Sveriges utrikespolitiska läge efter krisen
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVERIGES UTRIKESPOLITISKA
LÄGE EFTER KRIGET
VART yttre läge har, som vi alla veta, avsevärt förbättrats i
jämförelse med situationen under 1930-talets sista år och det
andra världskrigets tidigare skeden. Den dödliga fara, som det
nazistiska Tyskland utgjorde med en mycket stark militärapparat
under kontroll av en alldeles hänsynslös och på ohämmad maktexpansion inriktad regim, har avlägsnats. Den naturliga tillfredsställelsen häröver bör dock inte få undanskymma, att vårt läge
väsentligt försämrats jämfört med tiden före 1914 eller med de
egentliga mellankrigsåren. Även en pessimist kunde 1920 ha rätt
att räkna med minst något årtiondes fred i norra och västra
Europa; 1945 råder i det avseendet fullständig ovisshet. Den barriär av vänskapligt sinnade mindre stater, som 1920-1939 avskärmade Sverige i öster och därmed gjorde vårt läge tryggare, än det
varit sedan freden i Nystad, har nu försvunnit, samtidigt som
Rysslands militära och politiska makt mycket starkt vuxit. Somliga av randstaterna ha direkt annekterats av Sovjetunionen,
andra – Finland och Polen – ha i varje fall nödgats se sin
självbestämningsrätt så starkt be&kuren, att de inte längre skulle
kunna betraktas som något slags skydd mot eventuella fortsatta
utvidgningssträvanden östanifrån. Fullständigt upphävd är den
makternas ungefärliga jämvikt på andra sidan Östersjön, vilken
1870-1914 utgjorde en grundförutsättning för vår jämförelsevis
lugna och trygga tillvaro. Södra östersjökusten från Memel till
Wismar – 1920/1933 i händerna på det militärt svaga WeimarTyskland – utgör numera för obestämd tid framåt ett ryskt maktområde. Detta drag i situationen skulle ytterligare understrykas,
om ockupationen av Bornholm visar sig bestående, något som man
dock har rätt att hoppas ej skola bli fallet.
Under alla omständigheter kommer Ryssland under överskådlig
tid att dominera östersjöområdet. Konsekvenserna därav äro så
mycket mera genomgripande, som den tekniska utvecklingen på
det militära området under de sista årtiondena i mycket väsent- 507
—-~-~~——————
Sveriges utrikespolitiska, läge efter kriget
lig grad har minskat värdet av det skydd, som Östersjön själv
tidigare alltid har utgjort för Sverige i öster och i söder.
Rörande den framtida ryska utrikespolitiken kan f. n. knappast
någon bedömning göra anspråk på annat värde än de rena förmodandenas. A ena sidan borde de omfattande finansiella och
materiella krav, som ställas av återuppbyggandet i de krigshärjade provinserna, liksom över huvud taget de svåra offren under
kriget tala för en fredlig politik i samförstånd med de anglosaxiska makterna. I samma riktning skulle det visa, om den hittillsvarande ryska annexionspolitiken, såsom många förfäkta, uteslutande har varit förestavad av försvarsskäl inför väntade tyska
angrepp. A andra sidan kan man svårligen sluta ögonen för att
denna expansion numera gått långt utöver, vad försvarssynpunkterna skulle kräva, allra helst sedan Tyskland fullständigt satts
ur spelet som politisk maktfaktor. Det kan ej heller döljas, att
den ryska politiken under senaste tid på flera håll – i Polen, vid
Dardanellerna, på Balkan, i Nordafrika, i Persien, delvis även i
Tyskland och Österrike – knappast präglats av någon påfallande
önskan om gott samförstånd med de allierade, av någon tendens
att inskränka sig inom ens en mycket vidsträckt östeuropeisk
maktsfär eller av någon hänsyn till mindre folks mera elementära rättigheter. Den misslyckade Londonkonferensen har varit
ett uppmärksammat tecken härpå. Endast framtiden kan ge klarare besked om Moskvas vidare planer. Uppenbart är, att man på
svenskt håll bör undvika att opåkallat ge näring åt den misstänksamhet, som enligt de flesta kännares mening sedan länge är
ett dominerande drag i rysk utrikespolitik, men ej heller bör låta
den breda svenska opinionen invagga sig i några föreställningar
om att ingen fara kan tänkas hota vårt oberoende östanifrån.
Det härskande draget i den närmaste framtidens storpolitik är
sannolikt tyvärr motsättningen mellan de anglosaxiska makterna
och Ryssland. Det ligger i allas, ej minst i Sveriges intresse, att
denna spänning inte tager formen av en öppen kris. En sådan
skärpning i situationen förefaller f. n. ej heller oundviklig ur
saklig synpunkt. Svåra spänningar äro en nödvändig följd av
stora rubbningar i statssystemets jämvikt, och man har rätt att
hoppas, att de skola avtaga, sedan byggnaden hunnit sätta sig.
Men möjligheten av en öppen konflikt får ej lämnas ur sikte. I
en dylik eventualitet skulle Skandinaviens läge bli kritiskt, nu
liksom vid de periodiskt återkommande rysk-engelska kriserna
under 1800-talet men i vida högre grad än då.
508
Sveriges utrikespolitiska läge efter kriget
En klar orientering västerut kunde av flera skäl förefalla naturlig. Sannolikt är dock det engelska folket ytterst obenäget för
allt, som kan leda till nya krigiska förvecklingar. En analogi med
mellankrigsårens stämningsläge i detta hänseende förefaller på
sin plats. Man torde ha en viss rätt att räkna med att Labour
Party såsom maktinnehavare kommer att i det längsta visa
samma obenägenhet till en brytning med det marxistiska Ryssland som Chamberlains konservativa falang på sin tid vis-a-vis
diktaturstaterna. Därtill bör läggas, att händelseutvecklingen
1938-1941 liksom de senaste tilldragelserna i Polen och på Balkan till överflöd har visat, hur stora praktiska svårigheter som
möta England, när det gäller att bispringa de mindre europeiska
nationerna mot en stark kontinental militärmakt. Sintsatsen
måste bli, att en prononcerad svensk orientering åt väster kan
tänkas utsätta oss för ett angrepp, mot vilket vi skulle komma att
sakna bistånd eller i varje fall effektivt sådant. En konsekvent
genomförd neutralitet gentemot båda de rivaliserande maktgrupperna synes därför vara den enda lämpliga politiken, om motsättningarna visa sig bestående. Med hänsyn till den europeiska
situationens påtagliga labilitet, riskerna för nya väpnade förvecklingar och vårt försämrade försvarspolitiska läge måste en sådan
neutralitet stödjas på betydande och snabbt mobiliserbara militära resurser. Dessas primära ändamål måste vara att hålla oss
utanför ett eventuellt krig. Såsom hr Domö framhöll i utrikesdebatten, har denna neutralitetslinje också varit den svenska linjen alltsedan Krimkrigets dagar, ja, i själva verket ända sedan
1830-talets engelsk-ryska kris.1
Det här förda resonemanget torde i ganska ringa grad påverkas
av den konkreta fråga, som just nu håller på att träda i förgrunden, nämligen vår ställning till de s. k. F ö r e n t a N a t i o n e r n a.
Det bör erkännas, att den i San Francisco fastställda förbundsakten i flera avseenden innebär en avsevärd förbättring gentemot
Dumbarton Oaks-dokumentet. Särskilt är att nämna, att vissa
rättsliga och moraliska principer för det mellanstatliga livet numera inryckts i texten, att några dunkla ställen preciserats och
att en bestämmelse insatts om registrering av fördrag såsom villkor för deras giltighet. Alltjämt kvarstå emellertid väsentliga
brister från Dumbarton Oaks-akten. De mindre staternas infly- 1 Synnerligen tänkvärd är generallöjtnant P ontus Reuterswärds rekommendation av
neutralitetspolitiken i skriften >>Bör Sverige i framtiden frångå neutralitetspolitiken?•>
509
Sveriges utrikespolitiska läge efter kriget
tande inom organisationen är särdeles ringa. Ingen formlig bestämmelse finns om att ett angrepp skall mötas med tvångsåtgärder från FN:s sida. Dylika tvångsåtgärder kunna över huvud
taget inte tänkas i det fall, som inom nu överskådlig tid är det
ojämförligt viktigaste – för Sveriges del väl det enda tänkbara
– nämligen aggression från en av stormakterna inom FN. Organisationens maktmedel kunna å andra sidan tänkas använda även
mot stater, som varken formellt eller reellt äro aggressiva. Ur
svensk synpunkt kan det även i längden komma att visa sig motbjudande, att FN-stadgan öppet grundar sig på maktkonstellationen från det nu avslutade kriget. De besegrade staterna –
alltså väl även Finland – betecknas direkt som fiender och ställas i viss utsträckning rättslösa gentemot sina motståndare från
detta krig (se art. 53 och 107). Att en förpliktelse att upprätthålla
de nu planerade europeiska gränserna längre fram kan komma
att te sig både betungande och i vissa fall motbjudande för Sverige, är likaledes uppenbart.
De här påpekade svagheterna utgöra dock inte tillräcklig anledning att ställa sig avvisande till ett svenskt inträde i FN. De
mindre staterna ha om möjligt ännu mindre att betyda utanför
en dylik mellanfolklig sammanslutning än innanför. Bristerna
i fråga om sanktionsbestämmelsernas utformning innebära i varje
fall ingen försämring gentemot läget i en värld utan varje säkerhetsorganisation. Och i vad angår en framtida revision av uppenbart orimliga fredsvillkor, saknas i alla händelser realpolitisk
möjlighet därtill, om ej den nuvarande segrarkonstellationen
skulle gå sönder. I ett sådant fall skulle FN i dess nu planerade
form omedelbart sättas ur funktion genom omöjlighet för säkerhetsrådet att fatta beslut. – En svensk vägran att inträda i FN
skulle däremot beröva oss även det skydd, låt vara bräckligt, som
organisationen kan ge, och möjligen öka faran för en ovänlig
politik mot oss av makter inom förbundet.
Vad slutligen angår den fara, som här ovan betecknats som den
för Sverige f. n. ojämförligt allvarligaste, nämligen den, som åtföljer en öppen engelsk-rysk konflikt, så skulle FN i händelse av
en sådan upphöra att över huvud taget fungera. Från dess sida
skulle således inga hinder resas mot den neutralitetspolitik, som
bäst synes motsvara lägets krav i en dylik farofylld situation.
Av största betydelse är emellertid, att det vid ett svenskt inträde i FN fastslås, att orden i art. 43 om medlemmarnas skyldighet att till säkerhetsrådets förfogande ställa »assistance and
510
Sveriges utrikespolitiska läge efter kriget
facilities» ej kunna innebära upplåtelse på svensk mark av baser
för främmande stridskrafter i annat fall, än om Sverige .självt
blivit föremål för angrepp och önskar bistånd. Under nuvarande
förhållanden föreligger annars risk, att en sådan bas i realiteten
komme att vara upplåten åt en storpolitisk maktkonibination, ej
åt de Förenta nationerna.
över huvud taget förefaller i nuvarande läge FN att vara en
organisation, vars betydelse för fredens bevarande är begränsad
till aggressiva företag från vissa småstaters sida samt till den
för lång tid framåt knappast tänkbara eventualiteten av revanschförsök från Tysklands och dess forna bundsförvanters sida. Ur
svensk synpunkt torde ett medlemsskap visserligen knappast erbjuda många reella fördelar men ha än färre nackdelar med sig
(om den nyss antydda basfrågan klarlägges). Vårt eventuella avståndstagande från FN skulle däremot kunna innebära en skadlig
isolering.
Oavsett statutens formuleringar blir det ytterst avgörande emellertid den bjudande plikten för alla att ge sitt stöd åt strävandena
för en varaktig fred, allra helst vid denna tidpunkt, då teknikens
utveckling långt fruktansvärdare än någonsin förut ställer mänskligheten inför följderna av ett nytt världskrig. Ett inträde är
alltså klart att föro’rda, även om vi åtminstone till en början ej
ha rätt att här i Sverige hängiva oss åt några illusioner om att
vår reella säkerhet skulle ha väsentligt ökats i och med vårt medlemsskap i organisationen.
Utrikesdebatten i riksdagen gav också det, i jämförelse med
splittringen 1920 i NF-frågan, glädjande resultatet, att alla partier nu acceptera FN.
Den nordiska frågan, som under krigets tidigare skeden var
föremål för livlig debatt, särskilt i Sverige och Danmark, befinner sig f. n. i ett rätt ogynnsamt läge. Finland har för den tid,
som nu kan överblickas, knappast någon möjlighet att föra en
utrikespolitik av nordisk inriktning. Ryska uttalanden ge klart
vid handen, att Moskva bestämt ogillar politisk samverkan i Norden. I fråga om Danmark och Norge är det väl uppenbart, att den
misstämning mot Sverige, som – främst i Norge – fanns under
kriget, redan nu, sedan fakta blivit bättre kända, i betydande
utsträckning skingrats. Man torde där i allmänhet vara redo att
återupptaga eller t. o. m. intensifiera det hävdvunna samarbetet
på de kulturella, ekonomiska och sociala områdena. En sådan
511
Sveriges utr-ikespolitiska läge efter kriget
samarbetsvilja bör mötas av motsvarande redobogenhet på svenskt
häll, det faller av sig självt. Men man bör därvid komma ihåg,
att denna nordiska samverkan, hur högt skattad den än med rätta
är, ur politisk synpunkt alltid kommer att väga ganska lätt, något
som händelserna sedan 1939 till fyllest böra ha klargjort för den,
som vill se.
I fråga om en nordisk samverkan på den gemensamma säkerhetens område, för att ej tala om de på sin tid ivrigt dryftade
planerna på ett statsförbund eller en förbundsstat, är det tydligt,
att man i Danmark och Norge f. n. på tongivande häll är alldeles
ointresserad. Händelserna under kriget och särskilt under dess
senare skeden ha där ej fattats som en maning att med förenade
krafter söka skydda Nordens frihet och fred så längt möjligt
är, utan enbart såsom en erfarenhet av att en stor internationell säkerhetsorganisation är av nöden. Det är troligen klokast
att räkna med att denna uppfattning kommer att hälla sig vid
makt en tid framåt; den saknar ju f. ö. ingalunda både mänga
och inflytelserika förespråkare även i dagens Sverige, sedan krigsärens läxor börjat träda i bakgrunden för nya stämningar. Att
söka vederlägga denna åskådning och övertyga våra grannar om
att en nordisk försvarsgemenskap troligtvis är av mera bestående
värde, vore säkerligen under den närmaste framtiden ur psykologisk synpunkt mindre lyckligt. Vissa saker kunna dock göras.
Man bör söka motarbeta de blott alltför tydliga tendenserna inom
Sverige till defaitism på den nordiska realpolitikens område. Man
bör taga vara på de förut berörda möjligheterna till nordiskt
samarbete av opolitiskt slag och inom FN söka återuppliva den
nordiska samverkan från 20- och 30-talens Geneve-liksom självfallet även vårt högt skattade samarbete med Schweiz, Holland
och Belgien. Man kan slutligen i taktfulla och försiktiga former
åtminstone inom mindre kretsar i Danmark och Norge söka åter
väcka och vidmakthålla insikten om värdet av en gemensam nordisk försvarsberedskap t. ex. inom krigsindustri och folkförsörjning, för det fall, att FN av det ena eller andra skälet inte skulle
fungera vid ett krig i vår del av Europa. Förbundsaktens vaga
bestämmelser om regional samverkan kunna här möjligen bjuda
på uppslag. Alltför mycket torde man likväl under den närmaste
tiden tyvärr knappast böra vänta sig av det nordiska samarbetet
på det realpolitiska området. Frågan är främst av psykologisk
natur, och det behövs tid och erfarenhet för att den skall mogna.
512
LÄGE EFTER KRIGET
VART yttre läge har, som vi alla veta, avsevärt förbättrats i
jämförelse med situationen under 1930-talets sista år och det
andra världskrigets tidigare skeden. Den dödliga fara, som det
nazistiska Tyskland utgjorde med en mycket stark militärapparat
under kontroll av en alldeles hänsynslös och på ohämmad maktexpansion inriktad regim, har avlägsnats. Den naturliga tillfredsställelsen häröver bör dock inte få undanskymma, att vårt läge
väsentligt försämrats jämfört med tiden före 1914 eller med de
egentliga mellankrigsåren. Även en pessimist kunde 1920 ha rätt
att räkna med minst något årtiondes fred i norra och västra
Europa; 1945 råder i det avseendet fullständig ovisshet. Den barriär av vänskapligt sinnade mindre stater, som 1920-1939 avskärmade Sverige i öster och därmed gjorde vårt läge tryggare, än det
varit sedan freden i Nystad, har nu försvunnit, samtidigt som
Rysslands militära och politiska makt mycket starkt vuxit. Somliga av randstaterna ha direkt annekterats av Sovjetunionen,
andra – Finland och Polen – ha i varje fall nödgats se sin
självbestämningsrätt så starkt be&kuren, att de inte längre skulle
kunna betraktas som något slags skydd mot eventuella fortsatta
utvidgningssträvanden östanifrån. Fullständigt upphävd är den
makternas ungefärliga jämvikt på andra sidan Östersjön, vilken
1870-1914 utgjorde en grundförutsättning för vår jämförelsevis
lugna och trygga tillvaro. Södra östersjökusten från Memel till
Wismar – 1920/1933 i händerna på det militärt svaga WeimarTyskland – utgör numera för obestämd tid framåt ett ryskt maktområde. Detta drag i situationen skulle ytterligare understrykas,
om ockupationen av Bornholm visar sig bestående, något som man
dock har rätt att hoppas ej skola bli fallet.
Under alla omständigheter kommer Ryssland under överskådlig
tid att dominera östersjöområdet. Konsekvenserna därav äro så
mycket mera genomgripande, som den tekniska utvecklingen på
det militära området under de sista årtiondena i mycket väsent- 507
—-~-~~——————
Sveriges utrikespolitiska, läge efter kriget
lig grad har minskat värdet av det skydd, som Östersjön själv
tidigare alltid har utgjort för Sverige i öster och i söder.
Rörande den framtida ryska utrikespolitiken kan f. n. knappast
någon bedömning göra anspråk på annat värde än de rena förmodandenas. A ena sidan borde de omfattande finansiella och
materiella krav, som ställas av återuppbyggandet i de krigshärjade provinserna, liksom över huvud taget de svåra offren under
kriget tala för en fredlig politik i samförstånd med de anglosaxiska makterna. I samma riktning skulle det visa, om den hittillsvarande ryska annexionspolitiken, såsom många förfäkta, uteslutande har varit förestavad av försvarsskäl inför väntade tyska
angrepp. A andra sidan kan man svårligen sluta ögonen för att
denna expansion numera gått långt utöver, vad försvarssynpunkterna skulle kräva, allra helst sedan Tyskland fullständigt satts
ur spelet som politisk maktfaktor. Det kan ej heller döljas, att
den ryska politiken under senaste tid på flera håll – i Polen, vid
Dardanellerna, på Balkan, i Nordafrika, i Persien, delvis även i
Tyskland och Österrike – knappast präglats av någon påfallande
önskan om gott samförstånd med de allierade, av någon tendens
att inskränka sig inom ens en mycket vidsträckt östeuropeisk
maktsfär eller av någon hänsyn till mindre folks mera elementära rättigheter. Den misslyckade Londonkonferensen har varit
ett uppmärksammat tecken härpå. Endast framtiden kan ge klarare besked om Moskvas vidare planer. Uppenbart är, att man på
svenskt håll bör undvika att opåkallat ge näring åt den misstänksamhet, som enligt de flesta kännares mening sedan länge är
ett dominerande drag i rysk utrikespolitik, men ej heller bör låta
den breda svenska opinionen invagga sig i några föreställningar
om att ingen fara kan tänkas hota vårt oberoende östanifrån.
Det härskande draget i den närmaste framtidens storpolitik är
sannolikt tyvärr motsättningen mellan de anglosaxiska makterna
och Ryssland. Det ligger i allas, ej minst i Sveriges intresse, att
denna spänning inte tager formen av en öppen kris. En sådan
skärpning i situationen förefaller f. n. ej heller oundviklig ur
saklig synpunkt. Svåra spänningar äro en nödvändig följd av
stora rubbningar i statssystemets jämvikt, och man har rätt att
hoppas, att de skola avtaga, sedan byggnaden hunnit sätta sig.
Men möjligheten av en öppen konflikt får ej lämnas ur sikte. I
en dylik eventualitet skulle Skandinaviens läge bli kritiskt, nu
liksom vid de periodiskt återkommande rysk-engelska kriserna
under 1800-talet men i vida högre grad än då.
508
Sveriges utrikespolitiska läge efter kriget
En klar orientering västerut kunde av flera skäl förefalla naturlig. Sannolikt är dock det engelska folket ytterst obenäget för
allt, som kan leda till nya krigiska förvecklingar. En analogi med
mellankrigsårens stämningsläge i detta hänseende förefaller på
sin plats. Man torde ha en viss rätt att räkna med att Labour
Party såsom maktinnehavare kommer att i det längsta visa
samma obenägenhet till en brytning med det marxistiska Ryssland som Chamberlains konservativa falang på sin tid vis-a-vis
diktaturstaterna. Därtill bör läggas, att händelseutvecklingen
1938-1941 liksom de senaste tilldragelserna i Polen och på Balkan till överflöd har visat, hur stora praktiska svårigheter som
möta England, när det gäller att bispringa de mindre europeiska
nationerna mot en stark kontinental militärmakt. Sintsatsen
måste bli, att en prononcerad svensk orientering åt väster kan
tänkas utsätta oss för ett angrepp, mot vilket vi skulle komma att
sakna bistånd eller i varje fall effektivt sådant. En konsekvent
genomförd neutralitet gentemot båda de rivaliserande maktgrupperna synes därför vara den enda lämpliga politiken, om motsättningarna visa sig bestående. Med hänsyn till den europeiska
situationens påtagliga labilitet, riskerna för nya väpnade förvecklingar och vårt försämrade försvarspolitiska läge måste en sådan
neutralitet stödjas på betydande och snabbt mobiliserbara militära resurser. Dessas primära ändamål måste vara att hålla oss
utanför ett eventuellt krig. Såsom hr Domö framhöll i utrikesdebatten, har denna neutralitetslinje också varit den svenska linjen alltsedan Krimkrigets dagar, ja, i själva verket ända sedan
1830-talets engelsk-ryska kris.1
Det här förda resonemanget torde i ganska ringa grad påverkas
av den konkreta fråga, som just nu håller på att träda i förgrunden, nämligen vår ställning till de s. k. F ö r e n t a N a t i o n e r n a.
Det bör erkännas, att den i San Francisco fastställda förbundsakten i flera avseenden innebär en avsevärd förbättring gentemot
Dumbarton Oaks-dokumentet. Särskilt är att nämna, att vissa
rättsliga och moraliska principer för det mellanstatliga livet numera inryckts i texten, att några dunkla ställen preciserats och
att en bestämmelse insatts om registrering av fördrag såsom villkor för deras giltighet. Alltjämt kvarstå emellertid väsentliga
brister från Dumbarton Oaks-akten. De mindre staternas infly- 1 Synnerligen tänkvärd är generallöjtnant P ontus Reuterswärds rekommendation av
neutralitetspolitiken i skriften >>Bör Sverige i framtiden frångå neutralitetspolitiken?•>
509
Sveriges utrikespolitiska läge efter kriget
tande inom organisationen är särdeles ringa. Ingen formlig bestämmelse finns om att ett angrepp skall mötas med tvångsåtgärder från FN:s sida. Dylika tvångsåtgärder kunna över huvud
taget inte tänkas i det fall, som inom nu överskådlig tid är det
ojämförligt viktigaste – för Sveriges del väl det enda tänkbara
– nämligen aggression från en av stormakterna inom FN. Organisationens maktmedel kunna å andra sidan tänkas använda även
mot stater, som varken formellt eller reellt äro aggressiva. Ur
svensk synpunkt kan det även i längden komma att visa sig motbjudande, att FN-stadgan öppet grundar sig på maktkonstellationen från det nu avslutade kriget. De besegrade staterna –
alltså väl även Finland – betecknas direkt som fiender och ställas i viss utsträckning rättslösa gentemot sina motståndare från
detta krig (se art. 53 och 107). Att en förpliktelse att upprätthålla
de nu planerade europeiska gränserna längre fram kan komma
att te sig både betungande och i vissa fall motbjudande för Sverige, är likaledes uppenbart.
De här påpekade svagheterna utgöra dock inte tillräcklig anledning att ställa sig avvisande till ett svenskt inträde i FN. De
mindre staterna ha om möjligt ännu mindre att betyda utanför
en dylik mellanfolklig sammanslutning än innanför. Bristerna
i fråga om sanktionsbestämmelsernas utformning innebära i varje
fall ingen försämring gentemot läget i en värld utan varje säkerhetsorganisation. Och i vad angår en framtida revision av uppenbart orimliga fredsvillkor, saknas i alla händelser realpolitisk
möjlighet därtill, om ej den nuvarande segrarkonstellationen
skulle gå sönder. I ett sådant fall skulle FN i dess nu planerade
form omedelbart sättas ur funktion genom omöjlighet för säkerhetsrådet att fatta beslut. – En svensk vägran att inträda i FN
skulle däremot beröva oss även det skydd, låt vara bräckligt, som
organisationen kan ge, och möjligen öka faran för en ovänlig
politik mot oss av makter inom förbundet.
Vad slutligen angår den fara, som här ovan betecknats som den
för Sverige f. n. ojämförligt allvarligaste, nämligen den, som åtföljer en öppen engelsk-rysk konflikt, så skulle FN i händelse av
en sådan upphöra att över huvud taget fungera. Från dess sida
skulle således inga hinder resas mot den neutralitetspolitik, som
bäst synes motsvara lägets krav i en dylik farofylld situation.
Av största betydelse är emellertid, att det vid ett svenskt inträde i FN fastslås, att orden i art. 43 om medlemmarnas skyldighet att till säkerhetsrådets förfogande ställa »assistance and
510
Sveriges utrikespolitiska läge efter kriget
facilities» ej kunna innebära upplåtelse på svensk mark av baser
för främmande stridskrafter i annat fall, än om Sverige .självt
blivit föremål för angrepp och önskar bistånd. Under nuvarande
förhållanden föreligger annars risk, att en sådan bas i realiteten
komme att vara upplåten åt en storpolitisk maktkonibination, ej
åt de Förenta nationerna.
över huvud taget förefaller i nuvarande läge FN att vara en
organisation, vars betydelse för fredens bevarande är begränsad
till aggressiva företag från vissa småstaters sida samt till den
för lång tid framåt knappast tänkbara eventualiteten av revanschförsök från Tysklands och dess forna bundsförvanters sida. Ur
svensk synpunkt torde ett medlemsskap visserligen knappast erbjuda många reella fördelar men ha än färre nackdelar med sig
(om den nyss antydda basfrågan klarlägges). Vårt eventuella avståndstagande från FN skulle däremot kunna innebära en skadlig
isolering.
Oavsett statutens formuleringar blir det ytterst avgörande emellertid den bjudande plikten för alla att ge sitt stöd åt strävandena
för en varaktig fred, allra helst vid denna tidpunkt, då teknikens
utveckling långt fruktansvärdare än någonsin förut ställer mänskligheten inför följderna av ett nytt världskrig. Ett inträde är
alltså klart att föro’rda, även om vi åtminstone till en början ej
ha rätt att här i Sverige hängiva oss åt några illusioner om att
vår reella säkerhet skulle ha väsentligt ökats i och med vårt medlemsskap i organisationen.
Utrikesdebatten i riksdagen gav också det, i jämförelse med
splittringen 1920 i NF-frågan, glädjande resultatet, att alla partier nu acceptera FN.
Den nordiska frågan, som under krigets tidigare skeden var
föremål för livlig debatt, särskilt i Sverige och Danmark, befinner sig f. n. i ett rätt ogynnsamt läge. Finland har för den tid,
som nu kan överblickas, knappast någon möjlighet att föra en
utrikespolitik av nordisk inriktning. Ryska uttalanden ge klart
vid handen, att Moskva bestämt ogillar politisk samverkan i Norden. I fråga om Danmark och Norge är det väl uppenbart, att den
misstämning mot Sverige, som – främst i Norge – fanns under
kriget, redan nu, sedan fakta blivit bättre kända, i betydande
utsträckning skingrats. Man torde där i allmänhet vara redo att
återupptaga eller t. o. m. intensifiera det hävdvunna samarbetet
på de kulturella, ekonomiska och sociala områdena. En sådan
511
Sveriges utr-ikespolitiska läge efter kriget
samarbetsvilja bör mötas av motsvarande redobogenhet på svenskt
häll, det faller av sig självt. Men man bör därvid komma ihåg,
att denna nordiska samverkan, hur högt skattad den än med rätta
är, ur politisk synpunkt alltid kommer att väga ganska lätt, något
som händelserna sedan 1939 till fyllest böra ha klargjort för den,
som vill se.
I fråga om en nordisk samverkan på den gemensamma säkerhetens område, för att ej tala om de på sin tid ivrigt dryftade
planerna på ett statsförbund eller en förbundsstat, är det tydligt,
att man i Danmark och Norge f. n. på tongivande häll är alldeles
ointresserad. Händelserna under kriget och särskilt under dess
senare skeden ha där ej fattats som en maning att med förenade
krafter söka skydda Nordens frihet och fred så längt möjligt
är, utan enbart såsom en erfarenhet av att en stor internationell säkerhetsorganisation är av nöden. Det är troligen klokast
att räkna med att denna uppfattning kommer att hälla sig vid
makt en tid framåt; den saknar ju f. ö. ingalunda både mänga
och inflytelserika förespråkare även i dagens Sverige, sedan krigsärens läxor börjat träda i bakgrunden för nya stämningar. Att
söka vederlägga denna åskådning och övertyga våra grannar om
att en nordisk försvarsgemenskap troligtvis är av mera bestående
värde, vore säkerligen under den närmaste framtiden ur psykologisk synpunkt mindre lyckligt. Vissa saker kunna dock göras.
Man bör söka motarbeta de blott alltför tydliga tendenserna inom
Sverige till defaitism på den nordiska realpolitikens område. Man
bör taga vara på de förut berörda möjligheterna till nordiskt
samarbete av opolitiskt slag och inom FN söka återuppliva den
nordiska samverkan från 20- och 30-talens Geneve-liksom självfallet även vårt högt skattade samarbete med Schweiz, Holland
och Belgien. Man kan slutligen i taktfulla och försiktiga former
åtminstone inom mindre kretsar i Danmark och Norge söka åter
väcka och vidmakthålla insikten om värdet av en gemensam nordisk försvarsberedskap t. ex. inom krigsindustri och folkförsörjning, för det fall, att FN av det ena eller andra skälet inte skulle
fungera vid ett krig i vår del av Europa. Förbundsaktens vaga
bestämmelser om regional samverkan kunna här möjligen bjuda
på uppslag. Alltför mycket torde man likväl under den närmaste
tiden tyvärr knappast böra vänta sig av det nordiska samarbetet
på det realpolitiska området. Frågan är främst av psykologisk
natur, och det behövs tid och erfarenhet för att den skall mogna.
512