Kristet eller sekulariserat samhälle
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KRISTET
ELLER SEKULARISERAT SAMHÄLLSLIV?
Av biskop JOHN CULLBERG, Västerås
l GRYNINGEN till den 5 september 1682 steg William Penn ombord på ett skepp, som skulle föra honom från det av krig och
partistrider sönderslitna Europa till Nya världens jungfruliga
mark. Han hade utsett och erhållit ett område väster om Delaware
för att där genomföra »det heliga experimentet» – grundandet av
en kväkarstat efter rent kristna principer. Programmet tillämpades med all önskvärd klarhet och kraft. Enda villkoret för medborgarskap var kristendomen. statsförfattningens grundpelare
var tolerans och samvetsfrihet, och evangeliets demokratiska principer genomfördes med yttersta konsekvens. Självfallet var varje
väpnad aktion bannlyst; i ingen människa ville man se en fiende,
alla voro ju bröder. Den nya fristaten bestod sitt första generalprov genom att etablera gott grannskap med de vilda och misstänksamma indianerna, och allt syntes vara upplagt för en lyckosam utveckling.
Vid återkomsten till Pennsylvania efter ett längre besök i England möttes emellertid Penn av en svår besvikelse. Det var ett
annat land, än det han lämnat. Kväkarna hade delat upp sig i
partier, som ömsesidigt bekämpade varandra, och olusten hade
gjort sig bred. När Penn sökte upphäva slaveriet, restes motstånd
även från kväkarnas sida, och svårt desillusionerad måste han
återvända till Europa.
Hade det heliga experimentet alldeles misslyckats~ Ja, otvivelaktigt, om man bedömer det efter de bakom liggande avsikterna.
Den »kristna staten» hade inte blivit verklighet, och kväkarna ha
sedan ur politisk synpunkt verkat mera som en passiv oppositionsriktning innanför de givna samhällena än som statsbyggare.
Å andra sidan är det obestridligt, att de nordamerikanska statsförfattningarna i icke ringa grad tagit intryck av de grundsatser,
som Penn förgäves sökt genomföra på sitt experimentalfält vid
Delaware.
513
John Cullberg
Jag har berört fallet Pennsylvania, därför att det utgör det
klassiska exemplet på ett försök att radikalt genomföra de kristna
principerna i samhällslivet. Vad skall man nu dra för slutsatser
av försökets misslyckande~ Själva det historiska problemet må
här lämnas åsido. Det kan måhända sägas, att det snabba debaclet
berodde på vissa olyckliga omständigheter, som stötte samman.
Främst var det ödesdigert, att grundaren nödgades lämna sitt
verk, innan det nått erforderlig mognad och stadga, utan att nå-
gon annan person med jämförlig auktoritet kunde sättas i hans
ställe. Men man har nog också på känn, att det måste ha varit
något fel i utgångspunkten. Det är knappast någon tillfällighet,
att försöket, så vitt jag vet, icke upprepats. Längre fram kommer
jag tillbaka till dessa frågor och skall då också söka närmare ange
den principiella innebörden i begreppet kristet samhällsliv.
Den som vill göra klart för sig, hur det sekulariserade samhällslivet ser ut, behöver inte dra fram så fjärranliggande och exotiska
exempel. Åskådningsmaterialet erbjudes på mycket nära håll, i
varje fall beträffande den tydligt skönjbara tendensen.
Den moderna sekularismens historiska bakgrund är medeltidens
kyrkliga enhetskultur. Denna representerade ju ingalunda ett
kristet samhällsliv i William Penns mening. Men å andra sidan
är det tydligt, att den kristna kyrkan fr. o. m. högmedeltiden var
den dominerande faktorn i samhälls- och kulturlivet. Kyrkan inträdde snart sagt på alla områden som en respekterad auktoritet
med både negativ och positiv verkan och kom därför att i stor
utstr~ckning sätta sin prägel på samlivet mellan människorna.
Sekularismen innebär nu, att Västerlandet alltifrån renässansens
dagar undan för undan har lösgjort sig från detta kyrkliga inflytande. Under Nyare tidens första århundraden gick denna process ännu tämligen långsamt och berörde väsentligen de övre
folkskikten. Först efter 1800-talets mitt har takten stegrats, samtidigt som sekulariseringsprocessen utbrett sig och nu på bred
front går fram genom alla befolkningsgrupper.
Det vore frestande att söka analysera de olika momenten i denna
väldiga historiska process för att så klargöra dess förutsättningar
och innebörd i skilda avseenden. Detta skulle emellertid här föra
alltför vida. I stället stannar jag vid det aktuella läget och frå-
gar: Vad är det som hänU Var stå vi egentligen i dag~
Den nutida sekularismens väsensart se vi tydligast återspeglad i de tre stora västerländska diktaturstater, som nu till två
514
Kristet eller sekulariserat samhällsliv?
tredjedelar gått under. Fascism och nationalsocialism äro här av
särskilt intresse, därför att de inte nöjde sig med att avkoppla
kristendomen, utan även själva skapade religiöst färgade ideologier, som voro av klart antikristlig eller hednisk prägel. (Jag kan
här hänvisa till närmare utredning i mitt Herdabrev 1940.) Bakom
och under alla bifenomen skönjdes den totalitära statstanken. Det
var under den, som allt annat inordnades. Staten, personifierad
i diktatorn, trädde i Guds ställe såsom domare inte bara över utvärtes gärningar, utan också över hjärtats uppsåt och tankar.
Därmed hade den kristna gudstron skjutits åt sidan- inte endast
i praktiken (det sker ju även annorstädes) utan principiellt. Den
totalitära staten har helt enkelt inte plats för en annan gudomlig
auktoritet än den, som den själv gör anspråk på. Detta är sekulariseringens slutpunkt. Här har målet nåtts.
Till skillnad från Penns »heliga experiment» har diktaturernas
hedniska experiment lyckats. Att dessa stater militärt och politiskt krossats är intet argument mot detta påstående. Man kan
nämligen icke komma ifrån, att de åtminstone vad Tredje riket
angår uppvisat en kraftutveckling så makalös, att den kan förklaras endast av den totalitära andens politiska genomslagskraft
-varmed ingalunda är sagt, att den verkligen genomsyrade majoriteten av det tyska folket. Men saken har också en annan sida.
Ingen kan vara blind för att det nazistiska Tyskland uppvisade
ett ansikte, som var artskilt från allt vad vi eljes i det västerländska kulturlivet haft erfarenhet av. Det var på en gång gåtfullt och skrämmande, det bar inte en människas drag, det berörde
oss med en spöksyns kuslighet. J ag tänker på den hänsynslösa
våldspolitiken, som försakade t. o. m. skenet av folkrättslig lngitimitet, eller på den vidriga gestapomentaliteten, sådan den avslöjades i våra nordiska grannländer och sedan i de koncentrationsläger, som föllo i de allierades händer. Jag tänker också på
den makabra konsekvens, varmed förstörelsearbetet genomfördes
i ockuperade länder, ofta med mycket tvivelaktig militär motivering. Inte minst tänker jag på nazi-Tysklandsattityd inför undergången. Denna hade varit heroisk, om den tjänat en förnuftig
mening. Men ingen i Tyskland var väl i varje fall sedan hösten
1944 i ovisshet om det stundande sammanbrottet. Var och en
måste förstå, att en snabb kapitulation vore vida att föredraga
framför den grusöken, som skulle återstå av ett Tyskland, som
höll ut to the bitter end. Och ändå fortsatte man. Den goebbelska
propagandans metoder i detta läge voro signifikativa. När man
515
John Cullberg
inte längre kunde suggerera fram några segerförhoppningar, utgick appellen att förstöra det som ännu kunde finnas kvar. Den
nazistiska förintelseviljan vändes inför katastrofen inåt i en pervers avnjutning av ragnarökssymptomen, ett frosseri i undergångsstämningar, i Götterdämmerung. Det var detta, som i sin
irrationalitet tedde sig nästan kusligast. Vilken var hemligheten
bakom denna gåta~ Det räcker inte med att peka på ledarnas
krampaktiga försök att i det längsta uppskjuta det oundvikliga.
En annan psykologisk förklaring är mera sannolik. Det var här
fråga om en gigantisk kollektiv besatthet, en hejdlös demoni.
Denna demoni, som förut tagit sig uttryck i en amoralisk maktvilja, slog dialektiskt över i en vilja till självförintelse. Därav
det spöklika intrycket. Vi ha svårt att göra klart för oss, att
mannen, som utan knot och utan hopp såg städerna brinna – endast tack vare snabbheten i de allierades framryckning räddades
något – kunde vara en normalt hygglig och skötsam Meyer eller
Muller, som helst ville driva sin grönsakshandel vid någon stilla
gata. En främmande spökroakt hade tagit honom fången – och
ingen fanns, som bjöd den onde anden att fara ut. Det är bistert
meningsfullt, att nazismens sista egentliga livsyttring gick i »varulvarnas» tecken. Därmed fick dernonien sin yttre manifestering.
Det synes mig alldeles uppenbart, att ett intimt samband består
mellan den radikala sekularismen och denna demoni, som nu klart
avslöjat sin karaktär av livsförstörande makt. Att evangeliets
Gud sättes av tronen betyder nämligen inte, att tronen får stå
obesatt, ev. så att en fri republik uppstår i andens värld. Detta
var och är vårt släktes stora illusion. Utan det betyder, att nya
tronpretendenter göra sig påminta och ta makten. Gud bytes bort
mot demonerna.
J ag har dröjt vid Tysklands öde, därför att det för oss varit
det stora skolexemplet på sammanhanget mellan sekularism och
demoni. J ag kunde också ha nämnt Ryssland. Det är f. n. icke
riktigt opportunt att rikta strålkastaren mot den bolsjevikiska
diktaturen. I England börja dock spridda röster undra, om utbytet av Hitler mot Stalin som Europas härskare är ett resultat,
värt sex års fruktansvärda krigsansträngningar. (Se härom art.
»Sanningen på marsch» i förra häftet av Svensk Tidskrift.) Hos
oss är man mera försiktig på den punkten. Man tycks finna det alldeles i sin ordning, att samma makt, som 1939 överföll Finland (ha
vi glömt deU) och sedan förgrep sig på hundratusentals fredliga
balter och polacker, skall sitta till doms över krigsförbrytare! Och
516
Kristet eller sekulariserat samhällsliv?
vad skall uppenbaras, om slöjan en gång lyftes över de fasansfulla ting, som nu ske i östra Mellaneuropa~ Sambandet mellan
gudlöshet och demoni lär inte bli mindre tydligt än förut.- Men
har inte gudlöshetspropagandan avskaffats och den heliga synoden återupprättats~ Detta måste väl vara ett tecken på att sekulariseringsprocessen avbrutits~ – Jag hoppas innerligt, att optimisterna ha rätt, men det kostar en mycket stor ansträngning att
tro på hjärteförvandlingen. Demonerna ha många sätt att framträda. Och som bekant plägar en viss potentat vid behov camouflera bockfoten.
Låt oss gå till andra ting. Hurudant är läget i de av diktaturtendenser relativt oanfrätta demokratierna~ J ag skall inte dröja
vid förhållandena i de västliga stormakterna, fastän tecken tyda
på en långt framskriden demonisering även inom dessa områden.
Det ruskigaste tecknet är bruket av atombomben över två tättbefolkade storstäder – rättare sagt: att denna krigsmetod icke
uppväckt någon nämnvärd reaktion inom de segrande folken. I
stället stannar jag vid en mera näraliggande fråga. Hur förhåller det sig i vå!t eget land~ Kan man här tala om ett sekulariserat eller ett kristet samhällsliv~
Det föreligger ingen anledning att svartmåla. På kristet håll
har man hos oss i själva verket åtskilligt att vara tacksam för.
Kyrkan liksom de frikyrkliga samfunden få bedriva sin verksamhet i praktiskt taget fullständig frihet. statsmakterna äro i stort
sett välvilligt inställda till den religiösa verksamheten. Våra skolor ha obligatorisk undervisning i kristendomskunskap. De ojämförligt flesta barnen döpas och få sedan särskild kristen undervisning genom kyrkans försorg. I mitt relativt okyrkliga stift
genomgå nära tre fjärdedelar av all ungdom konfirmandundervisningen – genomsnittssiffran för riket ligger sannolikt åtskilligt
högre. Många av de okonfirmerade äro f. ö. omhändertagna av
de frikyrkliga samfunden. Ofta klagas det på kyrkligt håll över
de fåtaligt besökta gudstjänsterna. Man bör dock icke glömma de
många hundratusen, som på andra vägar, främst genom radion,
nås av kristen förkunnelse. Till allt detta lägger jag den omfattande humanitära verksamhet, som särskilt under dessa krigsår
blottat ett stort stycke praktisk kristendom även hos dem, som stå
tämligen främmande för kyrkans religiösa budskap. Nej, Sverige
är verkligen intet hednaland.
Likväl är det svårt att undertrycka en stigande oro för fram- 517
John Cullberg
tiden just med hänsyn till raserandet av de kristna livsmakterna
inom vårt folk. Att stämningen på kulturradikalt håll börjar bli
fränare än förut betyder här mindre. Öppet motstånd är vida
hälsosammare än slapp likgiltighet. Värre är, att respekten för
elementära kristet etiska grundsatser alltmer synes försvinna.
Detta gäller åtskilliga livsområden men framstår tydligast i fråga
om ett för samhällslivet så väsentligt gebit som sexualmoralen.
Debatten förra hösten kring betänkandet om sexualundervisningen
avslöjade många hjärtans tankar. Den herostratiskt ryktbara radiodiskussionen må bortförklaras som en olyckshändelse, och vissa
pressröster kunna till nöds betraktas som språkrör för de oansvariga. Men när ett kungligt ämbetsverk, som officiellt har ansvar för barn- och ungdomsvården, i ett remissutlåtande öppet tar
avstånd från den kristna sexualmoralen och proklamerar utomäktenskapligt könsumgänge såsom en sund och normal livsform,
då tar man sig om huvudet och undrar, hur långt vi egentligen
hunnit. Tacksamheten för att det framlagda sakkunnigbetänkandet i allt väsentligt kom att läggas till grund för de av Kungl.
Maj :t stadfästade föreskrifterna kan inte undantränga bekymren
över murkenheten i en stor del av den officiella opinionsbildningen
på detta område. Och under tiden försumpas vår ungdom med
eller utan »sexuell upplysning» i samma träsk, där de äldre tyckas
trivas väl.
Här framträda med skrämmande tydlighet på ett bestämt och
livsviktigt område konsekvenserna av den sekularism, som på
tusen mer eller mindre obevakade vägar nästlar sig in i samhällslivet. Och vi ha fått ett kraftigt och påtagligt belägg för att demokratien inte i och för sig innebär något som helst skydd mot
de förödande tendenserna. Där demokratien avkristnas, inträda
precis samma risker för demoni som i diktaturerna, om ock i mera
förstucken form. Det är detta, som nu kan iakttagas på det erotiska området. Det påstås ibland, att kristendomen skulle betrakta
sexuallivet med asketiskt fientlig blick. Ingenting kan vara oriktigare, i varje fall om man tänker på evangeliet och den evangeliska kyrkan. Men för kristen livssyn står det orubbligt fast,
att ett sexualliv, som lösgöres från troheten och det personliga
ansvaret, är undermänskligt. Därför kan kristendomen aldrig
frångå den ståndpunkten, att sexuallivet har sin plats inom äktenskapets ram. Endast så kan dess höghet och renhet bevaras.
Jag kan gå ett steg längre. Där sexuallivet undandrages personlighetslivets kontroll, sådan denna kan och skall utövas inom
518
K ristet eller sekulariserat samhällsliv?
äktenskapet i ansvar för hemmets och familjens gemenskap, där
ta de demoniska makterna snabbt herraväldet. Det demoniska är
just det undermänskliga, som från själens dolda källarrum ständigt vill sticka upp huvudet för att dirigera livsföringen. Den
mänskliga livskampen kan sägas bottna i denna ständiga spänning mellan det personliga och det demoniska. Denna spänning
har intensivt upplevts och tolkats av de stora diktarna, sådana
som Dostojevski, Ibsen och Strindberg. Den har emellertid aldrig
tecknats med så dramatisk kraft som i evangeliets berättelser om
Jesu kamp mot de onda andarna.
Västerländskt samhällsliv av i dag är våldsamt invecklat i
denna kamp. Den fortskridande sekulariseringen har slagit vapnen ur händerna på personlighetslivets försvarare och därigenom
jämnat vägen för demonerna. Detta är den ödesdigra situation,
där vi nu stå. Den fantastiska förstörelsen av kulturvärden är en
reflex av den förstörelseprocess, som pågår i själarnas värld. En
kuslig aktualitet har kommit över de apostoliska orden, att vi inte
föra en strid mot kött och blod, utan »mot furstar och väldigheter
och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter under himlarymderna».
Mot denna bakgrund blir det ökad vikt över frågan efter det
kristna samhällslivets innebörd och möjligheter. Vad menas med
ett kristet samhällsliv? En hastig blick på tvenne motsatta ytterlighetsståndpunkter, som båda förbise väsentligheter i den kristna
samhällssynen, kan hjälpa oss fram till klarare linjer.
Den första kan karakteriseras med namnet William Penn. Enligt denna skall evangeliet göra tjänst som ett slags grundlag för
den offentliga sammanlevnaden. Direkt ur evangeliet hämtas
vissa »principer», som skola omsättas i sociallagstiftningen: demokrati, tolerans, humanitet, pacifism o. s. v. Hos oss ha dessa tankar stundom förts fram av Förbundet för kristet samhällsliv. –
ståndpunkten har ett sken av riktighet; sådana tankar finnas
verkligen i evangeliet och ha därifrån kommit in i det västerländska samhällslivet. Men man har ofta förbisett, att detta icke
skett och icke kan ske på den direkta väg, som här förutsättes.
Evangeliet (t. ex. Bergspredikan) och statslivet kunna nämligen
icke bringas in under en gemensam nämnare; de tillhöra olika
livssammanhang, som endast i skärningspunkterna komma i kontakt med varandra. I ena fallet är det fråga om betingelserna
för ett personligt gemenskapsliv i kärlekens tecken, i andra fallet
519
J ohn Cullberg
gäller det att reglera de yttre förhållandena mellan enskilda och
folkgrupper, varvid maktmedel äro oundvikliga. Därför består
alltid mellan kristendomen och statslivet en viss inre spänning,
som kommer till uttryck exempelvis i det olösliga problemet om
kristendomens ställning till bruket av militära maktmedel. Kristendomens egen sociala skaparkraft är icke inriktad mot staten,
utan mot kyrkan. Endast indirekt, d. v. s. via kyrkan, får evangeliet betydelse även för statslivet. J ag återkommer strax till detta.
Den andra ytterlighetsståndpunkten gör gällande, att kristendomen ingenting har med »politik» (det borgerliga samhällslivet)
att skaffa. Den är enbart en hjärtats angelägenhet. För en kristen
människa är det därför angeläget att i största möjliga utsträckning isolera sig från statslivet och dess uppgifter. – ståndpunkten är begriplig med hänsyn till den nyss påvisade spänningen
mellan evangeliet och statslivet. Likväl kan den icke godtagas av
den kristna socialetiken. Den förbiser nämligen, att det kristna
livet dock skall levas i den värld, där vi som människor äro inställda. En kristen är medborgare i två världar. Hans tillhörighet till gudsriket dispenserar honom icke från ansvaret för denna
världen och dess ordningar. Där finns nämligen hans nästa, som
han fått till uppgift att tjäna. Isolering från det borgerliga samhällslivet betyder minskade möjligheter att skapa gynnsamma
förutsättningar också för den personliga sammanlevnaden.
Den genuint kristna samhällssynen har intet med dessa båda
ytterligheter att skaffa. Den ligger icke heller – som ett slags
kompromiss – någonstans mitt emellan. Den har egenartade
förutsättningar och konsekvenser.
Som allmännaste förutsättning kan anges, att allt kristet samhällsliv vilar på existensen av den kristna kyrkan. Det är viktigt
att härvid hålla fast, att kyrkan i sig själv är en religiös och icke
en politisk storhet. Bland alla de frestelser, som komma att möta
kyrkan nu under efterkrigstiden, är kanske ingen farligare än
politiseringens, då kyrkan lockas att identifiera sig själv med ett
visst politiskt program. Vi ha sett exempel på detta i diktaturstaterna, där man gjorde kraftiga och delvis lyckade ansträngningar att inordna kyrkan i det politiska systemet. Motsvarande
risker saknas ingalunda i demokratierna; det har mer än en gång
sagts, icke utan en hotfull underton, att kyrkans framtid hänger
på att den klart och tydligt engagerar sig för de demokratiska
ideerna. Detta kan låta ganska bestickande. På frestelsens berg,
med »alla riken i världen» utbredda för sina ögon, måste emeller- 520
Kristet eller sekulariserat samhällsliv?
tid kyrkan nogsamt minnas sin Herres ord i en liknande situation: »Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall
du tjäna.» Tappar kyrkan i ett slikt läge bort sin egen linje, innebär detta, att hon förlorar sin själ. Därmed blir hon oförmögen
att göra en verklig insats i samhällslivet.
Vår utgångspunkt måste vi alltså ta i kyrkan såsom det av
evangeliet – d. v. s. av Jesu Kristi Ande – skapade samfundet,
uppbyggt på Ord och sakrament. Från denna utgångspunkt är
det, som kristendomens möjligheter att påverka samhällslivet
måste bedömas. Låt mig här till sist i fyra punkter söka sammanfatta förutsättningarna för ett »kristet samhällsliv».
l. Ett kristet samhällsliv förutsätter, att staten är intresserad
av en fritt verksam kyrka, som inifrån får genomsyra folklivet.
Den yttre organisationen av förhållandet mellan stat och kyrkaotaliga mellanformer mellan ett extremt statskyrkodöme och en
radikal frikyrka äro tänkbara – är icke betydelselös, men dock
av sekundär vikt. Huvudsaken är, att kyrkan icke bindes eller
hindras i sin religiöst bestämda uppgift. Där detta sker, och det
kan ske icke endast i en diktaturstat, utan också i en demokrati,
betyder det, att staten eller någon makthavande riktning inom
densamma ställer sin auktoritet mot kyrkans, när det gäller förhållanden i själarnas värld. Därmed öppnas slussarna för den
demoni, som vi förut sett exempel på.
2. Kyrkan skall fungera effektivt. En ineffektiv kyrka, d. v. s.
en kyrka, som inte når fram till människorna med sitt budskap,
upphör icke därför att vara kyrka. Hon har de inre kvalifikationerna, så länge hon är uppbyggd på Ord och sakrament, men
hennes möjligheter att påverka samhällslivet bli beskurna. Här
skymtar kärnan i kyrkoproblemet av i dag. Vår kyrka är knappast effektiv, och därför betyder hon dessvärre icke så mycket i
folklivet, som önskvärt vore. Hur detta problem skall lösas är en
fråga, vid vilken jag här inte ens kan snudda. Men den måste
ständigt oroa var och en, som på ett eller annat sätt har ansvar
för kyrkans liv och verksamhet.
3. Kyrkans anspråk på staten är primärt, att den håller rätten
vid makt. Ett kristet samhällsliv är därför möjligt endast som
rättssamhälle. Det är av detta skäl och inte på grund av några
politisk-ideologiska överväganden, som kyrkorna i gemen kommit
i så starkt motsatsförhållande till diktaturerna. Där en diktators
godtycke ersätter rätt och rättfärdighet, där ha betingelserna för
ett kristet samhällsliv avskurits vid roten. Men det måste strax
39- 4G741 Svensk Tidskrift .1945 521
John Cullberg
tillfogas, att demokrati inte i och för sig innesluter någon garanti
mot rättskränkningar. Den enda garantien häremot är, att statens ledning, den må vara av ena eller andra beskaffenheten, obetingat böjer sig för rättens majestät. Och det betyder i realiteten,
att rättsordningen i sista hand återföres på en gudomlig vilja och
auktoritet. Det är kanske överflödigt att tillfoga, att därmed inte
menas vilken »gudomlig» vilja som helst. För vår del kan det
endast vara fråga om den Gud, som i Kristus tillfullo gjort sig
känd såsom rättens och rättfärdighetens Gud.
4. Kyrkans religiösa förkunnelse skall frambäras och mottagas
med hänsyn till evangeliets alla etiska och sociala konsekvenser.
Jag har förut betonat, att kyrkans budskap skall vara religiöst
och ingenting annat. Det är emellertid angeläget att göra klart
för sig, vad som i själva verket menas med detta. T. o. m. diktaturerna ha stundom förklarat sig respektera kyrkan, under förutsättning att den inte överskrider den religiösa gränslinjen. Här
tycks dock ha rått en ganska besynnerlig uppfattning av det religiösas innebörd. Det förefaller, som om man i religionen blott
ville se en menlös, känslomässig stämning, som just ingenting har
med det praktiska livet att skaffa. En värre vanföreställning kan
knappast tänkas, åtminstone då det är fråga om den kristna religionen. Den är sprängfylld av etiska och sociala motiv, som på
varje punkt apellera till vilja och handling. Och det bleve ett
mycket stympat evangelium, som förkunnades, om dessa motiv
inte få komma till sin rätt.
Kyrkans förkunnelse har ett konkret ärende till varje människa.
Det ärendet gäller personlig omvändelse och frälsning, men det
gäller också bestämda uppgifter i samhällslivet, vilka alla ytterst
syfta åt samma håll: tjänst åt nästan, medmänniskan. Det säger
sig självt, att dessa uppgifter icke kunna lösas enbart i de trängre
personliga förhållandena; de förutsätta också vissa anordningar i
samhällslivet och i förhållandena mellan människorna över huvud.
För den som förstått något av det nästa-kärlekens patos, som är
den kristna etikens kärna, kan det alltså aldrig bli något problem,
om t. ex. en kristen människa kan ägna sig åt politik eller ej. Det
är hans kristna plikt att göra det, om han därigenom anser sig
bäst kunna tjäna sin Herre bland sina bröder i världen.
Här skulle nu de omfattande frågorna om en kristen socialetik
rullas upp. Hur skall ett samhällsliv arrangeras, som skall kunna
göra anspråk på att vara ett kristet samhälle~ Om detaljer måste
självfallet delade meningar råda, men principen står fast. Den
522
Kristet eller sekulariserat samhällsli1”!
yttre sociala strukturen får inte lägga hinder i vägen för, utan
fastmer underlätta för människorna att fostras till personligt ansvar för varandra och för den gemenskap, innanför vilken ett
personlighetsliv kan växa och utvecklas. – Alla enskildheter
måste jag gå förbi.
Det vore frestande att till sist åtminstone söka antyda konsekvenserna för den internationella sammanlevnad, som nu efter
kriget måste byggas upp. Det skulle dock föra oss för långt. Så
mycket är tydligt, att straff- och vedergällningspolitiken helt
måste bannlysas ur folkens samliv, om världen skall få en framtid. Enskilda brottslingar må straffas efter klara rättsnormer,
men folken skola inte straffas, utan hjälpas tillbaka in i gemenskapen. Här ha segrarmakterna ett väldigt ansvar. Dessvärre
finns det anledning att säga ifrån, att de ännu inte visat några
tydliga tecken till att ha besinnat detta ansvar.
Än betänkligare är, att liknande tendenser alltjämt spåras inom
stora grupper av vårt eget folk. Man varnar titt och tätt för en
kristen »medlidandeskampanj», som skulle krafsa kastanjerna ur
elden för krigsförbrytare av olika slag. .Jag är fullt på det klara
med att efterkrigstidens problem inte kunna lösas i sentimentalitetens tecken. Till sist kan det inte heller bli fråga om något medlidande i annan mening, än att vi alla äro »medlidande» i världens
framtidsöde. Men detta medlidande får inte vara enbart passivt.
Som kristna människor äro vi här liksom i alla andra avseenden
inställda i den livsavgörande kampen – kampen mellan Kristus
och demonerna. Ve oss och ve världen, om vi svika i den kampen.
523
ELLER SEKULARISERAT SAMHÄLLSLIV?
Av biskop JOHN CULLBERG, Västerås
l GRYNINGEN till den 5 september 1682 steg William Penn ombord på ett skepp, som skulle föra honom från det av krig och
partistrider sönderslitna Europa till Nya världens jungfruliga
mark. Han hade utsett och erhållit ett område väster om Delaware
för att där genomföra »det heliga experimentet» – grundandet av
en kväkarstat efter rent kristna principer. Programmet tillämpades med all önskvärd klarhet och kraft. Enda villkoret för medborgarskap var kristendomen. statsförfattningens grundpelare
var tolerans och samvetsfrihet, och evangeliets demokratiska principer genomfördes med yttersta konsekvens. Självfallet var varje
väpnad aktion bannlyst; i ingen människa ville man se en fiende,
alla voro ju bröder. Den nya fristaten bestod sitt första generalprov genom att etablera gott grannskap med de vilda och misstänksamma indianerna, och allt syntes vara upplagt för en lyckosam utveckling.
Vid återkomsten till Pennsylvania efter ett längre besök i England möttes emellertid Penn av en svår besvikelse. Det var ett
annat land, än det han lämnat. Kväkarna hade delat upp sig i
partier, som ömsesidigt bekämpade varandra, och olusten hade
gjort sig bred. När Penn sökte upphäva slaveriet, restes motstånd
även från kväkarnas sida, och svårt desillusionerad måste han
återvända till Europa.
Hade det heliga experimentet alldeles misslyckats~ Ja, otvivelaktigt, om man bedömer det efter de bakom liggande avsikterna.
Den »kristna staten» hade inte blivit verklighet, och kväkarna ha
sedan ur politisk synpunkt verkat mera som en passiv oppositionsriktning innanför de givna samhällena än som statsbyggare.
Å andra sidan är det obestridligt, att de nordamerikanska statsförfattningarna i icke ringa grad tagit intryck av de grundsatser,
som Penn förgäves sökt genomföra på sitt experimentalfält vid
Delaware.
513
John Cullberg
Jag har berört fallet Pennsylvania, därför att det utgör det
klassiska exemplet på ett försök att radikalt genomföra de kristna
principerna i samhällslivet. Vad skall man nu dra för slutsatser
av försökets misslyckande~ Själva det historiska problemet må
här lämnas åsido. Det kan måhända sägas, att det snabba debaclet
berodde på vissa olyckliga omständigheter, som stötte samman.
Främst var det ödesdigert, att grundaren nödgades lämna sitt
verk, innan det nått erforderlig mognad och stadga, utan att nå-
gon annan person med jämförlig auktoritet kunde sättas i hans
ställe. Men man har nog också på känn, att det måste ha varit
något fel i utgångspunkten. Det är knappast någon tillfällighet,
att försöket, så vitt jag vet, icke upprepats. Längre fram kommer
jag tillbaka till dessa frågor och skall då också söka närmare ange
den principiella innebörden i begreppet kristet samhällsliv.
Den som vill göra klart för sig, hur det sekulariserade samhällslivet ser ut, behöver inte dra fram så fjärranliggande och exotiska
exempel. Åskådningsmaterialet erbjudes på mycket nära håll, i
varje fall beträffande den tydligt skönjbara tendensen.
Den moderna sekularismens historiska bakgrund är medeltidens
kyrkliga enhetskultur. Denna representerade ju ingalunda ett
kristet samhällsliv i William Penns mening. Men å andra sidan
är det tydligt, att den kristna kyrkan fr. o. m. högmedeltiden var
den dominerande faktorn i samhälls- och kulturlivet. Kyrkan inträdde snart sagt på alla områden som en respekterad auktoritet
med både negativ och positiv verkan och kom därför att i stor
utstr~ckning sätta sin prägel på samlivet mellan människorna.
Sekularismen innebär nu, att Västerlandet alltifrån renässansens
dagar undan för undan har lösgjort sig från detta kyrkliga inflytande. Under Nyare tidens första århundraden gick denna process ännu tämligen långsamt och berörde väsentligen de övre
folkskikten. Först efter 1800-talets mitt har takten stegrats, samtidigt som sekulariseringsprocessen utbrett sig och nu på bred
front går fram genom alla befolkningsgrupper.
Det vore frestande att söka analysera de olika momenten i denna
väldiga historiska process för att så klargöra dess förutsättningar
och innebörd i skilda avseenden. Detta skulle emellertid här föra
alltför vida. I stället stannar jag vid det aktuella läget och frå-
gar: Vad är det som hänU Var stå vi egentligen i dag~
Den nutida sekularismens väsensart se vi tydligast återspeglad i de tre stora västerländska diktaturstater, som nu till två
514
Kristet eller sekulariserat samhällsliv?
tredjedelar gått under. Fascism och nationalsocialism äro här av
särskilt intresse, därför att de inte nöjde sig med att avkoppla
kristendomen, utan även själva skapade religiöst färgade ideologier, som voro av klart antikristlig eller hednisk prägel. (Jag kan
här hänvisa till närmare utredning i mitt Herdabrev 1940.) Bakom
och under alla bifenomen skönjdes den totalitära statstanken. Det
var under den, som allt annat inordnades. Staten, personifierad
i diktatorn, trädde i Guds ställe såsom domare inte bara över utvärtes gärningar, utan också över hjärtats uppsåt och tankar.
Därmed hade den kristna gudstron skjutits åt sidan- inte endast
i praktiken (det sker ju även annorstädes) utan principiellt. Den
totalitära staten har helt enkelt inte plats för en annan gudomlig
auktoritet än den, som den själv gör anspråk på. Detta är sekulariseringens slutpunkt. Här har målet nåtts.
Till skillnad från Penns »heliga experiment» har diktaturernas
hedniska experiment lyckats. Att dessa stater militärt och politiskt krossats är intet argument mot detta påstående. Man kan
nämligen icke komma ifrån, att de åtminstone vad Tredje riket
angår uppvisat en kraftutveckling så makalös, att den kan förklaras endast av den totalitära andens politiska genomslagskraft
-varmed ingalunda är sagt, att den verkligen genomsyrade majoriteten av det tyska folket. Men saken har också en annan sida.
Ingen kan vara blind för att det nazistiska Tyskland uppvisade
ett ansikte, som var artskilt från allt vad vi eljes i det västerländska kulturlivet haft erfarenhet av. Det var på en gång gåtfullt och skrämmande, det bar inte en människas drag, det berörde
oss med en spöksyns kuslighet. J ag tänker på den hänsynslösa
våldspolitiken, som försakade t. o. m. skenet av folkrättslig lngitimitet, eller på den vidriga gestapomentaliteten, sådan den avslöjades i våra nordiska grannländer och sedan i de koncentrationsläger, som föllo i de allierades händer. Jag tänker också på
den makabra konsekvens, varmed förstörelsearbetet genomfördes
i ockuperade länder, ofta med mycket tvivelaktig militär motivering. Inte minst tänker jag på nazi-Tysklandsattityd inför undergången. Denna hade varit heroisk, om den tjänat en förnuftig
mening. Men ingen i Tyskland var väl i varje fall sedan hösten
1944 i ovisshet om det stundande sammanbrottet. Var och en
måste förstå, att en snabb kapitulation vore vida att föredraga
framför den grusöken, som skulle återstå av ett Tyskland, som
höll ut to the bitter end. Och ändå fortsatte man. Den goebbelska
propagandans metoder i detta läge voro signifikativa. När man
515
John Cullberg
inte längre kunde suggerera fram några segerförhoppningar, utgick appellen att förstöra det som ännu kunde finnas kvar. Den
nazistiska förintelseviljan vändes inför katastrofen inåt i en pervers avnjutning av ragnarökssymptomen, ett frosseri i undergångsstämningar, i Götterdämmerung. Det var detta, som i sin
irrationalitet tedde sig nästan kusligast. Vilken var hemligheten
bakom denna gåta~ Det räcker inte med att peka på ledarnas
krampaktiga försök att i det längsta uppskjuta det oundvikliga.
En annan psykologisk förklaring är mera sannolik. Det var här
fråga om en gigantisk kollektiv besatthet, en hejdlös demoni.
Denna demoni, som förut tagit sig uttryck i en amoralisk maktvilja, slog dialektiskt över i en vilja till självförintelse. Därav
det spöklika intrycket. Vi ha svårt att göra klart för oss, att
mannen, som utan knot och utan hopp såg städerna brinna – endast tack vare snabbheten i de allierades framryckning räddades
något – kunde vara en normalt hygglig och skötsam Meyer eller
Muller, som helst ville driva sin grönsakshandel vid någon stilla
gata. En främmande spökroakt hade tagit honom fången – och
ingen fanns, som bjöd den onde anden att fara ut. Det är bistert
meningsfullt, att nazismens sista egentliga livsyttring gick i »varulvarnas» tecken. Därmed fick dernonien sin yttre manifestering.
Det synes mig alldeles uppenbart, att ett intimt samband består
mellan den radikala sekularismen och denna demoni, som nu klart
avslöjat sin karaktär av livsförstörande makt. Att evangeliets
Gud sättes av tronen betyder nämligen inte, att tronen får stå
obesatt, ev. så att en fri republik uppstår i andens värld. Detta
var och är vårt släktes stora illusion. Utan det betyder, att nya
tronpretendenter göra sig påminta och ta makten. Gud bytes bort
mot demonerna.
J ag har dröjt vid Tysklands öde, därför att det för oss varit
det stora skolexemplet på sammanhanget mellan sekularism och
demoni. J ag kunde också ha nämnt Ryssland. Det är f. n. icke
riktigt opportunt att rikta strålkastaren mot den bolsjevikiska
diktaturen. I England börja dock spridda röster undra, om utbytet av Hitler mot Stalin som Europas härskare är ett resultat,
värt sex års fruktansvärda krigsansträngningar. (Se härom art.
»Sanningen på marsch» i förra häftet av Svensk Tidskrift.) Hos
oss är man mera försiktig på den punkten. Man tycks finna det alldeles i sin ordning, att samma makt, som 1939 överföll Finland (ha
vi glömt deU) och sedan förgrep sig på hundratusentals fredliga
balter och polacker, skall sitta till doms över krigsförbrytare! Och
516
Kristet eller sekulariserat samhällsliv?
vad skall uppenbaras, om slöjan en gång lyftes över de fasansfulla ting, som nu ske i östra Mellaneuropa~ Sambandet mellan
gudlöshet och demoni lär inte bli mindre tydligt än förut.- Men
har inte gudlöshetspropagandan avskaffats och den heliga synoden återupprättats~ Detta måste väl vara ett tecken på att sekulariseringsprocessen avbrutits~ – Jag hoppas innerligt, att optimisterna ha rätt, men det kostar en mycket stor ansträngning att
tro på hjärteförvandlingen. Demonerna ha många sätt att framträda. Och som bekant plägar en viss potentat vid behov camouflera bockfoten.
Låt oss gå till andra ting. Hurudant är läget i de av diktaturtendenser relativt oanfrätta demokratierna~ J ag skall inte dröja
vid förhållandena i de västliga stormakterna, fastän tecken tyda
på en långt framskriden demonisering även inom dessa områden.
Det ruskigaste tecknet är bruket av atombomben över två tättbefolkade storstäder – rättare sagt: att denna krigsmetod icke
uppväckt någon nämnvärd reaktion inom de segrande folken. I
stället stannar jag vid en mera näraliggande fråga. Hur förhåller det sig i vå!t eget land~ Kan man här tala om ett sekulariserat eller ett kristet samhällsliv~
Det föreligger ingen anledning att svartmåla. På kristet håll
har man hos oss i själva verket åtskilligt att vara tacksam för.
Kyrkan liksom de frikyrkliga samfunden få bedriva sin verksamhet i praktiskt taget fullständig frihet. statsmakterna äro i stort
sett välvilligt inställda till den religiösa verksamheten. Våra skolor ha obligatorisk undervisning i kristendomskunskap. De ojämförligt flesta barnen döpas och få sedan särskild kristen undervisning genom kyrkans försorg. I mitt relativt okyrkliga stift
genomgå nära tre fjärdedelar av all ungdom konfirmandundervisningen – genomsnittssiffran för riket ligger sannolikt åtskilligt
högre. Många av de okonfirmerade äro f. ö. omhändertagna av
de frikyrkliga samfunden. Ofta klagas det på kyrkligt håll över
de fåtaligt besökta gudstjänsterna. Man bör dock icke glömma de
många hundratusen, som på andra vägar, främst genom radion,
nås av kristen förkunnelse. Till allt detta lägger jag den omfattande humanitära verksamhet, som särskilt under dessa krigsår
blottat ett stort stycke praktisk kristendom även hos dem, som stå
tämligen främmande för kyrkans religiösa budskap. Nej, Sverige
är verkligen intet hednaland.
Likväl är det svårt att undertrycka en stigande oro för fram- 517
John Cullberg
tiden just med hänsyn till raserandet av de kristna livsmakterna
inom vårt folk. Att stämningen på kulturradikalt håll börjar bli
fränare än förut betyder här mindre. Öppet motstånd är vida
hälsosammare än slapp likgiltighet. Värre är, att respekten för
elementära kristet etiska grundsatser alltmer synes försvinna.
Detta gäller åtskilliga livsområden men framstår tydligast i fråga
om ett för samhällslivet så väsentligt gebit som sexualmoralen.
Debatten förra hösten kring betänkandet om sexualundervisningen
avslöjade många hjärtans tankar. Den herostratiskt ryktbara radiodiskussionen må bortförklaras som en olyckshändelse, och vissa
pressröster kunna till nöds betraktas som språkrör för de oansvariga. Men när ett kungligt ämbetsverk, som officiellt har ansvar för barn- och ungdomsvården, i ett remissutlåtande öppet tar
avstånd från den kristna sexualmoralen och proklamerar utomäktenskapligt könsumgänge såsom en sund och normal livsform,
då tar man sig om huvudet och undrar, hur långt vi egentligen
hunnit. Tacksamheten för att det framlagda sakkunnigbetänkandet i allt väsentligt kom att läggas till grund för de av Kungl.
Maj :t stadfästade föreskrifterna kan inte undantränga bekymren
över murkenheten i en stor del av den officiella opinionsbildningen
på detta område. Och under tiden försumpas vår ungdom med
eller utan »sexuell upplysning» i samma träsk, där de äldre tyckas
trivas väl.
Här framträda med skrämmande tydlighet på ett bestämt och
livsviktigt område konsekvenserna av den sekularism, som på
tusen mer eller mindre obevakade vägar nästlar sig in i samhällslivet. Och vi ha fått ett kraftigt och påtagligt belägg för att demokratien inte i och för sig innebär något som helst skydd mot
de förödande tendenserna. Där demokratien avkristnas, inträda
precis samma risker för demoni som i diktaturerna, om ock i mera
förstucken form. Det är detta, som nu kan iakttagas på det erotiska området. Det påstås ibland, att kristendomen skulle betrakta
sexuallivet med asketiskt fientlig blick. Ingenting kan vara oriktigare, i varje fall om man tänker på evangeliet och den evangeliska kyrkan. Men för kristen livssyn står det orubbligt fast,
att ett sexualliv, som lösgöres från troheten och det personliga
ansvaret, är undermänskligt. Därför kan kristendomen aldrig
frångå den ståndpunkten, att sexuallivet har sin plats inom äktenskapets ram. Endast så kan dess höghet och renhet bevaras.
Jag kan gå ett steg längre. Där sexuallivet undandrages personlighetslivets kontroll, sådan denna kan och skall utövas inom
518
K ristet eller sekulariserat samhällsliv?
äktenskapet i ansvar för hemmets och familjens gemenskap, där
ta de demoniska makterna snabbt herraväldet. Det demoniska är
just det undermänskliga, som från själens dolda källarrum ständigt vill sticka upp huvudet för att dirigera livsföringen. Den
mänskliga livskampen kan sägas bottna i denna ständiga spänning mellan det personliga och det demoniska. Denna spänning
har intensivt upplevts och tolkats av de stora diktarna, sådana
som Dostojevski, Ibsen och Strindberg. Den har emellertid aldrig
tecknats med så dramatisk kraft som i evangeliets berättelser om
Jesu kamp mot de onda andarna.
Västerländskt samhällsliv av i dag är våldsamt invecklat i
denna kamp. Den fortskridande sekulariseringen har slagit vapnen ur händerna på personlighetslivets försvarare och därigenom
jämnat vägen för demonerna. Detta är den ödesdigra situation,
där vi nu stå. Den fantastiska förstörelsen av kulturvärden är en
reflex av den förstörelseprocess, som pågår i själarnas värld. En
kuslig aktualitet har kommit över de apostoliska orden, att vi inte
föra en strid mot kött och blod, utan »mot furstar och väldigheter
och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter under himlarymderna».
Mot denna bakgrund blir det ökad vikt över frågan efter det
kristna samhällslivets innebörd och möjligheter. Vad menas med
ett kristet samhällsliv? En hastig blick på tvenne motsatta ytterlighetsståndpunkter, som båda förbise väsentligheter i den kristna
samhällssynen, kan hjälpa oss fram till klarare linjer.
Den första kan karakteriseras med namnet William Penn. Enligt denna skall evangeliet göra tjänst som ett slags grundlag för
den offentliga sammanlevnaden. Direkt ur evangeliet hämtas
vissa »principer», som skola omsättas i sociallagstiftningen: demokrati, tolerans, humanitet, pacifism o. s. v. Hos oss ha dessa tankar stundom förts fram av Förbundet för kristet samhällsliv. –
ståndpunkten har ett sken av riktighet; sådana tankar finnas
verkligen i evangeliet och ha därifrån kommit in i det västerländska samhällslivet. Men man har ofta förbisett, att detta icke
skett och icke kan ske på den direkta väg, som här förutsättes.
Evangeliet (t. ex. Bergspredikan) och statslivet kunna nämligen
icke bringas in under en gemensam nämnare; de tillhöra olika
livssammanhang, som endast i skärningspunkterna komma i kontakt med varandra. I ena fallet är det fråga om betingelserna
för ett personligt gemenskapsliv i kärlekens tecken, i andra fallet
519
J ohn Cullberg
gäller det att reglera de yttre förhållandena mellan enskilda och
folkgrupper, varvid maktmedel äro oundvikliga. Därför består
alltid mellan kristendomen och statslivet en viss inre spänning,
som kommer till uttryck exempelvis i det olösliga problemet om
kristendomens ställning till bruket av militära maktmedel. Kristendomens egen sociala skaparkraft är icke inriktad mot staten,
utan mot kyrkan. Endast indirekt, d. v. s. via kyrkan, får evangeliet betydelse även för statslivet. J ag återkommer strax till detta.
Den andra ytterlighetsståndpunkten gör gällande, att kristendomen ingenting har med »politik» (det borgerliga samhällslivet)
att skaffa. Den är enbart en hjärtats angelägenhet. För en kristen
människa är det därför angeläget att i största möjliga utsträckning isolera sig från statslivet och dess uppgifter. – ståndpunkten är begriplig med hänsyn till den nyss påvisade spänningen
mellan evangeliet och statslivet. Likväl kan den icke godtagas av
den kristna socialetiken. Den förbiser nämligen, att det kristna
livet dock skall levas i den värld, där vi som människor äro inställda. En kristen är medborgare i två världar. Hans tillhörighet till gudsriket dispenserar honom icke från ansvaret för denna
världen och dess ordningar. Där finns nämligen hans nästa, som
han fått till uppgift att tjäna. Isolering från det borgerliga samhällslivet betyder minskade möjligheter att skapa gynnsamma
förutsättningar också för den personliga sammanlevnaden.
Den genuint kristna samhällssynen har intet med dessa båda
ytterligheter att skaffa. Den ligger icke heller – som ett slags
kompromiss – någonstans mitt emellan. Den har egenartade
förutsättningar och konsekvenser.
Som allmännaste förutsättning kan anges, att allt kristet samhällsliv vilar på existensen av den kristna kyrkan. Det är viktigt
att härvid hålla fast, att kyrkan i sig själv är en religiös och icke
en politisk storhet. Bland alla de frestelser, som komma att möta
kyrkan nu under efterkrigstiden, är kanske ingen farligare än
politiseringens, då kyrkan lockas att identifiera sig själv med ett
visst politiskt program. Vi ha sett exempel på detta i diktaturstaterna, där man gjorde kraftiga och delvis lyckade ansträngningar att inordna kyrkan i det politiska systemet. Motsvarande
risker saknas ingalunda i demokratierna; det har mer än en gång
sagts, icke utan en hotfull underton, att kyrkans framtid hänger
på att den klart och tydligt engagerar sig för de demokratiska
ideerna. Detta kan låta ganska bestickande. På frestelsens berg,
med »alla riken i världen» utbredda för sina ögon, måste emeller- 520
Kristet eller sekulariserat samhällsliv?
tid kyrkan nogsamt minnas sin Herres ord i en liknande situation: »Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall
du tjäna.» Tappar kyrkan i ett slikt läge bort sin egen linje, innebär detta, att hon förlorar sin själ. Därmed blir hon oförmögen
att göra en verklig insats i samhällslivet.
Vår utgångspunkt måste vi alltså ta i kyrkan såsom det av
evangeliet – d. v. s. av Jesu Kristi Ande – skapade samfundet,
uppbyggt på Ord och sakrament. Från denna utgångspunkt är
det, som kristendomens möjligheter att påverka samhällslivet
måste bedömas. Låt mig här till sist i fyra punkter söka sammanfatta förutsättningarna för ett »kristet samhällsliv».
l. Ett kristet samhällsliv förutsätter, att staten är intresserad
av en fritt verksam kyrka, som inifrån får genomsyra folklivet.
Den yttre organisationen av förhållandet mellan stat och kyrkaotaliga mellanformer mellan ett extremt statskyrkodöme och en
radikal frikyrka äro tänkbara – är icke betydelselös, men dock
av sekundär vikt. Huvudsaken är, att kyrkan icke bindes eller
hindras i sin religiöst bestämda uppgift. Där detta sker, och det
kan ske icke endast i en diktaturstat, utan också i en demokrati,
betyder det, att staten eller någon makthavande riktning inom
densamma ställer sin auktoritet mot kyrkans, när det gäller förhållanden i själarnas värld. Därmed öppnas slussarna för den
demoni, som vi förut sett exempel på.
2. Kyrkan skall fungera effektivt. En ineffektiv kyrka, d. v. s.
en kyrka, som inte når fram till människorna med sitt budskap,
upphör icke därför att vara kyrka. Hon har de inre kvalifikationerna, så länge hon är uppbyggd på Ord och sakrament, men
hennes möjligheter att påverka samhällslivet bli beskurna. Här
skymtar kärnan i kyrkoproblemet av i dag. Vår kyrka är knappast effektiv, och därför betyder hon dessvärre icke så mycket i
folklivet, som önskvärt vore. Hur detta problem skall lösas är en
fråga, vid vilken jag här inte ens kan snudda. Men den måste
ständigt oroa var och en, som på ett eller annat sätt har ansvar
för kyrkans liv och verksamhet.
3. Kyrkans anspråk på staten är primärt, att den håller rätten
vid makt. Ett kristet samhällsliv är därför möjligt endast som
rättssamhälle. Det är av detta skäl och inte på grund av några
politisk-ideologiska överväganden, som kyrkorna i gemen kommit
i så starkt motsatsförhållande till diktaturerna. Där en diktators
godtycke ersätter rätt och rättfärdighet, där ha betingelserna för
ett kristet samhällsliv avskurits vid roten. Men det måste strax
39- 4G741 Svensk Tidskrift .1945 521
John Cullberg
tillfogas, att demokrati inte i och för sig innesluter någon garanti
mot rättskränkningar. Den enda garantien häremot är, att statens ledning, den må vara av ena eller andra beskaffenheten, obetingat böjer sig för rättens majestät. Och det betyder i realiteten,
att rättsordningen i sista hand återföres på en gudomlig vilja och
auktoritet. Det är kanske överflödigt att tillfoga, att därmed inte
menas vilken »gudomlig» vilja som helst. För vår del kan det
endast vara fråga om den Gud, som i Kristus tillfullo gjort sig
känd såsom rättens och rättfärdighetens Gud.
4. Kyrkans religiösa förkunnelse skall frambäras och mottagas
med hänsyn till evangeliets alla etiska och sociala konsekvenser.
Jag har förut betonat, att kyrkans budskap skall vara religiöst
och ingenting annat. Det är emellertid angeläget att göra klart
för sig, vad som i själva verket menas med detta. T. o. m. diktaturerna ha stundom förklarat sig respektera kyrkan, under förutsättning att den inte överskrider den religiösa gränslinjen. Här
tycks dock ha rått en ganska besynnerlig uppfattning av det religiösas innebörd. Det förefaller, som om man i religionen blott
ville se en menlös, känslomässig stämning, som just ingenting har
med det praktiska livet att skaffa. En värre vanföreställning kan
knappast tänkas, åtminstone då det är fråga om den kristna religionen. Den är sprängfylld av etiska och sociala motiv, som på
varje punkt apellera till vilja och handling. Och det bleve ett
mycket stympat evangelium, som förkunnades, om dessa motiv
inte få komma till sin rätt.
Kyrkans förkunnelse har ett konkret ärende till varje människa.
Det ärendet gäller personlig omvändelse och frälsning, men det
gäller också bestämda uppgifter i samhällslivet, vilka alla ytterst
syfta åt samma håll: tjänst åt nästan, medmänniskan. Det säger
sig självt, att dessa uppgifter icke kunna lösas enbart i de trängre
personliga förhållandena; de förutsätta också vissa anordningar i
samhällslivet och i förhållandena mellan människorna över huvud.
För den som förstått något av det nästa-kärlekens patos, som är
den kristna etikens kärna, kan det alltså aldrig bli något problem,
om t. ex. en kristen människa kan ägna sig åt politik eller ej. Det
är hans kristna plikt att göra det, om han därigenom anser sig
bäst kunna tjäna sin Herre bland sina bröder i världen.
Här skulle nu de omfattande frågorna om en kristen socialetik
rullas upp. Hur skall ett samhällsliv arrangeras, som skall kunna
göra anspråk på att vara ett kristet samhälle~ Om detaljer måste
självfallet delade meningar råda, men principen står fast. Den
522
Kristet eller sekulariserat samhällsli1”!
yttre sociala strukturen får inte lägga hinder i vägen för, utan
fastmer underlätta för människorna att fostras till personligt ansvar för varandra och för den gemenskap, innanför vilken ett
personlighetsliv kan växa och utvecklas. – Alla enskildheter
måste jag gå förbi.
Det vore frestande att till sist åtminstone söka antyda konsekvenserna för den internationella sammanlevnad, som nu efter
kriget måste byggas upp. Det skulle dock föra oss för långt. Så
mycket är tydligt, att straff- och vedergällningspolitiken helt
måste bannlysas ur folkens samliv, om världen skall få en framtid. Enskilda brottslingar må straffas efter klara rättsnormer,
men folken skola inte straffas, utan hjälpas tillbaka in i gemenskapen. Här ha segrarmakterna ett väldigt ansvar. Dessvärre
finns det anledning att säga ifrån, att de ännu inte visat några
tydliga tecken till att ha besinnat detta ansvar.
Än betänkligare är, att liknande tendenser alltjämt spåras inom
stora grupper av vårt eget folk. Man varnar titt och tätt för en
kristen »medlidandeskampanj», som skulle krafsa kastanjerna ur
elden för krigsförbrytare av olika slag. .Jag är fullt på det klara
med att efterkrigstidens problem inte kunna lösas i sentimentalitetens tecken. Till sist kan det inte heller bli fråga om något medlidande i annan mening, än att vi alla äro »medlidande» i världens
framtidsöde. Men detta medlidande får inte vara enbart passivt.
Som kristna människor äro vi här liksom i alla andra avseenden
inställda i den livsavgörande kampen – kampen mellan Kristus
och demonerna. Ve oss och ve världen, om vi svika i den kampen.
523