Litteratur

LITTERATUR
SKÖRDETID I NORSK LITTERATUR
Av reklamchefen ÖRNULF TÖNSBERG, Stockholm
Det sjuder av vitalitet och kampanda i dagens norska litteratur.
stora och livsviktiga problem står på dagordningen, och enligt god
norsk tradition rasar striden hetast kring individen, rätten och friheten. Det frodiga humöret, synpunkternas divergens och självständighet och den friska fläkten i dispyterna saknas inte heller. Men här
har smugit sig in en ny kvalitet som nog får skrivas på allvarsårens
vinstkonto: en fördjupad, rikare modulerad och tolerantare uppfattning av det mänskliga och en mera målmedveten inriktning på vä-
sentligheter. Mycket tyder på att norsk litteratur går mot en ny och
rik skördetid.
Det är uppmuntrande att se de äldre generationerna gå till strid
lika oförväget som de yngre. Peter Egge t. ex. är bland dem som varit
i elden drygt ett halvt sekel utan att mista stridslusten och utan att
ta större pauser än nöden krävt. Nu har han trätt fram igen; hans
senaste roman heter »M e n n e s k e t A d a G r a n e r» (Gyldendal).
Märkvärdig är den inte. Dess personer, t. o. m. »mennesket» självt,
verkar vara tillfälliga gäster från en abstrakt värld dit de åter flyr
när man vänt sista bladet. Handlingen höjer sig endast med få undantag över det skrivbordsmässigt tillrättalagda och ideunderlaget är
för svagt att ensamt bära boken. Icke desto mindre förtjänar Ada
Graner en kort presentation. Hennes liv är, om man så vill, ett stycke
europeisk kulturtragedi, ett av de otaliga fragmenten från uppgörelsen mellan förnuftets och känslans skilda världar. Hon är kommunist, född kommunist, som hon säger, vilket innebär att hon redan som
barn fyllts av harm inför tillvarons orättvisor; vidare är det givet
att det renodlade förnuftet satts i högsätet och under inga förhållanden får besväras eller bevekas, än mindre ersättas, av känslolivets
gesanter, de må heta föräldrakärlek, moral, samvete eller vad som
helst. När Ada Graner ställs inför valet att antingen fullfölja sina
planer på en kommunistisk uppfostringsanstalt eller använda sin förmögenhet som räddningsplanka åt fadern-kapitalisten, som hotas av
skandal -borde valet inte vara svårt. Enligt formeln: största goda
för största antalet, bör ju uppfostringsanstalten ha prioritet, i all synnerhet som pengarna i annat fall kommer fiendesidan till godo. Ändå
är valet svårt. Förnuftet kämpar tappert för sin integritet, och när det
segrar, offrande fadern för »saken», sker det med våld mot allt inom
henne som andas av människa. Segern blir då också en pyrrhusseger.
Ur samvetsdjupet tränger allt det upp som förnuftet trampat ned. Den
nya striden blir kort. Ada Graner kan inte kompromissa. Människan i
henne kan inte leva vid sidan om kommunisten. Där det sterila för- 196
Litteratur
nuftet farit fram går även känslorna mot förintelsen. När hon slutligen tar sitt liv, symboliseras däri förnuftsavguderiets självförintande verkan sådan den yttrat sig både individuellt och kollektivt.
Sigurd Christiansen hör också till de gamla i gården som man gläds
åt att åter höra från. Hans senaste bok heter »M e n n e s k e n e s
l o d d» (Gyldendal) och är den tredje i serien om Jörgen Wendt. Här
har all yttre verklighet och allt yttre skeende reducerats till minimum; i stället blir det de psykiska förloppen som tränger igenom –
man skulle nästan vilja säga materialiseras. Det är Jörgens inre liv
– hans observationer och reaktioner, hans författarsinnes ständiga
aktivitet, som utgör bokens egentliga handling. Allt annat, t. o. m. det
skrämmande mullrande som första världskriget sprider över kontinenten, förblir endast den resonansbotten som ger strängarna i Jörgens personlighet deras säregna och djupa klangfärg.
Bokens största värde är väl dess intima skildring av hur en diktare
blir till. Den unge Jörgen Wendt förebrår sig att han mitt under
brinnande krig går så helt upp i sig själv och i det att söka rätt på
sin egen mening och uppgift. Hans medvetande söker sig in till varje
livsyttrings motiv och ursprung; han har författarens oeftergivliga
behov att uppleva och ge liv åt det upplevda: »Han måtte helt til
hunns i menneskenc. Han måtte ned til dybder som han knapt hadde
ant. Han måtte opleve alt det som lå bak handlingene. Det som de
sprang ut av. Den kimen som var begynnelsen.» Det är här, på djupet av Jörgens personlighet och i det faktum att han sätter sin andliga utveckling före alla yttre katastrofer, som man finner det egentliga ideinnehållet i »Menneskenes lodd»: tron på människans egenvärde och på det inre livets omistliga rikedom, vissheten om individens
betydelse och rätt. Ansikte mot ansikte med tidens desperata oro och
vanyettiga människooffrande, med dess brutala förakt för människoandens ädlaste triumfer är det ensamheten, tystnaden och fördjupandet som Jörgen söker. Han söker sig själv därför att endast ur hans
eget jag kan den styrka springa fram som fordras till kampen för det
egentliga livet. »Ikke massens, men enkeltmenneskenes. Til å forkynne
dets hellighet. Ukrenkeligheten overfor selv den ringeste og syakeste.
Fordi også h a n s liv Yar et under. Bare en eneste gang kunde leYes.»
Att Jörgen Wendt i många avseenden är identisk med sin skapare kan
man ta för givet; åtskilligt i det intensiva och i vissa avsnitt rent
suggererande psykologiska reportaget från Jörgens tanke- och kärrslovärld tyder på det. När det mål Jörgen satt sig är »å reise en ny ärbödighet for menneskets eneste liv», så uttrycker han också i korthet
vad Sigurd Christiansen ägnat sitt författarskap åt: att återupprätta
vördnaden för människolivet, det enda, oåterkalleliga människolivet.
Tarjei Vesaas är en av de självständigaste och i bästa mening originellaste författarpersonligheterna i modern norsk litteratur. Hans
roman »H u s e t i m ö r k r e t» (Gyldendal) är också en ockupationsroman av det ovanligare slaget och en vars realistiska återgivning
av ockupationsatmosfärens ångest och kuslighet knappast torde
197
Litteratur
lämna ens den bäst neutralitetsförsäkrade soffliggare oberörd. Genon1
en snillrikt utnyttjad allegori har han stort sett lyckats uppnå universell effekt: de människor han skildrar är inte bara norska patrioter, stripetc och quislingar, utan patrioter, tvivlare och förrädare i
allmänhet, prototyperna i de skilda lager kulturkrisen pressat fram.
Men »Huset i mörkret» är förstås i första hand Norge. Under ett
enda, böljande jättetak ligger det, skilt från världen av mörkret som
smög sig på medan huset sov. Och ur mörkret steg de fram som hade
makten; det var då den ljudlösa stormen tog till att slita i huset. Nu
knakar det och brister fast ingen kan se eller höra det, endast förnimma: det lever någon under detta huset: i källarna, under de breda,
strålande, pilprydda korridorerna som leder mot mitten – hjärnan
där de pilprydda segrarna och deras drabanter njuter frihet bakom
metertjocka murar – under de tusentals rummen och kyffena där
ångesten bor bakom blinda fönster och stela drag: djupt där nere
lever något som obönhörligt borrar sig in under mitten, äter sig in i
själva hjärnan för att ta dess liv. Å ven de i mitten vet om det. Och
deras vagnar smyger ljudlöst genom korridorerna för att sluka motstånd och rensa med död. Å ven de som går segrarnas ärenden fruktar
den borrande kusligheten under jorden. Många av dem skulle nog
föredra att vara med där nere, följa Stig och hans gäng i deras tysta,
vågsamma kamp mot mörkret. Om de bara vetat vem som var starkast. Pilputsaren t. ex.: han vill intet ont; men han har bra betalt för
att putsa guldpilarna som myllrande pekar mot mitten; och han har
barnen att tänka på, kan inte riskera vad som helst – måste först
tänka på sin och deras säkerhet. Så blir det vid modiga drömmar.
Och frimärkssorteraren: han vet han behövs till spring med tidningar
och meddelanden; men måste han inte först och främst tänka på sitt
yrke~ – sin vitala position i samhälicH Han har ingen tid till annat;
så många taggar att räkna, så många vattenmärken att kontrollera;
nej -han kan inte svika sina frimärken.
Vesaas framkallar den psykiska strukturen hos var och en så klart
som vore den benstommen på en röntgenplåt. Men det är därför inte
fråga om psykologiska schabloner eller handlingsschemata. Livet och
människorna är fullt levande där de träder fram för en i närgångna
bilder mättade av exakta intryck och fördold rörelse, bilder målade i
en tung, nästan bedövande färglöshet och med en långsamt borrande
rytm som riktigt skruvar ohyggesstämningen in i en. Det är en mardrömsteknik som på ett ovanligt sätt förenar thrillerns sugande grepp
med den litterära romanens vitalitet, tyngd och stilrenhet.
Svagare är verklighetskontakten i den numera bortgångna Nini
Roll Ankers roman »Kvinnen og den svarte fuglen» (Aschehoug). Den är ett energiskt försök att belysa kvinnans roll som
potentiell historisk maktfaktor och ett djärvt debattinlägg i en rad
aktuella frågor: kvinnan som socialt problem, hennes inställning till
pedagogiska, moraliska och religiösa spörsmål och hennes förhållande
till mannen både ur moderns och hustruns synpunkt.
En kvinna sitter fängslad för delaktighet i sin sons fanflykt. Aren
198
Litteratur
passerar revy för hennes inre blick: de goda åren då det var fred i
världen; då barnen växte upp och naiva mödrar beredde sig att leva
sitt liv lyckligt vidare i dem; de tveksamma åren då världen började
falla sönder, då familjelivet löstes upp och fruktan småningom blev
den enda vissheten; krigets år då illusionerna för alltid raserades
medan modershjärtat tappert kämpade mot ångesten och kvinnan på
allvar började fatta sitt ansvar. Vad hade de gjort, vår tids kvinnor,
för att rädda mänskligheten undan katastrofenT Hade de handlat som
fria, självständiga ansvarskännande människor med en vilja lika stark
som mannens, en individens rätt och auktoritet lika stor som hans,
ett människovärde lika självklart och medvetet som hansf Nej – de
nöjde sig med att vara »den store, grå massen, som bölger viljelös for
vinden mellem rekkene av menn som handler – speilbilledet av menuenes attrå og dagdrömmer». Så långt möjligt hade de följt i mannens fotspår, så långt det gick utan att förlora i värde som sexualobjekt och utan att bli hans medansvariga – alltid förblivande slavar
under hans lust och hans vilja. Vad hade kvinnorna haft att ställa
upp mot männens vapenvälde annat än kärlekens allt desperatare försvarsåtgärder och verklighetsflyktens allt mer begärliga narkotikaf
Slutligen, när alla kunnat se hur mänsklighetens rorgängare vanmäktiga låtit skutan sugas in i förintelsens bränningar, hade kvinnorna, skrämda av fasornas svarta fågel, vanmäktiga även de, låtit sig
hypnotisera till medverkan i mänsklighetens blodbad: att som hustrur
och mödrar offra åt döden sitt livs och sin kärleks mål och mening:
männen och sönerna.
»Kvinnen og den svarte fuglen» hör väl inte till den sortens böcker
man aldrig glömmer. Därtill är både dess människor, dess miljö och
handling i abstraktaste laget. Men här finns en rikedom på synpunkter, en friskhet i åskådningarna och en innerlighet i appellen som gör
den till ett av dessa sanningsvittnen från en otrolig tid, som det är
nyttigt att läsa och önskvärt att komma ihåg.
Bland de yngre förmågorna frapperas man av Torborg Nedreaas’
intressanta debutarbete »B a k s k a p e t s t å r ö k s e n» (Aschehoug),
en novellsamling med motiv ur ockupationslivet. Hennes mod att slå
sig ned i fiendelägret och från dess synvinkel – objektivt och valbalanserat- skildra tysketöser och quislingar, liksom hennes förbluffande inlevelseförmåga och intima kunskap om dessa människors
känsloliv och föreställningsvärld röjer en personlighet med mått utöver det vanliga.
Hon är framför allt en den vardagliga tristessens tolkare: den monotont tjatande tristessen bakom gatslinkans flottiga pannlockar, den
smygande sophinkstristessen i fattiga bakgårdshem, skräphögsglädjen
hos gatans fattigungar, den hopplösa tomheten i söndergnatade äktenskap – vardagens mulna enahanda överhuvud. Men hennes porträtt
har intet gemensamt med de schablonstrukna dukarna i den gemena
krigslitteraturen, och det finns hos henne intet av den »glädje att
lukta illa» som varit så många rännstensskildrares kännetecken och
hemliga stolthet.
199
Litteratur
I en senare novellsamling, »För det ringer tredje gang»
(Halvorsen & Larsen), har hon också skildrat ensamma, förvridna
människoöden och barn som är »annorlunda». Dessa berättelser har
ingen politisk anknytning och verkar i utformningen vara av tidigare datum än ockupationsnovellerna. Helhetsintrycket av Torborg
Nedreaas är en intelligent berättare som även vet att lyssna till sitt
hjärta. Saknar man något hos henne är det den inneboende och bä-
rande ideen som skall förena fragmenten till en helhet. Men hennes
första roman är kanske redan på väg~
Till sist endast några ord om Joachim Grögaards bokfilm från Grini,
»T r e å r u n d e r K u n t z e» (Aschehoug). I dessa hundratals koloch pennteckningar, löst hopbundna av muntliga observationer och
minnen, har en begåvad artist och människokännare lämnat en livfull
och intim skildring av typer och vardagsliv bakom stängslen. En
ovanligt vacker bok både vad original och reproduktion beträffar och
ett märkligt dokument från ett av mänsklighetens prövoställen.
PAUL VALERY OCH HANS SVENSKE MINNESTECKNARE
Av socialrådet GUNNAR LÖWEGREN, .Ålsten
I höstas hölllektor Ernst Bendz på inbjudan av Franska Institutet
i Stockholm, Stockholms Högskola och Amitie franco-suedoise ett
starkt uppmärksammat föredrag om den under året avlidne Paul
Valery, entusiastiskt emottaget av den talrika publik som fyllde Högskolans största hörsal. I förnämlig utstyrsel har sedermera detta
föredrag utkommit på Gumperts förlag i Göteborg, som även står
som förläggare till de tolv arbeten, som Bendz tidigare utgivit, på
franska, engelska eller svenska språken, om några av de senaste
femtio årens mest bemärkta litterära personligheter sådana som
Oscar Wilde, Conrad, Valery, Gide, Maurriac.
Det var första gången som Bendz såsom föreläsare trädde i direkt
kontakt med publiken och fångade den uppmärksamhet, vilken denne
lärde man, självständige tänkare och förnämlige stilist så länge väl
förtjänat.
Bendz är nämligen en särling med kräsen smak och egna arbetsmetoder. Han väjer sig mot varje handling vilken till äventyrs skulle
kunna utläggas som ett frieri till publiken och sina filologiska arbeten
ikläder han en uteslutande litterär dräkt, fri från all den akademiska
tyngd av noter och litteraturhänvisningar, vilken skulle klassera
dem som vetenskapliga kompetensprov. Han har därigenom blivit
allt för lite uppskattad av den vetenskapligt och litterärt intresserade
svenska publiken – med undantag för den i Göteborg, inom vilken
han efter en fyrtioårig lärargärning äger ett grundfast anseende.
200
Litteratur
Hans föredrag-bok om Paul Valery bär underrubriken »några minnesord» och dess text står i överensstämmelse därmed. Ej blott genom
ett visst vemod vid minnet av en personlighet, som Bendz uppfattat
som en närstående vän, vilken under tjugo år utövat ett bestämmande
inflytande på honom, utan även genom bortretuscheringen av vissa
kritiska anmärkningar i den tidigare boken »Paul Valery et l’art de
la prose». Den har blivit något av ett »äreminne». Bendz går ända
därhän att halvt indignerat framkasta frågan: »Hur har då legenden
om hans dunkel uppkommit; och allt pratet, att han skulle vara
särskilt svårtydd~» – En från Bendz’ sida så naturlig, nästan på-
kallad reaktion mot Valerys inslag av fåfänga, societetsjakt, tankejongleri förmärks ej. Frankt förklaras: »Han är varken dunkel eller
gåtfull, varken mystiker eller mystifikatör.»
Valery har själv aktat sig för dylika påståenden, tvärtom bemödat
sig att förklara, varför hans tankevärld, koncentrerad till skärningspunkten mellan vår tids naturvetenskapliga och psykologiska teorier,
hans språk, inmängt med glosor från kemien och biologien, nödvändigtvis måste innefatta för en större allmänhet svårfattbara partier.
Han har desslikes utförligt motiverat såväl nyttan som skadan av ett
mondänt umgängesliv. Hans beundran för, hans lust till mekaniska
tricks såväl vad versbehandlingen beträffar som t. ex. vid uppdrivandet av minnesförmågan kan man däremot direkt utläsa ur ett flertal
av hans böcker och artiklar.
Bendz’ skildring ger det bästa av Valery, men icke det av motsatser
sammansatta i hans väsen. Den behöver på sitt sätt kompletteras av
de må vara överdrivet elaka kapitel om »Strigelius» som Jutes
Romains, vilken under en lång följd av år iakttagit honom, nedskrivit
i tolfte och tjugofjärde delarna av »Les hornmes de bonne volonte».
Bendz’ bok giver sålunda icke en uttömmande framställning, en
psykologiskt allsidig analys av Valery. Dess betydande förtjänster
äro i stället den klara, besjälade, varmt sympatiserande redogörelsen
för ett flertal av Valerys verk på prosa eller vers. – Kanske är det
den vid ett dylikt tillfälle lämpliga metoden7 Verket överlever mannen, har sitt egenvärde av hö,gre betydelse i kulturens annaler än det
svaga käril som i benådade stunder skapar det. I varje fall är väl
så förhållandet med mästare sådana som Michelangelo, Leonardo eller
Valery~
Som redan är antytt, torde det betecknande för Valerys säregna
ställning inom det moderna kulturlivet vara, att han tack vare en
påfallande mångsidighet uti sin begåvning och allsidighet i sina studier samtidigt ägde naturvetenskapliga och psykologiska insikter.
Han liknade i det hänseendet Bergson, Meyerson, Brunschwieg, för
att endast nämna några bland hans franska samtida eller föregångare. Oändligt brådmogen, fylld av det mångsidiga tankestoffet
från sin läsning hade han redan vid unga år den personligt egna
kraften att kunna originellt sammanställa erfarenheter från dessa
olika kunskapsområden, återföra dem till vissa grunddrag i den
mänskliga logiska tanken, till tankelivets kontrapunktion, om man
så kan säga, samt att framställa dessa sammanfattningar i ett klart,
15- 462ii5 Svensk Tidskrift 1946 201
Litteratur
fast, välbalanserat och rytmiskt välljudande språk av ovansklig skönhet. Det var en tjugofyraåring som skrev »Introduction a la methode
de Leonard de Vinci»!
Det krävde år av nya studier och litterär återhållsamhet för den
brådmogne, som ställde oavprutliga krav på sig själv, innan han
kunde överträffa ett sådant ungdomsverk eller en sådan dråplig självkommentar, nedskriven vid tjugofem års ålder, som »Une soiree avec
M. Teste». Men när tiden var inne, visade han sig förmögen att stiga
ännu högre. I »La jeune parque», i »Charmes» övervinner han alla
versens hämningar, i »L’äme et la danse», i »Eupaulinos» prosaspråkets. I dem lyckas han invälla den nutida filosofiskt-naturvetenskapliga tankens mest subtila kombinationer. känslornas och tillvarons flyktiga lek, den ständigt återkommande växling mellan rö-
relse och vila, vara-icke vara och återgång till varat, uti den klassiska verskonstens strängt lagbundna former, varierande men primära
som tankelivet självt. – Han torde vara ensam i vår tid om att ha
utfört sådana mästarprov. Högre och djupare kunde ingen författare nå.
Det litterära, särskilt det rent språkliga har Bendz förträffligt
redogjort för. Däri ligger denna som hans tidigare böckers stora
styrka. Personligt och levande har han från det språkliga lett oss
fram till själsstämningarna uti Valerys konstverk samt till sådana
hans känslor, som kunna något godtyckligt sammanfattas under
rubriken sympatier-antipatier.- Själva tankevärlden, detta Valerys
cyklopiska stenbrott, har han däremot icke låtit läsaren besöka.
Men Valerys vers lever uti Bendz’ framställning och osökt påminner den oss om, att Valery är en son av södern och Medelhavet, suggerar, åtminstone hos undertecknad, fram den strålande bilden av en
violblå havsvidd inramad av smäckra kolonner, vilkas fasta marmortrummor, trotsande tidens tand, återstråla söderns bländande sol.
202