Dagens frågor
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENSFRÅGOR
Den 30 maj 1945.
I öster. Blott få och ofta obestyrkta uppgifter stå att få från de
vida landområden i östra och mellersta Europa, där Sovjetunionen för närvarande härskar. Hur tät mörkläggningen är framgår bl. a. av världens okunnighet om tilldragelserna i Ungern och
särskilt Budapest efter de sovjetryska truppernas segerrika frammarsch. Att den svenska legationen i Budapest blivit plundrad, först
av pilkorsmännen och därefter av ryssarna, har så småningom, genom
direktör Ragnar Liljebladsinlägg i Västmanlands Läns Tidning, blivit offentligt känt även i Sverige. Men ännu saknas mera ingående
skildringar av detta flagranta brott mot den exterritorialrätt, som
en beskickning åtnjuter och som ryssarna på sin tid, 1928, voro så
angelägna om att utsträcka även till den ryska handelsdelegationen
i Stockholm.
I Polen, där tydligen en stor del av officerskåren i den mot de
tyska ockupanterna kämpande underjordiska armen av ryssarna satts
i koncentrationsläger, försiggår för närvarande en jätteomflyttning
av polacker i Litauen, Vitryssland och det forna öst-Polen till väster
om Curzonlinjen. Denna »Zwangsumsiedlung» sker brådstörtat och
tydligen för att ställa västmakterna inför fullbordat faktum. Företagen innan fred slutits måste den’na ryska massdeportatiön vara
lika folkrättsvidrig som tyska tvångsförflyttningar tidigare under
kriget, t. ex. från det s. k. Warthegan till dåvarande generalguvernementet. Viss ersättning utlovas de tvångsförflyttade men den blir
förvisso varken stor eller säker. Egendom får icke tas med vid
omplaceringen. Då ryssarna, enligt egna medgivanden, åren 1939-41
deporterade österut över l miljon huvudsakligen polacker från östra
Polen, ha de nu lyckats i sitt uppsåt att omöjliggöra en folkomröstning i detta språkblandade gebit. Ty det måste överstiga mänsklig
makt att föra tillbaka från Sibirien, Ural, Polen och andra avkrokar
av världen de massor, som tvingats att bryta upp från sin nedärvda
bygd och delvis gått under vid alla deportationernas strapatser.
I Lettland likviderade ryssarna först den 10 maj de tyska och lettiska divisoner, som höllo Kurland. I mars återvände den s. k. lettiska
nationalkommitten till Lettland för att under överste Osis’ ledning
restaurera den »Demokratiska lettiska republiken», men den rönte intet
understöd från tyskarna, som in i det sista avvisade alla baltiska
självständighetssträvanden, och kunde i det rådande militära läget
inte åstadkomma något. I kampen mot de tysk-lettiska styrkorna i
Kurland – de flesta letter torde av tyskarna vid deras återtåg ha
tvångsmobiliserats – hotade ryssarna i radio alla dem, som gjorde
nationellt motstånd, med deportation eller dödsstraff. Borgare
(»burschui»), som inte vilja erkänna Lettlands införlivning i Sovjetunionen, borde enligt Madonas radio anses som kriminella element
och utrotas; Sovjetregeringen »skall utrota alla nationella blodiglar,
som sugit sig fast vid Sovjetlettlands kropp» etc. Sedan tyskarna
287
Dagens frdgor
vid katastrofen i maj flytt samt Libau och Windau fallit i ryssarnas
händer, är det ovisst, vilket öde som drabbat de letter, som överlevt
striderna ’—- åtskilliga försökte fly till Sverige men cirka ett halvt
tusental beräknas ha funnit sin död i vågorna, sedan flyktingebåtarna
utsatts för beskjutning från ryska flygplan. Från Lettland i övrigt
beräknas enligt uppgifter jordbrukarfamiljer till ett sammanlagt befolkningstal av omkring 50,000 under vintern ha deporterats till Ryssland, huvudsakligen härrörande från större jordbrukare, vilkas gårdar
nu styckats. Från Riga torde också en stor del av industrien ha
flyttats bort, om till det inre av Sovjetlettland eller till Ryssland vet
man inte. Stora folkförluster har Lettland även lidit genom att den
lettiska befolkningen, med eller utan militär utbildning, mobiliserades
i vintras och placerades på utsatta linjer i den röda armen. Den
lettiska nationaliteten, som även under förra världskriget åderläts
svårt, synes nu hotad till själva sin existens.
Triestfrågan och Det är säkert ingen tillfällighet att i dagens eurodess förhistoria. peiska politik Bornholm och Triest blivit de båda
brännpunkterna. Norr och söder om kontinenten ligga bägge på gränslinjen mellan den anglosaxiska och den ryska maktsfären.
Problemet Bornholm är det enklare av de båda. Det kompliceras
icke av etnografiska faktorer. Ön är otvetydigt dansk.
Men i fallet Triest sammanfaller frågans storpolitiska aspekt med
en lokalpolitisk tvist, som har sin grund i Sydosteuropas invecklade
nationalitetsproblem och som framkallade åtskillig oro redan när det
habsburgska dödsboet skulle skiftas efter förra världskriget. Bakom
maktkampen mellan Ryssland och de västallierade avtecknar sig den
på sistone starkt accentuerade jugoslavisk-italienska rivaliteten om
Triest och Istrien.
Området utgjorde Italiens viktigaste irredenta före första världskriget, och utsikten att genom deltagande i kriget på ententens sida
kunna förvärva detta jämte Sydtyrolen och delar av Dalmatien föranledde Italien att bryta sig ut ur trippelalliansen och förklara sina
tidigare bundsförvanter krig.
Triest är otvivelaktigt till övervägande del en italiensk stad. Men
lika obestridligt är att staden hyser en betydande jugoslavisk minoritet och dess uppland till större delen är bebott av slaver. En rätt
klar motsättning rådde redan under den österrikiska tiden mellan
de italienska och slaviska folkelementen, och den utnyttjades naturligtvis skickligt av de habsburgska politikerna, som även i detta fall
följde devisen: Divide et impera.
Jugoslavernas protester förklingade emellertid ohörda på fredskongresserna efter första världskriget och Italien erhöll som en del av
det pris som utlovats för dess bidrag till centralmakternas nedkämpande, förutom Sydtyrolen, Dalmatiens administrativa centrum Zara
och några öar vid Adrias östkust, även Triest med Fiume, hela
Istrien samt området kring Görz (Gorizia) mellan Isonzofloden och
den gamla österrikiska gränsen. Tillsammans med slättlandet kring
Tagliamento kallades hela detta område av italienarna populärt pro- 288
Dagens frågor
vinsen Venezia Giulia, det juliska Venetien, ehuru det administrativt
kom att uppdelas på tre departement: Trieste, Gorizia och Udine.
I den officiella italienska folkräkningen 1921 uppgavs att av en
totalbefolkning på 970,000 i detta område (inbegripet Zara och de
dalmatinska öarna) 360,000 skulle vara av slavisk ras. Denna uppgift
är emellertid uppenbart alldeles för låg. Den österrikiska statistiken
för år 1910 kom till en siffra av 478,000 för den sydslaviska befolkningen i samma distrikt på den österrikiska sidan av gränsen, och
den italienska statistiken räknade 1911 52,000 slovener i U dineområ-
det. Redan detta gör 530,000, och då man kan utgå från att folkökningen bland slaverna varit minst lika stor som bland italienarna,
kommer man till det resultatet att den slaviska delen av områdets
befolkning 1921 måste ha utgjort omkring 600,000 eller närmare 2 /a.
De italienska folkräkningsmetoderna voro emellertid mycket godtyckliga, och sannolikt visa även de österrikiska siffrorna för 1910
alldeles för låga siffror för slaverna. Då handhades t. ex. folkräkningen i Triest av stadsfullmäktige, som helt behärskades av italienarna. Den gav till resultat att blott 36,200 personer skulle ha slaviskt
modersmål. Sedan stadens sydslaviska befolkning energiskt protesterat företogs en revision i två distrikt och resultatet blev att siffran
måste höjas till 59,916. Redan då, när staden hade omkring 240,000
invånare, var alltså minst 25 % av befolkningen slovensk. De italienska folkräkningsmetoderna 1921 voro än godtyckligare. I flera distrikt
i Triest understeg antalet av den officiella statistiken upptagna slaver
väsentligt enbart antalet barn som besökte de slovenska folkskolorna!
På landsbygden var det ändå värre i stället. I ett rent slovenskt
landsortsdistrikt Moscenice, som hade över 3,000 invånare, varav ingen
enda italienare – bortsett från några få tjänstemän ~ upptog statistiken sålunda inalles 18 personer av slavisk nationalitet.
Den brutala denationaliseringspolitik, som under mellankrigsperioden drevs av de fascistiska myndigheterna, kan möjligen något ha
förskjutit proportionen mellan de olika befolkningselementen till
italienarnas förmån. Att anföra statistiska uppgifter från denna tid
är emellertid meningslöst – de sakna all verklighetsgrundvaL Men
även om inflyttningen av italienare från det gamla kungarikets territorium var rätt betydande och åtskilliga tiotusental slaver tvingades
att utvandra kan detta icke ha påverkat områdets klart slaviska
karaktär, lika litet som de våldsåtgärder, med vilka man förgäves
försökte utplåna befolkningens nationalmedvetande. Vid bilfärder
kors och tvärs genom Venezia Giulia var det ännu på trettiotalet
lätt för den som är kunnig i slaviska språk att konstatera att lantbefolkningen överallt i byarna praktiskt taget var rent slavisk och
att man praktiskt taget aldrig påträffade andra italienare än förvaltningens olika funktionärer. Ett undantag får dock göras för vissa
delar av den istriska kusten, särskilt på västsidan, där fiskarbefolkningen till övervägande del var italiensk, och för städerna Triest och
Fiume. Men även om italienarna över dominerade där, så kan det
icke bestridas att en mycket betydande del av befolkningen även där
var jugoslavisk – i varje fall mellan 25 och 35 %.
289
Dagens frågor
Denna omständighet utgör bakgrunden för de jugoslaviska kraven
på detta område. De ha ytterligare skärpts av minnet av de lidanden,
som befolkningen fått genomgå under det fascistiska väldet. Utrymmet medger icke att belysande detaljer framläggas, men några väsentliga fakta må dock anföras.
Samtliga den sydslaviska minoritetens ledande personer och över
huvud de flesta intellektuella men därjämte även de mest nitiska
patrioterna bland arbetare och bönder deporterades till Lipariska
öarna och andra koncentrationsläger, för så vitt de icke dömdes till
döden eller till fängelsestraff på upp till 30 år. Genom en hänsynslös
valterror avstängdes sydslaverna från representation i parlamentet,
alla deras tidningar och periodiska publikationer indrogos, deras skolor stängdes, från kyrkorna förjagades deras präster och ersattes med
rättrogna fascistiska italienare, alla politiska, kulturella och ekonomiska föreningar och organisationer upplöstes, församlings-, tryckoch yttrandefriheten upphävdes.
Förföljelsen kulminerade under andra världskrigets »nyordningsperiod» och utsträcktes efter axelmakternas segerrika Balkanfälttåg
våren 1941 även till de delar av Slovenien som Italien då annekterade
(jfr Sv. Tidskr. 1943, sid. 241).
Det är under dessa omständigheter inte att undra på att den nya
sydslaviska förbundsstat som under Titos ledning framgått ur andra
världskriget till det yttersta vill hävda sina krav på att de landsmän,
som under mer än ett kvarts sekel utgjort en av Europas hårdast
förtryckta nationella minoriteter nu skola få drägligare levnadsförhållanden inom ramen av det federativa Jugoslavien. Vissa kompromisser kan Tito nog tänkas vara beredd till, men allt för långt i
eftergivenhet kan han säkerligen inte gå med hänsyn till sin prestige
inom sitt eget land. Man får ej glömma att efter det första världskriget voro serberna de fullständigt· dominerande inom den jugoslaviska politiken. Triest, Fiume och Istrien lågo långt bort västerut –
nästan utanför den serbiska lokalpatriotismens horisont. Det kändes
därför inte så hårt att göra eftergifter på denna punkt och stillatigande åse de italienska övergreppen mot den sydslaviska minoriteten därpå. Men hos kroater och slovener, som hade missförhållandena utanför sin egen dörr, kvarlämnade den serbiska eftergiften
mot Italien en tagg i hjärtat.
I det nya Jugoslavien äro de olika folkstammarna likaberättigade
partners. Och Tito är själv kroat, många av hans närmaste män äro
slovener. De tillhöra alltså just den stam, som hårdast känt det
italienska trycket och närmast aspirerar på de nu ånyo omstridda
distrikten. De skola helt säkert icke så lätt kompromissa.
Den lösning av problemet Triest som nyligen framlades på en folkförsamling i staden och som helt säkert inspirerats och letts av Tito
och hans anhängare, nämligen att Triest skulle bli en autonom fristad inom jugoslaviska rikets ram, har alltså i och för sig mycket
som talar för sig. Triest är därtill den naturliga storsjöhamnen både
för Österrike och Tjeckoslovakien, i viss mån för hela det mellersta
Donaubäckenet. Men tillvägagångssättet, det ensidiga bestämmandet
290
Dagens frågor
under rysk ledning- av områdets öde, strider helt mot allt det myckna
allierade talet tidig-are om samfälld lösning- av de internationella problemen. Ur denna synpunkt är Titos och Sovjetrysslands steg- i hög-sta
grad olycksbådande för framtiden.
:B’örrc utgivaren av ~euc J<’rcie Presse i \Vien d: r Ernst Benedikt, boende
sedan några år i Stocksund, har för Svensk Tidskrifts räkning gjort några
randanteckningar om det klassiska och det nazistiska Tyskland.
Weimar och En romersk skriftställare klagade under folkvandring-sBuchenwald. tiden över Roms olycksöde. Han skildrade förödelsen
i det tidig-are paradisiska landskapet.. Han g-rät när han tänkte på
ruinerna efter praktfulla konstverk. Han målade förfallet efter allt,
som förut tycktes stort och välmående. Det fördärv, som nu drabbat
Tyskland, överstig-er emellertid allt vad som förekommit i historien.
Ty hur djupt Rom politiskt än sjunkit och hur hög-gradig-t dess elände
än var, bevarade det dock sitt påvedöme och den omätlig-a känslan
av sin värdighet. Rom behöll kärnan till en ljusare framtid. Det var
svårt lemlästat men inte nedsmutsat. Det var föremål för hat men
inte för det frenetiska raseri som de tyska koncentrationsläg-ren nu
måste väcka till liv.
Heinrich Heine har en g-ång tillåtit sig den vanvördigheten att låta
en av sina figurer ropa: >>Ack, Gud, vad är Du för en Shakespere!»
l själva verket skulle ingen dramatisk diktare kunnat på ett fruktansvärdare sätt framställa kontrasten mellan det gamla och det nya Tyskland, mellan dess g-oda och dess onda g-enius än tillfällig-heten att
Buchenwalds fångläger låg blott ett par kilometer från Weimar. Ty
antag att det klassiska \Veimars innevånare hade fått kännedom om
detta ohyg-gliga g-rannskap. Antag att alla de, som andligen blommat
vid detta musernas hov — Goethe, Schiller, Wieland, Herder och vad
de heta – fått vetskap om de g-räslig-heter, som tilldragit sig i deras
omedelbara närhet. De skulle ha vänt sig- bort med fasa. De skulle
ha flytt undan ödet att tillhöra ett folk, som var i stånd att begå
sådana systematiska valdsdåd.
Ing-enting var ju för \Veimarkretsarna mera främmande än trång–
huvad nationalism och brutal råhet. Under franska revolutionens
epok drog sig- Goethe i befrielsekrig-ets dagar undan till studiet av
– kinesisk kultur och kinesisk historia. Han avhöll sig nästan fullständigt från tidning-slektyr för att inte förlora sin världsåskådning-sfrihet. När Tyskland stönade under Napoleons regemente efterföljde
han med glädje imperatorns rop att komma till Erfurt och hade med
honom ett timslångt samtal, vari han skänkte korsikanens geni
sin ärebetygelse. Prydd med hedersleg-ionen mottog han ännu så sent
som 1813 den österrikiske generalen, fastän N apoleon var slagen. Sin
son förbjöd han att delta i frivillig-rörelsen, trots att denna rev med
sig all Tysklands ungdom. När han en gång- st~dd på resa på landet
mötte studenter, som ropade ut sin fiendskap till Napoleon, svarade
han dem: »Riittelt nur an Eneren Ketten! Den mannen är för stor
för Er.» Medvetet fullföljde han världshumanitetens ideal. Hans ide
291
Dagens frågor
var en kulturell gemenskap, som inte gjorde halt framför några
gränser och som inte uteslöt någonting av skönhetsidealen oberoende
av från vilket folk dessa än leda sitt ursprung.
Likaså hade Goethe gjort en formlig kult av lord Byron, vilkens
don Juan han delvis översatt. Såsom ett bestående minnesmärke
över denna kult formade han i Fausts andra del gestalten av en
skön yngling, som går under i sin hejdlösa strävan att komrna framåt
och stiga uppåt. Goethe hyllade också italienaren Manzoni, vilkens
roman >>De förlovade>> han aldrig nog kunde lovorda, liksom den polske
klassikern och diktaren Mickiewicz. Han älskade Tegners Fritiofs
saga liksom Oehlenschlägers verk. I likhet med Herder sökte han
också motiv i litauiskt och .estniskt tankeliv. J a, hans kunskap
sträckte sig ända till Persien och Indien, och hans >>West-östlicher
Divan» vittnar om en fantastisk inlevelse i denna främmande, avlägsna, exotiska värld. Visserligen skänkte han alltifrån ungdomen
sin hyllning också åt Fredrik den Store och utpekade dem som lumpna
hundar, vilka i Berlin försökt att väcka till liv en stämning mot
denne. Men detta var dock hos en väldig personlighet mera ett estetiskt intryck än en politisk dom. Ty säkert skulle Goethe, den fria
riksstaden Frankfurts stolte borgare, inte kunnat uthärda den preussiska tvångströjan. Han var ju en hängiven anhängare av de smä
tyska furstehoven. Han yttrade en gång att det vore bra om Tyskland
inom sitt gebit kunde njuta av fullständig rese- och umgängesfrihet
samt undslippa de många tullskrankorna, skillnader i penningvärde
och andra ekonomiska hinder. Men aldrig skulle Tyskland få gå miste
om de andliga centra, som furstarna i de medelstora och små staterna
skapat kring sig. Aldrig borde deras ädla strävanden få glömmas.
Lika internationellt sinnad var Schiller, även om hans ande helt
naturligt inte kunde utveckla samma oerhörda vingbredd som Goethes.
Men även Schiller förstod på ett underbart sätt att helt tränga in i
andra nationers mentalitet. Han, den tyske diktaren, skänkte
schweizarna deras nationella drama, Wilhelm Tells kamp mot den
tyska kejsarmakten. Schiller blev andligen talat en fransk ultrapatriot genom sitt förhärligande av Jeanne d’Arc. Med samma kraft
absorberar han engelsk nationell kultur genom sina karaktärsbilder
av Elisabeth och Maria Stuart. Dessa idealiserades visserligen men
deras träffsäkerhet har dock till sina grundlinjer bekräftats av den
moderna forskningen. Denna andliga friborenhet gjorde det för honom möjligt att under sina sista levnadsår tränga in i 1600-talets
polska och ryska miljöer. Fragmentet »Demetrius» är visserligen blott
en torso, men så ädel och så fullkomlig samt med en så suverän behärskning av stoffet som blott hos ett antikt mästerverk. Schiller
umgicks med planen att skriva en kantat till det tyska folkets ära.
Hans grundtanke var att detta folk utan politisk makt och utan verklig maktutövning likväl tack vare sin »Geist» och endast tack vare
denna skulle överträffa andra folk.
Sådan var andan i Weimar, vilken också Thomas Mann har framställt i sin förtjusande novell »Lotte in ’Veimar». Denna anda levde
kvar tilllSOO-talets mitt. Storhertig Karl Alexander värnade om tradi- 292
Dagens frågor
tionen från de tyska klassikernas tid. Han inbjöd Franz Liszt till
Weimar, och omkring denne bildades en hel skola för den stora musiken och den förnämsta konstvärlden. Här uppfördes vid denna tid
på ett mönstergillt sätt Schillers och Goethes bästa verk; också deras
epigoner, sådana som Kleist och Hebbel, vunno här förtjänt erkännande och välvilligt bifall. Xven efter denna tid rådde i denna lilla
stad en egenartad gemytlighet och förnämhet. Jag ser mig själv i
Goethe-Haus: den breda fristående trappan och det behagliga stora
och ljusa sällskapsrummet. Det mäktiga huvudet på Juno Ludovisi
lyste från sin piedestal. Överallt kunde man se Goethes samlingar,
mynt, teckningar och manuskript. Med djupaste vördnad betraktade
man pulpeten, vid vilken Goethe arbetat, och länstolen i det lilla trevliga sovrummet, där han utandades sin sista suck. Lika rörande var det
att se det torftiga obekväma rum, där Schiller levt och verkat. Weimar
var mitt i det militära och industriella Tyskland en fredens och
vilans ö, ett andens reservat.
Har detta Tyskland, W eimars Tyskland, för alltid dötH Finns det
blott kvar det andra Tyskland, Buchenwalds Tyskland~ Jag tror att
ingen har rätt att påstå det. Jag tror att de flesta folk innesluta flera
typer och att det är en fråga om rätt uppfostran och säkerligen också
en produkt av händelsernas gång, vilken typ som avgår med segern.
T. o. m. denna högsinnade Weimaranda har inte kunnat hindra de
olyckor, som nu drabbat det tyska folket. Den stora likgiltigheten
bland senare tiders intellektuella för den politiska utvecklingen fann
sitt rättfärdigande, sitt alibi i hållningen hos de klassiker, vilkas politiska hållning städse blev den något helt främmande. Men mer än så.
Goethes stora livsverk »Faust», det mäktigaste utflödet av hans poetiska ådra, kunde blott inverka skadligt på dem, som överflyttade
denna typ från det poetiska till det grovt sinnliga och materiella.
Ty vad är »Faust» avklädd alla sina oskattbara poetiska värden~
En apoteos av den rolösa och riktningslösa strävan, ett rättfärdigande
av brott och mord såsom en följd av denna strävan. Detta faustiska
element stärkte i Tyskland tron att allt var tillåtet, för att citera
Dostojevski. Den ständiga högspänningens, den eviga otillfredsställelsens sinnelag, den anda av »immer-mehr-wollen», som icke hesiterar
ens om vägen måste gå över lik – är icke detta mentaliteten hos det
Tyskland, som framkallat världskrigen Förvisso skulle Goethe med
harm och förakt ha tillbakavisat denna slutsats, men tvivelsutan har
denne missförstådde Faust blivit en lika stor fara för Tyskland som
den missförstådde Nietzsche.
Jag skulle alltså inte vilja sammanfatta konklusionen av dessa
reflexioner i denna formel: tillbaka till ·weimar! Tyskland’—- det som
en gång i framtiden blir det nya Tyskland – kan inte gärna se, att
dess diktare och tänkare stå kyliga och främmande gentemot dess
författning och dess politiska framtid. Det behövs andens hjältar,
som kämpa för dess demokrati och för dess frihet. Det behövs ett
Weimar, som med anknytning till det bästa i epoken efter det första
världskriget helt är fyllt av plikten att leda det tyska folket tillbaka
från romantiken till verkligheten. Övermänniskan Faust har fört med
293
Dagens frågor
sig undermänniskan, sadismens människa. Det är inte övermänniskan,
som kan frälsa Tyskland, utan återgången till den mänsklighet, som
motsvarar det sanna Weimar.
Ernst Benedikt.
Hitler-Tysklands katastrof – Sic transit gloria rnundi! Det var svårt
ingen ny dolkstötslegend. att låta bli och tänka på det gamla
latinska visdomsordet, när tredje rikets siste regeringschef, storamiral
Dönitz, i sitt tal den 8 maj bl. a. med ett enda pennstreck utplånade
Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiets tillvaro. Rent statsrättsligt utgjorde tvivelsutan följande tre meningar talets intressantaste
och mest uppseendeväckande passus: »Det nationalsocialistiska partiet
har försvunnit. Det råder icke längre någon enhet mellan stat och
parti. De grundvalar på vilka Tyska riket hade byggts ha försvunnit.» Visserligen har Dönitz’ historiska roll knappast någon större
betydelse än just att utgöra den lilla detaljen att det även inom det
nationalsocialistiska Tyskland funnits en Badoglio. Men det vore
missvisande att beteckna hans bokslut som blott och bart taktik i
känd nazistisk camouflagestiL
I själva verket har situationen tvungit en av tredje rikets stordignitärer att offentligt och icke minst inför det egna folket desavouera
tusenårsdrömmen och samtidigt varje ev. på nytt uppdykande dolkstötslegend. Huruvida det verkligen varit f. rikskanslern Hitler som
utnämnt Dönitz, det är en fråga som än så länge är outredd. Men
Dönitz’ lakoniska konstaterande att någon enhet mellan stat och parti
inte längre finns, var ju dödsdomen över den Hitlerska totalitära
statsprincipen. Det stats- och enpartivälde som sedan tredje rikets
officiella proklamerande den 30 januari 1933 ägt all makt och härlighet hade därmed lysts i graven. Något nytt 1918 — av f. rikskanslern
alltid fruktat och ofta målat på väggen som ett annat mene tekel
– har det av kända politiska anledningar icke kunnat bli, ty
tredje rikets totalitärterroristiska statsskick inbjöd icke till revolutionär levee en masse nerifrån. Men om nu i och med Hitlers
maktövertagande- enligt vad officiellt proklamerades och redan som
en historisk sanning ingått i tredje rikets skolböcker ·- den nationella
revolutionen gjorde sin entre i det enligt nazisterna av Weimarrepubliken så skamfilade Tyskland, om en dylik nationell revolution
verkligen har åstadkommits, så utgjorde i alla fall de ord och handlingar, som signerades av Dönitz och von Schwerin-Krosigk, den
egentliga kontrarevolutionens insegel, en kontrarevolution mot tredje
rikets heliga ande och bokstav. Från och med nu hade nämligen tredje
riket förklarats illegalt – av det döende nazistiska väldets fungerande högsta ämbetsmän.
Spelet bakom tredje rikets kulisser – dessa blevo slutligen ganska
genomskinliga – under månadsskiftet april-maj i år påminde i
viss mån ändå om det som förekom under de ödesdigra höstmånaderna 1918 mellan Berlin och det tyska högkvarteret i Spa.
Åven då var de ledande politikerna in i det sista mycket slösaktiga
med parollen »Durchhalten!». Men det var generalstaben som genom- 294
Dagens frågor
trumfade vapenstilleståndskravet, militärerna dirigerade fredstrevarna och general Groener klargjorde för Wilhelm II att Hohenzollernväldet var slut. D:r Uno Willers har i ett nyligen publicerat
särdeles upplysande arbete, »Tysklands sammanbrott 1918», redogjort för händelseförloppet, som i själva verket dementerade dolkstötslegendens demagogi. Å ven den gången inställde sig den stora,
allt annat överskuggande frågan: var det militära läget sådant, att
Tyskland hade kunnat hålla ut avsevärt längre för att nå fram till
om också icke en »segerfred» så dock drägligare fredsvillkor. ”\Villers
skriver härtill: »Frågan låter sig säkerligen numera definitivt besvaras.
Bl. a. härledningens stilleståndskrav och många militära auktoriteters
utsago peka i annan riktning. Allt tyder på att det militära sammanbrottet var det primära, den revolutionära utvecklingen det sekundära.» Om någon revolutionär utveckling i stil med Spartakusrörelsen
den gången kan det ju i samband med tredje rikets sammanbrott
inte vara tal. Aven den här gången var det militära sammanbrottet
det primära.
Emellertid visar sig genast även en annan konsekvens. Den militära katastrofen sammanfaller med den politiska. Under mer än tolv
år har världen fått höra vilken inre och yttre praktbyggnad tredje
riket var. .Ännu i sin sista appell till östfronten förkunnade Hitler:
>>I det ögonblick då ödet har kallat bort alla tiders störste krigsförbrytare från jorden skall detta krigs vändpunkt avgöras.» (Våra
kursiveringar.) Och tre dagar senare kom ekot från Goebbels, som
än en gång hyllade rikskanslern som »Tysklands tappraste hjärta
och vårt folks mest glödande vilja» samt fortsatte: »Om nationen
ännu andas, om den ännu har chans till seger framför sig, om det
ännu finns en utväg ur den dödli.gt allvarliga faran, så är det honom
vi ha att tacka härför. Tyskland är alltjämt trohetens land. Denna
trohet kommer i faran att fira sin skönaste triumf. Aldrig skall
historien om denna tid kunna säga att ett folk övergav sin Ledare
eller en Ledare sitt folk. Men detta är segern.» Men skrev då redan den
19 april. Två dagar senare börjar Berlins dödskamp; enligt officiella
tillkännagivanden tillbringar nu Hitler och hans följe sina dagar
och nätter i stabskvarterets bunker mitt under rikshuvudstadens
ruiner. Borde inte i denna fullkomligt hopplösa situation Dönih’
och Schwerin-Krosigks blott få veckor senare framkomna programmatiska uttalanden om att varje fortsättande av kriget endast skulle
innebära en meningslös blodsutgjutelse och upplösning redan ha
varit färdiga, åtminstone i koncept~ Men kring den 20 april pågick
tydligen ännu dragkampen mellan den politiska ledningen och de
militära realpolitikerna, mellan fantaster och demagoger å den ena
sidan och nyktra räknare å den andra. Vi har här ovan citerat Hitlers och Goebbels’ sista tal icke för att efteråt njuta av deras synnerligen subtila utformning- fast den som få formligen inbjuder till
satir. Nej, citaten visar med fruktansvärd, skrämmande tydlighet
den återvändsgränd tyska folket råkat i, sedan det anförtrott
sig åt en dylik politisk ledning, vilken ännu i dödsögonblicket icke
ryggar tillbaka för ytterligare utbroderande av makabra fantasmago- 22- 4G363 Svensk Tidskrift 1945 295
Dagens frågor
rier. Knappast tidigare har det totalitära statsväldet desavouerats
och blamerat sig på ett så flagrant sätt. Givetvis måste Hitlers och
Goebbels’ uttalanden även för män av Dönitz’ och Schwerin-Krosigk;.;
virke ha förefallit som fullständigt vansinniga och abnorma i samma
stund, då de offentliggjordes. Men det passar utmärkt i den sjukdomsbild den totalitära staten i dess helhet erbjuder, att de militära
realpolitikerna, krigföringens hjärnor, redan syssla med kapitulationsbestyren, medan den politiska ledningen ända till the bitter end
genomför sin både makabra och dekorativa roll.
På öppna scenen uppträdde alltså Ledaren och propagandaministern
som icke riktigt kunde besluta sig, om Tyskland skulle segra och dö
på en gång samt genast därefter återuppstå i ny glans; som bekant
förekom i Goebbels’ tal också löftet att »en ny lycklig början till en
blomstringstid utan like för tyskheten» omedelbart förestod på grund
av der Fiihrers ofelbart riktiga vägledning. Men bakom Potemkinkulisserna är redan kapitulationsledningen – män som åtminstone
nu icke längre uppskattar propagandans dimbildning- ivrigt sysselsatt med att röja vägen för katastrofpolitikernas detronisering. Det
går bara två – för tyska folkets del fruktansvärda ’— veckor, räknat
från striden inne i Berlin, innan den nyutnämnde utrikesministern
Schwerin von Krosigk, tidigare tysknationell, framträder inför offentligheten med en förklaring som skiljer sig från hans tidigare Ledares
som det klara förnuftets röst från den omtöcknade besatthetens ramaskri: »Våra städer äro förstörda, våra kulturminnesmärken ligga i
spillror. Hundratusentals kvinnor och barn ha förts bort av krigets
raseri, medan miljontals tyska män och ungdomar ha dött på slagfältet. Om det därför ur de lidande kvinnornas och mödrarnas hjärtan
stiger upp brinnande böner till himlen att världen måtte förskonas
från fasorna av ett nytt krig, så sker detta starkast och mest längtansfullt från det tyska folkets hjärta.»
Plötsligt upptäcker tredje rikets konkursförvaltare, d. v. s. de män
som tar hand om avvecklingen av den nazistiska mardrömmen, nya
perspektiv, som skam att säga helt och hållet hämtas ifrån den under
tolv långa år så förhånade liberalistiska rättsstatsideologin! Greve
Schwerin von Krosigk utropar i sitt tal att mänskligheten längtar
efter en lösning på de brinnande sociala frågorna i vart land, men
att en sådan lösning icke får bli bolsjevistisk. Vilket alternativ återstår alltså~ För svenska läsare låter det inte alls uppseendeväckande,
men det är överraskande att höra det ur hr von Ribbentrops efterträdares mun: lösningen »måste baseras på en rättvis social ordning
som respekterar individens frihet och värdighet.» Fyra dagar senare
betecknar sig Schwerin von Krosigk »som den ledande ministern
inom den tyska regering som storamiral Dönitz utnämnt för att ta
hand om krigsuppgifterna» – och förkunnar som sådan att tyska
krigsmaktens överkommando givit order till alla stridande tyska trupper att kapitulera utan villkor. Och återigen bevittna vi skådespelet att vid tredje rikets grav en tysk riksminister ger uttryck för
rättstatens patos och för en politisk etik som, innebärande »medborgarens seger över soldaten», utdömts av den nazistiska totalstaten:3
296
Dagens frågor
»heroiska» ideologi. Då nazismens och Hitlerkrigets nederlag är ett
faktum, avger Dönitz-regeringens utrikesminister följande bragelöfte: »I vårt land skall rättvisan vara högsta lag och ledande
princip. Vi måste också erkänna lagen som grundval för alla relationer mellan nationerna. Vi måste erkänna den och respektera den
av inre övertygelse. Aktningen för fördragen kommer att bli lika
helig som vårt lands avsikt att tillhöra de europeiska nationernas
familj som en medlem vilken önskar mobilisera alla mänskliga, moraliska och materiella krafter i syfte att läka de fruktansvärda sår
som kriget vållat.»
I sitt här inledningsvis citerade tal den 8/s bekräftade Dönitz sin
utrikesminister genom att säga: »Vi måste besjälas av viljan att göra
vårt bästa i vårt arbete, ty utan detta kan det inte finnas någon
grundval för vårt framtida liv.» Han lät till och med förhoppningsfull: »Vi kunna anträda vår väg i förhoppningen att den tid skall
komma, då våra barn skola leva ett fritt och tryggat liv i ett fredligt
Europa.» Emellertid hade Krosigk blott en dag tidigare i sitt tal
till tyskarna icke endast nämnt »sammanbrottet av det förgångna»
utan även yttrat: »Ånnu en gång måste vi inleda vandringen genom
den mörka framtiden.» Mellan den Golgataväg, som Hitlerstyret med
berått mod röjt för den tyska nationen, och förhoppningen att redan
den nästa generationen skall kunna leva ett fritt och tryggat liv
ligger tyvärr bråddjupet av tolv ondskefulla års planenliga utsläckande av grundläggande mänskliga och samhälleliga värden:
Rätten, Friheten, aktningen för människovärdet. Det är ganska sannolikt att förutom de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprinciperna
även lösenordet demokrati åter skall finna insteg i tyska folkets
offentliga liv.
Tredje rikets sammanbrott är i denna stund visserligen ett faktum,
men sammanbrottets omfattning kan endast ännu anas. Man kan
icke beskylla Schwerin von Krosigk för överord, när han i sitt tal
den 2 maj begagnade det slitna men här lämpliga uttrycket: Tysklands mest tragiska stund.
Gunter Dallmann.
Varför juris Det börjar bliva alltmera vanligt, även i Sverige, att
hedersdoktor? universiteten hedra framstående medborgare med hedersdoktorat. Tidigare förekommo sådana kreationer vanligen endast
vid jubileer och liknande högtidliga tillfällen; numera företagas de
även till vardags. Naturligtvis har en viss inflation härigenom icke
kunnat undgås. Utmärkelsen är icke längre i samma utsträckning
som tidigare en belöning för lärda mödor, vilka av en eller annan
anledning icke kommit att i vanlig ordning krönas av den akademiska
lagern, eller för märkliga samhällsinsatser av kulturell art.
Dessa reflektioner inställa sig särskilt vid meddelandet att den juridiska fakulteten vid Uppsala universitet förlänat statsrådet Gustav
Möller den juridiska doktorsgraden honoris causa. Utnämningen har
motiverats med hans insatser på det sociala lagstiftningsområdet
297
Dagens frågor
Såväl i Sverige som i utlandet hava vid olika tillfällen till hedersdoktorer kreerats personer, vilkas förtjänst legat på det filantropiska och sociala området, och hedersbetygelsen har uppfattats som
en välförtjänt medborgerlig hyllning. I den sociala filantropiens hemland Schweiz ha sådana utnämningar t. o. m. varit så vanliga, att
man där i dessa sammanhang talar om »DOCTEURS EN CHARITE». Gustav
~föllers förtjänster om den svenska socialpolitikens utveckling äro
dock så kända, att även en akademisk hedersbetygelse åt hans verk
icke i sig själv möter kritik.
Däremot ställer man sig frågande varför just den juridiska fakulteten
känt sig manad att uppträda i belönarens roll. Om medicinska eller
filosofiska, ja kanske t. o. m. den teologiska fakulteten velat hylla
Gustav Möller för hans livsgärning på det sociala området, hade
därom varit föga att säga. Vilken uppfattning, man än må hysa om
densamma, den har förvisso präglats av en varm och levande människokärlek. Hans insatser inom rättsväsendet äro diiremot av mera
tvivelaktig art. Ty just i fråga om den juridiska uppbyggnaden är
hans sociala lagstiftningsverk mycket angripbart. Han har aldrig
gjort allvarliga ansatser att söka det systematiska sammanhang i sitt
verk, som bör vara den omsorgsfulle lagstiftarens främsta uppgift. Det
har överhuvud icke legat för hans mentalitet. I den svenska sociallagstiftningen korsa principer och ståndpunkter varandra. Den är
därför mera än något annat område av svensk rätt svåröverskådlig
och motsägelsefull. Trots redan mångårig tillämpning bär den ännu
i långa stycken den lösa improvisationens prägel. De årligen äterkommande ändringarna och tilläggen förstärka detta intryck. Ur det
lagstiftningsverk, som tillkornmit på Gustav Möllers initiativ, har man
svårt att hämta exempel på lagar, vilka hålla de anspråk på stringens,
tydlighet och genomtänkta detaljer, som anses oeftergivliga inom
civil- och krirninallagstiftningen, men väl på sådana, som söka sin
like i otydlig formulering och bristande klarhet. Semesterlagen av
år 1938 är ett sådant, knappast enastående, men säkert oöverträffat.
Det är endast på den egentliga avtalsrättens område, vilken kodifierats på annat initiativ, som man finner genomtänkt grundlighet
och klarhet.
Det är ingen tillfällighet, att ropet på reda och sammanhang i
sociallagstiftningen för varje år växt i styrka. Socialvårdskommitten
tillsattes för att bringa ordning i förvirringen, men fick annat att
göra och synes hava resignerat inför sin egentliga uppgift. Nu har
socialdemokraten Rickard Lindström ånyo rest kravet i riksdagen.
Att uppsalauniversitetet funnit kvaliteten av denna lagstiftning vara
av sådan art, att den belönats med en juridisk doktorshatt, ter sig
under sådana omständigheter, åtminstone för den utomstående, underligt och gåtfullt.
Tidens industri- I en inledningsartikel till Tidens industrikritik
kritik. (Tiden n:r 2) lämnar professor Myrdal en närmare
förklaring till socialdemokratiens nya målsättning. Det måste sägas,
att denna förklaring är av betydande principiellt intresse. Det kan
298
Dagens frågor
Y~il också antagas, att de tankegångar, som här framläg·gas, äro viigledande för efterkrigsplaneringskommissionens arbete.
Ehuru produktivitetsstegringen nu ersatt eller åtminstone fått förcträde framför inkomstutjämningen som mål för arbetarrörelsens
cfterkrigspolitik, så föreligger dock en betydande skillnad i motiven
härför mellan densamma hos å ena sidan arbetarrörelsen och å andra
sidan det privata näringslivet och dess politiska arm, högern – för
att tala med professor Myrdals terminologi. För arbetarrörelsen äro
de sociala reformerna det väsentliga. Deras genomförande kostar
emellertid stora penningbelopp, och dessa kunna endast erhållas genom en höjd produktivitet. Därav intresset för den senare. För nä-
ringslivet däremot är produktivitetsstegringen mål i och för sig och
välståndets höjning automatiskt följden av den förra. Att alla böra
få del därav är självklart, och om fördelningen böra de i produktionen deltagande parterna förhandla med minsta möjliga inblandning
från tredje parts sida.
Att de sociala reformernas dominans dock kan verka återhållande
på välståndshöjningen tycks icke ännu stå klart för arbetarrörelsen.
Däremot är realismen i förkunnelsen obestridlig, ty »lyckas vi icke
förverkliga produktivitetshöjningen blir hela vår reformpolitik illusionsmakeri, i lindrigaste fall täckt genom inflation av penningenheterna», säger professor Myrdal. Det farliga i denna tankegång är, att
det skall reformeras, kosta vad det kosta vill, även till priset av ett
förstört penningväsen. Skulle det få gå så långt, kan dock ett svårt
bakslag förutses.
Viktiga äro också de konsekvenser, som kunna väntas av arbetarrörelsens nya målsättning. Det skall onekligen bli intressant att
iakttaga, om fackföreningsrörelsen, som hittills vuxit sig stark på
lönekampens paroll och vunnit sin makt genom att hittills med framgång tillkämpa sina uppdragsgivare nya förmåner, också skall kunna
bibehålla greppet om arbetarmassorna med uppmaningar om återhållsamhet i lönekraven. Den kommunistiska fraktionen av arbetarrörelsen, som nu fått överta rollen som företrädare för lönekampen, har
onekligen erhållit ett skarpt vapen i kampen om rösterna. Särskilt
för arbetarungdomen måste förespeglingar om snara löneförhöjningar
vara betydligt mera lockande än löften om höjd realinkomst om ett
visst antal år, när produktiviteten stigit tillräckligt. Hur svårt det
är att bibringa folkflertalet en dylik tålmodig tillförsikt har väl icke
minst högern fått erfara.
Ä ven om målet för efterkrigstidens ekonomiska politik är klart angivet, så äro medlen att realisera det ingalunda lika klart skönjbara.
Hur skall det privata näringslivet rent konkret bära sig åt, när deras
egna ansträngningar att rationalisera uppenbarligen icke enligt professor Myrdal äro tillräckliga7 Ä ven sedan man studerat n :r 3 och 4
av Tiden, känner man sig villrådig. Det är för det privata näringslivets
del, frågan ställs, – den del av näringslivet, som skall få fortbestå fri.
Förstatligandet skall ju ännu så länge endast beröra vissa eller åtminstone inte alla delar av näringslivet. Givet är, att rationaliseringen är medlet, men att rent konkret genomföra en sådan är många
299
Dagens frågor
gånger ett verkligt problem, som fordrar år av träget arbete särskilt
i ett så byråkratiskt och formalistiskt land som vårt, och nu är det
bråttom.
Arbetarrörelsens medverkan i en snabb rationalisering är professor
Myrdals erbjudande. Detta förutsätter dock, att företagarna redovisa
»förvaltningen av sitt pund» för arbetarrörelsens representanter. En
efterhandskritik av detta slag motsätter sig företagarna å sin sida;
Arbetarrörelsen skall också genom särskilt utbildade representanter
deltaga i de privata företagens förvaltning.
Nu måste man fråga: är en kritik, – ty det är det väl fråga om
från arbetarrörelsens representanters sida; de skola ju icke träda in
i styrelsens ställe – verkligen det bästa medlet att befordra en snabb
rationalisering~ Det kan på ganska goda grunder påstås, att en revisorsartad kritik icke är särskilt lycklig. Den blickar bakåt, blir lätt
negativ och verkar förlamande. Om det begåtts fel i det förflutna,
bör man naturligtvis ta varning för framtiden, men att göra felet
ogjort är icke möjligt.
När det gäller att stimulera en rationalisering och utveckling av det
privata näringslivet, torde därför en kritik av annat slag vara erforderlig. Den fria konkurrensen är den bästa och hårdaste kritik, som
ett ineffektivt företag kan utsättas för. Vill det icke rationalisera, så
har det heller inga möjligheter att överleva. Det är sant, att för närvarande många ineffektiva företag leva kvar i skydd av karteller och
sammanslutningar av olika slag. Det är dock lika sant, att många av
dessa äro nödvändiga på grund av statens inblandning och regleringar, och nog är det väl sant, att staten även aktivt uppmuntrar till
dessa organisationer. Att i möjligaste mån slopa regleringarna och
återställa en fri konkurrens ingår icke i arbetarrörelsens program.
En reglering av utrikeshandeln är dessutom en sak, som kan väntas
leda till ett utestängande av den konkurrens från främmande länder,
som eljest skulle göra sig gällande. Att utestänga konkurrensen utifrån torde dock icke i längden gå, och att slopa regleringarna torde
kanske icke heller kunna ske omedelbart, men troligt är, att en effektivisering av produktionen gagnas bättre av konkurrens än av kritik
av begångna fel och misstag. Det skulle stå oändligt mycket mer att
vinna, om arbetarrörelsen ville inrikta sina krafter på den positiva
uppgiften att undanrödja de hinder, som företagarna inom den fria
sektorn med rätt eller orätt anse, att staten ställer i deras väg för en
effektivisering av produktionen.
I sin tyvärr negativa kritik framhåller professor Myrdal flera industrigrenar såsom efterblivna. Varpå beror då denna efterblivenhet’?
Är staten utan all skuld därtill~ Bland annat angripes även den mellansvenska gruvindustrien för ineffektivitet. Tydligen avses närmast
järngruvorna. Emellertid innefatta de mellansvenska gruvorna även
ekonomiskt viktiga andra gruvor, t. ex. sulfidmalmsgruvorna. Dessa
ha hittills arbetat för export, och efterblivenhet i en exportindustri
är inte sannolik. Är det meningen, att även denna utförsel skall förbjudas~
Det finnes i vårt land två metallverk av fullt kontinentala mått.
300
Dagens frågor
Det finns även en utvecklingsduglig malmindustri, tillräcklig för att
tillgodose dessa metallverks behov av metaller. Däremot saknas det
led i framställningsprocessen, som består i malmens omvandling i
metall. Med begäran att bli trodd på mitt ord påstår jag, att socialiseringshotet t. ex. i form av den nya gruvlagen och statens allmänna
skattepolitik förhindrat uppkomsten av en sådan malmförädlingsindustri. Planer därpå funnos före kriget, men måste skrinläggas. Det
måste betecknas som en anomali, att för ammunitionsframställningen
så viktiga metaller som bly och zink icke kunna tillverkas i vårt land
trots ett långvarigt världskrig inpå våra knutar, och trots att naturen
rikligen begåvat oss med råvaran därför. Skall nu även exporten av
sulfidmalmer förbjudas, kan det förutses, att denna industri kommer
att dö. Eller, är det att räkna med, att staten kommer att bygga upp
en tillräckligt stor smältnings- och raffineringsindustri’
Ett exportförbud för järnmalmer i nuvarande läge – vilka järnmalmer avses för övrigt, de fosforsyrerika eller fosforsyrefattiga eller
båda slagen’ – torde bli ett slag i luften. Efterfrågan på våra järnmalmer under tiden efter kriget blir kanske icke lika stor som under
30-talets forcerade upprustning.
Om en effektivisering av näringslivet skall komma till stånd, så
torde konkurrensens återställande vara ett vida effektivare medel än
revisionistisk kritik av den typ, som arbetarrörelsen avser att genomföra. Utländsk konkurrens kunna vi få genom att icke lägga hinder i
vägen för importen, men inhemsk konkurrens uppstår endast, om nya
företag bildas och nya verksamhetsgrenar upptagas av bestående företag. Att underlätta och främja ny företagsamhet inom den privata
sektorn borde därför vara ett angeläget mål för den ekonomiska politiken och särskilt för skattepolitiken.
H. A.
Slaget vid Jankow – Man kan ej annat än med respekt och tackett trehundraårsminne. samhet iakttaga den livliga vetenskapliga
·verksamhet, som Försvarsstabens krigshistoriska avdelning förmår
utveckla vid sidan av det myckna arbete, som tidsläget fordrar av den.
Endast några månader efter den intressanta minnesskriften över sjö-
slaget vid Femern utkommer nu en ny givande studie, även den över
ett 300-årsminne ehuru denna gång tilllands (Slaget vid Jankow 1645
-1945, Stockholm 1945). Den förnämt utstyrda volymen, vars framställning får en mustig tids- och lokalkolorit av de ymniga citaten ur
samtida källor, redovisar ett omfattande och energiskt forskningsarbete rörande den ryktbaraste av Torstenssons segrar och bjuder i
fråga om stridens gång i några avseenden på helt nya resultat. Man
kan endast beklaga, att tidsläget omöjliggjort studier i vissa utländska samlingar, främst fältakterna i Wiens krigsarkiv. Författarna ha därför på somliga punkter nödgats nöja sig med att bygga
på tidigare bearbetningar från utländskt håll.
Minnesskriften ställer med inledande kapitel in 1645 års fälttåg i
dess politiska och militära sammanhang med trettioåriga krigets tidigare skeden, skildrar därefter de operationer i Böhmen, vilka före- 301
Dagens frågor
gingo den stora drabbningen, och ger så en bred skildring av dennas
förlopp, stödd på talrika kartor och samtida bilder. Den sammanhängande skildringen avslutas med en kort översikt av slagets följder. Till detta har så fogats en särdeles intressant studie av generallöjtnant Ludvig Hammarskjöld över det svenska artilleriet – det
vapen, där Lennart Torstensson ju först framträtt i främsta ledet av
sin tids militärer – och dess betydande, måhända avgörande insatser
just vid J ankow. Verkets intresse ökas ytterligare av en exkurs om
det samtida kartmaterialet, särskilt den skizz, som den unge Erik
Dahlberg lämnat oss av 1645 års operationer.
Det intryck, som starkast fäster sig hos läsaren vid sidan av det
svenska artilleriets för dåtiden överraskande rörlighet och höga kvalitet, är det av fältherrens planläggning av slaget med den djärva
högeravmarschen för att kringgå de kejserligas vänstra flank och avskära deras förbindelser och av hans fasta ledning under själva striden med dess överraskande vändningar och förbryllande sammanstötningar. Det var framför allt genom detta sista, som den svenska
armen höjde sig över den annars av allt att döma kvalitativt ävenledes mycket högtstående kejserliga, vars ledare, fältmarskalken
Hatzfeld, alldeles förlorade greppet om händelsernas utveckling.
Torstenssons insats blir så mycket beundransvärdare mot bakgrunden av hans bräckliga hälsa. Fältmarskalken gynnades dock på segerdagen vid J ankow så till vida av lyckan, som »dette torre och friske
vädret» tillät honom att själv leda sina skaror. I raden av hans bragder, vilka alltjämt bereda honom ett uppmärksammat och hedrat
namn i den europeiska krigshistorien, intager, som redan sagts, Jankow kanske den yppersta platsen.
Efter läsningen av denna minnesskrift vill man blott uttala deu
förhoppningen, att krigshistoriska avdelningen skall få tillfälle att
på ett värdigt sätt hugfästa de trehundraårsminnen, som snart
stunda, nämligen Karl X Gustavs fälttåg med så betydelsefulla namn
i vår historia som Warszawa och tåget över Bält. Mellankrigsårens
verklighetsfrämmande inställning till denna viiridens realiteter hade i
sitt släptåg även ett bornerat förakt för den krigshistoriska vetenskapen. ]\fan minns ännu med undran de kommentarer, som det stora
verket om Gustav II Adolfs krig framkallade i vissa kretsar. Det är
måhända ännu tillåtet att hoppas, att den förståelse i fråga om försvarets betydelse för vår yttre och inre frihet, som väckts till liv under de sista sex åren, skall visa sig äga så mycken livskraft, att den
även förslår till att hålla intresset vaket för en av dc betydelsefullaste
sidorna av Sveriges utveckling under gångna sekler.
T. T. H.
302
Den 30 maj 1945.
I öster. Blott få och ofta obestyrkta uppgifter stå att få från de
vida landområden i östra och mellersta Europa, där Sovjetunionen för närvarande härskar. Hur tät mörkläggningen är framgår bl. a. av världens okunnighet om tilldragelserna i Ungern och
särskilt Budapest efter de sovjetryska truppernas segerrika frammarsch. Att den svenska legationen i Budapest blivit plundrad, först
av pilkorsmännen och därefter av ryssarna, har så småningom, genom
direktör Ragnar Liljebladsinlägg i Västmanlands Läns Tidning, blivit offentligt känt även i Sverige. Men ännu saknas mera ingående
skildringar av detta flagranta brott mot den exterritorialrätt, som
en beskickning åtnjuter och som ryssarna på sin tid, 1928, voro så
angelägna om att utsträcka även till den ryska handelsdelegationen
i Stockholm.
I Polen, där tydligen en stor del av officerskåren i den mot de
tyska ockupanterna kämpande underjordiska armen av ryssarna satts
i koncentrationsläger, försiggår för närvarande en jätteomflyttning
av polacker i Litauen, Vitryssland och det forna öst-Polen till väster
om Curzonlinjen. Denna »Zwangsumsiedlung» sker brådstörtat och
tydligen för att ställa västmakterna inför fullbordat faktum. Företagen innan fred slutits måste den’na ryska massdeportatiön vara
lika folkrättsvidrig som tyska tvångsförflyttningar tidigare under
kriget, t. ex. från det s. k. Warthegan till dåvarande generalguvernementet. Viss ersättning utlovas de tvångsförflyttade men den blir
förvisso varken stor eller säker. Egendom får icke tas med vid
omplaceringen. Då ryssarna, enligt egna medgivanden, åren 1939-41
deporterade österut över l miljon huvudsakligen polacker från östra
Polen, ha de nu lyckats i sitt uppsåt att omöjliggöra en folkomröstning i detta språkblandade gebit. Ty det måste överstiga mänsklig
makt att föra tillbaka från Sibirien, Ural, Polen och andra avkrokar
av världen de massor, som tvingats att bryta upp från sin nedärvda
bygd och delvis gått under vid alla deportationernas strapatser.
I Lettland likviderade ryssarna först den 10 maj de tyska och lettiska divisoner, som höllo Kurland. I mars återvände den s. k. lettiska
nationalkommitten till Lettland för att under överste Osis’ ledning
restaurera den »Demokratiska lettiska republiken», men den rönte intet
understöd från tyskarna, som in i det sista avvisade alla baltiska
självständighetssträvanden, och kunde i det rådande militära läget
inte åstadkomma något. I kampen mot de tysk-lettiska styrkorna i
Kurland – de flesta letter torde av tyskarna vid deras återtåg ha
tvångsmobiliserats – hotade ryssarna i radio alla dem, som gjorde
nationellt motstånd, med deportation eller dödsstraff. Borgare
(»burschui»), som inte vilja erkänna Lettlands införlivning i Sovjetunionen, borde enligt Madonas radio anses som kriminella element
och utrotas; Sovjetregeringen »skall utrota alla nationella blodiglar,
som sugit sig fast vid Sovjetlettlands kropp» etc. Sedan tyskarna
287
Dagens frdgor
vid katastrofen i maj flytt samt Libau och Windau fallit i ryssarnas
händer, är det ovisst, vilket öde som drabbat de letter, som överlevt
striderna ’—- åtskilliga försökte fly till Sverige men cirka ett halvt
tusental beräknas ha funnit sin död i vågorna, sedan flyktingebåtarna
utsatts för beskjutning från ryska flygplan. Från Lettland i övrigt
beräknas enligt uppgifter jordbrukarfamiljer till ett sammanlagt befolkningstal av omkring 50,000 under vintern ha deporterats till Ryssland, huvudsakligen härrörande från större jordbrukare, vilkas gårdar
nu styckats. Från Riga torde också en stor del av industrien ha
flyttats bort, om till det inre av Sovjetlettland eller till Ryssland vet
man inte. Stora folkförluster har Lettland även lidit genom att den
lettiska befolkningen, med eller utan militär utbildning, mobiliserades
i vintras och placerades på utsatta linjer i den röda armen. Den
lettiska nationaliteten, som även under förra världskriget åderläts
svårt, synes nu hotad till själva sin existens.
Triestfrågan och Det är säkert ingen tillfällighet att i dagens eurodess förhistoria. peiska politik Bornholm och Triest blivit de båda
brännpunkterna. Norr och söder om kontinenten ligga bägge på gränslinjen mellan den anglosaxiska och den ryska maktsfären.
Problemet Bornholm är det enklare av de båda. Det kompliceras
icke av etnografiska faktorer. Ön är otvetydigt dansk.
Men i fallet Triest sammanfaller frågans storpolitiska aspekt med
en lokalpolitisk tvist, som har sin grund i Sydosteuropas invecklade
nationalitetsproblem och som framkallade åtskillig oro redan när det
habsburgska dödsboet skulle skiftas efter förra världskriget. Bakom
maktkampen mellan Ryssland och de västallierade avtecknar sig den
på sistone starkt accentuerade jugoslavisk-italienska rivaliteten om
Triest och Istrien.
Området utgjorde Italiens viktigaste irredenta före första världskriget, och utsikten att genom deltagande i kriget på ententens sida
kunna förvärva detta jämte Sydtyrolen och delar av Dalmatien föranledde Italien att bryta sig ut ur trippelalliansen och förklara sina
tidigare bundsförvanter krig.
Triest är otvivelaktigt till övervägande del en italiensk stad. Men
lika obestridligt är att staden hyser en betydande jugoslavisk minoritet och dess uppland till större delen är bebott av slaver. En rätt
klar motsättning rådde redan under den österrikiska tiden mellan
de italienska och slaviska folkelementen, och den utnyttjades naturligtvis skickligt av de habsburgska politikerna, som även i detta fall
följde devisen: Divide et impera.
Jugoslavernas protester förklingade emellertid ohörda på fredskongresserna efter första världskriget och Italien erhöll som en del av
det pris som utlovats för dess bidrag till centralmakternas nedkämpande, förutom Sydtyrolen, Dalmatiens administrativa centrum Zara
och några öar vid Adrias östkust, även Triest med Fiume, hela
Istrien samt området kring Görz (Gorizia) mellan Isonzofloden och
den gamla österrikiska gränsen. Tillsammans med slättlandet kring
Tagliamento kallades hela detta område av italienarna populärt pro- 288
Dagens frågor
vinsen Venezia Giulia, det juliska Venetien, ehuru det administrativt
kom att uppdelas på tre departement: Trieste, Gorizia och Udine.
I den officiella italienska folkräkningen 1921 uppgavs att av en
totalbefolkning på 970,000 i detta område (inbegripet Zara och de
dalmatinska öarna) 360,000 skulle vara av slavisk ras. Denna uppgift
är emellertid uppenbart alldeles för låg. Den österrikiska statistiken
för år 1910 kom till en siffra av 478,000 för den sydslaviska befolkningen i samma distrikt på den österrikiska sidan av gränsen, och
den italienska statistiken räknade 1911 52,000 slovener i U dineområ-
det. Redan detta gör 530,000, och då man kan utgå från att folkökningen bland slaverna varit minst lika stor som bland italienarna,
kommer man till det resultatet att den slaviska delen av områdets
befolkning 1921 måste ha utgjort omkring 600,000 eller närmare 2 /a.
De italienska folkräkningsmetoderna voro emellertid mycket godtyckliga, och sannolikt visa även de österrikiska siffrorna för 1910
alldeles för låga siffror för slaverna. Då handhades t. ex. folkräkningen i Triest av stadsfullmäktige, som helt behärskades av italienarna. Den gav till resultat att blott 36,200 personer skulle ha slaviskt
modersmål. Sedan stadens sydslaviska befolkning energiskt protesterat företogs en revision i två distrikt och resultatet blev att siffran
måste höjas till 59,916. Redan då, när staden hade omkring 240,000
invånare, var alltså minst 25 % av befolkningen slovensk. De italienska folkräkningsmetoderna 1921 voro än godtyckligare. I flera distrikt
i Triest understeg antalet av den officiella statistiken upptagna slaver
väsentligt enbart antalet barn som besökte de slovenska folkskolorna!
På landsbygden var det ändå värre i stället. I ett rent slovenskt
landsortsdistrikt Moscenice, som hade över 3,000 invånare, varav ingen
enda italienare – bortsett från några få tjänstemän ~ upptog statistiken sålunda inalles 18 personer av slavisk nationalitet.
Den brutala denationaliseringspolitik, som under mellankrigsperioden drevs av de fascistiska myndigheterna, kan möjligen något ha
förskjutit proportionen mellan de olika befolkningselementen till
italienarnas förmån. Att anföra statistiska uppgifter från denna tid
är emellertid meningslöst – de sakna all verklighetsgrundvaL Men
även om inflyttningen av italienare från det gamla kungarikets territorium var rätt betydande och åtskilliga tiotusental slaver tvingades
att utvandra kan detta icke ha påverkat områdets klart slaviska
karaktär, lika litet som de våldsåtgärder, med vilka man förgäves
försökte utplåna befolkningens nationalmedvetande. Vid bilfärder
kors och tvärs genom Venezia Giulia var det ännu på trettiotalet
lätt för den som är kunnig i slaviska språk att konstatera att lantbefolkningen överallt i byarna praktiskt taget var rent slavisk och
att man praktiskt taget aldrig påträffade andra italienare än förvaltningens olika funktionärer. Ett undantag får dock göras för vissa
delar av den istriska kusten, särskilt på västsidan, där fiskarbefolkningen till övervägande del var italiensk, och för städerna Triest och
Fiume. Men även om italienarna över dominerade där, så kan det
icke bestridas att en mycket betydande del av befolkningen även där
var jugoslavisk – i varje fall mellan 25 och 35 %.
289
Dagens frågor
Denna omständighet utgör bakgrunden för de jugoslaviska kraven
på detta område. De ha ytterligare skärpts av minnet av de lidanden,
som befolkningen fått genomgå under det fascistiska väldet. Utrymmet medger icke att belysande detaljer framläggas, men några väsentliga fakta må dock anföras.
Samtliga den sydslaviska minoritetens ledande personer och över
huvud de flesta intellektuella men därjämte även de mest nitiska
patrioterna bland arbetare och bönder deporterades till Lipariska
öarna och andra koncentrationsläger, för så vitt de icke dömdes till
döden eller till fängelsestraff på upp till 30 år. Genom en hänsynslös
valterror avstängdes sydslaverna från representation i parlamentet,
alla deras tidningar och periodiska publikationer indrogos, deras skolor stängdes, från kyrkorna förjagades deras präster och ersattes med
rättrogna fascistiska italienare, alla politiska, kulturella och ekonomiska föreningar och organisationer upplöstes, församlings-, tryckoch yttrandefriheten upphävdes.
Förföljelsen kulminerade under andra världskrigets »nyordningsperiod» och utsträcktes efter axelmakternas segerrika Balkanfälttåg
våren 1941 även till de delar av Slovenien som Italien då annekterade
(jfr Sv. Tidskr. 1943, sid. 241).
Det är under dessa omständigheter inte att undra på att den nya
sydslaviska förbundsstat som under Titos ledning framgått ur andra
världskriget till det yttersta vill hävda sina krav på att de landsmän,
som under mer än ett kvarts sekel utgjort en av Europas hårdast
förtryckta nationella minoriteter nu skola få drägligare levnadsförhållanden inom ramen av det federativa Jugoslavien. Vissa kompromisser kan Tito nog tänkas vara beredd till, men allt för långt i
eftergivenhet kan han säkerligen inte gå med hänsyn till sin prestige
inom sitt eget land. Man får ej glömma att efter det första världskriget voro serberna de fullständigt· dominerande inom den jugoslaviska politiken. Triest, Fiume och Istrien lågo långt bort västerut –
nästan utanför den serbiska lokalpatriotismens horisont. Det kändes
därför inte så hårt att göra eftergifter på denna punkt och stillatigande åse de italienska övergreppen mot den sydslaviska minoriteten därpå. Men hos kroater och slovener, som hade missförhållandena utanför sin egen dörr, kvarlämnade den serbiska eftergiften
mot Italien en tagg i hjärtat.
I det nya Jugoslavien äro de olika folkstammarna likaberättigade
partners. Och Tito är själv kroat, många av hans närmaste män äro
slovener. De tillhöra alltså just den stam, som hårdast känt det
italienska trycket och närmast aspirerar på de nu ånyo omstridda
distrikten. De skola helt säkert icke så lätt kompromissa.
Den lösning av problemet Triest som nyligen framlades på en folkförsamling i staden och som helt säkert inspirerats och letts av Tito
och hans anhängare, nämligen att Triest skulle bli en autonom fristad inom jugoslaviska rikets ram, har alltså i och för sig mycket
som talar för sig. Triest är därtill den naturliga storsjöhamnen både
för Österrike och Tjeckoslovakien, i viss mån för hela det mellersta
Donaubäckenet. Men tillvägagångssättet, det ensidiga bestämmandet
290
Dagens frågor
under rysk ledning- av områdets öde, strider helt mot allt det myckna
allierade talet tidig-are om samfälld lösning- av de internationella problemen. Ur denna synpunkt är Titos och Sovjetrysslands steg- i hög-sta
grad olycksbådande för framtiden.
:B’örrc utgivaren av ~euc J<’rcie Presse i \Vien d: r Ernst Benedikt, boende
sedan några år i Stocksund, har för Svensk Tidskrifts räkning gjort några
randanteckningar om det klassiska och det nazistiska Tyskland.
Weimar och En romersk skriftställare klagade under folkvandring-sBuchenwald. tiden över Roms olycksöde. Han skildrade förödelsen
i det tidig-are paradisiska landskapet.. Han g-rät när han tänkte på
ruinerna efter praktfulla konstverk. Han målade förfallet efter allt,
som förut tycktes stort och välmående. Det fördärv, som nu drabbat
Tyskland, överstig-er emellertid allt vad som förekommit i historien.
Ty hur djupt Rom politiskt än sjunkit och hur hög-gradig-t dess elände
än var, bevarade det dock sitt påvedöme och den omätlig-a känslan
av sin värdighet. Rom behöll kärnan till en ljusare framtid. Det var
svårt lemlästat men inte nedsmutsat. Det var föremål för hat men
inte för det frenetiska raseri som de tyska koncentrationsläg-ren nu
måste väcka till liv.
Heinrich Heine har en g-ång tillåtit sig den vanvördigheten att låta
en av sina figurer ropa: >>Ack, Gud, vad är Du för en Shakespere!»
l själva verket skulle ingen dramatisk diktare kunnat på ett fruktansvärdare sätt framställa kontrasten mellan det gamla och det nya Tyskland, mellan dess g-oda och dess onda g-enius än tillfällig-heten att
Buchenwalds fångläger låg blott ett par kilometer från Weimar. Ty
antag att det klassiska \Veimars innevånare hade fått kännedom om
detta ohyg-gliga g-rannskap. Antag att alla de, som andligen blommat
vid detta musernas hov — Goethe, Schiller, Wieland, Herder och vad
de heta – fått vetskap om de g-räslig-heter, som tilldragit sig i deras
omedelbara närhet. De skulle ha vänt sig- bort med fasa. De skulle
ha flytt undan ödet att tillhöra ett folk, som var i stånd att begå
sådana systematiska valdsdåd.
Ing-enting var ju för \Veimarkretsarna mera främmande än trång–
huvad nationalism och brutal råhet. Under franska revolutionens
epok drog sig- Goethe i befrielsekrig-ets dagar undan till studiet av
– kinesisk kultur och kinesisk historia. Han avhöll sig nästan fullständigt från tidning-slektyr för att inte förlora sin världsåskådning-sfrihet. När Tyskland stönade under Napoleons regemente efterföljde
han med glädje imperatorns rop att komma till Erfurt och hade med
honom ett timslångt samtal, vari han skänkte korsikanens geni
sin ärebetygelse. Prydd med hedersleg-ionen mottog han ännu så sent
som 1813 den österrikiske generalen, fastän N apoleon var slagen. Sin
son förbjöd han att delta i frivillig-rörelsen, trots att denna rev med
sig all Tysklands ungdom. När han en gång- st~dd på resa på landet
mötte studenter, som ropade ut sin fiendskap till Napoleon, svarade
han dem: »Riittelt nur an Eneren Ketten! Den mannen är för stor
för Er.» Medvetet fullföljde han världshumanitetens ideal. Hans ide
291
Dagens frågor
var en kulturell gemenskap, som inte gjorde halt framför några
gränser och som inte uteslöt någonting av skönhetsidealen oberoende
av från vilket folk dessa än leda sitt ursprung.
Likaså hade Goethe gjort en formlig kult av lord Byron, vilkens
don Juan han delvis översatt. Såsom ett bestående minnesmärke
över denna kult formade han i Fausts andra del gestalten av en
skön yngling, som går under i sin hejdlösa strävan att komrna framåt
och stiga uppåt. Goethe hyllade också italienaren Manzoni, vilkens
roman >>De förlovade>> han aldrig nog kunde lovorda, liksom den polske
klassikern och diktaren Mickiewicz. Han älskade Tegners Fritiofs
saga liksom Oehlenschlägers verk. I likhet med Herder sökte han
också motiv i litauiskt och .estniskt tankeliv. J a, hans kunskap
sträckte sig ända till Persien och Indien, och hans >>West-östlicher
Divan» vittnar om en fantastisk inlevelse i denna främmande, avlägsna, exotiska värld. Visserligen skänkte han alltifrån ungdomen
sin hyllning också åt Fredrik den Store och utpekade dem som lumpna
hundar, vilka i Berlin försökt att väcka till liv en stämning mot
denne. Men detta var dock hos en väldig personlighet mera ett estetiskt intryck än en politisk dom. Ty säkert skulle Goethe, den fria
riksstaden Frankfurts stolte borgare, inte kunnat uthärda den preussiska tvångströjan. Han var ju en hängiven anhängare av de smä
tyska furstehoven. Han yttrade en gång att det vore bra om Tyskland
inom sitt gebit kunde njuta av fullständig rese- och umgängesfrihet
samt undslippa de många tullskrankorna, skillnader i penningvärde
och andra ekonomiska hinder. Men aldrig skulle Tyskland få gå miste
om de andliga centra, som furstarna i de medelstora och små staterna
skapat kring sig. Aldrig borde deras ädla strävanden få glömmas.
Lika internationellt sinnad var Schiller, även om hans ande helt
naturligt inte kunde utveckla samma oerhörda vingbredd som Goethes.
Men även Schiller förstod på ett underbart sätt att helt tränga in i
andra nationers mentalitet. Han, den tyske diktaren, skänkte
schweizarna deras nationella drama, Wilhelm Tells kamp mot den
tyska kejsarmakten. Schiller blev andligen talat en fransk ultrapatriot genom sitt förhärligande av Jeanne d’Arc. Med samma kraft
absorberar han engelsk nationell kultur genom sina karaktärsbilder
av Elisabeth och Maria Stuart. Dessa idealiserades visserligen men
deras träffsäkerhet har dock till sina grundlinjer bekräftats av den
moderna forskningen. Denna andliga friborenhet gjorde det för honom möjligt att under sina sista levnadsår tränga in i 1600-talets
polska och ryska miljöer. Fragmentet »Demetrius» är visserligen blott
en torso, men så ädel och så fullkomlig samt med en så suverän behärskning av stoffet som blott hos ett antikt mästerverk. Schiller
umgicks med planen att skriva en kantat till det tyska folkets ära.
Hans grundtanke var att detta folk utan politisk makt och utan verklig maktutövning likväl tack vare sin »Geist» och endast tack vare
denna skulle överträffa andra folk.
Sådan var andan i Weimar, vilken också Thomas Mann har framställt i sin förtjusande novell »Lotte in ’Veimar». Denna anda levde
kvar tilllSOO-talets mitt. Storhertig Karl Alexander värnade om tradi- 292
Dagens frågor
tionen från de tyska klassikernas tid. Han inbjöd Franz Liszt till
Weimar, och omkring denne bildades en hel skola för den stora musiken och den förnämsta konstvärlden. Här uppfördes vid denna tid
på ett mönstergillt sätt Schillers och Goethes bästa verk; också deras
epigoner, sådana som Kleist och Hebbel, vunno här förtjänt erkännande och välvilligt bifall. Xven efter denna tid rådde i denna lilla
stad en egenartad gemytlighet och förnämhet. Jag ser mig själv i
Goethe-Haus: den breda fristående trappan och det behagliga stora
och ljusa sällskapsrummet. Det mäktiga huvudet på Juno Ludovisi
lyste från sin piedestal. Överallt kunde man se Goethes samlingar,
mynt, teckningar och manuskript. Med djupaste vördnad betraktade
man pulpeten, vid vilken Goethe arbetat, och länstolen i det lilla trevliga sovrummet, där han utandades sin sista suck. Lika rörande var det
att se det torftiga obekväma rum, där Schiller levt och verkat. Weimar
var mitt i det militära och industriella Tyskland en fredens och
vilans ö, ett andens reservat.
Har detta Tyskland, W eimars Tyskland, för alltid dötH Finns det
blott kvar det andra Tyskland, Buchenwalds Tyskland~ Jag tror att
ingen har rätt att påstå det. Jag tror att de flesta folk innesluta flera
typer och att det är en fråga om rätt uppfostran och säkerligen också
en produkt av händelsernas gång, vilken typ som avgår med segern.
T. o. m. denna högsinnade Weimaranda har inte kunnat hindra de
olyckor, som nu drabbat det tyska folket. Den stora likgiltigheten
bland senare tiders intellektuella för den politiska utvecklingen fann
sitt rättfärdigande, sitt alibi i hållningen hos de klassiker, vilkas politiska hållning städse blev den något helt främmande. Men mer än så.
Goethes stora livsverk »Faust», det mäktigaste utflödet av hans poetiska ådra, kunde blott inverka skadligt på dem, som överflyttade
denna typ från det poetiska till det grovt sinnliga och materiella.
Ty vad är »Faust» avklädd alla sina oskattbara poetiska värden~
En apoteos av den rolösa och riktningslösa strävan, ett rättfärdigande
av brott och mord såsom en följd av denna strävan. Detta faustiska
element stärkte i Tyskland tron att allt var tillåtet, för att citera
Dostojevski. Den ständiga högspänningens, den eviga otillfredsställelsens sinnelag, den anda av »immer-mehr-wollen», som icke hesiterar
ens om vägen måste gå över lik – är icke detta mentaliteten hos det
Tyskland, som framkallat världskrigen Förvisso skulle Goethe med
harm och förakt ha tillbakavisat denna slutsats, men tvivelsutan har
denne missförstådde Faust blivit en lika stor fara för Tyskland som
den missförstådde Nietzsche.
Jag skulle alltså inte vilja sammanfatta konklusionen av dessa
reflexioner i denna formel: tillbaka till ·weimar! Tyskland’—- det som
en gång i framtiden blir det nya Tyskland – kan inte gärna se, att
dess diktare och tänkare stå kyliga och främmande gentemot dess
författning och dess politiska framtid. Det behövs andens hjältar,
som kämpa för dess demokrati och för dess frihet. Det behövs ett
Weimar, som med anknytning till det bästa i epoken efter det första
världskriget helt är fyllt av plikten att leda det tyska folket tillbaka
från romantiken till verkligheten. Övermänniskan Faust har fört med
293
Dagens frågor
sig undermänniskan, sadismens människa. Det är inte övermänniskan,
som kan frälsa Tyskland, utan återgången till den mänsklighet, som
motsvarar det sanna Weimar.
Ernst Benedikt.
Hitler-Tysklands katastrof – Sic transit gloria rnundi! Det var svårt
ingen ny dolkstötslegend. att låta bli och tänka på det gamla
latinska visdomsordet, när tredje rikets siste regeringschef, storamiral
Dönitz, i sitt tal den 8 maj bl. a. med ett enda pennstreck utplånade
Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiets tillvaro. Rent statsrättsligt utgjorde tvivelsutan följande tre meningar talets intressantaste
och mest uppseendeväckande passus: »Det nationalsocialistiska partiet
har försvunnit. Det råder icke längre någon enhet mellan stat och
parti. De grundvalar på vilka Tyska riket hade byggts ha försvunnit.» Visserligen har Dönitz’ historiska roll knappast någon större
betydelse än just att utgöra den lilla detaljen att det även inom det
nationalsocialistiska Tyskland funnits en Badoglio. Men det vore
missvisande att beteckna hans bokslut som blott och bart taktik i
känd nazistisk camouflagestiL
I själva verket har situationen tvungit en av tredje rikets stordignitärer att offentligt och icke minst inför det egna folket desavouera
tusenårsdrömmen och samtidigt varje ev. på nytt uppdykande dolkstötslegend. Huruvida det verkligen varit f. rikskanslern Hitler som
utnämnt Dönitz, det är en fråga som än så länge är outredd. Men
Dönitz’ lakoniska konstaterande att någon enhet mellan stat och parti
inte längre finns, var ju dödsdomen över den Hitlerska totalitära
statsprincipen. Det stats- och enpartivälde som sedan tredje rikets
officiella proklamerande den 30 januari 1933 ägt all makt och härlighet hade därmed lysts i graven. Något nytt 1918 — av f. rikskanslern
alltid fruktat och ofta målat på väggen som ett annat mene tekel
– har det av kända politiska anledningar icke kunnat bli, ty
tredje rikets totalitärterroristiska statsskick inbjöd icke till revolutionär levee en masse nerifrån. Men om nu i och med Hitlers
maktövertagande- enligt vad officiellt proklamerades och redan som
en historisk sanning ingått i tredje rikets skolböcker ·- den nationella
revolutionen gjorde sin entre i det enligt nazisterna av Weimarrepubliken så skamfilade Tyskland, om en dylik nationell revolution
verkligen har åstadkommits, så utgjorde i alla fall de ord och handlingar, som signerades av Dönitz och von Schwerin-Krosigk, den
egentliga kontrarevolutionens insegel, en kontrarevolution mot tredje
rikets heliga ande och bokstav. Från och med nu hade nämligen tredje
riket förklarats illegalt – av det döende nazistiska väldets fungerande högsta ämbetsmän.
Spelet bakom tredje rikets kulisser – dessa blevo slutligen ganska
genomskinliga – under månadsskiftet april-maj i år påminde i
viss mån ändå om det som förekom under de ödesdigra höstmånaderna 1918 mellan Berlin och det tyska högkvarteret i Spa.
Åven då var de ledande politikerna in i det sista mycket slösaktiga
med parollen »Durchhalten!». Men det var generalstaben som genom- 294
Dagens frågor
trumfade vapenstilleståndskravet, militärerna dirigerade fredstrevarna och general Groener klargjorde för Wilhelm II att Hohenzollernväldet var slut. D:r Uno Willers har i ett nyligen publicerat
särdeles upplysande arbete, »Tysklands sammanbrott 1918», redogjort för händelseförloppet, som i själva verket dementerade dolkstötslegendens demagogi. Å ven den gången inställde sig den stora,
allt annat överskuggande frågan: var det militära läget sådant, att
Tyskland hade kunnat hålla ut avsevärt längre för att nå fram till
om också icke en »segerfred» så dock drägligare fredsvillkor. ”\Villers
skriver härtill: »Frågan låter sig säkerligen numera definitivt besvaras.
Bl. a. härledningens stilleståndskrav och många militära auktoriteters
utsago peka i annan riktning. Allt tyder på att det militära sammanbrottet var det primära, den revolutionära utvecklingen det sekundära.» Om någon revolutionär utveckling i stil med Spartakusrörelsen
den gången kan det ju i samband med tredje rikets sammanbrott
inte vara tal. Aven den här gången var det militära sammanbrottet
det primära.
Emellertid visar sig genast även en annan konsekvens. Den militära katastrofen sammanfaller med den politiska. Under mer än tolv
år har världen fått höra vilken inre och yttre praktbyggnad tredje
riket var. .Ännu i sin sista appell till östfronten förkunnade Hitler:
>>I det ögonblick då ödet har kallat bort alla tiders störste krigsförbrytare från jorden skall detta krigs vändpunkt avgöras.» (Våra
kursiveringar.) Och tre dagar senare kom ekot från Goebbels, som
än en gång hyllade rikskanslern som »Tysklands tappraste hjärta
och vårt folks mest glödande vilja» samt fortsatte: »Om nationen
ännu andas, om den ännu har chans till seger framför sig, om det
ännu finns en utväg ur den dödli.gt allvarliga faran, så är det honom
vi ha att tacka härför. Tyskland är alltjämt trohetens land. Denna
trohet kommer i faran att fira sin skönaste triumf. Aldrig skall
historien om denna tid kunna säga att ett folk övergav sin Ledare
eller en Ledare sitt folk. Men detta är segern.» Men skrev då redan den
19 april. Två dagar senare börjar Berlins dödskamp; enligt officiella
tillkännagivanden tillbringar nu Hitler och hans följe sina dagar
och nätter i stabskvarterets bunker mitt under rikshuvudstadens
ruiner. Borde inte i denna fullkomligt hopplösa situation Dönih’
och Schwerin-Krosigks blott få veckor senare framkomna programmatiska uttalanden om att varje fortsättande av kriget endast skulle
innebära en meningslös blodsutgjutelse och upplösning redan ha
varit färdiga, åtminstone i koncept~ Men kring den 20 april pågick
tydligen ännu dragkampen mellan den politiska ledningen och de
militära realpolitikerna, mellan fantaster och demagoger å den ena
sidan och nyktra räknare å den andra. Vi har här ovan citerat Hitlers och Goebbels’ sista tal icke för att efteråt njuta av deras synnerligen subtila utformning- fast den som få formligen inbjuder till
satir. Nej, citaten visar med fruktansvärd, skrämmande tydlighet
den återvändsgränd tyska folket råkat i, sedan det anförtrott
sig åt en dylik politisk ledning, vilken ännu i dödsögonblicket icke
ryggar tillbaka för ytterligare utbroderande av makabra fantasmago- 22- 4G363 Svensk Tidskrift 1945 295
Dagens frågor
rier. Knappast tidigare har det totalitära statsväldet desavouerats
och blamerat sig på ett så flagrant sätt. Givetvis måste Hitlers och
Goebbels’ uttalanden även för män av Dönitz’ och Schwerin-Krosigk;.;
virke ha förefallit som fullständigt vansinniga och abnorma i samma
stund, då de offentliggjordes. Men det passar utmärkt i den sjukdomsbild den totalitära staten i dess helhet erbjuder, att de militära
realpolitikerna, krigföringens hjärnor, redan syssla med kapitulationsbestyren, medan den politiska ledningen ända till the bitter end
genomför sin både makabra och dekorativa roll.
På öppna scenen uppträdde alltså Ledaren och propagandaministern
som icke riktigt kunde besluta sig, om Tyskland skulle segra och dö
på en gång samt genast därefter återuppstå i ny glans; som bekant
förekom i Goebbels’ tal också löftet att »en ny lycklig början till en
blomstringstid utan like för tyskheten» omedelbart förestod på grund
av der Fiihrers ofelbart riktiga vägledning. Men bakom Potemkinkulisserna är redan kapitulationsledningen – män som åtminstone
nu icke längre uppskattar propagandans dimbildning- ivrigt sysselsatt med att röja vägen för katastrofpolitikernas detronisering. Det
går bara två – för tyska folkets del fruktansvärda ’— veckor, räknat
från striden inne i Berlin, innan den nyutnämnde utrikesministern
Schwerin von Krosigk, tidigare tysknationell, framträder inför offentligheten med en förklaring som skiljer sig från hans tidigare Ledares
som det klara förnuftets röst från den omtöcknade besatthetens ramaskri: »Våra städer äro förstörda, våra kulturminnesmärken ligga i
spillror. Hundratusentals kvinnor och barn ha förts bort av krigets
raseri, medan miljontals tyska män och ungdomar ha dött på slagfältet. Om det därför ur de lidande kvinnornas och mödrarnas hjärtan
stiger upp brinnande böner till himlen att världen måtte förskonas
från fasorna av ett nytt krig, så sker detta starkast och mest längtansfullt från det tyska folkets hjärta.»
Plötsligt upptäcker tredje rikets konkursförvaltare, d. v. s. de män
som tar hand om avvecklingen av den nazistiska mardrömmen, nya
perspektiv, som skam att säga helt och hållet hämtas ifrån den under
tolv långa år så förhånade liberalistiska rättsstatsideologin! Greve
Schwerin von Krosigk utropar i sitt tal att mänskligheten längtar
efter en lösning på de brinnande sociala frågorna i vart land, men
att en sådan lösning icke får bli bolsjevistisk. Vilket alternativ återstår alltså~ För svenska läsare låter det inte alls uppseendeväckande,
men det är överraskande att höra det ur hr von Ribbentrops efterträdares mun: lösningen »måste baseras på en rättvis social ordning
som respekterar individens frihet och värdighet.» Fyra dagar senare
betecknar sig Schwerin von Krosigk »som den ledande ministern
inom den tyska regering som storamiral Dönitz utnämnt för att ta
hand om krigsuppgifterna» – och förkunnar som sådan att tyska
krigsmaktens överkommando givit order till alla stridande tyska trupper att kapitulera utan villkor. Och återigen bevittna vi skådespelet att vid tredje rikets grav en tysk riksminister ger uttryck för
rättstatens patos och för en politisk etik som, innebärande »medborgarens seger över soldaten», utdömts av den nazistiska totalstaten:3
296
Dagens frågor
»heroiska» ideologi. Då nazismens och Hitlerkrigets nederlag är ett
faktum, avger Dönitz-regeringens utrikesminister följande bragelöfte: »I vårt land skall rättvisan vara högsta lag och ledande
princip. Vi måste också erkänna lagen som grundval för alla relationer mellan nationerna. Vi måste erkänna den och respektera den
av inre övertygelse. Aktningen för fördragen kommer att bli lika
helig som vårt lands avsikt att tillhöra de europeiska nationernas
familj som en medlem vilken önskar mobilisera alla mänskliga, moraliska och materiella krafter i syfte att läka de fruktansvärda sår
som kriget vållat.»
I sitt här inledningsvis citerade tal den 8/s bekräftade Dönitz sin
utrikesminister genom att säga: »Vi måste besjälas av viljan att göra
vårt bästa i vårt arbete, ty utan detta kan det inte finnas någon
grundval för vårt framtida liv.» Han lät till och med förhoppningsfull: »Vi kunna anträda vår väg i förhoppningen att den tid skall
komma, då våra barn skola leva ett fritt och tryggat liv i ett fredligt
Europa.» Emellertid hade Krosigk blott en dag tidigare i sitt tal
till tyskarna icke endast nämnt »sammanbrottet av det förgångna»
utan även yttrat: »Ånnu en gång måste vi inleda vandringen genom
den mörka framtiden.» Mellan den Golgataväg, som Hitlerstyret med
berått mod röjt för den tyska nationen, och förhoppningen att redan
den nästa generationen skall kunna leva ett fritt och tryggat liv
ligger tyvärr bråddjupet av tolv ondskefulla års planenliga utsläckande av grundläggande mänskliga och samhälleliga värden:
Rätten, Friheten, aktningen för människovärdet. Det är ganska sannolikt att förutom de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprinciperna
även lösenordet demokrati åter skall finna insteg i tyska folkets
offentliga liv.
Tredje rikets sammanbrott är i denna stund visserligen ett faktum,
men sammanbrottets omfattning kan endast ännu anas. Man kan
icke beskylla Schwerin von Krosigk för överord, när han i sitt tal
den 2 maj begagnade det slitna men här lämpliga uttrycket: Tysklands mest tragiska stund.
Gunter Dallmann.
Varför juris Det börjar bliva alltmera vanligt, även i Sverige, att
hedersdoktor? universiteten hedra framstående medborgare med hedersdoktorat. Tidigare förekommo sådana kreationer vanligen endast
vid jubileer och liknande högtidliga tillfällen; numera företagas de
även till vardags. Naturligtvis har en viss inflation härigenom icke
kunnat undgås. Utmärkelsen är icke längre i samma utsträckning
som tidigare en belöning för lärda mödor, vilka av en eller annan
anledning icke kommit att i vanlig ordning krönas av den akademiska
lagern, eller för märkliga samhällsinsatser av kulturell art.
Dessa reflektioner inställa sig särskilt vid meddelandet att den juridiska fakulteten vid Uppsala universitet förlänat statsrådet Gustav
Möller den juridiska doktorsgraden honoris causa. Utnämningen har
motiverats med hans insatser på det sociala lagstiftningsområdet
297
Dagens frågor
Såväl i Sverige som i utlandet hava vid olika tillfällen till hedersdoktorer kreerats personer, vilkas förtjänst legat på det filantropiska och sociala området, och hedersbetygelsen har uppfattats som
en välförtjänt medborgerlig hyllning. I den sociala filantropiens hemland Schweiz ha sådana utnämningar t. o. m. varit så vanliga, att
man där i dessa sammanhang talar om »DOCTEURS EN CHARITE». Gustav
~föllers förtjänster om den svenska socialpolitikens utveckling äro
dock så kända, att även en akademisk hedersbetygelse åt hans verk
icke i sig själv möter kritik.
Däremot ställer man sig frågande varför just den juridiska fakulteten
känt sig manad att uppträda i belönarens roll. Om medicinska eller
filosofiska, ja kanske t. o. m. den teologiska fakulteten velat hylla
Gustav Möller för hans livsgärning på det sociala området, hade
därom varit föga att säga. Vilken uppfattning, man än må hysa om
densamma, den har förvisso präglats av en varm och levande människokärlek. Hans insatser inom rättsväsendet äro diiremot av mera
tvivelaktig art. Ty just i fråga om den juridiska uppbyggnaden är
hans sociala lagstiftningsverk mycket angripbart. Han har aldrig
gjort allvarliga ansatser att söka det systematiska sammanhang i sitt
verk, som bör vara den omsorgsfulle lagstiftarens främsta uppgift. Det
har överhuvud icke legat för hans mentalitet. I den svenska sociallagstiftningen korsa principer och ståndpunkter varandra. Den är
därför mera än något annat område av svensk rätt svåröverskådlig
och motsägelsefull. Trots redan mångårig tillämpning bär den ännu
i långa stycken den lösa improvisationens prägel. De årligen äterkommande ändringarna och tilläggen förstärka detta intryck. Ur det
lagstiftningsverk, som tillkornmit på Gustav Möllers initiativ, har man
svårt att hämta exempel på lagar, vilka hålla de anspråk på stringens,
tydlighet och genomtänkta detaljer, som anses oeftergivliga inom
civil- och krirninallagstiftningen, men väl på sådana, som söka sin
like i otydlig formulering och bristande klarhet. Semesterlagen av
år 1938 är ett sådant, knappast enastående, men säkert oöverträffat.
Det är endast på den egentliga avtalsrättens område, vilken kodifierats på annat initiativ, som man finner genomtänkt grundlighet
och klarhet.
Det är ingen tillfällighet, att ropet på reda och sammanhang i
sociallagstiftningen för varje år växt i styrka. Socialvårdskommitten
tillsattes för att bringa ordning i förvirringen, men fick annat att
göra och synes hava resignerat inför sin egentliga uppgift. Nu har
socialdemokraten Rickard Lindström ånyo rest kravet i riksdagen.
Att uppsalauniversitetet funnit kvaliteten av denna lagstiftning vara
av sådan art, att den belönats med en juridisk doktorshatt, ter sig
under sådana omständigheter, åtminstone för den utomstående, underligt och gåtfullt.
Tidens industri- I en inledningsartikel till Tidens industrikritik
kritik. (Tiden n:r 2) lämnar professor Myrdal en närmare
förklaring till socialdemokratiens nya målsättning. Det måste sägas,
att denna förklaring är av betydande principiellt intresse. Det kan
298
Dagens frågor
Y~il också antagas, att de tankegångar, som här framläg·gas, äro viigledande för efterkrigsplaneringskommissionens arbete.
Ehuru produktivitetsstegringen nu ersatt eller åtminstone fått förcträde framför inkomstutjämningen som mål för arbetarrörelsens
cfterkrigspolitik, så föreligger dock en betydande skillnad i motiven
härför mellan densamma hos å ena sidan arbetarrörelsen och å andra
sidan det privata näringslivet och dess politiska arm, högern – för
att tala med professor Myrdals terminologi. För arbetarrörelsen äro
de sociala reformerna det väsentliga. Deras genomförande kostar
emellertid stora penningbelopp, och dessa kunna endast erhållas genom en höjd produktivitet. Därav intresset för den senare. För nä-
ringslivet däremot är produktivitetsstegringen mål i och för sig och
välståndets höjning automatiskt följden av den förra. Att alla böra
få del därav är självklart, och om fördelningen böra de i produktionen deltagande parterna förhandla med minsta möjliga inblandning
från tredje parts sida.
Att de sociala reformernas dominans dock kan verka återhållande
på välståndshöjningen tycks icke ännu stå klart för arbetarrörelsen.
Däremot är realismen i förkunnelsen obestridlig, ty »lyckas vi icke
förverkliga produktivitetshöjningen blir hela vår reformpolitik illusionsmakeri, i lindrigaste fall täckt genom inflation av penningenheterna», säger professor Myrdal. Det farliga i denna tankegång är, att
det skall reformeras, kosta vad det kosta vill, även till priset av ett
förstört penningväsen. Skulle det få gå så långt, kan dock ett svårt
bakslag förutses.
Viktiga äro också de konsekvenser, som kunna väntas av arbetarrörelsens nya målsättning. Det skall onekligen bli intressant att
iakttaga, om fackföreningsrörelsen, som hittills vuxit sig stark på
lönekampens paroll och vunnit sin makt genom att hittills med framgång tillkämpa sina uppdragsgivare nya förmåner, också skall kunna
bibehålla greppet om arbetarmassorna med uppmaningar om återhållsamhet i lönekraven. Den kommunistiska fraktionen av arbetarrörelsen, som nu fått överta rollen som företrädare för lönekampen, har
onekligen erhållit ett skarpt vapen i kampen om rösterna. Särskilt
för arbetarungdomen måste förespeglingar om snara löneförhöjningar
vara betydligt mera lockande än löften om höjd realinkomst om ett
visst antal år, när produktiviteten stigit tillräckligt. Hur svårt det
är att bibringa folkflertalet en dylik tålmodig tillförsikt har väl icke
minst högern fått erfara.
Ä ven om målet för efterkrigstidens ekonomiska politik är klart angivet, så äro medlen att realisera det ingalunda lika klart skönjbara.
Hur skall det privata näringslivet rent konkret bära sig åt, när deras
egna ansträngningar att rationalisera uppenbarligen icke enligt professor Myrdal äro tillräckliga7 Ä ven sedan man studerat n :r 3 och 4
av Tiden, känner man sig villrådig. Det är för det privata näringslivets
del, frågan ställs, – den del av näringslivet, som skall få fortbestå fri.
Förstatligandet skall ju ännu så länge endast beröra vissa eller åtminstone inte alla delar av näringslivet. Givet är, att rationaliseringen är medlet, men att rent konkret genomföra en sådan är många
299
Dagens frågor
gånger ett verkligt problem, som fordrar år av träget arbete särskilt
i ett så byråkratiskt och formalistiskt land som vårt, och nu är det
bråttom.
Arbetarrörelsens medverkan i en snabb rationalisering är professor
Myrdals erbjudande. Detta förutsätter dock, att företagarna redovisa
»förvaltningen av sitt pund» för arbetarrörelsens representanter. En
efterhandskritik av detta slag motsätter sig företagarna å sin sida;
Arbetarrörelsen skall också genom särskilt utbildade representanter
deltaga i de privata företagens förvaltning.
Nu måste man fråga: är en kritik, – ty det är det väl fråga om
från arbetarrörelsens representanters sida; de skola ju icke träda in
i styrelsens ställe – verkligen det bästa medlet att befordra en snabb
rationalisering~ Det kan på ganska goda grunder påstås, att en revisorsartad kritik icke är särskilt lycklig. Den blickar bakåt, blir lätt
negativ och verkar förlamande. Om det begåtts fel i det förflutna,
bör man naturligtvis ta varning för framtiden, men att göra felet
ogjort är icke möjligt.
När det gäller att stimulera en rationalisering och utveckling av det
privata näringslivet, torde därför en kritik av annat slag vara erforderlig. Den fria konkurrensen är den bästa och hårdaste kritik, som
ett ineffektivt företag kan utsättas för. Vill det icke rationalisera, så
har det heller inga möjligheter att överleva. Det är sant, att för närvarande många ineffektiva företag leva kvar i skydd av karteller och
sammanslutningar av olika slag. Det är dock lika sant, att många av
dessa äro nödvändiga på grund av statens inblandning och regleringar, och nog är det väl sant, att staten även aktivt uppmuntrar till
dessa organisationer. Att i möjligaste mån slopa regleringarna och
återställa en fri konkurrens ingår icke i arbetarrörelsens program.
En reglering av utrikeshandeln är dessutom en sak, som kan väntas
leda till ett utestängande av den konkurrens från främmande länder,
som eljest skulle göra sig gällande. Att utestänga konkurrensen utifrån torde dock icke i längden gå, och att slopa regleringarna torde
kanske icke heller kunna ske omedelbart, men troligt är, att en effektivisering av produktionen gagnas bättre av konkurrens än av kritik
av begångna fel och misstag. Det skulle stå oändligt mycket mer att
vinna, om arbetarrörelsen ville inrikta sina krafter på den positiva
uppgiften att undanrödja de hinder, som företagarna inom den fria
sektorn med rätt eller orätt anse, att staten ställer i deras väg för en
effektivisering av produktionen.
I sin tyvärr negativa kritik framhåller professor Myrdal flera industrigrenar såsom efterblivna. Varpå beror då denna efterblivenhet’?
Är staten utan all skuld därtill~ Bland annat angripes även den mellansvenska gruvindustrien för ineffektivitet. Tydligen avses närmast
järngruvorna. Emellertid innefatta de mellansvenska gruvorna även
ekonomiskt viktiga andra gruvor, t. ex. sulfidmalmsgruvorna. Dessa
ha hittills arbetat för export, och efterblivenhet i en exportindustri
är inte sannolik. Är det meningen, att även denna utförsel skall förbjudas~
Det finnes i vårt land två metallverk av fullt kontinentala mått.
300
Dagens frågor
Det finns även en utvecklingsduglig malmindustri, tillräcklig för att
tillgodose dessa metallverks behov av metaller. Däremot saknas det
led i framställningsprocessen, som består i malmens omvandling i
metall. Med begäran att bli trodd på mitt ord påstår jag, att socialiseringshotet t. ex. i form av den nya gruvlagen och statens allmänna
skattepolitik förhindrat uppkomsten av en sådan malmförädlingsindustri. Planer därpå funnos före kriget, men måste skrinläggas. Det
måste betecknas som en anomali, att för ammunitionsframställningen
så viktiga metaller som bly och zink icke kunna tillverkas i vårt land
trots ett långvarigt världskrig inpå våra knutar, och trots att naturen
rikligen begåvat oss med råvaran därför. Skall nu även exporten av
sulfidmalmer förbjudas, kan det förutses, att denna industri kommer
att dö. Eller, är det att räkna med, att staten kommer att bygga upp
en tillräckligt stor smältnings- och raffineringsindustri’
Ett exportförbud för järnmalmer i nuvarande läge – vilka järnmalmer avses för övrigt, de fosforsyrerika eller fosforsyrefattiga eller
båda slagen’ – torde bli ett slag i luften. Efterfrågan på våra järnmalmer under tiden efter kriget blir kanske icke lika stor som under
30-talets forcerade upprustning.
Om en effektivisering av näringslivet skall komma till stånd, så
torde konkurrensens återställande vara ett vida effektivare medel än
revisionistisk kritik av den typ, som arbetarrörelsen avser att genomföra. Utländsk konkurrens kunna vi få genom att icke lägga hinder i
vägen för importen, men inhemsk konkurrens uppstår endast, om nya
företag bildas och nya verksamhetsgrenar upptagas av bestående företag. Att underlätta och främja ny företagsamhet inom den privata
sektorn borde därför vara ett angeläget mål för den ekonomiska politiken och särskilt för skattepolitiken.
H. A.
Slaget vid Jankow – Man kan ej annat än med respekt och tackett trehundraårsminne. samhet iakttaga den livliga vetenskapliga
·verksamhet, som Försvarsstabens krigshistoriska avdelning förmår
utveckla vid sidan av det myckna arbete, som tidsläget fordrar av den.
Endast några månader efter den intressanta minnesskriften över sjö-
slaget vid Femern utkommer nu en ny givande studie, även den över
ett 300-årsminne ehuru denna gång tilllands (Slaget vid Jankow 1645
-1945, Stockholm 1945). Den förnämt utstyrda volymen, vars framställning får en mustig tids- och lokalkolorit av de ymniga citaten ur
samtida källor, redovisar ett omfattande och energiskt forskningsarbete rörande den ryktbaraste av Torstenssons segrar och bjuder i
fråga om stridens gång i några avseenden på helt nya resultat. Man
kan endast beklaga, att tidsläget omöjliggjort studier i vissa utländska samlingar, främst fältakterna i Wiens krigsarkiv. Författarna ha därför på somliga punkter nödgats nöja sig med att bygga
på tidigare bearbetningar från utländskt håll.
Minnesskriften ställer med inledande kapitel in 1645 års fälttåg i
dess politiska och militära sammanhang med trettioåriga krigets tidigare skeden, skildrar därefter de operationer i Böhmen, vilka före- 301
Dagens frågor
gingo den stora drabbningen, och ger så en bred skildring av dennas
förlopp, stödd på talrika kartor och samtida bilder. Den sammanhängande skildringen avslutas med en kort översikt av slagets följder. Till detta har så fogats en särdeles intressant studie av generallöjtnant Ludvig Hammarskjöld över det svenska artilleriet – det
vapen, där Lennart Torstensson ju först framträtt i främsta ledet av
sin tids militärer – och dess betydande, måhända avgörande insatser
just vid J ankow. Verkets intresse ökas ytterligare av en exkurs om
det samtida kartmaterialet, särskilt den skizz, som den unge Erik
Dahlberg lämnat oss av 1645 års operationer.
Det intryck, som starkast fäster sig hos läsaren vid sidan av det
svenska artilleriets för dåtiden överraskande rörlighet och höga kvalitet, är det av fältherrens planläggning av slaget med den djärva
högeravmarschen för att kringgå de kejserligas vänstra flank och avskära deras förbindelser och av hans fasta ledning under själva striden med dess överraskande vändningar och förbryllande sammanstötningar. Det var framför allt genom detta sista, som den svenska
armen höjde sig över den annars av allt att döma kvalitativt ävenledes mycket högtstående kejserliga, vars ledare, fältmarskalken
Hatzfeld, alldeles förlorade greppet om händelsernas utveckling.
Torstenssons insats blir så mycket beundransvärdare mot bakgrunden av hans bräckliga hälsa. Fältmarskalken gynnades dock på segerdagen vid J ankow så till vida av lyckan, som »dette torre och friske
vädret» tillät honom att själv leda sina skaror. I raden av hans bragder, vilka alltjämt bereda honom ett uppmärksammat och hedrat
namn i den europeiska krigshistorien, intager, som redan sagts, Jankow kanske den yppersta platsen.
Efter läsningen av denna minnesskrift vill man blott uttala deu
förhoppningen, att krigshistoriska avdelningen skall få tillfälle att
på ett värdigt sätt hugfästa de trehundraårsminnen, som snart
stunda, nämligen Karl X Gustavs fälttåg med så betydelsefulla namn
i vår historia som Warszawa och tåget över Bält. Mellankrigsårens
verklighetsfrämmande inställning till denna viiridens realiteter hade i
sitt släptåg även ett bornerat förakt för den krigshistoriska vetenskapen. ]\fan minns ännu med undran de kommentarer, som det stora
verket om Gustav II Adolfs krig framkallade i vissa kretsar. Det är
måhända ännu tillåtet att hoppas, att den förståelse i fråga om försvarets betydelse för vår yttre och inre frihet, som väckts till liv under de sista sex åren, skall visa sig äga så mycken livskraft, att den
även förslår till att hålla intresset vaket för en av dc betydelsefullaste
sidorna av Sveriges utveckling under gångna sekler.
T. T. H.
302