Språkfreden i Finland
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
.· .,~ -~.
SPRÅI(FREDEN
I FINLAND
Avf ministern jur. d:r J. O. SÖDERHJELM\ Helsingfors
I MEDIET av trettiotalet nådde språkstriden i Finland sin kulmen. Från 1937 framåt länkades intresset hos den i språkstriden
mest aktiva parten, den finska ungdomen, mot den hotfulla utrikespolitiska situationen. Dess fosterländska verksamhetsbegär
tog sig uttryck i livligt skyddskårsarbete, fortsatt militärutbildning och – framför allt – i de frivilliga befästningsarbetena vid
landets gränser. Språkstriden hade dessutom på finskt håll förlorat sitt närmast liggande föremål, då universitetsfrågan fått en
visserligen ej den finska ungdomen tillfredsställande, men dock
tillsvidare slutgiltig lösning. Återstående finska nationella mål
voro antingen av alltför liten betydelse för att vidmakthålla intresset för språkstriden eller låg deras förverkligande så långt i
fjärran att något konkret grepp på dem icke kunde erhållas. Händelserna hösten 1939, vinterkriget och den första Moskvafreden
visade slutligen att det som i prövningens stund förenade svensk
och finne var överväldigande mycket mera än det som skilde.
Denna utveckling mot nationell fred bröts genom förslaget till
kolonisation av karelarna med dess hot om förfinskning av de
svenska bygderna. Man kan icke påstå att förslaget dikterades
av finsk nationalism, men man måste förstå att det framkallade
en häftig reaktion på svenskt håll. Den över tjugu år tidigare
skapade folktingsinstitutionen återupplivades och alla Finlands
svenskar, oberoende av politisk åskådning, samlades för att dryfta
vilka åtgärder hotet mot de svenska bygderna påkallade. Vid
sidan härav konstaterade folktinget att kriget och de yttre farorna
skapat en ny plattform för språkfrågans bedömande och fann
tiden mogen för positiva åtgärder från statsmaktens sida för avlägsnande av språkstridens orsaker. Folktingets fullmäktige anhöllo hos regeringen om tillsättande av en kommitte, som skulle
1 D: r Söderhjelm har varit en av Svenska Folkpartiets bägge medlemmar i språkfredskommitten. Red. av Svensk Tidsk1″ift.
14
….__~……………-……..~”—–~-’—· ~-~…__ —~ . (_~~–1—-~~~———~——.w~………………
————————-~~~’~.~~c’—-·–~~-~–~——liiiiiii———
Språkfreden i Finland
utreda möjligheterna för att skapa ett bestående samförstånd
mellan den finska och den svenska befolkningen, varjämte kommitten borde framställa förslag om sådana åtgärder som vore
ägnade att befrämja uppnåendet av ett dylikt mål.
Som följd av denna framställning tillsatte regeringen i maj
1941 en kommitte under ordförandeskap av den finska högermannen professor Kyösti Haataja med sådant uppdrag som folktingsfullmäktige föreslagit. Kommittens sammansättning blev i sådant
avseende märklig att av nio medlemmar fem togos från den finska
högern, visserligen alla sansade och förnuftiga män, men representerande starkt finsknationella åskådningar, medan endast en
medlem tillhörde den moderata finska flygeln. Tre medlemmar
voro svenskar, två från Svenska Folkpartiet och en socialist. Av
denna kommittes sammansättning följde att ett misslyckande av
kommittens arbete på grund av bristande möjligheter till samarbete mellan den finska majoriteten och de tre svenskarna kunde
befaras. Men ifall samförstånd mellan dessa två grupper kunde
nås, skulle betydelsen av kommittens uttalanden bliva desto större.
Det senare alternativet har nu förverkligats. Efter över tre års
arbete, för långa perioder dock avbrutet av krigshändelserna, har
nu ett enhälligt betänkande sett dagen. Detta har visserligen ännu
icke publicerats, men huvudragen av dess innehåll har bringats
till allmänhetens kännedom.
Först en anmärkning rörande betänkandets allmänna inställning,
dess tendens, ton och formuleringar. Betänkandet är skrivet för
och riktar sig till finsk publik. Språkfreden i Finland är helt beroende av den finska allmänhetens inställning till detta problem.
Varje svensk i Finland inser utan vidare att språkstriden för
honom ej kan medföra några fördelar. Aro finnarna villiga att
sakligt bedöma och behandla språkfrågan, att betrakta svenskarna
som likvärdiga medborgare, att tolerera svenska språket som ett
nationellt språk i Finland, så äro betingelserna för språkfred för
handen. Språkfredskommittens betänkande avser att för den finska
allmänheten klarlägga förutsättningarna för en sådan språkfred.
Det rör sig därför i en finsk föreställningsvärld. Speciellt i dess
historiska del, men även i många andra avsnitt, träffar man på
tankar och betraktelsesätt, som äro en svensk främmande eller
t. o. m. uppkalla honom till protest. I kommitten har det visat sig
mycket lättare att nå enighet om ett aktuellt handlingsprogram
än att skapa en likartad syn på historiska händelseförlopp. Med
hänsyn till betänkandets angivna allmänna ändamål har man i
2- 4543 Svensk Tidskrift 1945 15
,.
—’.,””—-”’-.. ~ ·~-
J. O. Söderhjelm
frågor av dylik art ansett sig från svensk sida böra acceptera att
det finska betraktelsesättet utgör grunden för vissa av betänkandets omdömen och formuleringar.
Betänkandet är skrivet på finska i en stil, som är det svenska
språket främmande. I sin svenska översättning uppvisar det därför
ställvis en osvensk form. ·
Kommitten har ansett sin huvuduppgift ligga i en utredning av
språkfrågans ideella grund och i ett fastställande av de principer,
som böra bestämma ·de båda befolkningsgruppernas förhållande till
varandra och till staten. Av den principiella inställningen betingade praktiska åtgärder ha därjämte i en viss utsträckning rekommenderats.
En utredning av de båda befolkningsgruppernas allmänna karaktär leder till slutsatsen att man icke kan betrakta finnar och
svenskar i Finland som tillhörande två skilda raser. Icke heller
kan man trots vissa förefintliga tendenser säga att de två grupperna till lynne, begåvning eller andra egenskaper skulle vara
från varandra klart skiljaktiga. De olika språken, svenskarnas
fasthållande vid sin nedärvda från den finska avvikande kulturform och svenskarnas subjektiva uppfattning om sin särställning
utgöra emellertid kriterium för att de bilda en egen nationalitet.
I detta avseende har kommitten, avvikande från vad som tidigare
allmänt från finskt håll förfäktats, givit sitt stöd åt svenskarnas
kanske mest betydelsefulla principiella trossats.
Samtidigt härmed konstaterar kommitten att Finlands svenskar
i sitt förhållande till landet och staten Finland äro fullgoda medborgare och patrioter, som i intet avseende stå finnarna efter.
Kommitten berör i korthet språkstridens skadliga verkningar.
Som en bland dem nämnas försämrandet av våra relationer till
Norden. Genom hela kommittebetänkandet går som ett ständigt
återkommande argument språkfrågans olyckliga inverkan på våra
relationer till Sverige, något som förtjänar speciellt beaktande med
hänsyn till kommittens sammansättning.
Så frågar kommitten, längs vilka linjer man skall lösa språkfrågan. Det konstateras att Finlands svenskar icke kunna mot
deras vilja förfinskas. Deras existens, deras insats i fosterlandets
tjänst, deras ställning som en icke oviktig del av Finlands folk,
allt detta utgör obstridliga fakta. Den finska delen av folket har
numera nått ett obestritt husbondevälde, ingenstädes stå svenskarna i vägen för den finska kulturens och den finska befolkningsdelens fortsatta förkovran. Lösningen av språkfrågan ligger
16
l , •· .
—~————-~·-··– —-
Språkfreden i Finland
därför i accepterande av det som existerar, av de båda gruppernas
existens och av deras väsentliga livsbetingelser. Från finskt håll
bör man erkänna svenskarnas skäliga krav på trygghet, giva
deras arbete sitt fulla erkännande, glädjas åt deras kulturella framsteg. För att minoriteten, som alltid måste vara ömtålig om sin
ställning, skall trivas bör majoriteten snarare vara rundhänt än
kritisk, hellre tolerant än småaktig. Av den svenska minoriteten
fordras att den inser sin begränsning, att den förstår att icke allt
som den önskar kan uppfyllas, att den sätter sig in i finskt tänkesätt, liksom finnarna böra sätta sig in i svenskt, och att den icke
genom utmanande uppträdande framkallar föreställningen om för
fosterlandet främmande mål och bevekelsegrunder.
I korthet kan väl kommittens framtidsdröm karakteriseras så:
död åt ideerna om den finska nationalstaten, ett förverkligande av
regeringsformens två fosterländska språkgrupper i broderligt samarbete fastän på vissa områden, speciellt de kulturella, plöjande
skilda tegar.
Att en kommitte, som strävar mot en verklig språkfred, icke
kan komma till annat resultat än det ovan beskrivna har från
början varit givet. Men att mindre än ett decennium efter den
finska nationalismens stora år (och långt före fredstrevare och
stilleståndsavtal) en kommitte med finsk högerborgerlig majoritet
(däribland två AKS- och !KL-medlemmar) klart formulerar ett
avståndstagande från Snellman, äktfinskheten och den finsknationella staten betecknar en glädjande utveckling i det finska politiska tänkandet.
Utöver den principiella utredningen framlägger språkfredskommitten vissa konkreta förslag till avlägsnande av sådana missförhållanden som hindra uppnående av språkfred.
Bland dessa detaljspörsmål må främst nämnas universitetsfrå-
gan. Några genomgripande förändringar föreslår kommitten icke.
Den uppmjukar dock längs hela linjen 1937 års hårda och ensidiga
bestämmelser. Främst gäller detta den grundlagsvidriga begränsningen av de svenska professurernas antal. Kommitten föreslår en
ökning med två (på sätt och vis tre) svenska professurer samt anger vissa andra svenska professurer som i en framtid böra inrättas.
Dessutom uttalas principen att den svenska likaväl som den finska
undervisningen måste anpassas efter vetenskapens utveckling och
undervisningens behov. En ny kategori, tvåspråkiga professurer,
tänkes inrättad för vissa läroämnen, varjämte förbudet för de
finska professorerna att utöver sin egentliga verksamhet giva un- 17
\
_:
’.,;, _,
-·
J. O. Söderhjelm
dervisning på svenska enligt kommittens mening borde upphävas.
Många andra mindre förändringar föreslås dessutom. Kommittens förslag innebär långt ifrån ett uppfyllande av de svenska
kraven, men betecknar dock ett framsteg av stor betydelse och en
god grund för än vidare utveckling av den svenska universitetsundervisningen.
I gällande språklag föreslår kommitten vissa förändringar,
likaså i järnvägarnas språkförhållanden samt påyrkar åtgärder
mot språkmissbruk i armen.
Intressant är att kommitten på ett flertal områden, där under de
senaste decennierna kontroverser förekommit mellan svenskt och
finskt, finner lagstiftningen i ämnet tillfredsställande även ur
svensk synpunkt. Så är också förhållandet. Denna lagstiftning
utgör ett resultat av den svenska politikens insats i tjugu- och
trettiotalets riksdagsarbete. Den svenska riksdagsgruppen har lyckats avvärja nästan alla finska angrepp i riksdagen mot den svenska kulturen och det svenska språket. Detta är något som man i
allmänhet glömmer. Universitetsfrågan utgör det stora undantaget. Herrar Heiskanen m. fl. ha i allmänhet slagits tillbaka,
men striden har varit hård och prövande för landets svenskar.
Detta goda resultat är i främsta rummet att tillskriva en nyss
bortgången man, Ragnar Furuhjelm. Vad Furuhjelm de tjugu
senaste åren betytt som den svenska politikens verkliga ledare, på
samma gång vidsynt, klok och orubbligt fast, har icke varit bekant
för en större allmänhet, hans natur låg ej för yttre framträdande.
Faktum kvarstår att när språkfredskommittens finska majoritet
med en viss tillfredsställelse konstaterat att i lagstiftningen dess
ideer om grunderna för en kommande språkfred blivit i huvudsak
förverkligade, den icke borde glömma att mot denna samma lagstiftning många häftiga anstormningar gjorts just från deras håll
som nu så stolt peka på detta uttryck för finsk generositet mot den
svenska minoriteten.
Det är för övrigt oriktig tillämpning av gällande språkstadganden samt yrkanden på dennas förändring i antisvensk riktning
som på senare tid framkallat de flesta slitningarna i språkfrågan.
På finskt håll är man mycket ömtålig för svenska »separatistiska» strävanden, varmed man betecknar allt sådant, där statstanken och statsenheten lida intrång till förmån för det svenska
särintresset. Sådana »separatistiska» tendenser spelade en betydande roll i samband med det första folktinget 1919. På finskt håll
ser man i det nuvarande folktinget en arvtagare icke blott till det
18
l ~’ •___L______________~~—————-·
————~—–__.,…..,.~~—~—~- ——————–11!111111!1·
Språkfreden i Finland
tidigare folktingets offentligrättsliga arbetsformer, utan även till
dess »separatistiska» tendenser. Man frågar sig därför, om folktingsinstiutionen alls har någon uppgift ifall varaktig språkfred
kommer till stånd samt om icke i varje fall samma resultat kunde
nås även om arbetsformerna ej vore desamma som för en offentligrättslig folkrepresentation. Båda frågorna hänskjutas av språkfredskommitten till den svenska befolkningens egen prövning.
I samband med kulturfrågorna diskuterar språkfredskommitten
det svenska förslaget om kulturautonomi, men finner detsamma
principiellt icke tilltalande och praktiskt ogenomförbart.
Ett kuriöst kapitel utgör frågan »finne» – »finländare». Åren
före förra världskriget beslöt man som bekant på finlandssvenskt
håll att försöka i svenska språket införa en distinktion, finländare
=medborgare i Finland, både finsk- eller svenskspråkig, finne=
finskspråkig, samt motsvarande adjektiv finländsk och finsk. Härmed ville man dels undvika den begreppsförvirring som användandet av orden finsk och finne för två skilda begrepp, statstillhörighet och språklig karaktär, framkallade, dels betona att i Finland
levde en icke finskspråkig nationalitet. Detta språkbruk är sedan
länge övervägande i finländskt skriftspråk, men ej konsekvent genomfört i talspråket. I Sverige har det icke trängt igenom och missförstås ofta. På finskt håll fick man från början hela denna sak
om bakfoten. Av skäl som här kunna lämnas åsido vann den uppfattningen herravälde att finländare var en Finlandssvensk, som
visserligen bodde i Finland, men som till sin politiska inställning
var utlandssvensk, egentligen hörde hemma i Sverige. Trots argumentering och upplysning har denna uppfattning ej kunna rubbas.
Intet upprör i dag den finska allmänheten såsom orden »finländare» och »finländsk». De anses beteckna något ofosterländskt.
Orden äro förbjudna· i officiellt tryck, och läroböcker i vilka de
användas godkännås icke för bruk i landets svenska skolor. »Finländare» och »finländsk» utgöra ett bestående irritationsmoment
mellan de båda språkgrupperna.
Då det måste anses uteslutet .att ens den mest intensiva upplysningsverksamhet bland den finsktalande befolkningen skulle avlägsna dess misstroende till ifrågavarande ord, har kommittens
svenska medlemmar gått med på att rekommendera bortlämnandet
av ordet finländare från det svenska språkbruket samt användande
av ordet finländsk endast där detta för sammanhanget är nödvändigt. En mycket stor del av kommittens tid har upptagits av denna
fråga och man måste utgå ifrån att utan den svenska eftergiften
19
….. ·. ::
~~::. ••. 1.. ir.liOI… ~ ;”:·,-.;_·p. …:·:.. . -……_.,,_-.. If;.,/ ….~,
J. O. Söderhjelm
på denna punkt något positivt resultat av kommittens arbete icke
hade uppnåtts.
Slutligen föreslår kommitten tillsättande av en språkfredsnämnd
med uppgift att lämna ojäviga utlåtanden i språkliga tvistefrågor
och även själv ingripa mot :utslag av språklig intolerans, eller där
falska beskyllningar riktas mot någondera språkgruppen eller oriktiga påståenden och uppgifter framläggas.
Ett kommittebetänkande är självfallet aldrig mera än ett kommittebetänkande. Ett sådant kan ej göra slut på något så väsentligt som de språkliga motsättningarna i Finlands politiska och
kulturella liv. Men fråga är om icke detta betänkande kan få en
avsevärd betydelse. Jordmånen är beredd på finskt håll för en
ny inställning till språkfrågan. Man har lärt sig att svenskarna
icke äro en fara för Finland utan en tillgång. Det kan hända att
man i språkfredskommittens betänkande kommer att finna den
teoretiska grundvalen för den nya åskådningen. Tidigare har icke
på finskt håll förelegat något auktoritativt program för den språkliga toleransens politik, endast de olika finska partiernas radikala
finskhetskrav. Nu kunna de, som tröttnat på språkstriden, och det
är säkert mer än 95 °/o av Finlands folk, samlas kring språkfredskommittens teser.
Det förtjänar antecknas att den finska pressen tillsvidare’ endast
flyktigt berört betänkandet, men undantagslöst i positiv mening.
Samlingspartiet har vid sitt nyligen hållna partimöte beslutit ur
sitt program stryka hela kapitlet om språkfrågan, något som före
kriget hade varit uteslutet. Det anses icke heller omöjligt att som
ett uttryck för den nya mentaliteten i språkfrågan bevarandet av
de svenska bygdernas språkliga karaktär vid den nya kolonisationen kommer att beaktas. Allt tecken på att något rör sig på
finskt håll.
Förverkligandet av språkfredskommittens praktiska detaljförslag får säkerligen t. v. stå tillbaka för mera aktuella bekymmer.
Från svenskt håll i Finland har man delvis rätt skarpt kritiserat
språkfredskommittens uttalande om folktinget och dess ställningstagande till tvistefrågan finne-finländare. Detta är naturligt, båda
spörsmålen äro ömtåliga, och kommittens förslag stå i strid med
den svenska politikens hittills följda grundsatser. Dock har man
även på svenskt håll klart för sig att i väsentliga delar betänkandet
ansluter sig till den svenska inställningen i principfrågorna, och
säkert är att svenskarna i framtiden komma att i betänkandet finna
ett gott stöd för sin politik.
20
.· l’ ·_ __….____~__………….~.–_______
SPRÅI(FREDEN
I FINLAND
Avf ministern jur. d:r J. O. SÖDERHJELM\ Helsingfors
I MEDIET av trettiotalet nådde språkstriden i Finland sin kulmen. Från 1937 framåt länkades intresset hos den i språkstriden
mest aktiva parten, den finska ungdomen, mot den hotfulla utrikespolitiska situationen. Dess fosterländska verksamhetsbegär
tog sig uttryck i livligt skyddskårsarbete, fortsatt militärutbildning och – framför allt – i de frivilliga befästningsarbetena vid
landets gränser. Språkstriden hade dessutom på finskt håll förlorat sitt närmast liggande föremål, då universitetsfrågan fått en
visserligen ej den finska ungdomen tillfredsställande, men dock
tillsvidare slutgiltig lösning. Återstående finska nationella mål
voro antingen av alltför liten betydelse för att vidmakthålla intresset för språkstriden eller låg deras förverkligande så långt i
fjärran att något konkret grepp på dem icke kunde erhållas. Händelserna hösten 1939, vinterkriget och den första Moskvafreden
visade slutligen att det som i prövningens stund förenade svensk
och finne var överväldigande mycket mera än det som skilde.
Denna utveckling mot nationell fred bröts genom förslaget till
kolonisation av karelarna med dess hot om förfinskning av de
svenska bygderna. Man kan icke påstå att förslaget dikterades
av finsk nationalism, men man måste förstå att det framkallade
en häftig reaktion på svenskt håll. Den över tjugu år tidigare
skapade folktingsinstitutionen återupplivades och alla Finlands
svenskar, oberoende av politisk åskådning, samlades för att dryfta
vilka åtgärder hotet mot de svenska bygderna påkallade. Vid
sidan härav konstaterade folktinget att kriget och de yttre farorna
skapat en ny plattform för språkfrågans bedömande och fann
tiden mogen för positiva åtgärder från statsmaktens sida för avlägsnande av språkstridens orsaker. Folktingets fullmäktige anhöllo hos regeringen om tillsättande av en kommitte, som skulle
1 D: r Söderhjelm har varit en av Svenska Folkpartiets bägge medlemmar i språkfredskommitten. Red. av Svensk Tidsk1″ift.
14
….__~……………-……..~”—–~-’—· ~-~…__ —~ . (_~~–1—-~~~———~——.w~………………
————————-~~~’~.~~c’—-·–~~-~–~——liiiiiii———
Språkfreden i Finland
utreda möjligheterna för att skapa ett bestående samförstånd
mellan den finska och den svenska befolkningen, varjämte kommitten borde framställa förslag om sådana åtgärder som vore
ägnade att befrämja uppnåendet av ett dylikt mål.
Som följd av denna framställning tillsatte regeringen i maj
1941 en kommitte under ordförandeskap av den finska högermannen professor Kyösti Haataja med sådant uppdrag som folktingsfullmäktige föreslagit. Kommittens sammansättning blev i sådant
avseende märklig att av nio medlemmar fem togos från den finska
högern, visserligen alla sansade och förnuftiga män, men representerande starkt finsknationella åskådningar, medan endast en
medlem tillhörde den moderata finska flygeln. Tre medlemmar
voro svenskar, två från Svenska Folkpartiet och en socialist. Av
denna kommittes sammansättning följde att ett misslyckande av
kommittens arbete på grund av bristande möjligheter till samarbete mellan den finska majoriteten och de tre svenskarna kunde
befaras. Men ifall samförstånd mellan dessa två grupper kunde
nås, skulle betydelsen av kommittens uttalanden bliva desto större.
Det senare alternativet har nu förverkligats. Efter över tre års
arbete, för långa perioder dock avbrutet av krigshändelserna, har
nu ett enhälligt betänkande sett dagen. Detta har visserligen ännu
icke publicerats, men huvudragen av dess innehåll har bringats
till allmänhetens kännedom.
Först en anmärkning rörande betänkandets allmänna inställning,
dess tendens, ton och formuleringar. Betänkandet är skrivet för
och riktar sig till finsk publik. Språkfreden i Finland är helt beroende av den finska allmänhetens inställning till detta problem.
Varje svensk i Finland inser utan vidare att språkstriden för
honom ej kan medföra några fördelar. Aro finnarna villiga att
sakligt bedöma och behandla språkfrågan, att betrakta svenskarna
som likvärdiga medborgare, att tolerera svenska språket som ett
nationellt språk i Finland, så äro betingelserna för språkfred för
handen. Språkfredskommittens betänkande avser att för den finska
allmänheten klarlägga förutsättningarna för en sådan språkfred.
Det rör sig därför i en finsk föreställningsvärld. Speciellt i dess
historiska del, men även i många andra avsnitt, träffar man på
tankar och betraktelsesätt, som äro en svensk främmande eller
t. o. m. uppkalla honom till protest. I kommitten har det visat sig
mycket lättare att nå enighet om ett aktuellt handlingsprogram
än att skapa en likartad syn på historiska händelseförlopp. Med
hänsyn till betänkandets angivna allmänna ändamål har man i
2- 4543 Svensk Tidskrift 1945 15
,.
—’.,””—-”’-.. ~ ·~-
J. O. Söderhjelm
frågor av dylik art ansett sig från svensk sida böra acceptera att
det finska betraktelsesättet utgör grunden för vissa av betänkandets omdömen och formuleringar.
Betänkandet är skrivet på finska i en stil, som är det svenska
språket främmande. I sin svenska översättning uppvisar det därför
ställvis en osvensk form. ·
Kommitten har ansett sin huvuduppgift ligga i en utredning av
språkfrågans ideella grund och i ett fastställande av de principer,
som böra bestämma ·de båda befolkningsgruppernas förhållande till
varandra och till staten. Av den principiella inställningen betingade praktiska åtgärder ha därjämte i en viss utsträckning rekommenderats.
En utredning av de båda befolkningsgruppernas allmänna karaktär leder till slutsatsen att man icke kan betrakta finnar och
svenskar i Finland som tillhörande två skilda raser. Icke heller
kan man trots vissa förefintliga tendenser säga att de två grupperna till lynne, begåvning eller andra egenskaper skulle vara
från varandra klart skiljaktiga. De olika språken, svenskarnas
fasthållande vid sin nedärvda från den finska avvikande kulturform och svenskarnas subjektiva uppfattning om sin särställning
utgöra emellertid kriterium för att de bilda en egen nationalitet.
I detta avseende har kommitten, avvikande från vad som tidigare
allmänt från finskt håll förfäktats, givit sitt stöd åt svenskarnas
kanske mest betydelsefulla principiella trossats.
Samtidigt härmed konstaterar kommitten att Finlands svenskar
i sitt förhållande till landet och staten Finland äro fullgoda medborgare och patrioter, som i intet avseende stå finnarna efter.
Kommitten berör i korthet språkstridens skadliga verkningar.
Som en bland dem nämnas försämrandet av våra relationer till
Norden. Genom hela kommittebetänkandet går som ett ständigt
återkommande argument språkfrågans olyckliga inverkan på våra
relationer till Sverige, något som förtjänar speciellt beaktande med
hänsyn till kommittens sammansättning.
Så frågar kommitten, längs vilka linjer man skall lösa språkfrågan. Det konstateras att Finlands svenskar icke kunna mot
deras vilja förfinskas. Deras existens, deras insats i fosterlandets
tjänst, deras ställning som en icke oviktig del av Finlands folk,
allt detta utgör obstridliga fakta. Den finska delen av folket har
numera nått ett obestritt husbondevälde, ingenstädes stå svenskarna i vägen för den finska kulturens och den finska befolkningsdelens fortsatta förkovran. Lösningen av språkfrågan ligger
16
l , •· .
—~————-~·-··– —-
Språkfreden i Finland
därför i accepterande av det som existerar, av de båda gruppernas
existens och av deras väsentliga livsbetingelser. Från finskt håll
bör man erkänna svenskarnas skäliga krav på trygghet, giva
deras arbete sitt fulla erkännande, glädjas åt deras kulturella framsteg. För att minoriteten, som alltid måste vara ömtålig om sin
ställning, skall trivas bör majoriteten snarare vara rundhänt än
kritisk, hellre tolerant än småaktig. Av den svenska minoriteten
fordras att den inser sin begränsning, att den förstår att icke allt
som den önskar kan uppfyllas, att den sätter sig in i finskt tänkesätt, liksom finnarna böra sätta sig in i svenskt, och att den icke
genom utmanande uppträdande framkallar föreställningen om för
fosterlandet främmande mål och bevekelsegrunder.
I korthet kan väl kommittens framtidsdröm karakteriseras så:
död åt ideerna om den finska nationalstaten, ett förverkligande av
regeringsformens två fosterländska språkgrupper i broderligt samarbete fastän på vissa områden, speciellt de kulturella, plöjande
skilda tegar.
Att en kommitte, som strävar mot en verklig språkfred, icke
kan komma till annat resultat än det ovan beskrivna har från
början varit givet. Men att mindre än ett decennium efter den
finska nationalismens stora år (och långt före fredstrevare och
stilleståndsavtal) en kommitte med finsk högerborgerlig majoritet
(däribland två AKS- och !KL-medlemmar) klart formulerar ett
avståndstagande från Snellman, äktfinskheten och den finsknationella staten betecknar en glädjande utveckling i det finska politiska tänkandet.
Utöver den principiella utredningen framlägger språkfredskommitten vissa konkreta förslag till avlägsnande av sådana missförhållanden som hindra uppnående av språkfred.
Bland dessa detaljspörsmål må främst nämnas universitetsfrå-
gan. Några genomgripande förändringar föreslår kommitten icke.
Den uppmjukar dock längs hela linjen 1937 års hårda och ensidiga
bestämmelser. Främst gäller detta den grundlagsvidriga begränsningen av de svenska professurernas antal. Kommitten föreslår en
ökning med två (på sätt och vis tre) svenska professurer samt anger vissa andra svenska professurer som i en framtid böra inrättas.
Dessutom uttalas principen att den svenska likaväl som den finska
undervisningen måste anpassas efter vetenskapens utveckling och
undervisningens behov. En ny kategori, tvåspråkiga professurer,
tänkes inrättad för vissa läroämnen, varjämte förbudet för de
finska professorerna att utöver sin egentliga verksamhet giva un- 17
\
_:
’.,;, _,
-·
J. O. Söderhjelm
dervisning på svenska enligt kommittens mening borde upphävas.
Många andra mindre förändringar föreslås dessutom. Kommittens förslag innebär långt ifrån ett uppfyllande av de svenska
kraven, men betecknar dock ett framsteg av stor betydelse och en
god grund för än vidare utveckling av den svenska universitetsundervisningen.
I gällande språklag föreslår kommitten vissa förändringar,
likaså i järnvägarnas språkförhållanden samt påyrkar åtgärder
mot språkmissbruk i armen.
Intressant är att kommitten på ett flertal områden, där under de
senaste decennierna kontroverser förekommit mellan svenskt och
finskt, finner lagstiftningen i ämnet tillfredsställande även ur
svensk synpunkt. Så är också förhållandet. Denna lagstiftning
utgör ett resultat av den svenska politikens insats i tjugu- och
trettiotalets riksdagsarbete. Den svenska riksdagsgruppen har lyckats avvärja nästan alla finska angrepp i riksdagen mot den svenska kulturen och det svenska språket. Detta är något som man i
allmänhet glömmer. Universitetsfrågan utgör det stora undantaget. Herrar Heiskanen m. fl. ha i allmänhet slagits tillbaka,
men striden har varit hård och prövande för landets svenskar.
Detta goda resultat är i främsta rummet att tillskriva en nyss
bortgången man, Ragnar Furuhjelm. Vad Furuhjelm de tjugu
senaste åren betytt som den svenska politikens verkliga ledare, på
samma gång vidsynt, klok och orubbligt fast, har icke varit bekant
för en större allmänhet, hans natur låg ej för yttre framträdande.
Faktum kvarstår att när språkfredskommittens finska majoritet
med en viss tillfredsställelse konstaterat att i lagstiftningen dess
ideer om grunderna för en kommande språkfred blivit i huvudsak
förverkligade, den icke borde glömma att mot denna samma lagstiftning många häftiga anstormningar gjorts just från deras håll
som nu så stolt peka på detta uttryck för finsk generositet mot den
svenska minoriteten.
Det är för övrigt oriktig tillämpning av gällande språkstadganden samt yrkanden på dennas förändring i antisvensk riktning
som på senare tid framkallat de flesta slitningarna i språkfrågan.
På finskt håll är man mycket ömtålig för svenska »separatistiska» strävanden, varmed man betecknar allt sådant, där statstanken och statsenheten lida intrång till förmån för det svenska
särintresset. Sådana »separatistiska» tendenser spelade en betydande roll i samband med det första folktinget 1919. På finskt håll
ser man i det nuvarande folktinget en arvtagare icke blott till det
18
l ~’ •___L______________~~—————-·
————~—–__.,…..,.~~—~—~- ——————–11!111111!1·
Språkfreden i Finland
tidigare folktingets offentligrättsliga arbetsformer, utan även till
dess »separatistiska» tendenser. Man frågar sig därför, om folktingsinstiutionen alls har någon uppgift ifall varaktig språkfred
kommer till stånd samt om icke i varje fall samma resultat kunde
nås även om arbetsformerna ej vore desamma som för en offentligrättslig folkrepresentation. Båda frågorna hänskjutas av språkfredskommitten till den svenska befolkningens egen prövning.
I samband med kulturfrågorna diskuterar språkfredskommitten
det svenska förslaget om kulturautonomi, men finner detsamma
principiellt icke tilltalande och praktiskt ogenomförbart.
Ett kuriöst kapitel utgör frågan »finne» – »finländare». Åren
före förra världskriget beslöt man som bekant på finlandssvenskt
håll att försöka i svenska språket införa en distinktion, finländare
=medborgare i Finland, både finsk- eller svenskspråkig, finne=
finskspråkig, samt motsvarande adjektiv finländsk och finsk. Härmed ville man dels undvika den begreppsförvirring som användandet av orden finsk och finne för två skilda begrepp, statstillhörighet och språklig karaktär, framkallade, dels betona att i Finland
levde en icke finskspråkig nationalitet. Detta språkbruk är sedan
länge övervägande i finländskt skriftspråk, men ej konsekvent genomfört i talspråket. I Sverige har det icke trängt igenom och missförstås ofta. På finskt håll fick man från början hela denna sak
om bakfoten. Av skäl som här kunna lämnas åsido vann den uppfattningen herravälde att finländare var en Finlandssvensk, som
visserligen bodde i Finland, men som till sin politiska inställning
var utlandssvensk, egentligen hörde hemma i Sverige. Trots argumentering och upplysning har denna uppfattning ej kunna rubbas.
Intet upprör i dag den finska allmänheten såsom orden »finländare» och »finländsk». De anses beteckna något ofosterländskt.
Orden äro förbjudna· i officiellt tryck, och läroböcker i vilka de
användas godkännås icke för bruk i landets svenska skolor. »Finländare» och »finländsk» utgöra ett bestående irritationsmoment
mellan de båda språkgrupperna.
Då det måste anses uteslutet .att ens den mest intensiva upplysningsverksamhet bland den finsktalande befolkningen skulle avlägsna dess misstroende till ifrågavarande ord, har kommittens
svenska medlemmar gått med på att rekommendera bortlämnandet
av ordet finländare från det svenska språkbruket samt användande
av ordet finländsk endast där detta för sammanhanget är nödvändigt. En mycket stor del av kommittens tid har upptagits av denna
fråga och man måste utgå ifrån att utan den svenska eftergiften
19
….. ·. ::
~~::. ••. 1.. ir.liOI… ~ ;”:·,-.;_·p. …:·:.. . -……_.,,_-.. If;.,/ ….~,
J. O. Söderhjelm
på denna punkt något positivt resultat av kommittens arbete icke
hade uppnåtts.
Slutligen föreslår kommitten tillsättande av en språkfredsnämnd
med uppgift att lämna ojäviga utlåtanden i språkliga tvistefrågor
och även själv ingripa mot :utslag av språklig intolerans, eller där
falska beskyllningar riktas mot någondera språkgruppen eller oriktiga påståenden och uppgifter framläggas.
Ett kommittebetänkande är självfallet aldrig mera än ett kommittebetänkande. Ett sådant kan ej göra slut på något så väsentligt som de språkliga motsättningarna i Finlands politiska och
kulturella liv. Men fråga är om icke detta betänkande kan få en
avsevärd betydelse. Jordmånen är beredd på finskt håll för en
ny inställning till språkfrågan. Man har lärt sig att svenskarna
icke äro en fara för Finland utan en tillgång. Det kan hända att
man i språkfredskommittens betänkande kommer att finna den
teoretiska grundvalen för den nya åskådningen. Tidigare har icke
på finskt håll förelegat något auktoritativt program för den språkliga toleransens politik, endast de olika finska partiernas radikala
finskhetskrav. Nu kunna de, som tröttnat på språkstriden, och det
är säkert mer än 95 °/o av Finlands folk, samlas kring språkfredskommittens teser.
Det förtjänar antecknas att den finska pressen tillsvidare’ endast
flyktigt berört betänkandet, men undantagslöst i positiv mening.
Samlingspartiet har vid sitt nyligen hållna partimöte beslutit ur
sitt program stryka hela kapitlet om språkfrågan, något som före
kriget hade varit uteslutet. Det anses icke heller omöjligt att som
ett uttryck för den nya mentaliteten i språkfrågan bevarandet av
de svenska bygdernas språkliga karaktär vid den nya kolonisationen kommer att beaktas. Allt tecken på att något rör sig på
finskt håll.
Förverkligandet av språkfredskommittens praktiska detaljförslag får säkerligen t. v. stå tillbaka för mera aktuella bekymmer.
Från svenskt håll i Finland har man delvis rätt skarpt kritiserat
språkfredskommittens uttalande om folktinget och dess ställningstagande till tvistefrågan finne-finländare. Detta är naturligt, båda
spörsmålen äro ömtåliga, och kommittens förslag stå i strid med
den svenska politikens hittills följda grundsatser. Dock har man
även på svenskt håll klart för sig att i väsentliga delar betänkandet
ansluter sig till den svenska inställningen i principfrågorna, och
säkert är att svenskarna i framtiden komma att i betänkandet finna
ett gott stöd för sin politik.
20
.· l’ ·_ __….____~__………….~.–_______