allmänheten framstår såsom ledaren. Däremot har Norge, med Hambro, Mowinckel och Nygaardsvold
som de sista stora ledarna, tillämpat det engelska systemet. Så livliga
som förbindelserna mellan Sverige och Norge varit både under och
efter unionen är det tänkbart att även norska förebilder i någon ringa
mån påverkat utvecklingen och tänkesätten i Sverige.
736