Svensken och alkoholen
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVENSKEN
OCH ALKOHOLEN
.Av biskop TORSTEN YSANDER, Visby
VARPÅ beror det månne, att det är så svårt att just i fråga om
nykterheten få en endräktig opinion i Sverige~ Det lär ju vara
så, att vi svenskar eller vi nordbor ha ett välgrundat rykte för
väldighet i vårt umgänge med alkoholen. Våra utiandspräster
världen runt kan bestyrka, att av tre spritberörda individer utomlands, minst en ’är skandinav. Själv såg jag i Argentina under
7 veckor trenne. Den ene var indian, den andre en svensk sjöman
och den tredje en svensk tvättgumma. Vi få kanske stå för vårt
rykte, till dess vi kan motbevisa det i handling. Man tycker, att
sydlänningens heta blod och närhet till druvor och viner skulle
ställa honom i sämre läge än oss. Nu tycks det i stället som om
det sista tvärtom hjälpte sydlänningen till. sober alkoholkultur.
År det månne någon sanning i, att kylan, mörkret, tyngden och
kärvheten i livet under nordisk himmel utgöra särskilda lockelser
och förförelser att köpa sol och glömska under kapsyl.
Det har sagts, att det finns två drag i den svenska nationalkaraktären eller rättare folktemperamentet, som ger oss handikap
på detta område. Det ena är en bottenton hos svensken av melankoli. Det andra är en benägenhet hos svensken för den falska
hjältegesten. J ag vet icke, hur mycket man kan bygga av verkliga
slutsatser på dessa iakttagelser. Men någon sanning torde de innesluta. År det sant det där med melankolin, blottar det förvisso
en tragisk linje. Ty den fritid, som köpes undan sorgbundenheten,
lär väl få betalas med ökat tryck i ny vardagstristess. Nu tror jag,
att man ständigt och allestädes måste göra en bestämd åtskillnad
mellan måttligt och omåttligt bruk av alkohol. Jag gör denna
skillnad redan av psykologiska skäl. Den omåttlige söker flykt,
den måttlige söker fest. Har jag att göra med en alkoholiserad
människa, måste jag i de flesta fall räkna med att det är något,
som denne söker fly undan. Det kan vara en pinande, vardagstristess. Det kan vara brevlådans anhopning av räkningar.
159
Torsten Ysander
Det kan vara sömnlöshet eller mindervärdeskänsla, malande svarta
tankar eller andlig disharmoni och fridlöshet. Alkoholen är denna
människas desperata försök att fly undan sig själv och verkligheten, i stället för att våga se den i ögonen och tappert göra det
bästa, som sällan är fullt så fåfängt, som den desperate tror. Så
långt har säkert utsagan om melankolin som första spritorsak
sin verkliga grund. Det pekar i så fall omedelbart över på en ofta
förbisedd sak. Det visar på sammanhanget mellan nykterhetsarbete å ena sidan och övriga stora folkrörelser och annat socialt
arbete å den andra. Det är uppenbart, att det bästa nykterhetsarbetet i många fall icke kan begränsas till alkoholisthem och
absolutism. Det måste förenas med ömsint förbättring av den
hjälpbehövandes yttre villkor, läkarhjälp, ekonomisk hjälp, bostadsförbättring och en insiktsfull själavård, som återger frid
och mod.
Det andra draget, som pekades på, rubricerades som den
falska hjältegesten. Blir jag förstådd, när jag använder det
ordeU Det lever ett stycke viking för att icke säga en slumrande
bärsärk längst, längst in hos svensken. Detta har icke bara dålig
betydelse. Svensken har något av väldighet också i generositet,
gästfrihet, hjälpsamhet och dylikt. Han lever gärna »over evne»,
både i gott och ont. Det påstås, att läkarvetenskapen rör sig med
möjligheten att vissa gifter kunna få ökad verkan i minimaldoserna mot i de större. Det räknesättet förstår icke svensken i sin
diet. Är det fest att smutta på ett pärlande miniatyrglas, så måste
festen bli 50-faldig, då man i ett enda drag får tömma en tumlare
i botten. Det skall vara mått och väldighet för att vara svenskt!
Samma falska hjältegest kommer alldeles tydligt fram i vissa
sidor av svenskt ungdomsliv. Det är icke nog med att vara värst
i slalombacken och på tävlingsvallen. Samma härliga svenska
ungdom skall också vara värst i skränighet och en och annan busfason och manligen värst i att svära och säga otäckheter. Det är
bara en liten fortsättning på samma linje, när svensk ungdom
också skall visa sina karlatag på gillen och restauranger.
Frågan är, om icke denna falska hjältegest både hos gammal
och ung är ett medsläpat drag av primitivism. Den gamle söker
ersätta de ideal, han en gång drömde att förverkliga. Den unge
vill bestyrka för sig själv och andra, vilka kraftresurser han besitter. Och så gör vi dessa primitiva försök att lura oss själva.
Vi svenskar måste alltså ödmjuka oss till att erkänna, att när det
gäller vår falska hjältegest i alkoholumgänget, är detta för oss
160
Svensken och alkoholen
svenskar en kulturell pubertet, där andra folk redan nått en mognare kultur.
Vad är det alltså vi vill med vårt svenska nykterhetsarbete~
Frågeformuleringen är naiv, eftersom svaret är självklart. Vi vill
ett till nykterhet kultiverat folk. Men detta självklara svar har
en pinsam hake. Det är nämligen så, att alla instämmer i svaret,
men sedan är de flesta oense om vägarna och medlen. Jag vill
genast förutskicka, att jag ingalunda är beredd vare sig att komma
med någon patentlösning eller tvärsäkert rekommendera någon av
de gamla. Man kan kritisera nykterhetsrörelser och nykterhetsorganisationer hur mycket som helst – själv är jag ehuru absolutist icke ansluten till någon.- Men funnes icke denna folkrörelse,
skulle vi vara tvingade att starta den i morgon. Så oumbärligt
är detta arbete. Men det står för mig lika klart att nykterhetsrörelsen måste ut ur sin hittillsvarande isolering i förhållande till
den allmänna kulturen och till andra folkrörelser. Sannolikt måste
det erkännas, att nykterhetsrörelserna själva delvis varit orsak
till isoleringen. Det har varit något negati1-’t över nykterhetsprogrammet. Det har fått bära misstron och antipatin som riktas
mot allt nej-sägande och alla förbud. Framför allt har detta kommit nykterhetsarbetet till del genom nykterhetsentusiasmens frånsida, som har varit dömandel eller kritiserandet av den, som icke
helt hade samma syn. Det får stämplas som fusk och förräderi,
men personligen tror jag på en ökad möjlighet att som ett första
steg få fram ett ökat nykterhetsansvar i svenska folket, om man
går fram i djup medkänsla med alkoholens offer och med en sympatisk förståelse för de måttliga brukare, som icke söka flykt utan
fest. Varför skulle jag misstänkas i min absolutism, därför att
jag förstår festligheten. J ag förstår att det är lättare att smälta
en fet och läcker måltid för dem, som få vin till maten, än för
mig, som dricker sockerdricka till den feta gåsen. Varför skulle
jag icke också ärligt säga, att ett bord, dukat med kristall i olika
färger och höjd är vackert för mitt öga. J ag har heller ingen invändning mot påståendet att ett glas av tre sorters vin är precis
samma konsumtion som tre glas av en sort. Det är helt andra
motiv jag personligen har, som för mig väger över allt detta. Och
först och sist har jag ansvaret kvar, som begär ett mycket ringa
offer för att vara andra till stöd och hjälp.
Hur skulle det vara, om vi kunde på amerikanskt maner begagna
oss av nyckelmänniskor för att kultivera det svenska alkohol- 161
Torsten Ysander
umgänget! Det finns ganska många etiskt kännande svenskar,
som helt enkelt icke törs för sitt anseendes skull knappa in på
bar-bordets batteri efter middagen, men som personligen ingenting
skulle ha emot väsentliga inskränkningar. Aktuellt viktigare än
absolutism är varje åtgärd, som kan stödja dessa människors mod
till inknappning och som så småningom kan leda till, att den som
visar för stor kärlek till bar-bordet av sina medmänniskor ses med
medlidandets fråga: Vad är det du vill fly~
En person, som söves med eterrus, pratar ibland dumheter, som
är löjliga att få relaterade. En person som söves med gin eller två-
stjärnig pratar också stundom dumheter ur sitt väsens freudianska
djup, som det kanske vore en genant men nyttig nykterhetspredikan att följande dag få relaterade.
Mitt nästa steg i nykterhetssträvan är heller icke att avskaffa
spriten i Sverige, men att om möjligt avskaffa brackigheten i
Sverige. Vi måste höja anspråken på en svensk middagsbjudning.
Nu är man nöjd, om gästerna gå hem, lagom dästa, lagom glada
och med lagom huvudvärk. Vi borde våga bjuda på mer än mat
och dryck och bridge. Men där tar svenskens umgängeskonst slut.
Sen har jag en programpunkt till. J ag är faktiskt litet räddhågad för att säga den. Jag skulle önska bland det första en stramare alkoholkultur bland svenska kvinnor, detta icke som en
anmärkning på den svenska kvinnan, men som fruktan för tecknen
i dag på en utveckling åt farligt håll.
Självfallet menar jag icke, att nykterhetsorganisationerna ska
pruta på sina program och sina stränga ideal. Men jag ville, att
nykterhetsrörelsen ginge utanför organisationerna och bleve en
folkrörelse, där det kändes som en skam att smita ifrån sitt medborgerliga ansvar. Det ansvaret må var och en bedöma för sig
själv. Men var och en skall allvarligt ställa sig inför det. Den som
verkligen gör detta fördomsfritt, kommer i de flesta fall att revidera sin syn på alkholbruket. För egen del tvekar jag icke om,
hurudan kyrkans ställning vid slik allvarsprövning måste bli till
nykterhetsarbetet som en folkrörelse.
* *
*
När jag förra sommaren gav mig ut på långfärd över Atlanten,
kom min pojke till mig och gav sin far en förmaning: »Glöm nu
icke att begagna den långa semestern på båten att bygga upp sin
kropp med gymnastik och träning.» Det slog mig, att det var det
162
Svensken och alkoholen
nya Sverige, som talade till det äldre. Vi hade knappast uttryckt
oss så i min barndom. Nåväl, vi vill gemensamt bygga upp vår
kropp, vårt liv, vårt land, vårt folk. Vi ha icke rätt att i denna
strävan gå förbi de ideal, som falskeligen kallas asketism, men
som rätteligen är en livets positiva tillgång. Det är så jag vill se
det, när denna fråga propageras i skola och hem och föreningskateder, i kyrka och på folkfestens vall. Det är ett led i det positiva. Det är ett källflöde till andlig och kroppslig hälsa. Jag vill
äga den rikedomen själv. J ag vill taga vara på min broder.
Hi3
OCH ALKOHOLEN
.Av biskop TORSTEN YSANDER, Visby
VARPÅ beror det månne, att det är så svårt att just i fråga om
nykterheten få en endräktig opinion i Sverige~ Det lär ju vara
så, att vi svenskar eller vi nordbor ha ett välgrundat rykte för
väldighet i vårt umgänge med alkoholen. Våra utiandspräster
världen runt kan bestyrka, att av tre spritberörda individer utomlands, minst en ’är skandinav. Själv såg jag i Argentina under
7 veckor trenne. Den ene var indian, den andre en svensk sjöman
och den tredje en svensk tvättgumma. Vi få kanske stå för vårt
rykte, till dess vi kan motbevisa det i handling. Man tycker, att
sydlänningens heta blod och närhet till druvor och viner skulle
ställa honom i sämre läge än oss. Nu tycks det i stället som om
det sista tvärtom hjälpte sydlänningen till. sober alkoholkultur.
År det månne någon sanning i, att kylan, mörkret, tyngden och
kärvheten i livet under nordisk himmel utgöra särskilda lockelser
och förförelser att köpa sol och glömska under kapsyl.
Det har sagts, att det finns två drag i den svenska nationalkaraktären eller rättare folktemperamentet, som ger oss handikap
på detta område. Det ena är en bottenton hos svensken av melankoli. Det andra är en benägenhet hos svensken för den falska
hjältegesten. J ag vet icke, hur mycket man kan bygga av verkliga
slutsatser på dessa iakttagelser. Men någon sanning torde de innesluta. År det sant det där med melankolin, blottar det förvisso
en tragisk linje. Ty den fritid, som köpes undan sorgbundenheten,
lär väl få betalas med ökat tryck i ny vardagstristess. Nu tror jag,
att man ständigt och allestädes måste göra en bestämd åtskillnad
mellan måttligt och omåttligt bruk av alkohol. Jag gör denna
skillnad redan av psykologiska skäl. Den omåttlige söker flykt,
den måttlige söker fest. Har jag att göra med en alkoholiserad
människa, måste jag i de flesta fall räkna med att det är något,
som denne söker fly undan. Det kan vara en pinande, vardagstristess. Det kan vara brevlådans anhopning av räkningar.
159
Torsten Ysander
Det kan vara sömnlöshet eller mindervärdeskänsla, malande svarta
tankar eller andlig disharmoni och fridlöshet. Alkoholen är denna
människas desperata försök att fly undan sig själv och verkligheten, i stället för att våga se den i ögonen och tappert göra det
bästa, som sällan är fullt så fåfängt, som den desperate tror. Så
långt har säkert utsagan om melankolin som första spritorsak
sin verkliga grund. Det pekar i så fall omedelbart över på en ofta
förbisedd sak. Det visar på sammanhanget mellan nykterhetsarbete å ena sidan och övriga stora folkrörelser och annat socialt
arbete å den andra. Det är uppenbart, att det bästa nykterhetsarbetet i många fall icke kan begränsas till alkoholisthem och
absolutism. Det måste förenas med ömsint förbättring av den
hjälpbehövandes yttre villkor, läkarhjälp, ekonomisk hjälp, bostadsförbättring och en insiktsfull själavård, som återger frid
och mod.
Det andra draget, som pekades på, rubricerades som den
falska hjältegesten. Blir jag förstådd, när jag använder det
ordeU Det lever ett stycke viking för att icke säga en slumrande
bärsärk längst, längst in hos svensken. Detta har icke bara dålig
betydelse. Svensken har något av väldighet också i generositet,
gästfrihet, hjälpsamhet och dylikt. Han lever gärna »over evne»,
både i gott och ont. Det påstås, att läkarvetenskapen rör sig med
möjligheten att vissa gifter kunna få ökad verkan i minimaldoserna mot i de större. Det räknesättet förstår icke svensken i sin
diet. Är det fest att smutta på ett pärlande miniatyrglas, så måste
festen bli 50-faldig, då man i ett enda drag får tömma en tumlare
i botten. Det skall vara mått och väldighet för att vara svenskt!
Samma falska hjältegest kommer alldeles tydligt fram i vissa
sidor av svenskt ungdomsliv. Det är icke nog med att vara värst
i slalombacken och på tävlingsvallen. Samma härliga svenska
ungdom skall också vara värst i skränighet och en och annan busfason och manligen värst i att svära och säga otäckheter. Det är
bara en liten fortsättning på samma linje, när svensk ungdom
också skall visa sina karlatag på gillen och restauranger.
Frågan är, om icke denna falska hjältegest både hos gammal
och ung är ett medsläpat drag av primitivism. Den gamle söker
ersätta de ideal, han en gång drömde att förverkliga. Den unge
vill bestyrka för sig själv och andra, vilka kraftresurser han besitter. Och så gör vi dessa primitiva försök att lura oss själva.
Vi svenskar måste alltså ödmjuka oss till att erkänna, att när det
gäller vår falska hjältegest i alkoholumgänget, är detta för oss
160
Svensken och alkoholen
svenskar en kulturell pubertet, där andra folk redan nått en mognare kultur.
Vad är det alltså vi vill med vårt svenska nykterhetsarbete~
Frågeformuleringen är naiv, eftersom svaret är självklart. Vi vill
ett till nykterhet kultiverat folk. Men detta självklara svar har
en pinsam hake. Det är nämligen så, att alla instämmer i svaret,
men sedan är de flesta oense om vägarna och medlen. Jag vill
genast förutskicka, att jag ingalunda är beredd vare sig att komma
med någon patentlösning eller tvärsäkert rekommendera någon av
de gamla. Man kan kritisera nykterhetsrörelser och nykterhetsorganisationer hur mycket som helst – själv är jag ehuru absolutist icke ansluten till någon.- Men funnes icke denna folkrörelse,
skulle vi vara tvingade att starta den i morgon. Så oumbärligt
är detta arbete. Men det står för mig lika klart att nykterhetsrörelsen måste ut ur sin hittillsvarande isolering i förhållande till
den allmänna kulturen och till andra folkrörelser. Sannolikt måste
det erkännas, att nykterhetsrörelserna själva delvis varit orsak
till isoleringen. Det har varit något negati1-’t över nykterhetsprogrammet. Det har fått bära misstron och antipatin som riktas
mot allt nej-sägande och alla förbud. Framför allt har detta kommit nykterhetsarbetet till del genom nykterhetsentusiasmens frånsida, som har varit dömandel eller kritiserandet av den, som icke
helt hade samma syn. Det får stämplas som fusk och förräderi,
men personligen tror jag på en ökad möjlighet att som ett första
steg få fram ett ökat nykterhetsansvar i svenska folket, om man
går fram i djup medkänsla med alkoholens offer och med en sympatisk förståelse för de måttliga brukare, som icke söka flykt utan
fest. Varför skulle jag misstänkas i min absolutism, därför att
jag förstår festligheten. J ag förstår att det är lättare att smälta
en fet och läcker måltid för dem, som få vin till maten, än för
mig, som dricker sockerdricka till den feta gåsen. Varför skulle
jag icke också ärligt säga, att ett bord, dukat med kristall i olika
färger och höjd är vackert för mitt öga. J ag har heller ingen invändning mot påståendet att ett glas av tre sorters vin är precis
samma konsumtion som tre glas av en sort. Det är helt andra
motiv jag personligen har, som för mig väger över allt detta. Och
först och sist har jag ansvaret kvar, som begär ett mycket ringa
offer för att vara andra till stöd och hjälp.
Hur skulle det vara, om vi kunde på amerikanskt maner begagna
oss av nyckelmänniskor för att kultivera det svenska alkohol- 161
Torsten Ysander
umgänget! Det finns ganska många etiskt kännande svenskar,
som helt enkelt icke törs för sitt anseendes skull knappa in på
bar-bordets batteri efter middagen, men som personligen ingenting
skulle ha emot väsentliga inskränkningar. Aktuellt viktigare än
absolutism är varje åtgärd, som kan stödja dessa människors mod
till inknappning och som så småningom kan leda till, att den som
visar för stor kärlek till bar-bordet av sina medmänniskor ses med
medlidandets fråga: Vad är det du vill fly~
En person, som söves med eterrus, pratar ibland dumheter, som
är löjliga att få relaterade. En person som söves med gin eller två-
stjärnig pratar också stundom dumheter ur sitt väsens freudianska
djup, som det kanske vore en genant men nyttig nykterhetspredikan att följande dag få relaterade.
Mitt nästa steg i nykterhetssträvan är heller icke att avskaffa
spriten i Sverige, men att om möjligt avskaffa brackigheten i
Sverige. Vi måste höja anspråken på en svensk middagsbjudning.
Nu är man nöjd, om gästerna gå hem, lagom dästa, lagom glada
och med lagom huvudvärk. Vi borde våga bjuda på mer än mat
och dryck och bridge. Men där tar svenskens umgängeskonst slut.
Sen har jag en programpunkt till. J ag är faktiskt litet räddhågad för att säga den. Jag skulle önska bland det första en stramare alkoholkultur bland svenska kvinnor, detta icke som en
anmärkning på den svenska kvinnan, men som fruktan för tecknen
i dag på en utveckling åt farligt håll.
Självfallet menar jag icke, att nykterhetsorganisationerna ska
pruta på sina program och sina stränga ideal. Men jag ville, att
nykterhetsrörelsen ginge utanför organisationerna och bleve en
folkrörelse, där det kändes som en skam att smita ifrån sitt medborgerliga ansvar. Det ansvaret må var och en bedöma för sig
själv. Men var och en skall allvarligt ställa sig inför det. Den som
verkligen gör detta fördomsfritt, kommer i de flesta fall att revidera sin syn på alkholbruket. För egen del tvekar jag icke om,
hurudan kyrkans ställning vid slik allvarsprövning måste bli till
nykterhetsarbetet som en folkrörelse.
* *
*
När jag förra sommaren gav mig ut på långfärd över Atlanten,
kom min pojke till mig och gav sin far en förmaning: »Glöm nu
icke att begagna den långa semestern på båten att bygga upp sin
kropp med gymnastik och träning.» Det slog mig, att det var det
162
Svensken och alkoholen
nya Sverige, som talade till det äldre. Vi hade knappast uttryckt
oss så i min barndom. Nåväl, vi vill gemensamt bygga upp vår
kropp, vårt liv, vårt land, vårt folk. Vi ha icke rätt att i denna
strävan gå förbi de ideal, som falskeligen kallas asketism, men
som rätteligen är en livets positiva tillgång. Det är så jag vill se
det, när denna fråga propageras i skola och hem och föreningskateder, i kyrka och på folkfestens vall. Det är ett led i det positiva. Det är ett källflöde till andlig och kroppslig hälsa. Jag vill
äga den rikedomen själv. J ag vill taga vara på min broder.
Hi3