Framtidens svenska utrikespolitik
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRAMTIDENS
SVENSKA UTRII(ESPOLITIK
Av professor NILS HERLITZ, Djursholm
DÅ INTRESSET för utrikespolitik i min ungdom började taga
fart, särskilt under Harald Hjärnes inflytande, blev den liksom
ett fascinerande litet specialintresse vid sidan av andra allmänna
intressen, givetvis sammanhängande med försvarspolitiken men
utan djupare samband med vår politik i övrigt. Det är annorlunda nu. Att utrikespolitiken är av livsavgörande betydelse ha vi
erfarit under detta krig då praktiskt taget allt vårt handlande måst
inriktas efter utrikespolitiska kompasser. J ag syftar icke blott
på eftergifterna för främmande anspråk i angelägenheter som vi
vant oss att betrakta som fredade för ingripanden. J ag tänker
framför allt på det ständigt förhandenvarande tvånget att så inlätta hela vår politik- försvarspolitik, ekonomisk och social politik, kulturpolitik – att vår självständighet kunnat upprätthållas.
Det blir kanske annorlunda efter kriget, men nog kommer det utrikespolitiska inslaget i politiken att bli lika markant. Folkens
inbördes beroende växer och kommer att växa och därmed de anspråk de ha att ställa på varandra. Men då samtidigt i och med
den fortskridande socialiseringen folkens liv i så hög grad tagits
om hand av staterna, förvandlas allting till statsintressen, som
statsledningarna hävda gentemot varandra. Allsköns politisk strä-
van kommer att få utrikespolitiska konsekvenser, utrikespolitisk udd.
Utrikespolitik är med andra ord- och kommer att förbli- en
högst omfattande och komplicerad företeelse, som bedrives icke endast i Arvfurstens palats utan också på många andra håll inom det
vi traditionellt kalla inre politik. Man kan förbise dessa utrikespolitiska aspekter och driva politik efter egna linjer under den
förutsättningen att utrikesdepartementet efteråt krafsar kastanjerna ur elden. Det är nu ingen lycklig politik. Det är bättre att
de politiska aspekterna alltid hållas levande. Hela vår politik
Föredrag inför Uppsala studenters allmänna diskussionsförening den 8 mars 1945.
90
~; . ..,-~—- _______,_,___._____________
Framtidens svenska utrikespolitik
måste med andra ord internationaliseras. Detta icke i den populära
betydelsen av en allmän känsla för mellanfolkligt samförstånd
utan i betydelsen av klar uppfattning om de internationella sammanhangen, med allt vad de rymma av ont och gott. Det är den
nationella sockenpolitiken som måste övervinnas. Man har kanske
särskild anledning att resa detta krav i svensk politik. Vårt politiska liv har av ålder haft sin styrka i den lokala, kommunala förankringen: ingen har förresten med mera övertygelse än jag prisat
detta särdrag. Men allting har två sidor. Det innebär för kommunalpolitikern ett slags självövervinnelse att bli rikspolitiker.
Men det är ett ännu större steg som fordras av honom om han skall
anlägga internationella synpunkter. .Jag glömmer aldrig ett föredrag av .Jacob Worm-Miiller om de norska stortingsmännens förhandlingar om ett modus vivendi med tyskarna sommaren 1940.
Till skildringen av rumpparlamentets hjälplöshet inför en situation som låg långt utanför dess vanliga synkrets knöt han den slå-
ende reflexionen, att här röjdes den nordiska kommunaldemokratiens begränsning.
Om jag har rätt i vad jag sagt är det klart att utrikespolitiska
aspekter måste ingå som en väsentlig ingrediens i svenska politiska
program; eljest bli de ofullgångna och verklighetsfrämmande. Därmed följer, ifall de inrikespolitiska gränslinjerna åter dras upp
på allvar, att djupgående motsättningar kunna uppkomma på detta
område icke blott som en följd av olika syn på de utrikespolitiska
sammanhangen utan även som en konsekvens av skilda inrikespolitiska handlingslinjer. Det har sagts, att vi väl kunde göra oss
av med samlingsregeringen, men ändå fullfölja ett utrikespolitiskt
samlingsprogram. Men det blir ingen lätt sak.
Perspektivet är oroande. Nog kan ett folk tåla ett visst mått
av utrikespolitisk meningssplittring. Men går den djupt, blir den
farlig. Det är sannerligen icke lyckligt, om en stor del av folket
stannar i principiell och bestämd opposition mot regeringens utrikespolitik. Särskilt kusliga bliva perspektiven, om man räknar
med en ganska permanent maktställning för de förenade socialistiska partierna. Skall det gå oss väl i sådant läge, fordras det ett
mycket stort mått av hänsyn och besinning från majoritetens sida
på sådana områden av vår politik som ha utrikespolitisk betydelse.
När man begrundar vår utrikespolitiska målsättning i det läge
som uppkommer efter kriget, måste man utan vidare utgå från en
förutsättning som väl de flesta äro ense om, nämligen att vi komma
91
. ” .
….. 3
1 .. …~ ….
…………..
Nils Herlitz
att leva i en ond värld, och att utrikespolitiken hädanefter som
hittills måste räkna med möjligheten av nya krig, räkna med makten såsom den avgörande faktorn. Man kan, vilken politisk åskådning man än hyser, med fasa fråga sig, vart detta månde bära hän.
Men man kan icke undgå att se verkligheten i ögonen. Det är en
fruktansvärd revolution som har ägt rum och äger rum i Europa.
Hur skulle det vara möjl{gt ens för de visaste och måttfullaste
statsmän att ur ett kaos av atomiserade folkspillror åter forma
hållbara statsbildningar, levande folk, i vilka människorna kunna
komma till ro! Men vad värre är: kunna vi lita på att visheten och
måttfullheten komma till makten~ I en tid då allting gammalt brister, vakna de djärva drömmarna, de hämningslösa aspirationerna.
Nu råda planhushållarna, samhällsingenjörerna, militärpolitikerna, alla dessa som i sin hybris tro sig om att skapa om människorna efter sina huvuden och ordna dem som kuggar i sinnrika maskinerier, men veta föga om villkoren för livets sunda växt.
De nazistiska välvningarna ha fört oss till den punkt där vi nu
stå. Och vad kommer sedan~ J ag är rädd för den socialistiska
planhushållarmentaliteten som pockar på våldsamma operationer
i de feberhärjade folkkropparna. Jag är rädd för den också därför att ju mera staten kommer att betyda för människorna, desto
mer komma staterna i harnesk mot varandra. Icke minst oroas
jag av tecknen till en ånyo triumferande kabinettspolitik. Att
schackra med länder och folk, att stycka, byta och kompenseradet kunde gå an i en tid, då det betydde mindre än nu för människorna, vilken herre de lydde under. Nu är det en fruktansvärt
allvarlig sak. Och det blir icke bättre genom att det som skall
ske betecknas såsom en rättvis straffdom över människor, vilka förmenas hava ådragit sig ansvar för sin överhets gärningar genom
att ej revoltera.
Att i denna vilda tid uppställa det svenska rikets bestånd som
målet för vår utrikespolitik är icke någon patriotisk commonplace. Ur planetariska nyordningsperspektiv ter sig en småstat
som Sverige ganska obekväm och negligeable. Men just i detta
läge kunna vi med bättre samvete än någonsin koncentrera oss
på den till synes föga storslagna uppgiften att hålla just detta
gamla rike vid makt. I en tid då man framför allt ägnar sig åt att
med ovissa utsikter söka skapa nytt liv, där det gamla slocknat
eller släckes, då är det sannerligen ingen trångbröstad egoism,
om man till det yttersta slår vakt om en stat, där livet ännu kunnat gå sin jämna gång, där människorna funnit sig ganska väl
92
. ” .
( .-
Framtidens svenska utrikespolitik
till rätta och som i varje fall rätt hjälpligt fogat sig in i de internationella sammanhangen. Varje sådant stycke friskt liv är en
tillgång i en sjuk och sargad värld.
Men på vad sätt värna vi bäst vår friheU
Det är en ganska rotfast svensk tradition att friheten skall värnas genom en utpräglat passiv politik som avvärjer alla direkta
angrepp men i övrigt låter världen utanför våra gränser utvecklas
bäst den vill. Denna tradition har befästs genom en skev syn på
vår historia. Det hör till den nationella ideologi som omhuldats
under krigsåren, att det svenska samhället vuxit fram under folkstyrelsens stillsamma värv; forna tiders krig och förvecklingar
te sig som besynnerliga och fördärvliga förirringar, som man nu
icke riktigt vill vidkännas. Man glömmer att det svenska rike,
som nu räknas som den av naturen givna ramen för vårt folks
liv, fått sin yttre form och sin struktur bestämd just genom en
ganska frejdig och aktiv utrikespolitik. Jag tänker särskilt på
1600-talet. Och just nu i år – 300 år efter Brömsebrofreden – tänker jag på att gotlänningar, hallänningar och jämtar näppeligen
någonsin blivit svenskar, om Sverige ej på den tiden drivit storpolitik på tysk botten.
Huru som helst: det är en passivitetens politik som vi i stort
sett följt under världskriget och under långliga tider dessförinnan.
Det är mycket som har talat för denna förträngning i perspektiven. Vi ha, fram till 1939, levat i ett så lugnt hörn av världen,
att det som hände därute verkligen icke spelade så stor roll. Och
sedan väl den utrikespolitiska passiviteten blivit en ingrediens i
vår nationella ideologi, avpassades vårt försvarsväsen därefter.
Igelkottspolitiken under kriget blev en ofrånkomlig konsekvens.
Det stod icke i vår makt att improvisera några nya linjer.
Men nu böra våra ögon vara öppnade. Nu bör det stå klart att
vi måste, så snart vi få händerna något så när fria, söka föra vad
jag ville kalla en aktivare politik. Behöver jag säga att ordet aktivitet i min mun icke har något med aggressivitet att göra~ J ag
tar det i ungefär samma mening som då man talar om medborgerlig aktivitet i motsats till den passiva underkastelsen. Aktivitet
innebär att vidga perspektiven, att orientera sig i de förhållanden
ute i världen av vilka vår egen välfärd beror, att göra någorlunda
klart för oss, hur vi kunde vilja ha det ställt med staternas sammanlevnad och så göra vad som befinnes stå i vår makt för att
utvecklingen mätte gå i den rätta riktningen. Allt detta i första
hand för att öka vår trygghet. Men en politik, som icke stannar
93
; .. ~
-·
Nils Herlitz
vid att passivt avvärja faror, kan bli något annat och mera: en
insats till gagn även för andra folk. J ag vet att alla försök att
i utrikespolitiken särhålla egoistiska och altruistiska motiv äro
vanskliga. Men så mycket kan åtminstone sägas, att ett aktivt
grepp i vår utrikespolitik är ägnat att skänka oss det även för ett
folk värdefulla medvetandet att ha ett ansvar och fylla en uppgift.
För mig står det klart att det väsentligen är Norden, som ger
oss vår uppgift. Utan att här offra tid på argumentering i en
fråga som diskuterats så mycket, deklarerar jag korteligen min anslutning till den meningen att Nordens- eller våra tre grannländers och vår egen frihet måste vara den primära riktlinjen för
aktiv svensk utrikespolitik. Därvid erkänner jag att jag icke ens
för mig själv kan göra fullt klart, i vilken grad jag härvid bestämmes av svenska intressen eller nordiska intressen eller av tron
på Nordens roll i folkens samfund.
Frågar man sig nu, vad Sverige kan göra i framtiden för Nordens frihet – uppgifterna för dagen är det icke meningen att
här dryfta – möter man först och främst frågan, om icke vår sä-
kerhet och Nordens frihet bäst tryggas helt enkelt genom att vi
liksom de övriga nordiska folken ansluta oss till den blivande internationella säkerhetsorganisationen. Meningen med den är ju, att
varje ansluten stat skall, mot det att den s. a. s. ställer sig till
organisationens förfogande, i gengäld kunna påräkna de förbundna
staternas verksamma stöd.
Det faller sig naturligt att här väga vinning och risker.
Vinningen består i en apparat till avvärjande av angrepp, som
på sätt och vis blir säkrare än folkförbundets. Den skall nämligen
helt stå under säkerhetsrådets kommando. Det kan tyckas att Norden kunde leva tryggt under ett så effektivt skydd. Detta desto
mera som det är meningen att säkerhetsorganisationen skalllämna
skydd icke blott vid angrepp utan redan då freden hotas. Men det
finnes allvarliga hakar i systemet, som man måste ha ögonen på.
För det första: det skapas icke, icke ens på papperet som i folkförbundsakten, någon säkerhet för att organisationen inskrider mot
en angripare. Rådet har frihet att handla efter omständigheterna.
Det kan mycket väl hända, om något av Nordens länder angripes,
att organisationen förhåller sig passiv.
Särskilt är organisationens värde i det fall, att en stormakt
angriper, mycket dubiöst. Det är i denna stund ovisst, huru omröstningarna i säkerhetsrådet skola gå till, om det är en stormakt som
94
-i’ .
Framtidens svenska utrikespolitik
angriper eller hotar. Troligast är väl, att man i varje fall icke
kommer att låta ett majoritetsbeslut om militära åtgärder bli gällande i ett sådant fall; då uteblir hjälpen. Men även om man går
den motsatta, principiellt riktiga vägen och låter en aggressiv stormakt lyda under samma dom som en småstat, måste man räkna
med att i en sådan situation organisationen praktiskt taget faller
tillsammans. Det är mycket ovisst, vilken hjälp en angripen eller
hotad nordisk stat då kan hoppas på.
Effektiv blir säkerhetsapparaten sålunda knappast, om en stormakt skulle slå in på en mot Norden riktad aggressiv politik. Verksam blir den- för att endast tala om lägen som ur nordisk synpunkt bliva av betydelse – blott för den händelse att en tysk revancheaktion efter nederlaget skulle komma att riktas mot någon
nordisk stat.
Detta om de fördelar säkerhetsorganisationen kan komma att erbjuda Nordens länder. Och vad är det å andra sidan för bördor
och risker vi taga på oss~
För det första de förbindelser som vi påtaga oss med hänsyn
till de samfällda aktionerna mot fredsstörare. Vi ha att, nolentes
volentes, deltaga i ekonomiska och militära tvångsåtgärder, d. v. s.
eventuellt föra krig på kommando. Detta är ett dyrt pris, men jag
tror att man bör betala det, om man därigenom kan verksamt bidraga till fred och säkerhet. Det är emellertid icke säkert att man
gör det. Tvångsåtgärderna bestämmas som sagt helt av säkerhetsrådets gottfinnande; om icke Dumbarton Oaks-förslaget i vä-
sentliga hänseenden modifieras, riskera de till organisationen anslutna staterna att dragas in i aktioner, som icke blott ligga långt
utanför deras intressesfär utan också bestämmas mera av maktpolitiska intressen än av rättssynpunkter. Ännu större risker möta
kanske i ett annat hänseende. Meningen är att effektivisera sä-
kerhetsapparaten genom en sorts aktionsberedskap. För denna beredskap kommer man säkerligen att vilja etablera fasta stödjepunkter inom olika staters territorier, alltså anordningar i stil med
Hangö eller Porkala. Det är uppenbart, att sådana stödjepunkter,
äyen om de äro till för att underlätta kommande samfällda aktioner, kunna utnyttjas på annat sätt.
Det är emellertid icke nog med att en stat som ingår i säkerhetsorganisationen nödgas i olika former medverka vid tvångsåtgärder och deras förberedande. Den kan också själv råka ut för
sådana. Jag påminner ännu en gång om hur vidsträckta och
obestämda fullmakter säkerhetsrådet skall få i detta hänseende
8- 4ul48 Svensk Tidskrift 1945 95
•··:- ..·.,>o~:_- ··~- … ! ..
~ ,.,_____ !__
Nils Herlitz
och särskilt om att det skall ha rätt att redan då, som det heter,
freden hotas, utan att något angrepp har skett, sätta i gång tvångsåtgärder. Vem vet, vilket handlingssätt från en nordisk stats sida
som kan komma att på samma sätt som hösten 1939 eller april 1940
stämplas som ett hot mot freden~ Den gamla historien om vargen
och lammet! Särskilt är det möjligt att man försöker utjämna farliga spänningar mellan stridiga stormaktsintressen på mindre motståndskraftiga staters bekostnad. Sådant kan ju alltid ske, såsom
det skedde med Tjeckoslovakien 1938, men det betänkliga är, om
dylika aktioner få ett slags stöd i säkerhetsorganisationernas statuter.
Med det nu sagda har jag ej åsyftat att uttala mig om hur
Sverige bör ställa sig till Dumbarton Oaks-förslaget. Därom vill
jag blott säga, att vi enligt min mening trots alla betänkligheter
böra se med sympati på den tanke som ligger bakom det, men att
vi dock ha all anledning att ansluta oss till den önskan om
ändringar i det föreslagna säkerhetssystemet som redan framställts
från andra håll. Mitt huvudsyfte har varit att söka antyda, i vad
mån en anslutning till säkerhetsorganisationen förtjänar betecknas som en sådan aktiv, konstruktiv politik jag talat om. Om
Sverige ger sin medverkan, bör det stå klart, att det innebär en
utrikespolitik med stora risker- större än svensk politik på länge
frivilligt tagit – men med ganska ovissa utsikter.
Vi kunna därför i varje fall ej slå oss till ro med anslutningen
till en säkerhetsorganisation. Svensk utrikespolitik får viktiga
uppgifter därutöver, om den vill fullfölja sin strävan för Nordens
trygghet. J ag hoppas i sådant syfte på samarbete mellan de nordiska staterna. Då jag reser detta spörsmål, sker det i fullt medvetande om att vi i denna stund ej alls kunna bedöma, huru
danskar och norrmän komma att se på de nordiska problemen
sedan de blivit fria, eller i vad mån finnarna få rätt att tänka
nordiskt. Mycket talar för att ett starkt motstånd kommer att resas på många håll. J ag vet också att vår utrikespolitik under
krigsåren har vållat allvarlig misstämning mot oss, men att även
den stundom oresonliga kritik, för vilken den utsatts, har vidgat
klyftan. J ag förstår också, om man ler åt den vilja till samförstånd som skall visas sedan faran är över. J ag skall icke försöka
några gissningar om framtiden. Blott några ord om Sveriges
väg. Vi kunna intet göra för att förmå dem som äro motvilliga att ge vika; varje försök att genom hot, tvång eller köp- 96
’….__ –
—————————~~”””-~~,-~ —’~ ,~,
Framtidens svenska utrikespolitik
slagan inaugurera en nordisk politik är dömt att misslyckas. Vad
vi kunna göra, om vår övertygelse är fast, det är att utan anspråk
på vederlag lägga i dagen, hur mycket Nordens frihet ligger oss
om hjärtat. Detta icke blott i ord, utan även i sådan handling som
kan bliva våra broderfolk till gagn. Den samhörighetskänsla, som
binder förut åtskilda folk tillsammans, förkovras endast långsamt
och trögt genom propaganda och upplysningsverksamhet, men den
kan fort slå starka rötter under gemensamma upplevelser av avgörande betydelse.
Låt mig då först slå fast, att det finnes utrymme för ett politiskt
samarbete i Norden inom den blivande säkerhetsorganisationens
ram. För det första är det förutsatt, att organisationen skall så
att säga utbyggas genom särskilda avtal om olika staters skyldigheter i blivande konfliktfalL Ännu är föga bekant om hur man
tänkt sig dessa avtal utformade. Men det borde icke finnas nå-
got hinder för att avtalen, i vad de nordiska staterna angår, taga
särskilt sikte på den inbördes hjälpen dem emellan. Det borde
t. o. m., i enlighet med en tanke, som tidigast, tror jag, framkastats
av Unden, kunna utverkas att var och en av dessa stater finge
sina militära förpliktelser begränsade till att gälla enbart inom
Norden. För det andra talar Dumbarton Oaks-förslaget om s. k.
regionala överenskommelser. Meningen härmed är ännu dunklare.
Men även här tyckes det finnas en utgångspunkt för politiska överenskommelser de nordiska länderna emellan.
Det finnes alltså utrymme för en nordisk politik, som på basis
av det internationella säkerhetssystemet men utöver vad som direkt följer av detta är ägnad att säkerställa Nordens trygghet. Men
vi kunna icke stanna vid detta perspektiv. Vi måste räkna med
möjligheten av kriser där den stora säkerhetsorganisationen sätter
sig ur spelet. Låt oss tänka oss det fall, att en nordisk stat blir
utsatt för ett allvarligt krigshot eller ett angrepp utan att likväl
säkerhetsorganisationen träder i aktion. J ag har redan anmärkt
att detta mycket väl kan inträffa, särskilt om de blivande omröstningsreglerna omöjliggöra aktioner riktade mot stormakter. Är
den hotade staten i sådant läge helt lämnad åt sitt öde~ Jag kan
icke tänka mig att säkerhetspakten skulle kunna så tolkas, att icke
andra stater finge komma den angripne till hjälp; Dumbarton
Oaks-planen synes icke lägga hinder i vägen för allianser, biståndspakter o. s. v. förbundsmedlemmarna emellan. Detta måste vi
särskilt taga fasta på. Vi måste fasthålla vid de nordiska staternas
obestridliga rätt att komma en broder i nöd till hjälp, och vi
97
..
, .. ·.
. ~…. ~-·~’-
Nils Herlitz
måste fasthålla vid deras rätt att planera och överenskomma med
hänsyn till en sådan situation. Kanske är i ett sådant läge hjälp
från annat håll ej utesluten.
En annan tänkbar eventualitet är, att det blir en konflikt mellan de stormakter, som bilda kärnan i säkerhetsorganisationen –
en konflikt som i och för sig icke berör Norden. Jag vill icke förena mig med dem som spå en sådan utveckling. Men det vore orimligt att blunda för möjligheten. Vad ha då Nordens stater att göra
i en sådan ny världsbrand~ J a, det beror ju på vad säkerhetsorganisationens regler komma att föreskriva. Kanhända driva de
oss till att ställa oss på den ena eller andra sidan, alltefter som
rösterna falla i säkerhetsrådet. Det är ett oroande perspektiv, och
jag hoppas för min del att omröstningsreglerna icke bli sådana att
vi råka ut för det. Kanhända bli däremot omröstningsreglerna så-
dana att säkerhetsorganisationens apparat icke sättes i gång i ett
sådant läge som det antydda. Då faller hela systemet tillsammans. Men utan tvivel bliva de nordiska staterna såväl som alla
andra utsatta för en stark press från olika sidor med anspråk på
att de skola taga parti.
För mig står det som ett livsvillkor för Norden att i sådana
lägen bevara handlingsfriheten. Det är tillika ett livsvillkor, att
vi följa en gemensam linje och icke låta omständigheterna ännu en
gång driva oss in på skilda banor. Såvitt jag förstår, är det därför
angeläget, att vi på förhand räkna med denna situation såsom
möjlig och i samarbete vidtaga de anstalter som den påkallar. Och
jag kan icke föreställa mig att en sådan politik, upplagd med hänsyn till en situation då säkerhetsorganisationen kunde bliva satt
ur spelet, kan betecknas som stridande mot dess principer.
Vart bör då en sådan nordisk samverkan syfta~ Till vilken hållning i ett kommande världskrig~ Det är för tidigt att nu ge bestämda svar på sådana frågor. J ag tror t. ex. icke, att det är riktigt
att fastslå neutraliteten såsom en under alla omständigheter orygglig princip för vår utrikespolitik.
Men det står ändå klart för mig, att vi i främsta rummet måste
sträva att hålla Norden- i dess helhet- utanför en sådan konflikt. Jag vet, att många anse en sådan hållning både äventyrlig
och förkastlig. solidariteten måste sättas i neutralitetens ställe
som ledstjärna för vår politik. Man måste välja sida, taga sin del
i ansvaret, icke passivt lita till andras insatser. Härtill vill jag
anmärka, att solidaritetskravet kan vara berättigat, när det gäller livsavgörande ting: om man har att göra med en makt, vars
98
l’~·~L—–~—-~~———-.–
Framtidens svenska utrikespolitik
herravälde betyder omintetgörande av allt som ger vårt nationella liv dess värde. Och jag tänker härvid icke blott på det yttre
hot den kan utöva, utan också på att den kanske hotar att pressa
på oss en ideologi, en samhällssyn, som för oss är outhärdlig. Men
innan man i ett sådant läge tar parti, skall det verkligen vara
något så när klart att det gäller en fråga om liv och död. Att i
oträngt mål uppge sin handlingsfrihet i solidaritetens tecken det
är intet annat än det som med klarare verba kallas allianspolitik.
Och sådan politik är enligt all erfarenhet mycket farlig. Vill man
t. ex. någon sorts nordisk anknytning till ett västmaktsblock måste
man, i den mån en sådan politik över huvud är möjlig, besinna
att den innebär att göra Norden, eller den del därav som i ett
sådant läge över huvud komme att behålla någon handlingsfrihet,
till förpost mot ett Ryssland, som i detta nu står mäktigare än
någonsin förut.
Man invänder nu kanske, att solidariteten ingalunda bör innebära anslutning till en bestämd maktgrupp, utan endast underkastelse under en internationell säkerhetsorganisation. Det beror
på. Som jag redan anmärkt, bliva troligen omröstningsreglerna
för säkerhetsrådet sådana, att organisationen i detta läge helt enkelt är borta. Men om omröstningsreglerna gestaltas på annat sätt,
så kan man fråga sig om underkastelse under dem ·blir ett äkta
uttryck för något som kan kallas solidaritet. Om över huvud taget säkerhetssystemet skall fungera i en verklig stormaktskonflikt, blir omröstningens utgång i varje fall någonting högeligen
ovisst. Man antager visserligen ofta som självklart, att den blir
ett uttryck för västmakternas vilja. Det är lika möjligt, att de
bli jäviga såsom parter i konflikten, och då beror det på en slump,
till vilken sida det s. k. solidaritetsbudet kommer att kalla oss, om
icke, såsom troligast är, säkerhetsrådet hamnar i olösliga dispyter
om var egentligen majoriteten finnes.
Nej, det är fullt naturligt att i ett sådant läge, då säkerhetsorganisationen brister på grund av en stormaktskonflikt, som ej
berör Norden, i första hand sträva att hålla oss och om möjligt hela
Norden utanför. Men – jag upprepar det – neutraliteten kan
icke vara ett lösenord för alla tider och omständigheter. En kommande storkonflikt kan tvinga oss att taga parti. Och det kan ju
också hända att utvecklingen dessförinnan föranleder oss att
närma oss den ena eller den andra maktgruppen. Det enda som
under alla omständigheter borde fasthållas, är omsorgen om att
de nordiska staterna måtte gå en gemensam väg.
.·.
i• <:-
’…..
99
; , .
1 !’
-!…
Nils Herlitz
Jag sammanfattar: vi måste sträva till en nordisk politik, i
första hand inom en blivande internationell säkerhetsorganisations ram, men också med sikte på sådana lägen, där denna organisation kommer ur spelet. Och målet bör vara att hålla Norden
fritt och samlat. Om formerna för denna koordinering skall jag
här ej tala. Den, som har till yrke att syssla med offentlig rätt,
har ju givetvis ett särskilt intresse för de mångahanda uppslagen
rörande försvarsförbund, statsförbund, förbundsstat o. s. v. Men
just han blir kanske mer än andra benägen att icke överskatta
formernas betydelse. Vad som är viktigt är att samarbetet går på
djupet. Inom mycket stora områden av varje nordisk stats liv
måste en nordisk orientering återverka, om den skall bli effektiv;
här gäller till fullt vad jag i början framhöll om att utrikespolitik
som drives på allvar aldrig kan stanna vid att bliva ett avgränsat
specialgebit. Viktigt är också att sammanhållningen blir hållfast.
Därvid kommer det mindre an på formella band – traktater och
institutioner – än på att samhörighetskänslan slår fasta rötter
i folkens medvetande.
Det återstår mig ännu en sak. J ag har försökt att lägga upp
vårt problem efter principiella linjer. J ag har undvikit att beröra
vissa konkreta problem. Men det måste till sist sägas något om
det som för oss är själva livsfrågan. Det måste sägas något om
Ryssland.
Varje resonemang om svensk utrikespolitik måste utgå från det
faktum att Ryssland nu har en överväldigande styrka, och att
dess maktställning helt visst kommer att bli mycket varaktigare
än den som Tyskland för en kort tid tillkämpade sig. Har man att
räkna med fortsatt rysk aggressivitet i Norden eller med en politik,
som siktar till upprätthållande av en rysk intressesfär av underdåniga randstater, då är vårt läge i sanning beklämmande, och
då är mycket av vad jag förut har sagt bara drömmar och illusioner.
Men dagens lösen är att icke fastna i misstroende och nedärvd
rysskräck. J ag tror att vi allvarligt böra besinna denna maning.
För att kunna göra detta måste vi emellertid göra klart för oss,
att den traditionella syn, som det skulle gälla för oss att utrotaoch som Finlands folk för sin del nu är i färd med att riva ut ur
sina hjärterötter – icke beror på ett stort missförstånd utan har
djupare fäste.
För det första: väl är det sant och förtjänt att understrykas,
100
l ~; .
Framtidens svenska utrikespolitik
att Rysslands historia icke visar oss den varaktiga expansionsdrift, som den populära föreställningen gärna förbinder med den.
Möjligen ha vi till och med i någon mån felbedömt dess politik
på hösten 1939. Men det finnes tillräckligt många exempel på rysk
aggression för att göra vår oro motiverad. Det får icke stickas
under stol med att nu senast behandlingen av det slagna Finland
och av de baltiska folken givit den ny näring. Ingenting får dock
bedömas efter historiska schabloner. Och nu kommer det an på
huru förhållandena utvecklas. Genom att förtroendefullt återskänka Finland dess handlingsfrihet, genom att icke mera låta
de svenska kommunisterna agera som ett ryskt lydparti och genom att med förtroende acceptera ett nordiskt samförstånd, som
icke kan syfta till annat än status quo, skulle den ryska statsledningen kunna undanröja mycket av den gamla rysskräcken. Det
skulle lindra den beklämmande oro för framtiden som eljest svårligen kan skingras.
Emellertid sitter misstroendet egentligen mycket djupare. Det
bottnar i oron inför det främmande och okända. Vi tillhöra olika
världar; Sverige lever vid kulturgränsen mellan väster och öster.
I detta nu är f. ö. Ryssland mera renodlat ryskt, eller i varje fall
icke-västerländskt, än det varit på ett par århundraden. Vad denna
gräns betyder förstår man kanske icke längre västerut, men vi
ha århundradens erfarenhet. Känslan av främlingskap ökas genom den stränga vakthållningen vid gränsen. Vägen är spärrad
för västerländska kulturimpulser; att den ryska statsledningen
anammat en föråldrad ekonomisk teori från Västerlandet såsom en
troslära är blott ett undantag som bekräftar regeln. Och å andra
sidan: svårigheterna för västerlänningar att tränga in i ryska förhållanden ha alltid varit stora och äro nu oöverkomliga.
Så länge det förblir på detta sätt, kan det äskade förtroendet
icke bli annat än den tro, som, enligt vad jag lärde mig i min ungdom, är »en viss tillförsikt om ting som icke synas». Men ett så-
dant läge är ödeläggande för all utrikespolitik som bygger på annat än väpnad makt. Skall den mellanfolkliga sammanlevnaden
bli dräglig, fordras ett visst mått av öppenhet, så att icke folken
stänga in sig bakom kinesiska murar, och dessutom något av en
gemensam livs- och samhällssyn. Det var någonting fruktansvärt
som hände, när nazismen bröt in och förstörde den gemensamma
kulturgrund vi förut byggde på. I den nya värld, som nu skall byggas upp, ställer oss Ryssland inför liknande problem. Märk väl: jag
underkastar icke den ryska kulturen något bedömande, någon vär- 101
’ ..~
– – – – – – -…..–~——~__._,~’::.._·……=; .•.
Nils Herlitz
dering. Jag konstaterar bara det ödesdigra främlingskapet. Och
då jag gör detta, stannar jag icke vid en så tidsbestämd företeelse
som bolsjevismen; vem vet förresten hur det går med den! Jag
tänker på hela det för oss främmande komplex av kulturtraditioner som bestämmer ryskt liv och ryska tänkesätt. Med den roll
som måste tillkomma Ryssland i den kommande säkerhetsorganisationen är detta främlingskap något mycket farligt. Om vi skola
våga tro på den, trots alla brister i själva mekanismen, så är det
ju i förlitan på ovägbara andliga makter, som icke äro så strängt
bundna inom statsgränserna. Men hur skola de kunna göra sig
gällande i en avskild värld sådan som Ryssland!
För oss är främlingskapet ett särskilt brännande problem, som
måste öka vår oro. Medan svenskt politiskt liv med allt vad det
innebär av bl. a. utrikespolitiska aspirationer ligger som en inför
hela världen öppen bok, få vi om ryskt liv ej just annan kunskap
än de makthavande försiktigt ransonera ut. Vi veta, att där bl. a.
röra sig mångahanda tankegångar som från våra utgångspunkter
vore otänkbara, och att vi därför på ett särskilt sätt måste vara på
vår vakt. Bekymmersamt är icke minst att rysk politik i följd av
avspärrningen kring Ryssland och inom Ryssland kan bygga på de
allra svåraste misstag beträffande västeuropeisk och särskilt nordisk politik.
Det beror självklart i första hand på den ryska statsledningen,
om dimmorna skola kunna skingras. Men vi ha att göra allt på
vad oss ankommer – och detta är kanske den viktigaste uppgiften
för svensk utrikespolitik, i detta ords vidsträcktaste mening. Vad
vi kunna göra för att undanröja misstron, är för det första att
räcka vår hand till ett ”fritt- i anda och sanning fritt -kulturutbyte, som vi, med vår gamla anknytning till Östeuropa, har
förutsättningar att göra långt intensivare än många andra folk.
Och det gäller framförallt – såsom jag redan antytt – att i det
längsta möjliga föra en obrottsligt fredlig politik utan bindande
engagement åt något stormaktshåll och medverka till att denna
politik blir hela Nordens. Läget för dagen ger särskild anledning
att inskärpa detta. Vi måste av skäl som det är överflödigt att
utveckla på ett särskilt sätt känna sympatier för de stora västliga
demokratierna. Men det bör vara ett långt steg därifrån till politiska engagement. Det vore också lyckligt om det kunde förebyggas, att falska slutsatser i denna riktning bleve dragna ur dagens svenska opinioner.
På samma gång är det emellertid angeläget att med mycken
102
··:-
~; .
Framtidens svenska utrikespolitik
omsikt överväga, hur mycket vi böra uppoffra för misstrons undanröjande. På mångfaldiga sätt- öppna och försåtliga – kan
en litet stat snärjas in i en mäktig grannes intressesfär. Man skulle
önska ett mycket klarare medvetande härom än det som f. n. visar
sig i svensk diskussion om Finland. Det kan hända, att den slagne
måste böja sig mycket djupt – därom vill jag ej yttra mig. Men
hur kan man blunda för att ett folk med demokratiska institutioner
träffas i sin självständighets innersta kärna, när vissa meningsriktningar – man vet till sist icke, hur många och hur stora –
diskrimineras, särskilt då det sker därför att de ej motsvara rysk
uppfattning om demokrati! Vi ha ju under 5 år haft problemläget – förhållandet mellan en liten demokrati och en stor diktatur – konkretiserat för oss och böra därför ha samlat lärdomar
inför det nya läge av samma art som vi nu blivit försatta i. Jag
har för min del under dessa år i stort sett varit tillfreds med vår
utrikespolitik, med dess blandning av fasthet, då det gällt det vä-
sentliga, och smidighet, men jag har på samma gång glatt mig åt
folkviljans friska reaktion, dess ömtåliga och sunda känsla för
självständighetens realiteter. Jag hoppas, att det går på samma
sätt i fortsättningen. Visserligen har jag hört från sådant håll,
där man under krigsåren mest energiskt fört den nationella självhävdelsens talan, att det skulle vara en stor skillnad mellan Tysklands maktställning och Rysslands. Den förra var något tillfälligt; att vika undan för den var därför förkastligt såsom innebärande en tarvlig konjunkturpolitik. Rysslands maktställning är
däremot varaktig; att böja sig för den är sund realpolitik. Det
vore det farligaste som kunde hända oss, om sådana tankar vunne
insteg, om med andra ord viljan till självständighet skulle fasthållas endast i den mån den kunde bygga på vissheten om kommande omskiften. Jag tror det är riktigare att utgå från en enklare tanke: Sveriges frihet bör värnas, så långt vi det kunna, även
om framtiden är oviss. Så förstod jag vår hållning under det tyska
överväldets tid, och sådan skulle jag vilja att den förbleve.
lO:~
SVENSKA UTRII(ESPOLITIK
Av professor NILS HERLITZ, Djursholm
DÅ INTRESSET för utrikespolitik i min ungdom började taga
fart, särskilt under Harald Hjärnes inflytande, blev den liksom
ett fascinerande litet specialintresse vid sidan av andra allmänna
intressen, givetvis sammanhängande med försvarspolitiken men
utan djupare samband med vår politik i övrigt. Det är annorlunda nu. Att utrikespolitiken är av livsavgörande betydelse ha vi
erfarit under detta krig då praktiskt taget allt vårt handlande måst
inriktas efter utrikespolitiska kompasser. J ag syftar icke blott
på eftergifterna för främmande anspråk i angelägenheter som vi
vant oss att betrakta som fredade för ingripanden. J ag tänker
framför allt på det ständigt förhandenvarande tvånget att så inlätta hela vår politik- försvarspolitik, ekonomisk och social politik, kulturpolitik – att vår självständighet kunnat upprätthållas.
Det blir kanske annorlunda efter kriget, men nog kommer det utrikespolitiska inslaget i politiken att bli lika markant. Folkens
inbördes beroende växer och kommer att växa och därmed de anspråk de ha att ställa på varandra. Men då samtidigt i och med
den fortskridande socialiseringen folkens liv i så hög grad tagits
om hand av staterna, förvandlas allting till statsintressen, som
statsledningarna hävda gentemot varandra. Allsköns politisk strä-
van kommer att få utrikespolitiska konsekvenser, utrikespolitisk udd.
Utrikespolitik är med andra ord- och kommer att förbli- en
högst omfattande och komplicerad företeelse, som bedrives icke endast i Arvfurstens palats utan också på många andra håll inom det
vi traditionellt kalla inre politik. Man kan förbise dessa utrikespolitiska aspekter och driva politik efter egna linjer under den
förutsättningen att utrikesdepartementet efteråt krafsar kastanjerna ur elden. Det är nu ingen lycklig politik. Det är bättre att
de politiska aspekterna alltid hållas levande. Hela vår politik
Föredrag inför Uppsala studenters allmänna diskussionsförening den 8 mars 1945.
90
~; . ..,-~—- _______,_,___._____________
Framtidens svenska utrikespolitik
måste med andra ord internationaliseras. Detta icke i den populära
betydelsen av en allmän känsla för mellanfolkligt samförstånd
utan i betydelsen av klar uppfattning om de internationella sammanhangen, med allt vad de rymma av ont och gott. Det är den
nationella sockenpolitiken som måste övervinnas. Man har kanske
särskild anledning att resa detta krav i svensk politik. Vårt politiska liv har av ålder haft sin styrka i den lokala, kommunala förankringen: ingen har förresten med mera övertygelse än jag prisat
detta särdrag. Men allting har två sidor. Det innebär för kommunalpolitikern ett slags självövervinnelse att bli rikspolitiker.
Men det är ett ännu större steg som fordras av honom om han skall
anlägga internationella synpunkter. .Jag glömmer aldrig ett föredrag av .Jacob Worm-Miiller om de norska stortingsmännens förhandlingar om ett modus vivendi med tyskarna sommaren 1940.
Till skildringen av rumpparlamentets hjälplöshet inför en situation som låg långt utanför dess vanliga synkrets knöt han den slå-
ende reflexionen, att här röjdes den nordiska kommunaldemokratiens begränsning.
Om jag har rätt i vad jag sagt är det klart att utrikespolitiska
aspekter måste ingå som en väsentlig ingrediens i svenska politiska
program; eljest bli de ofullgångna och verklighetsfrämmande. Därmed följer, ifall de inrikespolitiska gränslinjerna åter dras upp
på allvar, att djupgående motsättningar kunna uppkomma på detta
område icke blott som en följd av olika syn på de utrikespolitiska
sammanhangen utan även som en konsekvens av skilda inrikespolitiska handlingslinjer. Det har sagts, att vi väl kunde göra oss
av med samlingsregeringen, men ändå fullfölja ett utrikespolitiskt
samlingsprogram. Men det blir ingen lätt sak.
Perspektivet är oroande. Nog kan ett folk tåla ett visst mått
av utrikespolitisk meningssplittring. Men går den djupt, blir den
farlig. Det är sannerligen icke lyckligt, om en stor del av folket
stannar i principiell och bestämd opposition mot regeringens utrikespolitik. Särskilt kusliga bliva perspektiven, om man räknar
med en ganska permanent maktställning för de förenade socialistiska partierna. Skall det gå oss väl i sådant läge, fordras det ett
mycket stort mått av hänsyn och besinning från majoritetens sida
på sådana områden av vår politik som ha utrikespolitisk betydelse.
När man begrundar vår utrikespolitiska målsättning i det läge
som uppkommer efter kriget, måste man utan vidare utgå från en
förutsättning som väl de flesta äro ense om, nämligen att vi komma
91
. ” .
….. 3
1 .. …~ ….
…………..
Nils Herlitz
att leva i en ond värld, och att utrikespolitiken hädanefter som
hittills måste räkna med möjligheten av nya krig, räkna med makten såsom den avgörande faktorn. Man kan, vilken politisk åskådning man än hyser, med fasa fråga sig, vart detta månde bära hän.
Men man kan icke undgå att se verkligheten i ögonen. Det är en
fruktansvärd revolution som har ägt rum och äger rum i Europa.
Hur skulle det vara möjl{gt ens för de visaste och måttfullaste
statsmän att ur ett kaos av atomiserade folkspillror åter forma
hållbara statsbildningar, levande folk, i vilka människorna kunna
komma till ro! Men vad värre är: kunna vi lita på att visheten och
måttfullheten komma till makten~ I en tid då allting gammalt brister, vakna de djärva drömmarna, de hämningslösa aspirationerna.
Nu råda planhushållarna, samhällsingenjörerna, militärpolitikerna, alla dessa som i sin hybris tro sig om att skapa om människorna efter sina huvuden och ordna dem som kuggar i sinnrika maskinerier, men veta föga om villkoren för livets sunda växt.
De nazistiska välvningarna ha fört oss till den punkt där vi nu
stå. Och vad kommer sedan~ J ag är rädd för den socialistiska
planhushållarmentaliteten som pockar på våldsamma operationer
i de feberhärjade folkkropparna. Jag är rädd för den också därför att ju mera staten kommer att betyda för människorna, desto
mer komma staterna i harnesk mot varandra. Icke minst oroas
jag av tecknen till en ånyo triumferande kabinettspolitik. Att
schackra med länder och folk, att stycka, byta och kompenseradet kunde gå an i en tid, då det betydde mindre än nu för människorna, vilken herre de lydde under. Nu är det en fruktansvärt
allvarlig sak. Och det blir icke bättre genom att det som skall
ske betecknas såsom en rättvis straffdom över människor, vilka förmenas hava ådragit sig ansvar för sin överhets gärningar genom
att ej revoltera.
Att i denna vilda tid uppställa det svenska rikets bestånd som
målet för vår utrikespolitik är icke någon patriotisk commonplace. Ur planetariska nyordningsperspektiv ter sig en småstat
som Sverige ganska obekväm och negligeable. Men just i detta
läge kunna vi med bättre samvete än någonsin koncentrera oss
på den till synes föga storslagna uppgiften att hålla just detta
gamla rike vid makt. I en tid då man framför allt ägnar sig åt att
med ovissa utsikter söka skapa nytt liv, där det gamla slocknat
eller släckes, då är det sannerligen ingen trångbröstad egoism,
om man till det yttersta slår vakt om en stat, där livet ännu kunnat gå sin jämna gång, där människorna funnit sig ganska väl
92
. ” .
( .-
Framtidens svenska utrikespolitik
till rätta och som i varje fall rätt hjälpligt fogat sig in i de internationella sammanhangen. Varje sådant stycke friskt liv är en
tillgång i en sjuk och sargad värld.
Men på vad sätt värna vi bäst vår friheU
Det är en ganska rotfast svensk tradition att friheten skall värnas genom en utpräglat passiv politik som avvärjer alla direkta
angrepp men i övrigt låter världen utanför våra gränser utvecklas
bäst den vill. Denna tradition har befästs genom en skev syn på
vår historia. Det hör till den nationella ideologi som omhuldats
under krigsåren, att det svenska samhället vuxit fram under folkstyrelsens stillsamma värv; forna tiders krig och förvecklingar
te sig som besynnerliga och fördärvliga förirringar, som man nu
icke riktigt vill vidkännas. Man glömmer att det svenska rike,
som nu räknas som den av naturen givna ramen för vårt folks
liv, fått sin yttre form och sin struktur bestämd just genom en
ganska frejdig och aktiv utrikespolitik. Jag tänker särskilt på
1600-talet. Och just nu i år – 300 år efter Brömsebrofreden – tänker jag på att gotlänningar, hallänningar och jämtar näppeligen
någonsin blivit svenskar, om Sverige ej på den tiden drivit storpolitik på tysk botten.
Huru som helst: det är en passivitetens politik som vi i stort
sett följt under världskriget och under långliga tider dessförinnan.
Det är mycket som har talat för denna förträngning i perspektiven. Vi ha, fram till 1939, levat i ett så lugnt hörn av världen,
att det som hände därute verkligen icke spelade så stor roll. Och
sedan väl den utrikespolitiska passiviteten blivit en ingrediens i
vår nationella ideologi, avpassades vårt försvarsväsen därefter.
Igelkottspolitiken under kriget blev en ofrånkomlig konsekvens.
Det stod icke i vår makt att improvisera några nya linjer.
Men nu böra våra ögon vara öppnade. Nu bör det stå klart att
vi måste, så snart vi få händerna något så när fria, söka föra vad
jag ville kalla en aktivare politik. Behöver jag säga att ordet aktivitet i min mun icke har något med aggressivitet att göra~ J ag
tar det i ungefär samma mening som då man talar om medborgerlig aktivitet i motsats till den passiva underkastelsen. Aktivitet
innebär att vidga perspektiven, att orientera sig i de förhållanden
ute i världen av vilka vår egen välfärd beror, att göra någorlunda
klart för oss, hur vi kunde vilja ha det ställt med staternas sammanlevnad och så göra vad som befinnes stå i vår makt för att
utvecklingen mätte gå i den rätta riktningen. Allt detta i första
hand för att öka vår trygghet. Men en politik, som icke stannar
93
; .. ~
-·
Nils Herlitz
vid att passivt avvärja faror, kan bli något annat och mera: en
insats till gagn även för andra folk. J ag vet att alla försök att
i utrikespolitiken särhålla egoistiska och altruistiska motiv äro
vanskliga. Men så mycket kan åtminstone sägas, att ett aktivt
grepp i vår utrikespolitik är ägnat att skänka oss det även för ett
folk värdefulla medvetandet att ha ett ansvar och fylla en uppgift.
För mig står det klart att det väsentligen är Norden, som ger
oss vår uppgift. Utan att här offra tid på argumentering i en
fråga som diskuterats så mycket, deklarerar jag korteligen min anslutning till den meningen att Nordens- eller våra tre grannländers och vår egen frihet måste vara den primära riktlinjen för
aktiv svensk utrikespolitik. Därvid erkänner jag att jag icke ens
för mig själv kan göra fullt klart, i vilken grad jag härvid bestämmes av svenska intressen eller nordiska intressen eller av tron
på Nordens roll i folkens samfund.
Frågar man sig nu, vad Sverige kan göra i framtiden för Nordens frihet – uppgifterna för dagen är det icke meningen att
här dryfta – möter man först och främst frågan, om icke vår sä-
kerhet och Nordens frihet bäst tryggas helt enkelt genom att vi
liksom de övriga nordiska folken ansluta oss till den blivande internationella säkerhetsorganisationen. Meningen med den är ju, att
varje ansluten stat skall, mot det att den s. a. s. ställer sig till
organisationens förfogande, i gengäld kunna påräkna de förbundna
staternas verksamma stöd.
Det faller sig naturligt att här väga vinning och risker.
Vinningen består i en apparat till avvärjande av angrepp, som
på sätt och vis blir säkrare än folkförbundets. Den skall nämligen
helt stå under säkerhetsrådets kommando. Det kan tyckas att Norden kunde leva tryggt under ett så effektivt skydd. Detta desto
mera som det är meningen att säkerhetsorganisationen skalllämna
skydd icke blott vid angrepp utan redan då freden hotas. Men det
finnes allvarliga hakar i systemet, som man måste ha ögonen på.
För det första: det skapas icke, icke ens på papperet som i folkförbundsakten, någon säkerhet för att organisationen inskrider mot
en angripare. Rådet har frihet att handla efter omständigheterna.
Det kan mycket väl hända, om något av Nordens länder angripes,
att organisationen förhåller sig passiv.
Särskilt är organisationens värde i det fall, att en stormakt
angriper, mycket dubiöst. Det är i denna stund ovisst, huru omröstningarna i säkerhetsrådet skola gå till, om det är en stormakt som
94
-i’ .
Framtidens svenska utrikespolitik
angriper eller hotar. Troligast är väl, att man i varje fall icke
kommer att låta ett majoritetsbeslut om militära åtgärder bli gällande i ett sådant fall; då uteblir hjälpen. Men även om man går
den motsatta, principiellt riktiga vägen och låter en aggressiv stormakt lyda under samma dom som en småstat, måste man räkna
med att i en sådan situation organisationen praktiskt taget faller
tillsammans. Det är mycket ovisst, vilken hjälp en angripen eller
hotad nordisk stat då kan hoppas på.
Effektiv blir säkerhetsapparaten sålunda knappast, om en stormakt skulle slå in på en mot Norden riktad aggressiv politik. Verksam blir den- för att endast tala om lägen som ur nordisk synpunkt bliva av betydelse – blott för den händelse att en tysk revancheaktion efter nederlaget skulle komma att riktas mot någon
nordisk stat.
Detta om de fördelar säkerhetsorganisationen kan komma att erbjuda Nordens länder. Och vad är det å andra sidan för bördor
och risker vi taga på oss~
För det första de förbindelser som vi påtaga oss med hänsyn
till de samfällda aktionerna mot fredsstörare. Vi ha att, nolentes
volentes, deltaga i ekonomiska och militära tvångsåtgärder, d. v. s.
eventuellt föra krig på kommando. Detta är ett dyrt pris, men jag
tror att man bör betala det, om man därigenom kan verksamt bidraga till fred och säkerhet. Det är emellertid icke säkert att man
gör det. Tvångsåtgärderna bestämmas som sagt helt av säkerhetsrådets gottfinnande; om icke Dumbarton Oaks-förslaget i vä-
sentliga hänseenden modifieras, riskera de till organisationen anslutna staterna att dragas in i aktioner, som icke blott ligga långt
utanför deras intressesfär utan också bestämmas mera av maktpolitiska intressen än av rättssynpunkter. Ännu större risker möta
kanske i ett annat hänseende. Meningen är att effektivisera sä-
kerhetsapparaten genom en sorts aktionsberedskap. För denna beredskap kommer man säkerligen att vilja etablera fasta stödjepunkter inom olika staters territorier, alltså anordningar i stil med
Hangö eller Porkala. Det är uppenbart, att sådana stödjepunkter,
äyen om de äro till för att underlätta kommande samfällda aktioner, kunna utnyttjas på annat sätt.
Det är emellertid icke nog med att en stat som ingår i säkerhetsorganisationen nödgas i olika former medverka vid tvångsåtgärder och deras förberedande. Den kan också själv råka ut för
sådana. Jag påminner ännu en gång om hur vidsträckta och
obestämda fullmakter säkerhetsrådet skall få i detta hänseende
8- 4ul48 Svensk Tidskrift 1945 95
•··:- ..·.,>o~:_- ··~- … ! ..
~ ,.,_____ !__
Nils Herlitz
och särskilt om att det skall ha rätt att redan då, som det heter,
freden hotas, utan att något angrepp har skett, sätta i gång tvångsåtgärder. Vem vet, vilket handlingssätt från en nordisk stats sida
som kan komma att på samma sätt som hösten 1939 eller april 1940
stämplas som ett hot mot freden~ Den gamla historien om vargen
och lammet! Särskilt är det möjligt att man försöker utjämna farliga spänningar mellan stridiga stormaktsintressen på mindre motståndskraftiga staters bekostnad. Sådant kan ju alltid ske, såsom
det skedde med Tjeckoslovakien 1938, men det betänkliga är, om
dylika aktioner få ett slags stöd i säkerhetsorganisationernas statuter.
Med det nu sagda har jag ej åsyftat att uttala mig om hur
Sverige bör ställa sig till Dumbarton Oaks-förslaget. Därom vill
jag blott säga, att vi enligt min mening trots alla betänkligheter
böra se med sympati på den tanke som ligger bakom det, men att
vi dock ha all anledning att ansluta oss till den önskan om
ändringar i det föreslagna säkerhetssystemet som redan framställts
från andra håll. Mitt huvudsyfte har varit att söka antyda, i vad
mån en anslutning till säkerhetsorganisationen förtjänar betecknas som en sådan aktiv, konstruktiv politik jag talat om. Om
Sverige ger sin medverkan, bör det stå klart, att det innebär en
utrikespolitik med stora risker- större än svensk politik på länge
frivilligt tagit – men med ganska ovissa utsikter.
Vi kunna därför i varje fall ej slå oss till ro med anslutningen
till en säkerhetsorganisation. Svensk utrikespolitik får viktiga
uppgifter därutöver, om den vill fullfölja sin strävan för Nordens
trygghet. J ag hoppas i sådant syfte på samarbete mellan de nordiska staterna. Då jag reser detta spörsmål, sker det i fullt medvetande om att vi i denna stund ej alls kunna bedöma, huru
danskar och norrmän komma att se på de nordiska problemen
sedan de blivit fria, eller i vad mån finnarna få rätt att tänka
nordiskt. Mycket talar för att ett starkt motstånd kommer att resas på många håll. J ag vet också att vår utrikespolitik under
krigsåren har vållat allvarlig misstämning mot oss, men att även
den stundom oresonliga kritik, för vilken den utsatts, har vidgat
klyftan. J ag förstår också, om man ler åt den vilja till samförstånd som skall visas sedan faran är över. J ag skall icke försöka
några gissningar om framtiden. Blott några ord om Sveriges
väg. Vi kunna intet göra för att förmå dem som äro motvilliga att ge vika; varje försök att genom hot, tvång eller köp- 96
’….__ –
—————————~~”””-~~,-~ —’~ ,~,
Framtidens svenska utrikespolitik
slagan inaugurera en nordisk politik är dömt att misslyckas. Vad
vi kunna göra, om vår övertygelse är fast, det är att utan anspråk
på vederlag lägga i dagen, hur mycket Nordens frihet ligger oss
om hjärtat. Detta icke blott i ord, utan även i sådan handling som
kan bliva våra broderfolk till gagn. Den samhörighetskänsla, som
binder förut åtskilda folk tillsammans, förkovras endast långsamt
och trögt genom propaganda och upplysningsverksamhet, men den
kan fort slå starka rötter under gemensamma upplevelser av avgörande betydelse.
Låt mig då först slå fast, att det finnes utrymme för ett politiskt
samarbete i Norden inom den blivande säkerhetsorganisationens
ram. För det första är det förutsatt, att organisationen skall så
att säga utbyggas genom särskilda avtal om olika staters skyldigheter i blivande konfliktfalL Ännu är föga bekant om hur man
tänkt sig dessa avtal utformade. Men det borde icke finnas nå-
got hinder för att avtalen, i vad de nordiska staterna angår, taga
särskilt sikte på den inbördes hjälpen dem emellan. Det borde
t. o. m., i enlighet med en tanke, som tidigast, tror jag, framkastats
av Unden, kunna utverkas att var och en av dessa stater finge
sina militära förpliktelser begränsade till att gälla enbart inom
Norden. För det andra talar Dumbarton Oaks-förslaget om s. k.
regionala överenskommelser. Meningen härmed är ännu dunklare.
Men även här tyckes det finnas en utgångspunkt för politiska överenskommelser de nordiska länderna emellan.
Det finnes alltså utrymme för en nordisk politik, som på basis
av det internationella säkerhetssystemet men utöver vad som direkt följer av detta är ägnad att säkerställa Nordens trygghet. Men
vi kunna icke stanna vid detta perspektiv. Vi måste räkna med
möjligheten av kriser där den stora säkerhetsorganisationen sätter
sig ur spelet. Låt oss tänka oss det fall, att en nordisk stat blir
utsatt för ett allvarligt krigshot eller ett angrepp utan att likväl
säkerhetsorganisationen träder i aktion. J ag har redan anmärkt
att detta mycket väl kan inträffa, särskilt om de blivande omröstningsreglerna omöjliggöra aktioner riktade mot stormakter. Är
den hotade staten i sådant läge helt lämnad åt sitt öde~ Jag kan
icke tänka mig att säkerhetspakten skulle kunna så tolkas, att icke
andra stater finge komma den angripne till hjälp; Dumbarton
Oaks-planen synes icke lägga hinder i vägen för allianser, biståndspakter o. s. v. förbundsmedlemmarna emellan. Detta måste vi
särskilt taga fasta på. Vi måste fasthålla vid de nordiska staternas
obestridliga rätt att komma en broder i nöd till hjälp, och vi
97
..
, .. ·.
. ~…. ~-·~’-
Nils Herlitz
måste fasthålla vid deras rätt att planera och överenskomma med
hänsyn till en sådan situation. Kanske är i ett sådant läge hjälp
från annat håll ej utesluten.
En annan tänkbar eventualitet är, att det blir en konflikt mellan de stormakter, som bilda kärnan i säkerhetsorganisationen –
en konflikt som i och för sig icke berör Norden. Jag vill icke förena mig med dem som spå en sådan utveckling. Men det vore orimligt att blunda för möjligheten. Vad ha då Nordens stater att göra
i en sådan ny världsbrand~ J a, det beror ju på vad säkerhetsorganisationens regler komma att föreskriva. Kanhända driva de
oss till att ställa oss på den ena eller andra sidan, alltefter som
rösterna falla i säkerhetsrådet. Det är ett oroande perspektiv, och
jag hoppas för min del att omröstningsreglerna icke bli sådana att
vi råka ut för det. Kanhända bli däremot omröstningsreglerna så-
dana att säkerhetsorganisationens apparat icke sättes i gång i ett
sådant läge som det antydda. Då faller hela systemet tillsammans. Men utan tvivel bliva de nordiska staterna såväl som alla
andra utsatta för en stark press från olika sidor med anspråk på
att de skola taga parti.
För mig står det som ett livsvillkor för Norden att i sådana
lägen bevara handlingsfriheten. Det är tillika ett livsvillkor, att
vi följa en gemensam linje och icke låta omständigheterna ännu en
gång driva oss in på skilda banor. Såvitt jag förstår, är det därför
angeläget, att vi på förhand räkna med denna situation såsom
möjlig och i samarbete vidtaga de anstalter som den påkallar. Och
jag kan icke föreställa mig att en sådan politik, upplagd med hänsyn till en situation då säkerhetsorganisationen kunde bliva satt
ur spelet, kan betecknas som stridande mot dess principer.
Vart bör då en sådan nordisk samverkan syfta~ Till vilken hållning i ett kommande världskrig~ Det är för tidigt att nu ge bestämda svar på sådana frågor. J ag tror t. ex. icke, att det är riktigt
att fastslå neutraliteten såsom en under alla omständigheter orygglig princip för vår utrikespolitik.
Men det står ändå klart för mig, att vi i främsta rummet måste
sträva att hålla Norden- i dess helhet- utanför en sådan konflikt. Jag vet, att många anse en sådan hållning både äventyrlig
och förkastlig. solidariteten måste sättas i neutralitetens ställe
som ledstjärna för vår politik. Man måste välja sida, taga sin del
i ansvaret, icke passivt lita till andras insatser. Härtill vill jag
anmärka, att solidaritetskravet kan vara berättigat, när det gäller livsavgörande ting: om man har att göra med en makt, vars
98
l’~·~L—–~—-~~———-.–
Framtidens svenska utrikespolitik
herravälde betyder omintetgörande av allt som ger vårt nationella liv dess värde. Och jag tänker härvid icke blott på det yttre
hot den kan utöva, utan också på att den kanske hotar att pressa
på oss en ideologi, en samhällssyn, som för oss är outhärdlig. Men
innan man i ett sådant läge tar parti, skall det verkligen vara
något så när klart att det gäller en fråga om liv och död. Att i
oträngt mål uppge sin handlingsfrihet i solidaritetens tecken det
är intet annat än det som med klarare verba kallas allianspolitik.
Och sådan politik är enligt all erfarenhet mycket farlig. Vill man
t. ex. någon sorts nordisk anknytning till ett västmaktsblock måste
man, i den mån en sådan politik över huvud är möjlig, besinna
att den innebär att göra Norden, eller den del därav som i ett
sådant läge över huvud komme att behålla någon handlingsfrihet,
till förpost mot ett Ryssland, som i detta nu står mäktigare än
någonsin förut.
Man invänder nu kanske, att solidariteten ingalunda bör innebära anslutning till en bestämd maktgrupp, utan endast underkastelse under en internationell säkerhetsorganisation. Det beror
på. Som jag redan anmärkt, bliva troligen omröstningsreglerna
för säkerhetsrådet sådana, att organisationen i detta läge helt enkelt är borta. Men om omröstningsreglerna gestaltas på annat sätt,
så kan man fråga sig om underkastelse under dem ·blir ett äkta
uttryck för något som kan kallas solidaritet. Om över huvud taget säkerhetssystemet skall fungera i en verklig stormaktskonflikt, blir omröstningens utgång i varje fall någonting högeligen
ovisst. Man antager visserligen ofta som självklart, att den blir
ett uttryck för västmakternas vilja. Det är lika möjligt, att de
bli jäviga såsom parter i konflikten, och då beror det på en slump,
till vilken sida det s. k. solidaritetsbudet kommer att kalla oss, om
icke, såsom troligast är, säkerhetsrådet hamnar i olösliga dispyter
om var egentligen majoriteten finnes.
Nej, det är fullt naturligt att i ett sådant läge, då säkerhetsorganisationen brister på grund av en stormaktskonflikt, som ej
berör Norden, i första hand sträva att hålla oss och om möjligt hela
Norden utanför. Men – jag upprepar det – neutraliteten kan
icke vara ett lösenord för alla tider och omständigheter. En kommande storkonflikt kan tvinga oss att taga parti. Och det kan ju
också hända att utvecklingen dessförinnan föranleder oss att
närma oss den ena eller den andra maktgruppen. Det enda som
under alla omständigheter borde fasthållas, är omsorgen om att
de nordiska staterna måtte gå en gemensam väg.
.·.
i• <:-
’…..
99
; , .
1 !’
-!…
Nils Herlitz
Jag sammanfattar: vi måste sträva till en nordisk politik, i
första hand inom en blivande internationell säkerhetsorganisations ram, men också med sikte på sådana lägen, där denna organisation kommer ur spelet. Och målet bör vara att hålla Norden
fritt och samlat. Om formerna för denna koordinering skall jag
här ej tala. Den, som har till yrke att syssla med offentlig rätt,
har ju givetvis ett särskilt intresse för de mångahanda uppslagen
rörande försvarsförbund, statsförbund, förbundsstat o. s. v. Men
just han blir kanske mer än andra benägen att icke överskatta
formernas betydelse. Vad som är viktigt är att samarbetet går på
djupet. Inom mycket stora områden av varje nordisk stats liv
måste en nordisk orientering återverka, om den skall bli effektiv;
här gäller till fullt vad jag i början framhöll om att utrikespolitik
som drives på allvar aldrig kan stanna vid att bliva ett avgränsat
specialgebit. Viktigt är också att sammanhållningen blir hållfast.
Därvid kommer det mindre an på formella band – traktater och
institutioner – än på att samhörighetskänslan slår fasta rötter
i folkens medvetande.
Det återstår mig ännu en sak. J ag har försökt att lägga upp
vårt problem efter principiella linjer. J ag har undvikit att beröra
vissa konkreta problem. Men det måste till sist sägas något om
det som för oss är själva livsfrågan. Det måste sägas något om
Ryssland.
Varje resonemang om svensk utrikespolitik måste utgå från det
faktum att Ryssland nu har en överväldigande styrka, och att
dess maktställning helt visst kommer att bli mycket varaktigare
än den som Tyskland för en kort tid tillkämpade sig. Har man att
räkna med fortsatt rysk aggressivitet i Norden eller med en politik,
som siktar till upprätthållande av en rysk intressesfär av underdåniga randstater, då är vårt läge i sanning beklämmande, och
då är mycket av vad jag förut har sagt bara drömmar och illusioner.
Men dagens lösen är att icke fastna i misstroende och nedärvd
rysskräck. J ag tror att vi allvarligt böra besinna denna maning.
För att kunna göra detta måste vi emellertid göra klart för oss,
att den traditionella syn, som det skulle gälla för oss att utrotaoch som Finlands folk för sin del nu är i färd med att riva ut ur
sina hjärterötter – icke beror på ett stort missförstånd utan har
djupare fäste.
För det första: väl är det sant och förtjänt att understrykas,
100
l ~; .
Framtidens svenska utrikespolitik
att Rysslands historia icke visar oss den varaktiga expansionsdrift, som den populära föreställningen gärna förbinder med den.
Möjligen ha vi till och med i någon mån felbedömt dess politik
på hösten 1939. Men det finnes tillräckligt många exempel på rysk
aggression för att göra vår oro motiverad. Det får icke stickas
under stol med att nu senast behandlingen av det slagna Finland
och av de baltiska folken givit den ny näring. Ingenting får dock
bedömas efter historiska schabloner. Och nu kommer det an på
huru förhållandena utvecklas. Genom att förtroendefullt återskänka Finland dess handlingsfrihet, genom att icke mera låta
de svenska kommunisterna agera som ett ryskt lydparti och genom att med förtroende acceptera ett nordiskt samförstånd, som
icke kan syfta till annat än status quo, skulle den ryska statsledningen kunna undanröja mycket av den gamla rysskräcken. Det
skulle lindra den beklämmande oro för framtiden som eljest svårligen kan skingras.
Emellertid sitter misstroendet egentligen mycket djupare. Det
bottnar i oron inför det främmande och okända. Vi tillhöra olika
världar; Sverige lever vid kulturgränsen mellan väster och öster.
I detta nu är f. ö. Ryssland mera renodlat ryskt, eller i varje fall
icke-västerländskt, än det varit på ett par århundraden. Vad denna
gräns betyder förstår man kanske icke längre västerut, men vi
ha århundradens erfarenhet. Känslan av främlingskap ökas genom den stränga vakthållningen vid gränsen. Vägen är spärrad
för västerländska kulturimpulser; att den ryska statsledningen
anammat en föråldrad ekonomisk teori från Västerlandet såsom en
troslära är blott ett undantag som bekräftar regeln. Och å andra
sidan: svårigheterna för västerlänningar att tränga in i ryska förhållanden ha alltid varit stora och äro nu oöverkomliga.
Så länge det förblir på detta sätt, kan det äskade förtroendet
icke bli annat än den tro, som, enligt vad jag lärde mig i min ungdom, är »en viss tillförsikt om ting som icke synas». Men ett så-
dant läge är ödeläggande för all utrikespolitik som bygger på annat än väpnad makt. Skall den mellanfolkliga sammanlevnaden
bli dräglig, fordras ett visst mått av öppenhet, så att icke folken
stänga in sig bakom kinesiska murar, och dessutom något av en
gemensam livs- och samhällssyn. Det var någonting fruktansvärt
som hände, när nazismen bröt in och förstörde den gemensamma
kulturgrund vi förut byggde på. I den nya värld, som nu skall byggas upp, ställer oss Ryssland inför liknande problem. Märk väl: jag
underkastar icke den ryska kulturen något bedömande, någon vär- 101
’ ..~
– – – – – – -…..–~——~__._,~’::.._·……=; .•.
Nils Herlitz
dering. Jag konstaterar bara det ödesdigra främlingskapet. Och
då jag gör detta, stannar jag icke vid en så tidsbestämd företeelse
som bolsjevismen; vem vet förresten hur det går med den! Jag
tänker på hela det för oss främmande komplex av kulturtraditioner som bestämmer ryskt liv och ryska tänkesätt. Med den roll
som måste tillkomma Ryssland i den kommande säkerhetsorganisationen är detta främlingskap något mycket farligt. Om vi skola
våga tro på den, trots alla brister i själva mekanismen, så är det
ju i förlitan på ovägbara andliga makter, som icke äro så strängt
bundna inom statsgränserna. Men hur skola de kunna göra sig
gällande i en avskild värld sådan som Ryssland!
För oss är främlingskapet ett särskilt brännande problem, som
måste öka vår oro. Medan svenskt politiskt liv med allt vad det
innebär av bl. a. utrikespolitiska aspirationer ligger som en inför
hela världen öppen bok, få vi om ryskt liv ej just annan kunskap
än de makthavande försiktigt ransonera ut. Vi veta, att där bl. a.
röra sig mångahanda tankegångar som från våra utgångspunkter
vore otänkbara, och att vi därför på ett särskilt sätt måste vara på
vår vakt. Bekymmersamt är icke minst att rysk politik i följd av
avspärrningen kring Ryssland och inom Ryssland kan bygga på de
allra svåraste misstag beträffande västeuropeisk och särskilt nordisk politik.
Det beror självklart i första hand på den ryska statsledningen,
om dimmorna skola kunna skingras. Men vi ha att göra allt på
vad oss ankommer – och detta är kanske den viktigaste uppgiften
för svensk utrikespolitik, i detta ords vidsträcktaste mening. Vad
vi kunna göra för att undanröja misstron, är för det första att
räcka vår hand till ett ”fritt- i anda och sanning fritt -kulturutbyte, som vi, med vår gamla anknytning till Östeuropa, har
förutsättningar att göra långt intensivare än många andra folk.
Och det gäller framförallt – såsom jag redan antytt – att i det
längsta möjliga föra en obrottsligt fredlig politik utan bindande
engagement åt något stormaktshåll och medverka till att denna
politik blir hela Nordens. Läget för dagen ger särskild anledning
att inskärpa detta. Vi måste av skäl som det är överflödigt att
utveckla på ett särskilt sätt känna sympatier för de stora västliga
demokratierna. Men det bör vara ett långt steg därifrån till politiska engagement. Det vore också lyckligt om det kunde förebyggas, att falska slutsatser i denna riktning bleve dragna ur dagens svenska opinioner.
På samma gång är det emellertid angeläget att med mycken
102
··:-
~; .
Framtidens svenska utrikespolitik
omsikt överväga, hur mycket vi böra uppoffra för misstrons undanröjande. På mångfaldiga sätt- öppna och försåtliga – kan
en litet stat snärjas in i en mäktig grannes intressesfär. Man skulle
önska ett mycket klarare medvetande härom än det som f. n. visar
sig i svensk diskussion om Finland. Det kan hända, att den slagne
måste böja sig mycket djupt – därom vill jag ej yttra mig. Men
hur kan man blunda för att ett folk med demokratiska institutioner
träffas i sin självständighets innersta kärna, när vissa meningsriktningar – man vet till sist icke, hur många och hur stora –
diskrimineras, särskilt då det sker därför att de ej motsvara rysk
uppfattning om demokrati! Vi ha ju under 5 år haft problemläget – förhållandet mellan en liten demokrati och en stor diktatur – konkretiserat för oss och böra därför ha samlat lärdomar
inför det nya läge av samma art som vi nu blivit försatta i. Jag
har för min del under dessa år i stort sett varit tillfreds med vår
utrikespolitik, med dess blandning av fasthet, då det gällt det vä-
sentliga, och smidighet, men jag har på samma gång glatt mig åt
folkviljans friska reaktion, dess ömtåliga och sunda känsla för
självständighetens realiteter. Jag hoppas, att det går på samma
sätt i fortsättningen. Visserligen har jag hört från sådant håll,
där man under krigsåren mest energiskt fört den nationella självhävdelsens talan, att det skulle vara en stor skillnad mellan Tysklands maktställning och Rysslands. Den förra var något tillfälligt; att vika undan för den var därför förkastligt såsom innebärande en tarvlig konjunkturpolitik. Rysslands maktställning är
däremot varaktig; att böja sig för den är sund realpolitik. Det
vore det farligaste som kunde hända oss, om sådana tankar vunne
insteg, om med andra ord viljan till självständighet skulle fasthållas endast i den mån den kunde bygga på vissheten om kommande omskiften. Jag tror det är riktigare att utgå från en enklare tanke: Sveriges frihet bör värnas, så långt vi det kunna, även
om framtiden är oviss. Så förstod jag vår hållning under det tyska
överväldets tid, och sådan skulle jag vilja att den förbleve.
lO:~