Finland under åren 1939-1945

FINLAND
UNDER ÅREN 1939-45
EN KORT POLITISK ÖVERSIKT
Av G- – – t
Sedan signaturen befriats från särskilda tysthetsförpliktelser, villfar jag gärna anhållan av vänner i Finland,
att i rikssvensk press offentliggöra de viktigaste omständigheter och fakta, som påverkat Finlands handlande de
ödesdigra åren 1939-45.
I.
UNDER sommaren 1939 tilltog den europeiska sp~nningen nästan
oavbrutet. För att hejda Tysklands frammarsch planerade man i
Frankrike och England en militärkonvention med Sovjetryssland
och den 11 augusti anlände de engelska och franska deltagarna
i de militära underhandlingarna efter ett långt dröjsmål till
Moskva. Samtidigt timade en annan händelse, vilken nogsamt
uppmärksammades i den europeiska pressen, men vars egentliga
orsak icke förrän långt senare blev klarlagd – greve Ciano sändes av Mussolini till ett möte med utrikesminister v. Ribbentrop
på slottet Fuschl i Ober-Salzburg. I v. Ribbentrops låda befann
sig då utkastet till den nonagressionspakt, som 11 dagar senare
ingicks mellan Sovjetunionen och Tyskland.
Dessa 11 dagar, under vilka den tyska representanten i Moskva,
greve von der Schulenburg fick stöd i sina underhandlingar av
von Papen, befäste de överenskommelser mellan Ryssland och
Tyskland, vilka för Finlands vidkommande i främsta rummet av
den orsaken hade de mest ödesdigra följder, att Finlands politiska
ledning helt svävade i okunnighet om de hemliga klausuler, som
berörde Finland.
Det är av alldeles särskild betydelse för små länder, att under
oroliga tider hos stormakterna ha sådana akrediterade sändebud,
som ha den lynnesläggning, den speciella begåvning, som gör det
535
G—t
möjligt att någorlunda väl följa med det, som försiggår bakom
kulisserna. Det var vanligen i Finland – som i flere andra små
länder – vederbörandes partiståndpunkt, so~ avgjorde åt vem
representationen överläts, och man hade mycket ringa förståelse
för, att i det diplomatiska umgänget personligheten kan spela en
alldeles utomordentlig roll. Endast få av Finlands sändebud fyllde
dessa personlighetskrav på ett förstklassigt sätt och ministern i
Berlin svävade i fullkomlig okunnighet om de för Finland så
djupt ingripande planer, som under förra delen av augusti 1939
utarbetades i Berlin.
Då Berlin först under sommaren 1939 framkastade planen på
en nonagressionspakt med Sovjetryssland hörde man sig för, vilka
betingelser grannen i öster ställde upp för en dylik pakts genomförande. Ryssland angav vissa intressegränser, som Tyskland
borde erkänna som ryska, varvid några angåvos vara absoluta
minimikrav och några kunde bliva föremål för underhandlingar.
Tyskland gjorde ett motförslag, också det med vissa öppna punkter och det var det ryska medgivandet, att detta kunde läggas till
grund för vida.re förhandlingar, som föranledde Mussolini att
sända Ciano till slottet Fuschl i Ober-Salzburg.
Det tog sedan i det närmaste 11 dagar att ordna den slutliga
överenskommelsen. Man hade då nått fram till följande ömsesidigt godkända villkor: Estland, Lettland och Bessarabien lågo helt
inom den ryska intressesfären och Tyskland ägde icke rätt att
inblanda sig i eventuella ryska åtgärder för att närmare ansluta
dessa områden till Ryssland. Litauens öde skulle bero på utvecklingen av de tysk-polska relationerna. Vid en krigisk konflikt
skulle en del av Polen besättas av ryska trupper enligt en överenskommen linje, som även skulle föra en betydande del av Litauen över till Ryssland. Med avseende å Finland förbehöll sig
Ryssland rätt att genomföra en gränsreglering, då man alltför
lätt från Finlands gräns på det Karelska näset kunde nå Rysslands andra stad, Leningrad, som ju förresten låg inom skjuthåll
för modernt artilleri från finskt territorium samt rätten att anlägga en marin stödjepunkt på finsk sida för Finska vikens försvar. Ledde underhandlingarna med Finland till krigiska förvecklingar, fick Ryssland ej övertaga större områden finsk jord än
vad som motsvarade ovan angivna krav. Gick Ryssland längre,
förbehöll sig Tyskland rätt att besätta Åland som kompensation.
Hade Finlands sändebud i Berlin varit lyhört för det, som försiggick bakom Wilhelmstrasses kulisser, i likhet med vissa andra
536
Finland under åren 1939-45
makters företrädare vid händelser av senare datum, skulle Finland kanske ej behövt genomgå alla de olycksöden, som den följande tiden bjöd. Man hade i Finland kanske då reflekterat på
det sista ryska förslaget, som ju representerade en avsevärd modifikation till Finlands fördel.
I februari mot senare delen av »vinterkrigets» tredje månad var
det finska försvarets brist på ammunition rent katastrofal och
landet låg skenbart öppet för en rysk invasion av stora mått. I
detta ögonblick visade sig Ryssland emellertid benäget för fred
och denna beredvillighet liksom fastställandet av den nya gränsen verkade mycket förbryllande. I själva verket hade Ryssland
redan en tid varit fredsbenäget, emedan det var onödigt att
söka förvärva land, som dock icke kunde behållas. Då dessutom
Moskvafredens gräns redan rätt tidigt under kriget drogs, voro
fortsatta fientligheter egentligen överflödiga. Man hade i Ryssland på känn att redan den i ryska ögon snäva gräns, som Moskvafreden upplinjerade, kunde utlösa tyska krav på åländsk kompensation. Denna misstanke visade sig även fullt berättigad.
Tyskland var nog en av de sista makter Ryssland ville se som
innehavare av Åland och Moskvafredsgränsen var knappast fastställd, innan Tyskland meddelade, att det tänkte taga ut sin
åländska kompensation. Mot denna plan gjordes en synnerligen
kraftig reprimand från rysk sida. Man anförde, att gränsdragningen sammanhängde med skyddet av den s. k. Leningrad-delen
av Finska viken, vilken enligt hävd slutade vid Lugabuktens
västra ända. Drar man en linje rätt norrut från buktändans spets,
träffar den nära nog precis det ställe, där Finlands gräns mot
Ryssland nu når Finska vikens strand.
Tyskland hade vid denna tid så mycket för händer, att man lät
det bero vid denna ryska förklaring.
Finlands försvarskrig mot Ryssland och den i Finlands ögon
synnerligen hårda fred, som landet fick, predestinerade den följande utvecklingen, men denna försiggick ingalunda på det sätt
som den senaste lagstiftningen i Finland kunde låta en förmoda.
II.
Lenins storartade gest, att som den första låta Ryssland erkänna
Finlands självständighet 1918, därmed på ett eklatant sätt tillämpande satsen om folkens självbestämningsrätt, hade kunnat bana
väg för goda relationer mellan Ryssland och Finland. Inbördes- 40- 4G741 Svensk Tidskrift 1945 537
G—t
kriget och den i Finland rådande överdrivna föreställningen om
ryskt deltagande på den röda sidan lade grunden till en misstro,
som slutligen banade väg för den katastrof, Finland fått uppleva.
Den fjärrkarelska propagandan i Finland liksom Lappo-episodens kriminalisering av kommunismen stegrade i betänklig grad
misstron på ryskt håll och den, som skriver dessa rader, var i
medlet av 1930-talet i tillfälle att resonera om förhållandet mellan
Ryssland och Finland vid ett kortare besök i Leningrad och detta
resonemang utmynnade i satsen: »tror man verkligen i Finland,
att man i Ryssland varit med om Viborgs läns återförening med
Finland under Alexander I:s tid, om man anat att Finland kund·~
bliva uppmarschområde för en fientlig arme. Finlands territorium
ligger utanför Leningrads portar; ändrar icke Finland sin inställning till Ryssland, blir en omfattande gränsreglering en rysk
nödvändighet.»
Man var i Finland ingalunda okunnig om denna ryska inställning, men uppenbarligen hade man i de båda länderna hunnit föy
långt på misstrons väg för att kunna finna en formel för en omsvängning.
Utvecklingen i de små grannländerna söder om Finska viken
och Moskvafredens hårda villkor bidrogo på intet sätt att främja
något närmande till Ryssland i 1940-års Finland. Då konturerna
av Tysklands preventivkrig – som man där betraktade det –
uppgjordes i Berlin, betingade Finlands geografiska läge, att detsamma såsom representerande den norra flanken vid ett krig med
Sovjetunionen fick en ännu större betydelse än Norge hade som
ett nordligt flankområde för kriget mot västmakterna.
Då Finlands nordliga del var svagt försvarad, hade Tyskland
inför den föregivna faran av ett västmaktsangrepp över finskt område i norr yrkat på, att få stationera truppförband från Norge i
dessa trakter och man hade på tyskt håll i anslutning till deras
stationeringsorter anskaffat förråd och anlagt etappvägar. Underhandlingarna för dessa syften hade huvudsakligen drivits av militärmyndigheter och ett vidare utbyggande härav kunde så mycket mindre tänkas riktat mot Ryssland som mellan Tyskland och
Ryssland en ömsesidig vänskapspakt ju 1939 ingåtts. Tyska trupper förekommo sålunda redan en tid före Molotovs besök i Berlin
i Nordfinland och hade före detta besök icke givit några anledningar till protest från rysk sida. Ryssland protesterade övel·-
huvudtaget aldrig mot detta sakförhållande.
Faktum är emellertid, att när Molotovs förslag vid besöket i
538
Finland under åren 1939-45
Berlin bl. a. angående de turkiska sunden förkastades av Hitler,
yrkade den ryske utrikesministern på, att de tyska trupperna
skulle dragas bort från Finland. Detta kunde ju uppfattas som
förutsättningen för en rysk önskan att likvidera Finland och utnyttjades även på detta sätt av Hitler i hans bekanta tal vid den
tyska offensivens inledande mot Ryssland. Från rysk sida har
man emellertid förnekat, att något likvidationskrav visavi Finland framställts i Berlin och detta är nog säkert med det verkliga
förloppet överensstämmande. :Molotov anade väl vid besöket i
Berlin med dess negativa upplevelser varthän den rysk-tyska
»vänskapen» styrde och inför detta var kravet på, att de tyska
trupperna skulle avlägsnas från Nordfinland, en naturlig konsekvens.
Att detta krav icke godtogs och att det var otänkbart, att Finland inför Tysklands dåtida utomordentliga maktställning självmant skulle göra några yrkanden i den vägen, predestinerade
Finland att i det planerade kriget som en mogen frukt falla i
Tysklands armar. Med avseende å särskilt de s. k. äktfinska gruppernas i Finland älsklingsdrömmar – Fjärrkarelen – kunde ju
Tyskland ge rundliga löften, och försummade ej heller att göra
det då kriget engång var i gång.
Allt detta betingade, att Tyskland icke gjorde några som helst
antydningar till Finlands statsledning om sina avsikter. Tvärtom
– på tyskt håll ansågs varje information av Finland farlig, ty
Sovjetunionen hade dock ett rätt fast grepp om Finland med lyhörda personer stationerade snart sagt överallt. Överraskningsmomentet, som varit en av hörnstenarna i den tyska krigsfö-
ringen, kunde genom, som man ansåg, fullständigt överflödiga
informationer utsättas för en risk, som icke fick tas. Många av
Tysklands senare informationer förklarades av den tyska ledningen vara sekreta och huru nödvändigt det än varit kunde Finlands regering ej meddela dem åt riksdagen.
Av dessa orsaker hade Finlands minister i Berlin – nu Kivimäki, som efterträtt Vuorimaa efter Vinterkriget – intet informerande besök från tysk sida under hela tiden intill krigsutbrottet
och då Kivimäki också om han haft de egenskaper, som möjliggöra lyhördhet bakom kulisserna, varit så kort tid i Berlin, hade
han ej heller fått de förbindelser, som oundgängligen måste förefinnas och vara av jämförelsevis gammalt datum för att ge en
vidare blick. Ingen rapport kom därför från Berlin, som hade
kunnat varsko Finlands regering om vad som förbereddes.
539
G—t
Den tyska ledningen brukad~ aldrig lämna någonting åt slumpen. Om det också var högst sannolikt, att ryska angrepp mot
orter, vilka i nordligaste Finland voro besatta med tyska trupper,
skulle draga Finland in i kriget, så beslöts det dock att – samtidigt som den tyska offensiven söndagen den 22 juni kl. 3.05 på
morgonen begynte – från Königsberg sända ett litet förband lätta
bombplan i höjdflygning över baltstaterna och Finska viken, för
att norrifrån angripa mål i närheten av Leningrad. Också själva
angreppet utfördes från stor höjd ungefär kl. 5 på morgonen och
uppfattades av ryssarna såsom avsett som ett angrepp från finsk
sida. Huruvida maskinerna buro det blå finska hakkorsmärket
i stället för det svarta tyska, är icke bekant. På det avstånd, det
här var fråga om, torde de bägge märkena vara nästan omöjliga
att skilja.
Måndagen den 23 juni 1941 besökte den ryske ministern på anmodan utrikesministeriet i Helsingfors och minister Witting förmedlade Finlands protest med anledning av att ryska bombplan
redan vid 6-tiden söndagmorgonen riktat angrepp mot mål i östra
Finland. Minister Orlov lovade begära förklaring av sin regering.
Densamma avgavs också av utrikeskommissarie Molotov till Finlands företrädare i Moskva och innehöll, att Finland icke hade
något skäl till protest, då landet själv redan tidigt på söndag
morgon riktat ett angrepp mot mål nära Rysslands andra stad.
På onsdagen den 25 juni uppsatte statsminister Rangeli en skrivelse, som skulle föredragas för den finska riksdagen belysande
de ryska luftangreppen och lägets utveckling. Innan detta meddelande i koncept var färdigt, mottog statsministern från högkvarteret bud om, att den ryska armen just skridit till angrepp på
bred front samt att överbefälhavaren givit order om försvar med
alla tjänliga medel. Därefter föredrogs en ny skrivelse uppsatt
av statsministern i riksdagen och det konstaterades i denna, att
redan från onsdag morgon krigshandlingar med olika vapenslag
riktats mot Finland, som varit tvunget att draga konsekvenserna
därav och försvara sig efter bästa förmåga. Riksdagen godkände
enhälligt dessa åtgöranden och övergick till dagordningen.
Utan informationer från Tyskland eller från sin representation
där drogs Finlands ledning in i det andra världskrigets virvlar
främst på grund av utvecklingen under Finlands självständighets
tid, det ryska angreppet på Finland hösten 1939 samt Finlands
geopolitiska läge, som motiverade tyska trupper i Finland medan
kriget mellan västmakterna och Tyskland pågick och en vänskaps- 540
Finland under åren 1939-45
pakt mellan Ryssland och Tyskland förefanns. Inga ansvariga
personer i Finland hade förberett detta krig och såsom situationen
förändrades, då vänskapen mellan Ryssland och Tyskland plötsligt förbyttes i fiendskap, var Ryssland i sin goda rätt att rikta
angrepp mot Finland i all synnerhet, som man på ryskt håll icke
kunde anse, att de den 22 juni norrifrån angripande bombplanen
icke voro utsända av Finlands krigsledning utan av Tysklands.
III.
Man har nyligen i Finland diskuterat, om de i februari 1944
inledda och genom det ryska meddelandet av den21mars samma
år avbrutna fredsunderhandlingarna voro avsedda att leda till
resultat. De villkor, som från rysk sida anfördes, betecknades som
elementära grundvillkor, till vilka påtagligen ännu mycket kunde
fogas..Redan tidsintervallen, inom vilken de tyska trupperna
skulle interneras, var ett ogenomförbart krav särskilt på en tid, då
Tysklands kraft var långt större än efter den lyckade invasionen
i väster och den följande ryska sommaroffensiven. Lika omöjligt
var kravet på sakleveranser för 600 miljoner gulddollars under
den utsatta tiden. Beaktas denna- det kanske viktigaste momentet vid skadeståndslikvider i sakvärden – äro vapenvilans krav
av den 19 september 1944 endast 40 % av kraven i februari och
dock kan Finland endast med yttersta svårighet bära denna börda
och samtidigt säkerställa landet mot hungersnöd.
Signaturen har sett anteckningar efter ett samtal med en av de
delegerade vid de första Moskvaunderhandlingarna 1944, enligt
vilka det ej kunde spåras någon som helst fredsvilja på rysk sida.
Vare därmed huru som helst, är det nog mycket svårt för någon
person, som deltog i underhandlingarna i Moskva, att nu förfäkta
den åsikten, att dessa stodo i propagandans tjänst och voro ett
rent spegelfäkteri från rysk sida, utan minsta avsikt att nå något
resultat.
Det finnes eller fanns emellertid ett förhörsprotokoll i det tyska
högkvarteret, vilket kastar ett visst ljus på denna diskussion. Den
får ytterligare en blixtbelysning i generalissimus Stalins tal den
2 september vid Japans ovillkorliga kapitulation. Genom Portsmouths-freden för 40 år sedan hade den ryska armens ära fått en
fläck. Det ryska folket, sade Stalin, väntade med tillförsikt på
den dag, då J apan skulle lida nederlag och fläcken avtvås. Och
nu har den dagen kommit.
Den ryska armens ära ansågs redan träffad genom glorifie- 541
G—t
ringen av Finlands armes insats under det s. k. vinterkriget 1939
-40. Förhörsprotokollet, som ovan berördes, gällde en hög rysk
generalstabsofficer, som tillfångatogs 1943 på hösten och som bl. a.
meddelade, att den ryska armen förr eller senare för återupprättande av sin ära skulle krossa den finska armen – före det var
ingen fred mellan Finland och Ryssland möjlig. Det fanns endast
två möjligheter: Finlands arme skulle i grund slås eller kapitulera utan villkor.
Vid tiden för februari-underhandlingarna 1944 stod Finlands
arme långt inne på ryskt område. Också en kapitulation i detta
ögonblick skulle giva ett sken av, att en obesegrad arme drog sig
tillbaks på grund av politiska omständigheter. Något kapitulationsförslag framställdes antagligen därför aldrig från rysk sida.
Ryssland var enligt överenskommelsen i Teheran förpliktat att
synkronisera sin storoffensiv med den planerade invasionen av
de anglo-amerikanska trupperna. Självfallet kunde Ryssland dock
vänta med igångsättandet av sin storoffensiv tills situationen
klarnat så mycket, att man med säkerhet kunde bedöma om ett
kontinentalt brohuvud skulle kunna anläggas eller ej. Att Tyskland skulle uppbjuda all sin återstående kraft för att likvidera en
landstigning, var självfallet, likaså att man icke kunde vänta nå-
gon offensivstöt från tysk sida på östfronten före det ett engelsktamerikanskt angrepp event. tillbakaslagits.
Om tidpunkten för invasionen var Ryssland bekant, vilket måste
anses som sannolikt, fick den ryska armen en tid på 3-5 veckor,
under vilka ett antal elitdivisioner kunde anlitas för den redan
länge planerade offensiven mot Finland.
Kanske ryssarna lärt sig av tyskarna vilken utomordentlig betydelse överraskningsmomentet kan ha. Vare därmed huru som
helst så genomfördes den nya offensiven mönstergillt från rysk
sida. överraskningen var så fullständig, att den finska armen
gav en avgörande stor handikap åt den ryska och vad värre var,
det visade sig snart att det ryska artilleriet förfogade över en
aldrig tidigare sedd slagkraft och att det nya ryska pansarvapnet
var mycket litet sårbart, då de finska pansarbrytande vapnen
hade alldeles för ringa genomträngningsförmåga. Också ammunitionsåtgången var av tidigare oanade dimensioner och då en del
förråd redan i början gingo förlorade, fick Finlands arme åter
pröva på en kamp under växande brist på försvarsmöjligheter.
Från den 11 juni, då det första genombrottet gjordes, följde en hel
serie förlorade slag och nya genombrott. Redan den 19 juni mar- 542
Finland under åren 1939–45
scherade de ryska trupperna mot Viborg, som den 21 gavs upp.
Situationen var så förtvivlad för Finland, att regeringen genom
medling1 hörde sig för om icke förhandlingar om vapenstillestånd
och fred kunde inledas. Enligt de ryska tidtabellerna skulle man
kring den 10 juli diktera freden i Helsingfors och enligt tyska
uppgifter var avsikten att flytta gränsen till den gamla svenskryska gränsfloden Kymmene älv, vilket dock på goda grunder betvivlas. Framgången i början var dock så stor, att man på ryskt
håll ansåg, att pansarspetsarna redan i början av juli skulle nå
Helsingfors. Dagen efter midsommar kom det ryska svaret, som
innehöll, att Ryssland var berett att mottaga finska delegater
omedelbart efter det att Finland kapitulerat. Kapitulationsurkunden skulle vara bestyrkt av presidenten, stats- och utrikesministrarna. Finlands arme var slagen och den ryska armens ära återupprättad. Det var skillnaden mellan februari och juni 1944.
Landet befann sig vid midsommartiden i en ödesdiger vågdal.
Med bättre försvarsmedel, tillräcklig ammunition och nya vapen
mot pansarkolosserna kunde Finland nog arbeta sig en god bit
upp ur vågdalen, ty Ryssland hade säkert ej länge mera möjlighet att fördröja sin sommaroffensiv och måste då försvaga sin
slagkraft mot Finland. PresidentRytivar därför beredd att mottaga den tyske utrikesministern, som förklarade sig villig att mot
vissa utfästelser från finsk sida ställa militär (främst flyg), omfattande vapen och livsmedelshjälp till Finlands förfogande. Den
27 juni, dagen efter det den ryska sommaroffensiven börjat på
ett något smalare centralt frontavsnitt, avlade v. Ribbentrop sitt
besök i Helsingfors.
För Finlands president var detta en prövande tid. Han var fast
övertygad om, att Tyskland måste förlora kriget och ansåg trots
detta det vara av vital betydelse för Finland att kämpa sig ur
vågdalens djup. Detta var endast möjligt med tysk hjälp, som
blott i det fall stod till buds, att Finlands fredsfråga sammankopplades med Tysklands. Ett lagfäst dylikt sammankopplande
var icke möjligt utan riksdagens medverkan. Presidenten tvivlade
aldrig på att denna ej inför nödläget skulle ges, men det måste i
hög grad komplicera ett senare utträde ur kriget och måste till
varje pris undvikas. Godtog den tyske utrikesministern skriftlig
personlig försäkran, var landet endast så länge bundet av löftet
som president Ryti stod i dess spets. Frågan var sålunda blott
om den tyske utrikesministern skulle godtaga hans namn och till
1 Genom kontakt mellan de båda ländernas legationer i Stockholm.
543
G—t
hans stora glädje framkastades från tyskt håll intet krav på att
riksdagen skulle indragas i denna överenskommelse.
President Ryti kunde nu lugnt vänta tills vågdalens största
djup genom nya vapen och ökade flygstyrkor var övervunnet.
I stora transportmaskiner kommo omedelbart krigsförnödenheter och alldeles särskilt de nya tyska pansarbrytande vapnen –
pansarnäven och pansarskräcken, särskilt lämpade för de finska
truppernas kynne – till den hårt ansatta finska armen och betydande tyska flygstyrkor anslöto sig till det finska flyget. Vid
månadsskiftet funnos redan tillräckligt vapen och den 10 juli
meddelar det finska högkvarteret om 800 förstörda pansarjättar.
Denna förödelse träffade främst de ryska pansarspetsarna, vilkas
hot därigenom avlägsnades.
Det är alldeles uppenbart, att man på ryskt håll icke ville vara
med om dylika förluster på en fullkomligt sekundär front. Man
hade nått huvudavsikten, den finska armen hade slagits och
tvungits att utrymma Karelska näset. Den ryska armens ära var
återupprättad och de bästa trupperna kunde överföras till andra
fronter. Rysslands blickar voro riktade mot väster, de engelskamerikanska trupperna vunno allt mera terräng och närmade sig
allt mera de tyska gränserna. För Ryssland var det mer än en
prestigesak av första ordningen att nå Berlin före de allierade.
President Ryti hade räknat med, att en situation jämförelsevis
snart måste uppstå, vilken lät ett frigörande av trupper från
Rysslands norra fronter bliva en synnerligen trängande angelä-
genhet. Vid en sådan tidpunkt, ansåg president Ryti, kunde Finland räkna på avsevärda lindringar i villkoren för vapenstillestånd. Redan under förra delen av juli, då den ryska offensivkraften på fronterna mot Finland avsevärt försvagats genom
truppförflyttningar, hade man informationer, som tydde på, att
man på ryskt håll låtit kraven från juni på kapitulation utan
villkor förfalla.
President Ryti avgick den l augusti och fältmarskalk Mannerheim trädde till. När man fick del av de ryska grundvillkoren,
var skillnaden i kravet på de tyska truppernas behandling ett
klart tecken på, att Ryssland på andra fronter snart ville utnyttja
så mycket av sina i norr förlagda trupper som möjligt. De tyska
trupperna bereddes nämligen möjlighet att draga sig över till
Norge, vilket – om denna chans utnyttjades – betydde, att fronten i norr mot Ryssland snabbt skulle försvinna för att, då den
korta utrymningsfristen utgått, övertagas av Finlands arme.
544
Finland under åren 1939-45
Dessa ryska beräkningar slogo perfekt in. Trupper från den
ryska Ishavsfronten kunde snart efter vapenstilleståndet utnyttjas på annat håll och Finland fick sedan bära bördan av de tyska
truppernas fördrivande.
Villkoren för vapenvilan voro i allt att föredraga framom juni
månads kapitulation utan villkor.1
Den sorgliga verkligheten med avseende å februarivillkoren
samma år var nog den, att vi i Finland aldrig fått del annat än
av grund- eller elementära villkor – andraplans nämndes ej –
och att sålunda de nya i ekonomiskt avseende voro mycket att
föredraga. Möjligt är dock, att också dessa i en framtid komma
att öv,erstiga gränserna för Finlands prestationsförmåga, trots att
de endast utgöra 40 % av februarivillkoren. De ha dock tillsvidare
kunnat fullföljas.
Då vapenstilleståndsvillkoren den 19 september 1944 uppställdes,
hade Finland ännu ej gjort de väldiga förluster, landet lidit genom tyskarnas förstörelse i norra Finland under reträtten. Om
de fredsstiftande makterna objektivt beakta detta i de allierade
makternas intresse utförda uppdrag, kommer en sänkning av Finlands skadestånd i fredsavtalet otvivelaktigt att genomföras.
Överblicka vi Finlands väg från hösten 1939 till september 1944,
då vapenstilleståndet slöts, och de oerhörda svårigheter, som berodde på Finlands nyckelposition i skärningen mellan kraftfält
av första ordningen, verkar det närmast som ett under, att landet
utan långt mera förintande offer kunnat lotsas genom bränningarna. Endast efterklokheten anlägger andra synvinklar.
Det har betraktats som Finlands största misstag, att armen
överhuvudtaget överskred den historiska riksgränsen. Olyckliga
nationella ambitioner läto ledningen falla offer för de tyska löftena och det var nog dessa, som närmast förorsakade detta steg.
För skadeståndets utmätande har detta fjärrkarelska fälttåg nog
spelat en stor roll, men då de 300 miljonerna gulddollars fastställdes, torde man nog ej ens i· Ryssland haft klart för sig huru
många miljarder finska mark, som redan under kriget från finsk
sida nedlagts på återuppbyggandet och nyinvesteringar i Fjärrkarelen. Låtom oss hoppas, att vid en rättvis fredsuppgörelse
även detta i nödig grad beaktas.
1 Då Hangö 1940 visade sig olämpligt, har Porkalaområdet – finska sidans landfäste för det redan före det första världskriget påbegynta bygget av >>Peter den
stores fästning» – stått i andra planet bland ryslut villkor.
545