Massorna i nutida politik
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MASSORNA
I NUTIDA POLITII(
Av redaktören I. TORELL, Svenshögen
I.
HA vi över huvud tid att filosofera över de andliga tingen i
skenet från kulturbranden~ Att tala om människan och hennes
inre värld, hennes ande och själ är kanske att ställa sig utanför
tidenf Är det inte här frågan om arkaismer, språkliga rester som
tiden ridit förbi och som hos det levande släktet fått en distans
bortom det tydliga seendeU
1<-,örr, och kanske inte för så länge sedan, kunde emellertid dessa
ord gälla som kulturens insignier. Samhället självt tycktes byggt
från den förutsättningen, att människan i sitt eget väsen hade att
tillvarata något varje dag lika nytt och lika evigt, något heligt:
anden, själen, eller jaget i en djupare mening. Andligt liv betydde,
att detta var realiteter som sysselsatte släktet.
»Individualismen» inföll under det kulturskedet, och den är kanske att anse som dess avslutning. Den har skaffat sig ett eftermäle såsom den ohämmade egoismen, den ansvarslöse jagkultens
epok. Då det utan tvivolligger någon sanning häri, bör det erinras
att beskyllningen rör sig med tänjbara termer, och att jaget är
allt annat än entydigt. Den mänskliga egoismen försvinner inte
med epokerna; det lägre jaget försvann inte med »individualismen».
Kvar står förhållandet att vi fått en annan horisont och andra
aktualiteter. Efter dem anpassar sig individen. – Kulturmänniskan av i dag är riktad mot de närbolägna tingen, och kring dem
går hon med myrans rastlöshet och samlar kunskaper och vetande.
Här förbrukar hon sina krafter och förbränner sitt väsen. I denna
sin belägenhet kan hon få en obestämd känsla av att leva overkligt
mitt ibland verkligheten, att något väsentligt råkat komma bort,
kvintessensen av tillvaron som människa. Då är frågan den, om
hon vågar gå sina egna vägar.
21
d
J. Torell
Vanligare är fallet att jaget går förlorat oförmärkt eller så att
det känns som en befrielse. Det fallet är massmänniskans, ett fall
så vanligt, så allomfattande att tidens egentliga struktur därmed
får anses given.
Relationen individ och massa torde höra till de centrala frågorna
i den aktuella filosofins diskussioner. Vad är massan~ Sociologer
och filosofer utreda den saken, anse sig kanske ha blivit färdiga
med utredningen. Gemene man klarar sig den förutan. Massans
fenomen har man emellertid länge haft anledning syssla med. För
tolv år sedan samlades i Paris ett kollegium av filosofer och sociologer för ett grundligare meningsbyte i ett ämne som redan populariserats av Gustave le Bon och den italienska skolan. Deras objekt
var emellertid inte exakt detsamma som man i våra dar skulle
kalla aktuellt. Det gällde där att undersöka den oorganiserade
massans, alltså hopens natur, de psykologiska företeelser som där
uppträda, och en systematisering av allt detta. Det kännetecknande för hopen är ju dess ytterst tillfälliga art och dess momentana och enhälliga reaktioner.
Sedan dess ha samhällstänkarue fått större anledning att ta i
betraktande sådana lägen som resultera i »massmentalitetens» ödesdigra utbredning. Åtskilligt var sagt i detta ämne redan innan
sprickorna i Europasystemet började framträda som obotliga. Vi
ha inte här att orientera oss i denna litteratur. Inför de historiska
sammanhangen ställa vi blott den frågan vad det betyder, att våra
samhällen till stor del hamnat i en regim som präglar och själv
präglas av massmänniskans behov.
* *
*
Mer eller mindre gör sig hos varje människa gällande ett behov
av samhörighet; för den sociala varelse hon är blir gemensamhetskänslan ett oavvisligt behov. Enstöringen och eremiten kan väl
ha fått det infallet att vara sig själv nog, men realiserar aldrig
sitt infall fullständigt om inte möjligen inom hospitalets murar.
Som ett väsen av kött och blod är människan en samfundsvarelse.
Att lära känna sig själv betyder inte minst att pejla de reaktioner
vi undergå i relation till medmänniskor och samhället. Filosofer,
psykologer och sociologer ha samtliga utstakat sina domäner på
detta grundläggande livsområde.
Vi stå sålunda i relation till grupper och institutioner av många
22
·l’ .
Massorna i nutida politik
slag, familjen, klassen, yrket, partiet, samhället i det stora och lilla
formatet, sist och i synnerhet, ty det rör sig om summan av det
hela, nationen. Det mesta av alla dessa relationer utpelas i det
halvdunkla rum av vårt medvetande som kallas vanan.
Vårt kulturliv .har utan tvivel sin egentliga stomme i dessa band
av gemensamhet som tillika, då de komma i vägen för andra intressen och drifter, ge upphov till så många konflikter hos den
enskilde. Så länge vi ännu kunna tala om kulturliv syftas därvid
på den väv vari alla dessa livsfrämjande trådar ingå. Och hur
många konflikter det än må ha kostat torde vi få erkänna, a~t den
andens rörlighet och frihet som vi inlägga i begreppet personlighet
är det lyckliga resultatet, själva blomman, av den så gestaltade
mänskliga samlevnaden.
Massmänniskans fall är givetvis att betrakta även det ur samhörighetskänslans synvinkel, men det fallet skiljer sig i ett väsentligt avseende från andra. Måssmänniskan låter sig berövas själva
anlagen till personlighet, förmågan att självständigt betrakta sin
omgivning och bilda sig en övertygelse i sann mening. Riktigt nog
undviker hon att tala om övertygelse och använder den mera adekvata termen inställning som ju anger att hon ställt sig i ledet och
riktar blicken efter kommando. Självtillit visar hon endast i den
mån hon känner sig i rapport med massan och dess rytmer. Denna
återigen ger sin tillvaro till känna i vissa absoluta tendenser. Massan, eller kollektivet såsom vi kanske helst skulle säga, bärs upp
av en tro, en önskan, en längtan, den sammantovas och sätts i
rörelse av ett enkelt patos som kan få oerhörd kraft. För den jagtrötte blir massan den stora upplevelsen, frälsningen, sakramentet.
En analys av kollektivets »själ» är som bekant enkel. Massan
tänker inte, den känner, den tror och den önskar och bringas på
så vis i dynamiska tillstånd som gör den till redskap i ledarens
hand. Däri ligger diktaturens elementära mekanik. Sanning, frihet, rättvisa bli här endast ord som täcka grova illusioner eller
snarare få någon mening blott i betydelsen av möjlighet för massan att urladda sig. I övrigt blir detta redskap manöverdugligt
mindre genom sina drömmar om framtiden än genom sina antagonismer i nuet. Ett rov för dessa växlande stämningar upplever
massmänniskan sina tranceliknande tillstånd och dras ner i en
virvel där det personliga hos människan knappt lämnat spår efter
sig.
Det mest konstitutiva draget hos det moderna kollektivet och
dess trosliv är det materialistiska sättet att uppfatta tillvaron.
23
… ·.
;-:: ;
l tili••
. ~r~/
~ :} ~- .· …… :.~
-.
f
I. Torell
Dess allmänna läggning förbjuder det att ha någon del i sådana
äventyr i andens värld som alltsedan odlingens begynnelse beledsagat mänskligheten. Människohjärtats hemligheter ignoreras, och
som ideal gäller här en av handfasta ting skapad folklycka.
De moderna diktaturerna ha visat oss hur spänningar av oerhörd intensitet uppsamlas i’ dylika kollektiv i totalitära politiska
system, med världshistoriska händelseförlopp som den omedelbara
följden. Man kan inte göra gällande att dessa tidens makter kommit över oss som en tjuv om natten. Vad man än må tänka om
individens plats i historien så är kollektivet där allestädes närvarande. Det är dessa makters fullständiga genombrott och aktivisering som blivit vårt tidevarvs dominerande faktum. Redan i
flera generationer, långt innan genombrottet förelåg, hade klarsynta samhällstänkare korrekt uppfattat, att en kulturförbrännande epok nalkades i massornas tecken. Och annat än klarsynthet behövdes heller icke för dessa profetior, ty utvecklingen har
skett logiskt.
De med våldsam fart växande möjligheterna att producera nyttigheter och ta naturens krafter i tjänst för våra materiella önskningar och behov kunde ju knappt annat än alstra optimism om
framtiden. Engelska och franska filantroper och filosofer voro
de första att sätta denna optimism i system. De utformade läran
och teorin. Deras förhoppningar ha delvis infriats och överträffats
men i stort sett ha deras drömmar rönt ett oblitt öde. Ironiskt och
grymt ter sig ödet då man tänker på en siare som Saint-Simon.
Vad som fattades i filantropfilosofins planeringar var en faktor
som tyvärr lurar i människorraturen och som är historiens evigt
återkommande tema: maktviljan, den individuella och den kollektiva. Denna bortglömda faktor skulle i sinom tid komma fram ur
den drömda verklighetens kulisser, och närmast i klasskampens
gestalt.
Saint-Simon hade varit i Amerika och lärt känna denna kontinent på det romantiska stadiet. Han hade där insupit luften i ett
samhälle utan förflutet och där framtiden därför frestade fantasin
till excesser. De aningar och ideer han där undfått formade sig
efter hand till en sorts religös föreställningsvärld. Sedan han väl
fixerat maskinen som det mänskliga förnuftets deus ex machina,
agent och symbol, formade sig kring denna gudomlighet en ny
världs- och samhällsordning. Han såg industrialismens tidevarv
komma, inte med några apokalyptiska syner som förebud, men med
brusande ackord av mänskliga harmonier, instrumenterade och
24
————-~·–·~-···.
Massorna i nutida politik
interpreterade av ingenjörer och teknici. In i detalj kunde han se
hur denna värld skulle bli beskaffad och utan vidare fick han den
att passa in i en kristens bekännelse. Själv var han en människa
med så höga tankar om sig själv som möjligt, men han var också
en man i stånd till de största uppoffringar och självförsakelse.
För im sådan natur var den framtida harmonin inte annat än
utvecklingens konsekventa väg. Karl Marx, som var en härsklysten natur, tillägnade sig den franske ädlingens ideer, men
glömde inte att bereda plats i systemet för realiteten makten.
Hans system var kanske inte mera konsekvent i sin byggnad, men
det stod i ett närmare förhållande till den vanliga människan och
till den blivande massmänniskan. Saint-Simon svarade för den
rena ideologin, Marx för den taktiska doktrinen.
Tron på industrialismen, tekniken, som lyckobringaren omfattades av det borgerliga samhällets skilda lager. Fabriksarbetaren
fick ju för sin del mest känna dess förbannelse under det tidigare
skedet. I övrigt sågs maskinismens snabba expansion med förhoppningar trots de därmed förbundna sociala vådorna. De mest
markanta och ohämmade utslagen av den nya mekaniserade livsformen uppfattades i Europa som »amerikanisering», eller något
som egentligen hörde dollarlandet till.
Då snart nog fabriksdriften blev något, varpå hela samhällens
väl och ve hängde, måste regeringskonsten söka anpassa sig till
tidens vanskliga lägen och lösa uppgifterna efter formler som gemenligen betecknas med det svävande epitetet demokratiska. Det
kunde i de flesta fall inte ske utan långvariga och mycket svåra
inre spänningar, vilka, såsom alltid plägar vara fallet, hade sina
-verkningar utåt. Tar man de under ytan och på djupet verkande
sammanhangen i betraktande är det i dessa förhållanden man på-
träffar den väsentliga delen av »orsakerna» till de samtida världskrigen. Att miljonhärarnes och maskinernas kraftmätning skulle
betyda massmentalitetens stora tillfälle att bryta igenom ligger i
· :sakens natur. Men det rör sig här om den sortens historiska realiteter, vars flytande konturer inte kan fastställas på sätt som tillfredsställer vetenskapliga utredningar. Vi torde emellertid ha rätt
.att beteckna det som självklart att massorna utgjort det ödesmättade momentet mellan dessa båda krig. Europa har för sin del
under dessa år hämtat många rön. Rön som synas tillåta en sådan
tolkning av tidens runor: människornas ofärd – massornas belö-
ning.
25
. ’
’
…
I. Torell
II.
En var har sin borgerliga syssla att tänka på, och detta så pass.
att den enskilde sällan har krafter över för den koncentration och
tankemöda varförutan de inre makter som länka vår kritiska tidsålder förbli obeaktade. De ·europeiska folkens ofärd kan man ju
lätt sätta in i sådana sammanhang att vi känna oss hjälpligen
orienterade. Slagorden hjälpa oss dock inte till någon insikt av
värde. Vi tala om våldsmentaliteten och dess protagonister och ta
under den rubriken fram en vokabulär av slagord och klicheer,
men måste samtidigt erkänna, att djupare makter driva händelseförloppet.
Säkerligen är det berättigat att hit i första rummet hänföra de
andliga värdenas förfall och den uttorkning personlighetslivet
undergått som följd av samhällslivets automatisering. Nödvändigheten att tillfredsställa massornas behov och önskningar utgör
samhällsdynamikens dominerande moment och leder all maktsträ-
van i sin riktning. Därmed uppstå förhållanden inom det andliga
och intellektuella livet som i och för sig kunna vara tillräcklig
förklaring till de höga kulturvärdenas förfall. En analys på detta
område skulle skaffa oss för mycket material att syssla med för
att vi här skulle frestas till ett sådant företag. Synvinkeln blir·
fullt tillräcklig om vi ta i betraktande det omedelbara förhållandet, att den materiella välfärdstron behåller sitt grepp om oss i alla
skiften, allt under det vi se vår kulturvärld sjunka i grus och
spillror. Teknikens välsignelse, skulle den också innebära människoandens återgång till primtiva lägen, gestaltar tidens öden.
Som automater bli vi själva delaktiga av välsignelsen.
Det får väl antagas, att människans komprimering under massans tryck inte avancerar lika snabbt överallt i samtiden och inteöverallt ger samma resultat. Där den tekniska materialismen så
att säga våldtar det mänskliga materialet, såsom skedde i Sovjetryssland, måste ju verkan bli omvälvande i sin brutalitet. Här
kunde man göra sig den föreställningen att »människan gjordes.
om». I den mån som vanan är halva naturen var detta ingen
synvilla. Den nya massmänniskan var på kort tid färdigformad.
Ryssens outtömliga fonder av tro och vidskepelse och mystik parade med naturliga gåvor av många slag strömmade i den nya
riktningen, och föremålet för hans karakteristiska trängtan efter
frälsning och befrielse blev maskinen, sådan den plötsligen stod på
hans heliga ryska jord. Maskinen fick hos ryssen ett religiöst inne- 26
. ” .
——————·~~–· ..
Massorna i nutida politik
håll, den dyrkades, i den gick kollektivets drömliv upp. Maskinen
hade intagit ikonens plats.
Sin fulländning som massvarelse får denna restlöst materialiserade människa, när den nationella instinkten tar plats i hans
psyke. Varje tanke på något okränkbart hos individen framstår
som meningslös. Då maskinen förutsätter vetenskap kan en viss
prestige tillfalla vetenskapens tjänare, men ingalunda rätten till
någon i sann mening personlig tillvaro. Maskin är lag och evangelium, i den ligger löftet om en massornas sällare tillvaro innesluten.
Viljan till expansion är hos varje sådant kollektiv ett inre tvång,
starkare ju mer det äger tyngd och massa. Driften att ge sina
energier utlopp och utvidga sin domän har ju genom hela historien kännetecknat livskraftiga folk, men dylika krafter äga ingenting av den patetiska vilja till expansion som ryms i ett dylikt
automatiserat kollektiv. Den sovjetryska ideologin må anta skiftande uttryck med växlande politiska målsättningar: oföränderlig
förblir denna massans dynamiska natur. Den fann i Komintern ett
brådmoget uttryck, ett sorts nödfallsorgan, dock vida effektivare
än den gamla panslavismens metoder.
Den tyska människans automatisering och totalisering under
nazismens egid är en process som likt den ryska äger tydligt sammanhang med den moderna teknikens infiltration av samhällslivet,
men processen har ägt rum under andra förhållanden. Ett annat
folklynne, ett annat utgångsläge. Här se vi en stormaktsnation
som, kränkt i sitt innersta, passerat genom hopplöshet och förtvivlan och som i sin nöd ser framt1den som ett apokalyptiskt perspektiv, en nation för vilken tekniken inte är någon plötsligt öppnad mirakelvärld, men en makt i organiserat skick som erfarenhetsmässigt skapar förtroende. staten själv blir en maskin som i egenskap av maskin vinner absolut auktoritet. Tillika har den nationella lidelsen, här som under sovjets spira, varit oavlåtligt
verksam och frambragt motsvarande, endels extatiska, endels fatalistiska åt massan vigda varelser med deras vanliga kännemärke:
reflexer och hysteriska tillstånd inför makten, och gentemot det
personliga hos människan en sorts sinnesslöhet som inte utesluter
en yta av »bildning», kunskaper och social avslipning.
Enligt fascismens teori skulle den nya italienska människan vara
kollektiv som den ryska, m_en i övrigt känna sig i hög grad vara
sui generis. Man kan emellertid i fascismen också se ett försök
att reagera mot det av industrialismen uppammade masspsyket
genom metoden att mana fram romantiska känslovärden, en metod
27
.·.
,_…..,.,_,t<…··-r..,..,.”””””’~-..,-..,,..kJi._·–·.._.,_·…,:._,.._–~–•·-·:….__~:_._.L-~11<.
—– .. —iiiiiiii;;;;;;;;;;;ll_ _ _ __
-·
··~ .
J. Torell
som visat sig oumbärlig också för nazismen. Hos bägge dessa kommer det nationella kollektivet till stånd mot en bakgrund av maktfilosofiska hallucinationer. Men italienaren tycks ha varit ett
vanskligare material, mindre lämpat för den opersonliga statsvarelse som enligt programmet skulle framställas. I denna omvandlingsprocess blev det nödvändigt att i synnerhet odla italienarens sinne för oratoriska, teatraliska och sceniska effekter. Revolutionära ideologiska fraser sakna här ingalunda resonnans i nationens breda lager, men jordmånen för den totala automatiseringen
av individen är av allt att döma dålig. Inte heller tog sig den expansiva maktdrömmen fullt så överspända uttryck som i dessa
konkurrerande system där det levande materialet lättare danats
efter den nya gudomens beläte. Det tog sig kort sagt ut som om
italienaren hade mindre känsla för maskinen än för teatermaskineriet.
I Frankrike lyktades den tredje republikens bana katastrofalt,
såsom var att vänta efter de senaste årtiondenas krampryckningar.
Den ännu solida, ehuru uppluckrade bondestammens instinkter
och ideer å ena sidan, de mer eller mindre organiserade massornas
böjelser, behov och lidelser å den andra skapade alla förutsättningar för en stor konflikt, i all synnerhet som den intellektuella
elitens möjligheter att utjämna motsatserna voro små, där över
huvud vilja och initiativ funnes. Hand i hand med det politiska
systemets förfall genom partismulning gick politikens förvandling till generell demagogi. Det är inte här platsen att dissekera
folkfronten och gräva fram dess i ett tjockt lager av legender
gömda rötter. I stort sett bevittnade man under dessa ödesdigra
år ett försök till en sådan omvandling av samhället som förmenades svara till massmänniskans drömmar. Synliga och osynliga
krafter sörjde för att det hela fick ett brokigt förlopp, ägnat att
förbrylla yttervärlden. Utan ansvariga element stannade det franska äventyret vid ett experiment med nog så fantastiska inslag.
Allt detta gav stöd åt den förmodan, att republiken bestod av murket virke som ej längre kunde trygga nationens liv. Frankrikes
historiska ställning som bärande bjälke i det europeiska systemet
gav en särskilt alarmerande innebörd åt dessa tidens tecken.
Drömmen var ungefär denna: tekniken kan allt, det finns i grunden överflöd på allt, en stor del av arbetet är slöseri. Det nya samhället skall fördela välståndet åt alla. Vi har fått en regering som
vill och kan skapa detta samhälle, i dag eller i morgon. Men den
har fiender. »On les aura!»
28
Massorna i nutida politik
Så hade man funnit den för dylika rörelser nödvändiga kombinationen av svärmisk entusiasm och hatfyllda stämningar. I olika
varianter tilldrog sig detta drömspel i massornas sinnen, under det
partiernas och ledarnas försök att utnyttja konjunkturen präglas
av växande rådlöshet och allmän förvirring. På massornas drömmar följer nationens mardrömmar. Den vaknar och känner luften
full av misstro, misstankar och tvivel.
Det typiska i detta fall är att massorna inte finna sin förlossare,
ingen förlösande formel. »Statsmännen» komma i tur och ordning
till korta. Massorna yra om maskinismens möjligheter och välsignelser, men stanna i ett negativt förhållande till maskinen.
Folkfontens marscherande massor hade sin synnerliga förlustelse
i att låta maskinerna stå stilla.
Fransmannen har något i sitt väsen som rider spärr mot de
tidens makter som ta gestalt i totalitära tyranniska kollektiv. Så-
dana överspända tillstånd lämna honom oanfäktad. Den fria diskussionen och sådana politiska spänningar som lämna honom en
viss rörelsefrihet är hans rätta element. Om han också skulle vara
lika tillgänglig som andra för gruppmänniskans schablon så tröttnar han snart på det stela höljet och vrider sig lös. Den sorts kollektivvarelse som har sin plats i den moderna tyrannstaten blir
han åtminstone inte utan segt motstånd, och sannolikt inte alls.
Han är egoist på så vis, att hans eget temperament, hans böjelser
och ambitioner ge honom problem som han föredrar att lösa efter
eget huvud.
Försöket att bereda plats hos franska nationen för en totalitär
tyrannregim efter kända mönster hade alltså knappast några förutsättningar att lyckas. Den Blumska kavalkaden var en politisk
anomali. Den styrde klart och tydligt mot en »massornas diktatur»,
naturligtvis i den demokratiska ideologins rustning.
Otvivelaktigt spåras det också i det starkt industrialiserade
Frankrike något av den automatiserande verkan på individen som
följer med maskinkulturen. Men i spelet om den franska människan lär det inte bli möjligt att få bonden, vilken lever och dör
som individualist, att rymma fältet.
De utmärkande sociala anlag och den personliga avslipning som
hos fransmännen är resultatet av en gammal kultur utgör en
motvikt som den nationella balansen väl behöver. Den intellektuella jordmånen här har alltid visat sig fruktbar i fråga om
sociala teorier och utopier. Under tredje republikens sista decennium frodades en dylik flora. Det hölls en fortlöpande marknad
29
l. Torell
av projektmakarnas nya samhällspatenter. Tron på maskinkulturen var deras gemensamma drag. Ur detta ideernas tumult framgick emellertid ingenting positivt, men missmod och misshumör
och missnöje med det bestående.
Franskt väsen med dess utomordentliga sensibilitet faller av allt
att döma inte lätt rov för de tidens makter som sätta det personliga
hos människan ur spelet. Med sådana makters hjälp bli statsformer
till, där överheten ser det egentliga statsintressets garantier i
oskäliga massors lidelser och drömmar, däremot med mordisk ängslighet speja efter spåren av frivuxen personlighet. Det kan vara
oss en tröst att veta att mänskligheten inte framskrider mot detta
makabra mål på obruten front. I kraft av sina sunda instinkter
torde det krossade Frankrike komma att få sig mänsklighetens
fackla anförtrodd.
:30
——–~~~–~~—L—————-~~————–~..
I NUTIDA POLITII(
Av redaktören I. TORELL, Svenshögen
I.
HA vi över huvud tid att filosofera över de andliga tingen i
skenet från kulturbranden~ Att tala om människan och hennes
inre värld, hennes ande och själ är kanske att ställa sig utanför
tidenf Är det inte här frågan om arkaismer, språkliga rester som
tiden ridit förbi och som hos det levande släktet fått en distans
bortom det tydliga seendeU
1<-,örr, och kanske inte för så länge sedan, kunde emellertid dessa
ord gälla som kulturens insignier. Samhället självt tycktes byggt
från den förutsättningen, att människan i sitt eget väsen hade att
tillvarata något varje dag lika nytt och lika evigt, något heligt:
anden, själen, eller jaget i en djupare mening. Andligt liv betydde,
att detta var realiteter som sysselsatte släktet.
»Individualismen» inföll under det kulturskedet, och den är kanske att anse som dess avslutning. Den har skaffat sig ett eftermäle såsom den ohämmade egoismen, den ansvarslöse jagkultens
epok. Då det utan tvivolligger någon sanning häri, bör det erinras
att beskyllningen rör sig med tänjbara termer, och att jaget är
allt annat än entydigt. Den mänskliga egoismen försvinner inte
med epokerna; det lägre jaget försvann inte med »individualismen».
Kvar står förhållandet att vi fått en annan horisont och andra
aktualiteter. Efter dem anpassar sig individen. – Kulturmänniskan av i dag är riktad mot de närbolägna tingen, och kring dem
går hon med myrans rastlöshet och samlar kunskaper och vetande.
Här förbrukar hon sina krafter och förbränner sitt väsen. I denna
sin belägenhet kan hon få en obestämd känsla av att leva overkligt
mitt ibland verkligheten, att något väsentligt råkat komma bort,
kvintessensen av tillvaron som människa. Då är frågan den, om
hon vågar gå sina egna vägar.
21
d
J. Torell
Vanligare är fallet att jaget går förlorat oförmärkt eller så att
det känns som en befrielse. Det fallet är massmänniskans, ett fall
så vanligt, så allomfattande att tidens egentliga struktur därmed
får anses given.
Relationen individ och massa torde höra till de centrala frågorna
i den aktuella filosofins diskussioner. Vad är massan~ Sociologer
och filosofer utreda den saken, anse sig kanske ha blivit färdiga
med utredningen. Gemene man klarar sig den förutan. Massans
fenomen har man emellertid länge haft anledning syssla med. För
tolv år sedan samlades i Paris ett kollegium av filosofer och sociologer för ett grundligare meningsbyte i ett ämne som redan populariserats av Gustave le Bon och den italienska skolan. Deras objekt
var emellertid inte exakt detsamma som man i våra dar skulle
kalla aktuellt. Det gällde där att undersöka den oorganiserade
massans, alltså hopens natur, de psykologiska företeelser som där
uppträda, och en systematisering av allt detta. Det kännetecknande för hopen är ju dess ytterst tillfälliga art och dess momentana och enhälliga reaktioner.
Sedan dess ha samhällstänkarue fått större anledning att ta i
betraktande sådana lägen som resultera i »massmentalitetens» ödesdigra utbredning. Åtskilligt var sagt i detta ämne redan innan
sprickorna i Europasystemet började framträda som obotliga. Vi
ha inte här att orientera oss i denna litteratur. Inför de historiska
sammanhangen ställa vi blott den frågan vad det betyder, att våra
samhällen till stor del hamnat i en regim som präglar och själv
präglas av massmänniskans behov.
* *
*
Mer eller mindre gör sig hos varje människa gällande ett behov
av samhörighet; för den sociala varelse hon är blir gemensamhetskänslan ett oavvisligt behov. Enstöringen och eremiten kan väl
ha fått det infallet att vara sig själv nog, men realiserar aldrig
sitt infall fullständigt om inte möjligen inom hospitalets murar.
Som ett väsen av kött och blod är människan en samfundsvarelse.
Att lära känna sig själv betyder inte minst att pejla de reaktioner
vi undergå i relation till medmänniskor och samhället. Filosofer,
psykologer och sociologer ha samtliga utstakat sina domäner på
detta grundläggande livsområde.
Vi stå sålunda i relation till grupper och institutioner av många
22
·l’ .
Massorna i nutida politik
slag, familjen, klassen, yrket, partiet, samhället i det stora och lilla
formatet, sist och i synnerhet, ty det rör sig om summan av det
hela, nationen. Det mesta av alla dessa relationer utpelas i det
halvdunkla rum av vårt medvetande som kallas vanan.
Vårt kulturliv .har utan tvivel sin egentliga stomme i dessa band
av gemensamhet som tillika, då de komma i vägen för andra intressen och drifter, ge upphov till så många konflikter hos den
enskilde. Så länge vi ännu kunna tala om kulturliv syftas därvid
på den väv vari alla dessa livsfrämjande trådar ingå. Och hur
många konflikter det än må ha kostat torde vi få erkänna, a~t den
andens rörlighet och frihet som vi inlägga i begreppet personlighet
är det lyckliga resultatet, själva blomman, av den så gestaltade
mänskliga samlevnaden.
Massmänniskans fall är givetvis att betrakta även det ur samhörighetskänslans synvinkel, men det fallet skiljer sig i ett väsentligt avseende från andra. Måssmänniskan låter sig berövas själva
anlagen till personlighet, förmågan att självständigt betrakta sin
omgivning och bilda sig en övertygelse i sann mening. Riktigt nog
undviker hon att tala om övertygelse och använder den mera adekvata termen inställning som ju anger att hon ställt sig i ledet och
riktar blicken efter kommando. Självtillit visar hon endast i den
mån hon känner sig i rapport med massan och dess rytmer. Denna
återigen ger sin tillvaro till känna i vissa absoluta tendenser. Massan, eller kollektivet såsom vi kanske helst skulle säga, bärs upp
av en tro, en önskan, en längtan, den sammantovas och sätts i
rörelse av ett enkelt patos som kan få oerhörd kraft. För den jagtrötte blir massan den stora upplevelsen, frälsningen, sakramentet.
En analys av kollektivets »själ» är som bekant enkel. Massan
tänker inte, den känner, den tror och den önskar och bringas på
så vis i dynamiska tillstånd som gör den till redskap i ledarens
hand. Däri ligger diktaturens elementära mekanik. Sanning, frihet, rättvisa bli här endast ord som täcka grova illusioner eller
snarare få någon mening blott i betydelsen av möjlighet för massan att urladda sig. I övrigt blir detta redskap manöverdugligt
mindre genom sina drömmar om framtiden än genom sina antagonismer i nuet. Ett rov för dessa växlande stämningar upplever
massmänniskan sina tranceliknande tillstånd och dras ner i en
virvel där det personliga hos människan knappt lämnat spår efter
sig.
Det mest konstitutiva draget hos det moderna kollektivet och
dess trosliv är det materialistiska sättet att uppfatta tillvaron.
23
… ·.
;-:: ;
l tili••
. ~r~/
~ :} ~- .· …… :.~
-.
f
I. Torell
Dess allmänna läggning förbjuder det att ha någon del i sådana
äventyr i andens värld som alltsedan odlingens begynnelse beledsagat mänskligheten. Människohjärtats hemligheter ignoreras, och
som ideal gäller här en av handfasta ting skapad folklycka.
De moderna diktaturerna ha visat oss hur spänningar av oerhörd intensitet uppsamlas i’ dylika kollektiv i totalitära politiska
system, med världshistoriska händelseförlopp som den omedelbara
följden. Man kan inte göra gällande att dessa tidens makter kommit över oss som en tjuv om natten. Vad man än må tänka om
individens plats i historien så är kollektivet där allestädes närvarande. Det är dessa makters fullständiga genombrott och aktivisering som blivit vårt tidevarvs dominerande faktum. Redan i
flera generationer, långt innan genombrottet förelåg, hade klarsynta samhällstänkare korrekt uppfattat, att en kulturförbrännande epok nalkades i massornas tecken. Och annat än klarsynthet behövdes heller icke för dessa profetior, ty utvecklingen har
skett logiskt.
De med våldsam fart växande möjligheterna att producera nyttigheter och ta naturens krafter i tjänst för våra materiella önskningar och behov kunde ju knappt annat än alstra optimism om
framtiden. Engelska och franska filantroper och filosofer voro
de första att sätta denna optimism i system. De utformade läran
och teorin. Deras förhoppningar ha delvis infriats och överträffats
men i stort sett ha deras drömmar rönt ett oblitt öde. Ironiskt och
grymt ter sig ödet då man tänker på en siare som Saint-Simon.
Vad som fattades i filantropfilosofins planeringar var en faktor
som tyvärr lurar i människorraturen och som är historiens evigt
återkommande tema: maktviljan, den individuella och den kollektiva. Denna bortglömda faktor skulle i sinom tid komma fram ur
den drömda verklighetens kulisser, och närmast i klasskampens
gestalt.
Saint-Simon hade varit i Amerika och lärt känna denna kontinent på det romantiska stadiet. Han hade där insupit luften i ett
samhälle utan förflutet och där framtiden därför frestade fantasin
till excesser. De aningar och ideer han där undfått formade sig
efter hand till en sorts religös föreställningsvärld. Sedan han väl
fixerat maskinen som det mänskliga förnuftets deus ex machina,
agent och symbol, formade sig kring denna gudomlighet en ny
världs- och samhällsordning. Han såg industrialismens tidevarv
komma, inte med några apokalyptiska syner som förebud, men med
brusande ackord av mänskliga harmonier, instrumenterade och
24
————-~·–·~-···.
Massorna i nutida politik
interpreterade av ingenjörer och teknici. In i detalj kunde han se
hur denna värld skulle bli beskaffad och utan vidare fick han den
att passa in i en kristens bekännelse. Själv var han en människa
med så höga tankar om sig själv som möjligt, men han var också
en man i stånd till de största uppoffringar och självförsakelse.
För im sådan natur var den framtida harmonin inte annat än
utvecklingens konsekventa väg. Karl Marx, som var en härsklysten natur, tillägnade sig den franske ädlingens ideer, men
glömde inte att bereda plats i systemet för realiteten makten.
Hans system var kanske inte mera konsekvent i sin byggnad, men
det stod i ett närmare förhållande till den vanliga människan och
till den blivande massmänniskan. Saint-Simon svarade för den
rena ideologin, Marx för den taktiska doktrinen.
Tron på industrialismen, tekniken, som lyckobringaren omfattades av det borgerliga samhällets skilda lager. Fabriksarbetaren
fick ju för sin del mest känna dess förbannelse under det tidigare
skedet. I övrigt sågs maskinismens snabba expansion med förhoppningar trots de därmed förbundna sociala vådorna. De mest
markanta och ohämmade utslagen av den nya mekaniserade livsformen uppfattades i Europa som »amerikanisering», eller något
som egentligen hörde dollarlandet till.
Då snart nog fabriksdriften blev något, varpå hela samhällens
väl och ve hängde, måste regeringskonsten söka anpassa sig till
tidens vanskliga lägen och lösa uppgifterna efter formler som gemenligen betecknas med det svävande epitetet demokratiska. Det
kunde i de flesta fall inte ske utan långvariga och mycket svåra
inre spänningar, vilka, såsom alltid plägar vara fallet, hade sina
-verkningar utåt. Tar man de under ytan och på djupet verkande
sammanhangen i betraktande är det i dessa förhållanden man på-
träffar den väsentliga delen av »orsakerna» till de samtida världskrigen. Att miljonhärarnes och maskinernas kraftmätning skulle
betyda massmentalitetens stora tillfälle att bryta igenom ligger i
· :sakens natur. Men det rör sig här om den sortens historiska realiteter, vars flytande konturer inte kan fastställas på sätt som tillfredsställer vetenskapliga utredningar. Vi torde emellertid ha rätt
.att beteckna det som självklart att massorna utgjort det ödesmättade momentet mellan dessa båda krig. Europa har för sin del
under dessa år hämtat många rön. Rön som synas tillåta en sådan
tolkning av tidens runor: människornas ofärd – massornas belö-
ning.
25
. ’
’
…
I. Torell
II.
En var har sin borgerliga syssla att tänka på, och detta så pass.
att den enskilde sällan har krafter över för den koncentration och
tankemöda varförutan de inre makter som länka vår kritiska tidsålder förbli obeaktade. De ·europeiska folkens ofärd kan man ju
lätt sätta in i sådana sammanhang att vi känna oss hjälpligen
orienterade. Slagorden hjälpa oss dock inte till någon insikt av
värde. Vi tala om våldsmentaliteten och dess protagonister och ta
under den rubriken fram en vokabulär av slagord och klicheer,
men måste samtidigt erkänna, att djupare makter driva händelseförloppet.
Säkerligen är det berättigat att hit i första rummet hänföra de
andliga värdenas förfall och den uttorkning personlighetslivet
undergått som följd av samhällslivets automatisering. Nödvändigheten att tillfredsställa massornas behov och önskningar utgör
samhällsdynamikens dominerande moment och leder all maktsträ-
van i sin riktning. Därmed uppstå förhållanden inom det andliga
och intellektuella livet som i och för sig kunna vara tillräcklig
förklaring till de höga kulturvärdenas förfall. En analys på detta
område skulle skaffa oss för mycket material att syssla med för
att vi här skulle frestas till ett sådant företag. Synvinkeln blir·
fullt tillräcklig om vi ta i betraktande det omedelbara förhållandet, att den materiella välfärdstron behåller sitt grepp om oss i alla
skiften, allt under det vi se vår kulturvärld sjunka i grus och
spillror. Teknikens välsignelse, skulle den också innebära människoandens återgång till primtiva lägen, gestaltar tidens öden.
Som automater bli vi själva delaktiga av välsignelsen.
Det får väl antagas, att människans komprimering under massans tryck inte avancerar lika snabbt överallt i samtiden och inteöverallt ger samma resultat. Där den tekniska materialismen så
att säga våldtar det mänskliga materialet, såsom skedde i Sovjetryssland, måste ju verkan bli omvälvande i sin brutalitet. Här
kunde man göra sig den föreställningen att »människan gjordes.
om». I den mån som vanan är halva naturen var detta ingen
synvilla. Den nya massmänniskan var på kort tid färdigformad.
Ryssens outtömliga fonder av tro och vidskepelse och mystik parade med naturliga gåvor av många slag strömmade i den nya
riktningen, och föremålet för hans karakteristiska trängtan efter
frälsning och befrielse blev maskinen, sådan den plötsligen stod på
hans heliga ryska jord. Maskinen fick hos ryssen ett religiöst inne- 26
. ” .
——————·~~–· ..
Massorna i nutida politik
håll, den dyrkades, i den gick kollektivets drömliv upp. Maskinen
hade intagit ikonens plats.
Sin fulländning som massvarelse får denna restlöst materialiserade människa, när den nationella instinkten tar plats i hans
psyke. Varje tanke på något okränkbart hos individen framstår
som meningslös. Då maskinen förutsätter vetenskap kan en viss
prestige tillfalla vetenskapens tjänare, men ingalunda rätten till
någon i sann mening personlig tillvaro. Maskin är lag och evangelium, i den ligger löftet om en massornas sällare tillvaro innesluten.
Viljan till expansion är hos varje sådant kollektiv ett inre tvång,
starkare ju mer det äger tyngd och massa. Driften att ge sina
energier utlopp och utvidga sin domän har ju genom hela historien kännetecknat livskraftiga folk, men dylika krafter äga ingenting av den patetiska vilja till expansion som ryms i ett dylikt
automatiserat kollektiv. Den sovjetryska ideologin må anta skiftande uttryck med växlande politiska målsättningar: oföränderlig
förblir denna massans dynamiska natur. Den fann i Komintern ett
brådmoget uttryck, ett sorts nödfallsorgan, dock vida effektivare
än den gamla panslavismens metoder.
Den tyska människans automatisering och totalisering under
nazismens egid är en process som likt den ryska äger tydligt sammanhang med den moderna teknikens infiltration av samhällslivet,
men processen har ägt rum under andra förhållanden. Ett annat
folklynne, ett annat utgångsläge. Här se vi en stormaktsnation
som, kränkt i sitt innersta, passerat genom hopplöshet och förtvivlan och som i sin nöd ser framt1den som ett apokalyptiskt perspektiv, en nation för vilken tekniken inte är någon plötsligt öppnad mirakelvärld, men en makt i organiserat skick som erfarenhetsmässigt skapar förtroende. staten själv blir en maskin som i egenskap av maskin vinner absolut auktoritet. Tillika har den nationella lidelsen, här som under sovjets spira, varit oavlåtligt
verksam och frambragt motsvarande, endels extatiska, endels fatalistiska åt massan vigda varelser med deras vanliga kännemärke:
reflexer och hysteriska tillstånd inför makten, och gentemot det
personliga hos människan en sorts sinnesslöhet som inte utesluter
en yta av »bildning», kunskaper och social avslipning.
Enligt fascismens teori skulle den nya italienska människan vara
kollektiv som den ryska, m_en i övrigt känna sig i hög grad vara
sui generis. Man kan emellertid i fascismen också se ett försök
att reagera mot det av industrialismen uppammade masspsyket
genom metoden att mana fram romantiska känslovärden, en metod
27
.·.
,_…..,.,_,t<…··-r..,..,.”””””’~-..,-..,,..kJi._·–·.._.,_·…,:._,.._–~–•·-·:….__~:_._.L-~11<.
—– .. —iiiiiiii;;;;;;;;;;;ll_ _ _ __
-·
··~ .
J. Torell
som visat sig oumbärlig också för nazismen. Hos bägge dessa kommer det nationella kollektivet till stånd mot en bakgrund av maktfilosofiska hallucinationer. Men italienaren tycks ha varit ett
vanskligare material, mindre lämpat för den opersonliga statsvarelse som enligt programmet skulle framställas. I denna omvandlingsprocess blev det nödvändigt att i synnerhet odla italienarens sinne för oratoriska, teatraliska och sceniska effekter. Revolutionära ideologiska fraser sakna här ingalunda resonnans i nationens breda lager, men jordmånen för den totala automatiseringen
av individen är av allt att döma dålig. Inte heller tog sig den expansiva maktdrömmen fullt så överspända uttryck som i dessa
konkurrerande system där det levande materialet lättare danats
efter den nya gudomens beläte. Det tog sig kort sagt ut som om
italienaren hade mindre känsla för maskinen än för teatermaskineriet.
I Frankrike lyktades den tredje republikens bana katastrofalt,
såsom var att vänta efter de senaste årtiondenas krampryckningar.
Den ännu solida, ehuru uppluckrade bondestammens instinkter
och ideer å ena sidan, de mer eller mindre organiserade massornas
böjelser, behov och lidelser å den andra skapade alla förutsättningar för en stor konflikt, i all synnerhet som den intellektuella
elitens möjligheter att utjämna motsatserna voro små, där över
huvud vilja och initiativ funnes. Hand i hand med det politiska
systemets förfall genom partismulning gick politikens förvandling till generell demagogi. Det är inte här platsen att dissekera
folkfronten och gräva fram dess i ett tjockt lager av legender
gömda rötter. I stort sett bevittnade man under dessa ödesdigra
år ett försök till en sådan omvandling av samhället som förmenades svara till massmänniskans drömmar. Synliga och osynliga
krafter sörjde för att det hela fick ett brokigt förlopp, ägnat att
förbrylla yttervärlden. Utan ansvariga element stannade det franska äventyret vid ett experiment med nog så fantastiska inslag.
Allt detta gav stöd åt den förmodan, att republiken bestod av murket virke som ej längre kunde trygga nationens liv. Frankrikes
historiska ställning som bärande bjälke i det europeiska systemet
gav en särskilt alarmerande innebörd åt dessa tidens tecken.
Drömmen var ungefär denna: tekniken kan allt, det finns i grunden överflöd på allt, en stor del av arbetet är slöseri. Det nya samhället skall fördela välståndet åt alla. Vi har fått en regering som
vill och kan skapa detta samhälle, i dag eller i morgon. Men den
har fiender. »On les aura!»
28
Massorna i nutida politik
Så hade man funnit den för dylika rörelser nödvändiga kombinationen av svärmisk entusiasm och hatfyllda stämningar. I olika
varianter tilldrog sig detta drömspel i massornas sinnen, under det
partiernas och ledarnas försök att utnyttja konjunkturen präglas
av växande rådlöshet och allmän förvirring. På massornas drömmar följer nationens mardrömmar. Den vaknar och känner luften
full av misstro, misstankar och tvivel.
Det typiska i detta fall är att massorna inte finna sin förlossare,
ingen förlösande formel. »Statsmännen» komma i tur och ordning
till korta. Massorna yra om maskinismens möjligheter och välsignelser, men stanna i ett negativt förhållande till maskinen.
Folkfontens marscherande massor hade sin synnerliga förlustelse
i att låta maskinerna stå stilla.
Fransmannen har något i sitt väsen som rider spärr mot de
tidens makter som ta gestalt i totalitära tyranniska kollektiv. Så-
dana överspända tillstånd lämna honom oanfäktad. Den fria diskussionen och sådana politiska spänningar som lämna honom en
viss rörelsefrihet är hans rätta element. Om han också skulle vara
lika tillgänglig som andra för gruppmänniskans schablon så tröttnar han snart på det stela höljet och vrider sig lös. Den sorts kollektivvarelse som har sin plats i den moderna tyrannstaten blir
han åtminstone inte utan segt motstånd, och sannolikt inte alls.
Han är egoist på så vis, att hans eget temperament, hans böjelser
och ambitioner ge honom problem som han föredrar att lösa efter
eget huvud.
Försöket att bereda plats hos franska nationen för en totalitär
tyrannregim efter kända mönster hade alltså knappast några förutsättningar att lyckas. Den Blumska kavalkaden var en politisk
anomali. Den styrde klart och tydligt mot en »massornas diktatur»,
naturligtvis i den demokratiska ideologins rustning.
Otvivelaktigt spåras det också i det starkt industrialiserade
Frankrike något av den automatiserande verkan på individen som
följer med maskinkulturen. Men i spelet om den franska människan lär det inte bli möjligt att få bonden, vilken lever och dör
som individualist, att rymma fältet.
De utmärkande sociala anlag och den personliga avslipning som
hos fransmännen är resultatet av en gammal kultur utgör en
motvikt som den nationella balansen väl behöver. Den intellektuella jordmånen här har alltid visat sig fruktbar i fråga om
sociala teorier och utopier. Under tredje republikens sista decennium frodades en dylik flora. Det hölls en fortlöpande marknad
29
l. Torell
av projektmakarnas nya samhällspatenter. Tron på maskinkulturen var deras gemensamma drag. Ur detta ideernas tumult framgick emellertid ingenting positivt, men missmod och misshumör
och missnöje med det bestående.
Franskt väsen med dess utomordentliga sensibilitet faller av allt
att döma inte lätt rov för de tidens makter som sätta det personliga
hos människan ur spelet. Med sådana makters hjälp bli statsformer
till, där överheten ser det egentliga statsintressets garantier i
oskäliga massors lidelser och drömmar, däremot med mordisk ängslighet speja efter spåren av frivuxen personlighet. Det kan vara
oss en tröst att veta att mänskligheten inte framskrider mot detta
makabra mål på obruten front. I kraft av sina sunda instinkter
torde det krossade Frankrike komma att få sig mänsklighetens
fackla anförtrodd.
:30
——–~~~–~~—L—————-~~————–~..