Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Den 9 maj 1946.
Affären »:B’allet Rosenblad» satte mer än något annat sinnena
Rosenblad. i rörelse i april. Den aktion, som värnpliktiga med vissa
anknytningar till N arrskensflamman satte igång och som kommunisterna sedan gjorde till sin, ledde i första omgången inte till det
resultat, som aktionärerna åstundade. Regeringen ställde sig, med stöd
av J. K:s utredning, bakom elen angripne och mötte i interpellationselehatten elen 10 april inte någon hårdare motvind, även om en del av
pressen utanför kommunisternas led samt ett par riksdagsmän från
andra partier ställde sig kritiska till regeringens ståndaktighet. Fallet
gick sedan över i sin andra fas, då överbefälhavaren fullföljde sin
aktion; dennes förtroende för general Rosenblad hade »allvarligt rubbats», visserligen inte i avseende på R:s pålitlighet som svensk befälhavare men med hänsyn till de uppgifter i Dagspostfrågan, som denne
lämnat och som delvis visat sig oriktiga. Utan att allt blivit offentligt bekant vad som passerade dagarna efter den 10 aprillät emellertid
general Rosenblad efter cirka en vecka meddela statsministern att
han hade för avsikt att begära sitt entledigande. Tidpunkten för avgången är inte känd, och t. v. tjänstgör generalen fortfarande på sin
stab i Boden.
Detta fall har många moment av intresse.
Allra först fäster man sig vid att kommunisterna nu dubba sig till
riddare för svenskheten och i denna nya roll tack vare de utrikespolitiska konjunkturerna tillkämpat sig en plats högt i solen. För
några år seelan piskade en liknande vind mot dem, som nu mot tysksympatisörer eller nazister. Man behöver inte i och för sig i detta
sammanhang diskutera vilken hållning som de svenska kommunisterna kunna tänkas ha intagit för det fall att Sverige råkat i konflikt
österut. Man behöver överhuvud inte insinuera något. Det är i detta
samhand tillräckligt att fastslå att kommunisterna andligen stått det
nya Ryssland lika nära som Dagspostmän stått det exnya Tyskland.
Och även om kommunisterna i andra länder – bortsett från Baltikum
– inte verkat för anslutning till Sovjetunionen ha de dock varit
mjukast i ryggen när det gällt att lämna unionen allehanda politiska
eller andra koncessioner. Kommunisterna äro därför inte de rätta
männen att vara demokratiens eller elen omutliga självständighetens
storordigaste väktare i efterkrigstidens Sverige.
I fallet Rosenblad har den kommunistiska aktionen tagit sikte på
dennes förmenta tyskvänlighet och därur konkluderade opålitlighet.
De vittnesmål, som J. K. hopsamlat i sin tryckta utredning, äro tillräckligt talande för att debatten om tillförlitlighet eller otillförlitlighet
203
Dagens frågor
kan avbrytas. Allt tyder på att general Rosenblad tillhör den typ
av lojala ämbetsmän, som alltid förhärskat i vårt land och som trots
sympatier eller antipatier obrottsligt skulle lyda konungens befallning. Särskilt vad de akademiska vittnena doc. Hedenius och fil. kand.
Liljedahl anfört om sina erfarenheter från general Rosenblads kommendering i Värmland under den för Sverige kritiska våren 1940
gör varje tvivel överflödigt. Vad statsministern i debatten av egen
erfarenhet yttrade om R:s person var ytterligare ett vägande vittnesmål i denna del av affären.
Det bör ges ett erkännande åt statsministern för den oräddhet, varmed han nu liksom ibland tidigare ställt sitt breda bröst i gluggen
när angrepp riktats mot underlydande ämbetsmän, även när han förstått att han inte fångat någon popularitet genom detta sitt försvar.
statsministern hävdade statsmaktens auktoritet med all den kurage,
som tarvas i dylika situationer. Naturligtvis hade dock regeringen
i denna sin stronghet ett eget intresse att bevaka, eftersom den a priori
kan antas vilja försvara de utnämningar som tillkommit på socialdemokratiska statsråds föredragning.
Statsrådet Sköld har, efter interpellationsdebatten, kastat fram tanken på ett särskilt förfarande för att vid den mångomtalade utrensningen skilja agnarna från vetet. Man nödgas dock framhålla, att
några objektiva normer aldrig uppställts för vad som enligt regeringens eller lagstiftarnas mening varit att betrakta som diskvalificerande. Den ene anför en diskriminerande omständighet, den andre
en annan o. s. v., alla med högljudda anspråk på att ha funnit något
ogensägligt. Hur förhatlig nazismen i ide och praktik än ter sig och
tett sig alltsedan dess rätta natur avklätts alla pådöljande höljen,
måste det ur rättsäkerhetens synpunkt vara vådligt att straffa utan
lag. Det fanns tillfällen under kriget, då regeringen kunde ha dekreterat eller med riksdagen lagfäst vissa rekvisit, som skulle ha medgivit avsättning eller suspension av ämbets- och tjänstemän och
efter vilka dessa haft att rätta sig. Särskilt efter den förutvarande
överbefälhavaren general Thörnells framställning om förbud för
militärer att vara medlemmar av ytterlighetspartier och efter den
Hasselrotska utredningen, vari liknande förbud föreslogs för polisen,
hade regeringen ett direkt tillfälle – låt vara alldeles för sent – att
fastslå vissa principer som grundvillkor för förtroende för de offentliga befolkningshavarna. Som bekant avvisade statsministern och
samlingsregeringens majoritet denna tanke. Hur en sådan förbudslagstiftning skulle ha utformats kunde bli föremål för delade meningar. Tvivelsutan skulle den dock ha kunnat ges en sådan innebörd att ämbets- och tjänstemännen aldrig behövt svävat i tvivelsmål
om andemeningen. I stället sade regeringen, att den ville tillämpa
diskretionärt förfarande. Detta kan dock inte bli ett rättesnöre för
den allmänna opinionen, och det kan ännu mindre undgå att uppfattas som ett godtyckligt maktingripande. Mot en rättslig reglering
av frågan om befattningshavares rätt till utrikespolitiska engagemang
eller ställningstaganden har talat- särskilt har statsministern anfört
det – att de värsta och farligaste skulle veta att kringgå en lagstift- 204
Dagens frågor
nings bud och därigenom klara sig undan samhällets reaktion. Givetvis har denna invändning åtskilligt av sakligt värde. Men den är
inte överbevisande. Hade laga föreskrifter uppställts, måste det ha
blivit lättare för statsmakten att nå även dessa eller att ha en rättsgrund för deras kontrollerande. Nu förhåller det sig helt enkelt så,
att ingen vet vilka förhållanden som rubriceras som så belastande
att en utrensning är berättigad. Vissa grupper äro på en gång åklagare
och domare utan andra rättsregler än dem som de själva ställt upp
som naturliga. Och dessa självtagna rättsregler äro hos många starkt
färgade av de utrikespolitiska maktförskjutningarna.
Det är därför inte en dag för tidigt, att det av statsrådet Sköld
lancerade uppslaget med ett objektivt prövningssätt närmare utformats. En prövningsnämnd har tillsatts med justitierådet Arthur
Lindhagen som ordförande. Men med tanke på att ingripanden av
politiska skäl mot ämbets- och tjänstemän stå i strid mot den i grundlagen uttryckta rättsåskådningen bör regeringen bringa denna fråga
inför riksdagen.
Men låt oss återgå till fallet Rosenblad. Hur höjd över varje tvivel
general Rosenblads svenskhet än är, ligger det dock enligt vår mening
i sakens natur, att en aktieteckning i Dagsposten – vilken tidning
skulle ha samma redaktör som Nationell Tidning, vars ostentativa
partitagande i kriget för Tyskland måste ha varit en vaken officer
bekant – så sent som hösten 1941 vittnade om dåligt omdöme. Varje
ämbetsman, och inte minst en högre officer som kunde kommenderas
på den mest utsatta post, borde ha haft fullt klart för sig, att Sveriges
intressen kunde komma att kollidera med den makts Dagsposten gjort
till sin favorit. Varje officer borde ha varit mån om att ha inte ens
skenet av en misstanke mot sig.
Denna aktieteckning då skulle dock ej i och för sig ha varit så graverande, att den motiverat en oförvitlig och patriotisk officers nödtvungna tillbakaträdande flera år efter det att han överlåtit dessa
aktier. Det som försvårat general Rosenblads sak är hans egna utsagor efteråt. Det må finnas förklaringar till att han efteråt lämnat
oriktiga uppgifter. Det kan dock inte bestridas, att dessa utsagor ingivit föreställningen att han inte uppträtt med den öppenhet inför
överbefälhavaren och andra myndigheter, som kräves av en ämbetsman på en hög och ansvarsfull post. Svensk opinion har alltid varit
ytterligt känslig och kritisk, när en man i denna ställning lämnat
oriktiga besked om sig själv, även om det varit fråga om oväsentligare
ting än denna gång. Denna känsliga misstänksamhet har, omvänt
sett, varit intet annat än ett uttryck för den stora tilliten till vår
ämbetsmannavärld. Denna reaktion, som inte har något med kommunisternas kampanj att skaffa, är därför sund och det går inte i
längden att negligera den.
Under affärens sista fas ställde överbefälhavaren sig själv i förgrunden. Det kan starkt sättas ifråga, om generalJung behövde välja
så demonstrativa former för sitt framträdande. Han gav affären en
personlig tillspetsning. Han satte av allt att döma sin ställning på
spel och måste ha varit beredd på att ta konsekvenserna, om ingri- 205
Dagens frågor
pandet blivit utan resultat. Framför allt kan det diskuteras, om det
stämmer väl överens med svenskt skick och bruk att en chefsämbetsman offentligt gör sitt förtroende till en underordnad lika ovillkorligt
som regeringens förtroende till denne. På ett mycket oförtydbart sätt
lät general J ung dessutom ge till känna att relationerna mellan honom
och Kanslihuset ej äro särdeles intima; hade förbindelserna varit
livligare och mera familjära skulle hans vädjanden till offentligheten
inte gärna behövt förekomma, i varje fall inte på detta osedvanliga vis.
Trots allt detta är det likväl inte svårt att både förstå och erkänna
general Jungs handlingssätt. Det är ostridigt att general Rosenblad
inte uppträtt inför sin militäre överordnade med den öppenhet, som
denne med rätta kunde fordra. Det är likaledes ostridigt att general
Jung under hela kriget, även innan han blivit överbefälhavare, konsckvent hävdat att officerskåren bort avhålla sig från på hela försvarets
ställning tillbakaverkande engagemang i storkriget; detta skall räknas
general Jung till stor förtjänst. Det är förklarligt, att J. K:s obegripliga strykande av general Jungs misstroendeförklaring ur uttalandet om general Rosenblad – samtidigt som andra uttalanden
utan jämförlig betydelse intogos in extenso – föranlett den ovanliga
formen för ingripandet. Ingen betvivlar, att överbefälhavaren handlade såsom han gjorde av omtanke om försvaret och dess framtida
förankring i folkets förtroende. Och härvidlag har det – oavsett
formen för framträdandet – varit en värdefull vinst för försvaret
att överbefälhavaren inte betraktat det som sin uppgift att inför
offentligheten skydda underordnade utan i stället ansett sitt ansvar
kräva att han även inför regeringen och allmänheten öppet fullföljde
den anti-Dagspostpolitik som han från början slagit in på.
Det har sagts att regeringen efter interpellationsdebatten från sina
egna blivit utsatt för mycken kritik och stark press. Särskilt i Stockholrn lär arbetaropinionen ha vänt sig mot regeringen och statsministern. Om regeringens »uppgörelse» med general Rosenblad en vecka
efter debatten äger denna bakgrund, kan regeringens fasthet inte särskilt höjas till skyarna. Snarare har man då fått ett belägg för att
opinionsstormarnas styrka och organiserande kan bli avgörande för
utrensningen, trots allt vad som säges i motsatt riktning.
I statsministerns kommunike en vecka efter debatten hette det, att
general Rosenblad tillkännagivit redan dagen efter debatten sin avsikt att under den närmaste tiden begära sitt entledigande. Vid sådant
förhållande frågar man sig, varför inte detta omedelbart meddelades
överbefälhavaren. Om så skett, skulle denne saknat varje förnuftigt
skäl att ett par dagar senare gå in till regeringen med en framställning, där general Rosenblads avskedande så uppseendeväckande på-
kallades. Denna uppenbart bristande omedelbara kontakt mellan regeringen och överbefälhavaren ställer hela denna sak i blixtbelysning.
Allt som allt kan det sägas, att affären Rosenblad inte varit ägnad att
rubba förtroendet till det högre militärbefälets lojalitet under kriget.
Att affären ändock kommer att leda till ett chefsombyte för Övre
Norrlands trupper beror på omständigheter, som ligga på ett annat
förtroendeplan, som general Rosenblad själv efteråt varit vållande
206
Dagens frågm
till, som förvärrats genom J. K:s ensidiga uteslutningsmetod och som
tillspetsats genom spänningen mellan de bägge kraftkarlarna J ung
och Sköld.
Bokproduk- 1944 var ett rekordår för svensk bokproduktion, men entionen 1945. ligt vad redaktör Yngve Hedvall meddelat torde dess
siffra – ungefär 4,000 böcker – uppnås eller överträffas under 1945.
Hans förra året försynt uttalade maning att för kommande år, om
vars ekonomiska utveckling vi ingenting veta, söka åstadkomma en
begränsning har sålunda inte haft någon påföljd för 1945.
Det skall genast framhållas, att de höga siffrorna för de senaste
åren i någon mån bero på ett säreget, för oss glädjande förhållande.
Sverige har nämligen på visst sätt övertagit det berömda Tauchnitzförlagets roll att förmedla billiga engelska böcker inte bara till den
inhemska marknaden utan även till den internationella, sedan det
nämnda förlaget av kända skäl inte längre härutinnan kunnat fortsätta sin verksamhet. Förlaget Continental i Stockholm har under
kriget utgivit en rad mycket uppskattade s. k. »Zephyr-books», som
tillsammans bilda ett standardbibliotek goda engelska böcker (hittills
omkring 75 nummer). Bland de utgivna böckerna äro Moderna amerikanska författare (Hemingway, Steinbeck, Bromfield, Ferber m. fl.),
Moderna engelska författare (Maugham, Morgan, Hilton, Huxley m.fl.),
Klassiska engelska författare (Shakespeare, Dickens, Austin, Broute
m. fl.) och Detektivromaner (Sayers, Crofts, Queen, Buchan m. fl.)
representerade. .Även ett par förträffliga antologier ha utgivits under
året: »The Zephyr book of American verse» och »The Zephyr book of
English verse». Dessutom har Ljus’ förlag utgivit en del engelska
författare i original i en serie, kallad »English library» (hittills 35
nummer) och detektivromaner, »Ljus’ crime library». Förlaget Bermanu-Fischer har å sin sida tryckt och utgivit en rad tyskspråkiga
författare, som varit förbjudna i Tyskland, t. ex. Thomas Manu och
Stefan Zweig. Den väldiga tyska bokproduktionens lamslående har
för övrigt lett till det anmärkningsvärda resultatet att Schweiz blivit
ett bokexporterande land och under ett par tre år fördubblat sin produktion. Främst produceras för export teknisk och vetenskaplig litteratur, men man söker även tillfredsställa efterfrågan på konst- och
skönlitteratur. Schweizarna ha också börjat utge ett par av sina stora
i mönstergilla standardupplagor. Nobelpristagaren ·Carl Spittelers
samlade verk utkommer sålunda i 11 band och den världsbekante,
banbrytande schweiziske sociologen Johann Jakob Bachofen i tio
band. Av naturliga skäl – främst språkliga – kunna vi naturligtvis
aldrig tänka oss en dylik insats på den internationella bokmarknaden,
men de ansatser till en vidgning av vår marknad, som faktiskt skett
genom ovannämnda förlags verksamhet, har i detta sammanhang
synts böra föras på tal. För övrigt, skulle det vara otänkbart att i
framtiden svenska förlag övertoge rollen att förmedla svenska böcker
i översättning till den internationella publiken~ Det förefaller som
om Selma Lagerlöf lika lätt skulle kunna utges från Stockholm som
207
Dagens frågor
från Berlin och att vi för den internationella vetenskapliga publiken
skulle kunna ombestyra en standardupplaga av Linnes skrifter, som
förr eller senare torde bli nödvändig.
Det är skönlitteraturen som kvantitativt dominerar även 1945. Julkatalogen upptog 166 romaner och novellböcker, en siffra som överträffar 1944 års (157) men icke når upp till 1935 års (177). Bland de
svenska originalen märkas ett par stora succeer, Frans G. Bengtssons
»Röde Orm», andra delen, som på en månad gick ut i 75,000 exemplar,
och Alice Lyttkens »Nya stjärnor tändas», tredje delen av hennes kulturhistoriska familjekrönika. Det är i förbigående anmärkt, påfallande
att publikens smak än en gång vänt sig och tagit den historiska romanen till nåder igen – både bland de svenska originalen och översättningarna finns flera representanter för genren. Bland årets romaner blevo dessutom Olle Hedbergs »Den felande länken» och Sigfrid
Siwertz’ »Förtroenden» stora publikframgångar, mycken uppmärksamhet tilldrog sig också Fritz Thorens »Kärlek», Eva Bergs »Klarnande april», Arvid Brenners »Vintervägen» och Irja Browallius’
»Eldvakt». – För de svenska prosaböckerna hänvisas i övrigt till
rektor Ehomarks översikt i föregående häfte av denna tidskrift. –
Av äldre lyriker tilldroga sig Harry Martinsson med sin »Passad»
och Gunnar Ekelöf med sin »Non serviam» kritikens synnerliga aktning och ’den läsande allmänhetens bevågenhet. Glömmas bör icke
heller Karl Vennbergs »Tideräkning» och Arne Nymans »Till en flyende»; båda böckerna tillhöra dem som man har att även för framtiden
räkna med.
Antalet översättningar har minskats under år 1945, till omkring 200
mot ett tiotal fler föregående år. Det är självklart att översättningarna
från engelska alltjämt dominera, ungefär samma antal – 125 – som
föregående år. Översättningarna från franska ha något ökats, 15 mot
10. De tyska ha minskats från 12 till 10, och i övrigt äro Danmark,
Norge, Holland, Spanien, Sydamerika med flera länder representerade.
En litteraturart, som uppvisar en markant stegring, är ungdomsböckerna. De utgöra för året omkring 250 mot 210 föregående år. Det
finns säkerligen åtskilliga orsaker härtill, men djupast sett måste det
bero på ett stegrat intresse för läsning hos det uppväxande släktet.
De goda tiderna och den rikliga peoningetillgången har nog inte betytt så mycket, då priserna äro så låga, att de knappast kunna spela
någon större roll i budgeten – 2 a 3 kronor i medeltal eller ett par
biografbiljetter för bok. Säkerligen är det därför icke fråga om en
konjunkturföreteelse utan ett bevis för att boken vunnit terräng även
bland den svenska ungdomen, ett glädjande led i den svenska bokens
frammarsch, varom siades i föregående års översikt i denna tidskrift.
Liksom 1944 kan man 1945 konstatera ett ljumt intresse för krigsböckerna både hos allmänheten och förlagen. Böcker om världskriget
och förhållandena i de krigförande länderna efter dess slut efterfrå-
gades och såldes enligt uppgift mycket litet, och dessa böcker voro
för övrigt inte många. Ett par starkt framträdande avvikelser från
denna iakttagelse äro dock att anteckna. Folke Bernadottes »Inför
slutet» blev en svindlande succe med över 100,000 exemplar på kort tid
208
Dagens frågor
sålda, och stor uppskattning och efterfrågan rönte även Birger
Dahlerus’ »Sista försöket». Av naturliga skäl mottogs också skildringarna av Danmarks och Norges befrielse med sympati och värme.
Tiden har nu kommit att ge en sammanfattande vetenskapligt grundad
översikt över krigets förhistoria och förlopp. Av »Kriget 1939-45»,
utgivet av Utrikespolitiska institutet i Stockholm och författat av en
stab nordiska fackmän, har under året första delen utkommit, behandlande »Nazismens segerår». Inalles skall verket omfatta fyra
delar, av vilka den sista skall ha formen av en uppslagsbok.
I övrigt är inte mycket att anteckna. Till de glädjande företeelserna
i 1945 års bokproduktion hör bl. a. den nya editionen av Viktor Rydbergs skrifter och att ytterligare ett band av Selma Lagerlöfs »Från
skilda tider» utkommit. Ett förnämt verk, både vad innehåll och utstyrsel beträffar, som gladde många bokvänner, var den samling bibliofila uppsatser, som utgåvas av Viktor Johansson med titel »Bokvandringar», och den länge efterlysta omarbetade upplagan av Gunnar
Jeansons och Julius Rabes »Musiken genom tiderna» kom också under
året.
Bror Olsson.
Dansk kulturpolitik under Hösten 1943 nåddes Sverige av den stora
flyktingstiden i Sverige. flyktingsströmmen från Danmark. Den
ökade efter hand, och vid tiden strax före världskrigets slut utgjorde
de danska flyktingarnas antal hos oss c:a 18,000. Var själva flykten
till Sverige ett äventyr, väntade sedan en tillvaro i grannlandet med
de mest problematiska framtidsperspektiv. Att svårigheterna likväl
löstes på ett sätt, som i stort sett tillfredsställt danskarna, därom
vittnar den redogörelse för deras vistelse i Sverige under världskrigets sista fas, vilken nyligen utkommit i form av en trehundrasidig, rikt illustrerad magnifik volym.1 Skildringen spänner över
hela flyktingslivet. Här skall emellertid uppmärksamheten endast
riktas på den målmedvetna kulturpolitik – mestadels okänd för
svensk publik – som danskarna under flyktingstiden bedrev i vårt
land.
Känt är, att tusenden av både danska och andra flyktingar tillfört
vårt folkhushåll värdefulla nyttigheter t. ex. som skogs-, jordbruksoch industriarbetare. De danska flyktingskontingenterna inrymde
emellertid också ett stort antal intellektuella samt ungdomar i skolåldern. För den administration, som danskarna nästan omedelbart började improvisera på svensk mark, blev det en angelägen uppgift att i
samarbete med de svenska myndigheterna försöka att sätta de vuxna
intellektuella i nyttigt arbete. På ett annat sätt låg saken till beträffande barnen i skolpliktig ålder och de ungdomar, som påbörjat
men vid flykten nödgats avbryta sin högre eller fackliga utbildning.
Man sökte härvid lägga utbildningen så att den skulle underlätta
1 Per M~ller og KnwJ, Secher: De danske Flygtninge i Sverige. Gyldendalske
boghandel, Nordisk forlag 1945.
209
Dagens frågor
för de unga att kunna vid hemkomsten fullfölja studierna på jämlik
fot med sina kamrater. Uppgiften var ingalunda lätt, men genom
skickliga organisationsanlag och smidig anpassningsförmåga i kombination med psykologiskt säkert grepp om uppgiften bevisade dansk
skaparkraft härvidlag ännu en gång sin höga standard.
Skolbarnen placerades huvudsakligen i svenska folkskolor landet
runt, och åtskilliga ungdomar bereddes vi,;telse vid svenska folkhögskolor.
Betydligt mera komplicerat tedde sig problemet att ordna undervisningen för läroverksungdomarna. Eftersom det fanns så många
ungdomar, som av olika skäl inte kunde tas in i de svenska statliga
skolorna, beslöt man sig för att starta rent danska skolor på internatlinjen. Det var här visst inte tal om exklusiva inrättningar för
rikemansbarn utan skolor, dit även föräldrar i blygsam ekonomisk
ställning kunde sända sina telningar. Flera dylika danska skolor
upprättades efter hand.
De båda internatskolorna förlades till Göteborg och Lund. Bägge
hade s. k. undorskola, mellanskola, s. k. realklass och gymnasium.
När Göteborgsskolan upphörde, hade den 210 elever, Lundaskalan 273.
studerande ungdomar, som före flykten gått i tekniska och andra
yrkesbetonade fackskolor, förskaffades möjlighet bl. a. genom stipendier till fortsatta studier.
Genom ett generöst stipendiesystem, baserat på tillskott jämväl av
betydande svenska gåvobelopp, sökte man underlätta de hit flyktade
studenternas studier. 425 studerade här under flyktingstiden. Givetvis fick dock hänsynen till studierna vika för kravet på studenternas
anslutning till den i Sverige bedrivna militärutbildningen, varuti
60-70 °/o av alla manliga danska studenter deltoga vintorn 1945. Kontrollen över studieverksamheten utövades genom ett särskilt universitetsråd. Flertalet studenter utgjordes av jurister, tätt följda av studerande inom den filosofiska fakulteten samt av medicinare. Ä ven
ingenjörskandidaterna voro många. På grund av flyktingstidens relativa korthet kom likväl blott en mindre del av de studerande att
här avlägga några examina.
Det danska flyktingsklientelet hyste en osedvanligt stor grupp
av intellektuellt utbildade personer med mer eller mindre bemärkta
ställningar i samhället. Att skaffa dem lämplig sysselsättning var
ett ganska intrikat spörsmål, som dock fick en någorlunda tillfredsställande lösning genom deras placering i de svenska s. k. arkivarbetena på samma villkor, som gällde för de svenska arkivarbetarna,
d. v. s. huvudsakligen arbetslösa kontorister m. fl. Dessutom fick inemot ett halvt hundratal danska musiker sysselsättning i den statliga
musikerhjälpen.
För många såsom t. ex. författare, bildhuggare, kompositörer,
sångare, skådespelare o. s. v. stodo några allmänna medel icke till
förfogande. Hjälpverksamheten för denna intellektuella elit måste
därför ekonomiskt fotas på insamlade bidrag, av vilka bildades en
s. k. kulturfond. Denna kom att spela en betydande roll och utgjorde
i själva verket grundvalen för många danska konstnärers och andra
210
Dagens frågor
intellektuella danskars existens i Sverige under krigsåren, trots att
understödsbeloppen voro ganska anspråkslösa, max. 300:- kr. per
månad under en begränsad del av året. Vid prövningen av framställningarna var vårt land företrätt genom representanter för nationalmuseum och konstakademien.
Å ven i åtskilliga andra former verkade krigsårens danska kulturpolitik i Sverige. Inte minst mångsidig och vittutgrenad var den
kyrkliga verksamheten bland flyktingarna. Genom gudstjänster, föredrag och radiopredikningar nåddes kontakt med de över hela landet
spridda landsmännen. De danska prästerna voro ivriga att söka, så
långt deras krafter räckte, genom personlig »sjrelesorg» tillfredsställa det nästan värkande behovet att få tala ut med en förstående
medmänniska, som framträdde – och alltjämt framträder ’—- med
sådan styrka hos nästan alla flyktingar. över huvud torde de olika
åtgärderna ha bidragit till att göra tillvaron i vårt land dräglig
för våra danska gäster och att hålla humöret uppe hos de stora
grupper av intellektuella danskar, som under c:a ett och ett halvt
år nödgades ta sin tillflykt till Sverige för att där invänta frihetens
gryning.
G. Hilding Nordström.
Bakgrunden till det man- Sovjets nuvarande politik i Mandsjuriet,
dsjuriska problemet. där USSR med hjälp av infiltration, anläggandet av militära stödjepunkter, framförallt flygplatser och hamnbefästningar, inrättar sig för en permanent ockupation är en konsekvent upprepning av den tsaristiska Fjärran östern-expansionen. Den
tsaristiske utrikesministern Witte berättar i sina »Minnen» hur byggandet av den s. k. östkinesiska järnvägen planerades och realiserades på tsarens eget initiativ »för att säkra Rysslands inflytande i
Fjärran östern».
De socialistiska rådsrepublikernas unga union övertog denna bana
som en av de få aktiva posterna efter den ryska imperialismen. Lenin
gjorde aldrig anspråk på detta arv emedan doktrinen om alla folks
självbestämmanderätt även enligt hans uppfattning borde omfatta
mongolerna. Därtill kom att den unga arbetar- och bondestaten inte
erkände tsarrikets skulder och i konsekvens därmed inte heller gjorde
några krav gällande beträffande dess tillgångar i utlandet. Men Stalins nya politik gjorde redan på 1920-talet gällande denna fordran
med följande motivering: »USSR:s rätt som arvtagare till det gamla
Ryssland beträffande denna järnväg vilar på det faktum att de femtio procent i statsbanken deponerade obligationerna representera det
sovjetryska folkets arbete och kapital.»
Till en början var Stalin beredd att sälja obligationerna till den
kinesiska regeringen och därmed alla anspråk på östkinesiska järnvägen och Mandsjuriet. Detta fastställdes också i fördraget mellan
Sovjetunionen och Kina i Peking och Mukden 1924. överlämnandet av
obligationerna och därmed järnvägen till Kinas regering fördröjdes
genom de inre striderna i Kina, i vilka Stalins emmissarier Karachan
211
Dagens frågor
och Borodin spelade en viktig roll. 1927 försökte kinesiska generaler
framtvinga ett överlämnande av banan med våld. I stället för diplomater skickade Stalin general Medvedjev- på grund av sina snabba
framgångar mot Pekings trupper kallades han snart »general Bllicher»
– till Mandsjuriet. Bliichers vapensegrar tycktes ha löst Mandsjuriets
inklusive östkinesiska järnvägens problem.
Då som nu hade det amerikanska kapitalet och därmed USA:s regering viktiga intressen i Mandsjuriet, inte minst tack vare de redan då
kända oljeförekomsterna. Därför erbjödo USA-bankirerna 1930 USSR
300 miljoner dollars kontant för avträdande av 50 procent av äganderätten till östkinesiska järnvägen. Ännu var en diplomat av den
gamla skolan nominellt Sovjets utrikesminister, nämligen Georgi
Vasiljevitj Tjitsjerin, en jurist som vid tjugufyra års ålder blivit
attache, vid 32 års ålder förtroendeman för den ryska arbetarrörelsen
i kejserliga utrikesministeriet och vid 33 års ålder häktad. Efter en
lyckad flykt arbetade han i det socialdemokratiska partiet i Frankrike, under första världskriget var han aktiv medarbetare i det engelska Labour party, efter februarirevolutionen 1917 häktades han av
den engelska polisen och sedan han utlämnats till Korenskiregeringen
blev han sovjetrysk utrikesminister 1918. Tjitsjerin var genast för
avslutarrdet av denna glänsande affär med Wall Street. Därigenom
skulle USSR inte bara fått tillfälle att avsluta ett blodigt kapitel i
den ryska Fjärran-östernpolitiken utan dessutom även genast fått 300
miljoner gulddollars – en under dessa hungerår dubbelt nödvändig
valutatransfusion – och i stället för en ständigt hotande konflikt med
Kina på detta sätt förvandla det mäktiga USA till en vän med USSR,
som då under rekonstruktionsperioden kämpade med de svåraste ekonomiska problem. Avslutandet av den östkinesiska järnvägens försäljning till USA:s bankirer skulle ha kunnat hjälpa USSR över de
värsta hungeråren. Och om \Vall Street fått så stora intressen i östkinesiska järnvägen skulle USA i tid kunnat kväva den hotande japanska expansionen i sin linda genom importrestriktioner. Ett helt
annat alternativ för USSR:s utrikespolitik under de år nazismen växte
sig stark skulle då ha erbjudit sig!
Men Stalin och Litvinov avböjde Tjitsjerins långsiktiga politik, och
dennes amerikavänliga taktik påskyndade endast hans fall. Stalin
förklarade: »Vår rätt i den östkinesiska järnvägen är säkert värd
många gånger den erbjudna summan, ty av kapitalister blir man alltid lurad!» Och för att ideologiskt legitimera detta tillbakavisande
av Wall Streets och därmed Vita husets framsträckta hand förklarade
han för politiska byrån i Moskva: »USA är sedan oktoberrevolutionen Sovjetmaktens huvudfiende!» Bevis härför: »Amerikanska trupper hade 1919 fallit de svaga bolsjevikerna i ryggen och ockuperat
Vladivostock.»
När östkinesiska järnvägen blivit utan intresse för Wall Street och
därmed för USA, efter det att Japan utan några inskridanden från
NF hade ockuperat Mandsjukuo, när Stalin var beredd att slumpa
bort de ryska rättigheterna i järnvägen för en tiondel av det aY Wall
212
Dagens frågor
Street erbjudna priset, först då måste Litvinov erkänna haltlösheten
i motiveringen från 1930. Sommaren 1933 var Litvinov hos Roosevelt
för att uppnå ett närmande mellan Sovjet och Amerika som motdrag
mot Hitlers växande makt. Som moträkning för de amerikanska kraven på erkännande av de ryska statslånen i USA från tsartiden presenterade Litvinov en räkning på de skador som USSR påstods ha
förorsakats· genom de amerikanska truppernas ockupation av Vladivostok. Då hämtade Roosevelt ur sitt hemliga arkiv fram dossieren
»Vladivostok». Här låg de ovederläggliga dokumentariska bevisen för
att USA hade ockuperat den viktiga hamnstaden först sedan de svaga
sovjetryska stridskrafterna hade varit tvungna att uppge Vladivostok
och japanerna stodo i begrepp att besätta den ena stödjepunkten efter
den andra. J apans talesman förklarade att de skulle för tid och evighet ta denna den viktigaste ryska utposten i Fjärran östern i besittning som dem tillhörande bastion. USA:s representant förklarade
genast i sin regerings namn: De amerikanska trupperna skulle inte
tillåta en japansk annektering av denna viktiga hamn. De skulle i
stället bryta allt japanskt motstånd genom insättande av alla sina
krafter och hålla Vladivostok besatt tills denna för Ryssland och USA
så viktiga hamn åter kunde överlämnas i händerna på en stabil rysk
regering. Det var endast genom hot att med insättande av hela den
amerikanska flottan rensa hela östasiatiska fastlandet från japaner
som amerikanarna lyckades köra ut japanerna från Vladivostok.
»Alltså skulle det egentligen vara vi», sade Roosevelt leende till Litvinov, »som av Sovjet borde få ersättning för ockupationskostnaderna.)
Den 28 september 1931 avslutades Japans annektering av Mandsjukuo. Sovjet var till följd av två års missväxt så försvagat att Stalin ville undvika varje konflikt i Fjärran östern och så fort som
möjligt likvidera Sovjets andel i järnvägen. Därför lät han genom
sitt dåvarande officiella utrikespolitiska språkrör Radek i Pravda förklara: »Östkinesiska järnvägen har för USSR inte skuggan av politiskt utan endast ekonomiskt intresse.»
Japanerna kände till Sovjets inre svaghet till följd av tvångskollektiviseringen med följande dåliga skörderesultat under åren 1930-31
-32. Därför tackade de nej till Sovjets anbud att sälja järnvägen för
100 miljoner dollars- en tredjedel av den av Wall Street 1930 erbjudna
köpeskillingen. De tillfångatoge många ryska stationsföreståndare och
torterade många järnvägstjänstemän. De ryska järnvägsarbetarna
flydde i hundratal till Medvedjev-Bliichers ryska Fjärran-östernarme.
Men samtidigt gjorde sig en stigande oro märkbar bland Bliichers
trupper. Denna var resultat av brev hemifrån till soldaterna, där
dessa fingo veta att deras fäder som »kulaker» drivits bort från sina
gårdar. Då flög Medvedjev – överbefälhavaren för Fjärran-östernarmen – till Moskva och ställde Stalin inför alternativen: antingen
skulle man omedelbart upphöra med tvångskollektiviseringen i de
områden som gränsade till Fjärran östern och återinsätta de bortdrivna bönderna i deras gamla rättigheter eller också måste man
räkna med massdesertering av sönerna till dessa numera egendomslösa bönder och med en sådan försvagning av Fjärran-östernarmen
213
Dagens frågor
. att följden skulle bli reträtt inför de allt fräckare japanerna, ja rent
av förlust av Vladivostok!
Artikelförfattaren råkade vid denna tid just befinna sig i Moskva
och hörde av olika sovjetdignitärer att även hans bästa kamrater
efter denna förklaring skydde Medvedjev som pesten: alla trodde att
han skulle få betala sin djärvhet med sitt eget huvud. Men Stalin
gav efter inom fyrtioåtta timmar och utfärdade en ukas – till en
början endast för Fjärran östern – genom vilken kollektiviseringstaktiken lades efter helt nya linjer och bönderna beviljades privategendom inom vissa gränser. När denna nya bondepolitik ledde till
strålande såväl militära som ekonomiska resultat inom Bliichers rekryteringsområde utvidgade Stalin genom den s. k. bondestatuten den
att gälla hela unionen. På det viset blev Bliicher-Medvedjev initiativtagare till den nya devisen för bönderna »Jorden för evigt». Att
Bliicher några år senare i alla fall måste betala sin Moskvaresa med
livet är en annan historia …
Som en följd av den antiryska japanska politiken i Mandsjukuo och
Bliichers aktion nådde man redan 1932-33 rekordskördar i de ryska
delarna av Fjärran östern. I och med disciplinens förstärkande försvann Moskvas intresse för en snabb försäljning av rättigheterna i
den .östkinesiska järnvägen. Först när det i väster i och med Hitlers
Tredje rike uppstod en ny fara blev likviderandet av Mandsjukuofrågan åter aktuellt för att förhindra ett tvåfrontshot. Därtill kom
att London för att godkänna sin bundsförvant Frankrikes fördrag
med Ryssland krävde en likvidering av den latenta Fjärran-östernkonflikten. För att få Londons godkännande av det fransk-ryska militärfördraget gingo Stalins diplomater successivt ner till 40 miljoner
dollars för rättigheterna i östkinesiska järnvägen. Men militärklicken
i Tokio ansågo USSR:s svårigheter under industrialiseringen så stora
att de krävde en militär lösning av Mandsjukuokonflikten eller åtminstone försökte väcka detta intryck. Men då blev Stalins anbud så
lågt – Moskva erbjöd sig att avstå från rättigheterna i järnvägen
för en femtondel av den summa som Wall Street hade erbjudit 1930,
nämligen för 20 miljoner dollars – att det skulle ha varit galenskap
att för en sådan summa binda tio japanska divisioner i Mandsjukuo.
Den 23 mars 1935 fick USSR:s sändebud Jurenev motta en handpenning på köpesumman, men inte i dollars utan yenvaluta. Resten skulle
Japan successivt betala med varor. Men Sovjet erhöll aldrig ens en
trettiondel av de av Wall Street erbjudna 300 miljonerna av Japan.
I stället fick Moskva själv betala pensioner till de av japanerna bortkörda järnvägstjänstemännen och flyttningskostnader för deras familjer till andra områden inom Sovjet-unionen.
Efter den av anglosachsarna framtvingade japanska kapitulationen
sattes Moskvas Fjärran-östernpolitik åter in där den 1930 – genom
inre ekonomiska och militära svårigheter- hade avbrutits. Nu ökade
USSR i strid mot fördragen sina ockupationstrupper till det dubbla,
befästade flygplatser och Port Arthur samt andra tidigare japanska
hamnar och har under militärskydd börjat exploatera mandsjurisk olja.
Men här stöter Moskva inte på engelska utan amerikanska intres- 214
Dagens frågor
sen. Skall missförstånd i Fjärran östern åter som under perioden 1919
till1930 föra USSR och USA i latent fiendskap’ Skall dansen kring
den östkinesiska järnvägen åter medföra att den sovjetryska industrin
måste genomföra sin rekonstruktion utan hjälp av amerikansk teknik
och amerikanskt kapital, varigenom sovjetmedborgarna tvingas att
betala återuppbyggnaden med försakandet av en höjd levnadsstandard
inom överskådlig framtid’ Eller kommer Mandsjukuo att bli vändpunkten i Moskvas nya expansionsfas’
För det sistnämnda alternativet talar ett telegram av den 6 mars
1946, enligt vilket USA:s råd för utrikespolitik beviljat såväl USSR
som Kina en miljardkredit, som samma råd i januari 1945 vägrade
USSR. Ty Wall Street kommer endast att medverka vid finansierandet av det ryska återuppbyggandet när USA övertygats om att Stalins utrikespolitik åter antar Tjitsjerins linje, och då först och främst
i Fjärran östern. Och Stalin är inte någon va-banquespelare: Om
han ser att USSR genom att ge upp den imperialistiska gammalryska
expansionspolitiken, där Sovjets intressen skära sig med USA:s, mår
bättre än genom ständiga inblandningar överallt i världen … ja, då
kan Mandsjukuo ånyo bli en vändpunkt. Det skulle vara början till
slutet på ett latent hot om en ny konflikt i världsformat, det fruktade
tredje världskriget.
Rudolph Philipp.
•Polska Europas karta är ännu mera än tre kvarts år efter kriget
sjösjukan.• långt ifrån färdigritad. Nästan varje gräns är oviss, och
man kan i dag inte förutse, när det skall bli annorlunda. I detta kaos
är det emellertid en gräns, som synes ha blivit fastslagen redan före
Europakrigets slut: Polens gräns i väster, som med det nya Polen inlemmar Ostpreussen (utom Königsberg och Memelland), Pommerellen
samt resten av Västpreussen och Pommern fram till Oder. Att denna
gräns stabiliserats, medan t. ex. gränsen mellan Frankrike och Tyskland (eller Rhenrepubliken eller hur det nu skall bli) ännu är oviss, det
beror på att Polen fått dessa områden sig tillerkända som ersättning
för vad Ryssland efter överenskommelse med Hitlers Tyskland berövade Polen genom överfallet i september 1939.
När detta redan fullbordade sönderstyckande av det tyska riksområdet kommenteras i svensk press, framställes· det ibland som en akt
av ryskt godtycke. Ryssland skulle rent av ha nödgat polackerna att
ta emot denna kompensation för att på det sättet trygga en politiskt
förmånlig framtida rivalitet mellan Polen och ett återuppståndet
Tyskland. Man glömmer då, att den polska nationalismen sedan årtionden öppet eftersträvat dessa territoriella utvidgningar på Tysklands bekostnad. Så sent som 1932, före Hitlers makttillträde, proklamerade sålunda den polske handelsministern Eug(me Kwiatkowski på
en stor folkfest i Gdynia högtidligen polska anspråk på östersjökusten
från Oder till Memel, den gamla bärnstenskusten.
Det andra världskriget, som flammade upp i ljus låga vid konflikten
om Danzig och den polska korridoren (även om de stridsföremålen
215
Dagens frågor
ingalunda var den egentliga krigsorsaken), har således resulterat i att
frågan om P o l e n s t i Il t r ä d e t i Il h a v e t har lösts, som det vill
synas slutgiltigt. I det sammanhanget kan det ha sitt intresse att erinra om den litterära fejd om Polens tillträde till havet, som under
mellankrigstiden fördes mellan polska och tyska litteratörer och lärde.
Det efter första världskriget återuppståndna polska rikets gränser
var till nästan alla delar föremål för meningsbrytningar men aldrig
mera än då det gällde korridoren genom det forna tyska Västpreussen.
Det var två grunder, som hade övertygat fredsstiftarna om att denna
lösning av frågan om Polens tillträde till havet var den riktiga: större
delen av detta område hade tidigare legat under Polens krona, och
bosättningen där var till övervägande delen slavisk (kassubisk). Det
första kunde man från tysk sida inte förneka, men det andra bestred
man energiskt. Tyska forskare gjorde gällande, att gränsen inte bara
hade dragits oförmånligt med tanke på de aktuella etnografiska och
nationella förhållandena. Också en historisk orätt vore begången, ty
den tyska bosättningen i dessa nejder skulle, påstod de, vara äldre
än den polska och den nu polsktalande befolkningen till inte ringa
del av tyskt blod, fastän denationaliserad under den forna polska republikens tid. Polackerna åter menade, att korridorens befolkning
var av slavisk börd och hade bebott dessa områden alltsedan den
slaviska invasionen under de stora folkvandringarnas slutskede, även
om en del av den under vissa tider hade rönt inflytande av tyska
odlingsformer och rent av antagit tyskt språk. Detsamma skulle f. ö.
gälla befolkningen i stora delar av Ostpreussen och Pommern.
Detta odlingshistoriska spörsmål har långt mera än kuriositetsintresse, därför att det är ett gott exempel på hur man missbrukar
historisk bevisning i den politiska maktkampen. Den aktuella politiska frågan om höghetsrätten över detta av slaviska och germanska
folkelement i brokig blandning bebodda landområde kan ju aldrig
avgöras genom någon än så övertygande vetenskaplig bevisning om
vem som först odlat upp landremsan mellan träsken och havet långt
borta i historiens själva gryningstid.
Men denna litterära fejd gick läugre än så. Man satte från tysk
sida rent av i fråga, om Polen överhuvud taget hade berättigade anspråk på tillgång till havet. Polen var, påstod man, och hade alltid
varit en inlandsstat, som inte hade behov av en egen kust. Åven då
Polen lyckats sträcka ut sitt välde till själva havsstranden, hade polackerna aldrig kunnat hävda sig på själva havet, vare sig som fredliga sjöfarare eller som örlogsnation. Några fattiga kassubiska
fiskare, det var enligt tysk mening Polens hela bidrag till sjöfarten
på Östersjön. Och man citerade med välbehag den påvlige nuntien
Malaspinas yttrande på 1590-talet, att Polens makt på sjön sträckte
sig precis så långt som häst och ryttare kunde vada ut från stranden.
Polackerna blev inte svaret skyldiga. De skyndade sig att bevisa,
att Polen under långa tider av sin historia hållit örlogsmän på Östersjön och rent av spelat en viktig politisk roll på detta hav. Detta gällde
särskilt fyra tidsperioder, nämligen slutet av 1000-talet, början av 1200-
216
Dagens frågor
talet, tiden närmast efter 1466 samt den livländska perioden 1561-1629.
Av naturliga skäl ägnades den sista perioden särskilt intresse. Det
rörde de bägge konungarna Sigismund Augusts och Sigismund III:s
flottor, som utrustats i den lilla staden Putzig nära Danzig. Dessa
flottor hade fört polskt amiralstecken på Östersjön, menade man.
Det blev en hätsk, halvt politisk, halvt vetenskaplig debatt, förd huvudsakligen i två tidskrifter, den av polska baltiska institutet i Gdynia
utgivna J a n t a r (som betyder Bärnsten!) och den i Berlin utgivna
J o m s b u r g (också det en titel med politisk accent). Tyskarna gjorde
gällande, att de små flottavdelningar, som under 1500-talet och 1600-
talet fört polsk flagg i Östersjön, varit tyska, nederländska eller
skotska kapare, som tillfälligt gått i polsk tjänst. Kommandospråk
ombord hade varit lågtyska, som var den tidens sjömansspråk, och
befälet hade förts av tyska, svenska, danska, skotska och holländska
skeppare. Därför kunde man verkligen inte tala om någon polsk flottmakt i Östersjön. Allt tal om polska anspråk på tillträde till havet,
förr eller nu, kallade man slutligen hånfullt för – polska sjösjukan.
Vem hade rätt~ J a, det måste onekligen slås fast, att tyskarna i
allt väsentligt hade rätt i vad de bevisade om de polska kungarnas
flottrustningar i Östersjön vid nya tidens början. På något enstaka
undantag när var dessa kapare tyska i allt utom det att de tillfälligt
tagit tjänst hos kungen av Polen. Men samtidigt måste det slås fast,
att detta inget säger i frågan om de polska anspråken på strandrätt
vid Östersjön. Också denna tvist är ett exempel på hur man missbrukar historiska utredningar i dagspolitikens tjänst.
Nej, bakgrunden till det polska intresset för östersjökusten, manifesterat ända från nya tidens början, är en annan. Det sammanhänger
med viktiga förändringar av världshandelns vägar från medeltidens
slut. Samtidigt som de första europeiska fartygen sökte sig väg
västerut till Indien, intensifierades handeln på Östersjön. Det rikt
befolkade Västeuropa behövde tillskott av brödsäd och särskilt Nederländernas och Englands industriområden, där man lagt om jordbruksproduktionen till fåravel för spånadsindustriens skull. Denna brödsäd
hämtades till stor del från det polska överskottsområdet. Det var lågtyska och framför allt holländska fartyg, som sörjde för den indräktiga trafiken. Danske kungen beskattade den i Öresund, tyskar och
svenskar ville gärna beskatta den vid Weichsehnynningen. Men denna
nxport bar upp Polens välstånd, dess under renässansen rikt blomstrande kultur. Inte att undra på då att polackerna envist stred för
fritt tillträde till havet! Därpå hängde hela deras materiella standard.
Detta är i själva verket bakgrunden till att de polska konungarna
i sina valkapitulationer, kungaval efter kungaval, fick förplikta sig
att arbeta för Polens rätt till tillträde till havet. Detta är också bakgrunden till en berömd ordväxling mellan den polske fredsdelegaten
furst Albrekt Radziwill och den franske medlaren de Lumbres vid
förhandlingarna före fördraget i Labiau, som avsåg att ge Karl X
Gustavs Sverige herraväldet över den smala sträckan polskt land vid
kusten. De Lumbres påpekade, att man ibland för att rädda hela
16– .lf;~r.;, Svensk Tidskrift 1.946 217
Dagens frågor
kroppen kunde vara tvungen att amputera en lem. »Det är sant»,
svarade Radziwill, »men ingen låter heller skära av sig halsen.» Man
fick inte offra den polska korridoren till havet! »Detta är det enda,
som alla polacker är eniga om!», rapporterade de Lumbres hem till
sin uppdragsgivare i Paris.
Sådan är sanningen om den polska sjösjukan. Och nu sitter polaekerna som herrar utmed hela bärnstenskusten.
Sven Ulric Palme.
Polsk folkomröst- När de tre stora allierade makterna enades om det
ning ersätter val. folkrättsliga erkännandet av den nya polska staten, uppställdes från London och Washington två villkor, vilka även
accepterades av Moskva och Warszawa. Flera representanter för de
demokratiska partierna från emigrationen och hemlandet skulle bli
upptagna i regeringen, och denna ålades att så snart som möjligt anordna demokratiska val. Det första villkoret uppfylldes omedelbart
i och med att det moderata bondepartiets ledare, Mikolajczyk och
Kiernik, samt flera kända socialister, däribland förre London-ministern Stanczyk, inträdde i regeringen. Det är detta interallierade
avtal, som ännu kvarhåller Mikolajczyk och Kiernik på deras kabinettsposter, trots att deras inflytande på regeringens politik blivit
minimalt, och Mikolajczyks faktiska roll snarare motsvarar en ledare
av den legala oppositionen. Det senare villkorets uppfyllande skulle
enligt en tidigare försäkran äga rum senast i juni 1946. Uppskovet intill denna tidpunkt motiverades med att repatrieringen av de över en
stor del av östra halvklotet kringströdda polackerna först i huvudsak
borde fullbordas. Under mars månad beslöt Warszawaregeringen
emellertid ett nytt uppskov tills vidare till hösten. Samtidigt tillkännagavs, att i stället för de planerade valen i juni en folkomröstning skulle genomföras.
Anledningen till valens uppskjutande var, att vänsterpartiernas proposition om gemensamma kandidatlistor för alla tillåtna partier och
om undvikande av egentlig valkonkurrens strandade. Som bekant
finnes f. n. i Polen sex legala partier, bland vilka emellertid blott tre
spela någon större roll. Det kommunistiska »arbetarpartiet» (PPR)
utövar genom sina ledare ministrarna Gomulka och Mine samt statssekreterarna Berman och Modzelewski i regeringen det största inflytandet, medan dess anhängare inom befolkningen tydligen endast
utgör några få procent. Det socialistiska partiet (PPS) har till följd
av sina historiska traditioner och tack vare en åtminstone formellt
ännu bestående försoning mellan den Moskva-vänliga vänsterflygeln
och de moderata elementen kring den gamle fackföreningsledaren
Zulawski en starkare ställning inom landet. Inom regeringen representeras socialisterna av en sådan förgrundsfigur som premierministern Osubka-Morawski men även av några genom administrativa
och juridiska erfarenheter oumbärliga fackmän såsom ministrarna
Szwalbe och Swiontkowski. Den ställning, som Mikolajczyks bondeparti (PSL) intar inom regeringen, har redan omnämnts. Att detta
218
Dagens frågor
parti i dag är Polens numerärt avgjort starkaste bestrides icke ens
av dess motståndare. Partiet självt betraktade sin ställning inom
väljarkretsar som så grundmurad, att det som villkor för gemensamma kandidatlistor uppställde kravet om överlåtande av det framtida parlamentets absoluta majoritet. Att sluta av vissa uttalanden
av Mikolajczyk och hans Warszawa-tidning synes denne ha hoppats
kunna samarbeta med Sovjetunionen lika bra som t. ex. Ungerns små-
bondeledare Tildy och Nagy. Men de polska kommunisterna och socialisterna ämna icke frivilligt avstå ifrån sin nuvarande maktställning.
De låta därför Mikolajczyk framstå som västmakternas man, och de
utnyttja den omständigheten, att han nu även lyckats förvärva många
anhängare i städerna till att misstänkliggöra hans parti såsom samlingsplats för alla »reaktionära» element. Denna uppfattning har även
vunnit bifall i Sovjet-pressen. Genom Polen leda de stora vägarna
från Moskva till Berlin och från Kiev till Dresden. Där tror man sig
tydligen icke ha råd till experiment såsom i de vid sidan av huvudlinjerna belägna smärre länderna. Osubka-Morawski lovade i ett tal,
att de män, som börjat återuppbygga det nya Polen, ej skulle vika för
de nyomvända f. d. London-politikerna. I den polska vänsterpressen
uppdyka antydningar, som rent av påminna om vissa tankegångar
från Pilsudski-regimens dagar. Regeringen framstår där såsom den
instans, vilken under alla förhållanden måste genomdriva de nödvändiga åtgärderna, hur den »ansvarslösa oppositionen» än agiterar.
Den offentliga meningen bör »uppfostras». Ett av medlen härtill skall
vara folkomröstningen, som inriktar uppmärksamheten på de väsentliga frågorna.
Vilka frågor komma nu att ställas till väljarna~ Formuleringen
har varit föremål för förhandlingar mellan partierna. De två första
förslagen framlades av socialisterna och av det med Mikolajczyk konkurrerande vänsterbetonade mindre bondepartiet (ledare: den nuvarande postministern dr. Putek). Båda dessa förslag innehöllo vissa
mera historiska frågeställningar ur de sista årens partipolemik.
Mikolajczyk skulle då ha varit tvungen att åt väljarna rekommendera
andra svar än vänsterpartierna skulle ha gjort. Huvudsyftet med
folkomröstningPn var emellertid just att undvika en sådan uppgörelse
mellan partierna och att framhäva folkets gillande av vissa omtvistade
huvuddrag i regeringens politik. Sålunda kom det till nya underhandlingar som enligt Warszawa-pressen i mitten av april slutade med
en kompromiss mellan alla de sex legala partierna. Mikolajzcyk och
det utanför regeringen stående klerikala arbetspartiet (ledare: den
gamle parlamentarikern Popiel och f. d. London-ministern prelaten
Kaczynski) genomdrevo, att de historiskt polemiska frågorna borttogos, och man enades om följande tre frågor:
l) En- eller tvåk~mmarparlament.
2) Bekräftandet av den genomförda agrarreformen och industrisocialiseringen som »den polska demokratiens grundvalar» i den
nya författningen.
3) Gillande av gränsdragningen längs Oder och Lausitzer Neisse.
Den tredje frågan väntas allmänt få ett jakande svar, fastän de
219
Dagens frågor
känslor med vilka en stor del av den polska befolkningen mottagit den
ryska gåvan på tyskarnas bekostnad ännu äro rätt delade. Detta
framgår tydligast av den tvekan, med vilken uppmaningen att bosätta
sig i de nya västra områdena hörsammas. Man tycks ännu ej lita på
att besittningstagandet skall bli varaktigt. Men ingen kommer naturligtvis därför att rösta mot inkorporeringen. En del av befolkningen
skulle säkert vilja ge ett nekande svar på den andra frågan, men små-
böndernas och arbetarnas stora massa torde lätt kunna vinnas för ett
ja, och intet av de tillåtna partierna kan och vill riskera att motsätta
sig fullbordade fakta av så grundläggande art. Genom den första frå-
gan göres ett steg i riktning mot en ändring av den åter gällande
demokratiska grundlagen av år 1921 även i statsrättsligt hänseende.
Denna gamla regeringsform införde tvåkammarsystemet, medan det
nuvarande provisoriska »nationalrådet» blott har en kammare och
tydligen skall bevaras i liknande form. Efter denna första revision av
1921 års regeringsform kunna ytterligare sådana ej utebli. Dessa
komma då blott att utgöra ett formellt bekräftande av den faktiskt
redan skedda politiska förändringen.
Ett av regeringens organ, War;;zawa-tiduingen >>Rzeczpospolita)),
jämförde det förestående plebiscitet med den folkomröstning, som nyligen ägde rum i Frankrike för att avgöra principiella konstitutionella
frågor. I själva verket visar just denna jämförelse skillnaden mellan
användningen av folkomröstningen till kompletterin.q av den parlamentariska demokratien och dess utnyttjande för att åtminstone tidvis och gradvis ersätta den demokratisk-parlamentariska valrätten.
Ty i Frankrike avgjordes valen till det nya parlamentet och folkomröstningen på samma dag. I Polen däremot skall plebiscitet tills vidare
tjäna som förtroendevotum för den sittande regeringen och som en
begränsning av ett senare vals möjliga inflytande på politiken. Förpliktelsen att genomföra demokratiska parlamentsval kvarstår dock.
Nu har även västmakterna i sin egenskap av mottagare till Warszawa-regeringens tidigare löften tigande funnit sig i valens uppskov.
Den socialistiska arbetsmini;;tern Stanezyk måste visserligen för uppnående av en sl”tdan avvaktande hållning på cn presskonferens i New
York öppet förklara, att val i juni månad skulle betyda inbördes krig.
Men så fiek Polen också vid samma tidpunkt sitt hittills största utlandslån efter kriget, 50 milj. dollars från Import- och exportbanken i
New York för inköp av transportmedel ur amerikanska armens förråd
i Västeuropa. Amerikanarna voro mycket intresserade i att så fort
som möjligt sälja detta materiel, och efterfrågan från annat håll föreföll inte vara särskilt livlig.
Äro de polska vänsterpolitikernas chanser vid eventuella val i höst
mycket bättre än vid ett röstsedelslag i juni~ Några omständigheter
tala härför. En sådan är hoppet om en förbättring av livsmedelssituationen efter skörden. Warszawa-regeringen har i sin ekonomiska inrikespolitik ansett den aktuella livsmedelsförsörjningen vara mindre
betydelsefull än det snabba genomförandet av den agrara revolutionen.
Men i sin utrikespolitik har den bemödat sig att icke gå miste om
förbindelRerna med de stora humanitära leverantörerna i väster, vilkas
220
Dagens frågor
UNRRA-paket under den sistlidna vintern varit oumbärliga för den
polska stadsbefolkningens försörjning. Polen deltog därför också i
den internationella livsmedelskonferensen i London, där varken Sovjetunionen eller någon annan östeuropeisk stat var närvarande. Men
vänsterpartierna räkna icke med att den ekonomiska förbättringen kan
bli tillräckligt stor för att göra intryck på väljarna. De använda därför den nyvunna tiden även för att utnyttja makten på ett annat område. Mikolajczyks agitatoriska möjligheter beskäras t. ex. genom minskad papperstilldelning för hans Warszawa-tidning. Det är betecknande, att bondepartiet har sitt eget organ även utomlands i London ej
blott för att inverka på emigranterna utan även för att publicera nyhetsmaterial från hemlandet, som ej kan tryckas i Warszawa. Polisapparaten och den av staten avlönade ordningsmilisen sättas in för att
bekämpa »oppositionens» d. v. s. vice premierministerns partiorganisation. Man behöver härvid inte genast tänka på blodigt våld. Detta utövas ömsesidigt i kampen mellan de mycket radikalare illegala nationalisterna och regeringens anhängare. Mot Mikolajczyks förtroendemän
nöjer man sig t. ex. med anhållanden om de resa till politiska möten
eller kongresser. Post festum släppas de sedan lösa. Men frågan är,
om sådana trakasserier i längden kan hejda en bred folkrörelse.
Såsom det bästa agitationsmomentet för vänsterpartierna kvarstår
västområdenas problem. Det är säkert ingen tillfällighet, att det kommunistiska arbetarpartiet i dessa provinser är jämförelsevis starkt.
Regeringspartiernas agitation glömmer heller icke att understryka
Sovjetunionens avgörande roll vid beviljandet av Oder-gränsen åt
Polen. Ingen enstaka polack torde känna sig så beroende av Rysslands
ynnest och hjälp som den västerut flyttade kolonisten. Det faktum,
att Sovjetpolitiken även har sina gunstlingar i den tyska östzonen,
vilkas intressen i denna fråga äro helt andra, har hittills icke framträtt i den polska pressen men kan ej vara alldeles okänt och kommer
säkert att ytterligare öka behovet av rysk välvilja. Warszawa-radion
och olika polska tidningar främja denna inställning genom påståendet
att amerikanarna och engelsmännen tillåta en tysk agitation för en
annan östgräns. Hela frågan torde med all sannolikhet träda mera i
förgrunden, om den polska valkampen en gång börjar på allvar. Men
det är ieke säkert att valet överhuvud taget blir av inom överskådlig tid.
Till minnet av profes- Den 19 februari dog i Helsingfors förre statssor Rafael Erich. minister, juge a la Cour permanente de
Justice ruternationale (Haag), professor dr. jur. Rafael Erich. I honom förlorade Finland en man, som hittills varit och i detta nu framstår som landets representativaste namn å den internationella rättsvetenskapens område, även i internationellt hänseende en beryktad
och högt erkänd rättslärd, en framstående universitetslärare oeh
statsman.
Den finska släkten E r i c h, vars medlem Rafael Erich var, var ursprungligen nordtysk, härstammande från den gamla pommerska
Hanse-staden Greifswald (medeltidens svenska Gripsvolde), som till- 221
Dagens frågor
hört Sverige-Finland ifrån 30-åriga krigets tider ända till år 1815.
I släkten funnos redan i Greifswald (och i dess omnejd i Pommern)
flere medlemmar- även till namn Rafael Erich hetande-, som voro
jurister, borgmästare, till och med jurisdoktorer och som beklätt höga
judiciella ämbeten. Därifrån anlände den finska grenen av släkten
Erich över Reval till Finland och blev snart hemmastadd där.
Rafael Erich hade otvivelaktigt ärvt sitt rättsvetenskapliga, rättare
sagt rättsfilosofiska tänkesätt och sin livsåskådning av släktens avlägsna föregångare. I honom nådde denna släktens väsentliga grundkaraktär sin högsta utveckling och höjdpunkt. Med en verklig rättslärds höga, om sitt ansvar medvetna och tillika harmoniska världsåskådning förenades en vidsträckt humanistisk bildning. Särdeles
märkliga voro Erichs ofantliga kunskaper i den äldre och nyare tidens
litteratur, i synnerhet i den klassiska, varifrån han med hjälp av sitt
fenomenala minne med största lätthet och skicklighet kunde när som
helst framföra för tillfället lämpliga citater. Lika djupt och grundligt
kände han Kalevala och Bibeln.
Sintperioden av Erichs liv gestaltade sig för honom i ett hänseende
uppskakande, då han fick se och erfara, hur stora etiska värden 0ch
höga rättsliga grundsatser helt och hållet underkänts och syntes
glida mot fullständig katastrof, kanske dock endast för en tid, tänkte
och trodde han. Inte var det därför något under, att hans fysiska
kraftkällor då småningom sinade och hans livsandar gradvis började
förslappas. »B r u t e n u n d e r t y n g d e n a v d e o l y c k o r, s o m
d r a b b a t f o s t e r l a n d e t» lydde de skakande orden i Rafael Erichs
dödsannons skriven av honom själv omedelbart före hans bortgång.
Men andligen hade han inte blivit bruten, inte till själen. Som ett
bevis därpå kan nämnas hans sista artikel »Diktaturprinciper i demokratisk förklädnad», som utkom i det nionde numret av Svensk Tidskrift, före julen senaste år, och vari han skarpt och oförbehållsamt
kritiserar det allmänna internationella läget och de särskilda företeelser, som voro i samband därmed, en artikel, som inte kunde utgivas eller citeras i författarens eget hemland. Att fosterlandets framtid och öde hela tiden var i den bortgångnes tankar, var självklart,
ot~h som andligt testamente till fosterlandet försökte han själv ännu
under de sista dagarna av sitt liv sätta upp på papperet dess tankar
och grundsatser, om vilka han många gånger fått samtala med sina
närmaste vänner, för att för sin del åter kunna hjälpa fäderneslandet
i och ur dess nuvarande stora svårigheter till den självständiga frihet.
som varit det enda och heliga målet för honom och hans generation.
Rafael Erichs livsgärning hör i sin helhet till de ädlaste bladen i
finska fosterlandets historia, hans gestalt till en av dess största.
Hans andliga testamente är och förblir förpliktande för våra efterkommande, som ha att förvalta det.
222
Fast de mäktige bortryckas,
dock förblir den makt, de lyckas
lämna, döden kan den inte ärva.
Toivo Kaukoranta (fil. mag., Seinäjoki).