Socialism och frihetsbegreppet
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SOCIALISMEN
OCH FRIHETSBEGREPPET.
_1v direktören fil. d:r HARALD NORDENSON, Stockholm
I en demokratisk tid som vår måste propagandan få en utomordentlig betydelse icke minst i det politiska livet. Slagordet, den
förenklade parollen, kommer nödvändigtvis att spela en mycket
stor roll. Men detta gör det ock nödvändigt för oss att understundom verkställa en liten granskning av dessa slagord, undersöka vad vi inlägga i dem och se till att vi icke till äventyrs
bruka dem i en förändrad betydelse eller i varje fall i annan betydelse än våra motståndare. Måhända kan en sådan granskning
understundom ge vid handen, att våra meningsskiljaktigheter i
väsentlig grad bero på att vi med samma ord tala om skilda ting.
Nu är jag väi. medveten, att sådana analyser äro föga populära.
Ett urskiljande av distinktioner och ett preciserande av begrepp
betraktas närmast som intellektuellt finsnickeri. Om jag det oaktat vågat ta upp ett dylikt mera begreppsmässigt resonemang,
beror det på att diskussionen alltmer kommit att beröra frågan
om socialismens relation till friheten och att därvid från skilda
läger frihetsbegreppet skjutits i förgrunden.
När jag gått att närmare granska vissa av de synpunkter, som
i detta sammanhang framförts från socialdemokratiskt håll, har
jag valt att i främsta rummet hålla mig till uttalanden, som
gjorts av de socialdemokratiska ideernas främste målsman i vårt
land, finansminister Wigforss. Han kan bl. a. betraktas som spiritus rector för Arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Den politiska debatten hos oss har, särskilt då det gällt efterkrigsförhållandena, kommit att röra sig om huvudsakligen tre
problem – trygghet, välstånd, frihet.
Trygghetsproblemet har därvid särskilt skjutits i förgrunden.
Det har ock givit upphov till den paroll, som runt om i världen kommit att dominera diskussionen om efterkrigsförhållandena: »Full sysselsättning» eller som den numer oftast formu- 310
Socialismen och frihetsbegreppet
leras »Hög och jämn sysselsättning». Man vill framför allt skapa
trygghet för den enskilde mot arbetslösheten med alla dess fruktansvärda konsekvenser.
Men vid realiserandet av detta trygghetskrav kommer man mycket snart in på dess samband med välståndet och friheten, och
från icke socialistiskt håll har under debatten kraftigt gjorts gällande, att den fulla sysselsättningens stränga genomförande kan
komma att gå ut över individens frihet. Detta har givit herr
Wigforss anledning att i olika sammanhang beröra sambandet
mellan trygghetskravet och frihetskravet.
Han hävdar därvid, att trygghetskravet är en del av frihetskravet. »l varje föreställning av frihet ingår något mått av
trygghet.» »En större trygghet ger den enskilde en känsla av
frihet.» När man från arbetarnas sida kräver större trygghet,
så är detta, menar herr Wigforss, ett krav på frihet. Trygghetskravet är ett frihetskrav. Han tillspetsar saken med en fråga:
»År det möjligt att man på borgerligt håll verkligen vägrar att
se de frihetsproblem, som det moderna näringslivet skapar för
den stora massan av medborgare, som känna sig hjälplöst underkastade marknadens växlingarY»
J a, med den formulering denna fråga fått är mitt svar fullkomligt klart. J ag vägrar att här se ett frihetsproblem och det av
följande skäl.
Den frihet, som herr Wigforss här talar om och som han menar
skapas genom trygghet, det är frihet från oro, frihet från ängslan och bekymmer för en oviss framtid. Men frihet från oro det
är inget annat än känsla av trygghet. Vad som skapar denna
trygghetskänsla är icke någon form av frihet utan helt enkelt
trygghet. Det frihetskrav, som herr Wigforss menar sig finna
hos stora mängder människor och som han betecknar som oavvisligt, det är sålunda inget annat än ett trygghetskrav. Låt oss
för ro skull sätta in ordet trygghet i stället för frihet i herr Wigforss fråga. Den lyder då: »År det verkligen möjligt att man
på borgerligt håll vägrar att· se de trygghetsproblem, som det
moderna näringslivet skapar för den stora massan medborgare,
som känna sig hjälplöst underkastade marknadens växlingarh
Nu är frågan korrekt uttryckt, och då blir svaret ett annat. Från
borgerligt håll vägrar man icke att se detta problem. Tvärtom.
Vi inse till fullo dess vikt och betydelse. Det är grunden till att
vi äro beredda att medverka till att åstadkomma en jämnare
sysselsättning.
311
Harald Nordenson
Nu kan man ju säga, att frihet och trygghet i alla fall äro
önskemål, som det gäller att samtidigt realisera, och att de kanske
icke förskjuta varandra, utan måhända hjälper det ena fram det
andra. Men hur är det med den saken~ J ag vill göra gällande,
att det är så långt ifrån att trygghet skapar frihet, att man
tvärtom kan fälla det motsatta omdömet. Trygghet köpes så gott
som alltid på bekostnad av frihet. J ag avser då med frihet rö-
relse- och handlingsfrihet för individer och samfälligheter på så-
väl det andliga som det ekonomiska området.
Vill jag undvika faror och risker här i livet, så måste jag underkasta mig en begränsning av min rörelse- och handlingsfrihet
i det ena eller andra avseendet. När jag vill skydda mina barn
för risker av det ena eller andra slaget, så förbjuder jag dem
att göra vissa saker. Jag beskär dem deras frihet.
Ett belysande exempel utgör försäkringsrörelsen, som innebär
ekonomisk trygghet satt i system. Vid en livförsäkring måste så-
väl försäkringstagaren som försäkringsgivaren underkasta sig
väsentliga inskränkningar i sin handlingsfrihet. Som försäkringstagare måste jag ta på mig en, ofta mycket betungande, inskränkning i min ekonomiska rörelsefrihet genom att avstå en
del av min inkomst till premier. Jag får ej deltaga i uppror,
ej resa till hälsofarliga trakter etc. Försäkringsgivaren å sin
sida får inte placera sina medel annat än i guldkantade papper. Något så riskfyllt som aktier får ej komma i fråga. Med
hänsyn till trygghetskravet är handlingsfriheten för bägge parter sålunda starkt begränsad.
Vi kunna se exempel på detta motsatsförhållande också på det
politiska området. När krav rests på att beröva vissa grupper i
samhället politisk rörelsefrihet, så har det skett under förebärande
att statens säkerhet kräver det. Samma gäller tryckfriheten.
När inskränkningar gjorts i denna, har det skett för att eliminera
risker för komplikationer med främmande makter. Den trygghet,
man här ansett nödigt att skapa, har sannerligen inte skapat frihet. Alldeles särskilt skarpt träder motsättningen fram, om vi
tänka oss två fångar, som mötas på in- och utgående ur ett fängelse. Den ene går från trygghet till frihet, den andre från frihet till trygghet. Här stå frihet och trygghet i den skarpast tänkbara motsats till varandra.
Det verkliga förhållandet är, att all trygghet medför en inskränkning av frihet. Nu äro nog både herr Wigforss och vi, hans
motståndare, ense om att vi helst vilja ha både trygghet och fri- 312
Socialismen och frihetsbegreppet
het. Men då är det också uppenbart, att vi måste se mycket olika
på hur de båda skola realiseras. För herr Wigforss blir problemet enkelt, ty varje realiserande av ett trygghetskrav innebär
för honom ett realiserande av frihet. Jag menar, att eftersom all
trygghet kräver uppoffring av frihet, stå vi inför ett mycket
svårt och ömtåligt avvägningsproblem. Ett alltför långt drivet
trygghetskrav kan komma att gå ut över fund·amentala och omistliga frihetsvärden. Det är därför man från borgerligt håll vill
gå fram med viss försiktighet då det gäller att realisera trygghetskravet.
Det egendomliga är att herr Wigforss vid ett tillfälle är inne
på min tankegång, då han säger: »Det är säkert, att vissa former av ekonomisk valfrihet, av möjlighet att följa personliga
tycken äro de flesta människor villiga att offra, om det är priset, som måste betalas för en rikligare och tryggare bärgning.»
Men sedan fortsätter han: »Men det är ting, som så vitt möjligt böra hållas vid sidan om den diskussion, som avsiktligt begränsas till frihet.» Det är tvärtom så att denna motsatsrelation
är ytterst betydelsefull för frihetsproblemets klarläggande.
Men herr Wigforss inlägger ytterligare en annan innebörd i
sitt frihetsbegrepp. Han säger på ett ställe: »Strävan efter frihet är strävan efter makt att öva inflytande på andra eller motsätta sig andras inflytande.» Och vidare: »l varje föreställning
om frihet ingår något mått av inflytande.»
Det är klart att frihet och makt kunna stå i viss relation till
varandra, men denna relation betyder ingalunda att de täcka
varandra. Det kan också innebära ett klart motsatsförhållande.
Makt hos den ene kan betyda inskränkning i den andres frihet.
Men förhandenvaro av frihet för en individ behöver ingalunda
innebära en makt över andra. Det finnes många arter av frihet,
och kanske höra de värdefullaste dit, såsom tanke- och yttrandefrihet, rätt att välja yrke och boplats, att fritt utöva konsumtionsval etc., som icke kunna sägas innebära något egentligt inflytande eller någon makt över andra.
Men för herr Wigforss har här plötsligt rest sig ett nytt frihetsproblem, och även denna gång ger han det formen av en
fråga till borgerligheten:
»Och det är den fråga jag fortfarande envisas med att ställa,
om man på borgerligt håll erkänner tillvaron av det frihetsproblem, som har sin grund i breda folklagers brist på inflytande
över sitt eget arbete och sin· egen ekonomi och som socialdemo- 313
Harald Nordenson
kraterna – med rätt eller orätt – söker lösa genom utvidgning
av medborgarnas gemensamma makt över näringslivet.»
Eftersom herr Wigforss envisas att ställa frågan, förmodar jag,
att han inte fått något svar, och då vill jag gärna stå till tjänst.
Mitt svar är ett blankt nej. J ag vägrar att här erkänna förhandenvaron av ett frihetsproblem. Här föreligger ett maktproblem.
Låt oss göra samma experiment med denna fråga, och denna gång
ersätta ordet frihetsproblem med ordet maktproblem. Då lyder
frågan:
»Erkänner man på borgerligt håll tillvaron av det maktproblem,
som har sin grund i breda folklagers brist på inflytande över sitt
eget arbete och sin egen ekonomi och som socialdemokraterna
söker lösa genom utvidgning av medborgarnas gemensamma makt
över näringsliveth
Nu har frågan fått en sammanhängande mening, och nu kan
man gott erkänna, att här finnes ett problem, nämligen ett problem om maktfördelning. Någon särskild klarhet utmärker inte
frågan ens i denna form, ty man kan med skäl fråga sig, vad som
menas med de breda folklagrens »brist på inflytande över sitt eget
arbete och sin egen ekonomi». Menar man löner och arbetsvillkor, så sakna arbetarna ingalunda inflytande. Tvärtom ha de
på grund av sina starka organisationer ett betydande medinflytande. Menar man inflytande och makt över företagens ledning,
vilket väl närmast avses, så uppstår frågan om i vilken utsträckning det problemet löses genom medborgarnas gemensamma inflytande. När företaget övergått i statens händer, bör det gemensamma inflytandet vara det största möjliga. Men ha exempelvis arbetarna vid Tobaksmonopolet så särskilt mycket mer att
säga till om över sitt företags ledning än arbetarna vid ett stort
privat företag~ Man kan möjligen tala om något större trygghet i form av mindre risk för arbetslöshet, därför att tobak är en
vara, som människor alltid vilja ha. Men makten över företaget,
den ligger inte hos dem, den ligger ju hos herr Wigforss.
Men om denna s. k. frihet i själva verket gäller makt och inflytande och dessa innebära en inskränkning i andras frihet, så
gäller det även här att framgå med viss försiktighet, ty ett tillfredsställande av detta s. k. »frihetsbegär» betyder icke ett realiserande av frihet utan ett beskärande av frihet för andra.
När herr Wigforss gör gällande, att det pyr ett »frihetsbegär»
hos den anställde med trängtan till ökad makt över företagets ledning, så är jag inte säker att detta i allmänhet kommer inifrån.
314
Socialismen och frihetsbegreppet
Det kan också komma utifrån, från dem, som finna det angeläget,
att detta »frihetsbegär» finnes som ett spöke, som man då och
då tar fram ur skåpet för att skrämma med. Däremot tvivlar
jag ingalunda på att detta »frihetsbegär» är i hög grad reellt
för herr Wigforss själv. J ag är livligt övertygad om· att han
fylls av ett okuvligt begär att utsträcka den »frihet», som beskärts Tobaksmonopolet, till att omfatta även hela det övriga
svenska näringslivet.
Herr Wigforss har emellertid framfört ytterligare ett frihetsbegrepp. Han framhåller, att om en person befinner sig i ledande
ställning i ett företag eller har egna resurser, så har han en »frihet» till handling och företagsamhet, som icke tillkommer exempelvis en vanlig arbetare i ett företag. Här föreligger då, menar herr Wigforss, en olikhet i fråga om frihet människor emellan, som måste skapa ett »frihetsbegär» hos de i detta avseende
sämre ställda.
Vad som emellertid här åsyftas med »frihet» är resurser och
betingelser för att utföra en viss handling eller vidtaga en åtgärd. Men det är uppenbart, att ökade materiella resurser skapa
ökade möjligheter till företagsamhet och ekonomisk aktivitet. En
sådan ökning av resurser är emellertid inget annat än ett ökat
välstånd. »Frihetsbegäret» är sålunda i detta fall inget annat
än en trängtan till ökat välstånd.
Men betingelser för att genomföra en åtgärd eller igångsätta en verksamhet utgöras icke alltid av materiella resurser.
I länder med större ekonomisk rörelsefrihet än som är förhanden
i vårt land, exempelvis England och U. S. A., är det ingalunda
ovanligt, att en man, som kan ett yrke och visat sin personliga
pålitlighet, kan få en blankokredit på mycket stora belopp och
på detta starta en affär. Han har då enligt herr Wigforss en
»frihet», som icke tillkommer en annan. Men denna frihet är ju
inget annat än förutsättningen och möjligheten att realisera en
viss uppgift. I detta fall utgöres förutsättningen eller »friheten»
av kunskaper och personlig soliditet, i ett annat fall kan den utgöras av vissa färdigheter, god hälsa m. m.
Det är sålunda uppenbart, att herr Wigforss i olika sammanhang laborerar med en hel rad olika frihetsbegrepp. Med frihet
betecknar han ena gången- i gängse mening- individens handlings- och rörelsefrihet i andligt och ekonomiskt avseende. Andra
gånger får ordet täcka sådana begrepp som trygghet, makt, välstånd, kunskaper, färdigheter. Det är uppenbart att man med
315
Harald Nordenson
ett så mångskiftande frihetsbegrepp alltid kan dubba sig till kämpe
för »frihet». Det stora problemet att realisera de senare önskemålen utan att alltför mycket inskränka på den förstnämnda arten
av frihet, det går herr Wigforss helt enkelt inte in på. Där problemet börjar på allvar slutar herr Wigforss’ resonemang.
Det är emellertid nödvändigt för en fruktbärande diskussion
att hålla alla dessa olika begrepp isär. En distinktion härvidlag
är ingalunda enbart en akademisk spetsfundighet utan en betydelsefull praktisk realitet.
Jag vill på denna punkt gärna citera en författare, som varit
inne just på detta problem. Han varnar för »att man i ett ögonblick av känslobetonad reaktion ger upp förmågan att göra
distinktioner mellan ting, som kan synas likna varandra men
kanske bara har samma namn, att man suddar ut skillnader, som
äro väsentliga, och faller tillbaka på en primitiv tro att samhällslivets och den mänskliga sammanlevnadens problem äro lösta
bara man upprepar och vädjar till den mystiska kraften i ordet
’frihet’».
Det är mig ett speciellt nöje att till alla delar instämma i
dessa ord, så mycket mer som de ha till författare en person, med
vilken jag eljest sällan brukar kunna instämma. Orden äro herr
Wigforss’.
Alla de många frihetskraven kunna emellertid föra till mycket betydelsefulla konsekvenser. För herr Wigforss har ett av de
främsta »frihetsproblemen» blivit att tillse, att de anställda få
ett ökat inflytande över det företag, där de äro anställda. Som jag
framhållit, innebär detta en maktfråga. En ökning av de anställdas inflytande innebär en beskärning av ledningens. Vi stå här
inför ett avvägningsproblem, men det berör icke endast två parter. Det finns även en tredje part, som har intresse av problemets lösning, som ej får alldeles glömmas bort och det är samhället, det allmänna. Samhället vill ha bästa möjliga produktivitet. Det är icke sagt, att det nås genom de anställdas ökade inflytande över ledningen.
Den moderne företagaren ser inte som sin uppgift att endast
skapa största möjliga avkastning åt kapitalägaren. Han är representant för företaget som en levande enhet i samhällets ekonomi
med skyldighet att sörja för företagets bestånd även i framtiden,
och att hävda företagets intressen på lång sikt mot ögonblickets
krav, dessa må sedan komma från de anställda i form av lönekrav eller från kapitalägarue i form av bättre avkastning. Före- 316
Socialismen och frihetsbegreppet
tagsledaren skall kunna hävda parollen »Företaget främst». Men
för detta ändamål måste han äga en viss rörelsefrihet och
en viss makt att fatta beslut. Han skall tillsammans med ledningen kunna fatta självständiga beslut om utveckling och nyskapande även i strid mot återhållande krafter som göra anspråk
på att få behålla sina vanor oförändrade. Beskäres företagsledarens rörelsefrihet alltför mycket, kunna vi lätt glida in på vägar
som leda till stagnation och efterblivenhet.
Det av herr Wigforss här uppställda »frihetsproblemet» är
ett maktfördelningsproblem. Men det kan ej lösas genom att ransonera »friheten» (makten) så lika som möjligt mellan alla parter, utan det gäller att för envar skapa det mått av inflytande,
som kräves för att han skall kunna så effektivt som möjligt fullfölja sin speciella uppgift i produktionslivet.
Problemet blir icke som herr Wigforss menar ett nivelleringsproblem utan ett differentierings- och avvägningsproblem.
Men frihetsproblemet har även en annan betydelsefull sida. I
Arbetarrörelsens efterkrigsprogram pekas i flera sammanhang
på det ekonomiska livets brister, dels i form av en alltför stor
bundenhet av näringslivet (monopolism), dels på andra områden
en alltför skarp konkurrens, som skulle vara ägnad att skapa
överproduktion, överdimensionering och slöseri och därmed
verka fördyrande. Både mot det ena och det andra av dessa förhållanden rekommenderas statligt ingripande i form av statlig
insyn i företagen, fortlöpande kontroll och eventuellt företagsamhetens överförande i statlig regi.
Det genomgående i bedömningen av alla företeelser och tendenser av icke önskvärd art är, att de skola avhjälpas genom ingripande och övervakning av ena eller andra slaget. Här möter en
bestämd skillnad mellan socialistisk och borgerlig uppfattning om
samhällsproblemen och ytterst i förhållande till friheten. Båda
parter äro lika energiska att proklamera sin uppskattning av friheten och sin vilja att bevara den, men skillnaden ligger i uppfattningen om dess värde som samhällsskapande och samhällsuppbyggande faktor. Hela socialismens uppfattning om hur samhällsutvecklingen måste dirigeras, kontrolleras och korrigeras är ett
vittnesbörd om, att man där saknar tron på friheten.
Tror man på friheten, så tror man också på att man bäst befordrar samhällets och individens utveckling genom att i möjligaste mån bevara individens rörelsefrihet. Det innebär också, att
man tror, att friheten är framåtskridandets livsluft, den bästa be- 24- HiG28 St’I”Y18k Tid8krift 1945 317
Harald Nordenson
tingelsen för de nyskapade krafterna och för en fortsatt utveckling.
Det är ofrånkomligt, att missbruk, felgrepp och misshushållning förekomma i ett samhälle, där frihet råder. Vi måste göra
klart för oss, att en så dyrbar gåva, en så kostelig klenod som
friheten har sitt pris och därtill ett mycket högt pris. Man får
den icke gratis. Priset är i detta fall en viss tolerans mot de
mindre gynnsamma resultat, som följa i dess spår. Det kommer
alltid att finnas människor, som missbruka friheten, det kommer
alltid att föreligga felgrepp, spill och slöseri. Vi måste skydda
oss mot de alltför svåra missbruken, men skola vi ta bort varje
missbruk och varje missförhållande, så blir följden att vi också
utplåna friheten. Bygga vi upp skrankor, förbud, kontrollanordningar av skilda slag, som förhindra varje ogynnsamt resultat,
varje missbruk av frihet – det må gälla det ena eller andra området – så avskaffa vi ock friheten. J ag tror, att skillnaden mellan socialistisk och borgerlig åskådning i mycket hög grad ligger däri, att socialisterna icke vilja förstå att friheten måste kö-
pas till ett sådant pris. Vi kunna icke ha ett »fulländat» samhälle och på samma gång ha frihet.
J ag skall tillåta mig att dröja något vid en erfarenhet, en lektion i frihetens betydelse, som jag fick av det nazistiska samhället, låt vara alldeles oavsiktligt. J ag besökte år 1936 Miinchen,
och där voro då tvenne konstutställningar anordnade. I det nyuppförda »Haus der deutschen Kunst» fanns endast sådan konst,
som godkänts av nazisterna, och i en annan lokal utställdes s. k.
»entartete Kunst». När jag såg denna »deutsche Kunst», fick
jag i första ögonblicket ett ganska gott intryck. Den andra utställningen gjorde ett ytterst motbjudand-e intryck. Den första
reflexionen var, att det var väl, att sådant rensades ut. Men jag
återkom och fann så sm:’mingom, att den godkända konsten hade
någonting stelt, torrt och gaddlöst över sig. På den andra utställningen kunde man vid noggrannare betraktande konstatera,
att där dock, här och var, fanns någonting av brottning med
problemen. Där fanns något av sökande, av vilja att skapa någonting nytt.
J ag fick en minnesvärd erfarenhet: Vi måste i viss mån tolerera
även frihetens avarter, ty de bidraga att skapa den mylla, ur vilken det nya skall spira, det livsdugliga som skall föra oss framåt.
J ag tror, att detta gäller helt allmänt, icke bara kulturen utan
även andra samhällsområden. För att få behålla det livgivande.
318
Socialismen och frihetsbegreppet
i friheten måste vi till en viss grad tolerera missförhållanden.
Det är med ett samhälle, där man handlar fritt, precis som med
den fria naturen: där finnes en kraft till självläkedom, som spontant åstadkommer en viss sanering.
Men frågan är då, om vi kunna lämna missförhållandena att
helt sköta sig själva. Det är ingalunda min uppfattning. Mot svå-
rare former av missbruk, slöseri och misshushållning måste samhället ingripa, men det finnes även andra vägar till rättelse. Om
man går in för att beivra alla missförhållanden med hjälp av ingripanden, lagstiftning och kontroll, så tappar man bort en av
de viktigaste sidorna i demokratien. Från min ungdom minns jag
hur den gamle radikalen Hjalmar Öhrvall brukade ständigt
upprepa: »Kom ihåg, att demokratien ytterst är ett uppfostringsproblem.» Uppfostran är med andra ord nödvändig för demokratien, men bakom detta ligger en tro på att man också genom uppfostran kan föra människorna framåt. Vi måste tro på att det
finnes möjlighet att avskaffa missförhållanden genom att uppfostra människorna.
I det avseendet tycker jag också, att vi här i landet ha anledning att vara opimister. Jag vill bara peka på den utveckling, som den svenska fackföreningsrörelsen tagit, i och med att
upplysnings- och bildningsmomentet fått en så utomordentlig omfattning. Vår arbetarklass har på det sättet förts fram till en
vida bättre förståelse för vårt samhällsliv och inte minst för vårt
näringsliv än man vågade hoppas på för 40 eller 50 år sedan.
Detsamma gäller, vågar jag påstå, inom företagarvärlden. De,
som nu stå i ledande ställning, ha icke den ensidiga uppfattning,
som rådde för 50 år sedan. De ha lärt sig att se på sin uppgift
och sina skyldigheter och förpliktelser mot samhället på ett helt
annat och socialt mer ansvarskännande sätt. Det är denna syn
på demokratien, som inger oss borgerliga tron att vi kunna tolerera även ogynnsamma konsekvenser av friheten och därmed
rädda den.
Mot detta står socialismens mera pessimistiska syn, som i det
tvångsvisa hävandet av alla missförhållanden ser enda möjligheten att komma till rätta med dem. Det är möjligt- men ingalunda säkert – att de på den vägen kunna avskaffa missförhållandena. Men vad som är alldeles säkert är, att friheten blir
avskaffad.
319
OCH FRIHETSBEGREPPET.
_1v direktören fil. d:r HARALD NORDENSON, Stockholm
I en demokratisk tid som vår måste propagandan få en utomordentlig betydelse icke minst i det politiska livet. Slagordet, den
förenklade parollen, kommer nödvändigtvis att spela en mycket
stor roll. Men detta gör det ock nödvändigt för oss att understundom verkställa en liten granskning av dessa slagord, undersöka vad vi inlägga i dem och se till att vi icke till äventyrs
bruka dem i en förändrad betydelse eller i varje fall i annan betydelse än våra motståndare. Måhända kan en sådan granskning
understundom ge vid handen, att våra meningsskiljaktigheter i
väsentlig grad bero på att vi med samma ord tala om skilda ting.
Nu är jag väi. medveten, att sådana analyser äro föga populära.
Ett urskiljande av distinktioner och ett preciserande av begrepp
betraktas närmast som intellektuellt finsnickeri. Om jag det oaktat vågat ta upp ett dylikt mera begreppsmässigt resonemang,
beror det på att diskussionen alltmer kommit att beröra frågan
om socialismens relation till friheten och att därvid från skilda
läger frihetsbegreppet skjutits i förgrunden.
När jag gått att närmare granska vissa av de synpunkter, som
i detta sammanhang framförts från socialdemokratiskt håll, har
jag valt att i främsta rummet hålla mig till uttalanden, som
gjorts av de socialdemokratiska ideernas främste målsman i vårt
land, finansminister Wigforss. Han kan bl. a. betraktas som spiritus rector för Arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Den politiska debatten hos oss har, särskilt då det gällt efterkrigsförhållandena, kommit att röra sig om huvudsakligen tre
problem – trygghet, välstånd, frihet.
Trygghetsproblemet har därvid särskilt skjutits i förgrunden.
Det har ock givit upphov till den paroll, som runt om i världen kommit att dominera diskussionen om efterkrigsförhållandena: »Full sysselsättning» eller som den numer oftast formu- 310
Socialismen och frihetsbegreppet
leras »Hög och jämn sysselsättning». Man vill framför allt skapa
trygghet för den enskilde mot arbetslösheten med alla dess fruktansvärda konsekvenser.
Men vid realiserandet av detta trygghetskrav kommer man mycket snart in på dess samband med välståndet och friheten, och
från icke socialistiskt håll har under debatten kraftigt gjorts gällande, att den fulla sysselsättningens stränga genomförande kan
komma att gå ut över individens frihet. Detta har givit herr
Wigforss anledning att i olika sammanhang beröra sambandet
mellan trygghetskravet och frihetskravet.
Han hävdar därvid, att trygghetskravet är en del av frihetskravet. »l varje föreställning av frihet ingår något mått av
trygghet.» »En större trygghet ger den enskilde en känsla av
frihet.» När man från arbetarnas sida kräver större trygghet,
så är detta, menar herr Wigforss, ett krav på frihet. Trygghetskravet är ett frihetskrav. Han tillspetsar saken med en fråga:
»År det möjligt att man på borgerligt håll verkligen vägrar att
se de frihetsproblem, som det moderna näringslivet skapar för
den stora massan av medborgare, som känna sig hjälplöst underkastade marknadens växlingarY»
J a, med den formulering denna fråga fått är mitt svar fullkomligt klart. J ag vägrar att här se ett frihetsproblem och det av
följande skäl.
Den frihet, som herr Wigforss här talar om och som han menar
skapas genom trygghet, det är frihet från oro, frihet från ängslan och bekymmer för en oviss framtid. Men frihet från oro det
är inget annat än känsla av trygghet. Vad som skapar denna
trygghetskänsla är icke någon form av frihet utan helt enkelt
trygghet. Det frihetskrav, som herr Wigforss menar sig finna
hos stora mängder människor och som han betecknar som oavvisligt, det är sålunda inget annat än ett trygghetskrav. Låt oss
för ro skull sätta in ordet trygghet i stället för frihet i herr Wigforss fråga. Den lyder då: »År det verkligen möjligt att man
på borgerligt håll vägrar att· se de trygghetsproblem, som det
moderna näringslivet skapar för den stora massan medborgare,
som känna sig hjälplöst underkastade marknadens växlingarh
Nu är frågan korrekt uttryckt, och då blir svaret ett annat. Från
borgerligt håll vägrar man icke att se detta problem. Tvärtom.
Vi inse till fullo dess vikt och betydelse. Det är grunden till att
vi äro beredda att medverka till att åstadkomma en jämnare
sysselsättning.
311
Harald Nordenson
Nu kan man ju säga, att frihet och trygghet i alla fall äro
önskemål, som det gäller att samtidigt realisera, och att de kanske
icke förskjuta varandra, utan måhända hjälper det ena fram det
andra. Men hur är det med den saken~ J ag vill göra gällande,
att det är så långt ifrån att trygghet skapar frihet, att man
tvärtom kan fälla det motsatta omdömet. Trygghet köpes så gott
som alltid på bekostnad av frihet. J ag avser då med frihet rö-
relse- och handlingsfrihet för individer och samfälligheter på så-
väl det andliga som det ekonomiska området.
Vill jag undvika faror och risker här i livet, så måste jag underkasta mig en begränsning av min rörelse- och handlingsfrihet
i det ena eller andra avseendet. När jag vill skydda mina barn
för risker av det ena eller andra slaget, så förbjuder jag dem
att göra vissa saker. Jag beskär dem deras frihet.
Ett belysande exempel utgör försäkringsrörelsen, som innebär
ekonomisk trygghet satt i system. Vid en livförsäkring måste så-
väl försäkringstagaren som försäkringsgivaren underkasta sig
väsentliga inskränkningar i sin handlingsfrihet. Som försäkringstagare måste jag ta på mig en, ofta mycket betungande, inskränkning i min ekonomiska rörelsefrihet genom att avstå en
del av min inkomst till premier. Jag får ej deltaga i uppror,
ej resa till hälsofarliga trakter etc. Försäkringsgivaren å sin
sida får inte placera sina medel annat än i guldkantade papper. Något så riskfyllt som aktier får ej komma i fråga. Med
hänsyn till trygghetskravet är handlingsfriheten för bägge parter sålunda starkt begränsad.
Vi kunna se exempel på detta motsatsförhållande också på det
politiska området. När krav rests på att beröva vissa grupper i
samhället politisk rörelsefrihet, så har det skett under förebärande
att statens säkerhet kräver det. Samma gäller tryckfriheten.
När inskränkningar gjorts i denna, har det skett för att eliminera
risker för komplikationer med främmande makter. Den trygghet,
man här ansett nödigt att skapa, har sannerligen inte skapat frihet. Alldeles särskilt skarpt träder motsättningen fram, om vi
tänka oss två fångar, som mötas på in- och utgående ur ett fängelse. Den ene går från trygghet till frihet, den andre från frihet till trygghet. Här stå frihet och trygghet i den skarpast tänkbara motsats till varandra.
Det verkliga förhållandet är, att all trygghet medför en inskränkning av frihet. Nu äro nog både herr Wigforss och vi, hans
motståndare, ense om att vi helst vilja ha både trygghet och fri- 312
Socialismen och frihetsbegreppet
het. Men då är det också uppenbart, att vi måste se mycket olika
på hur de båda skola realiseras. För herr Wigforss blir problemet enkelt, ty varje realiserande av ett trygghetskrav innebär
för honom ett realiserande av frihet. Jag menar, att eftersom all
trygghet kräver uppoffring av frihet, stå vi inför ett mycket
svårt och ömtåligt avvägningsproblem. Ett alltför långt drivet
trygghetskrav kan komma att gå ut över fund·amentala och omistliga frihetsvärden. Det är därför man från borgerligt håll vill
gå fram med viss försiktighet då det gäller att realisera trygghetskravet.
Det egendomliga är att herr Wigforss vid ett tillfälle är inne
på min tankegång, då han säger: »Det är säkert, att vissa former av ekonomisk valfrihet, av möjlighet att följa personliga
tycken äro de flesta människor villiga att offra, om det är priset, som måste betalas för en rikligare och tryggare bärgning.»
Men sedan fortsätter han: »Men det är ting, som så vitt möjligt böra hållas vid sidan om den diskussion, som avsiktligt begränsas till frihet.» Det är tvärtom så att denna motsatsrelation
är ytterst betydelsefull för frihetsproblemets klarläggande.
Men herr Wigforss inlägger ytterligare en annan innebörd i
sitt frihetsbegrepp. Han säger på ett ställe: »Strävan efter frihet är strävan efter makt att öva inflytande på andra eller motsätta sig andras inflytande.» Och vidare: »l varje föreställning
om frihet ingår något mått av inflytande.»
Det är klart att frihet och makt kunna stå i viss relation till
varandra, men denna relation betyder ingalunda att de täcka
varandra. Det kan också innebära ett klart motsatsförhållande.
Makt hos den ene kan betyda inskränkning i den andres frihet.
Men förhandenvaro av frihet för en individ behöver ingalunda
innebära en makt över andra. Det finnes många arter av frihet,
och kanske höra de värdefullaste dit, såsom tanke- och yttrandefrihet, rätt att välja yrke och boplats, att fritt utöva konsumtionsval etc., som icke kunna sägas innebära något egentligt inflytande eller någon makt över andra.
Men för herr Wigforss har här plötsligt rest sig ett nytt frihetsproblem, och även denna gång ger han det formen av en
fråga till borgerligheten:
»Och det är den fråga jag fortfarande envisas med att ställa,
om man på borgerligt håll erkänner tillvaron av det frihetsproblem, som har sin grund i breda folklagers brist på inflytande
över sitt eget arbete och sin· egen ekonomi och som socialdemo- 313
Harald Nordenson
kraterna – med rätt eller orätt – söker lösa genom utvidgning
av medborgarnas gemensamma makt över näringslivet.»
Eftersom herr Wigforss envisas att ställa frågan, förmodar jag,
att han inte fått något svar, och då vill jag gärna stå till tjänst.
Mitt svar är ett blankt nej. J ag vägrar att här erkänna förhandenvaron av ett frihetsproblem. Här föreligger ett maktproblem.
Låt oss göra samma experiment med denna fråga, och denna gång
ersätta ordet frihetsproblem med ordet maktproblem. Då lyder
frågan:
»Erkänner man på borgerligt håll tillvaron av det maktproblem,
som har sin grund i breda folklagers brist på inflytande över sitt
eget arbete och sin egen ekonomi och som socialdemokraterna
söker lösa genom utvidgning av medborgarnas gemensamma makt
över näringsliveth
Nu har frågan fått en sammanhängande mening, och nu kan
man gott erkänna, att här finnes ett problem, nämligen ett problem om maktfördelning. Någon särskild klarhet utmärker inte
frågan ens i denna form, ty man kan med skäl fråga sig, vad som
menas med de breda folklagrens »brist på inflytande över sitt eget
arbete och sin egen ekonomi». Menar man löner och arbetsvillkor, så sakna arbetarna ingalunda inflytande. Tvärtom ha de
på grund av sina starka organisationer ett betydande medinflytande. Menar man inflytande och makt över företagens ledning,
vilket väl närmast avses, så uppstår frågan om i vilken utsträckning det problemet löses genom medborgarnas gemensamma inflytande. När företaget övergått i statens händer, bör det gemensamma inflytandet vara det största möjliga. Men ha exempelvis arbetarna vid Tobaksmonopolet så särskilt mycket mer att
säga till om över sitt företags ledning än arbetarna vid ett stort
privat företag~ Man kan möjligen tala om något större trygghet i form av mindre risk för arbetslöshet, därför att tobak är en
vara, som människor alltid vilja ha. Men makten över företaget,
den ligger inte hos dem, den ligger ju hos herr Wigforss.
Men om denna s. k. frihet i själva verket gäller makt och inflytande och dessa innebära en inskränkning i andras frihet, så
gäller det även här att framgå med viss försiktighet, ty ett tillfredsställande av detta s. k. »frihetsbegär» betyder icke ett realiserande av frihet utan ett beskärande av frihet för andra.
När herr Wigforss gör gällande, att det pyr ett »frihetsbegär»
hos den anställde med trängtan till ökad makt över företagets ledning, så är jag inte säker att detta i allmänhet kommer inifrån.
314
Socialismen och frihetsbegreppet
Det kan också komma utifrån, från dem, som finna det angeläget,
att detta »frihetsbegär» finnes som ett spöke, som man då och
då tar fram ur skåpet för att skrämma med. Däremot tvivlar
jag ingalunda på att detta »frihetsbegär» är i hög grad reellt
för herr Wigforss själv. J ag är livligt övertygad om· att han
fylls av ett okuvligt begär att utsträcka den »frihet», som beskärts Tobaksmonopolet, till att omfatta även hela det övriga
svenska näringslivet.
Herr Wigforss har emellertid framfört ytterligare ett frihetsbegrepp. Han framhåller, att om en person befinner sig i ledande
ställning i ett företag eller har egna resurser, så har han en »frihet» till handling och företagsamhet, som icke tillkommer exempelvis en vanlig arbetare i ett företag. Här föreligger då, menar herr Wigforss, en olikhet i fråga om frihet människor emellan, som måste skapa ett »frihetsbegär» hos de i detta avseende
sämre ställda.
Vad som emellertid här åsyftas med »frihet» är resurser och
betingelser för att utföra en viss handling eller vidtaga en åtgärd. Men det är uppenbart, att ökade materiella resurser skapa
ökade möjligheter till företagsamhet och ekonomisk aktivitet. En
sådan ökning av resurser är emellertid inget annat än ett ökat
välstånd. »Frihetsbegäret» är sålunda i detta fall inget annat
än en trängtan till ökat välstånd.
Men betingelser för att genomföra en åtgärd eller igångsätta en verksamhet utgöras icke alltid av materiella resurser.
I länder med större ekonomisk rörelsefrihet än som är förhanden
i vårt land, exempelvis England och U. S. A., är det ingalunda
ovanligt, att en man, som kan ett yrke och visat sin personliga
pålitlighet, kan få en blankokredit på mycket stora belopp och
på detta starta en affär. Han har då enligt herr Wigforss en
»frihet», som icke tillkommer en annan. Men denna frihet är ju
inget annat än förutsättningen och möjligheten att realisera en
viss uppgift. I detta fall utgöres förutsättningen eller »friheten»
av kunskaper och personlig soliditet, i ett annat fall kan den utgöras av vissa färdigheter, god hälsa m. m.
Det är sålunda uppenbart, att herr Wigforss i olika sammanhang laborerar med en hel rad olika frihetsbegrepp. Med frihet
betecknar han ena gången- i gängse mening- individens handlings- och rörelsefrihet i andligt och ekonomiskt avseende. Andra
gånger får ordet täcka sådana begrepp som trygghet, makt, välstånd, kunskaper, färdigheter. Det är uppenbart att man med
315
Harald Nordenson
ett så mångskiftande frihetsbegrepp alltid kan dubba sig till kämpe
för »frihet». Det stora problemet att realisera de senare önskemålen utan att alltför mycket inskränka på den förstnämnda arten
av frihet, det går herr Wigforss helt enkelt inte in på. Där problemet börjar på allvar slutar herr Wigforss’ resonemang.
Det är emellertid nödvändigt för en fruktbärande diskussion
att hålla alla dessa olika begrepp isär. En distinktion härvidlag
är ingalunda enbart en akademisk spetsfundighet utan en betydelsefull praktisk realitet.
Jag vill på denna punkt gärna citera en författare, som varit
inne just på detta problem. Han varnar för »att man i ett ögonblick av känslobetonad reaktion ger upp förmågan att göra
distinktioner mellan ting, som kan synas likna varandra men
kanske bara har samma namn, att man suddar ut skillnader, som
äro väsentliga, och faller tillbaka på en primitiv tro att samhällslivets och den mänskliga sammanlevnadens problem äro lösta
bara man upprepar och vädjar till den mystiska kraften i ordet
’frihet’».
Det är mig ett speciellt nöje att till alla delar instämma i
dessa ord, så mycket mer som de ha till författare en person, med
vilken jag eljest sällan brukar kunna instämma. Orden äro herr
Wigforss’.
Alla de många frihetskraven kunna emellertid föra till mycket betydelsefulla konsekvenser. För herr Wigforss har ett av de
främsta »frihetsproblemen» blivit att tillse, att de anställda få
ett ökat inflytande över det företag, där de äro anställda. Som jag
framhållit, innebär detta en maktfråga. En ökning av de anställdas inflytande innebär en beskärning av ledningens. Vi stå här
inför ett avvägningsproblem, men det berör icke endast två parter. Det finns även en tredje part, som har intresse av problemets lösning, som ej får alldeles glömmas bort och det är samhället, det allmänna. Samhället vill ha bästa möjliga produktivitet. Det är icke sagt, att det nås genom de anställdas ökade inflytande över ledningen.
Den moderne företagaren ser inte som sin uppgift att endast
skapa största möjliga avkastning åt kapitalägaren. Han är representant för företaget som en levande enhet i samhällets ekonomi
med skyldighet att sörja för företagets bestånd även i framtiden,
och att hävda företagets intressen på lång sikt mot ögonblickets
krav, dessa må sedan komma från de anställda i form av lönekrav eller från kapitalägarue i form av bättre avkastning. Före- 316
Socialismen och frihetsbegreppet
tagsledaren skall kunna hävda parollen »Företaget främst». Men
för detta ändamål måste han äga en viss rörelsefrihet och
en viss makt att fatta beslut. Han skall tillsammans med ledningen kunna fatta självständiga beslut om utveckling och nyskapande även i strid mot återhållande krafter som göra anspråk
på att få behålla sina vanor oförändrade. Beskäres företagsledarens rörelsefrihet alltför mycket, kunna vi lätt glida in på vägar
som leda till stagnation och efterblivenhet.
Det av herr Wigforss här uppställda »frihetsproblemet» är
ett maktfördelningsproblem. Men det kan ej lösas genom att ransonera »friheten» (makten) så lika som möjligt mellan alla parter, utan det gäller att för envar skapa det mått av inflytande,
som kräves för att han skall kunna så effektivt som möjligt fullfölja sin speciella uppgift i produktionslivet.
Problemet blir icke som herr Wigforss menar ett nivelleringsproblem utan ett differentierings- och avvägningsproblem.
Men frihetsproblemet har även en annan betydelsefull sida. I
Arbetarrörelsens efterkrigsprogram pekas i flera sammanhang
på det ekonomiska livets brister, dels i form av en alltför stor
bundenhet av näringslivet (monopolism), dels på andra områden
en alltför skarp konkurrens, som skulle vara ägnad att skapa
överproduktion, överdimensionering och slöseri och därmed
verka fördyrande. Både mot det ena och det andra av dessa förhållanden rekommenderas statligt ingripande i form av statlig
insyn i företagen, fortlöpande kontroll och eventuellt företagsamhetens överförande i statlig regi.
Det genomgående i bedömningen av alla företeelser och tendenser av icke önskvärd art är, att de skola avhjälpas genom ingripande och övervakning av ena eller andra slaget. Här möter en
bestämd skillnad mellan socialistisk och borgerlig uppfattning om
samhällsproblemen och ytterst i förhållande till friheten. Båda
parter äro lika energiska att proklamera sin uppskattning av friheten och sin vilja att bevara den, men skillnaden ligger i uppfattningen om dess värde som samhällsskapande och samhällsuppbyggande faktor. Hela socialismens uppfattning om hur samhällsutvecklingen måste dirigeras, kontrolleras och korrigeras är ett
vittnesbörd om, att man där saknar tron på friheten.
Tror man på friheten, så tror man också på att man bäst befordrar samhällets och individens utveckling genom att i möjligaste mån bevara individens rörelsefrihet. Det innebär också, att
man tror, att friheten är framåtskridandets livsluft, den bästa be- 24- HiG28 St’I”Y18k Tid8krift 1945 317
Harald Nordenson
tingelsen för de nyskapade krafterna och för en fortsatt utveckling.
Det är ofrånkomligt, att missbruk, felgrepp och misshushållning förekomma i ett samhälle, där frihet råder. Vi måste göra
klart för oss, att en så dyrbar gåva, en så kostelig klenod som
friheten har sitt pris och därtill ett mycket högt pris. Man får
den icke gratis. Priset är i detta fall en viss tolerans mot de
mindre gynnsamma resultat, som följa i dess spår. Det kommer
alltid att finnas människor, som missbruka friheten, det kommer
alltid att föreligga felgrepp, spill och slöseri. Vi måste skydda
oss mot de alltför svåra missbruken, men skola vi ta bort varje
missbruk och varje missförhållande, så blir följden att vi också
utplåna friheten. Bygga vi upp skrankor, förbud, kontrollanordningar av skilda slag, som förhindra varje ogynnsamt resultat,
varje missbruk av frihet – det må gälla det ena eller andra området – så avskaffa vi ock friheten. J ag tror, att skillnaden mellan socialistisk och borgerlig åskådning i mycket hög grad ligger däri, att socialisterna icke vilja förstå att friheten måste kö-
pas till ett sådant pris. Vi kunna icke ha ett »fulländat» samhälle och på samma gång ha frihet.
J ag skall tillåta mig att dröja något vid en erfarenhet, en lektion i frihetens betydelse, som jag fick av det nazistiska samhället, låt vara alldeles oavsiktligt. J ag besökte år 1936 Miinchen,
och där voro då tvenne konstutställningar anordnade. I det nyuppförda »Haus der deutschen Kunst» fanns endast sådan konst,
som godkänts av nazisterna, och i en annan lokal utställdes s. k.
»entartete Kunst». När jag såg denna »deutsche Kunst», fick
jag i första ögonblicket ett ganska gott intryck. Den andra utställningen gjorde ett ytterst motbjudand-e intryck. Den första
reflexionen var, att det var väl, att sådant rensades ut. Men jag
återkom och fann så sm:’mingom, att den godkända konsten hade
någonting stelt, torrt och gaddlöst över sig. På den andra utställningen kunde man vid noggrannare betraktande konstatera,
att där dock, här och var, fanns någonting av brottning med
problemen. Där fanns något av sökande, av vilja att skapa någonting nytt.
J ag fick en minnesvärd erfarenhet: Vi måste i viss mån tolerera
även frihetens avarter, ty de bidraga att skapa den mylla, ur vilken det nya skall spira, det livsdugliga som skall föra oss framåt.
J ag tror, att detta gäller helt allmänt, icke bara kulturen utan
även andra samhällsområden. För att få behålla det livgivande.
318
Socialismen och frihetsbegreppet
i friheten måste vi till en viss grad tolerera missförhållanden.
Det är med ett samhälle, där man handlar fritt, precis som med
den fria naturen: där finnes en kraft till självläkedom, som spontant åstadkommer en viss sanering.
Men frågan är då, om vi kunna lämna missförhållandena att
helt sköta sig själva. Det är ingalunda min uppfattning. Mot svå-
rare former av missbruk, slöseri och misshushållning måste samhället ingripa, men det finnes även andra vägar till rättelse. Om
man går in för att beivra alla missförhållanden med hjälp av ingripanden, lagstiftning och kontroll, så tappar man bort en av
de viktigaste sidorna i demokratien. Från min ungdom minns jag
hur den gamle radikalen Hjalmar Öhrvall brukade ständigt
upprepa: »Kom ihåg, att demokratien ytterst är ett uppfostringsproblem.» Uppfostran är med andra ord nödvändig för demokratien, men bakom detta ligger en tro på att man också genom uppfostran kan föra människorna framåt. Vi måste tro på att det
finnes möjlighet att avskaffa missförhållanden genom att uppfostra människorna.
I det avseendet tycker jag också, att vi här i landet ha anledning att vara opimister. Jag vill bara peka på den utveckling, som den svenska fackföreningsrörelsen tagit, i och med att
upplysnings- och bildningsmomentet fått en så utomordentlig omfattning. Vår arbetarklass har på det sättet förts fram till en
vida bättre förståelse för vårt samhällsliv och inte minst för vårt
näringsliv än man vågade hoppas på för 40 eller 50 år sedan.
Detsamma gäller, vågar jag påstå, inom företagarvärlden. De,
som nu stå i ledande ställning, ha icke den ensidiga uppfattning,
som rådde för 50 år sedan. De ha lärt sig att se på sin uppgift
och sina skyldigheter och förpliktelser mot samhället på ett helt
annat och socialt mer ansvarskännande sätt. Det är denna syn
på demokratien, som inger oss borgerliga tron att vi kunna tolerera även ogynnsamma konsekvenser av friheten och därmed
rädda den.
Mot detta står socialismens mera pessimistiska syn, som i det
tvångsvisa hävandet av alla missförhållanden ser enda möjligheten att komma till rätta med dem. Det är möjligt- men ingalunda säkert – att de på den vägen kunna avskaffa missförhållandena. Men vad som är alldeles säkert är, att friheten blir
avskaffad.
319