Litteratur

’.1~ … o,.; ….
LITTERATUR
»DEN SVARTA TIDSÅLDERN» I ITALIEN
Av redaktör PAUL OLBERG, Stockholm
Fascismens ideologi har med stora och utmanande gester brutit
staven över frihetens och demokratiens principer. Man torde knappast
göra sig skyldig tillnågra överdrifter, om man påstår, att fascismen.s
karaktär vida överflyglat alla antidemokratiska strömningar sedan
franska revolutionens dagar. I denna mening kan man försvara tesen,
att fascismen representerar en ny samhälls- och statsmentalitet. Det
fascistiska systemets fenomen har självfallet givit upphov till en omfångsrik litteratur.
Bland de talrika studier, som ägnats åt fascismen, förtjänar Giuseppe Borgeses Sv a r t t i d s å l d e r (Natur & Kultur, 397 sidor) en
framstående plats. Författarens namn är känt vida utanför hemlandets gränser – Borgese är vetenskapsman och politiker i en person,
publicist och författare tillika. Han var under en lång följd av år professor i litteraturhistoria och estetik vid Roms universitet och litterära
vetenskapsakademien samt vid universitetet i Milano. 193llämnade han
Italien, emedan han icke kunde fortsätta sin verksamhet där. De
senaste åren beklädde han en lärostol vid universitetet i Chicago, och
man får förmoda, att han kommer att spela en betydande roll i det
befriade Italien. Borgeses bok skänker framför allt en lika innehållsrik
som glänsande översikt av Italiens andliga och politiska historia från
Dantes epok till Mussolinis. På grundval av denna historiska framställning utvecklar författaren, hur den fascistiska ideologien uppstått
och hur den blev statsmaktens program. Borgese karakteriserar fascismens år som en period av involution. Till skillnad från evolutionen
kännetecknas involutionen av en andlig och moralisk indifferens, som
oundvikligen lutar åt det ondas sida. Involutionen är till sitt väsen
antidemokratisk. Borgese är av den uppfattningen, att sociala och
ekonomiska orsaker visserligen åtfölja men ej förklara fascismens
uppsving. Den utgick så mycket mer ur den italienska mentaliteten
och ur landets politiska historia. Borgese vederlägger vidare den tolkning, enligt vilken fascismen skulle vara en reaktion mot bolsjevismen.
Det fanns ingen bolsjevikisk fara i Italien. Fascismens ledare får i
boken vidkännas en grundlig – och må det strax tillfogas – svidande
kritik. Vad t. ex. Mussolinis ideer beträffar är för honom i andens rike
allt rätt, varje lära lika sannolik och lika användbar för retoriska
ändamål. För övrigt var fascismen ingalunda en mans och dennes
anhängares skapelse utan som sagt en predukt av de historiska förhållandena i Italien. Den som grundligt vill studera den italienska fascismens ideologiska och politiska aspekter kan näppeligen önska sig
någon bättre bok än Borgeses »Svart tidsålder».
128
Litteratur
Som ett tämligen instruktivt verk rörande fascismen får man betrakta Pentads bok Italiens röst (Natur & Kultur, 290 sidor).
Pentad är pseudonymen för fyra italienska landsflyktiga och en
engelsman. I populär och översiktlig form skildra författarna Italiens
politiska historia och söker utforska fascismens kärna. Särskilt beaktande förtjäna de kapitel, som skildra det inflytande Tyskland och
England haft på den senaste utvecklingen i Italien. Intressant är
också den väl motiverade kritik av fascismen, som skisseras i det
utförliga kapitlet »Svarta döden». Till skillnad från de flesta andra
verk om Italien ställes i denna bok det befriade Italiens reformprogram under debatt. Däri förutses politisk demokrati, rationell
social- och näringspolitik. Vid sidan av landets återuppbyggnad på
demokratisk grund pläderar författaren för att Italien bör få en ansedd plats i efterkrigseuropa. Mot många punkter i detta program kan
man göra allvarliga invändningar, men det utgör trots detta ett
aktningsvärt bidrag till diskussionen om Italiens problem.
Till de alltigenom värdefulla arbetena om fascismen och Italiens
sociala och ekonomiska förhållanden överhuvud taget hör Ignazio
Silones böcker. Författaren iir känd för svensk läsekrets genom sin
roman »Fontamara» och »Bröd och vin», men han är lika visst en
politisk skriftställare av rang. Ignazio Silone härstammar från en
syditaliensk adelssläkt. Han studerade i katolska skolor med tanke
på att bli präst. Han ändrade dock sina planer och anslöt sig blott
sjuttonårig till en socialistisk ungdomsorganisation. Av utslagsgivande betydelse för hans beslut var böndernas armod. Han ville framför allt bispringa dem. Under alla förhållanden var det kristlig
människokärlek, som förde den unge Silone mot socialismens ideal.
Efter första världskriget utgav Silone en veckotidning, Avanguardia,
och startade därefter tillsammans med sin bror en tidskrift i Triest.
Detta organs lokaler förstördes tre gånger å rad av fascisterna under
polisens beskydd. Brodern häktades och avled i fängelset. Ignazio
Silone var själv under arrest både i Italien och Spanien. Efter den
fascistiska omvälvningen lyckades han fly till utlandet men återvände
1925 och bedrev tre år å rad underjordisk verksamhet under ständig
fara att häktas som socialistisk propagandist. Under denna period
besjälades Silone av de kommunistiska ideologierna. Ar 1930 bröt han
med det kommunistiska partiet och slog sig ned som flykting i
Schweiz, där han blev mycket litterärt produktiv. Hans ideologiska
utveckling förde honom alltmer mot humanismen och den demokratiska socialismen. I detta ögonblick torde man nog närmast få betrakta Ignazio Silone som partilös socialist-etiker. Hans humana
ideer genomströmmas av en stark kärlek till de lidande folken; trots
sin begripliga harm över fascismens våldspolitik förmår han bevara
sin objektivitet.
Bland Silones politiska studier över fascismen förtjänar framför
allt tvenne att nämnas: »D e r F a s c i s m u s» (Europa-Verlag, Zlirich, 285 sidor) och »D i e S c h u l e d e r D i k t a t o r en» (EuropaVerlag, Zurich-New York, 325 sidor). Fastän dessa böcker utgingo
från trycket för åtskilliga år sedan äro de alltjämt goda källskrifter för
..
129
:~
. ·'{; …
..
; • <·
_ __.__-…..;._ _ _ _~·L’·__::_’L.
Litteratur
den, som vill studera den svarta tidsåldern i italiensk historia. I
»Fascismus» skildras den fascistiska rörelsens uppkomst och dess ut- . veckling fram till år 1934. Med respektingivande sakkunskap redogör
författaren för de sociala och politiska orsakerna till rörelsen. Han
definierar – populärt uttryckt – fascismen som en produkt av klassförhållandena i Italien; i enlighet därmed behandlar han utförligt
klassernas struktur och de partipolitiska motsättningarna under den
epok, som låg mellan de två världskrigen, framför allt vid tidpunkten
för det fascistiska maktövertagandet. Med mycken åskådlighet framställer författaren den fascistiska aktivismens metoder. Utan tvivel
har den i hög grad grundat sig på personliga observationer och erfarenheter. Av utomordentligt intresse är betraktelserna över Mussolinis andliga omvandling och kyrkans förhållande till fascismen.
Boken ändar som nämnts 1934 och behandlar alltså icke Mussolinis
katastrofala utrikespolitik, som ledde till fascismens sammanbrott.
Silone gav dock övertygande bevis på de tilltagande sociala inrepolitiska motsättningar, som påskyndade katastrofen.
»D i e S c h u l e d e r D i k t a t o r e n» är ett innehållsrikt mellanting mellan politisk lärobok och roman. I dialogform debatterar forfattaren i sin bok de talrika frågorna rörande diktatorernas uppkomst
i Europa efter första världskriget. Samtalen föras mellan följande
tre personer: en amerikan· mr Döbbl J uh, bakom vilken pseudonym
döljer sig en amerikan, vilken många hållit Amerikas blivande diktator; hans följeslagare och rådgivare, den berömda amerikanska professorn Pickup, och den italienska politiska emigranten Thomas. Amerikanaren företar en studieresa till Europa för att bekanta ·sig med de
metoder, som på snabbaste sätt kunde föra honom till rodret. Hans
rådgivare, professor Pickup, vet allt, som står i böcker men eljest platt
intet. Som kammarlärd är han alltså världsfrämmande. Den blivande
diktatorn blir emellertid ej klok på hur han snabbast skall nå sitt
mål. Tillfället sammanför de båda amerikanarna med den italienska
emigranten, och mellan dem uppstår dialoger, som räcka flera dagar
å rad. Under dessa diskussioner, där italienaren för ordet, kannstöps
ingående och i medryckande form de psykologiska, politiska, sociala
och ekonomiska orsakerna till uppkomsten av de europeiska diktatursystemen. Tämligen bred marginal ägnas åt de tekniska metoderna
som diktaturmakterna begagna. Thomas illustrerar sina skarpsinniga
argument med aktuella exempel ur den politiska praxis, som tillämpas
i Tyskland, Italien och Sovjetryssland samt i andra länder. Italienaren ger ett klart och otvetydigt svar på den fråga, som åter och åter
sysselsätter sinnena: »Hur är det möjligt, att diktatursystem kunna
uppstå och hålla sig vid makt flera år i Europa~» Faktorerna skildras
med stor åskådlighet – hur den senaste utvecklingen i Europa lett
till en moralisk kris. Italienaren tar med all bestämdhet avstånd från
diktaturideologien både till höger och vänster och avlägger en högtidlig bekännelse till demokratin och friheten, vars triumf inom en
nära framtid han icke betvivlar.
På senare år har Ignazio Silone inte utgivit några arbeten av politisk natur. Han har uteslutande ägnat sig åt skönlitteraturen. Som
130
_…)-.
.l
—————
Litteratur
författare av rang erkändes Silone först genom sin roman »F o n t am a r a», som utkom redan för 15 år sedan och med begeistring mottogs
av europeisk kritik. I själva verket var denna bok den första sociala
romanen i nyare italiensk litteratur. Den skildrar med inträngande
patos och stark konstnärlig kraft de syditalienska böndernas tröstlösa
tillvaro i byn Fontamara och hur befolkningen får uppleva fascisternas hänsynslösa fälttåg. Romanen utkom först i Italien men förbjöds av fascistregimen. Det dröjde emellertid inte länge förrän
boken nått en stor spridning i skilda länder. -Den har översatts till
över 20 språk och utgavs redan 1934 på svenska av Tidens förlag.
Trots de många år, som förflutit sedan dess, har boken icke förlorat
något av sin levande friskhet och realitet. Man läser den än i dag
med spänt intresse.
Italiens sociala och politiska förhållanden under de senaste årtiondena i fascistisk regim behandlas av Ignazio Silone i »B r ö d o c h
v i n>’ (Bonniers, 364 sidor) och »Der Samen unterm Schnee» (F r ö e t
u n d e r s n ö n) (Verlag Oprecht, Ziirich-New York, 428 sidor). Dessa
förträffliga sociala romaner äger den utpräglade realismens karakteristika. Det kanhända förvånar mången svensk läsare men motsvarar icke de!’lto mindre den bittra verkligheten. Båda romanerna,
vilkas händelseförlopp äro starkt förbundna med varandra, ha ett
starkt autobiografiskt inslag. Personliga upplevelser och iakttagelser
skänkte författaren tacksamt stoff för hans dramatiska skildringar.
Händelserna i »Bröd och vin» utspelar sig åren närmast före Italiens
överfall på Abessinien och under italiensk-abessinska krigets första
stadium. Mussolini ruvade på den fantastiska planen att grunda ett
romerskt världsimperium. Vid denna tidpunkt återvände den italienske socialisten Pietro Spina, romanens huvudfigur, till Italien och
gjorde till sin uppgift att bedriva propaganda mot det fascistiska
systemet. Självfallet var han fullt på det klara med att han genom sin
revolutionära verksamhet utsatte sig för faran att bli häktad och
eventuellt torterad. Men hans vilja att befria det lidande folket var
starkare än hans omsorg om sin personliga säkerhet. Därtill medverkade också hans längtan att återse hemlandet efter en tillvaro som
politisk flykting. Motiven för sin hemkomst formulerar han i »Bröd
och vin» på följande sätt: »Jag riskerar visserligen att hamna i fängelset, men den risken är inte stor nog att hålla mig borta från mitt eget
land. Jag är internationalist men utanför mitt eget land känner jag
mig som en fisk på det torra. Jag har fått nog att vara emigrant,
jag har inte tålamod.»
Pietro Spina, som var efterlyst hos polisen, kunde naturligt nog
inte under sitt eget namn röra sig fritt i landet. Han uppträdde därför
förklädd till prästman och antog namnet Don Paolo Spada. Hans
prästerliga ornat tjänade så att säga som en legitimation för hans
personliga immunitet. I egenskap av präst kunde Don Paolo Spada
relativt lätt komma i kontakt med skilda samhällslager, studera deras
levnadsomständigheter och det fascistiska systemet. Som präst vann
han bondebefolkningens förtroende, vilket han lade stor vikt vid.
Dock måste han givetvjs under vissa omständigheter- vid det illegala
131
…. .
~);-~,– _,
Litteratur
arbetet, vid sammankomsterna med arbetare o. s. v. – lägga av sin
prästerliga skrud och ersätta den med en civil kostym. Spinas politiska program kan sammanfattas med några ord: »En ny revolution.»
Med en revolution förstår han sanningen, ingenting annat än sanningen. Framför allt måste lögnen avslöjas, lögnen, på vilken det fascistiska våldsregementet baserar sig. Folket skall få veta sanningen:
först då kan vägen jämnas. till friheten.
Pietro Spina alias Don Paolo Spada finner ett mycket kritiskt tillstånd i sitt hemland. Hans forne skolkamrat, läkaren Nunzio Sacca,
beklagar sig över den mänskliga existensens ovisshet i detta land:
»Man lever provisoriskt. Man tycker, att man tills vidare för en bedrövlig tillvaro, att man tills vidare måste inskränka sig, att man tills
vidare också måste förödmjuka sig, men att allt detta är provisoriskt:
en dag skall det verkliga livet börja. En dag! Vi bereder oss redan på
att dö med den sorgen, att vi aldrig har fått leva.» Anmärkningsvärt
är framför allt följande iakttagelse, som läkaren gör: »Åven medlemmarna i regeringspartiet, som utnyttjar fördelarna av sitt medlemskap, måste leva i intriger och är äcklade av den rådande dumheten.
Även de lever i det provisoriska, lever i väntan.»
Ett skakande intryck gör skildringen av nöden bland bönderna, s. k.
cafoni, som upptar en betydande del av romanen »Bröd och vin».
Här härskar armod, okunnighet, vidskepelse och likgiltighet. Bonden
Giaciato Campobasse berättar för prästen Don Paolo Spada om sitt
förtvivlade läge i följande ordalag:
»Min skörd är ödelagd. Stormen har ryckt upp allting med rötterna.
Min åker ser ut som en ruinhög. Det skulle bli första gången som jag
fick skörda på min egen jord, och nu är den skörden förlorad. Den där
åkern har varit min förbannelse. J ag avstod från att röka, jag slutade
dricka, under de varma månaderna gick jag barfota, jag är klädd i
trasor, jag lät en sextonårig dotter ligga och dö utan att kalla på
läkare, utan att köpa läkemedel, utan att hämta prästen, jag levde på
torrt bröd och spott, jag svettades blodsdroppar. Allt för den här
jordbiten …» – »När jag hade köpt jorden, hade jag inte en styver
i behåll. För att skaffa utsäde, ett par tunnor och en åsna, hade jag
gjort skulder. Hur ska jag kunna betala skulderna, när skörden är
härjad~ Hur ska jag kunna köpa utsäde för nästa sådd~»
Det är en typisk bild, den gäller stora områden av landet. Till på
köpet leder den oförnuftiga politiken till ytterligare försämring av
böndernas kritiska läge. Än mer, varje form av privat hjälp omöjlig-·
göres de facto: om en intellektuell underhåller sig med en cafoni
misstänker polisen strax en eventuell politisk aktion, vilket kan medföra svåra följder för båda parter.
Den vanliga dagsransonen för bönderna i Pietrasecca, där Paolo
Spada tillbringade en tid, var en bit majsbröd och en lök, dag för dag,
vecka efter vecka. Böndernas primitiva levnadssätt och deras mentalitet överhuvud taget är fruktansvärd; cafonerna finna sig i sitt öde
som »Guds straffdom». Tröst och uppbyggelse söka de endast och
allenast i kyrkan trots de svåra besvikelser, som prästerna ofta bereda
dem.
132
~’ . _ __L~–~~—-……_.i,.________……
Litteratur
Under dylika förhållanden måste Don Paolo Spadas socialistiska
propaganda bland bönderna bli så gott som fruktlös. Han måste gång
på gång till sin förtvivlan konstatera sitt misslyckande. Knappt
bättre framgång röner han bland arbetarna i Rom, då han startar
sin illegala verksamhet, fastän den inte går ut på något annat än
att knyta förbindelser med några personer, som äro villiga att vidarebefordra flygblad då och då. Större revolutionära organisationer var
det ej lönt att eftersträva. Knappt hade en grupp bildats förrän den
avslöjades och medlemmarna kastades i fängelse. Ett fruktansvärt
hot för den underjordiska verksamheten voro de agenter och provokatörer från det fascistiska lägret, vilka nästlade sig in i de konspirativa organisationerna och utlämnade medlemmarna. Tortyr av de
häktade revolutionärerna vid förhören var ingen sällsynt företeelse.
Till följd av dessa brutala polisförhör bröts ofta nog de häktades
motståndskraft. I en dylik situation berätta de allt, vad de veta. »Därför äro vi fortfarande vid början», berättar arbetaren Bolla för sin
kamrat Spina.
Spina försökte utforska den andliga omvandlingen och de ideologiska grundvalarna för den fascistiska staten. Intressant är den förklaring, som den forne socialisten och advokaten Zabaglione ger honom:
»Den officiella sanningen är denna: Här regerade bolsjevismen.
Följaktligen blev religion och moral och privategendom trampade under fötterna. Sedan kom Etcetera Etcetera, och då återupprättades
religion, moral och privategendom.»
Upprörd över denna fascistiska propagandaversion bad Spina advokaten om ett vittnesbörd om sakernas verkliga läge. Då får han
svaret:
»Den officiösa sanningen är denna: här regerade hungern och
okunnigheten. Det stackars folket börja sluta sig tillsammans i fackföreningar. Då kom Etcetera Etcetera och förstörde fackföreningarna
men inte hungern, för den har bara ökat under tiden.»
Det är karakteristiskt för förhållandena i landet och icke minst för
fasciststatschefen själv, att Mussolinis ungdomsskrifter förbjödos!
Bland de många gestalter, som tecknas i romanen, framträder särskilt en fascinerande personlighet, Spinas forne lärare, religionsfilosofen Don Benedetto. Han intar en oavhängig hållning gentemot det
fascistiska systemet och fördömer avgjort myndigheternas våldsåtgärder. Lika skarpt kritiserar han kyrkans opportunistiska hållning
till fascismen. Don Benedettos reflexioner över moralens förfall
i den fascistiska staten och kyrkans åtskilligt betänkliga roll speciellt
vad det gäller Vatikanen hör till »Bröd och vins» bästa kapitel.
Då denne ärlige och tappre gudstjänare Benedetto inte gjorde någon
hemlighet av sin övertygelse stämplades han av makthavarna som
statsfiende och övervakades med största stränghet. Slutligen faller
han offer för den fascistiska brutaliteten: gift blandas i hans nattvardsvin. (Som bekant begå katolska präster nattvarden för församlingens räkning.)
133
;–:
; ,
f :”
’,
·•.o:_· ·”-:. ,l. ;l-. 1″., .JIJI’ :••••• ~ .•
.-.-
,…. ·_,_
. __________i__~: …; ·~
Litteratur
Spina själv måste fly på nytt, då hans uppehållsort röjdes för
polisen. Han höll sig undan för en kort tid för att återigen dyka upp.
Hans vidare öden skildras i »F r ö e t u n d e r s n ö n». Denna roman
bildar emellertid ett avslutat helt. (Boken recenseras här på grundval
av den i Schweiz utkommande tyska upplagan, och det vore önskvärt,
om den svenska översättningen av romanen icke lät vänta på sig.)
Den förrymde Pietro Spina förklarades försvunnen. I själva verket
befann han sig hos sin farmor Donna Maria Vincenza, där han höll
sig dold långa månader för att inte råka i polisens händer. Trots allt
har han tillfälle att träffa åtskilliga människor och göra intressanta
iakttagelser. Han är som i romanen »Bröd och vin» huvudgestalt även
i »Fröet under snön». Andra markanta figurer i romanen äro den
nämnda Donna Maria Vincenza och den sympatiske frihetssinnade
organisten Don Severino. Men också hjältarna av andra ordningen
väcka icke ringa intresse, i synnerhet som typer i det fascistiska samhället. Här figurerar fascistiska fackföreningssekreterare, statstjänstemän av större och mindre format, regeringstalare, fria intellektuella, präster, lantjunkare, hantverkare o. s. v. Alla tecknas med
livlig penna. Händelserna i romanen utspelas vid tiden för andra
fasen i italiensk-abessinska kriget, då segerruset behärskade sinnena
och de fascistiska makthavarna kände sig starka och säkra.
Till skillnad från »Bröd och vin», där böndernas liv erhöll en dominerande plats, ägnar sig »Fröet under snön» huvudsakligen åt det
fascistiska statmaskineriet; systemets institutioner och representanter föras fram på ett mästerligt sätt i frihet. Skildringen demaskerar
den fascistiska statsbyggnaden: fascismen genomströmmas i alla sina
yttringar av strebermentalitet, korruption och intolerans. Don Severino berättar med förtrytelse i stämman om hur samhällets moraliska
lagar skakas i sina grundvalar och anför vid ett samtal med mäster
Eutimio bl. a.: »Så djupt har vi sjunkit i detta land, att två människor,
som ofta träffas utan att vara släkt eller utöva samma yrke, ha samma
affärer eller åtminstone samma laster, två människor som vi, mäster
Eutimio, som ofta ses tillsammans i dessa tider, utan vidare tilldra
sig överhetens misstänksamhet. Livet omkring oss blir för varje dag
kallare, råare, gemenare, gruvligare, och för varje dag växer i mitt
hjärta en längtan efter mänskligare, hövligare, mindre självupptagen
och mera deltagande samvaro.»
statsmakternas politik syftar till att skapa misstro och fiendskap
människor emellan. De splittras som atomer, ty i den mänskliga
solidariteten ser fascismen en fara. Don Severino klagar: »I detta
olyckliga land är vänskapen lika sällsynt som uppriktighet och mod,
och det som i dag kallar sig med detta ärevördiga gamla namn är blott
erbarmligt surrogat: banalt kryperi eller gement Camorra, spetsborgarskap.»
Människorna utsättas icke blott för politisk kontroll från statens
sida, de göras också i vittgående utsträckning ekonomiskt avhängiga
av staten. För att göra denna avhängighet så effektiv som möjligt
utnämnas många nya statstjänstemän- eller för att tala med Donna
Vicenza: Camoraglianer. Den något exalterade tant Eufemia tar bladet
134
l Il’ .
-~—–~·—-.J……ii..,__ _ _ _ _ _ _ _ __
Litteratur
från munnen och säger vad hon tänker om statens högsta makthavare:
»Regeringarna av i dag äro själva blott benådade spetsbovar.»
En stor roll spelar regeringstalarna för statsapparaten. De ha ett
av de enklaste yrkena i detta arma land. Deras uppgift består i att
höja alla planer och aktioner, som inspirerats av myndigheterna, till
skyarna. »Landet regeras av pratmakare», anmärker Don Severino
sarkastiskt. Talen äro inte blott skrupellösa utan ofta också groteska.
Så talas t. ex. vitt och brett om »nationell mystik» och »fosterlandets
hemlighetsfulla gudom», alltså om saker och ting, som även för propagandisterna måste vara höljda i dunkel.
Den ädla Donna Maria Vincenza, för vilken heder och rättvisa inte
bara är tomma ord, är djupt bekymrad över Pietros öde. Fastän sonsonens socialistiska uppfattning alls icke tilltalar henne såras hennes
rättskänsla av att han blir förföljd för en humanistisk övertygelses
skull. Hon gör därför till sin uppgift att utverka amnesti för honom.
Hon fordrar emellertid en hedersam amnesti utfärdad av de högsta
myndigheterna. En nådeansökan till konungen eller diktatorn är mot
hennes övertygelse och hon avböjer helt enkelt att skriva under ett
dylikt dokument. På sin mödosamma vandring för rättvisans sak
sammanträffar hon med folk i skilda sociala läger och bekantar sig
med talrika instanser. Hennes iakttagelser och betraktelser kasta ett
skarpt ljus över landets politiska förhållanden. Alla hennes ansträngningar för att åstadkomma en amnesti för Pietro Spina bli resultatlösa. I detta land kan hon inte finna rätt och rättvisa.
Trots alla prövningar blev Pietro Spina sina ideal trogen. Han slöt
brödraskap med några likasinnade och vårdade sorgfälligt dessa
förbindelser. Och det betydde mycket i denna dystra stat, där vänskap
människor emellan var vid vite förbjudet.
Den 25 juli 1943, då en ambulansvagn med den störtade diktatorn
Mussolini rullade genom Roms gator, erhöll det italienska fascistiska
systemet ett slag, som det aldrig mer skulle hämta sig frå.n. De avslöjanden om fascismen, som offentliggjordes efter revolten, bragte
nya bevis för att Silorres skildringar i romanform motsvarade verkligheten.
KORT OM BÖCKER
F. A. Hayek, V ä g e n t i Il t r ä l d o m, tillhör de mest beaktansvärda inläggen i den ekonomiskt sociala debatt, som nu bragts till
sin spets. Förf., nu professor i England men tidigare österrikare,
skärskådar det ena centrala problemet efter det andra ur de gamla,
liberala frihetsideernas synpunkter. Sällan underkastas planhushållnings- och statsdirigeringsprojekten en så obarmhärtigt avslöjande
belysning. Måhända skjuter förf. ibland över målet i sin strävan
efter konsekvens och kanske underskattar han de ekonomiska frå-
gornas sociala accent. Men med inlevelsens rätt och logikens makt
begrundar han fast och elegant den borgerliga livs- och frihetsåskådning. Den som vill förstå vad på lång sikt dagens strid om samhällsordningen gäller bör inte försumma att konfrontera sig med denna inträngande bok, tillägnad »socialister i alla partier». E. H.
135