Näringslivets produktivitetsstegring
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NÄRINGSLIVETS
PRODUKTIVITETSSTEGRING
Av fil. lic. HENRIK ÅKERLUND, Uppsala
l SIN programförklaring i årets första nummer av tidskriften
»Tiden» lämnar professor Myrdal en intressant expose över socialdemokratiens närmaste framtidsmål, sådana som partiets intellektuella ledare tänka sig dem. Huruvida de mål, som uppskisseras
i artikeln och utförligare återfinnas i »Arbetarklassens efterkrigsprogram» verkligen också omfattas av partiets stora väljarskaror,
är ännu ovisst. Det får väl antagas, att folket kommer att taga
ställning från fall till fall vid dess realiserande, liksom impulserna utifrån och den allmänna ekonomiska utvecklingen kommer
att influera folkets ställningstagande. Att reformera samhället
innebär alltid mer eller mindre djupa ingripanden i individers eller
gruppers livsföring, och i en redan förut orolig situation göra icke
obetingat nödvändiga reformer bara ont värre.
Det är emellertid vissa saker, som böra särkilt noteras. Den
första är den uttalade önskan, att det skall vara möjligt att bevara
en lugn reformistisk samhällsutveckling. Vågar man tolka detta
så, att sakskäl i debatten skola få väga tyngre än hänsynen till
den agitatoriska effekten på väljarna och önskan att genomdriva
ett förutfattat mål~ Den andra är det klara medvetandet om det
ansvar, vilket åvilar landets största parti. I så måtto har årens
gäng, i vad det gäller landets ekonomiska liv, medfört en gradvis
skeende förändring däri, att den praktiska ekonomisk-politiska
kunskap, som funnits hos ledande företagare med politisk hemvist i högern, icke längre står till förfogande i samma utsträckning
som förut. Det har ju visat sig, att det för många av dem icke
varit möjligt att förena allmänna värv med den egentliga yrkesuppgiften. Sex års avspärrning från utlandet har heller icke kunnat undgå att beröva landets företagare värdefulla informationskällor rörande samhällsutvecklingen i andra länder. Härigenom
har den stötdämpare försvagats, varigenom de ogynnsamma verk- 104
—·· ~–~-…..,….—
Näringslivets produktivitetsstegring
ningarna av omogna förslag kunnat mildras, när dessa genomförts
i praktiken. Den tredje är, att produktivitetsstegringen satts i
främsta rummet. Utvecklingen har nu nått den punkt, då knappast något annat än skadegörelse blir resultatet av ytterligare inkomstutjämning. Det betyder naturligtvis icke, att det socialdemokratiska partiet uppgivit sina strävanden att än hårdare beskatta de stora inkomsterna, men insikten om hur litet i absoluta
tal, som står att erhålla den vägen, är alltför klart fattad för att
icke mana till försiktighet. För de stora reformer, som stå på
programmet, måste det skaffas medel av en storleksordning, som
ingen inkomstutjämning förslår att fylla. Ehuru professor Myrdal formellt avvisar de borgerliga partiernas tes, att takten i de
sociala reformerna bestäms av våra resurser, så är han klart medveten om att näringslivets produktionsförmåga i sista hand är
den avgörande faktorn. Konklusionen måste bli, att näringslivets
produktivitet måste stegras. Ett progressivt näringsliv skapas
dock icke »genom att bara sträcka ut statens döda hand», säger
han och fortsätter: »Kan vidare en förnuftig samordning på något
område genomföras utan statens direkta medverkan skall vi vara
tacksamma.»
Det blir i frågan om näringslivets progressivitet, som den deklarerade viljan att främja en lugn samhällsutveckling och taga sakskäl, kommer att ställas på det svåraste provet.
När frågan om inkomstutjämningen nu skjutits i bakgrunden
till förmån för en produktivitetsstegring, så har det socialdemokratiska partiet accepterat den målsättning, som alltid varit det
fria näringslivets. Det borde vara självfallet, att den större erfarenhet, som måste förefinnas hos det senare, också visas den
hänsyn, som den äger rätt att fordra. Utvecklingen i de stora industriländerna framtvingar även för vårt land en produktivitetsstegring, dels därför att den allmänna ekonomiska utvecklingen är
så likartad, dels därför att kriget lärt folken i än högre grad massproduktionens möjligheter.
Icke enbart det faktum att inkomstutjämningen icke kan drivas
mycket längre, är i de stora industriländerna, i första hand Förenta
staterna och England, den avgörande faktorn för den ändrade målsättningen. Även vissa andra ekonomiska faktorer framtvinga den
helt enkelt. Den fulla sysselsättningen i förening med den låga
räntans politik har redan nu fö.rsatt dessa länder liksom vårt land
i en situation av penningriklighet, som kan väntas bli bestående.
Den totala inkomstström, som är resultatet av full sysselsättning
105
-.
• r
’ .
.·~
-.
H enrik Akerlund
till höga och stigande penninglöner, har skapat köpkraft dels i
form av likvida tillgångar dels i form av förväntningar om fortsatt full sysselsättning till höga nominella löner efter kriget. Mot
denna köpkraft står en produktivitet, som är stor framför allt i den
krigsindustriella sektorn, men som är avgjort otillräcklig inom
fredssektorn. På denna grund skulle det vara omöjligt att som
under depressionen i början av 1930-talet ersätta den bortfallande
krigsmaterielproduktionen med nödhjälpsarbeten av olika slag.
Det skulle endast vidga klyftan mellan total köpkraft och mängden fredskomsumtionsvaror och därigenom skärpa inflationshotet
Vidare kan den deklarerade jordbrukspolitiken och att nämna även
i detta sammanhang råvarupolitiken antagas få verkningar på dc
planerade exportoffensiverna, som ställer de importerande länderna inför frågan att föra en rent autarkisk politik eller söka ta
upp konkurrensen genom en stegrad inhemsk produktivitet. Om
nämligen önskan att exportera blir så stark, att en statlig subvention av exporten kommer att tillgripas, – en dumpning av hittills
okända mått,- får detta verkningar icke endast för importlandets
utan även för exportlandets önskan av produktivitetsstegring. Om
t. ex. vissa näringsgrenar, som fallet kan väntas bli med jordbruksoch råvaruproduktionen t. ex. i Förenta staterna och England, tillföras betydande extra köpkraft, som ej motsvaras av en ökad tillgång på framför allt industriella konsumtionsvaror, ökas tvånget
till produktivitetsstegring inom denna sektor.
Eftersom förhållandena i vårt land troligtvis äro likartade med
dem i de stora industriländerna, är kravet på en produktivitetsstegring även hos oss oavvisligt. Erfarenheterna från krigsmaterielproduktionen här liksom annorstädes anvisa också vissa riktlinjer för målets uppnående. Utmärkande för denna produktion
är framför allt en stark rationalisering i form av en långtgående
standardisering av produkterna och en därav möjliggjord specialisering och konsentration av driften. Ehuru otvivelaktigt mycket
finnes att göra på detta område, får det icke förglömmas, att fredsproduktionen ställer andra krav. Krigsproduktionen har icke haft
några avsättningsproblem, men det kan visa sig nog så svårt att
i fred få sälja stadardiserade produkter till en allmänhet, som icke
vill veta av de »ledsamma» varorna trots en obestridlig förmåga
i pengar att köpa dem. Det kan visa sig vara en svårare uppgift
att styra varuefterfrågan i ett samhälle utan direkt varuhunger
än att styra produktionen. Den individuella smaken är trots allt
»forskmllig», vilket väl förekomsten av en »svart börs» visar. Från
106
. :
’ .
~; .
Närings[i vets produktivitetsstegring
alla håll har också framhävts önskan att i möjligaste mån återställa ett fritt konsumtionsvaL Detta kommer då att betyda, att
en produktion av varor, som icke finna avsättning, ej heller löser
problemet om köpkraftsöverskottets neutralisering. Den inflationsdrivande effekten endast ökas, och en eljest möjlig höjning av
levnadsstandarden blir icke utnyttjad.
En produktionsstegring för välståndets höjning är dock nödvändig, och medlet härför har alltid hetat rationalisering, även om den
icke enbart behöver ta formen av en standardiserad massproduktion. Kvalitet och artrikedom ha åtminstone hittills lika mycket
varit bevis för välstånd, och den mänskliga naturen är nu en gång
sådan, att den fordrar omväxling för att icke förlora intresset.
Industriens rationalisering, som nu framföres som en programpunkt av professor Myrdal, och som i tidskriften skall bli föremål
för studium branschvis, kan tydligen vara av två slag dels teknisk,- införande av nya och förbättrade maskintyper- och dels
strukturell – koncentration av driften genom fusioner, gemensamma inköps- och försäljningorgan, tvångskartellering, nedläggande av svagare företag etc. Denna verksamhet, som hittills varit
det fria näringslivets kriterium, skall nu dragas in i den offentliga
debatten. Ett gemensamt drag för rationalisering i dessa former
är dock motsatsförhållandet till den fulla sysselsättningens princip, ty om det skall vara någon mening att rationalisera, så måste
den mänskliga arbetskraften sparas. Härigenom uppkommer det
svåra problemet,- omskolning av arbetskraften. Detta kan lösas
på huvudsakligen två sätt, genom en utvidgad yrkesundervisning
eller en sådan uppdelning av arbetsprocessen, att yrkesskicklighet
icke erfordras i någon högre grad. Den sistnämnda möjligheten är
nog tyvärr ganska begränsad.
Ett långt viktigare spörsmål är det, för vad ändamål omskolningen skall äga rum. Vart skall den frisatta arbetskraften ta
vägen~ Kanske svaras det, att på en så låg levnadsstandard, som
folkets flertal lever, finns det arbetsuppgifter över nog. Det gör
det utan tvivel, men rent konkret, så skall ju även jordbruket,
byggnadsindustrien, textilindustrien m. fl. rationaliseras, och är
det då så säkert, att deras utbyggnad för en höjning av standarden
blir så stor, att de förmå absorbera mer folk~ Icke heller kan det
väl i en värld, där alla andra nationer rusta sig för en knivskarp konkurrens vara klokt att lösa arbetsproblemet med hjälp av offentliga
arbeten eller hållandet av en stor stående arme~ Det vill därför
synas, som omstartandet av nya industrier respektive utbyggandet
107
._… ’–~~ …
·, ..·•
– -~-·1’…..
Henrik Akerlund
av redan befintliga sådana skulle vara den verksamhet, som bäst
vore ägnad att främja rationaliseringen. Dessutom innebär ju·
denna i sig själv i betydande utsträckning ökad mekanisering. Maskinerna skola någonstans tillverkas och dels kan detta ske genom
en utvidgning vid de redan befintliga anläggningarna, dels komma
impulserna utifrån och våra egna uppfinnares arbete att för sin
exploatering fordra startande av nya företag. Inför den kommande
freden är detta en vital samhällsfråga.
Den form professor Myrdal tänker sig ge rationalise;ringen betecknas som en »förnuftig samordning», när det gäller den från det
allmännas ingripanden fria sektorn. Till denna möjlighet bör och
måste också läggas en nyskapande produktion.
En samordning i industrien branschvis kan ske i fastare såväl
som lösare former. Bägge förekomma regelbundet i vårt näringsliv. Fusionerna äro kanske de, som i ration~liseringssyfte äro vanligast, medan kartellerna ofta tjäna andra syften. Aktuella just
nu äro ett par fusioner inom bankvärlden. Att stora nära nog
allenarådande koncerner genom en lågprispolitik kunnat prestera
en betydande konkurrenskraft är ett faktum, som visar, att den
privata industrien själv förmått lösa sådana problem tillfredsställande.
Det är emellertid vissa industrier, mot vilka kritik riktas och för
vilka en förnuftig samordning rekommenderas. En sådan är skoindustrien. Argumenteringen är denna. Det finns i landet över
400 skotillverkare, av vilka många givetvis äro mycket små. Låt
oss antaga, att det i runt tal kommer att erfordras 15 milj. par
skodon per år för att det svenska folket skall vara välskodt. Den
genomsnittliga tillverkningen per företagare blir då i runt tal
35,000 par. Låt oss höja den genomsnittliga tillverkningen till
150,000 par per företagare genom en koncentration av driften. Det
är en ganska blygsam höjning, som dock skulle reducera antalet företagare till 100. Dessa äro tillräckligt många för att garantera ett
tillfredsställande antal typer och modeller. En ökad använ~ning
av maskiner skulle bli möjlig och medföra en viss inbesparing av
arbetskraft. Argumenteringen är i teorien enkel och bestickande.
Ehuru det icke skall förnekas, att rationaliseringsvinster stå att
göra och hela tiden säkerligen också tillvaratagas, sä är dock resonemanget behäftat med betydande brister.
De flesta av de i statistiken redovisade företagarna ligga under
genomsnittet och svara endast för en mindre del av totalproduktionen. Att tvångsvis eliminera dessa skulle kanske öka tillverk- 108
– r
~ ~:
,, ’ __L___~——–~~—————
Näringslivets produktivitetsstegring
ningen ganska obetydligt hos de kvarvarande möjligen över den
optimala storleken. De små företagen äro kanske rotade i bygden
med en tillverkning inriktad på lokala behov och med en gammal arbetarstam, som icke är möjlig att omskola och flytta. Den
skulle då bara få ligga det allmänna till last, vilket betyder, att
det är en fast kostnad, som egentligen borde inräknas i kalkylen för de större skoföretagen. Bortsett från att det skulle vara
en onödig hänsynslöshet mot vissa individer och grupper, så skulle
det även vara ett oekonomiskt utnyttjande av arbetskraften.
Flera synpunkter kunna läggas på frågan, men framför allt är
det rimligt att undersöka, hur det nya systemet av branschsamverkan skulle se ut, hur det i praktiken skulle genomföras och hur
mycket det ur nationalekonomisk synpunkt skulle kosta jämfört
med den gradvisa eliminering av icke livsdugliga företag, som den
fria konkurrensen ombesörjer. Det är då lämpligt att draga lärdom av de erfarenheter, som gjorts i andra liknanie fall.
Särskilt ägnat att belysa denna fråga är den engelska kolindustriens problem. Kritiken mot denna industri är densamma som
mot skoindustrien: för många gruvor, för ringa mekanisering, för
lågt produktresultat per arbetare etc. Det är obestridligt, att den
engelska kolindustrien är ineffektivare än den amerikanska och
den tyska. Hur och på vilket sätt kan den förbättras, är frågan’!
Det är utomordentligt intressant att studera den metod, efter vilken
man söker rycka upp denna industri. Dess branschsamverkan i
finansiellt hänseende har genomförts under kriget och är avsedd
att vara i kraft åtminstone till juni 1948.
Ingen gruva svarar längre själv helt för täckande av sina kostnader. Till betydande del sker detta genom en kolavgiftsnämnd,
till vilken varje gruva har att inbetala en avgift per försålt ton
kol. Denna kolavgiftsnämnd, som bildades år 1940 av industrien
själv som en försäkringsinstitution för att betala diverse höjda
kostnader orsakade av kriget, såsom förlorade exportmarknader
etc., vilka icke ansågs böra bäras av de träffade gruvorna, började med att upptaga en låg avgift av 2 pence per ton kol. Avgiften höjdes år 1942 till 3 shillings 7 pence per ton för att möjliggöra införande av minimilöner. Extrakostnaderna för dessa
skulle betalas av nämnden. Varje gruva erhöll 2 shillings och 6
pence, varmed lönerna höjdes för att uppnå denna miniminivå.
Avgifterna till nämnden uttogos av gruvorna i förhållande till
deras produktivitet, så att en gruva, som producerade två ton per
man och skift, fick betala 7 shillings och 2 pence per ton, medan
109
•.
Henrik Åkerlund
en, som producerade ett halvt ton fick betala in l shilling och 9 1/2
pence. Kolavgiftsnämnden ställdes samma år under allmän kontroll och skälig vinst garanterades gruvorna på det investerade kapitalet. För att täcka denna kostnad, ytterligare höjda löner och
andra utgifter har avgiften gradvis höjts för att i augusti 1944
uppgå till12 shillings per ton. Detta motsvarar över 100 milj. pund
eller ungefär en tredjedel av industriens totala försäljningsinkomster. Avgifterna fördelas därefter med omkring 45 milj. pund
på arbetslöner och 55 a60 milj. pund på andra kostnader, huvudsakligen räntor på det investerade företagskapitalet. Genom denna metod understödja de starkare företagen de svagare. Under kriget har
syftet med densamma varit att bevara de svaga gruvorna vid liv
för att hålla produktionen uppe. För att denna vid fri prisbildning icke skulle ha gått tillbaka, hade en genomgående stegring
av kolpriset blivit nödvändig. För de rika gruvorna skulle det ha
inneburit en betydande ökning av företagsvinsterna, något som
man velat förhindra. Vilket system, som än valts, så har i sista
hand konsumenterna fått betala de höjda kostnaderna för den totala produktionen. Till nackdelarna med denna organisation hör,
att de rika gruvornas utveckling hållits tillbaka på bekostnad av
de svaga. Trots att alltså de finansiella förutsättningarna skapats,
anses det tydligen i England av den starka kritiken mot kolindustrien att döma, att den misslyckats med sin rationalisering.
Här skall icke fällas något omdöme om den förda politikens berättigande, men problemställningen framstår i detta exempel utomordentligt tydligt. Det följda alternativet är, att man sökt skaffa
en stor koltillförsel genom att hålla driften i gång hos de svaga
gruvorna med hjälp av finansiellt understöd från de rika. Det
andra alternativet är en begränsad höjning av produktpriset till
en höjd, som motsvarar merkostnaderna för det första alternativet,
ett utstötande av de svagaste gruvorna ur produktionen med visst
bortfall av produkter, en ökning av inkomsterna hos de rika gruvorna och, om dessas ägare så velat, en ökad rationalisering med
ökad produktmängd till resultat. Dessa bägge alternativ måste
vägas mot varandra, när man skall bestämma sig för den linje,
man bör välja för att genomföra en rationalisering branschvis.
Även om den engelska kalindustriens försök till samverkan
branschvis icke tystat kritiken, så är det i vårt land nu icke längre
fråga om krigs- utan fredsförhållanden. Vilken väg man därvid
än slår in på för att eliminera de svaga företagen, så kvarstår i
fred i mycket högre grad än i krig nödvändigheten att starta nya
110
. ” .
&’ -·~—-”’”—–~~—…._…___________
Näringslivets produktivitetsstegring
företag för att absorbera den friställda arbetskraften och höja
levnadsstandarden.
Det är nog ofrånkomligt, att trots den starka framstegsvilja,
som präglat svenskt näringsliv, statens allmänna inställning mot
detsamma under det senaste decenniet hämmat och hållit tillbaka
eljest sannolika nyinvesteringar. Hur nödvändigt bostadsbyggandet än är särskilt i ett läge av akut bostadsbrist, så måste alltid
en förnuftig avvägning göras för att tillgodose behovet av en
nytillverkning av maskiner, vilka dock trots allt äro arbetskraftens
främsta hjälpmedel. Inom företagarvärlden tillskrives denna otillräckliga nyinvestering kanske icke enbart skattetryckets absoluta
höjd utan även den oavbrutna accelerationen i skatterna. Det
fordras dock år, innan en ny fabrik blir färdig att ge några inkomster. Den ursprungligen klart lönsamma kalkylen är kanske
på grund av skatteaccelerationen vid färdigställandet helt satt
ur spel och investeringen har blivit en klar förlustaffär.
Att skatterna ha denna verkan, bestrids givetvis av statsdriftens
förespråkare, men man får då komma ihåg, att om företagarna
hävda, att de icke kunnat göra nya investeringar på grund av
skatterna, så ha de heller icke blivit gjorda av dem. För att meningsmotståndarna skola ha rätt att generellt påstå, att skattetrycket icke håller tillbaka nyinvesteringarna, så måste de själva
ha gjort vad företagarna underlåtit. Ha de icke själva gjort dessa
nyinvesteringar, så ha de också fel i sin argumentering.
Vi förutsätta därför inför den kommande freden, att näringslivets rationalisering är nödvändig för att möta konkurrensen från
de stora industriländerna, och då blir startandet av ny industriell
verksamhet oavvisligt. Eljest löpa vi risken både att bli utkonkurrerade och att få arbetslöshet. Det blir följaktligen nödvändigt
att på något sätt söka eliminera de för nyinvesteringar skadliga
verkningarna av de höga skatterna. Om, såsom är troligt, den
demokratiska uppfattningen i vårt land icke vill tillåta synnerligen höga inkomster hos ett fåtal personer i synnerhet alltså företagare – mot mindre inkomstskillnader torde fientligheten i sansade kretsar vara obetydlig- så måste former finrias för att framskaffa det erforderliga riskvilliga kapitalet på andra vägar. De
möjligheter, som i morgondagens läge kunna stå till buds för detta
ändamål, äro svåra att konkretisera. Med hänsyn till budgetsituationen äro de för statens del kanske även ogenomförbara.
Först och främst så kan det riskvilliga kapitalet tillskjutas av
staten fullständigt eller till alldeles övervägande del. Så som den
9-45148 Svensk Tidskrift 1945 111
..
tHi
. ” .
-,
Henrik Akerlund
nuvarande budgeten är uppställd, är ju också hänsyn därtill tagen genom upprättande av en särskild kapitalbudget. Med de maktmedel, som de statliga organen numera ha i sin hand att draga till
sig kapital genom folkets villighet att betala skatt och penninginstitutens svårigheter att finna alternativ till statens lånekrav,
torde densamma också ha de största möjligheterna att anskaffa så-
dant för riskabla placeringar. En betydande svaghet med denna form
av nyinvestering ligger i valet av placeringar. Det är en nog så
svår konst att välja ut sådana, som äro räntabla. Lämpligheten
av att antingen statliga organ eller enskilda personer och företag
sörja för urvalet, bör naturligtvis därför bli föremål för diskussion.
På grund av sin maktposition äger staten möjlighet att omedelbart avskriva en investering helt eller delvis genom att överföra
en del av beloppet på driftsbudgeten. Denna form av kapitalanskaffning kan dock knappast betecknas som riskvillig, ty i detta
begrepp ligger icke enbart det negativa innehållet, förlustberett,
utan framför allt det positiva, chanstagande. Att därför omedelbart avskriva ett kapital helt eller delvis är detsamma som att utdöma chanserna för investeringen från första stund.
statens medverkan till anskaffande av det riskvilliga kapitalet
skulle kunna inskränkas till deläganderätt men med privat ledning och skötsel t. ex. i enlighet med de principer, som uppdragits
i den nya gruvlagen. Det är svårt att avgöra, i vad mån detta
skulle vara en bättre form än den förstnämnda. Sannolikt skulle
något stå att vinna genom att företagsskötseln i viss utsträckning
skulle kunna undandragas politiska inflytanden. A andra sidan
skulle nog en viss kanske överdriven lust att experimentera med
företagen, när risken är schematiskt reducerad till hälften, uppstå,
såframt icke det statliga inflytandet skulle förlama verksamheten.- Inom parentes sagt så är det nog klokare att betrakta dessa
frågor som problem att ventilera snarare än som politiska stridsfrågor.-
Ungefär analoga äro de förhållanden, som föreligga vid kommunal kapitalinvestering och nyinvestering.
Betraktas den nyskapande produktionen ur real synpunkt, så
går det aldrig att komma ifrån, att en nyuppförd fabrik, som förmår ge inkomster, representerar ett förmögenhetsvärde i viss proportion till inkomsten. Anser man det strida mot sann demokrati,
att enskilda personer äga större förmögenheter, så är det också
omöjligt för en enskild person att finansiera uppförande av en
fabrik, då han ju inte får äga den, d. s. v. uppbära dess inkomster.
112
”’-·~—””’—–~—……..i_______,.._..
Näringslivets produktivitetsstegring
Om man vill tillåta smärre förmögenheter, men den moderna tekniken kräver stora fabriker måste äganderätten uppdelas genom
att flera enskilda personer bilda bolag i någon form.
Vågar man antaga, att i de fall, då den statliga och kommunala
driftformen är olämplig, en privat form kommer att tillåtas, men
inkomster tillräckligt stora för att medge lyx icke tolereras, så
måste former finnas, som möjliggöra den förmögenhetsbildning i
enskild eller bolagsform, som den tekniska utvecklingen gör oundviklig. Att det går att bilda förmögenhet utan att ha stora inkomster är ett faktum. Det tjänar ingenting till att förneka, att
detta är den enda framkomliga vägen, om man icke vill tillåta
stora ojämnheter i inkomstfördelningen, men vill ha ett framåtskridande samhälle med privat äganderätt, ty ekonomiskt framåtskridande är i själva verket detsamma som real förmögenhetsökning.
Med utgångspunkt från konjunkturpolitiska synpunkter har staten redan varit inne på denna tankegång, men det har varit tveksamt och trevande. Iden om skattefria avsättningar till investeringsfonder är den, att privata företag i ett tänkt konjunkturläge
skola av sysselsättningspolitiska skäl kunna öka sin reala förmö-
genhet. Det kan räcka med att här framhålla, att om tanken icke
i någon högre grad förverkligats, så torde det bero på de ur industriell synpunkt alltför stela reglerna för medlens användning.
Däremot torde den fria avskrivningsrätten icke kunna tjäna
samma syfte, ty den kan icke utnyttjas annat än för redan befintliga objekt, vilka visserligen kunna moderniseras. För nya projekt även inom ett företag måste nytt kapital anskaffas. Sådant
är också vinstmedel, som, sedan de beskattats, »plöjas tillbaka» i
företaget i stället för att utdelas. Det nya projektets förmögenhets·
värde bestämmes av dess inkomstskapande förmåga, och denna blir
låg på grund av skattetrycket. Följaktligen finnes icke någon särskild lockelse att förverkliga detsamma med undantag för en
minskad förlustrisk, vilken dock aldrig försvinner. Det torde inom
bestående företag vara relativt enkelt att finna någon form för
att skattefritt låta en viss del av inkomsten gå till ny förmögenhetsbildning i form av nya fabriker etc. Att bereda enskilda personer och helt nya företag samma möjligheter skulle kanske vara
svårare rent tekniskt, men former därför böra sökas. Motivet för
sparande hos de flesta människor är att skapa sig trygghet, och en
form därför av här föreslagen typ, som utan att skapa stora och
fluktuerande inkomster skulle möjliggöra förmögenhetsbildning,
113
Kf·
i •. :: ~ ;
~-~–·.>~!JO… ·
H enrik Åkerlund
skulle på samma gång förena ett demokratiskt jämlikhetskrav med
ett kraftigt incitament till produktivitetsökning. När staten medger skattefria avdrag till vissa försäkringar, så tillgodoses av humanitära skäl ett visst trygghetskrav, men någon direkt produktionsfrämjande verkan kunna dessa knappast ha.
För att sammanfatta så måste målet för vår ekonomiska efterkrigspolitik bli en kraftig produktivitetsstegring, ty dels framtvingas detta av pris- och sysselsättningsproblemen inom landet
dels av konkurrensen från de stora industriländernas sida. Till
skillnad mot krigsproduktionen kommer fredsproduktionen sannolikt icke att enbart kunna inriktas på massproduktion av standardiserade artiklar, ty, om det fria konsumtionsvalet återställes, kommer kraven på omväxling och kvalitet att göra sig gällande. För
att tillgodose önskemålet om tillräckligt stor varumängd av enhetliga typer kan en rationalisering genom branschsamverkan
företagas, men såväl ur massproduktionens som varudifferentieringens synpunkter är ett ökat nystartande av företag oavvisligt.
Ett ekonomiskt framåtskridande är ur real synpunkt detsamma
som en förmögenhetsökning. Det kan givetvis äga rum såväl i
statlig som i kommunal eller privat form. Är det lämpligt med en
privat produktivitetsstegring, så måste det också komma till stånd
en privat förmögenhetsbildning. Om det demokratiska jämlikhetskravet icke vill ha stora inkomster hos en del människor, så måste
privat förmögenhetsbildning möjliggöras, utan att först privata
inkomster bildas. Det är också möjligt att finna former härför
och dessa böra sökas och utvecklas.
114
. :
’ .
PRODUKTIVITETSSTEGRING
Av fil. lic. HENRIK ÅKERLUND, Uppsala
l SIN programförklaring i årets första nummer av tidskriften
»Tiden» lämnar professor Myrdal en intressant expose över socialdemokratiens närmaste framtidsmål, sådana som partiets intellektuella ledare tänka sig dem. Huruvida de mål, som uppskisseras
i artikeln och utförligare återfinnas i »Arbetarklassens efterkrigsprogram» verkligen också omfattas av partiets stora väljarskaror,
är ännu ovisst. Det får väl antagas, att folket kommer att taga
ställning från fall till fall vid dess realiserande, liksom impulserna utifrån och den allmänna ekonomiska utvecklingen kommer
att influera folkets ställningstagande. Att reformera samhället
innebär alltid mer eller mindre djupa ingripanden i individers eller
gruppers livsföring, och i en redan förut orolig situation göra icke
obetingat nödvändiga reformer bara ont värre.
Det är emellertid vissa saker, som böra särkilt noteras. Den
första är den uttalade önskan, att det skall vara möjligt att bevara
en lugn reformistisk samhällsutveckling. Vågar man tolka detta
så, att sakskäl i debatten skola få väga tyngre än hänsynen till
den agitatoriska effekten på väljarna och önskan att genomdriva
ett förutfattat mål~ Den andra är det klara medvetandet om det
ansvar, vilket åvilar landets största parti. I så måtto har årens
gäng, i vad det gäller landets ekonomiska liv, medfört en gradvis
skeende förändring däri, att den praktiska ekonomisk-politiska
kunskap, som funnits hos ledande företagare med politisk hemvist i högern, icke längre står till förfogande i samma utsträckning
som förut. Det har ju visat sig, att det för många av dem icke
varit möjligt att förena allmänna värv med den egentliga yrkesuppgiften. Sex års avspärrning från utlandet har heller icke kunnat undgå att beröva landets företagare värdefulla informationskällor rörande samhällsutvecklingen i andra länder. Härigenom
har den stötdämpare försvagats, varigenom de ogynnsamma verk- 104
—·· ~–~-…..,….—
Näringslivets produktivitetsstegring
ningarna av omogna förslag kunnat mildras, när dessa genomförts
i praktiken. Den tredje är, att produktivitetsstegringen satts i
främsta rummet. Utvecklingen har nu nått den punkt, då knappast något annat än skadegörelse blir resultatet av ytterligare inkomstutjämning. Det betyder naturligtvis icke, att det socialdemokratiska partiet uppgivit sina strävanden att än hårdare beskatta de stora inkomsterna, men insikten om hur litet i absoluta
tal, som står att erhålla den vägen, är alltför klart fattad för att
icke mana till försiktighet. För de stora reformer, som stå på
programmet, måste det skaffas medel av en storleksordning, som
ingen inkomstutjämning förslår att fylla. Ehuru professor Myrdal formellt avvisar de borgerliga partiernas tes, att takten i de
sociala reformerna bestäms av våra resurser, så är han klart medveten om att näringslivets produktionsförmåga i sista hand är
den avgörande faktorn. Konklusionen måste bli, att näringslivets
produktivitet måste stegras. Ett progressivt näringsliv skapas
dock icke »genom att bara sträcka ut statens döda hand», säger
han och fortsätter: »Kan vidare en förnuftig samordning på något
område genomföras utan statens direkta medverkan skall vi vara
tacksamma.»
Det blir i frågan om näringslivets progressivitet, som den deklarerade viljan att främja en lugn samhällsutveckling och taga sakskäl, kommer att ställas på det svåraste provet.
När frågan om inkomstutjämningen nu skjutits i bakgrunden
till förmån för en produktivitetsstegring, så har det socialdemokratiska partiet accepterat den målsättning, som alltid varit det
fria näringslivets. Det borde vara självfallet, att den större erfarenhet, som måste förefinnas hos det senare, också visas den
hänsyn, som den äger rätt att fordra. Utvecklingen i de stora industriländerna framtvingar även för vårt land en produktivitetsstegring, dels därför att den allmänna ekonomiska utvecklingen är
så likartad, dels därför att kriget lärt folken i än högre grad massproduktionens möjligheter.
Icke enbart det faktum att inkomstutjämningen icke kan drivas
mycket längre, är i de stora industriländerna, i första hand Förenta
staterna och England, den avgörande faktorn för den ändrade målsättningen. Även vissa andra ekonomiska faktorer framtvinga den
helt enkelt. Den fulla sysselsättningen i förening med den låga
räntans politik har redan nu fö.rsatt dessa länder liksom vårt land
i en situation av penningriklighet, som kan väntas bli bestående.
Den totala inkomstström, som är resultatet av full sysselsättning
105
-.
• r
’ .
.·~
-.
H enrik Akerlund
till höga och stigande penninglöner, har skapat köpkraft dels i
form av likvida tillgångar dels i form av förväntningar om fortsatt full sysselsättning till höga nominella löner efter kriget. Mot
denna köpkraft står en produktivitet, som är stor framför allt i den
krigsindustriella sektorn, men som är avgjort otillräcklig inom
fredssektorn. På denna grund skulle det vara omöjligt att som
under depressionen i början av 1930-talet ersätta den bortfallande
krigsmaterielproduktionen med nödhjälpsarbeten av olika slag.
Det skulle endast vidga klyftan mellan total köpkraft och mängden fredskomsumtionsvaror och därigenom skärpa inflationshotet
Vidare kan den deklarerade jordbrukspolitiken och att nämna även
i detta sammanhang råvarupolitiken antagas få verkningar på dc
planerade exportoffensiverna, som ställer de importerande länderna inför frågan att föra en rent autarkisk politik eller söka ta
upp konkurrensen genom en stegrad inhemsk produktivitet. Om
nämligen önskan att exportera blir så stark, att en statlig subvention av exporten kommer att tillgripas, – en dumpning av hittills
okända mått,- får detta verkningar icke endast för importlandets
utan även för exportlandets önskan av produktivitetsstegring. Om
t. ex. vissa näringsgrenar, som fallet kan väntas bli med jordbruksoch råvaruproduktionen t. ex. i Förenta staterna och England, tillföras betydande extra köpkraft, som ej motsvaras av en ökad tillgång på framför allt industriella konsumtionsvaror, ökas tvånget
till produktivitetsstegring inom denna sektor.
Eftersom förhållandena i vårt land troligtvis äro likartade med
dem i de stora industriländerna, är kravet på en produktivitetsstegring även hos oss oavvisligt. Erfarenheterna från krigsmaterielproduktionen här liksom annorstädes anvisa också vissa riktlinjer för målets uppnående. Utmärkande för denna produktion
är framför allt en stark rationalisering i form av en långtgående
standardisering av produkterna och en därav möjliggjord specialisering och konsentration av driften. Ehuru otvivelaktigt mycket
finnes att göra på detta område, får det icke förglömmas, att fredsproduktionen ställer andra krav. Krigsproduktionen har icke haft
några avsättningsproblem, men det kan visa sig nog så svårt att
i fred få sälja stadardiserade produkter till en allmänhet, som icke
vill veta av de »ledsamma» varorna trots en obestridlig förmåga
i pengar att köpa dem. Det kan visa sig vara en svårare uppgift
att styra varuefterfrågan i ett samhälle utan direkt varuhunger
än att styra produktionen. Den individuella smaken är trots allt
»forskmllig», vilket väl förekomsten av en »svart börs» visar. Från
106
. :
’ .
~; .
Närings[i vets produktivitetsstegring
alla håll har också framhävts önskan att i möjligaste mån återställa ett fritt konsumtionsvaL Detta kommer då att betyda, att
en produktion av varor, som icke finna avsättning, ej heller löser
problemet om köpkraftsöverskottets neutralisering. Den inflationsdrivande effekten endast ökas, och en eljest möjlig höjning av
levnadsstandarden blir icke utnyttjad.
En produktionsstegring för välståndets höjning är dock nödvändig, och medlet härför har alltid hetat rationalisering, även om den
icke enbart behöver ta formen av en standardiserad massproduktion. Kvalitet och artrikedom ha åtminstone hittills lika mycket
varit bevis för välstånd, och den mänskliga naturen är nu en gång
sådan, att den fordrar omväxling för att icke förlora intresset.
Industriens rationalisering, som nu framföres som en programpunkt av professor Myrdal, och som i tidskriften skall bli föremål
för studium branschvis, kan tydligen vara av två slag dels teknisk,- införande av nya och förbättrade maskintyper- och dels
strukturell – koncentration av driften genom fusioner, gemensamma inköps- och försäljningorgan, tvångskartellering, nedläggande av svagare företag etc. Denna verksamhet, som hittills varit
det fria näringslivets kriterium, skall nu dragas in i den offentliga
debatten. Ett gemensamt drag för rationalisering i dessa former
är dock motsatsförhållandet till den fulla sysselsättningens princip, ty om det skall vara någon mening att rationalisera, så måste
den mänskliga arbetskraften sparas. Härigenom uppkommer det
svåra problemet,- omskolning av arbetskraften. Detta kan lösas
på huvudsakligen två sätt, genom en utvidgad yrkesundervisning
eller en sådan uppdelning av arbetsprocessen, att yrkesskicklighet
icke erfordras i någon högre grad. Den sistnämnda möjligheten är
nog tyvärr ganska begränsad.
Ett långt viktigare spörsmål är det, för vad ändamål omskolningen skall äga rum. Vart skall den frisatta arbetskraften ta
vägen~ Kanske svaras det, att på en så låg levnadsstandard, som
folkets flertal lever, finns det arbetsuppgifter över nog. Det gör
det utan tvivel, men rent konkret, så skall ju även jordbruket,
byggnadsindustrien, textilindustrien m. fl. rationaliseras, och är
det då så säkert, att deras utbyggnad för en höjning av standarden
blir så stor, att de förmå absorbera mer folk~ Icke heller kan det
väl i en värld, där alla andra nationer rusta sig för en knivskarp konkurrens vara klokt att lösa arbetsproblemet med hjälp av offentliga
arbeten eller hållandet av en stor stående arme~ Det vill därför
synas, som omstartandet av nya industrier respektive utbyggandet
107
._… ’–~~ …
·, ..·•
– -~-·1’…..
Henrik Akerlund
av redan befintliga sådana skulle vara den verksamhet, som bäst
vore ägnad att främja rationaliseringen. Dessutom innebär ju·
denna i sig själv i betydande utsträckning ökad mekanisering. Maskinerna skola någonstans tillverkas och dels kan detta ske genom
en utvidgning vid de redan befintliga anläggningarna, dels komma
impulserna utifrån och våra egna uppfinnares arbete att för sin
exploatering fordra startande av nya företag. Inför den kommande
freden är detta en vital samhällsfråga.
Den form professor Myrdal tänker sig ge rationalise;ringen betecknas som en »förnuftig samordning», när det gäller den från det
allmännas ingripanden fria sektorn. Till denna möjlighet bör och
måste också läggas en nyskapande produktion.
En samordning i industrien branschvis kan ske i fastare såväl
som lösare former. Bägge förekomma regelbundet i vårt näringsliv. Fusionerna äro kanske de, som i ration~liseringssyfte äro vanligast, medan kartellerna ofta tjäna andra syften. Aktuella just
nu äro ett par fusioner inom bankvärlden. Att stora nära nog
allenarådande koncerner genom en lågprispolitik kunnat prestera
en betydande konkurrenskraft är ett faktum, som visar, att den
privata industrien själv förmått lösa sådana problem tillfredsställande.
Det är emellertid vissa industrier, mot vilka kritik riktas och för
vilka en förnuftig samordning rekommenderas. En sådan är skoindustrien. Argumenteringen är denna. Det finns i landet över
400 skotillverkare, av vilka många givetvis äro mycket små. Låt
oss antaga, att det i runt tal kommer att erfordras 15 milj. par
skodon per år för att det svenska folket skall vara välskodt. Den
genomsnittliga tillverkningen per företagare blir då i runt tal
35,000 par. Låt oss höja den genomsnittliga tillverkningen till
150,000 par per företagare genom en koncentration av driften. Det
är en ganska blygsam höjning, som dock skulle reducera antalet företagare till 100. Dessa äro tillräckligt många för att garantera ett
tillfredsställande antal typer och modeller. En ökad använ~ning
av maskiner skulle bli möjlig och medföra en viss inbesparing av
arbetskraft. Argumenteringen är i teorien enkel och bestickande.
Ehuru det icke skall förnekas, att rationaliseringsvinster stå att
göra och hela tiden säkerligen också tillvaratagas, sä är dock resonemanget behäftat med betydande brister.
De flesta av de i statistiken redovisade företagarna ligga under
genomsnittet och svara endast för en mindre del av totalproduktionen. Att tvångsvis eliminera dessa skulle kanske öka tillverk- 108
– r
~ ~:
,, ’ __L___~——–~~—————
Näringslivets produktivitetsstegring
ningen ganska obetydligt hos de kvarvarande möjligen över den
optimala storleken. De små företagen äro kanske rotade i bygden
med en tillverkning inriktad på lokala behov och med en gammal arbetarstam, som icke är möjlig att omskola och flytta. Den
skulle då bara få ligga det allmänna till last, vilket betyder, att
det är en fast kostnad, som egentligen borde inräknas i kalkylen för de större skoföretagen. Bortsett från att det skulle vara
en onödig hänsynslöshet mot vissa individer och grupper, så skulle
det även vara ett oekonomiskt utnyttjande av arbetskraften.
Flera synpunkter kunna läggas på frågan, men framför allt är
det rimligt att undersöka, hur det nya systemet av branschsamverkan skulle se ut, hur det i praktiken skulle genomföras och hur
mycket det ur nationalekonomisk synpunkt skulle kosta jämfört
med den gradvisa eliminering av icke livsdugliga företag, som den
fria konkurrensen ombesörjer. Det är då lämpligt att draga lärdom av de erfarenheter, som gjorts i andra liknanie fall.
Särskilt ägnat att belysa denna fråga är den engelska kolindustriens problem. Kritiken mot denna industri är densamma som
mot skoindustrien: för många gruvor, för ringa mekanisering, för
lågt produktresultat per arbetare etc. Det är obestridligt, att den
engelska kolindustrien är ineffektivare än den amerikanska och
den tyska. Hur och på vilket sätt kan den förbättras, är frågan’!
Det är utomordentligt intressant att studera den metod, efter vilken
man söker rycka upp denna industri. Dess branschsamverkan i
finansiellt hänseende har genomförts under kriget och är avsedd
att vara i kraft åtminstone till juni 1948.
Ingen gruva svarar längre själv helt för täckande av sina kostnader. Till betydande del sker detta genom en kolavgiftsnämnd,
till vilken varje gruva har att inbetala en avgift per försålt ton
kol. Denna kolavgiftsnämnd, som bildades år 1940 av industrien
själv som en försäkringsinstitution för att betala diverse höjda
kostnader orsakade av kriget, såsom förlorade exportmarknader
etc., vilka icke ansågs böra bäras av de träffade gruvorna, började med att upptaga en låg avgift av 2 pence per ton kol. Avgiften höjdes år 1942 till 3 shillings 7 pence per ton för att möjliggöra införande av minimilöner. Extrakostnaderna för dessa
skulle betalas av nämnden. Varje gruva erhöll 2 shillings och 6
pence, varmed lönerna höjdes för att uppnå denna miniminivå.
Avgifterna till nämnden uttogos av gruvorna i förhållande till
deras produktivitet, så att en gruva, som producerade två ton per
man och skift, fick betala 7 shillings och 2 pence per ton, medan
109
•.
Henrik Åkerlund
en, som producerade ett halvt ton fick betala in l shilling och 9 1/2
pence. Kolavgiftsnämnden ställdes samma år under allmän kontroll och skälig vinst garanterades gruvorna på det investerade kapitalet. För att täcka denna kostnad, ytterligare höjda löner och
andra utgifter har avgiften gradvis höjts för att i augusti 1944
uppgå till12 shillings per ton. Detta motsvarar över 100 milj. pund
eller ungefär en tredjedel av industriens totala försäljningsinkomster. Avgifterna fördelas därefter med omkring 45 milj. pund
på arbetslöner och 55 a60 milj. pund på andra kostnader, huvudsakligen räntor på det investerade företagskapitalet. Genom denna metod understödja de starkare företagen de svagare. Under kriget har
syftet med densamma varit att bevara de svaga gruvorna vid liv
för att hålla produktionen uppe. För att denna vid fri prisbildning icke skulle ha gått tillbaka, hade en genomgående stegring
av kolpriset blivit nödvändig. För de rika gruvorna skulle det ha
inneburit en betydande ökning av företagsvinsterna, något som
man velat förhindra. Vilket system, som än valts, så har i sista
hand konsumenterna fått betala de höjda kostnaderna för den totala produktionen. Till nackdelarna med denna organisation hör,
att de rika gruvornas utveckling hållits tillbaka på bekostnad av
de svaga. Trots att alltså de finansiella förutsättningarna skapats,
anses det tydligen i England av den starka kritiken mot kolindustrien att döma, att den misslyckats med sin rationalisering.
Här skall icke fällas något omdöme om den förda politikens berättigande, men problemställningen framstår i detta exempel utomordentligt tydligt. Det följda alternativet är, att man sökt skaffa
en stor koltillförsel genom att hålla driften i gång hos de svaga
gruvorna med hjälp av finansiellt understöd från de rika. Det
andra alternativet är en begränsad höjning av produktpriset till
en höjd, som motsvarar merkostnaderna för det första alternativet,
ett utstötande av de svagaste gruvorna ur produktionen med visst
bortfall av produkter, en ökning av inkomsterna hos de rika gruvorna och, om dessas ägare så velat, en ökad rationalisering med
ökad produktmängd till resultat. Dessa bägge alternativ måste
vägas mot varandra, när man skall bestämma sig för den linje,
man bör välja för att genomföra en rationalisering branschvis.
Även om den engelska kalindustriens försök till samverkan
branschvis icke tystat kritiken, så är det i vårt land nu icke längre
fråga om krigs- utan fredsförhållanden. Vilken väg man därvid
än slår in på för att eliminera de svaga företagen, så kvarstår i
fred i mycket högre grad än i krig nödvändigheten att starta nya
110
. ” .
&’ -·~—-”’”—–~~—…._…___________
Näringslivets produktivitetsstegring
företag för att absorbera den friställda arbetskraften och höja
levnadsstandarden.
Det är nog ofrånkomligt, att trots den starka framstegsvilja,
som präglat svenskt näringsliv, statens allmänna inställning mot
detsamma under det senaste decenniet hämmat och hållit tillbaka
eljest sannolika nyinvesteringar. Hur nödvändigt bostadsbyggandet än är särskilt i ett läge av akut bostadsbrist, så måste alltid
en förnuftig avvägning göras för att tillgodose behovet av en
nytillverkning av maskiner, vilka dock trots allt äro arbetskraftens
främsta hjälpmedel. Inom företagarvärlden tillskrives denna otillräckliga nyinvestering kanske icke enbart skattetryckets absoluta
höjd utan även den oavbrutna accelerationen i skatterna. Det
fordras dock år, innan en ny fabrik blir färdig att ge några inkomster. Den ursprungligen klart lönsamma kalkylen är kanske
på grund av skatteaccelerationen vid färdigställandet helt satt
ur spel och investeringen har blivit en klar förlustaffär.
Att skatterna ha denna verkan, bestrids givetvis av statsdriftens
förespråkare, men man får då komma ihåg, att om företagarna
hävda, att de icke kunnat göra nya investeringar på grund av
skatterna, så ha de heller icke blivit gjorda av dem. För att meningsmotståndarna skola ha rätt att generellt påstå, att skattetrycket icke håller tillbaka nyinvesteringarna, så måste de själva
ha gjort vad företagarna underlåtit. Ha de icke själva gjort dessa
nyinvesteringar, så ha de också fel i sin argumentering.
Vi förutsätta därför inför den kommande freden, att näringslivets rationalisering är nödvändig för att möta konkurrensen från
de stora industriländerna, och då blir startandet av ny industriell
verksamhet oavvisligt. Eljest löpa vi risken både att bli utkonkurrerade och att få arbetslöshet. Det blir följaktligen nödvändigt
att på något sätt söka eliminera de för nyinvesteringar skadliga
verkningarna av de höga skatterna. Om, såsom är troligt, den
demokratiska uppfattningen i vårt land icke vill tillåta synnerligen höga inkomster hos ett fåtal personer i synnerhet alltså företagare – mot mindre inkomstskillnader torde fientligheten i sansade kretsar vara obetydlig- så måste former finrias för att framskaffa det erforderliga riskvilliga kapitalet på andra vägar. De
möjligheter, som i morgondagens läge kunna stå till buds för detta
ändamål, äro svåra att konkretisera. Med hänsyn till budgetsituationen äro de för statens del kanske även ogenomförbara.
Först och främst så kan det riskvilliga kapitalet tillskjutas av
staten fullständigt eller till alldeles övervägande del. Så som den
9-45148 Svensk Tidskrift 1945 111
..
tHi
. ” .
-,
Henrik Akerlund
nuvarande budgeten är uppställd, är ju också hänsyn därtill tagen genom upprättande av en särskild kapitalbudget. Med de maktmedel, som de statliga organen numera ha i sin hand att draga till
sig kapital genom folkets villighet att betala skatt och penninginstitutens svårigheter att finna alternativ till statens lånekrav,
torde densamma också ha de största möjligheterna att anskaffa så-
dant för riskabla placeringar. En betydande svaghet med denna form
av nyinvestering ligger i valet av placeringar. Det är en nog så
svår konst att välja ut sådana, som äro räntabla. Lämpligheten
av att antingen statliga organ eller enskilda personer och företag
sörja för urvalet, bör naturligtvis därför bli föremål för diskussion.
På grund av sin maktposition äger staten möjlighet att omedelbart avskriva en investering helt eller delvis genom att överföra
en del av beloppet på driftsbudgeten. Denna form av kapitalanskaffning kan dock knappast betecknas som riskvillig, ty i detta
begrepp ligger icke enbart det negativa innehållet, förlustberett,
utan framför allt det positiva, chanstagande. Att därför omedelbart avskriva ett kapital helt eller delvis är detsamma som att utdöma chanserna för investeringen från första stund.
statens medverkan till anskaffande av det riskvilliga kapitalet
skulle kunna inskränkas till deläganderätt men med privat ledning och skötsel t. ex. i enlighet med de principer, som uppdragits
i den nya gruvlagen. Det är svårt att avgöra, i vad mån detta
skulle vara en bättre form än den förstnämnda. Sannolikt skulle
något stå att vinna genom att företagsskötseln i viss utsträckning
skulle kunna undandragas politiska inflytanden. A andra sidan
skulle nog en viss kanske överdriven lust att experimentera med
företagen, när risken är schematiskt reducerad till hälften, uppstå,
såframt icke det statliga inflytandet skulle förlama verksamheten.- Inom parentes sagt så är det nog klokare att betrakta dessa
frågor som problem att ventilera snarare än som politiska stridsfrågor.-
Ungefär analoga äro de förhållanden, som föreligga vid kommunal kapitalinvestering och nyinvestering.
Betraktas den nyskapande produktionen ur real synpunkt, så
går det aldrig att komma ifrån, att en nyuppförd fabrik, som förmår ge inkomster, representerar ett förmögenhetsvärde i viss proportion till inkomsten. Anser man det strida mot sann demokrati,
att enskilda personer äga större förmögenheter, så är det också
omöjligt för en enskild person att finansiera uppförande av en
fabrik, då han ju inte får äga den, d. s. v. uppbära dess inkomster.
112
”’-·~—””’—–~—……..i_______,.._..
Näringslivets produktivitetsstegring
Om man vill tillåta smärre förmögenheter, men den moderna tekniken kräver stora fabriker måste äganderätten uppdelas genom
att flera enskilda personer bilda bolag i någon form.
Vågar man antaga, att i de fall, då den statliga och kommunala
driftformen är olämplig, en privat form kommer att tillåtas, men
inkomster tillräckligt stora för att medge lyx icke tolereras, så
måste former finnas, som möjliggöra den förmögenhetsbildning i
enskild eller bolagsform, som den tekniska utvecklingen gör oundviklig. Att det går att bilda förmögenhet utan att ha stora inkomster är ett faktum. Det tjänar ingenting till att förneka, att
detta är den enda framkomliga vägen, om man icke vill tillåta
stora ojämnheter i inkomstfördelningen, men vill ha ett framåtskridande samhälle med privat äganderätt, ty ekonomiskt framåtskridande är i själva verket detsamma som real förmögenhetsökning.
Med utgångspunkt från konjunkturpolitiska synpunkter har staten redan varit inne på denna tankegång, men det har varit tveksamt och trevande. Iden om skattefria avsättningar till investeringsfonder är den, att privata företag i ett tänkt konjunkturläge
skola av sysselsättningspolitiska skäl kunna öka sin reala förmö-
genhet. Det kan räcka med att här framhålla, att om tanken icke
i någon högre grad förverkligats, så torde det bero på de ur industriell synpunkt alltför stela reglerna för medlens användning.
Däremot torde den fria avskrivningsrätten icke kunna tjäna
samma syfte, ty den kan icke utnyttjas annat än för redan befintliga objekt, vilka visserligen kunna moderniseras. För nya projekt även inom ett företag måste nytt kapital anskaffas. Sådant
är också vinstmedel, som, sedan de beskattats, »plöjas tillbaka» i
företaget i stället för att utdelas. Det nya projektets förmögenhets·
värde bestämmes av dess inkomstskapande förmåga, och denna blir
låg på grund av skattetrycket. Följaktligen finnes icke någon särskild lockelse att förverkliga detsamma med undantag för en
minskad förlustrisk, vilken dock aldrig försvinner. Det torde inom
bestående företag vara relativt enkelt att finna någon form för
att skattefritt låta en viss del av inkomsten gå till ny förmögenhetsbildning i form av nya fabriker etc. Att bereda enskilda personer och helt nya företag samma möjligheter skulle kanske vara
svårare rent tekniskt, men former därför böra sökas. Motivet för
sparande hos de flesta människor är att skapa sig trygghet, och en
form därför av här föreslagen typ, som utan att skapa stora och
fluktuerande inkomster skulle möjliggöra förmögenhetsbildning,
113
Kf·
i •. :: ~ ;
~-~–·.>~!JO… ·
H enrik Åkerlund
skulle på samma gång förena ett demokratiskt jämlikhetskrav med
ett kraftigt incitament till produktivitetsökning. När staten medger skattefria avdrag till vissa försäkringar, så tillgodoses av humanitära skäl ett visst trygghetskrav, men någon direkt produktionsfrämjande verkan kunna dessa knappast ha.
För att sammanfatta så måste målet för vår ekonomiska efterkrigspolitik bli en kraftig produktivitetsstegring, ty dels framtvingas detta av pris- och sysselsättningsproblemen inom landet
dels av konkurrensen från de stora industriländernas sida. Till
skillnad mot krigsproduktionen kommer fredsproduktionen sannolikt icke att enbart kunna inriktas på massproduktion av standardiserade artiklar, ty, om det fria konsumtionsvalet återställes, kommer kraven på omväxling och kvalitet att göra sig gällande. För
att tillgodose önskemålet om tillräckligt stor varumängd av enhetliga typer kan en rationalisering genom branschsamverkan
företagas, men såväl ur massproduktionens som varudifferentieringens synpunkter är ett ökat nystartande av företag oavvisligt.
Ett ekonomiskt framåtskridande är ur real synpunkt detsamma
som en förmögenhetsökning. Det kan givetvis äga rum såväl i
statlig som i kommunal eller privat form. Är det lämpligt med en
privat produktivitetsstegring, så måste det också komma till stånd
en privat förmögenhetsbildning. Om det demokratiska jämlikhetskravet icke vill ha stora inkomster hos en del människor, så måste
privat förmögenhetsbildning möjliggöras, utan att först privata
inkomster bildas. Det är också möjligt att finna former härför
och dessa böra sökas och utvecklas.
114
. :
’ .