Segrar och besvikelser under 1944
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
—.– ——– —————
SEGRAR OCH BESVIKELSER
UNDER 1944
OM 1944 också inte har medfört det slut på vapenskiftet i Europa,
som mången ännu under hösten väntade sig, har det i alla händelser mänskligt att döma fällt avgörandet om den slutliga utgången
av den stora kraftmätningen. Aret började under intrycket av
den oemotståndliga ryska frammarschen på östfrontens södra del,
och det har bragt en så gott som oavbruten rad av allierade framgångar på skilda krigsskådeplatser, bortsett från en mindre och
snart övergående tysk motstöt på västfronten under årets sista
veckor.
Det var som sagt den ryska frammarschen i Ukraina, som satte
sin prägel på årets början. Den röda armen hade vid nyåret redan
passerat Dnjepr och på sina håll stött fram ända till den ryskpolska gränsen av 1939. Betydande tyska styrkor höllo dock alltjämt stånd inne i den stora Dnjeprbågen under ögonskenlig fara
att bli kringrända. Under årets tre första månader utkämpades
förbittrade strider i västra Ukraina. Tyskarna tvingades så små-
ningom att släppa sitt grepp om Dnjeprbågen och de viktiga gruvorna vid Nikopol och Krivojrog. Den hotande kringränningen
ägde emellertid ej rum, utan de lyckades relativt välbehållna vika
tillbaka över Bug mot Dnjestr. I mitten av mars nådde ryssarna
fram till sistnämnda flod, och Svartahavs-hamnarna Cherson och
-något senare- Odessa återerövrades av dem. I slutet av mars
var den röda armen framme vid Donaus biflod Prut, som före
1918 hade utgjort gräns mellan Ryssland och Rumänien, och något
senare nådde ryska förband även Tjeckoslovakiets forna gräns i
östra Karpaterna. Ungefär i denna linje hejdades emellertid anstormningen. Tyskarna och deras bundsförvanter lyckades t. v.
värja Slovakiet, Ungern och större delen av det rumänska Moldau
med dess hårt ansatta huvudstad J assy.
RtJdan i januari hade ryssarna emellertid gripit till offensiven
även i ett helt annat avsnitt, nämligen i Ingermanland. Enligt vissa
uppgifter lär därmed ha förhållit sig så, att på denna krigsskådel
·- t ~-
-·
Segrar och besvikelser under 1944
plats sedan länge de facto hade rått vapenvila med rätt omfattande förbrödring mellan de fientliga trupperna. I all stillhet
utbytte ryssarna dessa förband mot andra och skredo så till ett
angrepp, som fullständigt överrumplade tyskarna, vilka levde i
tron, att det gamla vänskapliga tillståndet alltjämt varade. På
mycket kort tid kastades de ur Ingermanland. Narvas fall tycktes
omedelbart förestående, men i sista stund lyckades försvaret här
stabilisera sig. Estniska trupper, som kämpade för sitt eget olyckliga land, tyckas därvidlag ha spelat en viktig roll. Vid vårens
inbrott avstannade de stora operationerna i öster längs en linje,
som approximativt kan anges med namnen Narva, Vitebsk, Sjlobin, östra Karpaterna, Jassy och Dnjestrmynningen.
Den enda krigskådeplats i det övriga Europa, där större operationer ägde rum under vintern och våren, var den italienska. De
allierade gjorde i slutet av januari en landstigning vid Anzio och
Nettuno fem mil sydöst om Rom. Men länge gingo operationerna
där lika trögt som förut, och läget i Anziobrohuvudet föreföll
tidvis ganska prekärt. Kring det ryktbara benediktinerklostret
Monte Cassino utkämpades upprepade gånger synnerligen blodiga
strider, vilka ej förde angriparna nämnvärt längre. Det var först
i mitten av maj, som general Alexanders skickliga ledning av
den anglosaxiska armen i Italien äntligen inhöstade den eftertrådda framgången. De tyska linjerna genombrötos, Monte Cassino föll, och marschen gick snabbt mot Rom. Den 4 juni befriades
den eviga staden, och under de följande veckorna fortsatte framryckningen, delvis under ganska hårt motstånd, genom Toskana
och Umbrien upp mot Arno och Apenninerna. Först mot årets slut
nådde man fram till Poslätten vid Rimini och Ravenna.
Redan på sommaren hade den italienska krigsteatern emellertid
degraderats till en biscen. Två dagar efter Roms fall, den 6 juni,
hade omsider den så länge med spänning väntade urladdningen i
väster ägt rum. Generalerna Eisenhower och Montgomery gingo
efter storartade förberedelser till angrepp mot den normandiska
kusten mellan Seinemynningen och halvön Cotentin. Med hjälp
av mer än tusen transportplan, fyratusen transportfartyg samt
överbogserade konstgjorda hamnanläggningar och med stor insats
av flotta och flyg lyckades de genombryta de tyska kustbefästningarna och upprätta ett brett brohuvud. De följande veckorna
fylldes av utomordentligt förbittrade och blodiga strider, länge
med rätt magert resultat för angriparna. Det föreföll, som om de
hade svårt att kunna utvidga sin smala kustremsa. Tyskarna höllo
2
Segrar och besvikelser under 1944
hårdnackat de normandiska städerna, Caen, Saint-Lo och andra,
samt den viktiga hamnen Cherbourg, vars erövring var ett livsintresse för de allierade ur transportsynpunkt. stridslyckan tycktes
under juli stå och väga i Normandie, fastän Cherbourg vid midsommartid äntligen hade fallit.
Under tiden hade ryssarna emellertid ej förblivit overksamma.
Den 10 juni inledde de en ursinnig offensiv på Karelska näset,
där de lyckades överrumpla försvaret. De finska linjerna genombrötos, och redan den 20 föll Viborg. På allierat och neutralt håll
såg man redan de oemotståndliga röda kolonnerna på väg mot
Helsingfors. I Finland var man djupt uppskakad, och en svår
politisk kris utspelades. Då lyckades finländska – f. ö. svensktalande – förband åstadkomma det till synes omöjliga: att hejda
den ryska frammarschen i terrängen norr om Viborg. Ä ven om
Fjärrkarelen och områdena norr om Ladoga hastigt måste utrymmas, hade fronten dock åter stabiliserats och den politiska ledningen återvunnit en viss handlingsfrihet.
Den outtömliga .::yska kraften hade då redan vänts åt annat håll.
Tre dagar efter erövringen av Viborg inleddes ett angrepp i VitRyssland, som blev det dittills framgångsrikaste av alla. De länge
segt värjda tyska fronterna brötos nu fullständigt sönder. I snabb
följd erövrades Vitebsk, Sjlobin, Mogilev, Minsk, Polotsk och
Vilna. Den 15 juli gingo ryssarna över Njemen, dagen därpå föll
Grodno och en vecka senare Pskov. Ä ven fronten i Baltikum hade
nu kommit i rullning västerut: den 26 juli erövrades det så länge
tappert försvarade Narva. Samma dag nådde de ryska armeerna
i Polen fram till W eichsel, och den 27 kunde Stalin tillkännagiva
sin största segerdag under kriget med erövringen av ej mindre
än fem av tyskarnas viktigaste stödjepunkter på skilda delar av
den långa fronten, bland dem Diinaburg, Bialystok och Lemberg.
Denna rad av framgångar utan motstycke sedan de tyska segermarscherna under krigets tidigare år kröntes under de närmaste
dagarna med betvingandet av Kannas, Brest-Litovsk och Przemysl.
Både Rigabukten och den östpreussiska gränsen uppnåddes av
ryssarnas högra flygel. De tyska styrkorna i Estland och Livland
hade avskurits från landförbindelse med huvudarmeerna.
I detta ur tysk synpunkt förtvivlade läge lyckades emellertid
generalfältmarskalk Model tillfoga de ryska armeerna utanför
Warszava ett avsevärt bakslag, även om dessa tilldragelser äro
så bemängda med politik, att ett säkert omdöme ännu knappast
kan avges. I alla händelser förmådde tyskarna i stort sett stabili- 3
.·
…_ ,..~.;.,,·
– – ——iiiiiiiiiiiilili______
Segrar och besvikelser under 1944
sera sin front norr om Karpaterna ungefär längs östpreussiska
gränsen, Narew, Bug och Weichsel. Den enda viktigare förändringen under de följande månaderna var ryssarnas erövring av
Estland och Livland samt området närmast norr om Memel (sept.-
okt.). Däremot utgör den kurländska halvön med Libau och Windau
ännu vid årsskiftet en segt försvarad tysk utpost utan landförbindelse med Tyskland, men av en viss betydelse såsom ett hot bakifrån mot de ryska armeer, som angripa östpreussen. Den av tidningskorrespondenterna i Moskva ideligen utlovade invasionen i
denna provins slogs under 1944 tillbaka, och W arszavas ruiner liksom Krakow befunno sig ännu vid årsskiftet i tysk hand. Redan
januari 1945 skulle emellertid visa, hur prekärt det uppnådda
jämnviktsläget i öster var.
Samtidigt med de stora ryska segrarna i Litauen och Polen i
slutet av juli bröts omsider det tyska motståndet i västra Normandie. M.ed oanad hastighet följde det mest dramatiska skedet
i 1944 års händelseförlopp. General Pattons amerikanska pansararme trängde in i Bretagne och spred sig solfjäderformigt i olika
riktningar. Medan en avdelning gick över Loire söderut, svängde
huvudkrafterna mot öster, i riktning mot Seine och Paris. Med
utomordentlig hastighet utvecklade sig en gigantisk kringränningsoperation mot de tyska styrkor, som alltjämt höllo stånd
söder om Seine med front mot engelsmännen på den normandiska
frontens östra flygel och som nu hotades av Patton i sin rygg.
Denna tyska »ficka» mellan Falaise och AlenQon var någon tid
föremål för hela världens uppmärksamhet. Till en fullständig
avsnörning och tillintetgörelse kom det aldrig. Men de tyska förlusternavoro fruktansvärda, och de trupper, som räddades tillbaka
över Seine, hade sannolikt förlorat det mesta av sitt stridsvärde.
Samtidigt med dessa operationer hade ännu en allierad arme
landstigit i Provence och börjat rycka upp längs Rhone för att
söka förena sig med Pattons styrkor. Inför denna fruktansvärt
snabba händelseutveckling på skilda håll såg den tyska ledningen
sig ur stånd att hålla Seinelinjen. Det gällde för den närmast att
rädda den arme under general Blaskowitz’ befäl, som varit posterad i södra Frankrike. Det förefaller också, som om det skulle ha
lyckats Blaskowitz att föra huvudmassan av sin arme tillbaka
längs Saöne och genom den burgundiska porten till Rhendalen.
Den 22-25 augusti befriades Paris, och sistnämnda dag kunde
general de Gaulle hålla sitt intåg i Frankrikes huvudstad under
jublande deltagande från hela den frihetsälskande världen. En
4
Segrar och besvikelser under 1944
huvudroll i befrielsens slutskede hade !’lpelats av franska maquisarder. Man torde ha rätt att häri även se en engelsk-amerikansk
hyllning till de patrioter, som inte misströstat om fäderneslandet
under dess förnedring. Framryckningen fortsatte alltjämt i samma
hastiga tempo. Hela norra Frankrike befriades, och den l september överskredo de allierade Belgiens gräns. Tre dagar senare voro
Bryssel och Antwerpen befriade. En vecka in i september återstodo av franskt och belgiskt territorium egentligen blott Elsass,
Lothringen och Scheldemynningen i tysk hand, om man bortser
från de isolerade styrkor, som lämnats kvar i viktiga hamnar
(Girondemynningen, La Rochelle, Saint-Nazaire, Lorient, Brest,
Normandiska öarna, Kanalhamnarna), av vilka flera ännu vid årets
utgång ha hakkorsflaggan flygande. Detta kvardröjande tyska
grepp om en rad av Västeuropas viktigaste hamnar har troligen
betytt åtskilligt för att försvåra underhållet av de allierade armeerna i Frankrike och Belgien och därmed för att fördröja deras
vidare operationer mot själva Tyskland.
I mitten av september trängde de allierade över Hollands och
Rhenlandets gränser. Blixtkrigsskedet var nu emellertid tilländalupet på västfronten. Under årets tre sista månader ha erövringarna inskränkt sig till Lothringen, större delen av Elsass, obetydliga inbrytningar vid själva tyska gränsen – den viktigaste vid
Aachen, vars ruiner intogos efter ursinniga strider i mitten av
oktober – samt södra Holland fram till Rhendeltat. Den anglosaxiska ledningen hade troligen tänkt sig att med en överrumplande övergång av nedre Rhen kringgå västvallens norra ände
och därmed föra kriget rakt in i det ömtåliga och betydelsefulla
~ordvästtyskland. En omfattande engelsk luftlandsättning företogs i detta syfte vid Rhenövergångarna i trakten av Arnhem.
Efter hårda strider lyckades tyskarna dock likvidera detta »brohuvud», innan den engelska huvudarmen kunde trygga förbindelsen därmed. I och med detta tycks möjligheten till en snabb inmarsch i Tyskland och krigets slutförande under 1944 ha gått förlorad. Operationerna på de allierades vänstra flygel ha sedan dess
t. v. i stort sett upphört, sedan den för tillförseln så betydelsefulla
Scheldemynningen äntligen öppnats. Den särdeles långsamma men
metodiska amerikanska framryckningen från Aachen mot Diiren
och Köln och från Lothringen mot Saarområdet och Pfalz byttes
mot mitten av december i en överraskande tysk motoffensiv. Till
en början uppnådde denna rätt betydande framgångar och förde
fältmarskalk von Rundstedts trupper till hotande närhet av Maas- 5
,.!If_.•• . ~
Segrar och besvikelser under 1944
linjen mellan Liege och Namur. Vid årsskiftet hade starka amerikanska motanfall dock ändrat bilden i detta avsnitt, och under
januari trängdes tyskarna tillbaka mot belgisk-tyska gränsen. Om
den tyska offensiven ej medfört alltför stor kraftförlust för de egna
styrkorna, är det likväl san_nolikt, att den bragt så mycken oreda
i de allierades planer och förstört så mycken för deras nästa angrepp framforslad materiel, att deras planer kunna bli mycket
avsevärt försenade. Å andra sidan kan naturligtvis en eventuell
katastrof för den tyska offensivarmen medföra vittgående psykologiska återverkningar i Tyskland och framkalla en mycket snabb
utveckling i väster- om ryssarna ej dessförinnan avslutat kriget.
Ryssarna voro ingalunda overksamma under den stora anglosaxiska framryckningen genom Frankrike. Visserligen höllo de
sig, som redan sagts, påfallande stilla i Polen, men den 19 augusti
inleddes en ny stor offensiv mot Rumänien. Denna gång kom
resultatet mycket snabbt. Den 23 störtade den unge kung Mikael
under dramatiska former marskalk Antonescu och utnämnde en
samlingsregering, som även inneslöt ledande representanter för de
gamla, västmaktsvänliga partierna. Rumänien kapitulerade omedelbart för ryssarna, och händelserna utvecklade sig så snabbt,
att landet inom några dagar var i krig med sin dittillsvarande
bundsförvant. Därmed var tyskarnas läge på detta viktiga frontavsnitt ohållbart, och deras följande operationer kunde blott ha till
syfte att i något så när gott behåll söka återföra de ej obetydliga
styrkor, som de hade stående på Balkanhalvön, till Ungern. Detta
tycks också i stor utsträckning ha lyckats. Rumänien och Bulgarien ockuperades av ryssarna; det sistnämnda nödgades också efter
en del fåfänga försök att komma lindrigare undan att gå med på
en total kapitulation.
Balkans befrielse- eller ockupation genom den segrande sidans
trupper – fortsatte raskt. Vid septembers slut marscherade de
ryska armeerna in i Jugoslavien. Samtidigt landstego engelska
styrkor i Grekland. Detta land liksom Albanien, Serbien och Montenegro rensades utan större svårigheter från axeltrupper. I mitten av oktober voro de ryska armeerna framme på den ungerska
slätten, och dit har stridernas tyngdpunkt varit förlagt under återstoden av året. Amiral Horthy och hans regering, som under hela
kriget fört en så moderat och försiktig politik, som Ungerns mycket svåra geografiska läge hade tillåtit, sökte nu få kapitulera
men störtades av tyskarna, som installerade en ren quislingregim
under ledning av den obskyre pilkorsledaren major Szalasi. (En
6
~—————-·-····~·-.
Segrar och besvikelser under 1944
liknande ehuru ej lika genomgripande tysk kupp hade genomförts
i Budapest även i mars, men Hitlers grepp om Ungern hade något
lossnat i slutet av augusti.) Ungern eller åtminstone en del av dess
stridskrafter måste fortsätta den utsiktslösa kampen. Den ryska
ängvälten rullade allt längre västerut. Vid årets slut var Donau
överskriden och det illa tilltygade Budapest en isolerad försvarsö
bakom den egentliga fronten. Det sega försvaret där och i Aachen
liksom förut i Stalingrad och Warszava visar, vilka stora möjligheter en modern storstad erbjuder en desperat försvarare. Det
erbjuder således ohyggliga perspektiv för de tyska storstäder, som
ännu kunna uppvisa något att förstöra trots engelska och amerikanska flygraider.
Vad Hitler fortfarande behärskade vid 1945 års ingång, var alltså
Stortyskland (obetydligt naggat i kanterna vid Aachen och i östpreussen), Polen väster om W eichsel, största delen av Slovakiet,
nordvästra Ungern, större delen av Kroatien, Norditalien, en del
av Elsass, Holland norr om Waal samt Danmark och Norge (utom
Finnmarken öster om Tana älv). Det var således alltjämt ett mycket stort territorium, som var hemfallet åt det gruvligaste förtryck. Men vissa områden skulle visa sig vara omöjliga att hålla
någon längre tid, och Norge är till följd av sitt läge numera i
mycket snarare en belastning än en tillgång för tyskarna. Vid en
jämförelse med situationen i september måste man dock erkänna,
att det är rätt märkligt – för att ej säga i sitt slag beundransvärt – i vilken utsträckning de tyska armeerna ännu vid årets
slut lyckats värja det tyska riksområdet mot invasion. En annan
sak är, i vad mån detta skickliga och uthålliga försvar har utsikt
att på längre sikt vinna något av värde åt Tyskland. Mänskligt
att döma äro chanserna därtill ej stora, men de allierades politiska
taktik mot Tyskland – »kapitulation utan villkor», delningsprojekt o. s. v. -kommer måhända att förlänga dödskampen in absurdum. Det bör likväl framhållas, att avslöjandena om Gestapos
och SS:s framfart i de numera befriade länderna psykologiskt i
hög grad försvåra en mera statsmannamässig politik mot det folk,
som kallat Hitler till ledare. Behovet av en konstruktiv statskonst
i stället för vedergällning minskas ej av detta förhållande.
Å ven den andra stora axelmakten har under 1944 rönt fruktansvärda nederlag och motgångar, fastän dessa till följd av de väldiga
avstånden och de föga kända lokaliteterna blivit jämförelsevis
litet uppmärksammade. Under föregående år hade amerikanarna
7
…..·.
~-’-”’·”~~·_…,._::….·, _-,..:.”: —-……….: . ..1~1… _:: ·…..
-.
Segrar och besvikelser under 1944
nöjt sig med rätt små framstötar till de närmaste ögrupperna så-
som Salomon- och Gilbertöarna. Under 1944 ha de däremot tack
vare en alltmer förkrossande övervikt till sjöss och i luften kunnat
nyttja en djärvare strategi. Deras stridskrafter ha företagit långa
hopp på kartan över Stilla havet, och stora japanska styrkor ha
avskurits från sina förbindelser med moderlandet och Indonesien
och lämnats att så småningom möta sin undergång av brist på
förnödenheter. Så är fallet med en betydande kår på norra Nya
Guinea liksom med garnisonen i det viktiga Rabaul i Bismarckarkipelagen. Undan för undan ha amerikaner och australiensare
utvidgat sitt grepp om Nya Guinea samt företagit landstigningar
på Marshallöarna, Amiralitetsöarna, Marianerna, Karolinerna och
Palauöarna. I september skedde en hindstigning på Halmahera
bland Moluckerna, och i oktober följde den dittills viktigaste operationen: invasionen på Leyte bland Filippinerna, varigenom de
väldiga japanska erövringarna i söder hotas med avskärning från
själva J apan. Företaget mot Filippinerna har under årets slut
alltmera ökat i omfattning för att vid 1945 års början utsträckas
till att gälla den största ön i gruppen, Luzon. Den japanska sjö-
makten har satts in till skydd, först för Marianerna och sedan för
Filippinerna, men den har slagits tillbaka och lidit mycket svåra
förluster mot amiral Nimitz’ flottor och flyg.
Mot dessa svåra motgångar – som f. ö. även åtföljts av allvarliga bakslag i norra Birrna – ha japanerna emellertid att ställa
en ganska betydande seger. Det är i Kina, där de lyckats tränga
tillbaka de amerikanska flygstyrkorna från de baser, varifrån de
kunde bombardera själva J apan, samt upprätta förbindelse tvärs
igenom hela det centrala Kina. Möjligen ha de därigenom skapat
förutsättningar för att kunna underhålla ockupationsstyrkorna i
Bortre Indien, även om sjövägen dit skulle bli avbruten. De amerikanska och engelska kommentarerna visa klart, vilken allvarlig
kris dessa svåra motgångar medfört för Tjiang-Kai-Sjeks regim.
Dennas förhållande till Washington synes även ha rubbats av dess
vägran att söka samverkan med de kommunistiska makthavarna i
vissa delar av norra Kina. Den förut så firade kinesiska marskalken får numera se sig anklagad för betänkliga »fascistiska» tendenser i amerikansk vänsterpress.
Ä ven om denna intressanta händelseutveckling i Kina skulle
skänka japanerna ännu större framgångar där – vilket ej förefaller alltför troligt – är dock förskjutningen till J apans nackdel
av maktläget i Europa och i Stilla havet alltför tydlig och sanno- 8
Segrar och besvikelser under 1944
likt alltför oavvislig för att ens stora japanska framsteg i Kina
skulle kunna ge öriket mer än en förlängd galgenfrist- förutsatt
att ej en fullständig brytning skulle komma att äga rum mellan
västmakterna och Ryssland och öppna utsikt till nya grupperingar.
Det här sist berörda problemet – Rysslands förhållande till sina
bundsförvanter – har i politiskt hänseende behärskat det gångna
året. Redan vid ingången av 1944 var motsättningen uppenbar i
den betydelsefulla frågan om Polens östgräns. Där, liksom när det
gällde de baltiska staterna, var Stalins ståndpunkt, att maktförhållandena från våren 1941 skulle äga vitsord eller, med andra ord,
.att Ryssland utan vidare skulle få behålla de erövringar, som det
gjort under sin entente med Tyskland. Denna ståndpunkt stred
mot den dittills allmänt accepterade tolkningen av Atlantdeklarationen-till vilken akt Ryssland under sitt nödläge hade anslutit
sig – nämligen att de mindre folken skulle vara garanterade mot
de maktövergrepp från olika håll, som ägt rum sedan l september
1939, eventuellt sedan ännu längre tillbaka. Men det hade redan
en tid varit klart, att västmakterna, särskilt England, inte längre
.ansågo sig äga makt att hävda denna ursprungliga tolkning mot
.sin mäktige bundsförvant och därför rådde den polska regeringen
till en för Ryssland förmånlig kompromiss på bekostnad av det
tyska östpreussen.
Den invecklade frågan blev akut, när ryssarna vid årsskiftet
1943-44 trängde över 1939 års polska gräns. Inom kort komplicerades läget .av en annan, än allvarligare fråga. Moskva upprättade
nämligen i juli ett polskt »befrielseutskott» under ledning av författarinnan W anda ’Vasilewska, som är gift med en framskjuten
rysk- numera ukrainsk- funktionär. Det var uppenbart, att här
skapats ett embryo till en polsk Kuusinen-regering. Än betänkligare blev situationen, när »befrielseutskottet» flyttade över till
Lublin i Polen och började etablera sig såsom de facto-regering i
de av Ryssland ockuperade vidsträckta delarna av landet. Ett
:särdeles beklämmande intryck gjorde det, då i augusti en patriotisk resning, som utbrutit i W arszava i bästa överensstämmelse
med tidigare ryska uppmaningar, lämnades utan hjälp av de ryska
armeerna. Resningen leddes av en av den lagliga polska regeringens förtroendemän; dess kämpar utgjordes till övervägande
del av denna regerings anhängare. Att de blevo utan bistånd och
till slut efter fruktansvärda förluster nödgades kapitulera i början
.av oktober, kan väl till någon del ha berott på det tidigare om- 9
’f:-
-.
Segrar och besvikelser under 1944
talade ryska bakslaget vid W eichsel. Men helt räcker denna förklaring ingalunda. Det är svårt att komma ifrån intrycket, att man
i Kreml föredrog att låta »Londonregeringens» vänner likvideras
av tyskarna, för att de ej skulle kunna bereda svårigheter vid den
polska frågans framtida lösning efter ryska riktlinjer.
Under sommaren och hösten gjorde den polske regeringschefen
Mikolajczyk i samförstånd med och under påtryckning av västmakterna ivriga försök att nå samförstånd med Stalin i fråga
om Polens gränser och framtida regim. Han reste i detta syfte till
Moskva. Men underhandlingarna blevo utan resultat, och Mikolajczyk avgick och efterträddes av vida mindre kompromissvilliga
element. Ryssarna åter tog;o i början av januari 1945 omsider
det steg, som länge skymtat såsom sannolikt. De erkände formligen
den av dem själva manipulerade Lublinjuntan såsom Polens regering. Västmakterna ha därmed ställts inför ett mycket obehagligt
val – att mot Ryssland hävda den lagliga regeringens sak, för
vilken England 1939 gick i krig, eller att falla undan för våldet.
Det negativa resultatet av de här skisserade polsk-ryska underhandlingarna kan förklaras på två sätt. Antingen har den polska
sidan präglats av en halsstarrig omedgörlighet. Eller också ha
ryssarna aldrig velat nå en uppgörelse utan blott eftersträvat att
sätta sin motpart i orätt och inrättat sin förhandlingsmetod därefter med undan för undan höjda krav – en taktik, som i så fall
haft önskad framgång hos en stor del av London- (liksom Stockholms-)pressen. Autentiskt källmaterial saknas ännu för att slutgiltigt lösa detta problem. Att polackerna i London ofta uppträtt
oklokt ur taktisk synpunkt, förefaller uppenbart. Men det är å
andra sidan knappast lätt att inse, hur de, om de över huvud taget
arbetade för ett självständigt Polen på nationell grund, skulle ha
kunnat acceptera att avstå den östra hälften av Polen mot ersättning i rent tyska områden med därav följande framtida komplikationer samt att öppna ett dominerande inflytande på Polens
öden åt Kuusinenfolket i Lublin. Det är i sakernas nuvarande
läge svårt att komma ifrån att ansvaret för underhandlingarnas
strandande till stor del måste läggas på ryssarna, som hävdat
önskemål, vilka inte kunna förenas med Polens yttre och inre frihet.
Den polska frågan har varit den mest uppmärksammade av de
olika östfrågorna. När det gäller de tre baltiska staterna, ha västmakterna, trots särskilt Roosevelts mycket kategoriska tidigare
försäkringar om motsatsen, tydligen uppgivit varje tanke på att
10
Segrar och besvikelser under 1944
söka skydda deras frihet. Ett klarare fall för tillämpning av Atlantdeklarationens grundsatser kan annars knappast uppdrivas,
och inga strategiska skäl kunna efter Tysklands krossande gärna
åberopas för våldförande av dessa dugliga och fredsälskande små
folk.
Gynnsammare ter sig måhända läget på andra håll. Rumänien
har nödgats än en gång avträda Bessarabien och Bukovina till sin
mäktige granne. Men annars tyda uppgifterna därifrån på att
ockupationstrupperna hittills uppträtt korrekt och i stort sett inte
sökt ingripa i Rumäniens inre styrelse. En liknande utveckling
synes vara möjlig i Ungern, där vid årsskiftet en samlingsregering på bred front har bildats i de av röda armen ockuperade områdena. Förhållandena i Bulgarien äro föga kända.
Återstår bland de ryska intresseområdena Finland. De underhandlingar, som under våren fördes om separatfred, ledde inte till
resultat. Orsaken torde till ej oväsentlig del böra sökas i vissa av
de ryska kraven, som helt enkelt inte kunde uppfyllas. Ett liknande resultat följde på nya trevare i samband med den stora
ryska offensiven i juni. Det hjälpavtal, som president Ryti då
efter en svår inre kris slöt med Tyskland och vars militära betydelse torde ha varit rätt ringa, fick en form, som gav Finland
juridiska möjligheter att frigöra sig från bundsförvantens grepp.
Detta skedde också i augusti och september, sedan marskalk Mannerheim efterträtt Ryti. De uppnådda villkoren voro på vissa betydelsefulla punkter – ehuru ingalunda på andra – drägligare
än de, som meddelats ett halvår tidigare. Månaderna efter stilleståndet ha givit hopp om att det skall visa sig möjligt för Finland
att rädda en om ock i väsentliga avseenden starkt beskuren självständighet. Det just nu mest oroande momentet är knappast
den ryska kontrollkommissionen utan vissa aggressiva och omdömeslösa radikala strömningar i finsk inrikespolitik med okända
möjligheter att samla röster vid de förestående valen.
Om Rysslands imperialism, varpå tecken försports även i CentralAsien och Persien, och dess dunkla förhållande till sina bundsförvanter varit en behärskande faktor i årets storpolitik, har en annan
utgjorts av de stora svårigheterna i en rad länder, som äntligen
befriats från det tyska tyranniet. Skarpa motsättningar ha yppat
sig mellan å ena sidan de från en lång exil hemvändande lagliga
regeringarna, vilka naturligtvis i någon mån tappat kontakten
med krafterna i hemlandet men företräda vida kretsar med krav
på legalitet och samhällslugn, och å den andra motståndsrörel- 11
•.
Segrar och besvikelser under 1944
sernas ytterlighetsmän, som under de svåra åren av naturliga skäl
opererat utanför lagens råmärken och nu ha svårt att återgå till
den gamla ordningen. Dessa motståndsrörelser ha vidare i politiskt hänseende starkt radikaliserats. Ett visst samband mellan den
kommunistiska agitationen och revoltstämningarna förefaller i
några fall- men knappast i andra- påtagligt. Det problem, som
i allmänhet har aktualiserat motsättningarna, har varit försöken
att inordna maquisarderna i den legala armen. Värst har utvecklingen tett sig i Grekland, där den lett till ett blodigt inbördeskrig
och försatt den engelska skyddsmakten i en mycket svår klämma.
Otrevliga symtom visade sig också i Belgien, där ett relativt lugn
dock tycks ha återställts, bl. a. under intryck av den tyska motoffensiven. I Frankrike har de Gaulles auktoritet lyckats bemästra
en kris, som ett slag tedde sig ganska allvarlig. Även i så stabila
samhällen som de ännu ej befriade Holland, Danmark och Norge
finnas otvivelaktigt befryndade stämningar. Man torde dock ha
rätt att hoppas, att svårare störningar där skola kunna undvikas,
främst tack vare monarkernas auktoritet.
Om man till de här antydda förhållandena lägger’ villervallan
i det befriade Italien, där regeringen Bonomi, som efterträtt den
störtade marskalk Badoglio, för en rätt äventyrlig tillvaro, motsättningen mellan kungahuset och Tito i Jugoslavien och ovissheten om hur den spanska diktaturen skall kunna avvecklas, är
det klart, att freden bjuder på oerhörda problem. De bli ej lättare
av att vissa vänsterkretsar i London resa hinder i vägen för varje
försök av Churchill att med kraft hävda laglig ordning och f1’ihet
ute i Europa.
Årets sista veckor ha visat ännu ett oroande tecken, nämligen en
påtaglig kyla mellan de båda anglosaxiska stormakterna. I Amerika har det alltid funnits en ej helt obetydlig riktning, som spårar
oblyg imperialism i varje tendens på engelskt håll att tillvarataga
ens de mest uppenbara livsintressen eller att söka upprätthålla
en viss ordning i Europa och Asien. Oförsiktiga och rätt svårför- ·
klarliga uttalanden av den nye, från affärslivet hämtade statssekreteraren Stettinius ha givit dessa kretsar luft under vingarna.
För en gångs skull har den engelska pressen, som annars visat
ett förvånande långmod, svarat ganska kärvt. Det är dock i nuvarande brydsamma situation knappast sannolikt, att dessa misshälligheter få gå särdeles djupt – därtill ha de båda makterna
alltför starkt behov av varandra.
Att de polska förvecklingarna inte ökat den amerikanska all- 12
l
Segrar och besvikelser under 1944
mänhetens förtroende för Rysslands avsikter, behöver knappast
understrykas, allra helst som flera av de hotade folken i Östeuropa
ha sänt betydande utvandrarskaror över Atlanten.
Den värld, som avtecknar sig vid 1945 års ingång och inför det
sannolikt ej alltför avlägsna slutet på de öppna fientligheterna,
erbjuder trots den tyska våldsmaktens nederlag en föga hugnesam
anblick. Motsättningarna mellan segrarmakterna äro påtagliga;
en av dem för med stöd av jättelika maktresurser en av de andra
oberoende politik, som ej särdeles väl överensstämmer med de tidigare gemensamt proklamerade höga grundsatserna; den i Dumbarton Oaks uppritade nya världsordningen företer gapande luckor
på de viktigaste ställena; samhällsupplösningen visar sig ha gått
mycket djupt i de befriade länderna; de förslag, som på sina håll
och med rätt stark anslutning framföras till behandling av de
besegrade folken och till framtida gränsdragning i Mellaneuropa,
äro ägnade att väcka mycket allvarliga farhågor för utvecklingen
på längre sikt. Att den oerhörda barbariseringen under de sista
tolv åren av det tyska folket, främst dess ungdom, kommer att
medföra oerhörda svårigheter, är också uppenbart. För de mindre
stater, som tack vare gynnsamma omständigheter och egna ansträngningar hittills lyckats hävda sitt oberoende och sitt fria
samhällsskick, finns all anledning till oförminskad vaksamhet och
till klok avhållsamhet från sådana inre stridigheter, som skulle
kunna öppna gynnsamma angreppspunkter för främmande krafter.
Torvald T :son Höjer.
13
SEGRAR OCH BESVIKELSER
UNDER 1944
OM 1944 också inte har medfört det slut på vapenskiftet i Europa,
som mången ännu under hösten väntade sig, har det i alla händelser mänskligt att döma fällt avgörandet om den slutliga utgången
av den stora kraftmätningen. Aret började under intrycket av
den oemotståndliga ryska frammarschen på östfrontens södra del,
och det har bragt en så gott som oavbruten rad av allierade framgångar på skilda krigsskådeplatser, bortsett från en mindre och
snart övergående tysk motstöt på västfronten under årets sista
veckor.
Det var som sagt den ryska frammarschen i Ukraina, som satte
sin prägel på årets början. Den röda armen hade vid nyåret redan
passerat Dnjepr och på sina håll stött fram ända till den ryskpolska gränsen av 1939. Betydande tyska styrkor höllo dock alltjämt stånd inne i den stora Dnjeprbågen under ögonskenlig fara
att bli kringrända. Under årets tre första månader utkämpades
förbittrade strider i västra Ukraina. Tyskarna tvingades så små-
ningom att släppa sitt grepp om Dnjeprbågen och de viktiga gruvorna vid Nikopol och Krivojrog. Den hotande kringränningen
ägde emellertid ej rum, utan de lyckades relativt välbehållna vika
tillbaka över Bug mot Dnjestr. I mitten av mars nådde ryssarna
fram till sistnämnda flod, och Svartahavs-hamnarna Cherson och
-något senare- Odessa återerövrades av dem. I slutet av mars
var den röda armen framme vid Donaus biflod Prut, som före
1918 hade utgjort gräns mellan Ryssland och Rumänien, och något
senare nådde ryska förband även Tjeckoslovakiets forna gräns i
östra Karpaterna. Ungefär i denna linje hejdades emellertid anstormningen. Tyskarna och deras bundsförvanter lyckades t. v.
värja Slovakiet, Ungern och större delen av det rumänska Moldau
med dess hårt ansatta huvudstad J assy.
RtJdan i januari hade ryssarna emellertid gripit till offensiven
även i ett helt annat avsnitt, nämligen i Ingermanland. Enligt vissa
uppgifter lär därmed ha förhållit sig så, att på denna krigsskådel
·- t ~-
-·
Segrar och besvikelser under 1944
plats sedan länge de facto hade rått vapenvila med rätt omfattande förbrödring mellan de fientliga trupperna. I all stillhet
utbytte ryssarna dessa förband mot andra och skredo så till ett
angrepp, som fullständigt överrumplade tyskarna, vilka levde i
tron, att det gamla vänskapliga tillståndet alltjämt varade. På
mycket kort tid kastades de ur Ingermanland. Narvas fall tycktes
omedelbart förestående, men i sista stund lyckades försvaret här
stabilisera sig. Estniska trupper, som kämpade för sitt eget olyckliga land, tyckas därvidlag ha spelat en viktig roll. Vid vårens
inbrott avstannade de stora operationerna i öster längs en linje,
som approximativt kan anges med namnen Narva, Vitebsk, Sjlobin, östra Karpaterna, Jassy och Dnjestrmynningen.
Den enda krigskådeplats i det övriga Europa, där större operationer ägde rum under vintern och våren, var den italienska. De
allierade gjorde i slutet av januari en landstigning vid Anzio och
Nettuno fem mil sydöst om Rom. Men länge gingo operationerna
där lika trögt som förut, och läget i Anziobrohuvudet föreföll
tidvis ganska prekärt. Kring det ryktbara benediktinerklostret
Monte Cassino utkämpades upprepade gånger synnerligen blodiga
strider, vilka ej förde angriparna nämnvärt längre. Det var först
i mitten av maj, som general Alexanders skickliga ledning av
den anglosaxiska armen i Italien äntligen inhöstade den eftertrådda framgången. De tyska linjerna genombrötos, Monte Cassino föll, och marschen gick snabbt mot Rom. Den 4 juni befriades
den eviga staden, och under de följande veckorna fortsatte framryckningen, delvis under ganska hårt motstånd, genom Toskana
och Umbrien upp mot Arno och Apenninerna. Först mot årets slut
nådde man fram till Poslätten vid Rimini och Ravenna.
Redan på sommaren hade den italienska krigsteatern emellertid
degraderats till en biscen. Två dagar efter Roms fall, den 6 juni,
hade omsider den så länge med spänning väntade urladdningen i
väster ägt rum. Generalerna Eisenhower och Montgomery gingo
efter storartade förberedelser till angrepp mot den normandiska
kusten mellan Seinemynningen och halvön Cotentin. Med hjälp
av mer än tusen transportplan, fyratusen transportfartyg samt
överbogserade konstgjorda hamnanläggningar och med stor insats
av flotta och flyg lyckades de genombryta de tyska kustbefästningarna och upprätta ett brett brohuvud. De följande veckorna
fylldes av utomordentligt förbittrade och blodiga strider, länge
med rätt magert resultat för angriparna. Det föreföll, som om de
hade svårt att kunna utvidga sin smala kustremsa. Tyskarna höllo
2
Segrar och besvikelser under 1944
hårdnackat de normandiska städerna, Caen, Saint-Lo och andra,
samt den viktiga hamnen Cherbourg, vars erövring var ett livsintresse för de allierade ur transportsynpunkt. stridslyckan tycktes
under juli stå och väga i Normandie, fastän Cherbourg vid midsommartid äntligen hade fallit.
Under tiden hade ryssarna emellertid ej förblivit overksamma.
Den 10 juni inledde de en ursinnig offensiv på Karelska näset,
där de lyckades överrumpla försvaret. De finska linjerna genombrötos, och redan den 20 föll Viborg. På allierat och neutralt håll
såg man redan de oemotståndliga röda kolonnerna på väg mot
Helsingfors. I Finland var man djupt uppskakad, och en svår
politisk kris utspelades. Då lyckades finländska – f. ö. svensktalande – förband åstadkomma det till synes omöjliga: att hejda
den ryska frammarschen i terrängen norr om Viborg. Ä ven om
Fjärrkarelen och områdena norr om Ladoga hastigt måste utrymmas, hade fronten dock åter stabiliserats och den politiska ledningen återvunnit en viss handlingsfrihet.
Den outtömliga .::yska kraften hade då redan vänts åt annat håll.
Tre dagar efter erövringen av Viborg inleddes ett angrepp i VitRyssland, som blev det dittills framgångsrikaste av alla. De länge
segt värjda tyska fronterna brötos nu fullständigt sönder. I snabb
följd erövrades Vitebsk, Sjlobin, Mogilev, Minsk, Polotsk och
Vilna. Den 15 juli gingo ryssarna över Njemen, dagen därpå föll
Grodno och en vecka senare Pskov. Ä ven fronten i Baltikum hade
nu kommit i rullning västerut: den 26 juli erövrades det så länge
tappert försvarade Narva. Samma dag nådde de ryska armeerna
i Polen fram till W eichsel, och den 27 kunde Stalin tillkännagiva
sin största segerdag under kriget med erövringen av ej mindre
än fem av tyskarnas viktigaste stödjepunkter på skilda delar av
den långa fronten, bland dem Diinaburg, Bialystok och Lemberg.
Denna rad av framgångar utan motstycke sedan de tyska segermarscherna under krigets tidigare år kröntes under de närmaste
dagarna med betvingandet av Kannas, Brest-Litovsk och Przemysl.
Både Rigabukten och den östpreussiska gränsen uppnåddes av
ryssarnas högra flygel. De tyska styrkorna i Estland och Livland
hade avskurits från landförbindelse med huvudarmeerna.
I detta ur tysk synpunkt förtvivlade läge lyckades emellertid
generalfältmarskalk Model tillfoga de ryska armeerna utanför
Warszava ett avsevärt bakslag, även om dessa tilldragelser äro
så bemängda med politik, att ett säkert omdöme ännu knappast
kan avges. I alla händelser förmådde tyskarna i stort sett stabili- 3
.·
…_ ,..~.;.,,·
– – ——iiiiiiiiiiiilili______
Segrar och besvikelser under 1944
sera sin front norr om Karpaterna ungefär längs östpreussiska
gränsen, Narew, Bug och Weichsel. Den enda viktigare förändringen under de följande månaderna var ryssarnas erövring av
Estland och Livland samt området närmast norr om Memel (sept.-
okt.). Däremot utgör den kurländska halvön med Libau och Windau
ännu vid årsskiftet en segt försvarad tysk utpost utan landförbindelse med Tyskland, men av en viss betydelse såsom ett hot bakifrån mot de ryska armeer, som angripa östpreussen. Den av tidningskorrespondenterna i Moskva ideligen utlovade invasionen i
denna provins slogs under 1944 tillbaka, och W arszavas ruiner liksom Krakow befunno sig ännu vid årsskiftet i tysk hand. Redan
januari 1945 skulle emellertid visa, hur prekärt det uppnådda
jämnviktsläget i öster var.
Samtidigt med de stora ryska segrarna i Litauen och Polen i
slutet av juli bröts omsider det tyska motståndet i västra Normandie. M.ed oanad hastighet följde det mest dramatiska skedet
i 1944 års händelseförlopp. General Pattons amerikanska pansararme trängde in i Bretagne och spred sig solfjäderformigt i olika
riktningar. Medan en avdelning gick över Loire söderut, svängde
huvudkrafterna mot öster, i riktning mot Seine och Paris. Med
utomordentlig hastighet utvecklade sig en gigantisk kringränningsoperation mot de tyska styrkor, som alltjämt höllo stånd
söder om Seine med front mot engelsmännen på den normandiska
frontens östra flygel och som nu hotades av Patton i sin rygg.
Denna tyska »ficka» mellan Falaise och AlenQon var någon tid
föremål för hela världens uppmärksamhet. Till en fullständig
avsnörning och tillintetgörelse kom det aldrig. Men de tyska förlusternavoro fruktansvärda, och de trupper, som räddades tillbaka
över Seine, hade sannolikt förlorat det mesta av sitt stridsvärde.
Samtidigt med dessa operationer hade ännu en allierad arme
landstigit i Provence och börjat rycka upp längs Rhone för att
söka förena sig med Pattons styrkor. Inför denna fruktansvärt
snabba händelseutveckling på skilda håll såg den tyska ledningen
sig ur stånd att hålla Seinelinjen. Det gällde för den närmast att
rädda den arme under general Blaskowitz’ befäl, som varit posterad i södra Frankrike. Det förefaller också, som om det skulle ha
lyckats Blaskowitz att föra huvudmassan av sin arme tillbaka
längs Saöne och genom den burgundiska porten till Rhendalen.
Den 22-25 augusti befriades Paris, och sistnämnda dag kunde
general de Gaulle hålla sitt intåg i Frankrikes huvudstad under
jublande deltagande från hela den frihetsälskande världen. En
4
Segrar och besvikelser under 1944
huvudroll i befrielsens slutskede hade !’lpelats av franska maquisarder. Man torde ha rätt att häri även se en engelsk-amerikansk
hyllning till de patrioter, som inte misströstat om fäderneslandet
under dess förnedring. Framryckningen fortsatte alltjämt i samma
hastiga tempo. Hela norra Frankrike befriades, och den l september överskredo de allierade Belgiens gräns. Tre dagar senare voro
Bryssel och Antwerpen befriade. En vecka in i september återstodo av franskt och belgiskt territorium egentligen blott Elsass,
Lothringen och Scheldemynningen i tysk hand, om man bortser
från de isolerade styrkor, som lämnats kvar i viktiga hamnar
(Girondemynningen, La Rochelle, Saint-Nazaire, Lorient, Brest,
Normandiska öarna, Kanalhamnarna), av vilka flera ännu vid årets
utgång ha hakkorsflaggan flygande. Detta kvardröjande tyska
grepp om en rad av Västeuropas viktigaste hamnar har troligen
betytt åtskilligt för att försvåra underhållet av de allierade armeerna i Frankrike och Belgien och därmed för att fördröja deras
vidare operationer mot själva Tyskland.
I mitten av september trängde de allierade över Hollands och
Rhenlandets gränser. Blixtkrigsskedet var nu emellertid tilländalupet på västfronten. Under årets tre sista månader ha erövringarna inskränkt sig till Lothringen, större delen av Elsass, obetydliga inbrytningar vid själva tyska gränsen – den viktigaste vid
Aachen, vars ruiner intogos efter ursinniga strider i mitten av
oktober – samt södra Holland fram till Rhendeltat. Den anglosaxiska ledningen hade troligen tänkt sig att med en överrumplande övergång av nedre Rhen kringgå västvallens norra ände
och därmed föra kriget rakt in i det ömtåliga och betydelsefulla
~ordvästtyskland. En omfattande engelsk luftlandsättning företogs i detta syfte vid Rhenövergångarna i trakten av Arnhem.
Efter hårda strider lyckades tyskarna dock likvidera detta »brohuvud», innan den engelska huvudarmen kunde trygga förbindelsen därmed. I och med detta tycks möjligheten till en snabb inmarsch i Tyskland och krigets slutförande under 1944 ha gått förlorad. Operationerna på de allierades vänstra flygel ha sedan dess
t. v. i stort sett upphört, sedan den för tillförseln så betydelsefulla
Scheldemynningen äntligen öppnats. Den särdeles långsamma men
metodiska amerikanska framryckningen från Aachen mot Diiren
och Köln och från Lothringen mot Saarområdet och Pfalz byttes
mot mitten av december i en överraskande tysk motoffensiv. Till
en början uppnådde denna rätt betydande framgångar och förde
fältmarskalk von Rundstedts trupper till hotande närhet av Maas- 5
,.!If_.•• . ~
Segrar och besvikelser under 1944
linjen mellan Liege och Namur. Vid årsskiftet hade starka amerikanska motanfall dock ändrat bilden i detta avsnitt, och under
januari trängdes tyskarna tillbaka mot belgisk-tyska gränsen. Om
den tyska offensiven ej medfört alltför stor kraftförlust för de egna
styrkorna, är det likväl san_nolikt, att den bragt så mycken oreda
i de allierades planer och förstört så mycken för deras nästa angrepp framforslad materiel, att deras planer kunna bli mycket
avsevärt försenade. Å andra sidan kan naturligtvis en eventuell
katastrof för den tyska offensivarmen medföra vittgående psykologiska återverkningar i Tyskland och framkalla en mycket snabb
utveckling i väster- om ryssarna ej dessförinnan avslutat kriget.
Ryssarna voro ingalunda overksamma under den stora anglosaxiska framryckningen genom Frankrike. Visserligen höllo de
sig, som redan sagts, påfallande stilla i Polen, men den 19 augusti
inleddes en ny stor offensiv mot Rumänien. Denna gång kom
resultatet mycket snabbt. Den 23 störtade den unge kung Mikael
under dramatiska former marskalk Antonescu och utnämnde en
samlingsregering, som även inneslöt ledande representanter för de
gamla, västmaktsvänliga partierna. Rumänien kapitulerade omedelbart för ryssarna, och händelserna utvecklade sig så snabbt,
att landet inom några dagar var i krig med sin dittillsvarande
bundsförvant. Därmed var tyskarnas läge på detta viktiga frontavsnitt ohållbart, och deras följande operationer kunde blott ha till
syfte att i något så när gott behåll söka återföra de ej obetydliga
styrkor, som de hade stående på Balkanhalvön, till Ungern. Detta
tycks också i stor utsträckning ha lyckats. Rumänien och Bulgarien ockuperades av ryssarna; det sistnämnda nödgades också efter
en del fåfänga försök att komma lindrigare undan att gå med på
en total kapitulation.
Balkans befrielse- eller ockupation genom den segrande sidans
trupper – fortsatte raskt. Vid septembers slut marscherade de
ryska armeerna in i Jugoslavien. Samtidigt landstego engelska
styrkor i Grekland. Detta land liksom Albanien, Serbien och Montenegro rensades utan större svårigheter från axeltrupper. I mitten av oktober voro de ryska armeerna framme på den ungerska
slätten, och dit har stridernas tyngdpunkt varit förlagt under återstoden av året. Amiral Horthy och hans regering, som under hela
kriget fört en så moderat och försiktig politik, som Ungerns mycket svåra geografiska läge hade tillåtit, sökte nu få kapitulera
men störtades av tyskarna, som installerade en ren quislingregim
under ledning av den obskyre pilkorsledaren major Szalasi. (En
6
~—————-·-····~·-.
Segrar och besvikelser under 1944
liknande ehuru ej lika genomgripande tysk kupp hade genomförts
i Budapest även i mars, men Hitlers grepp om Ungern hade något
lossnat i slutet av augusti.) Ungern eller åtminstone en del av dess
stridskrafter måste fortsätta den utsiktslösa kampen. Den ryska
ängvälten rullade allt längre västerut. Vid årets slut var Donau
överskriden och det illa tilltygade Budapest en isolerad försvarsö
bakom den egentliga fronten. Det sega försvaret där och i Aachen
liksom förut i Stalingrad och Warszava visar, vilka stora möjligheter en modern storstad erbjuder en desperat försvarare. Det
erbjuder således ohyggliga perspektiv för de tyska storstäder, som
ännu kunna uppvisa något att förstöra trots engelska och amerikanska flygraider.
Vad Hitler fortfarande behärskade vid 1945 års ingång, var alltså
Stortyskland (obetydligt naggat i kanterna vid Aachen och i östpreussen), Polen väster om W eichsel, största delen av Slovakiet,
nordvästra Ungern, större delen av Kroatien, Norditalien, en del
av Elsass, Holland norr om Waal samt Danmark och Norge (utom
Finnmarken öster om Tana älv). Det var således alltjämt ett mycket stort territorium, som var hemfallet åt det gruvligaste förtryck. Men vissa områden skulle visa sig vara omöjliga att hålla
någon längre tid, och Norge är till följd av sitt läge numera i
mycket snarare en belastning än en tillgång för tyskarna. Vid en
jämförelse med situationen i september måste man dock erkänna,
att det är rätt märkligt – för att ej säga i sitt slag beundransvärt – i vilken utsträckning de tyska armeerna ännu vid årets
slut lyckats värja det tyska riksområdet mot invasion. En annan
sak är, i vad mån detta skickliga och uthålliga försvar har utsikt
att på längre sikt vinna något av värde åt Tyskland. Mänskligt
att döma äro chanserna därtill ej stora, men de allierades politiska
taktik mot Tyskland – »kapitulation utan villkor», delningsprojekt o. s. v. -kommer måhända att förlänga dödskampen in absurdum. Det bör likväl framhållas, att avslöjandena om Gestapos
och SS:s framfart i de numera befriade länderna psykologiskt i
hög grad försvåra en mera statsmannamässig politik mot det folk,
som kallat Hitler till ledare. Behovet av en konstruktiv statskonst
i stället för vedergällning minskas ej av detta förhållande.
Å ven den andra stora axelmakten har under 1944 rönt fruktansvärda nederlag och motgångar, fastän dessa till följd av de väldiga
avstånden och de föga kända lokaliteterna blivit jämförelsevis
litet uppmärksammade. Under föregående år hade amerikanarna
7
…..·.
~-’-”’·”~~·_…,._::….·, _-,..:.”: —-……….: . ..1~1… _:: ·…..
-.
Segrar och besvikelser under 1944
nöjt sig med rätt små framstötar till de närmaste ögrupperna så-
som Salomon- och Gilbertöarna. Under 1944 ha de däremot tack
vare en alltmer förkrossande övervikt till sjöss och i luften kunnat
nyttja en djärvare strategi. Deras stridskrafter ha företagit långa
hopp på kartan över Stilla havet, och stora japanska styrkor ha
avskurits från sina förbindelser med moderlandet och Indonesien
och lämnats att så småningom möta sin undergång av brist på
förnödenheter. Så är fallet med en betydande kår på norra Nya
Guinea liksom med garnisonen i det viktiga Rabaul i Bismarckarkipelagen. Undan för undan ha amerikaner och australiensare
utvidgat sitt grepp om Nya Guinea samt företagit landstigningar
på Marshallöarna, Amiralitetsöarna, Marianerna, Karolinerna och
Palauöarna. I september skedde en hindstigning på Halmahera
bland Moluckerna, och i oktober följde den dittills viktigaste operationen: invasionen på Leyte bland Filippinerna, varigenom de
väldiga japanska erövringarna i söder hotas med avskärning från
själva J apan. Företaget mot Filippinerna har under årets slut
alltmera ökat i omfattning för att vid 1945 års början utsträckas
till att gälla den största ön i gruppen, Luzon. Den japanska sjö-
makten har satts in till skydd, först för Marianerna och sedan för
Filippinerna, men den har slagits tillbaka och lidit mycket svåra
förluster mot amiral Nimitz’ flottor och flyg.
Mot dessa svåra motgångar – som f. ö. även åtföljts av allvarliga bakslag i norra Birrna – ha japanerna emellertid att ställa
en ganska betydande seger. Det är i Kina, där de lyckats tränga
tillbaka de amerikanska flygstyrkorna från de baser, varifrån de
kunde bombardera själva J apan, samt upprätta förbindelse tvärs
igenom hela det centrala Kina. Möjligen ha de därigenom skapat
förutsättningar för att kunna underhålla ockupationsstyrkorna i
Bortre Indien, även om sjövägen dit skulle bli avbruten. De amerikanska och engelska kommentarerna visa klart, vilken allvarlig
kris dessa svåra motgångar medfört för Tjiang-Kai-Sjeks regim.
Dennas förhållande till Washington synes även ha rubbats av dess
vägran att söka samverkan med de kommunistiska makthavarna i
vissa delar av norra Kina. Den förut så firade kinesiska marskalken får numera se sig anklagad för betänkliga »fascistiska» tendenser i amerikansk vänsterpress.
Ä ven om denna intressanta händelseutveckling i Kina skulle
skänka japanerna ännu större framgångar där – vilket ej förefaller alltför troligt – är dock förskjutningen till J apans nackdel
av maktläget i Europa och i Stilla havet alltför tydlig och sanno- 8
Segrar och besvikelser under 1944
likt alltför oavvislig för att ens stora japanska framsteg i Kina
skulle kunna ge öriket mer än en förlängd galgenfrist- förutsatt
att ej en fullständig brytning skulle komma att äga rum mellan
västmakterna och Ryssland och öppna utsikt till nya grupperingar.
Det här sist berörda problemet – Rysslands förhållande till sina
bundsförvanter – har i politiskt hänseende behärskat det gångna
året. Redan vid ingången av 1944 var motsättningen uppenbar i
den betydelsefulla frågan om Polens östgräns. Där, liksom när det
gällde de baltiska staterna, var Stalins ståndpunkt, att maktförhållandena från våren 1941 skulle äga vitsord eller, med andra ord,
.att Ryssland utan vidare skulle få behålla de erövringar, som det
gjort under sin entente med Tyskland. Denna ståndpunkt stred
mot den dittills allmänt accepterade tolkningen av Atlantdeklarationen-till vilken akt Ryssland under sitt nödläge hade anslutit
sig – nämligen att de mindre folken skulle vara garanterade mot
de maktövergrepp från olika håll, som ägt rum sedan l september
1939, eventuellt sedan ännu längre tillbaka. Men det hade redan
en tid varit klart, att västmakterna, särskilt England, inte längre
.ansågo sig äga makt att hävda denna ursprungliga tolkning mot
.sin mäktige bundsförvant och därför rådde den polska regeringen
till en för Ryssland förmånlig kompromiss på bekostnad av det
tyska östpreussen.
Den invecklade frågan blev akut, när ryssarna vid årsskiftet
1943-44 trängde över 1939 års polska gräns. Inom kort komplicerades läget .av en annan, än allvarligare fråga. Moskva upprättade
nämligen i juli ett polskt »befrielseutskott» under ledning av författarinnan W anda ’Vasilewska, som är gift med en framskjuten
rysk- numera ukrainsk- funktionär. Det var uppenbart, att här
skapats ett embryo till en polsk Kuusinen-regering. Än betänkligare blev situationen, när »befrielseutskottet» flyttade över till
Lublin i Polen och började etablera sig såsom de facto-regering i
de av Ryssland ockuperade vidsträckta delarna av landet. Ett
:särdeles beklämmande intryck gjorde det, då i augusti en patriotisk resning, som utbrutit i W arszava i bästa överensstämmelse
med tidigare ryska uppmaningar, lämnades utan hjälp av de ryska
armeerna. Resningen leddes av en av den lagliga polska regeringens förtroendemän; dess kämpar utgjordes till övervägande
del av denna regerings anhängare. Att de blevo utan bistånd och
till slut efter fruktansvärda förluster nödgades kapitulera i början
.av oktober, kan väl till någon del ha berott på det tidigare om- 9
’f:-
-.
Segrar och besvikelser under 1944
talade ryska bakslaget vid W eichsel. Men helt räcker denna förklaring ingalunda. Det är svårt att komma ifrån intrycket, att man
i Kreml föredrog att låta »Londonregeringens» vänner likvideras
av tyskarna, för att de ej skulle kunna bereda svårigheter vid den
polska frågans framtida lösning efter ryska riktlinjer.
Under sommaren och hösten gjorde den polske regeringschefen
Mikolajczyk i samförstånd med och under påtryckning av västmakterna ivriga försök att nå samförstånd med Stalin i fråga
om Polens gränser och framtida regim. Han reste i detta syfte till
Moskva. Men underhandlingarna blevo utan resultat, och Mikolajczyk avgick och efterträddes av vida mindre kompromissvilliga
element. Ryssarna åter tog;o i början av januari 1945 omsider
det steg, som länge skymtat såsom sannolikt. De erkände formligen
den av dem själva manipulerade Lublinjuntan såsom Polens regering. Västmakterna ha därmed ställts inför ett mycket obehagligt
val – att mot Ryssland hävda den lagliga regeringens sak, för
vilken England 1939 gick i krig, eller att falla undan för våldet.
Det negativa resultatet av de här skisserade polsk-ryska underhandlingarna kan förklaras på två sätt. Antingen har den polska
sidan präglats av en halsstarrig omedgörlighet. Eller också ha
ryssarna aldrig velat nå en uppgörelse utan blott eftersträvat att
sätta sin motpart i orätt och inrättat sin förhandlingsmetod därefter med undan för undan höjda krav – en taktik, som i så fall
haft önskad framgång hos en stor del av London- (liksom Stockholms-)pressen. Autentiskt källmaterial saknas ännu för att slutgiltigt lösa detta problem. Att polackerna i London ofta uppträtt
oklokt ur taktisk synpunkt, förefaller uppenbart. Men det är å
andra sidan knappast lätt att inse, hur de, om de över huvud taget
arbetade för ett självständigt Polen på nationell grund, skulle ha
kunnat acceptera att avstå den östra hälften av Polen mot ersättning i rent tyska områden med därav följande framtida komplikationer samt att öppna ett dominerande inflytande på Polens
öden åt Kuusinenfolket i Lublin. Det är i sakernas nuvarande
läge svårt att komma ifrån att ansvaret för underhandlingarnas
strandande till stor del måste läggas på ryssarna, som hävdat
önskemål, vilka inte kunna förenas med Polens yttre och inre frihet.
Den polska frågan har varit den mest uppmärksammade av de
olika östfrågorna. När det gäller de tre baltiska staterna, ha västmakterna, trots särskilt Roosevelts mycket kategoriska tidigare
försäkringar om motsatsen, tydligen uppgivit varje tanke på att
10
Segrar och besvikelser under 1944
söka skydda deras frihet. Ett klarare fall för tillämpning av Atlantdeklarationens grundsatser kan annars knappast uppdrivas,
och inga strategiska skäl kunna efter Tysklands krossande gärna
åberopas för våldförande av dessa dugliga och fredsälskande små
folk.
Gynnsammare ter sig måhända läget på andra håll. Rumänien
har nödgats än en gång avträda Bessarabien och Bukovina till sin
mäktige granne. Men annars tyda uppgifterna därifrån på att
ockupationstrupperna hittills uppträtt korrekt och i stort sett inte
sökt ingripa i Rumäniens inre styrelse. En liknande utveckling
synes vara möjlig i Ungern, där vid årsskiftet en samlingsregering på bred front har bildats i de av röda armen ockuperade områdena. Förhållandena i Bulgarien äro föga kända.
Återstår bland de ryska intresseområdena Finland. De underhandlingar, som under våren fördes om separatfred, ledde inte till
resultat. Orsaken torde till ej oväsentlig del böra sökas i vissa av
de ryska kraven, som helt enkelt inte kunde uppfyllas. Ett liknande resultat följde på nya trevare i samband med den stora
ryska offensiven i juni. Det hjälpavtal, som president Ryti då
efter en svår inre kris slöt med Tyskland och vars militära betydelse torde ha varit rätt ringa, fick en form, som gav Finland
juridiska möjligheter att frigöra sig från bundsförvantens grepp.
Detta skedde också i augusti och september, sedan marskalk Mannerheim efterträtt Ryti. De uppnådda villkoren voro på vissa betydelsefulla punkter – ehuru ingalunda på andra – drägligare
än de, som meddelats ett halvår tidigare. Månaderna efter stilleståndet ha givit hopp om att det skall visa sig möjligt för Finland
att rädda en om ock i väsentliga avseenden starkt beskuren självständighet. Det just nu mest oroande momentet är knappast
den ryska kontrollkommissionen utan vissa aggressiva och omdömeslösa radikala strömningar i finsk inrikespolitik med okända
möjligheter att samla röster vid de förestående valen.
Om Rysslands imperialism, varpå tecken försports även i CentralAsien och Persien, och dess dunkla förhållande till sina bundsförvanter varit en behärskande faktor i årets storpolitik, har en annan
utgjorts av de stora svårigheterna i en rad länder, som äntligen
befriats från det tyska tyranniet. Skarpa motsättningar ha yppat
sig mellan å ena sidan de från en lång exil hemvändande lagliga
regeringarna, vilka naturligtvis i någon mån tappat kontakten
med krafterna i hemlandet men företräda vida kretsar med krav
på legalitet och samhällslugn, och å den andra motståndsrörel- 11
•.
Segrar och besvikelser under 1944
sernas ytterlighetsmän, som under de svåra åren av naturliga skäl
opererat utanför lagens råmärken och nu ha svårt att återgå till
den gamla ordningen. Dessa motståndsrörelser ha vidare i politiskt hänseende starkt radikaliserats. Ett visst samband mellan den
kommunistiska agitationen och revoltstämningarna förefaller i
några fall- men knappast i andra- påtagligt. Det problem, som
i allmänhet har aktualiserat motsättningarna, har varit försöken
att inordna maquisarderna i den legala armen. Värst har utvecklingen tett sig i Grekland, där den lett till ett blodigt inbördeskrig
och försatt den engelska skyddsmakten i en mycket svår klämma.
Otrevliga symtom visade sig också i Belgien, där ett relativt lugn
dock tycks ha återställts, bl. a. under intryck av den tyska motoffensiven. I Frankrike har de Gaulles auktoritet lyckats bemästra
en kris, som ett slag tedde sig ganska allvarlig. Även i så stabila
samhällen som de ännu ej befriade Holland, Danmark och Norge
finnas otvivelaktigt befryndade stämningar. Man torde dock ha
rätt att hoppas, att svårare störningar där skola kunna undvikas,
främst tack vare monarkernas auktoritet.
Om man till de här antydda förhållandena lägger’ villervallan
i det befriade Italien, där regeringen Bonomi, som efterträtt den
störtade marskalk Badoglio, för en rätt äventyrlig tillvaro, motsättningen mellan kungahuset och Tito i Jugoslavien och ovissheten om hur den spanska diktaturen skall kunna avvecklas, är
det klart, att freden bjuder på oerhörda problem. De bli ej lättare
av att vissa vänsterkretsar i London resa hinder i vägen för varje
försök av Churchill att med kraft hävda laglig ordning och f1’ihet
ute i Europa.
Årets sista veckor ha visat ännu ett oroande tecken, nämligen en
påtaglig kyla mellan de båda anglosaxiska stormakterna. I Amerika har det alltid funnits en ej helt obetydlig riktning, som spårar
oblyg imperialism i varje tendens på engelskt håll att tillvarataga
ens de mest uppenbara livsintressen eller att söka upprätthålla
en viss ordning i Europa och Asien. Oförsiktiga och rätt svårför- ·
klarliga uttalanden av den nye, från affärslivet hämtade statssekreteraren Stettinius ha givit dessa kretsar luft under vingarna.
För en gångs skull har den engelska pressen, som annars visat
ett förvånande långmod, svarat ganska kärvt. Det är dock i nuvarande brydsamma situation knappast sannolikt, att dessa misshälligheter få gå särdeles djupt – därtill ha de båda makterna
alltför starkt behov av varandra.
Att de polska förvecklingarna inte ökat den amerikanska all- 12
l
Segrar och besvikelser under 1944
mänhetens förtroende för Rysslands avsikter, behöver knappast
understrykas, allra helst som flera av de hotade folken i Östeuropa
ha sänt betydande utvandrarskaror över Atlanten.
Den värld, som avtecknar sig vid 1945 års ingång och inför det
sannolikt ej alltför avlägsna slutet på de öppna fientligheterna,
erbjuder trots den tyska våldsmaktens nederlag en föga hugnesam
anblick. Motsättningarna mellan segrarmakterna äro påtagliga;
en av dem för med stöd av jättelika maktresurser en av de andra
oberoende politik, som ej särdeles väl överensstämmer med de tidigare gemensamt proklamerade höga grundsatserna; den i Dumbarton Oaks uppritade nya världsordningen företer gapande luckor
på de viktigaste ställena; samhällsupplösningen visar sig ha gått
mycket djupt i de befriade länderna; de förslag, som på sina håll
och med rätt stark anslutning framföras till behandling av de
besegrade folken och till framtida gränsdragning i Mellaneuropa,
äro ägnade att väcka mycket allvarliga farhågor för utvecklingen
på längre sikt. Att den oerhörda barbariseringen under de sista
tolv åren av det tyska folket, främst dess ungdom, kommer att
medföra oerhörda svårigheter, är också uppenbart. För de mindre
stater, som tack vare gynnsamma omständigheter och egna ansträngningar hittills lyckats hävda sitt oberoende och sitt fria
samhällsskick, finns all anledning till oförminskad vaksamhet och
till klok avhållsamhet från sådana inre stridigheter, som skulle
kunna öppna gynnsamma angreppspunkter för främmande krafter.
Torvald T :son Höjer.
13