Dagens frågor
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Den 18 mars 1945.
Bokproduk- 1944 slår som bokår alla föregående rekord. Normala
tionen 194!. år före kriget var bokproduktionen uppe i 2,700-3,000
böcker per år. Den högsta siffra före 1944 har 1942 att uppvisa med
ungefär 3,475 böcker. Enligt en av redaktör Yngve Hedvall gjord beräkning i Svensk bokhandelstidning torde antalet böcker, utkomna
1944, belöpa sig på omkring 4,000. Hedvall framhåller att läslusten hos
svenska folket visserligen stigit, men han frågar sig om detta skett
i samma mån som produktionen ökats. Med rätta ifrågasätter Hedvall, om det för komman_de år, om vars ekonomiska utveckling vi
ingenting veta, icke kunde vara skäl att söka åstadkomma en viss
begränsning.
Den ökade läslusten hos folkets stora massa är ingen isolerad svensk
företeelse. Särskilt i England har den länge gjort sig märkbar. I
detta land med dess mycket mera på djupet gående nationella och
kulturella tradition än i vårt land, där den kulturella fernissan ofta
är mycket tunn, har man också gjort mycket mera för att tillmötesgå
och leda in på riktiga banor folkets bildningstörst och läslust. Bland
annat har man från förlagshåll tagit föredömliga steg för att den
stora allmänheten, utan alltför stora ekonomiska uppoffringar, skall
få tillgång till den nationella litteraturen; billiga folkupplagor av
nästan alla engelska klassiker finnas sålunda att tillgå, och även
de nyare författarna finnas ofta tillgängliga i prisbilliga, goda upplagor. Vi ha till allt detta endast en löftesrik början, såsom tidigare framhållits i denna tidskrift. Ett påtagligt vittnesbörd om den
engelska bokens demokratisering utgör den under slutet av förra
året företagna omdaningen av den tidigare existerande National
book council till National book league. Namnförändringen säger tillräckligt: i stället för att som tidigare huvudsakligen ha varit en
sammanslutning av författare, bokförläggare och bokhandlare skall
den nu omfatta alla bokens vänner i landet, vilket också vederbörligen framhölls av sällskapets president, författaren John Masefield,
på sista årsmötet. Det vore kanske något för vårt land att tänka på
att bilda en liknande sammanslutning. Säkerligen skulle båda parterna, bokproducenten och publiken – åtskilligt har härutinnan
gjorts genom Bokens dag på skilda håll i vårt land – vinna på en
närmare kontakt med varandra; en och annan fördom kunde må-
hända undanröjas, på förlags- och författarhåll den olycksaliga benägenheten att underskatta läsarnas smak och intelligens. Slagord
som »sådant läser inte folk», »folk vill ha lätta saker» är kanske i
längden en dålig slagruta för en bokproduktion, som vill vara mera
än blott affär (affär måste den ju vara och inte välgörenhet, det
förstår också det stora flertalet läsare).
136
r
(
~
.•–”
Dagens frågor
Den ökade efterfrågan på böcker är som sagt en internationell
företeelse, men säkert ingen övergående kristidsföreteelse. I själva
verket sammanhänger den på det intimaste med den allmänna höjningen av levnadsstandarden. Arbetstiden har förkortats över lag
för de kroppsarbetande klasserna (om man kanske undantar vissa
kategorier på landsbygden, som i det fallet befinna sig en hästlängd
på efterkälken). Problemet är nu inte längre att få några njuggt tilltagna stunder från arbetet till förströelse och underhållning, utan
att fylla fritiden med sysselsättning av värdigt innehåll; särskilt
för ungdomens vidkommande är det ett högst trängande problem.
Bara en sådan åtgärd som lagstadgad arbetstid och semester för hembiträden måste i någon mån återverka på de senaste årens bokförsäljningssiffror. Åven den förbättrade ekonomiska ställningen hos
stora skikt av vårt folk har givit boken ett större rum i dess liv.
Medan förr bokförrådet hos den fattigare befolkningen inskränkte
sig till almanackan, psalmboken, katekesen och bibeln, i nu nämnd
ordning (>>till bondfolket tränger ingen annan skrift än psalmboken,
katekesen och någon gång bibeln)), skrev Almquist 1838 i Svenska
fattigdomens betydelse), är den svenska allmänheten av i dag inte
så fullständigt utesluten från den förmån, som boken länge utgjort
för de mera välsituerade klasserna. Sämst ställd är naturligtvis
landsbygdens befolkning: längre arbetstid, lägre arbetsförtjänst, avstånd från bokhandel m. m. samt en av allt detta verkad håglöshet
lägger alltjämt hinder i vägen för bokens utträngande i den yttersta
periferien. Och dock kan den som gör sig besväret att något närmare studera förhållandena även här notera vissa terrängvinster
för boken. De stora bildningsförbunden ha här utfört en välbehövlig och fruktbar beredning av marken. Icke sällan träffas, ofta tack
vare just dessa organisationer, långt ute på landsbygden människor
med förvånansvärt djupa och grundliga intressen och studier: en
småländsk lanthandlare av något äldre skola kan imponera på en
akademiker (och de bruka som bekant inte i första taget låta imponera på sig) med att grundligt kunna Tegner, en ung lantbrukare
har genom studiet av Viktor Rydberg skolats till en självständig
bedömare av förhållandena med den blitt oppositionella läggning,
Rydberglärjungarna gärna ha fått. Dylika erfarenheter äro något
ägnade att dämpa den vanliga klagolåten- i mycket väl befogadatt svensk tradition och svensk litteratur inte trängt långt ut eller
gått djupt ned. Vi ha naturligtvis ännu långt, tills de stora svenska
klassikerna bli allmän egendom, som Shakespeare blivit det i England och Goethe och Schiller i Tyskland (före kriget förstås) ’— Strindberg var kanske på väg att bli det för arbetarungdomen en gång,
men därav lär ingenting ha blivit, och detta var kanske för resten
inte uteslutande arbetarungdomens fel. Den ökade läslusten i vårt land
är kanske ett löftesrikt tecken, att vi äro på väg till en breddning av
den nationella bildningen. Det hör med till begynnelsestadiet, att så
mycket obetydligt, trivialt, smaklöst kommer med; med större läsvana brukar dess bättre hos de flesta följa förmågan att välja och
vraka, att skilja agnarna från vetet.
137
.\. :& …[~…~—-. ,.,;… :W-·”·•’,::. -~r…. ~
…4, .
Jlf”,f.-~~~.,..··_< ; ::1. :”·
r•-;
’-..; ….
Dagens frågor
År nu boken på frammarsch i ett land som England och de neutrala
länderna – vad som här sagts uppges också gälla t. ex. Schweiz –
i vilka länder ingen eller i varje fall högst obetydlig censur rått,
så kommer med all sannolikhet efterfrågan på böcker efter kriget
i de diktatoriskt styrda och de ockuperade länderna att bli enorm.
Det mesta av det som läsarna i dessa länder bjudits under kriget,
måste stå dem tjockt upp i halsen. Följaktligen måste efterfrågan
på annan läsning framkalla en bokproduktion av oanad omfattning,
när bojorna en gång falla och litteraturen blir fri, naturligtvis förutsatt att de ekonomiska förhållandena möjliggöra det.
Vad det gångna årets bokproduktion beträffar kan man konstatera
vissa skillnader från förra året. Mest iögonfallande är kanske att
krigsböckerna alldeles tycks saknas; under alla omständigheter har
ingen väckt tillnärmelsevis den uppmärksamhet som ett par dylika
i fjol. Det är uppenbart att krigströttheten återverkat även här.
En annan anmärkningsvärd företeelse är konstlitteraturens renässans: icke mindre än tre stora, vackert utstyrda konsthistorier äro
under utgivning: Andreas Lindbloms Sveriges konsthistoria, Henrik
Cornelis Svenska konstens historia och Gregor Paulssons Konstens
världshistoria. Stort intresse tilldrog sig också Svensk konstkrönika
under 100 år, ett .skickligt gjort och tekniskt fulländat illustrerat
urval av den svenska konsten under ett sekel, samt Svante Svärdströms Dalmålningar. Det är uppenbart, att det delvis av andra
skäl uppflammande intresset för svensk konst också motsvaras av
ett ganska utbrett intresse för konsthistoriens teoretiska studium.
Inom övriga ämnesgrupper lägger man märke till den brett anlagda
Psykologisk-pedagogisk uppslagsbok och den Svenska arbetarklassens historia, av vilket senare två rikt illustrerade band utkommit
om Arbetaren i helg och söcken; priset är så lågt, att en massavsättning säkerligen är garanterad. På det teologiska området är det av
Diakonistyrelsen startade nya kommentarverket Tolkning av Nya
Testamentet det förnämsta alstret av årets bokproduktion. I detta
får den nya bibel- och kyrkasynen för första gången sitt samlade
vetenskapliga uttryck, och arbetet torde därför säkerligen bli både
mycket läst och diskuterat och komma att få ett djupgående inflytande på den religiösa allmänbildningen och åskådningen i vårt land.
Man har överhuvud det intrycket, att den teologiska forskningen för
närvarande är så livlig i vårt land och ligger på en sådan nivå, att
utlandet i det fallet har mycket litet att giva oss, närmast naturligtvis en följd av kriget, som i stor utsträckning lamslagit det teologiska arbetet utomlands. Några teologiska översättningar av betydenhet ingår därför inte i den svenska bokförteckningen 1944.
För den svenska romanen har rektor Ehnmark redogjort i föregående nummer av denna tidskrift. Vad som i största allmänhet
faller i ögonen beträffande skönlitteraturen i övrigt är den engelskamerikanska litteraturens överväldigande dominans under 1944. På
ungefär ·ett 250-tal svenska originalromaner kommer ett 150-tal
engelska översättningar. Tysk skönlitteratur lyser nästan fullständigt med sin frånvaro, och översättningar från andra språk äro av
138
·,
.l
Dagens frågor
lätt förklarliga skäl fåtaliga. Inom översättningslitteraturen kan
man icke notera någon större succe; däremot nådde Alice Lyttkens,
liksom med sin bok föregående år, nu med sin Längtans blå blomma
upp till ett imponerande antal upplagor. I allmänhet torde man kunna
konstatera, att både översättnings- och originallitteraturen rönt uppskattning främst i egenskap av underhållning. Ideromanerna uppskattas tydligen ännu inte av det stora flertalet svenska läsare.
Den svenska boken har onekligen kommit i ett nytt skede. Boken
är på frammarsch, och Sverige tydligen ett framtidsland för den,
»ett nybyggarland med stora möjligheter», som Georg Svensson nyligen talade om i Bonniers Litterära magasin. Bror Olsson.
statskunskap Jubileer ha sin betydelse. De kunna ge anledning till
från Uppsala. återblick, samling och ny kraftansats.
statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, rikets äldsta »fackförening» för ämnet statskunskap, firade i slutet av förra året 25-årsminnet av sin tillblivelse med en bankett, ett föredrag av Axel Brusewitz – professor skytteanus och ex officio föreningens ordförande –
samt sist men inte minst en monumental festskrift. Dessa fakta ha
otvivelaktigt mer än ett internt eller privat intresse, och några observanda i anslutning till minnesdagen och därav föranledda livsyttringar äro därför på sin plats.
Brusewitz’ föredrag, som då detta skrives, just publicerats i statsvetenskaplig Tidskrifts första häfte för år 1945, gav en magistral
men delvis- beträffandeKjellen-något subjektiv skildring av den
nuvarande lärofaderns frejdade företrädare från och med W. E. Svedelius till och med Rudolf Kjellen, och lämnade redan därigenom
en del av svaret på den inte alltid lätta frågan: vad menas med statskunskap~
Andra och väl så aktuella svar inhämtas i den nämnda festskriften,
nämligen i form dels av uppsatser av föreningens medlemmar, elever
till Kjellen och Brusewitz eller bådadera, dels av förteckningar, över
gradualavhandlingar i ämnet statskunskap vid svenska universitet
och högskolor under åren 1843-1944 samt över föredrag och diskussioner i statsvetenskapliga föreningen i Uppsala. Slutligen kan tilläggas att på den nämnda volymens baksida återfinnes den sedvanliga
listan: »Skrifter utgivna av statsvetenskapliga föreningen i Uppsala
genom Axel Brusewitz.» Av dess numera 20 boktitlar utgöra 18 (två
festskrifter giva därvid ingen ledning) likaledes ett viktigt bidrag
till förståelsen av vad svensk statskunskap för närvarande är.
I festskriften äro 22 författare representerade. Ämnena äro av de
mest skilda slag. Av de bidrag som behandla den svenska författningens utveckling återger det första kronprins Gustavs, sedermera konung Gustav III:s, utkast till regeringsform av år 1768; det
till tiden sista gäller den s. k. krisuppgörelsen eller »kohandeln» på
våren 1933. Emellan dessa båda poler möter man bland annat en epokgörande utredning av partiförhållandena på riddarhuset vid 1840 års
riksdag, en framställning av 1880 års ministerkris, en grundlig och
139
··,,
<··: ;
-~-~-·’-.- .~-~~
Dagens frågor
intresseväckande skildring av första kammarens rekrytering under
Christian Lundebergs förfarna ledning och en kort men mycket sensationell skildring, från november 1918, om den svenska författningsrevisionens bakgrund och förspel, med andra ord om den revolution
som inte blev av.
Vidare förekomma några uppsatser om utländsk statskunskap, likaledes rörande vitt skilda tider och ting. Bland dem må särskilt nämnas en frukt av Brusewitz på 1930-talet påbörjade, intensiva och lyckliga samlande av life-and-letters-litteratur: »Palmerston blir premiärminister.» Detta högst förtjänstfulla opus utgör ett vackert tillskott till den engelska parlamentarismens historia, värdigt anslutande sig till de många, för engelsmännen själva förmodligen alldeles
okända, som svenska vetenskapsmän under årens lopp levererat.
De alldeles aktuella bidragen äro ingalunda få. Flera av dem antyda eller utlova fortsatt forskning i delvis mycket omstridda resp.
dunkla frågor. En behandlar sålunda vårt statsskicks utveckling under krigsåren ’—- vilken här tagits upp till en preliminär, mycket journalistisk behandling – en annan den stora, numerärt ökande och socialt sjunkande »medelklassen» och dess politiska indelning, en tredje
slutligen skisserar några av de väldiga problem, som här inrymmas
under rubriken »Folkrörelser och intresseorganisationer». Den svenska statskunskapen har tydligen en öppen famn. Intet politiskt
är den främmande, förefaller det, bortsett från att allt det slags
statskunskap som Kjelh’in på sin tid inaugurerade och själv praktiskt
taget ensam företrädde, synes vara komplett avsomnad.
I förteckningen över gradualavhandlingar får man på några sidor
en mycket koncis bild av statskunskapens utveckling under 100 år.
Man urskiljer sålunda utan svårighet hurusom ämnet – som sagt
alltjämt av gradualavhandlingarna att döma- år 1866 med ens övergår från något-jag-vet-inte-vad till politisk vetenskap av praktiskt
taget samma typ som i våra dagar. Vi lämna de första åren därhän
och börja strax före vändpunkten. Under år 1857 utgåvos 7 avhandlingar: om Gryts socken i Södermanland (två stycken), om staden
Östersund, om Kurola socken i Närke, om Uppsala domkyrka och
dess återställande efter branden 1702 samt om befolkningsförhållanden inom Örebro län; alla små häften på 16-20 sidor. Därefter utkommo år 1860 en stadsbeskrivning och en kyrkobeskrivning, den
vidlyftigaste på 18 sidor. Sex år senare ventilerade Philip Leman
(sedermera framstående advokat i Göteborg och ledamot av riksdagens första kammare) en avhandling »Om bildandet av folkrepresentationen i de tre skandinaviska länderna. I. Om bildandet av danska
riksdagen och norska stortinget», vilket omfattade 158 sidor. De därnäst följande handlade om Gustav III:s historia, »särskilt i konstitionellt hänseende», om grunddragen av den tyska statsförfattningens
historia mellan åren 1806 och 1867 samt om den svenske konungens
domsrätt. Två av författarna blevo sedermera mångomtalade män.
E. V. Montan var under en följd av år redaktör för Sveriges då förnämsta tidning, Stockholms Dagblad, och Otto Printzsköld slutade
som riksmarskalk.
140
l l’·–~~~–~———-~~—————-…
Dagens frågor
Därmed är man helt inne på den väg, svensk statskunskap i fortsättningen följt, bortsett från en 1875 utgiven sockenbeskrivning och
en två år senare framlagd rent geografisk avhandling.
Under år 1843-90 voro dissertationerna i Uppsala till antalet 36;
1892-1943 uppgår deras antal till 39. Aret 1892 har här satts som en
gräns; då börjar nämligen den avsevärt mindre strida strömmen av
statsvetenskapliga gradualavhandlingar från Lunds universitet- hittills 19- med David Bergströms »Befolkningsstatistiska studier över
Sveriges härad och städer åren 1811-1880. I. Stockholms och Östergötlands län.» Till en början visar sig statistiken vara den dominerande ämnesriktningen i Lund, men denna tendens försvinner snart.
Det kan tilläggas, att den första avhandlingen från Göteborgs högskola utsändes 1912, och att hela antalet uppgår till 9. Från Stockholms högskola har under åren 1914-42 sammanlagt 3 avhandlingar
emanerat. Under sådana förhållanden kan man med skäl säga, att
Uppsala universitet icke blott med hänsyn till åldern är primus inter
pares när det gäller statskunskapen i Sverige.
Den jubilerande föreningen har under Kjellens och Brusewitz’ ledning väl hävdat de förpliktelser som må anses antydda genom detta
konstaterande. Under de gångna 25 åren ha 117 föredrag och diskussionsinlägg förekommit. Att här uppräkna dem kan ej komma i
fråga. Däremot kan det möjligen ha sitt intresse att notera, hur i
detta fall skilda delar av ämnet statskunskap representerats. En
översikt, tidigare publicerad i statsvetenskaplig tidskrift, visar att
svensk författningshistoria behandlats i 27 föredrag, varav 16 beröra
helt modern tid. Svensk statskunskap i ordets trängre mening samt
aktuell svensk politik har utgjort ämnet för 25 föredrag; för utländsk
statskunskap kan man notera siffran 20, för allmän statslära, politiska ideologier m. m. 11, utländsk aktuell politik och politisk historia
10, de övriga nordiska ländernas (Danmarks, Finlands resp. Norges)
statskunskap 9, allmän och jämförande statskunskap likaledes 9, varjämte likaledes 9 föredrag måst placeras under rubriken »diverse».
Dit höra då exempelvis diskussioner rörande ämnets och undervisningens organisation m. m. dylikt.
Under Brusewitz’ ledning, d. v. s. från och med 1923, har statsvetenskapliga föreningen och statsvetenskapliga seminariet i Uppsala metodiskt utbildats till ett slags forskningscentra!, helt enkelt därigenom
att professorn i Skytteanum lagt sig vinn om att skaffa härför nö-
diga penningmedel och att av den lärosal och det bibliotek, som »finnes i hq.set», skapa åtminstone ett embryo till en statsvetenskaplig
institution. Det skedde på ett tidigt stadium nämligen genom en hänvändelse till Wallenbergska fonden, vår svenska motsvarighet till den
kulturbefruktande Carlbergsfonden i Danmark. Det är en händelse
som ser ut som en tanke, att en av fondens styresmän då anslaget
beviljades var den nyss nämnde riksmarskalken.
Sedermera ha, ofta med stor och tålmodig möda, medel även från
andra håll anskaffats. Resultatet är bland annat den ståtliga skriftserien och en enastående samling avskrifter av brev, dagböcker och
annat dylikt källmaterial till de senaste decenniernas politiska
141
:.o
•··: ,_· ;;r(, ’P·
Dagens frågor
historia. Särskilt har detta material blivit känt genom docenten Arne
Wåhlstrands uppmärksammade avhandling samt bl. a. bidrag i den
nyss nämnda festskriften.
Sist några ord om statskunskaparna (som man i vardagslag säger)
från Uppsala. Vad slags män i staten har det blivit av de forna pojkarna’
Jämförelsevis få av medlemmarna i den jubilerande föreningen
återfinnas på den vanliga civila ämbetsmannabanan. Där dominera
tydligen alltjämt de rena juristerna. Man kan emellertid av forna
statskunskapare från Uppsala anteckna statssekreterare Rosen och
borgmästare Hagström i Uppsala samt dessutom åtskilliga representanter i den nya krisbyråkratien. Den karriär, till vilken statskunskaparna särskilt sökt sig, har varit den diplomatiska. Envoyeerna
Allard i Chungking och Ribbing i Mexico äro gamla föreningsmedlemmar, likaledes utrikesråden von Post och Sohlman, legationsråden
Gisle i London och Dahlman i Washington samt handelsrådet Nylander i Berlin, för att nu endast nämna de främsta.
Till universitet och högskolor ha naturligtvis många bemärkta
medlemmar styrt sin kosa: därom vittna namnen Axel Brusewitz,
Nils Herlitz, Georg Andren, Herbert Tingsten och Erik Fahlbeck samt
Sven Lindman i Åbo. Hit kan även räknas docent Gunnar Heckscher, till gagnet om också inte namnet chef för Socialinstitutet i
Stockholm. Inom skolvärlden .märkas bland andra rektorerna
Fredrik Johannesson, Lidingö, Georg Landberg, Fjellstedtska skolan
i Uppsala, och Ragnar Lund, Kooperativa förbundet, fil. dr John
Lindgren, Brunnsvik, lektorerna Gunnar Hesslen, Göteborg, Nils
Forssell och Edvard Thermrenius, Stockholm, Ragnar Simonsson,
Sigtuna, Erik Arrhen, Uddevalla, m. fl. I den högre politiken ha verkat, utom Kjellen själv och den för några år sedan bortgångne C. A.
Reuterskiöld, statsrådet Andren, professor Herlitz samt på senare tid
doktor Ivar Öman, docent Elis Håstad, lektor Arrhen och direktör
Gunnar Ljungquist. Bland dem som ej nått ledamotskap i riksdagen
kunna nämnas högerns andre vice ordförande direktör Jarl Hjalmarson, godsägaren och landstingsmannen fil. lic. Ferdinand Nilsson, i
många år en av de flitigaste talarna på föreningens sammanträden,
och hans efterträdare som bondeförbundets partisekreterare fil. lic.
K. Lindegren samt sist fil. lic. Per Engdahl. (Bland doktoranderna
från tiden omedelbart före föreningens bildande kunna nämnas de
kända politikerna Ivar Anderson, Arne Forssell, Knut Petersson och
Riitger Essen.)
Till pressen har en lång rad av Kjellens och Brusewitz’ lärjungar
funnit vägen: fil. doktorerna Leif Kihlberg, Dagens Nyheter, Hans
Cavalli, på sin tid huvudredaktör för Sydsvenska Dagbladet Snällposten, Ivar Öman, förr i Nya Dagligt Allehanda och nu borgarråd
i Stockholm, H. K. Rönblom, Västernorrlands Allehanda, och K. G.
Boli:mder, Svenska Dagbladet, samt redaktörerna Anders Y. Pers,
Anton Erman, bröderna Stellan och Staffan Rosen, Birger Beckman,
Lennart Hartmanu och Kjell Collin. Å ven affärsvärlden tycks ha haft
bruk av statsvetenskapligt utbildade personer. Här kunna nämnas di- 142
-,
\’ . _.
… –
Dagens frågor
rektörerna fil. dr Erik Kempe, Bertil Kugelberg, Anders Hedberg,
Hugo von Rosen, jur. dr Erik Broms och K. E. Gillberg. Åtminstone
en av föreningens i början mest livaktiga medlemmar har övergått
till den prästerliga banan, nämligen den kände komministern i Sandviken, fil. lic. Per Uno Bolinder.
Sist och slutligen bör nämnas, att återväxten – både absolut och
relativt taget – veterligen är mycket god. Med anspråk på trovärdighet förklaras, att under närmaste år bortät ett halvt dussin disputationer kunna väntas. Än lever statskunskapen i Uppsala med ett
rikt liv.
De nya franska partierna Den konstitutionella reformrörelsen i daoch 1875 års konstitution. gens Frankrike är i själva verket endast
en fortsättning på den offensiv mot 1875 års statsförfattning, som
började redan vid konstitutionens promulgering. Debatten har företrädesvis gällt det ej blott i Frankrike utan även i andra europeiska
demokratier svårlösta problemet: »la stabilite de l’Executif», regeringsmaktens stabilitet under en parlamentarisk regim.
Det är ju helt naturligt, att denna fråga ånyo tagits upp till diskussion, sedan general de Gaulle i Paris utbringat ett leve för »den
fjärde republiken» och därmed givit signalen till en ny attack mot
1875 år konstitution.
Att 1875 år konstitution inte är ofelbar, har ingen förnekat, men att
såsom monarkisterna (Charles Maurras et cousortes) göra denna statsförfattning »ansvarig·» för det militära sammanbrottet 1940 är löjligt.
Den franska krigsvetenskapen har fastslagit, att nederlaget mest förorsakades av den monarkisterna närstående general Gamelins felaktiga taktik och armens brist på moderna stridsvagnar och bombplan.
Om materialbristen var en följd av ett politiskt »låt-gå-system», är
omtvistat. Systemet och konstitutionen är i varje fall inte samma
sak. Den politiska kris, som Frankrike genomgick under mellankrigstiden, särskilt på 1930-talet, var för övrigt inte konstitutionell, framhåller professor Mirkine Guetzevitch i sin analys »Le probleme de
la stabilite gouvernementale». Enligt Guetzevitch var denna kris inte
ett typiskt franskt fenomen. Han påvisar, att de parlamentariska
kriserna i andra europeiska demokratier under 1920- och 30-talen hade
precis samma orsaker som den franska krisen.
Det sätt, varpå den franska parlamentarismen funktionerat under
tredje republiken, har ofta föranlett skarpa och befogade anmärkningar. Men dessa anmärkningar, som konstitutionens vedersakare
citerat, drabba icke så mycket statsförfattningen som den praxis, som
utbildats vid sidan av konstitutionen och i flera fall i rak strid mot
dess principer. Den engelska parlamentarismens juridiska struktur
är nästan densamma som den franska parlamentarismens, men det
är den praktiska tillämpningen, som markerar skillnaden mellan
engelsk och fransk parlamentarism.
I likhet med den berömde historikern Jacques Bainville framhåller
Guetzevitch, att för den kritiske granskaren är tredje republikens
politiska historia vida mer instruktiv än dess konstitutionella. Men
11- 4Gl4R Svensk Tidskrift 1.945 143
– – – – ” -””_____
·’
Dagens frågor
även kritici måste tillstå, att det också finns lysande sidor i tredje
republikens annaler. Tredje republiken var ett sant uttryck för det
franska folkets väsen. Den accepterades av en överväldigande majoritet. Den franska folkmajoriteten har städse varit republikansk,
en republikanism med en mångfald nyanser. Men det har alltid existerat en liten minoritet, vars mer eller mindre intelligenta aktivitet
åsyftat republikens störtande. Det är ett faktum, att den tredje republiken ständigt varit pa defensiven, i kamp mot monarkisterna,
t. ex. bonlangismen och Panama på 1880-talet samt under åren kring
sekelskiftet »l’Affaire» (Dreyfusaffären) och striden mellan staten
och kyrkan. Tredje republiken fortsatte att »leva farligt» under ministären Waldeck-Rousseau, och till och med vid mobiliseringen i
slutet av juli 1914 attackerades den av monarkisterna (mordet på
J aures). Å ven under mellankrigstiden var republiken på defensiven,
än mot monarkisterna Dandet och Maurras, än mot Moskvas franska
agenter och efter hitlerismens triumf 1933 mot en klick Parisnazister,
stimulerade av Gustave Herves vivat-rop för Hitler i »La Victoire».
»Hur kan ni, som länge pläderat för socialdemokratien och den
marxistiska etatismen, beundra hitlerismenh frågade en Parisjournalis M. Herve. »Men ser ni då inte likheten~ Det är bara etiketten,
som skiljer», replikerade Herve och tillade: »Hitlers antisemitism är
endast till för att dölja likheten.» Hade han inte rätt~
•
Liksom den debatt, som föregick franska revolutionen, inleddes
med abbe Sieyes’ skrift: »Vad är det tredje ståndet~», så har författningsdiskussionen i våra dagars Frankrike fått en solid basis i
Emile Girands magistrala verk »La crise de la demoeratie et le renforcement du pouvoir executif».
»Qu’est-ce que le regime parlementaire~» frågar Giraud. Kontentan av hans utförliga svar är följande: Den parlamentariska regimen är en etapp på vägen mot en chimär, den idealiska demokratien.
Men målet, även om det är oupphinneligt, rättfärdigar den parlamentariska regimen, och endast den är en verklig demokrat, som
förhjälper regimen till att bli ett instrument, ej för ett parti och för
realiseringen av dess doktriner, utan för en politik som sätter sitt
mål i det praktiska, d. v. s. en politik som respekterar den enskilda
äganderättens predominans och individens ekonomiska frihet. 1700-
talets fransmän kände inte ordet »socialisering», men l’ancien regime’s ekonomiska politik var faktiskt ingenting annat än en successiv socialisering; staten (då= kungen, adeln och kyrkan) skulle ha
allt och kontrollera allt. Det var bl. a. mot denna etatism, som nonchalerade borgarens, företagarens, bondens och arbetarens rätt, deras rätt att äga och besitta, rätt till initiativ och att .utveckla ett
företag under fri tävlan, som franska folket revolterade 1789. Må de
besinna detta, som nu vilja återinföra det ekonomiska statsväldet. De
citera och ståta ofta med franska revolutionens principer, men de
bryta mot dem, om de med socialisering vilja beröva fransmännen,
144
. :
’
Dagens frågor
vad de tillkämpade sig för 150 år sedan. Den av revolutionen lancerade parlamentariska regimen skapade och värnade medborgarens
ekonomiska frihet. Revolutionsparlamentets näringspolitiska paroll
var: Front mot etatismen! Denna politik var inte blott ett uttryck
för det konstitutiva i fransk folkkaraktär, sunt förnuft, ekonomisk
individualism och största möjliga frihet; den harmonierade också
med de lagar, som styra det ekonomiska livet.
Den parlamentariska regimen är, vad man gör den till, framhåller
Giraud. Den kan bli till gagn eller skada för land och folk. Dess
grandeur eller misere beror inte så mycket på statsförfattningen utan
fastmer på folkombudens intellektuella och moraliska kvalifikationer.
Efter dessa reflexioner, som tydligen animerat författningsdebatten inom de politiska partierna och inlett kampanjen för de kommande valen tilll’Assemblee Constituante, vars arbetsuppgifter ·den nu
samlade l’Assemblee Consultative skall förbereda, analyserar Girand
stabiliseringsproblemet.
»L’Executif fralll;lais 1875-1940 n’etait ni fort ni stable», fastslår
Giraud. Det var tredje republikens stora svaghet. Raymond Poincare ville eliminera denna defekt genom en partiell revision av 1875
års konstitution. I artikeln angående deputeradekammarens upplösning stadgas, att regeringen ej kan upplösa kammaren utan senatens samtycke. Poincare yrkade, att senatens vetorätt skulle upphävas. På så sätt skulle en ministär kunna dekretera kammarens
upplösning »a l’anglaise»; den franska parlamentarismen skulle genom den av Poincare föreslagna reformen i upplösningsfrågan
bringas i överensstämmelse med den engelska. Girand har gjort
Poincares yrkande till sitt under framhållande av ett dylikt upplösningsförfarandes lyckliga konsekvenser för den engelska parlamentarismen. Det har i England förlänat regeringen ökad stabilitet.
Blotta hotet om upplösning har hejdat mer än en korridorkonspiration i underhuset.
I några europeiska stater med parlamentarisk regim försökte man
under mellankrigstiden »rationalisera» regeringsmakten; man trodde,
att enbart konstitutionens juridiska struktur skulle garantera stabiliteten. Men det visade sig vara en falsk tro. Regeringens stabilitet under en parlamentarisk regim säkerställes inte med paragrafer;
stabiliteten är uteslutande ett politiskt problem, ej ett juridiskt. Utan
en stabil majoritet eller majoritetskoalition ingen stabil regering.
Upplösningshotet kan inte garantera stabiliteten, men det kan gardera regeringen mot okynnesdemonstrationer. Delvis tack vare upplösningsförfarandets snabbhet i England har där en regerings medellivslängd under de senaste sjuttio åren varit något mer än 3 år, medan däremot en fransk ministärs medellivslängd 1875-1938 endast
var cirka 8 månader. Men blir Poincares förslag, att regeringen skall
kunna upplösa deputeradekammaren utan senatens hörande, realiserat, är det verkligen troligt, att den franska regeringsmakten skulle
få samma hållfasthet som den engelska~ Frågetecknet är motiverat.
Marianne har inte John Bulls flegma. De psykologiska faktorerna
determinera i ej ringa grad ifrågavarande problem.
• 145
. :.·:..
·”
Dagens frågor
Förf. nämnde nyss, att Girands ovan citerade avhandling om demokratien och regeringsmakten animerat författningsdebatten inom
de politiska partierna.
Vilka äro dessa partier~ Enligt vad förf. inhämtat, ha i januari
följande partier konstituerats. Högern: Federation Republicaine;
Centern: Alliance Democratique, Parti Republicain Radical et Radical-Socialiste; Vänstern: .Mouvement Republicain Populaire, Parti
Socialiste, Mouvement de la Resistance, Parti Communiste.
Federation Republicaine dirigeras av Louis Marin, en av den moderata falangens protagonister i förkrigstidens deputeradekammare
och numera minister utan portfölj i de Gaulle-ministären. Partiets
program är klart och koncist. Den franska högern hävdar den franska revolutionens ekonomiska principer gent emot socialisternas och
kommunisternas socialiseringsprojekt samt värnar 1875 års konstitution och den franska parlamentarismens fundament, tvåkammarsystemet. Konstitutionen anses visserligen inte vara perfekt – vilken statsförfattning är det~ – men den är i varje fall inte dålig.
Tillämpas konstitutionen med klokhet och ansvarskänsla, kan den,
heter det i manifestet, än en gång bli grundvalen för ett konstruktivt och fosterlandsgagnande pralamentariskt arbete.
Alliance Democratique, vars presidium utgöres av M. Honnorat,
f. d. minister och senator, M. Jacquinot, marinminister, och den framstående Parisadvokaten Jacques Charpentier, slår liks01iJ. Federation
Republicaine vakt kring den enskilda äganderätten och det privata
initiativet. Partiet vill driva en praktisk socialpolitik. I författningsfrågan är partiets hållning evolutionär, d. v. s. partiet vill ej rubba
den tredje republikens statsrättsliga underlag, men författningen bör
i vissa delar. reformeras.
Parti Republicain Radical et Radical-Socialiste, som under de senaste fyrtio åren haft en dominerande position i franska parlamentet, och vars främste politiker voro Waldeck-Rousseau, Paul Painleve (den frejdade matematikern) och Edouard Herriot, har publicerat ett manifest, som är ett mästerverk av smartuess och parlamentarisk taktik. I en punkt är emellertid partiets ståndpunkt klart
preciserad: attentat mot den enskilda äganderätten och privatinitiativet kommer ej att tolereras. Det vore ett brott mot 1789 års prineiper. Vad författningsfrågan beträffar, torde de många och eleganta frasernas mening vara den: under tredje republiken vunno
radikalerna sina största segrar och därför vilja de behålla den, men
konstitutionen behöver angliseras (se det föreg. om Poincares reformprojekt aug. deputeradekammarens upplösning). I intet partimanifest förnimmer man så vingsuset av den franska kulturens genius som i radikalernas. Det är en syntes av girondistisk idealism
och jakobinsk taktik. Herriotär ju i ett tyskt fängelse, men jag känner
igen hans stil. Det är den gamle, evigt unge Herriot, sådan jag minns
honom från deputeradekammarens stora dagar -på en gång Vergniaud och Danton.
Parti Socialiste har genom sin exekutivkommitte publicerat »ett
upprop till franska folket». Med sympatisk uppriktighet – men hur
146
. r
’
”.~-
,,·~~~~———-~————·
Dagens frågor
naiv ur taktisk synpunkt – har kommitten inledningsvis ifrågasatt
den privata äganderättens berättigande (man har tagit fram ur historiens museum den mögel- och naftalindoftande frasen »egendom är
stöld»), trots att den enskilda äganderätten högtidligen proklamerades
den 4 augusti 1789. En röst för socialistpartiet vid valen till l’Assemblee Constituante blir alltså en röst mot en av Revolutionens kardinalprinciper! Något konkret förslag beträffande regeringsmaktens
stabilitet förekommer inte i soeialistmanifestet. Den märkligaste
punkten är senatens remplacering av »Le Conseil Consultatif», bestående av faekmän från det praktiska livets olika områden, men
utan beslutanderätt, som endast tillkommer deputeradekammaren.
Skulle mot förmodan detta projekt accepteras, gör Nationalkonventet
sin rentre i Paris.
Det torde också bli följden, om kommunisterna skulle lyckas genomdriva sitt författningsförslag. Deras manifest är formellt och
taktiskt bättre än soeialisternas. Manifestet utlovar fransmännen alla
möjliga förmåner, »under förutsättning att de inte uppföra sig som
republikens fiender». Denna fras har en obehaglig likhet med den
passus i det tal av Robespierre, som inledde skräckväldet.
Mellan socialisterna och kommunisterna stå Mauvement Republieain Populaire och Mauvement de la Resistance», bildade av ockupationstidens kamporganisationer. Några fraktioner sympatisera
med soeialisterna, andra med kommunisterna. Deras organ är Paristidningen »Combat», vars konstitutionella reformprojekt kan sammanfattas i följande punkter: l) Ett misstroendevotum mot ministären är ej giltigt, såvida det inte beslutats av både deputeradekammaren och senaten. (Enligt 1875 års konstitution, som ännu är i kraft,
kan som bekant en av kamrarna fatta beslut om misstroendevotum.)
2) Republikens president skall ej väljas av parlamentet utan av les
Conseils Generaux; alla utrikesärenden skola utan regeringens och
parlamentets hörande handläggas oeh avgöras av republikens president. – Medan den första punkten ej föranlett någon nämnvärd kritik, har däremot punkt 2, i vad den avser utrikespolitiken, av lätt
insedda skäl förkastats av både statsrättsexperter och ledande parlamentariker. »Combat» vill även på andra områden utvidga presidentens maktbefogenhet. Men mycket tyder på, att framtidens president
blir, vad det förgångnas var – en dekoration. Om det är något, som
fransmännen avsky, så är det statschefsregemente.
Jean Gay.
Valet i Vid pressläggningen inlöpa resultaten från de finska valen
Finland. den 17-18 mars. Bland de röstande visade sig de borgerliga
fortfarande i majoritet, låt vara mycket knapp, men enligt den preliminära mandatfördelningen få de två arbetarblocken 102 av riksdagens 200 mandat, därav 52 för socialdemokraterna och inte mindre
än 50 för »folkdemokraterna>>. Samlingspartiet gick något framåt,
medan svenska folkpartiet förlorade 2 platser (nu 16) oeh agrarpartiet
förlorade ett 10-tal.
147
..~ ,.
. …..___ —-…:!:..____~’._ ·- …
Dagens frågor
Kort före valet mottog Svensk Tidskrift en orientering över det
inrikespolitiska läget, vilken även efteråt är belysande.
Främst gäller frågan huruvida valen komma att förrättas helt i
den anda och på det sätt som Finlands statsförfattning forutsätter.
Kan man frukta inblandning från den interallierade kontrollkommissionens. sida~ Då regeringen uppmanade några av den tidigare regimens mest framträdande. personer att draga sig tillbaka från det
parlamentariska livet, skedde detta icke efter yttre påtryckning, men
väl av hänsyn till de återverkningar dessa personers inval i riksdagen kunnat få. Man kan diskutera huruvida regeringens steg
överensstämde med parlamentarismens och demokratins principer;
i t. ex. det engelska parlamentet har man icke fruktat representanter för riktningar helt främmande för den rådande regimen, men när
ifrågavarande personer icke själva insågo att de gjort sitt land den
största tjänsten med att hålla sig borta från det politiska livet, blev
regeringen tvungen ingripa. Åtminstone tillsvidare måste man utgå
ifrån att riksdagsvalen komma att hållas utan yttre påtryckning.
Vad det inre politiska spelet vidkommer skiljer sig dessa val på
borgerligt håll icke mycket från vanliga fredstidsvaL
IKL, som hyllade rent fascistiska och nazistiska ideal, faller bort.
Detta parti har icke spelat någon politisk roll sedan dess första
framträdande i början på 1930-talet. Som en arvtagare till Lapporörelsen representerade IKL storfinskhet, anti-demokrati och framför allt anti-socialism i, som man tänkt sig, en ny finsk och fosterländsk form. IKL:s riksdagsgrupp har emellertid småningom smält
samman, och riksdagsmännen personligen ha anpassat sig efter det
parlamentariska livets krav på saklighet och moderation. största
delen av IKL:s väljare flytta väl över till samlingspartiet, som därför kan vänta en viss mandatökning.
Agrarpartiet kommer säkerligen att förbli starkt såsom utpräglat
intresse- och klassparti, företrädande i främsta rummet östra och
norra Finlands småbrukare.
Svenskarna skola väl även komma tillbaka i ungefär samma styrka
som förut. I Nyland är en mandatvinst möjlig, men den åländska
valstrejken äventyrar ett mandat i Åboland. Man kan ej nog förvåna sig över att ålänningarnas reaktion mot planen på vissa åländska stödjepunkters erbjudande till Sovjetunionen i utbyte mot Porkala, en förflugen ide som aldrig fick något uttryck i handling, tagit denna form. Det var dock den åländska riksdagsrepresentanten
som fick reda på planen och avslöjade den i parlamentariska kretsar, det var den svenska riksdagsgruppen som omedelbart ställde
sig emot hela iden, och den svenska representanten i regeringen som
bekämpade planens realiserande. Nu blir Åland utan representant
i riksdagen. Hade icke erfarenheterna från de hektiska dagarna då
stilleståndsvillkoren behandlades av den finländska statsmakten snarare bort mana till en kraftprestation för det åländska mandatets
skyddande! Detsamma hade bevakandet av ålänningarnas många
andra specialintressen fordrat.
I valstriden på borgerligt håll är det knappast att vänta att de
148
·~’ . ./
Dagens frågor
gångna årens inställning till krigs- och utrikespolitiken kommer att
spela någon väsentlig roll, varken så att svenskarna, som varit framsynta och fått rätt, skulle vinna härpå eller de finska borgarna,
som fört en oriktig politik, skulle bliva lidande. Partibundenheten
är i Finland alltför stor för att tillåta mera betydande omkastningar. Likaså kan man förutspå att gränsen mellan de borgerliga
och vänstern ej kommer att förskjutas avsevärt. Sannolikt röstar dock
ungdomen, nio nya årsklasser skola denna gång vara med, i högre
grad än de äldre på vänsterns kandidater och överhuvud gå väl
arbetarna nu i större antal än förut till valurnorna.
Valets stora intresse ligger i själva verket i kampen mellan
socialdemokraterna och »Det demokratiska förbundet för Finlands folk». Socialdemokraterna bestå av både förra Tanner-anhängare och den tidigare socialdemokratiska oppositionen. Vid provvalen ha representanterna för den senare riktningen samlat på-
fallande mycket röster. Det kan antagas att oppositionen som stö-
des av de flesta gamla socialdemokratiska ledarna med Voionmaa,
Reinikainen, Kilpi och Fagerholm i spetsen, kommer att helt dominera den nya riksdagsgruppen och med sig assimilera de förra
Tanner-männen. Mellan de två riktningarna existerar f. ö. icke nå-
gon meningsskiljaktighet i fråga om det nuvarande läget och om
den politik som i framtiden bör följas.
Brokigare är den »folkdemokratiska» samlingen. Den består av
fyra grupper: kommunisterna, sexlingarna, »socialdemokratiska oppositionen» och småbrukarna. Kommunisternas linje är klar. Deras ledare äro biträdande socialministern Leino, Kuusinens dotter Hertta
Kuusinen samt Mauri Ryömä. Sexlingarna, Helo, Viik, Räisänen,
Ampuja, Sundström och Meltti med anhängare, bilda ingen enhetlig grupp. De bindas samman av en gemensam process och gemensamma öden under kriget. Tillsvidare har deras främsta kännetecken varit hämndlystnaden, kravet på repressalier mot de män och den
regim som förorsakat dem så stora lidanden. De kunna knappast
tänkas kapabla till en gemensam konstruktiv politik. En del, som
t. ex. Sundström, står mycket nära kommunisterna, medan t. ex.
Räisänen (»Sasu Punanen») är av rätt så borgerlig typ. »Socialdemokratiska oppositionen» består också den av en rätt så inhomogen
skara, där de flesta ledare hava någon oförrätt från den socialdemokratiska ledningens sida att hämnas. Till denna grupp höra endast
två nuvarande socialdemokratiska riksdagsmän, ministrarna Pekkala
och Svento. Den förre var som finansminister med i regeringen
från vinterkrigets början över krigsutbrottet 1941 ända till sommaren 1942, då han på ett snöpligt sätt fick draga sig tillbaka. Svento
var tidigare ordförande i utrikesutskottet, men ställdes redan före
kriget åt sidan och har ej under kriget spelat någon annan roll än
som författare till censurgodkända utrikespolitiska översikter i det
socialdemokratiska huvudorganet. Gruppens egentliga ledare är den
förre högersocialisten Keto, vilken dock ej kandiderar. Den »socialdemokratiska oppositionen», som ej bör förväxlas med den inom partiet existerande f. d. oppositionen, har utstötts ur det socialdemokra- 149
,,tlrnd
..·,..c.· ·’4.:10 .. ~. ”’·· .liP’ ..-•••.. -~ .
Dagens frågor
tiska partiet sedan dess män ställt upp till val inom ett konkurrerande valförbund. Småbrukarna är en liten revolutionär klick framdriven av en enda person, herr Yliruusi, utan politisk betydelse. De
äro med endast i ett par valkretsar.
Alla dessa grupper framträda inom samma valförbund, men med
rena listor. Då i Finland enmanslistor äro mest brukliga och enligt lag icke mera än två namn få finnas på samma lista, betyder
valförbundet dock en mycket intim valsamverken. Huru mycket
röster detta förbund skall erhålla kan omöjligt förutspås. Det antages att i de större städerna och speciellt inom metallindustrin arbetarna äro starkt kommunistiskt anstrukna, medan på landsbygden
och i de flesta övriga industrier socialdemokratin fortfarande skulle
vara förhärskande. Sannolikt komma kommunisterna att sluka upp
största delen av de representanter som deras medlöpare eventuellt
lyckas få valda.
Att riksdagsarbetet inom den församling som framkommer genom
valet icke blir detsamma som förut är givet, liksom att de nya grupperna komma att debutera med allsköns demonstrationer och annat
rabalder. Får emellertid riksdagen arbeta utan yttre inblandning kan
man hoppas att den nya vänstern liksom tidigare kommunistgruppen samt ytterlighetselementen på högersidan småningom komma
att underkasta sig parlamentets bestående regler och vanor och
kanske efter icke sa många år inlemmas som ett icke enbart besvä-
rande element i den finländska politiken. Men att en annan utvecklingslinje för ögonblicket ter sig såsom mera trolig måste efter minister Youris dunkla men olycksbådande radiotal tyvärr konstateras.
I detta drogas slutsatser om Yaltaöverenskommelsen, som föga rimma
med kommuniken och stormaktsstatsmännens kommenterande tal.
Konsulterna och stats- När frågan om hyresbidrag till de strejkande
rådsansvarigheten. metallarbetarna behandlades i konseljen,
uppmärksammades det, att till de socialdemokratiska statsråden slöto
sig utrikesministern och konsultativa statsrådet Quensel. Ingen förundrar sig över att exc. Giinther i denna för hans arbetsuppgifter
främmande fråga avstår från att hävda en från den föredragande
(statsrådet Erlander) avvikande mening. Samma skäl kan dock ett
konsultativt statsråd inte åberopa. Det är obekant, om statsrådet
Quensel delat de socialdemokratiska eller borgerliga statsrådens mening. Det har dock sagts att han som konsult inte ansett sig vilja till
statsrådsprotokollet tillkännage någon från konseljbeslutet skiljaktig
uppfattning. Enär hyresbidragsfrågan rörde ett rättsproblem, ligger
redan däri en särskild anledning för ett som juridisk expert utnämnt
statsråd att inte dekapitera sig. Oavsett detta är det för statsrådsansvarets konstitutionella utformning ohållbart, om statsråd av nyss
anförda motiv underordnar sin egen mening majoritetens. Fatta
juristkonsulterna sin ställning som om de inte vore konungens rådgivare utan stode utanför ansvarighetsreglerna och blott hade att
verka som expertbiträden, kräver följdriktigheten att de göras till
rådgivare åt statsrådet utan statsråds ställning, rang och ansvar.
150
• r
’ .
E. H.
./
Den 18 mars 1945.
Bokproduk- 1944 slår som bokår alla föregående rekord. Normala
tionen 194!. år före kriget var bokproduktionen uppe i 2,700-3,000
böcker per år. Den högsta siffra före 1944 har 1942 att uppvisa med
ungefär 3,475 böcker. Enligt en av redaktör Yngve Hedvall gjord beräkning i Svensk bokhandelstidning torde antalet böcker, utkomna
1944, belöpa sig på omkring 4,000. Hedvall framhåller att läslusten hos
svenska folket visserligen stigit, men han frågar sig om detta skett
i samma mån som produktionen ökats. Med rätta ifrågasätter Hedvall, om det för komman_de år, om vars ekonomiska utveckling vi
ingenting veta, icke kunde vara skäl att söka åstadkomma en viss
begränsning.
Den ökade läslusten hos folkets stora massa är ingen isolerad svensk
företeelse. Särskilt i England har den länge gjort sig märkbar. I
detta land med dess mycket mera på djupet gående nationella och
kulturella tradition än i vårt land, där den kulturella fernissan ofta
är mycket tunn, har man också gjort mycket mera för att tillmötesgå
och leda in på riktiga banor folkets bildningstörst och läslust. Bland
annat har man från förlagshåll tagit föredömliga steg för att den
stora allmänheten, utan alltför stora ekonomiska uppoffringar, skall
få tillgång till den nationella litteraturen; billiga folkupplagor av
nästan alla engelska klassiker finnas sålunda att tillgå, och även
de nyare författarna finnas ofta tillgängliga i prisbilliga, goda upplagor. Vi ha till allt detta endast en löftesrik början, såsom tidigare framhållits i denna tidskrift. Ett påtagligt vittnesbörd om den
engelska bokens demokratisering utgör den under slutet av förra
året företagna omdaningen av den tidigare existerande National
book council till National book league. Namnförändringen säger tillräckligt: i stället för att som tidigare huvudsakligen ha varit en
sammanslutning av författare, bokförläggare och bokhandlare skall
den nu omfatta alla bokens vänner i landet, vilket också vederbörligen framhölls av sällskapets president, författaren John Masefield,
på sista årsmötet. Det vore kanske något för vårt land att tänka på
att bilda en liknande sammanslutning. Säkerligen skulle båda parterna, bokproducenten och publiken – åtskilligt har härutinnan
gjorts genom Bokens dag på skilda håll i vårt land – vinna på en
närmare kontakt med varandra; en och annan fördom kunde må-
hända undanröjas, på förlags- och författarhåll den olycksaliga benägenheten att underskatta läsarnas smak och intelligens. Slagord
som »sådant läser inte folk», »folk vill ha lätta saker» är kanske i
längden en dålig slagruta för en bokproduktion, som vill vara mera
än blott affär (affär måste den ju vara och inte välgörenhet, det
förstår också det stora flertalet läsare).
136
r
(
~
.•–”
Dagens frågor
Den ökade efterfrågan på böcker är som sagt en internationell
företeelse, men säkert ingen övergående kristidsföreteelse. I själva
verket sammanhänger den på det intimaste med den allmänna höjningen av levnadsstandarden. Arbetstiden har förkortats över lag
för de kroppsarbetande klasserna (om man kanske undantar vissa
kategorier på landsbygden, som i det fallet befinna sig en hästlängd
på efterkälken). Problemet är nu inte längre att få några njuggt tilltagna stunder från arbetet till förströelse och underhållning, utan
att fylla fritiden med sysselsättning av värdigt innehåll; särskilt
för ungdomens vidkommande är det ett högst trängande problem.
Bara en sådan åtgärd som lagstadgad arbetstid och semester för hembiträden måste i någon mån återverka på de senaste årens bokförsäljningssiffror. Åven den förbättrade ekonomiska ställningen hos
stora skikt av vårt folk har givit boken ett större rum i dess liv.
Medan förr bokförrådet hos den fattigare befolkningen inskränkte
sig till almanackan, psalmboken, katekesen och bibeln, i nu nämnd
ordning (>>till bondfolket tränger ingen annan skrift än psalmboken,
katekesen och någon gång bibeln)), skrev Almquist 1838 i Svenska
fattigdomens betydelse), är den svenska allmänheten av i dag inte
så fullständigt utesluten från den förmån, som boken länge utgjort
för de mera välsituerade klasserna. Sämst ställd är naturligtvis
landsbygdens befolkning: längre arbetstid, lägre arbetsförtjänst, avstånd från bokhandel m. m. samt en av allt detta verkad håglöshet
lägger alltjämt hinder i vägen för bokens utträngande i den yttersta
periferien. Och dock kan den som gör sig besväret att något närmare studera förhållandena även här notera vissa terrängvinster
för boken. De stora bildningsförbunden ha här utfört en välbehövlig och fruktbar beredning av marken. Icke sällan träffas, ofta tack
vare just dessa organisationer, långt ute på landsbygden människor
med förvånansvärt djupa och grundliga intressen och studier: en
småländsk lanthandlare av något äldre skola kan imponera på en
akademiker (och de bruka som bekant inte i första taget låta imponera på sig) med att grundligt kunna Tegner, en ung lantbrukare
har genom studiet av Viktor Rydberg skolats till en självständig
bedömare av förhållandena med den blitt oppositionella läggning,
Rydberglärjungarna gärna ha fått. Dylika erfarenheter äro något
ägnade att dämpa den vanliga klagolåten- i mycket väl befogadatt svensk tradition och svensk litteratur inte trängt långt ut eller
gått djupt ned. Vi ha naturligtvis ännu långt, tills de stora svenska
klassikerna bli allmän egendom, som Shakespeare blivit det i England och Goethe och Schiller i Tyskland (före kriget förstås) ’— Strindberg var kanske på väg att bli det för arbetarungdomen en gång,
men därav lär ingenting ha blivit, och detta var kanske för resten
inte uteslutande arbetarungdomens fel. Den ökade läslusten i vårt land
är kanske ett löftesrikt tecken, att vi äro på väg till en breddning av
den nationella bildningen. Det hör med till begynnelsestadiet, att så
mycket obetydligt, trivialt, smaklöst kommer med; med större läsvana brukar dess bättre hos de flesta följa förmågan att välja och
vraka, att skilja agnarna från vetet.
137
.\. :& …[~…~—-. ,.,;… :W-·”·•’,::. -~r…. ~
…4, .
Jlf”,f.-~~~.,..··_< ; ::1. :”·
r•-;
’-..; ….
Dagens frågor
År nu boken på frammarsch i ett land som England och de neutrala
länderna – vad som här sagts uppges också gälla t. ex. Schweiz –
i vilka länder ingen eller i varje fall högst obetydlig censur rått,
så kommer med all sannolikhet efterfrågan på böcker efter kriget
i de diktatoriskt styrda och de ockuperade länderna att bli enorm.
Det mesta av det som läsarna i dessa länder bjudits under kriget,
måste stå dem tjockt upp i halsen. Följaktligen måste efterfrågan
på annan läsning framkalla en bokproduktion av oanad omfattning,
när bojorna en gång falla och litteraturen blir fri, naturligtvis förutsatt att de ekonomiska förhållandena möjliggöra det.
Vad det gångna årets bokproduktion beträffar kan man konstatera
vissa skillnader från förra året. Mest iögonfallande är kanske att
krigsböckerna alldeles tycks saknas; under alla omständigheter har
ingen väckt tillnärmelsevis den uppmärksamhet som ett par dylika
i fjol. Det är uppenbart att krigströttheten återverkat även här.
En annan anmärkningsvärd företeelse är konstlitteraturens renässans: icke mindre än tre stora, vackert utstyrda konsthistorier äro
under utgivning: Andreas Lindbloms Sveriges konsthistoria, Henrik
Cornelis Svenska konstens historia och Gregor Paulssons Konstens
världshistoria. Stort intresse tilldrog sig också Svensk konstkrönika
under 100 år, ett .skickligt gjort och tekniskt fulländat illustrerat
urval av den svenska konsten under ett sekel, samt Svante Svärdströms Dalmålningar. Det är uppenbart, att det delvis av andra
skäl uppflammande intresset för svensk konst också motsvaras av
ett ganska utbrett intresse för konsthistoriens teoretiska studium.
Inom övriga ämnesgrupper lägger man märke till den brett anlagda
Psykologisk-pedagogisk uppslagsbok och den Svenska arbetarklassens historia, av vilket senare två rikt illustrerade band utkommit
om Arbetaren i helg och söcken; priset är så lågt, att en massavsättning säkerligen är garanterad. På det teologiska området är det av
Diakonistyrelsen startade nya kommentarverket Tolkning av Nya
Testamentet det förnämsta alstret av årets bokproduktion. I detta
får den nya bibel- och kyrkasynen för första gången sitt samlade
vetenskapliga uttryck, och arbetet torde därför säkerligen bli både
mycket läst och diskuterat och komma att få ett djupgående inflytande på den religiösa allmänbildningen och åskådningen i vårt land.
Man har överhuvud det intrycket, att den teologiska forskningen för
närvarande är så livlig i vårt land och ligger på en sådan nivå, att
utlandet i det fallet har mycket litet att giva oss, närmast naturligtvis en följd av kriget, som i stor utsträckning lamslagit det teologiska arbetet utomlands. Några teologiska översättningar av betydenhet ingår därför inte i den svenska bokförteckningen 1944.
För den svenska romanen har rektor Ehnmark redogjort i föregående nummer av denna tidskrift. Vad som i största allmänhet
faller i ögonen beträffande skönlitteraturen i övrigt är den engelskamerikanska litteraturens överväldigande dominans under 1944. På
ungefär ·ett 250-tal svenska originalromaner kommer ett 150-tal
engelska översättningar. Tysk skönlitteratur lyser nästan fullständigt med sin frånvaro, och översättningar från andra språk äro av
138
·,
.l
Dagens frågor
lätt förklarliga skäl fåtaliga. Inom översättningslitteraturen kan
man icke notera någon större succe; däremot nådde Alice Lyttkens,
liksom med sin bok föregående år, nu med sin Längtans blå blomma
upp till ett imponerande antal upplagor. I allmänhet torde man kunna
konstatera, att både översättnings- och originallitteraturen rönt uppskattning främst i egenskap av underhållning. Ideromanerna uppskattas tydligen ännu inte av det stora flertalet svenska läsare.
Den svenska boken har onekligen kommit i ett nytt skede. Boken
är på frammarsch, och Sverige tydligen ett framtidsland för den,
»ett nybyggarland med stora möjligheter», som Georg Svensson nyligen talade om i Bonniers Litterära magasin. Bror Olsson.
statskunskap Jubileer ha sin betydelse. De kunna ge anledning till
från Uppsala. återblick, samling och ny kraftansats.
statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, rikets äldsta »fackförening» för ämnet statskunskap, firade i slutet av förra året 25-årsminnet av sin tillblivelse med en bankett, ett föredrag av Axel Brusewitz – professor skytteanus och ex officio föreningens ordförande –
samt sist men inte minst en monumental festskrift. Dessa fakta ha
otvivelaktigt mer än ett internt eller privat intresse, och några observanda i anslutning till minnesdagen och därav föranledda livsyttringar äro därför på sin plats.
Brusewitz’ föredrag, som då detta skrives, just publicerats i statsvetenskaplig Tidskrifts första häfte för år 1945, gav en magistral
men delvis- beträffandeKjellen-något subjektiv skildring av den
nuvarande lärofaderns frejdade företrädare från och med W. E. Svedelius till och med Rudolf Kjellen, och lämnade redan därigenom
en del av svaret på den inte alltid lätta frågan: vad menas med statskunskap~
Andra och väl så aktuella svar inhämtas i den nämnda festskriften,
nämligen i form dels av uppsatser av föreningens medlemmar, elever
till Kjellen och Brusewitz eller bådadera, dels av förteckningar, över
gradualavhandlingar i ämnet statskunskap vid svenska universitet
och högskolor under åren 1843-1944 samt över föredrag och diskussioner i statsvetenskapliga föreningen i Uppsala. Slutligen kan tilläggas att på den nämnda volymens baksida återfinnes den sedvanliga
listan: »Skrifter utgivna av statsvetenskapliga föreningen i Uppsala
genom Axel Brusewitz.» Av dess numera 20 boktitlar utgöra 18 (två
festskrifter giva därvid ingen ledning) likaledes ett viktigt bidrag
till förståelsen av vad svensk statskunskap för närvarande är.
I festskriften äro 22 författare representerade. Ämnena äro av de
mest skilda slag. Av de bidrag som behandla den svenska författningens utveckling återger det första kronprins Gustavs, sedermera konung Gustav III:s, utkast till regeringsform av år 1768; det
till tiden sista gäller den s. k. krisuppgörelsen eller »kohandeln» på
våren 1933. Emellan dessa båda poler möter man bland annat en epokgörande utredning av partiförhållandena på riddarhuset vid 1840 års
riksdag, en framställning av 1880 års ministerkris, en grundlig och
139
··,,
<··: ;
-~-~-·’-.- .~-~~
Dagens frågor
intresseväckande skildring av första kammarens rekrytering under
Christian Lundebergs förfarna ledning och en kort men mycket sensationell skildring, från november 1918, om den svenska författningsrevisionens bakgrund och förspel, med andra ord om den revolution
som inte blev av.
Vidare förekomma några uppsatser om utländsk statskunskap, likaledes rörande vitt skilda tider och ting. Bland dem må särskilt nämnas en frukt av Brusewitz på 1930-talet påbörjade, intensiva och lyckliga samlande av life-and-letters-litteratur: »Palmerston blir premiärminister.» Detta högst förtjänstfulla opus utgör ett vackert tillskott till den engelska parlamentarismens historia, värdigt anslutande sig till de många, för engelsmännen själva förmodligen alldeles
okända, som svenska vetenskapsmän under årens lopp levererat.
De alldeles aktuella bidragen äro ingalunda få. Flera av dem antyda eller utlova fortsatt forskning i delvis mycket omstridda resp.
dunkla frågor. En behandlar sålunda vårt statsskicks utveckling under krigsåren ’—- vilken här tagits upp till en preliminär, mycket journalistisk behandling – en annan den stora, numerärt ökande och socialt sjunkande »medelklassen» och dess politiska indelning, en tredje
slutligen skisserar några av de väldiga problem, som här inrymmas
under rubriken »Folkrörelser och intresseorganisationer». Den svenska statskunskapen har tydligen en öppen famn. Intet politiskt
är den främmande, förefaller det, bortsett från att allt det slags
statskunskap som Kjelh’in på sin tid inaugurerade och själv praktiskt
taget ensam företrädde, synes vara komplett avsomnad.
I förteckningen över gradualavhandlingar får man på några sidor
en mycket koncis bild av statskunskapens utveckling under 100 år.
Man urskiljer sålunda utan svårighet hurusom ämnet – som sagt
alltjämt av gradualavhandlingarna att döma- år 1866 med ens övergår från något-jag-vet-inte-vad till politisk vetenskap av praktiskt
taget samma typ som i våra dagar. Vi lämna de första åren därhän
och börja strax före vändpunkten. Under år 1857 utgåvos 7 avhandlingar: om Gryts socken i Södermanland (två stycken), om staden
Östersund, om Kurola socken i Närke, om Uppsala domkyrka och
dess återställande efter branden 1702 samt om befolkningsförhållanden inom Örebro län; alla små häften på 16-20 sidor. Därefter utkommo år 1860 en stadsbeskrivning och en kyrkobeskrivning, den
vidlyftigaste på 18 sidor. Sex år senare ventilerade Philip Leman
(sedermera framstående advokat i Göteborg och ledamot av riksdagens första kammare) en avhandling »Om bildandet av folkrepresentationen i de tre skandinaviska länderna. I. Om bildandet av danska
riksdagen och norska stortinget», vilket omfattade 158 sidor. De därnäst följande handlade om Gustav III:s historia, »särskilt i konstitionellt hänseende», om grunddragen av den tyska statsförfattningens
historia mellan åren 1806 och 1867 samt om den svenske konungens
domsrätt. Två av författarna blevo sedermera mångomtalade män.
E. V. Montan var under en följd av år redaktör för Sveriges då förnämsta tidning, Stockholms Dagblad, och Otto Printzsköld slutade
som riksmarskalk.
140
l l’·–~~~–~———-~~—————-…
Dagens frågor
Därmed är man helt inne på den väg, svensk statskunskap i fortsättningen följt, bortsett från en 1875 utgiven sockenbeskrivning och
en två år senare framlagd rent geografisk avhandling.
Under år 1843-90 voro dissertationerna i Uppsala till antalet 36;
1892-1943 uppgår deras antal till 39. Aret 1892 har här satts som en
gräns; då börjar nämligen den avsevärt mindre strida strömmen av
statsvetenskapliga gradualavhandlingar från Lunds universitet- hittills 19- med David Bergströms »Befolkningsstatistiska studier över
Sveriges härad och städer åren 1811-1880. I. Stockholms och Östergötlands län.» Till en början visar sig statistiken vara den dominerande ämnesriktningen i Lund, men denna tendens försvinner snart.
Det kan tilläggas, att den första avhandlingen från Göteborgs högskola utsändes 1912, och att hela antalet uppgår till 9. Från Stockholms högskola har under åren 1914-42 sammanlagt 3 avhandlingar
emanerat. Under sådana förhållanden kan man med skäl säga, att
Uppsala universitet icke blott med hänsyn till åldern är primus inter
pares när det gäller statskunskapen i Sverige.
Den jubilerande föreningen har under Kjellens och Brusewitz’ ledning väl hävdat de förpliktelser som må anses antydda genom detta
konstaterande. Under de gångna 25 åren ha 117 föredrag och diskussionsinlägg förekommit. Att här uppräkna dem kan ej komma i
fråga. Däremot kan det möjligen ha sitt intresse att notera, hur i
detta fall skilda delar av ämnet statskunskap representerats. En
översikt, tidigare publicerad i statsvetenskaplig tidskrift, visar att
svensk författningshistoria behandlats i 27 föredrag, varav 16 beröra
helt modern tid. Svensk statskunskap i ordets trängre mening samt
aktuell svensk politik har utgjort ämnet för 25 föredrag; för utländsk
statskunskap kan man notera siffran 20, för allmän statslära, politiska ideologier m. m. 11, utländsk aktuell politik och politisk historia
10, de övriga nordiska ländernas (Danmarks, Finlands resp. Norges)
statskunskap 9, allmän och jämförande statskunskap likaledes 9, varjämte likaledes 9 föredrag måst placeras under rubriken »diverse».
Dit höra då exempelvis diskussioner rörande ämnets och undervisningens organisation m. m. dylikt.
Under Brusewitz’ ledning, d. v. s. från och med 1923, har statsvetenskapliga föreningen och statsvetenskapliga seminariet i Uppsala metodiskt utbildats till ett slags forskningscentra!, helt enkelt därigenom
att professorn i Skytteanum lagt sig vinn om att skaffa härför nö-
diga penningmedel och att av den lärosal och det bibliotek, som »finnes i hq.set», skapa åtminstone ett embryo till en statsvetenskaplig
institution. Det skedde på ett tidigt stadium nämligen genom en hänvändelse till Wallenbergska fonden, vår svenska motsvarighet till den
kulturbefruktande Carlbergsfonden i Danmark. Det är en händelse
som ser ut som en tanke, att en av fondens styresmän då anslaget
beviljades var den nyss nämnde riksmarskalken.
Sedermera ha, ofta med stor och tålmodig möda, medel även från
andra håll anskaffats. Resultatet är bland annat den ståtliga skriftserien och en enastående samling avskrifter av brev, dagböcker och
annat dylikt källmaterial till de senaste decenniernas politiska
141
:.o
•··: ,_· ;;r(, ’P·
Dagens frågor
historia. Särskilt har detta material blivit känt genom docenten Arne
Wåhlstrands uppmärksammade avhandling samt bl. a. bidrag i den
nyss nämnda festskriften.
Sist några ord om statskunskaparna (som man i vardagslag säger)
från Uppsala. Vad slags män i staten har det blivit av de forna pojkarna’
Jämförelsevis få av medlemmarna i den jubilerande föreningen
återfinnas på den vanliga civila ämbetsmannabanan. Där dominera
tydligen alltjämt de rena juristerna. Man kan emellertid av forna
statskunskapare från Uppsala anteckna statssekreterare Rosen och
borgmästare Hagström i Uppsala samt dessutom åtskilliga representanter i den nya krisbyråkratien. Den karriär, till vilken statskunskaparna särskilt sökt sig, har varit den diplomatiska. Envoyeerna
Allard i Chungking och Ribbing i Mexico äro gamla föreningsmedlemmar, likaledes utrikesråden von Post och Sohlman, legationsråden
Gisle i London och Dahlman i Washington samt handelsrådet Nylander i Berlin, för att nu endast nämna de främsta.
Till universitet och högskolor ha naturligtvis många bemärkta
medlemmar styrt sin kosa: därom vittna namnen Axel Brusewitz,
Nils Herlitz, Georg Andren, Herbert Tingsten och Erik Fahlbeck samt
Sven Lindman i Åbo. Hit kan även räknas docent Gunnar Heckscher, till gagnet om också inte namnet chef för Socialinstitutet i
Stockholm. Inom skolvärlden .märkas bland andra rektorerna
Fredrik Johannesson, Lidingö, Georg Landberg, Fjellstedtska skolan
i Uppsala, och Ragnar Lund, Kooperativa förbundet, fil. dr John
Lindgren, Brunnsvik, lektorerna Gunnar Hesslen, Göteborg, Nils
Forssell och Edvard Thermrenius, Stockholm, Ragnar Simonsson,
Sigtuna, Erik Arrhen, Uddevalla, m. fl. I den högre politiken ha verkat, utom Kjellen själv och den för några år sedan bortgångne C. A.
Reuterskiöld, statsrådet Andren, professor Herlitz samt på senare tid
doktor Ivar Öman, docent Elis Håstad, lektor Arrhen och direktör
Gunnar Ljungquist. Bland dem som ej nått ledamotskap i riksdagen
kunna nämnas högerns andre vice ordförande direktör Jarl Hjalmarson, godsägaren och landstingsmannen fil. lic. Ferdinand Nilsson, i
många år en av de flitigaste talarna på föreningens sammanträden,
och hans efterträdare som bondeförbundets partisekreterare fil. lic.
K. Lindegren samt sist fil. lic. Per Engdahl. (Bland doktoranderna
från tiden omedelbart före föreningens bildande kunna nämnas de
kända politikerna Ivar Anderson, Arne Forssell, Knut Petersson och
Riitger Essen.)
Till pressen har en lång rad av Kjellens och Brusewitz’ lärjungar
funnit vägen: fil. doktorerna Leif Kihlberg, Dagens Nyheter, Hans
Cavalli, på sin tid huvudredaktör för Sydsvenska Dagbladet Snällposten, Ivar Öman, förr i Nya Dagligt Allehanda och nu borgarråd
i Stockholm, H. K. Rönblom, Västernorrlands Allehanda, och K. G.
Boli:mder, Svenska Dagbladet, samt redaktörerna Anders Y. Pers,
Anton Erman, bröderna Stellan och Staffan Rosen, Birger Beckman,
Lennart Hartmanu och Kjell Collin. Å ven affärsvärlden tycks ha haft
bruk av statsvetenskapligt utbildade personer. Här kunna nämnas di- 142
-,
\’ . _.
… –
Dagens frågor
rektörerna fil. dr Erik Kempe, Bertil Kugelberg, Anders Hedberg,
Hugo von Rosen, jur. dr Erik Broms och K. E. Gillberg. Åtminstone
en av föreningens i början mest livaktiga medlemmar har övergått
till den prästerliga banan, nämligen den kände komministern i Sandviken, fil. lic. Per Uno Bolinder.
Sist och slutligen bör nämnas, att återväxten – både absolut och
relativt taget – veterligen är mycket god. Med anspråk på trovärdighet förklaras, att under närmaste år bortät ett halvt dussin disputationer kunna väntas. Än lever statskunskapen i Uppsala med ett
rikt liv.
De nya franska partierna Den konstitutionella reformrörelsen i daoch 1875 års konstitution. gens Frankrike är i själva verket endast
en fortsättning på den offensiv mot 1875 års statsförfattning, som
började redan vid konstitutionens promulgering. Debatten har företrädesvis gällt det ej blott i Frankrike utan även i andra europeiska
demokratier svårlösta problemet: »la stabilite de l’Executif», regeringsmaktens stabilitet under en parlamentarisk regim.
Det är ju helt naturligt, att denna fråga ånyo tagits upp till diskussion, sedan general de Gaulle i Paris utbringat ett leve för »den
fjärde republiken» och därmed givit signalen till en ny attack mot
1875 år konstitution.
Att 1875 år konstitution inte är ofelbar, har ingen förnekat, men att
såsom monarkisterna (Charles Maurras et cousortes) göra denna statsförfattning »ansvarig·» för det militära sammanbrottet 1940 är löjligt.
Den franska krigsvetenskapen har fastslagit, att nederlaget mest förorsakades av den monarkisterna närstående general Gamelins felaktiga taktik och armens brist på moderna stridsvagnar och bombplan.
Om materialbristen var en följd av ett politiskt »låt-gå-system», är
omtvistat. Systemet och konstitutionen är i varje fall inte samma
sak. Den politiska kris, som Frankrike genomgick under mellankrigstiden, särskilt på 1930-talet, var för övrigt inte konstitutionell, framhåller professor Mirkine Guetzevitch i sin analys »Le probleme de
la stabilite gouvernementale». Enligt Guetzevitch var denna kris inte
ett typiskt franskt fenomen. Han påvisar, att de parlamentariska
kriserna i andra europeiska demokratier under 1920- och 30-talen hade
precis samma orsaker som den franska krisen.
Det sätt, varpå den franska parlamentarismen funktionerat under
tredje republiken, har ofta föranlett skarpa och befogade anmärkningar. Men dessa anmärkningar, som konstitutionens vedersakare
citerat, drabba icke så mycket statsförfattningen som den praxis, som
utbildats vid sidan av konstitutionen och i flera fall i rak strid mot
dess principer. Den engelska parlamentarismens juridiska struktur
är nästan densamma som den franska parlamentarismens, men det
är den praktiska tillämpningen, som markerar skillnaden mellan
engelsk och fransk parlamentarism.
I likhet med den berömde historikern Jacques Bainville framhåller
Guetzevitch, att för den kritiske granskaren är tredje republikens
politiska historia vida mer instruktiv än dess konstitutionella. Men
11- 4Gl4R Svensk Tidskrift 1.945 143
– – – – ” -””_____
·’
Dagens frågor
även kritici måste tillstå, att det också finns lysande sidor i tredje
republikens annaler. Tredje republiken var ett sant uttryck för det
franska folkets väsen. Den accepterades av en överväldigande majoritet. Den franska folkmajoriteten har städse varit republikansk,
en republikanism med en mångfald nyanser. Men det har alltid existerat en liten minoritet, vars mer eller mindre intelligenta aktivitet
åsyftat republikens störtande. Det är ett faktum, att den tredje republiken ständigt varit pa defensiven, i kamp mot monarkisterna,
t. ex. bonlangismen och Panama på 1880-talet samt under åren kring
sekelskiftet »l’Affaire» (Dreyfusaffären) och striden mellan staten
och kyrkan. Tredje republiken fortsatte att »leva farligt» under ministären Waldeck-Rousseau, och till och med vid mobiliseringen i
slutet av juli 1914 attackerades den av monarkisterna (mordet på
J aures). Å ven under mellankrigstiden var republiken på defensiven,
än mot monarkisterna Dandet och Maurras, än mot Moskvas franska
agenter och efter hitlerismens triumf 1933 mot en klick Parisnazister,
stimulerade av Gustave Herves vivat-rop för Hitler i »La Victoire».
»Hur kan ni, som länge pläderat för socialdemokratien och den
marxistiska etatismen, beundra hitlerismenh frågade en Parisjournalis M. Herve. »Men ser ni då inte likheten~ Det är bara etiketten,
som skiljer», replikerade Herve och tillade: »Hitlers antisemitism är
endast till för att dölja likheten.» Hade han inte rätt~
•
Liksom den debatt, som föregick franska revolutionen, inleddes
med abbe Sieyes’ skrift: »Vad är det tredje ståndet~», så har författningsdiskussionen i våra dagars Frankrike fått en solid basis i
Emile Girands magistrala verk »La crise de la demoeratie et le renforcement du pouvoir executif».
»Qu’est-ce que le regime parlementaire~» frågar Giraud. Kontentan av hans utförliga svar är följande: Den parlamentariska regimen är en etapp på vägen mot en chimär, den idealiska demokratien.
Men målet, även om det är oupphinneligt, rättfärdigar den parlamentariska regimen, och endast den är en verklig demokrat, som
förhjälper regimen till att bli ett instrument, ej för ett parti och för
realiseringen av dess doktriner, utan för en politik som sätter sitt
mål i det praktiska, d. v. s. en politik som respekterar den enskilda
äganderättens predominans och individens ekonomiska frihet. 1700-
talets fransmän kände inte ordet »socialisering», men l’ancien regime’s ekonomiska politik var faktiskt ingenting annat än en successiv socialisering; staten (då= kungen, adeln och kyrkan) skulle ha
allt och kontrollera allt. Det var bl. a. mot denna etatism, som nonchalerade borgarens, företagarens, bondens och arbetarens rätt, deras rätt att äga och besitta, rätt till initiativ och att .utveckla ett
företag under fri tävlan, som franska folket revolterade 1789. Må de
besinna detta, som nu vilja återinföra det ekonomiska statsväldet. De
citera och ståta ofta med franska revolutionens principer, men de
bryta mot dem, om de med socialisering vilja beröva fransmännen,
144
. :
’
Dagens frågor
vad de tillkämpade sig för 150 år sedan. Den av revolutionen lancerade parlamentariska regimen skapade och värnade medborgarens
ekonomiska frihet. Revolutionsparlamentets näringspolitiska paroll
var: Front mot etatismen! Denna politik var inte blott ett uttryck
för det konstitutiva i fransk folkkaraktär, sunt förnuft, ekonomisk
individualism och största möjliga frihet; den harmonierade också
med de lagar, som styra det ekonomiska livet.
Den parlamentariska regimen är, vad man gör den till, framhåller
Giraud. Den kan bli till gagn eller skada för land och folk. Dess
grandeur eller misere beror inte så mycket på statsförfattningen utan
fastmer på folkombudens intellektuella och moraliska kvalifikationer.
Efter dessa reflexioner, som tydligen animerat författningsdebatten inom de politiska partierna och inlett kampanjen för de kommande valen tilll’Assemblee Constituante, vars arbetsuppgifter ·den nu
samlade l’Assemblee Consultative skall förbereda, analyserar Girand
stabiliseringsproblemet.
»L’Executif fralll;lais 1875-1940 n’etait ni fort ni stable», fastslår
Giraud. Det var tredje republikens stora svaghet. Raymond Poincare ville eliminera denna defekt genom en partiell revision av 1875
års konstitution. I artikeln angående deputeradekammarens upplösning stadgas, att regeringen ej kan upplösa kammaren utan senatens samtycke. Poincare yrkade, att senatens vetorätt skulle upphävas. På så sätt skulle en ministär kunna dekretera kammarens
upplösning »a l’anglaise»; den franska parlamentarismen skulle genom den av Poincare föreslagna reformen i upplösningsfrågan
bringas i överensstämmelse med den engelska. Girand har gjort
Poincares yrkande till sitt under framhållande av ett dylikt upplösningsförfarandes lyckliga konsekvenser för den engelska parlamentarismen. Det har i England förlänat regeringen ökad stabilitet.
Blotta hotet om upplösning har hejdat mer än en korridorkonspiration i underhuset.
I några europeiska stater med parlamentarisk regim försökte man
under mellankrigstiden »rationalisera» regeringsmakten; man trodde,
att enbart konstitutionens juridiska struktur skulle garantera stabiliteten. Men det visade sig vara en falsk tro. Regeringens stabilitet under en parlamentarisk regim säkerställes inte med paragrafer;
stabiliteten är uteslutande ett politiskt problem, ej ett juridiskt. Utan
en stabil majoritet eller majoritetskoalition ingen stabil regering.
Upplösningshotet kan inte garantera stabiliteten, men det kan gardera regeringen mot okynnesdemonstrationer. Delvis tack vare upplösningsförfarandets snabbhet i England har där en regerings medellivslängd under de senaste sjuttio åren varit något mer än 3 år, medan däremot en fransk ministärs medellivslängd 1875-1938 endast
var cirka 8 månader. Men blir Poincares förslag, att regeringen skall
kunna upplösa deputeradekammaren utan senatens hörande, realiserat, är det verkligen troligt, att den franska regeringsmakten skulle
få samma hållfasthet som den engelska~ Frågetecknet är motiverat.
Marianne har inte John Bulls flegma. De psykologiska faktorerna
determinera i ej ringa grad ifrågavarande problem.
• 145
. :.·:..
·”
Dagens frågor
Förf. nämnde nyss, att Girands ovan citerade avhandling om demokratien och regeringsmakten animerat författningsdebatten inom
de politiska partierna.
Vilka äro dessa partier~ Enligt vad förf. inhämtat, ha i januari
följande partier konstituerats. Högern: Federation Republicaine;
Centern: Alliance Democratique, Parti Republicain Radical et Radical-Socialiste; Vänstern: .Mouvement Republicain Populaire, Parti
Socialiste, Mouvement de la Resistance, Parti Communiste.
Federation Republicaine dirigeras av Louis Marin, en av den moderata falangens protagonister i förkrigstidens deputeradekammare
och numera minister utan portfölj i de Gaulle-ministären. Partiets
program är klart och koncist. Den franska högern hävdar den franska revolutionens ekonomiska principer gent emot socialisternas och
kommunisternas socialiseringsprojekt samt värnar 1875 års konstitution och den franska parlamentarismens fundament, tvåkammarsystemet. Konstitutionen anses visserligen inte vara perfekt – vilken statsförfattning är det~ – men den är i varje fall inte dålig.
Tillämpas konstitutionen med klokhet och ansvarskänsla, kan den,
heter det i manifestet, än en gång bli grundvalen för ett konstruktivt och fosterlandsgagnande pralamentariskt arbete.
Alliance Democratique, vars presidium utgöres av M. Honnorat,
f. d. minister och senator, M. Jacquinot, marinminister, och den framstående Parisadvokaten Jacques Charpentier, slår liks01iJ. Federation
Republicaine vakt kring den enskilda äganderätten och det privata
initiativet. Partiet vill driva en praktisk socialpolitik. I författningsfrågan är partiets hållning evolutionär, d. v. s. partiet vill ej rubba
den tredje republikens statsrättsliga underlag, men författningen bör
i vissa delar. reformeras.
Parti Republicain Radical et Radical-Socialiste, som under de senaste fyrtio åren haft en dominerande position i franska parlamentet, och vars främste politiker voro Waldeck-Rousseau, Paul Painleve (den frejdade matematikern) och Edouard Herriot, har publicerat ett manifest, som är ett mästerverk av smartuess och parlamentarisk taktik. I en punkt är emellertid partiets ståndpunkt klart
preciserad: attentat mot den enskilda äganderätten och privatinitiativet kommer ej att tolereras. Det vore ett brott mot 1789 års prineiper. Vad författningsfrågan beträffar, torde de många och eleganta frasernas mening vara den: under tredje republiken vunno
radikalerna sina största segrar och därför vilja de behålla den, men
konstitutionen behöver angliseras (se det föreg. om Poincares reformprojekt aug. deputeradekammarens upplösning). I intet partimanifest förnimmer man så vingsuset av den franska kulturens genius som i radikalernas. Det är en syntes av girondistisk idealism
och jakobinsk taktik. Herriotär ju i ett tyskt fängelse, men jag känner
igen hans stil. Det är den gamle, evigt unge Herriot, sådan jag minns
honom från deputeradekammarens stora dagar -på en gång Vergniaud och Danton.
Parti Socialiste har genom sin exekutivkommitte publicerat »ett
upprop till franska folket». Med sympatisk uppriktighet – men hur
146
. r
’
”.~-
,,·~~~~———-~————·
Dagens frågor
naiv ur taktisk synpunkt – har kommitten inledningsvis ifrågasatt
den privata äganderättens berättigande (man har tagit fram ur historiens museum den mögel- och naftalindoftande frasen »egendom är
stöld»), trots att den enskilda äganderätten högtidligen proklamerades
den 4 augusti 1789. En röst för socialistpartiet vid valen till l’Assemblee Constituante blir alltså en röst mot en av Revolutionens kardinalprinciper! Något konkret förslag beträffande regeringsmaktens
stabilitet förekommer inte i soeialistmanifestet. Den märkligaste
punkten är senatens remplacering av »Le Conseil Consultatif», bestående av faekmän från det praktiska livets olika områden, men
utan beslutanderätt, som endast tillkommer deputeradekammaren.
Skulle mot förmodan detta projekt accepteras, gör Nationalkonventet
sin rentre i Paris.
Det torde också bli följden, om kommunisterna skulle lyckas genomdriva sitt författningsförslag. Deras manifest är formellt och
taktiskt bättre än soeialisternas. Manifestet utlovar fransmännen alla
möjliga förmåner, »under förutsättning att de inte uppföra sig som
republikens fiender». Denna fras har en obehaglig likhet med den
passus i det tal av Robespierre, som inledde skräckväldet.
Mellan socialisterna och kommunisterna stå Mauvement Republieain Populaire och Mauvement de la Resistance», bildade av ockupationstidens kamporganisationer. Några fraktioner sympatisera
med soeialisterna, andra med kommunisterna. Deras organ är Paristidningen »Combat», vars konstitutionella reformprojekt kan sammanfattas i följande punkter: l) Ett misstroendevotum mot ministären är ej giltigt, såvida det inte beslutats av både deputeradekammaren och senaten. (Enligt 1875 års konstitution, som ännu är i kraft,
kan som bekant en av kamrarna fatta beslut om misstroendevotum.)
2) Republikens president skall ej väljas av parlamentet utan av les
Conseils Generaux; alla utrikesärenden skola utan regeringens och
parlamentets hörande handläggas oeh avgöras av republikens president. – Medan den första punkten ej föranlett någon nämnvärd kritik, har däremot punkt 2, i vad den avser utrikespolitiken, av lätt
insedda skäl förkastats av både statsrättsexperter och ledande parlamentariker. »Combat» vill även på andra områden utvidga presidentens maktbefogenhet. Men mycket tyder på, att framtidens president
blir, vad det förgångnas var – en dekoration. Om det är något, som
fransmännen avsky, så är det statschefsregemente.
Jean Gay.
Valet i Vid pressläggningen inlöpa resultaten från de finska valen
Finland. den 17-18 mars. Bland de röstande visade sig de borgerliga
fortfarande i majoritet, låt vara mycket knapp, men enligt den preliminära mandatfördelningen få de två arbetarblocken 102 av riksdagens 200 mandat, därav 52 för socialdemokraterna och inte mindre
än 50 för »folkdemokraterna>>. Samlingspartiet gick något framåt,
medan svenska folkpartiet förlorade 2 platser (nu 16) oeh agrarpartiet
förlorade ett 10-tal.
147
..~ ,.
. …..___ —-…:!:..____~’._ ·- …
Dagens frågor
Kort före valet mottog Svensk Tidskrift en orientering över det
inrikespolitiska läget, vilken även efteråt är belysande.
Främst gäller frågan huruvida valen komma att förrättas helt i
den anda och på det sätt som Finlands statsförfattning forutsätter.
Kan man frukta inblandning från den interallierade kontrollkommissionens. sida~ Då regeringen uppmanade några av den tidigare regimens mest framträdande. personer att draga sig tillbaka från det
parlamentariska livet, skedde detta icke efter yttre påtryckning, men
väl av hänsyn till de återverkningar dessa personers inval i riksdagen kunnat få. Man kan diskutera huruvida regeringens steg
överensstämde med parlamentarismens och demokratins principer;
i t. ex. det engelska parlamentet har man icke fruktat representanter för riktningar helt främmande för den rådande regimen, men när
ifrågavarande personer icke själva insågo att de gjort sitt land den
största tjänsten med att hålla sig borta från det politiska livet, blev
regeringen tvungen ingripa. Åtminstone tillsvidare måste man utgå
ifrån att riksdagsvalen komma att hållas utan yttre påtryckning.
Vad det inre politiska spelet vidkommer skiljer sig dessa val på
borgerligt håll icke mycket från vanliga fredstidsvaL
IKL, som hyllade rent fascistiska och nazistiska ideal, faller bort.
Detta parti har icke spelat någon politisk roll sedan dess första
framträdande i början på 1930-talet. Som en arvtagare till Lapporörelsen representerade IKL storfinskhet, anti-demokrati och framför allt anti-socialism i, som man tänkt sig, en ny finsk och fosterländsk form. IKL:s riksdagsgrupp har emellertid småningom smält
samman, och riksdagsmännen personligen ha anpassat sig efter det
parlamentariska livets krav på saklighet och moderation. största
delen av IKL:s väljare flytta väl över till samlingspartiet, som därför kan vänta en viss mandatökning.
Agrarpartiet kommer säkerligen att förbli starkt såsom utpräglat
intresse- och klassparti, företrädande i främsta rummet östra och
norra Finlands småbrukare.
Svenskarna skola väl även komma tillbaka i ungefär samma styrka
som förut. I Nyland är en mandatvinst möjlig, men den åländska
valstrejken äventyrar ett mandat i Åboland. Man kan ej nog förvåna sig över att ålänningarnas reaktion mot planen på vissa åländska stödjepunkters erbjudande till Sovjetunionen i utbyte mot Porkala, en förflugen ide som aldrig fick något uttryck i handling, tagit denna form. Det var dock den åländska riksdagsrepresentanten
som fick reda på planen och avslöjade den i parlamentariska kretsar, det var den svenska riksdagsgruppen som omedelbart ställde
sig emot hela iden, och den svenska representanten i regeringen som
bekämpade planens realiserande. Nu blir Åland utan representant
i riksdagen. Hade icke erfarenheterna från de hektiska dagarna då
stilleståndsvillkoren behandlades av den finländska statsmakten snarare bort mana till en kraftprestation för det åländska mandatets
skyddande! Detsamma hade bevakandet av ålänningarnas många
andra specialintressen fordrat.
I valstriden på borgerligt håll är det knappast att vänta att de
148
·~’ . ./
Dagens frågor
gångna årens inställning till krigs- och utrikespolitiken kommer att
spela någon väsentlig roll, varken så att svenskarna, som varit framsynta och fått rätt, skulle vinna härpå eller de finska borgarna,
som fört en oriktig politik, skulle bliva lidande. Partibundenheten
är i Finland alltför stor för att tillåta mera betydande omkastningar. Likaså kan man förutspå att gränsen mellan de borgerliga
och vänstern ej kommer att förskjutas avsevärt. Sannolikt röstar dock
ungdomen, nio nya årsklasser skola denna gång vara med, i högre
grad än de äldre på vänsterns kandidater och överhuvud gå väl
arbetarna nu i större antal än förut till valurnorna.
Valets stora intresse ligger i själva verket i kampen mellan
socialdemokraterna och »Det demokratiska förbundet för Finlands folk». Socialdemokraterna bestå av både förra Tanner-anhängare och den tidigare socialdemokratiska oppositionen. Vid provvalen ha representanterna för den senare riktningen samlat på-
fallande mycket röster. Det kan antagas att oppositionen som stö-
des av de flesta gamla socialdemokratiska ledarna med Voionmaa,
Reinikainen, Kilpi och Fagerholm i spetsen, kommer att helt dominera den nya riksdagsgruppen och med sig assimilera de förra
Tanner-männen. Mellan de två riktningarna existerar f. ö. icke nå-
gon meningsskiljaktighet i fråga om det nuvarande läget och om
den politik som i framtiden bör följas.
Brokigare är den »folkdemokratiska» samlingen. Den består av
fyra grupper: kommunisterna, sexlingarna, »socialdemokratiska oppositionen» och småbrukarna. Kommunisternas linje är klar. Deras ledare äro biträdande socialministern Leino, Kuusinens dotter Hertta
Kuusinen samt Mauri Ryömä. Sexlingarna, Helo, Viik, Räisänen,
Ampuja, Sundström och Meltti med anhängare, bilda ingen enhetlig grupp. De bindas samman av en gemensam process och gemensamma öden under kriget. Tillsvidare har deras främsta kännetecken varit hämndlystnaden, kravet på repressalier mot de män och den
regim som förorsakat dem så stora lidanden. De kunna knappast
tänkas kapabla till en gemensam konstruktiv politik. En del, som
t. ex. Sundström, står mycket nära kommunisterna, medan t. ex.
Räisänen (»Sasu Punanen») är av rätt så borgerlig typ. »Socialdemokratiska oppositionen» består också den av en rätt så inhomogen
skara, där de flesta ledare hava någon oförrätt från den socialdemokratiska ledningens sida att hämnas. Till denna grupp höra endast
två nuvarande socialdemokratiska riksdagsmän, ministrarna Pekkala
och Svento. Den förre var som finansminister med i regeringen
från vinterkrigets början över krigsutbrottet 1941 ända till sommaren 1942, då han på ett snöpligt sätt fick draga sig tillbaka. Svento
var tidigare ordförande i utrikesutskottet, men ställdes redan före
kriget åt sidan och har ej under kriget spelat någon annan roll än
som författare till censurgodkända utrikespolitiska översikter i det
socialdemokratiska huvudorganet. Gruppens egentliga ledare är den
förre högersocialisten Keto, vilken dock ej kandiderar. Den »socialdemokratiska oppositionen», som ej bör förväxlas med den inom partiet existerande f. d. oppositionen, har utstötts ur det socialdemokra- 149
,,tlrnd
..·,..c.· ·’4.:10 .. ~. ”’·· .liP’ ..-•••.. -~ .
Dagens frågor
tiska partiet sedan dess män ställt upp till val inom ett konkurrerande valförbund. Småbrukarna är en liten revolutionär klick framdriven av en enda person, herr Yliruusi, utan politisk betydelse. De
äro med endast i ett par valkretsar.
Alla dessa grupper framträda inom samma valförbund, men med
rena listor. Då i Finland enmanslistor äro mest brukliga och enligt lag icke mera än två namn få finnas på samma lista, betyder
valförbundet dock en mycket intim valsamverken. Huru mycket
röster detta förbund skall erhålla kan omöjligt förutspås. Det antages att i de större städerna och speciellt inom metallindustrin arbetarna äro starkt kommunistiskt anstrukna, medan på landsbygden
och i de flesta övriga industrier socialdemokratin fortfarande skulle
vara förhärskande. Sannolikt komma kommunisterna att sluka upp
största delen av de representanter som deras medlöpare eventuellt
lyckas få valda.
Att riksdagsarbetet inom den församling som framkommer genom
valet icke blir detsamma som förut är givet, liksom att de nya grupperna komma att debutera med allsköns demonstrationer och annat
rabalder. Får emellertid riksdagen arbeta utan yttre inblandning kan
man hoppas att den nya vänstern liksom tidigare kommunistgruppen samt ytterlighetselementen på högersidan småningom komma
att underkasta sig parlamentets bestående regler och vanor och
kanske efter icke sa många år inlemmas som ett icke enbart besvä-
rande element i den finländska politiken. Men att en annan utvecklingslinje för ögonblicket ter sig såsom mera trolig måste efter minister Youris dunkla men olycksbådande radiotal tyvärr konstateras.
I detta drogas slutsatser om Yaltaöverenskommelsen, som föga rimma
med kommuniken och stormaktsstatsmännens kommenterande tal.
Konsulterna och stats- När frågan om hyresbidrag till de strejkande
rådsansvarigheten. metallarbetarna behandlades i konseljen,
uppmärksammades det, att till de socialdemokratiska statsråden slöto
sig utrikesministern och konsultativa statsrådet Quensel. Ingen förundrar sig över att exc. Giinther i denna för hans arbetsuppgifter
främmande fråga avstår från att hävda en från den föredragande
(statsrådet Erlander) avvikande mening. Samma skäl kan dock ett
konsultativt statsråd inte åberopa. Det är obekant, om statsrådet
Quensel delat de socialdemokratiska eller borgerliga statsrådens mening. Det har dock sagts att han som konsult inte ansett sig vilja till
statsrådsprotokollet tillkännage någon från konseljbeslutet skiljaktig
uppfattning. Enär hyresbidragsfrågan rörde ett rättsproblem, ligger
redan däri en särskild anledning för ett som juridisk expert utnämnt
statsråd att inte dekapitera sig. Oavsett detta är det för statsrådsansvarets konstitutionella utformning ohållbart, om statsråd av nyss
anförda motiv underordnar sin egen mening majoritetens. Fatta
juristkonsulterna sin ställning som om de inte vore konungens rådgivare utan stode utanför ansvarighetsreglerna och blott hade att
verka som expertbiträden, kräver följdriktigheten att de göras till
rådgivare åt statsrådet utan statsråds ställning, rang och ansvar.
150
• r
’ .
E. H.
./