Österrike – dess motstånd mot Hitler före 1938 och status efter 1938

ÖSTERRIKE
DESS MOTSTÅND MOT HITLER FÖRE
1938 OCH STATUS EFTER 1938
.-Jv WILHELvi AU1VIG1, _1(Jpclvikcn
I det följande göres ett försök att ge en objektiv framställning av
detta frågekomplex med stöd av det rika dokumentariska material,
som professorn vid Amerikas katolska universitet, Herbert Wright,
nyligen publicerat härom. Förenta staternas hållning gentemot
Österrike bestämdes nämligen av tre moment. För det första av frå-
gan om legaliteten av Österrikes annexion enligt internationell rätt,
därnäst samma fråga bedömd med hänsyn till bestämmelserna i den
österrikiska konstitutionen och slutligen av tillämpningen av Förenta staternas traditionella politiska principer på specialfallet Österrike.
Österrikes annexion stred framför allt mot artikel 80 i Versaillesfördraget, vilken i förväg förpliktade Tyskland att respektera Österrikes oberoende inom de gränser, som senare uppdrogos i S:t Germain, och som endast kunde ändras med tillstånd av Nationernas
Förbund. Genom art. 88 i fredsfördraget i S :t Germain var Österrike å sin sida bundet vid att – utom i händelse av särskilt tillstånd
från Nationernas Förbund – avhålla sig från varje handling, som
direkt eller indirekt kunde kompromettera dess oberoende. När medlemsstaterna i Nationernas Förbund skänkte Österrike sitt finansiella
stöd, bekräftades denna förpliktelse ännu en gång högtidligen och
om möjligt ännu starkare i 1922 års GeneveprotokolL
Det oaktat träffade den österrikiske förbundskanslern Schober i
mars 1931 med Briining och Curtius en dylik förbjuden överenskommelse rörande Österrikes »Anschluss», något som Kelsen på socialdemokratiskt initiativ redan tio år tidigare hade försökt i sin konstitution, där Österrike definierades såsom en »beståndsdel» av Weimartyskland. Innan den av bl. a. Frankrike anropade internationella Haagdomstolen ännu hunnit avkunna sin inhiberande dom över
Schobers »Anschluss>>, såg sig denne nödsakad att avgå den 3 september 1931.
Samtidigt med sin utnämning till tysk rikskansler den 20 januari
1933 påbörjade emellertid Hitler sin aktion i syfte att införliva öster- 1 Förf., som sedan några år uppehållit sig i Sverige som flykting, var tidigare
bankchef och expert på statliga finansfrågor i Österrike och såsom ständig ledareskribent i den konservativa »Reichspost» i Wien. Uppsatsen är en översättning.
339
Wilhelm König
rike med Stortyskland, något som han redan i första kapitlet av
»Mein Kampf» ställt upp som den rikstyska politikens förnämsta
mål. Men den av honom till Wien utsände delegaten, dåvarande
bayerske justitieministern, d:r Hans Frank, utvisades ur Österrike,
sedan det kommit till livliga demonstrationer, vilka klargjorde för
Hitler, att förhandlingsvägen var oframkomlig. Härpå igångsattes
hela raden av våldsaktioner med den kriminella propaganda, som
Harold Nieolson sökte skildra 1939 i sitt arbete »Why Britain is at
war». Redan i maj 1933 förklarade den nye österrikiske kanslern
Dollfuss sitt och det kristligt-sociala regeringspartiets skarpaste fördömande av icke blott Anschluss utan även nationalsocialistiska arbetarpartiet (N. S. D. A. P.), vilket upplöstes i Österrike den 19 juni
1933. Nazistpropagandan antog nu sådana drastiska former, att en
överenskommelse måste träffas mellan baron Neurath och Dollfuss
rörande en regelrätt »fångutväxling», varvid Neurath åtnjöt stöd av
den österrikiske vicekanslern ”\Vinkler, vilken grundat ett nytt
camouflerat nazistparti i Österrike. Till slut blev de illegala nazisternas terror så svår att Dollfuss inlade protest i Berlin och avgav
rapport om aktionen i Nationernas Förbund. Då förnekade Hitler
den 30 januari 1934 sin avsikt att våldföra sig på Österrike. Då emellertid inte heller denna förklaring minskade terrorn, sattes Dollfuss,
sedan det socialdemokratiska kuppförsöket av den 12-16 februari
nedslagits, den 17 februari 1934 i tillfälle att publicera en av Frankrike, Storbritannien och Italien gemensamt avgiven deklaration, som
ånyo garanterade Österrikes oberoende. Det skedde dock med förbehållet, att en dossier över faktiska våldsdåd först måste framläggas innan dessa stater skulle intervenera. Endast Mussolini
sträckte sig längre och i Romprotokollet av den 17 mars 1934 övertog Italien skyddet av Österrikes oberoende.
Den nämnda socialdemokratiska kuppen hade emellertid en stimulerande verkan även i annat avseende. Den påskyndade nämligen
den alltför rörlige kanslern Dollfuss’ beslut att forcera sitt »ståndstats»-experiment, vilket i den nya förbundsförfattningen av den
l maj 1934 ledde till definieringen av Österrike såsom en »kristlig,
tysk förbundsstat på korporativ grund». Denna nya författning hade
i förväg godkänts av parlamentet redan den 30 april, varefter parlamentet samma dag ajournerades på obestämd tid. Olyckligt nog
hade emellertid dess talman, d:r Renner, brådstörtat demissionerat
omedelbart före sessionens avslutande. På grund härav kunde parlamentet icke längre sammankallas legalt – talmannens namnteckning behövdes nämligen enligt konstitutionen härför. Så blev Österrike en autoritär stat.
Kraftigt understödd av det tyska sändebudet Kurt Rieth och även
med hjälp av mutor hade nazistrevolten sin gång, och regeringen
upprättade då den 12 juli 1934 specialdomstolar, vilka kunde utfärda dödsdomar för terroristiska bombattentat. Tretton dagar senare mördades Dollfuss. Det tyska sändebudet Rieth måste återkallas. I hans ställe lyckliggjordes Wien med Hitlers olycksfågel
von Papen. På grund av vicekanslerns, prins Starhemberg, semes- 340
Österrike — dess motstånd mot Hitler före 1938
ter vid denna tidpunkt och genom vissa andra tillfälligheter kom
den relativt unge och då icke alltför erfarne ministern, d:r Kurt
Schuschnigg, i besittning av kanslervärdigheten.
Aterigen garanterade stormakterna Österrikes oavhängighet, denna
gång genom deklarationen av den 27 september 1934. Den 7 januari
1935 undertecknade Frankrike en konsultationsöverenskommelse med
Italien för den händelse att våld skulle utövas mot Österrike. Denna
biträddes av Storbritannien den 13 februari och bekräftades vid konferensen i Stresa den 13 april samma år. Den 21 maj förklarade
Hitler på nytt: »Tyskland har lika litet för avsikt att blanda sig i
Österrikes inre angelägenheter som det önskar annektera landet eller
genomföra Anschluss.» Det såg i sanning ut, som om relationerna
de bägge länderna emellan skulle normaliseras. Den 27 augusti kunde
en pressöverenskommelse undertecknas, den 21 april 1936 firades gemensamt 200-årsdagen av nationalhjälten Prins Eugens dödsdag, och
den 11 juli 1936 träffades en betydelsefull överenskommelse, i vilken
den ömsesidiga suveräniteten erkändes och icke-inblandning i inre
angelägenheter garanterades. Behandlingen av det nationalsocialistiska partiet ansågs därvid höra till de inre angelägenheterna och
Tyskland förband sig uttryckligen att varken direkt eller indirekt
influera på detta problems lösning i Österrike, som i gengäld nödgades förklara sig vara en »tysk» stat. Denna Schuschniggs kryssning, hans upprepade tillmötesgåenden för den goda fredens skull
väckte redan då de allvarligaste betänkligheter till och med hos så-
dana ansvarsmedvetna österrikare, som aldrig hade ifrågasatt sin
samhörighet med den tyska kulturkretsen. Deras betänkligheter
skulle framgent visa sig vara mycket välgrundade.
Terrorn inom landet igångsattes nämligen mycket snart igen med
förnyad styrka. Den 26 januari 1938 bestämde man sig äntligen för
att anhålla sekreteraren i »Kommitte der Sieben», vilken stod i spetsen för det illegala nazistiska partiet i Österrike. Vid husundersökningen fann man dokument, i vilka en ny nazistrevolt av största omfång planerats för april samma år, och de voro betecknande nog
signerade R. H. (Rudolf Hess). Redan innan husundersökningen
företogs, hade Hitler under föregivande av en manöver koncentrerat sina trupper vid den österrikiska gränsen, men i själva verket
givit dem order att marschera in i samma ögonblick som ett enda
skott avlossades på order av österrikiska regeringen i syfte att återställa ordningen inom landet. Husundersökningens komprometterande resultat kom honom dock att uppskjuta denna plan. D:r
Schuschnigg »inbjöds» till det numera så ryktbara, personliga samtalet i Obersalzberg den 12 februari 1938. Von Papen hade fullkomligt vilselett Schuschnigg beträffande arten av denna konferens.
Hitler, som inlett samtalet i en oförskämt skrikande ton, sårades
svårt i sin fåfänga av Schuschniggs tillrättavisande svar. Han fordrade under öppet hot om omedelbart vapenvåld, att Wienadvokaten
d:r Seiss-lnquart, ordföranden i tysk-österrikiska »Volksbund», och
en annan nationalsocialist skulle erhålla sådana ämbeten, att ledningen av de österrikiska polisstyrkorna tillkom dem. Den överens- 341
Wilhelm König
komna kommurriken rörande denna celebra konferens bekräftade
emellertid endast den »ömsesidiga» viljan att stå fast vid 1936 års
fördrag.
Utan hänsyn till denna kommurrike utnämndes Seiss-Inquart redan den 13 februari till inrikesminister. D:r Guido Schmidt, Schuschniggs forne skolkamrat och dittills trognaste vän, avslöjade sig så-
som en förrädare och blev i sin förut okända egenskap av nationalsocialist vicekansler. Som en följd härav beviljades alla anhållna
nazister amnesti.
I en den 15 februari delgiven kommunike nödgades Hitler dock
åter medge, att det österrikiska NSDAP, som på nytt blivit legalt,
skulle få utöva sin verksamhet endast inom ramen för den österrikiska »Vaterländische Front» och den österrikiska konstitutionen.
Dessutom förbjödos de tyska nazisterna vid straffpåföljd att inblanda sig i österrikiska partiangelägenheter. Denna senare eftergift från Hitlers sida gällde som en stor personlig framgång för d:r
Seiss-Inquart, om vilken man då för tiden ännu allmänt antog, att
han inte var radikal och åtminstone skulle förbli trogen sin gamla
paroll: »ett självständigt Österrike under tysk ledning».
Under alla härefter följande katastrofala svårigheter vann den
österrikiska regeringen icke något som helst stöd i London eller
Paris, emedan Italiens inblandning i spanska inbördeskriget och dess
territoriella aspirationer lett till en spänning med västmakterna.
Anthony Eden gav den 20 februari i oförtydbara ordalag uttryck åt
Englands resignation.
Den 9 mars hade nerverna uppenbarligen lämnat Schuschnigg nå-
got i sticket, då han i ett tal i Innsbruck inför de tyrolska ledarna
för den fosterländska fronten påbjöd följande folkomröstning: »För
ett fritt och av Tyskland oberoende, för ett kristligt och enat Österrike. För fred och arbete och för likställdhet inför lagen för alla,
som visa trohet mot folket och fosterlandet.» Tyvärr hade han härmed givit ledaren för de »nationellt betonade>> inom fosterländska
fronten, d:r Jury, ett betydelsefullt argument åt nazisterna för att
avböja att delta i folkomröstningen och intrigera. Denne var icke
sen att begagna sig därav. Enligt art. 65 i konstitutionen av 1934
kunde nämligen en folkomröstning påbjudas endast genom en kontrasignerad kungörelse, utfärdad av förbundspresidenten personligen,
men icke av kanslern ensam och utan kontrasignering av inrikesministern. D:r Schuschnigg hade varit rädd för just de svårigheter,
som inrikesminister d:r Seiss-Inquart skulle lagt i vägen för denna
omröstning, vilken den alltigenom lojale förbundspresidenten, d:r
.Miklas, utan tvivel gärna hade varit beredd att påbjuda.
Prof. Wright intar nu till Schuschniggs förmån den ståndpunkten,
att ovannämnda art. 65 i konstitutionen icke skulle ha varit normgivande för denna folkomröstning, utan snarare art. 93, vilken visserligen blott har följande lydelse: >>Det tillkommer förbundskanslern
att bestämma riktlinjerna för landets politik.» Följden härav skulle
i en autoritär stat bli, att det måste överlåtas åt kanslern att efter
eget skön när som helst företaga en omprövning, huruvida hans po- 342
Österrike – dess motstånd mot Hitler före 1938
Utiska principer ännu överensstämma med folkets vilja eller ej. En
visserligen riktig, men likväl något forcerad rättstolkning. Det uppstod också meningsskiljaktigheter beträffande åldersgränsen för de
till omröstningen berättigade. Schuschnigg fastställde den till 24 år,
varigenom den av nazistpropagandan infekterade, omogna ungdomen
uteslöts från deltagandet.
Såväl Seiss-Inquart som dennes vän, ministern d:r GlaiseHorstenau invände visserligen, att överenskommelsen av juli 1936
brutits genom att de nya ministrarna icke tillfrågats, något som
Guido Zernatto och Schuschnigg själv sökte vederlägga. Men den
alltjämt såsom moderat betraktade Seiss-Inquart förklarade sig ändock beredd att med vissa förbehåll tillåta folkomröstningen, att till
och med anbefalla nationalsocialisterna att deltaga däri och att garantera omröstningens fredliga genomförande. D:r Schuschnigg
sökte i görligaste mån efterkomma dessa förbehåll och tillbakavisade
blott de längst gående, såsom medgivandet av partipropaganda.
Det kom därför som en rätt stor överraskning, när Seiss-Inquart
och Glaise-Horstenau på eftermiddagen den 11 mars överäckte ett
risktyskt ultimatum till kanslern, vilket fordrade inställandet av
folkomröstningen, och understödde denna fordran, tvärtemot deras
tidigare hållning gentemot från Berlin emottagna direktiv, med hot
att avgå och med att avsäga sig ansvaret för den under tiden uppviglade massans reaktion. Efter en timmes betänketid vägrade
Schuschnigg att acceptera detta ultimatum. Härpå följde omedelbart
ett andra ultimatum, som nu dessutom krävde Schuschniggs avgång
och Seiss-Inquarts utnämning till kansler. Klockan 18.15 efterkom
Schuschnigg endast kravet i ultimatum l och återtog sin kungörelse
om folkomröstning, men nazisterna kunde icke längre lugnas ens
härigenom. ’l’yska radion upprepade den två dagar gamla, felaktiga
uppgiften om kommunistiska oroligheter i Österrike, fastän det endast varit de åter tillåtna socialdemokratiska organisationerna och
major Feys gamla hemvärn, som hade visat sig på gatorna utan
att ett enda skott avlossats. Klockan 18.45 presenterade Hitlers specialombud Keppler ett nytt ultimatum, som nu krävde att det nationalsocialistiska partiet skulle erkännas såsom Österrikes enda
statsparti. Detta ultimatum hade även delgivits 7:de tyska riksvärnkåren, som kommenderats till gränserna, och Schuschnigg erhöll betänketid endast till klockan 20 samma kväll för att förebygga inmarschen och blodsutgjutelse i det genom fredsfördraget och Nationernas Förbund avväpnade Österrike. Klockan 19.50 höll då Schuschnigg sitt gripande avskedstal för och till Österrike, sedan han ännu
en gång brännmärkt lögnaktigheten i de tyska beskyllningarna att
det skulle förekommit kommunistiska oroligheter i Österrike.
Därefter lät Seiss-Inquart taga förbundspresidenten, d :r Miklas,
i »skyddsförvar» samt utlämnade Österrike och dess folk motståndslöst åt de inmarscherande tyska nazisterna. Den 13 mars, efter Hitlers personliga triumftåg, proklamerade regeringen Seiss-Inquart
Österrike såsom ett »land» inom Tyska Riket och kungjorde nu å sin
sida, att en folkomröstning skulle äga rum den 10 april, vars ut- 343
Wilhelm König
gång var uppenbar, allrahelst som de rikstyska nazisternas terrormetoder under tiden satts i funktion även i Österrike mot judar, kyrkan och den oböjliga österrikiska adeln. Med rätta citerar därför
Wright den numera avlidne statsrättsexperten James W. Garner,
som framhöll, att »endast hyckleriet i hela detta tillvägagångssätt
kunde se något annat än – våldsutövning».
• •
•
Och ett lagbrott var denna Anschluss icke blott enligt internationell rätt utan även enligt den österrikiska regeringsformen. Seisslnquart härledde »legaliteten» i sitt författningsdiktat från art. 3
~ 2 i 1934 års konstitution, vilken statuerade överförandet av all konstitutionell makt på förbundsregeringen, men vilken fullmakt uteslutande avsåg genomdrivandet av denna på förhand godkända ståndsstatskonstitution. När föredraganden, d:r Winsauer, i det sista österrikiska nationalrådssammanträdet den 30 april 1934 yttrade: »Vi veta
mycket väl vem vi giva denna fullmakt … Vår ärade förbundskansler
d:r Dollfuss har i handling såväl som i sina strävanden visat, att
han med varje fiber i sitt väsen är villig att lotsa det österrikiska
folket genom denna svåra period in i säkra banor», så framgår redan härav ovedersägligen klart och tydligt, att avsikten ingalunda
var att skänka regeringen fullmakt att uppgiva eller sälja den österrikiska suveräniteten. Härtill behövde därför icke ens prof. Wrights
auktoritet åberopas. Undertecknandet av konstitutionen av den
13 mars 1938 av kanslern Seiss och 8 ministrar täckes sålunda på
intet sätt av fullmakten i art. 3 ~ 2 av 1934 och lika litet av artikel
77 samma år, vilken föreskriver, att förbundspresidentens åligganden övergå till kanslern, om den förre är oförmögen att handla eller
när hans post är vakant. Förbundspresidenten Miklas vägrade nämligen blott att underteckna den Seiss’ska konstitutionen, men var
ännu kvar på sin post, vilket framgick redan därav att han, så sent
som efter proklameringen av Anschluss, ännu utnämnde en minister. Först den 14 mars, efter denna utnämning, meddelades officiellt,
att han på anhållan av kanslern meddelat sitt tillbakaträdande i ett
brev av den 13 mars, vars lydelse aldrig bekräftats av honom eller
någonsin publicerats.
Stormakterna England, Frankrike och Italien skulle nu enligt
Stresakonferensens heslut ha varit tvungna att sammanträda, vilket
de emellertid icke gjorde. Hitler däremot hade redan den 11 mars
notificerat Mussolini om att han tidigare fixerat den tyska riksgränsen till Frankrike och att han nu fixerade gränsen till Italien. Denna
gräns vore Brennerpasset. Hitler påstod sig ha fällt detta avgörande
icke först nu, utan strax efter världskriget, och att han aldrig gjort
någon hemlighet därav. (Nesligt förräderi mot de tyska landsmännen i Sydtyrolen.) Mussolini svarade den 12 mars i högtravande
ordalag: Min hållning bestämmes av vänskapen våra länder emellan och helgas genom »axeln». (Nesligt förräderi mot Österrike.)
344
Österrike – dess motstånd mot Hitler före 1938
Den 14 mars förklarade Chamberlain i underhuset, att ryktena om
att Storbritannien skulle uppmuntrat eller godkänt annexionen voro
falska. Den 16 mars uttalade visserligen Lord Halifax i överhuset
sitt skarpa ogillande av den tyska aktionen, men tillade att intet
kunde göras åt saken.
Prof. Wright påvisar tillika på ett övertygande sätt, att den omröstning, som företogs den 10 april av alla österrikiska män och kvinnor över 20 år, icke kunde återspegla folkets verkliga mening, emedan den varken var hemlig eller fri. Nazisterna övervakade avlämnandet av röstsedlarna och 300,000 österrikare, huvudsakligen judar,
befunno sig redan vid denna tidpunkt i koncentrationsläger, vars
fasor redan då blevo uppenbara för var och en. Själva omröstningsresultatet, 99,73 °/o för och 0,27 Ofo emot, kunde absolut icke inge något
förtroende, därför att ett dylikt resultat är uteslutet vid fri omröstning till och med när det gäller de oförargligaste frågor.
Wright fastslår därmed att Österrikes »Anschluss» genom d:r SeissInquarts advokatakrobatik enbart på ett direkt hånfullt sätt »befläckats» med ett sken av legalitet. Regeringen Seiss-Inquart var
illegal även enligt den österrikiska regeringsformen och följaktligen
voro alla dess vidare handlingar på samma sätt illegala.
” ”
”
Efter att ha konstaterat detta, undersöker nu professor Wright de
principieUa underlagen för Förenta staternas hållning gentemot
annexioner, vare sig genom våld eller genom fördrag under tiden
efter 1932.
Den 7 januari 1932 riktade Stimson med anledning av händelserna
i Mandschuriet likalydande adresser till Kina och J apan, i vilka
han förklarade att U. S. A. icke vore i tillfälle att erkänna legaliteten av några som helst de facto uppkomna situationer, lika litet
som att ens pröva sådana fördrag, vilka strida mot överenskommelser och förpliktelser i tidigare pakter, där de respektive nationerna
varit prarter. Professor Garner ansåg då, att denna deklaration, även
om den icke var direkt bindande för stimsons efterträdare, dock bör
betraktas såsom ett rättesnöre även vid territoriella förändringar i
Europa. Nationernas Förbund avgav den 11 mars 1932 en nästan
likalydande förklaring och vägrade även den 24 februari 1933 att erkänna varje på dylikt sätt de jure eller de facto tillskapad situation.
I anledning av Gran-Chaco-konflikten förklarade alla i denna icke
direkt del,aktiga 19 amerikanska republiker den 3 augusti 1932, att de
endast kunde erkänna på frivillig väg åstadkomna territoriella gränsförändringar, men aldrig ockupation genom våld, en deklaration,
som på Argentinas anmodan i Rio de Janeiro upptogs såsom art. 2
i Anti-War-Treaty av den 10 oktober 1933. Då detta var en öppen
traktat, som kunde biträdas av varje stat på jorden, kunde denna
artikel tillämpas på varje särskilt fall. Definitionen av begreppet
)>våld» utvidgades ytterligare genom »Convention on Rights and
345
Wilhelm König
Duties of States». Framtvingandet av särskilda fördelar, icke blott
genom användandet av vapenmakt eller hot genom diplomatiska representationer, utan även genom andra inskränkande åtgärder förbjödos till och med om dessa företogas endast indirekt och för en
begränsad tid. Dessa grundsatser tillkännagåvas högtidligen i en vid
Americ,an Conference for the Maintenance of Peace den 21 december
1936 avgiven deklaration och i en ännu längre gående konvention
för sjätte gången samt vid VIIIth Conference of American States i
Lima den 22 december 1938 återigen. Då, såsom redan omnämnts,
Anti-War-Treaty av 1933 och konventionen kunna tillämpas även
utanför den amerikanska kontinenten, äro även de senare bekräftelserna och upprepningarna att betrakta såsom delar av samma enhet och internationellt bindande, fastän de blott överenskommits
amerikanska stater emellan. Prof. Herbert W. Briggs ser häri visserligen icke någon mellanstatlig förpliktelse men en allmän praxis.
När tyske ministern i Förenta staterna, Hans Dieckhoff, den
14 mars 1938 i en not meddelade statssekreterare Hull, att den av
den österrikiska förbundsregeringen den 13 mars utfärdade förbundslagen om Anschluss blivit en tysk rikslag, och den österrikiske ministern, Edgar Prochnik, underrättat Staternas utrikesministerium
om att Österrike till följd av händelseutvecklingen upphört att existera som en oberoende nation och uppgått i Tyska Riket, tillkännagav Hull, att »tekniska åtgärder» voro nödvändiga på grund av »republikens ändrade status». Ordet republik i detta sammanhang och
använt vid denna tidpunkt bevisar enligt Wright, att Förenta Staterna icke erkänna annexionen och uttyder det som en bekräftelse
på den österrikiska republikens fortsatta existens. Riktigheten ’av
denna tolkning har ytterligare understrukits genom president Roosevelts, statssekreterare Hulls och andra regeringsrepresentanters uttalanden och handlingar.
Den 6 april 1938 överlämnade amerikanska sändebudet, Hugh Wilson, tvenne noter i Berlin. I den ena förklarade den amerikanska regeringen, att den till följd av Prochniks meddelande såg sig nödsakad att såsom en »praktisk åtgärd» stänga dennas legation. I den
andra hette det, att amerikanska regeringen nödgas att för »alla
praktiska ändamåls skull» acceptera vad Prochnik meddelat såsom
ett faktum och att företaga alla åtgärder som »Österrikes förändrade
status» gör erforderliga. Denna not avsåg tillika de olika österrikiska skulderna till Amerika och betonade att den amerikanska regeringen förutsätter att dessa förpliktelser till fullo erkännas av de
tyska myndigheter, som äga kontrollen över »Österrikes» penningtillgångar och övervaka »dess» betalningar. Ideligen talar alltså den
amerikanska regeringen blott om de »praktiska» följderna av en de
facto åstadkommen situation, ideligen är det blott tal om »Österrikes
förändrade status». Härigenom kännetecknas den tyska aktionen så-
som en med »våld påtvungen ockupation». Den varaktiga giltigheten
av denna interpretation framgår ur talrika offentliga utlåtanden av
Roosevelt.
Executive Order 8785 av den 14 juni 1941, som reglerar behand- 346
Österrike – dess motstånd mot Hitler före 1938
lingen av »främmande länders» tillgodohavanden, omnämner i första
hand »Österrike» före Czeckoslovakien och före det separat behandlade »Tyskland», betraktar således Österrike såsom en existerande
stat. I Vita Husets presskommunike av samma datum anföras staterna i ordningsföljden: »Albanien, Austria, Czeckoslovakien …»
Om Österrike såsom den enda av dessa stater icke äger någon
diplomatisk representant i Washington (eller annorstädes) så beror
detta uteslutande på att minister Prochnik (ansvarslöst nog tillika
med alla övriga österrikiska »diplomater») i varje fall erkände annexionen de facto och demissionerade, resp. övergav sin post vid en
tidpunkt, då den legala österrikiska regeringen avlägsnats med våld
och var ur stånd att utnämna ett nytt sändebud.
Genom en kungörelse erhöllo ex-österrikarna (det uttryck, som
Frankrike använde) av de amerikanska myndigheterna rätten att
låta registrera sig såsom hörande till »Österrike» och icke såsom rikstyskar, vilket återigen utesluter ett erkännande de jure av annexionen. När principerna för denna förordning reviderades den 2 juni
1943 fastställdes ånyo, att annexioner och ockupationer lämnas utan
beaktande även i fall då det icke blott är fråga om erövring med
vapenmakt utan om en genom »påfordrade fredliga medel» påtvungen
erövring. Den 25 januari 1942 blevo österrikare, medborgare i det
forna österrike-Ungern och koreaner befriade från det certifikattvång, som ålagts tyskar, italienare och japaner och Attorney General
Francis Biddle kungjorde, att detta undantag skulle gälla även för
dem som »av misstag» kommit att registreras såsom tyskar, italienare
och japaner, förutsatt att de i fortsättningen bekände sig såsom österrikare eller koreaner.
Varje eventuellt kvarvarande tvivel rörande Förenta Staternas inställning till problemet Österrike skingrades emellertid genom ett
klarläggande, som statssekreterare Hull delgav på en förfrågan vid
en presskonferens den 27 juli 1942. Han ansåg, att tvivelsmål endast
kunde ha uppstått genom administrativa åtgärder, vilka voro ett resultat av Österrikes militära ockupation. Förenta Staterna hade enligt hans uppfattning aldrig intagit den ståndpunkten att Österrikes
införlivande med Tyska Riket vore legalt.
Professor Wright uppställer i konsekvens med sina här framlagda
argument kravet att österrikarna bland krigsfångarna, även om de
icke omedelbart kunna friges, avskiljas från de tyska krigsfångarna,
i likhet med vad som skett med tjecker, polacker, danskar, holländare
och norrmän. Wright stöder sig härvid på behandlingen av österrikiska krigsfångar av polskt ursprung under förra världskriget.
Atlantchartan har – slutligen ~ betydelse även för Österrike. Likaså bör nämnas Moskva-överenskommelsen den l november 1943 mellan U. S. A., Storbritannien och Sovjetunionen, enligt vilken Österrike, det första fria land som föll offer för Hitlers aggression, skall
befrias. Dess annexion förklarades ogiltig och återupprättandet av
ett fritt och oavhängigt Österrike beslöts.
Men ännu är Österrike de facto långtifrån fritt.
347