Den beskedlige banditen
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN BESI(EDLIGE
BANDITEN
Av redaktör cVIAGNUS NILSSON, Stockholm
DET senaste årets hårresande avslöjande av nazisternas framfart har kommit litet var av oss att med fasa och förvåning fråga
hur något dylikt kunnat hända. Ogärningarna har ju varit av en
sådan omfattning att de inte kunnat utföras av några hundratal
perversa individer: hundratusentals måste ha medverkat. Men
hur har det varit möjligt att mobilisera så många bödlar och
tortyrmästare av grövsta kaliber~ Det hela verkar ofattbart.
Ännu mer har förvåningen stigit då det visat sig att gärningsmännen vid närmare påseende haft en ganska frappant likhet
med herr Vemsomhelst. Självaste överbödeln Himmler framstår i
Folke Bernadottes bok Slutet som en skäligen slätstruken individ,
totalt rennous på allt »demoniskt» i sitt väsen – en Pinneberg
som under lugna yttre förhållanden skulle ha framlevt sitt liv i
största abemärkhet på någon undanskymd post i samhället.
Ungefär detsamma kan man säga om de andra högre nazikoryfeerna. T. o. m. hos dem som nu står inför Pontius Pilatus i Niirnberg spanar man förgäves efter något diaboliskt eller något av
Nietzsches »blonda bestie». De verkar tämligen ordinära både i
utseende och uppträdande. Mest av allt påminner de om Medelsöner som spelat och förlorat och nu pinas av bondånger. Självaste Göring lär i så hög grad likna en gammal gumma där han
sitter i sitt bås att en svensk tidningsman härförleden t. o. m. uttryckte tvivel på f. d. riksmarskalkens manliga kön.
Men hur i all världen kan det vara möjligt att en dylik samling nollor och medelmåttor satt i scen en sådan mängd ofattbara
bestaliteter~
En billig och bekväm förklaring är att tyskarna utgör ett sjusärdels djävulusiskt släkte, presumtiva förbrytare allesammans.
D. v. s. en avigvänd nazistisk förkunnelse. Man har både hört
och sett denna »förklaring» skymta, privat, på möten, i spalterna.
Den klingar märkvärdigt bekant, även om bovrollen fått ny innehavare. Nyss spelades den av judarna.
Tyvärr måste man ställa sig skeptisk till denna diagnos. Detta
av flera skäl, bl. a. att de många inhemska medhjälpare tyskarna
skaffade sig i de ockuperade länderna ingalunda visat sig bättre
255
Magnus Nilsson
än sina uppdragsgivare; rätt ofta har det varit tvärtom. Men
också därför att nazismens bravader inte är alldeles unika. Det
är sant att de rent kvantitativt överträffar allt vi tidigare känner
till inom branschen, men detta beror väl mest på att nazisterna
förfogat över långt större tekniska resurser än föregångarna. I
princip företer deras praktik knappast någonting nytt. Vi har
sorgligt gott om paralleller både i samtiden och i historien. Bland
de förra kan nämnas utrotandet av flera miljoner kulaker i Ryssland efter revolutionen och turkarnas likvidering av drygt en
miljon armenier. Och bland de senare märks de vita erövrarnas
amoklöpning i Amerika efter den nya världsdelens upptäckt –
en tragedi som kostade ett okänt men med visshet avsevärt antal
miljoner oskyldiga infödingar livet. (Enligt prof. Gustav Bolinder fem miljoner.) Man kan kanske också nämna kättar- och häxbålen och en rad andra liknande företeelser. »Historien är föga
mer än en uppräkning av mänsklighetens brott och dårskaper»,
säger Gibbon med rätta.
Men vad som närmast intresserar oss är hur de personer som
anstiftar och utför gräsligheterna är beskaffade. År de skapade
på ett särskilt sätt, väsentligt olika andra människor~
Det förefaller inte vara så (tyvärr, frestas man att säga), vare
sig med de brottslingar som bedriver sin ruskiga hantering under
politisk eller religiös täckmantel eller med dem som opererar så
att säga för egen räkning.
Det är troligen lättare att objektivt bedöma de privata förbrytarna, eftersom blicken därvid inte grumlas av de sympatier eller
antipatier man tilläventyrs känner inför den religiösa eller politiska lära vederbörande begagnat som camouflage. Känslorna
förvirrar lätt omdömet, som bekant.
Då man iakttar den private brottslingen gör man emellertid
rätt snart den förbluffande upptäckten att han i regel är »som
folk är mest». Framför mig har jag en samling tidningsurklipp
innehållande uttalanden och utlåtanden om en rad förbrytare av
grövre kaliber, och dessa är nästan monotona just i det avseendet
att de presenterar objektet som en helt vanlig människa. Ja otroligt ofta får brottslingen de varmaste lovord. Om en tredubbel
mördare (lantbrukare) heter det att »han var en ovanligt känslig
natur» och att »han varit så rädd att se blod att han inte velat
vara med om slakten hemma på gården utan lejt för denna». En
dubbelmördare hade pinats så av den ~rova tonen i kasernen att
han rymde från sin värnplikt. En rånmördare hade »de bästa
256
Den beskedlige banditen
vitsord» av arbetsgivare och bekanta. Salaligans chef hade alltid
varit »omtänksam, snäll och hjälpsam i hemmet». Mångmördaren
Åkerberg levde ett laglydigt liv långt opp i medelåldern, varefter
han under några år stal och mördade fullkomligt hämningslöst.
Därefter levde han mer än 30 år i fängelset, där han uppförde
sig exemplariskt och blev både vaktarnas och medfångarnas vän
och favorit.
O. s. v. Man skulle kunna fylla spalter med liknande uppräkningar.
I det sammanhanget kan det kanske vara berättigat att erinra
om att Robespierre var en liten prudentlig herre, en renlevnadsman, moraliskt oklanderlig i allt – utom i att han skickade mas·
sor av människor till guiljotinen, förstås. Men det senare skedde
för »den heliga sakens skull» – människorna begår ju (som Wilde
sade) alltid de gruvligaste brotten av de ädlaste motiven.
Detta mer i förbigående. För att nu återvända till den private
förbrytaren så är det mycket vanligt att den fasa hans personliga vänner känner inför hans dåd blandas med en mest lika stor
dosis förvåning över att han, han kunnat begå någonting sådant.
Honom hade man då rakt inte kunnat misstänka för sådana böjelser. Denna refräng återkommer så ofta att man ibland irriterad
undrar om det är just de bästa människorna som blir förbrytare.
Vänder man sig till dem som så att säga fackmässigt studerat
brottets och brottslingens problem får man i stort sett samma
besked. Inte heller de har hittat några särskilda karakteristika
hos förbrytaren- annat än att han i genomsnitt är något sämre
utrustad på huvudets vägnar och har sämre kontroll över sitt
känsloliv än andra människor. Någon mer utpräglad ondska finner man inte hos honom – d. v. s. inte oftare än hos icke-brottslingarna. »Jag måste tillstå», säger den tyske kriminalvetenskapsmannen Aschaffenberg, »att jag i många fall, där jag efter att
ha tagit del av handlingarna, väntade stöta på en rå och brutal
människa, i stället träffat en stillsam, medgörlig och t. o. m. godmodig imbecill». Och en brittisk fängelsedirektör och kriminalvetenskaplig författare Bazil Thomson försäkrar »att man i ett
fängelse påträffar samma karaktärstyper med ungefär samma
varianter, som man påträffar i det fria livet utanför fängelsemurarna». I samma riktning går biskop Berggravs vittnesbörd
från den tiden han var fängelsepräst »Vi äro ej bättre än de
(fångarna); de ha realiserat det onda på ett annat, kanske på ett
grövre sätt än vi», säger han i boken Fångens själsliv.
257
Magnus Nilsson
Dessa uttalanden – och många fler med liknande innehåll
skulle kunna uppletas – ställer oss inför besvärliga både praktiska och teoretiska problem av enorm räckvidd. Gränslinjen mellan hederliga människor och skurkar hotar att suddas ut. Vi ställs
inför valet att antingen erkänna de senare som våra jämlikar
eller stämpla oss själva som deras. Båda delarna bär emot.
Nå, detta är kanske att dra litet för vittgående slutsatser av
de fakta som anförts. Men någonstans i den antydda riktningen
torde sanningen dock ligga. »Den gode är väl ej så god, som själv
han tror i sitt övermod.» Man har skäl att misstänka att den
»vanlige hygglige mannen» är en fiktion: den vanliga människan
är inte särdeles hygglig, och den hyggliga människan är rakt inte
vanlig. Bara en sådan sak som att offentliga avrättningar i alla
tider och hos realiter sett alla folk synes ha varit ett av de mest
gouterade »folknöjena» ger stöd åt den kusliga misstanken att
det också under vardagsmänniskans banala och beskedliga mask
döljer sig en motbjudande sadist.
(Varmed ingalunda sagts att »undantagsmänniskorna» skulle
vara så särdeles mycket bättre. Självaste Goethe påstås ju ha sagt
att det inte fanns något brott i världen som han inte skulle ha
varit i stånd att begå.)
Under alla förhållanden måste vi lära oss inse, att individer
med kriminella böjelser inte alls är sällsynta; av allt att döma
är de mycket vanliga. Betydligt vanligare än vad de faktiska
brottslingarna är. Detta leder till konsekvenser av stor praktisk
betydelse.
Som väl envar vet är människan en produkt av arvsanlag och
miljö: att söka smussla in en tredje faktor i ekvationen är vidskepelse, som en av våra mest kända forskare på området sagt.
Det är samspelet mellan dessa båda som skapar individen. Både
i fysiskt och i moraliskt hänseende.
Ån så länge saknar vi tyvärr praktiskt taget alla möjligheter
att påverka arvsanlagen, ja vi kan i endast ringa utsträckning
diagnosticera dem. Vad miljöns inflytande däremot beträffar så
vet vi åtminstone att oroliga tider med hastiga och våldsamma
omvälvningar verkar som katalysatorer på de latenta kriminella
böjelserna: under krig, kriser och revolutioner stiger brottsligheten katastrofalt. Då lossnar de materiella och än mer moraliska
band som annars håller de onda makterna i styr – åtminstone
något så när. Kaos är kriminalitetens jordmån.
Detta säger oss, att en av de få saker man kan göra för att i
258
Den beskedlige banditen
någon mån reducera brottsligheten är att förebygga situationer
som lösgör de onda makterna. Framför allt gäller detta den politiskt betingade brottsligheten. Politiska och ekonomiska kriser
kastar nyckfullt upp allsköns moraliskt och intellektuellt undermåliga existenser på poster som de saknar förutsättningar att
klara, och den undermedvetna känslan av otillräcklighet gör dem
nervösa och misstänksamma. De börjar därför att rensa ut verkligt eller förmenta konspiratörer mot deras liv eller makt, men
»fienden» har ofta samma fatala egenskap som hydrans huvuden:
då man hugger av ett växer flera nya ut i stället. Detta stegrar
nervositeten till förföljelsemani, hysteri och rena vanvettet –
med känt resultat. Blodvågen stiger oupphörligt till dess den
dränker också bödlarna själva och deras hantlangare. Så sker just
nu i Tyskland, och mot det är ingenting att anmärka. Visserligen
måste vi frigöra oss från den illusionen att de nazistiska bödlarnas trista öde skulle avskräcka framtida efterföljare på det politiska brottets bana. Den effekten får avrättningarna med all
säkerhet inte alls. Individer av den sort som det här gäller kan
sällan lära av egna misstag, än mindre av andras. Men det ges
situationer i vilka helt andra synpunkter än de snävt rationella
måste bli utslagsgivande, och det är fallet i uppgörelsen med de
nazistiska förbrytarna. Ett mildare straff än det strängaste skulle
på ett betänkligt sätt utmana det instinktiva kravet på en viss
harmoni mellan handlingen och dess följder, och detta skulle få
sviter som vore långt mer ödesdigra än de som kunna följa av
ett strängt förfarande. Ibland representerar instinkten en högre
form av visdom än självaste förnuftet.
Det är som sagt gott och väl att de skyldige får sitt straff. Mot
det kan inga vägande skäl anföras. Men vi måste komma ihåg
att deras arma offer är bra litet hjälpta därmed. straffet återger
dem inte deras liv – eller deras mördade anhöriga. Inte heller
deras förstörda hälsa, i den mån de överlevat.
Därför är och förblir de åtgärder som kan tänkas förebygga
ett återupprepande- d. v. s. förebygga krig och kriser- det viktigaste. Uppstår en osund politisk och social atmosfär kommer
ovillkorligen den politiska kriminaltragedin att upprepas. Det
vore en farlig villfarelse att kalkylera med brist på bödlar och
förbrytare: sådana kommer det alltid att finnas mer än tillräckligt av, där de lämpliga miljöbetingelserna föreligger. I vilket
land och hos vilket folk som helst.
259
BANDITEN
Av redaktör cVIAGNUS NILSSON, Stockholm
DET senaste årets hårresande avslöjande av nazisternas framfart har kommit litet var av oss att med fasa och förvåning fråga
hur något dylikt kunnat hända. Ogärningarna har ju varit av en
sådan omfattning att de inte kunnat utföras av några hundratal
perversa individer: hundratusentals måste ha medverkat. Men
hur har det varit möjligt att mobilisera så många bödlar och
tortyrmästare av grövsta kaliber~ Det hela verkar ofattbart.
Ännu mer har förvåningen stigit då det visat sig att gärningsmännen vid närmare påseende haft en ganska frappant likhet
med herr Vemsomhelst. Självaste överbödeln Himmler framstår i
Folke Bernadottes bok Slutet som en skäligen slätstruken individ,
totalt rennous på allt »demoniskt» i sitt väsen – en Pinneberg
som under lugna yttre förhållanden skulle ha framlevt sitt liv i
största abemärkhet på någon undanskymd post i samhället.
Ungefär detsamma kan man säga om de andra högre nazikoryfeerna. T. o. m. hos dem som nu står inför Pontius Pilatus i Niirnberg spanar man förgäves efter något diaboliskt eller något av
Nietzsches »blonda bestie». De verkar tämligen ordinära både i
utseende och uppträdande. Mest av allt påminner de om Medelsöner som spelat och förlorat och nu pinas av bondånger. Självaste Göring lär i så hög grad likna en gammal gumma där han
sitter i sitt bås att en svensk tidningsman härförleden t. o. m. uttryckte tvivel på f. d. riksmarskalkens manliga kön.
Men hur i all världen kan det vara möjligt att en dylik samling nollor och medelmåttor satt i scen en sådan mängd ofattbara
bestaliteter~
En billig och bekväm förklaring är att tyskarna utgör ett sjusärdels djävulusiskt släkte, presumtiva förbrytare allesammans.
D. v. s. en avigvänd nazistisk förkunnelse. Man har både hört
och sett denna »förklaring» skymta, privat, på möten, i spalterna.
Den klingar märkvärdigt bekant, även om bovrollen fått ny innehavare. Nyss spelades den av judarna.
Tyvärr måste man ställa sig skeptisk till denna diagnos. Detta
av flera skäl, bl. a. att de många inhemska medhjälpare tyskarna
skaffade sig i de ockuperade länderna ingalunda visat sig bättre
255
Magnus Nilsson
än sina uppdragsgivare; rätt ofta har det varit tvärtom. Men
också därför att nazismens bravader inte är alldeles unika. Det
är sant att de rent kvantitativt överträffar allt vi tidigare känner
till inom branschen, men detta beror väl mest på att nazisterna
förfogat över långt större tekniska resurser än föregångarna. I
princip företer deras praktik knappast någonting nytt. Vi har
sorgligt gott om paralleller både i samtiden och i historien. Bland
de förra kan nämnas utrotandet av flera miljoner kulaker i Ryssland efter revolutionen och turkarnas likvidering av drygt en
miljon armenier. Och bland de senare märks de vita erövrarnas
amoklöpning i Amerika efter den nya världsdelens upptäckt –
en tragedi som kostade ett okänt men med visshet avsevärt antal
miljoner oskyldiga infödingar livet. (Enligt prof. Gustav Bolinder fem miljoner.) Man kan kanske också nämna kättar- och häxbålen och en rad andra liknande företeelser. »Historien är föga
mer än en uppräkning av mänsklighetens brott och dårskaper»,
säger Gibbon med rätta.
Men vad som närmast intresserar oss är hur de personer som
anstiftar och utför gräsligheterna är beskaffade. År de skapade
på ett särskilt sätt, väsentligt olika andra människor~
Det förefaller inte vara så (tyvärr, frestas man att säga), vare
sig med de brottslingar som bedriver sin ruskiga hantering under
politisk eller religiös täckmantel eller med dem som opererar så
att säga för egen räkning.
Det är troligen lättare att objektivt bedöma de privata förbrytarna, eftersom blicken därvid inte grumlas av de sympatier eller
antipatier man tilläventyrs känner inför den religiösa eller politiska lära vederbörande begagnat som camouflage. Känslorna
förvirrar lätt omdömet, som bekant.
Då man iakttar den private brottslingen gör man emellertid
rätt snart den förbluffande upptäckten att han i regel är »som
folk är mest». Framför mig har jag en samling tidningsurklipp
innehållande uttalanden och utlåtanden om en rad förbrytare av
grövre kaliber, och dessa är nästan monotona just i det avseendet
att de presenterar objektet som en helt vanlig människa. Ja otroligt ofta får brottslingen de varmaste lovord. Om en tredubbel
mördare (lantbrukare) heter det att »han var en ovanligt känslig
natur» och att »han varit så rädd att se blod att han inte velat
vara med om slakten hemma på gården utan lejt för denna». En
dubbelmördare hade pinats så av den ~rova tonen i kasernen att
han rymde från sin värnplikt. En rånmördare hade »de bästa
256
Den beskedlige banditen
vitsord» av arbetsgivare och bekanta. Salaligans chef hade alltid
varit »omtänksam, snäll och hjälpsam i hemmet». Mångmördaren
Åkerberg levde ett laglydigt liv långt opp i medelåldern, varefter
han under några år stal och mördade fullkomligt hämningslöst.
Därefter levde han mer än 30 år i fängelset, där han uppförde
sig exemplariskt och blev både vaktarnas och medfångarnas vän
och favorit.
O. s. v. Man skulle kunna fylla spalter med liknande uppräkningar.
I det sammanhanget kan det kanske vara berättigat att erinra
om att Robespierre var en liten prudentlig herre, en renlevnadsman, moraliskt oklanderlig i allt – utom i att han skickade mas·
sor av människor till guiljotinen, förstås. Men det senare skedde
för »den heliga sakens skull» – människorna begår ju (som Wilde
sade) alltid de gruvligaste brotten av de ädlaste motiven.
Detta mer i förbigående. För att nu återvända till den private
förbrytaren så är det mycket vanligt att den fasa hans personliga vänner känner inför hans dåd blandas med en mest lika stor
dosis förvåning över att han, han kunnat begå någonting sådant.
Honom hade man då rakt inte kunnat misstänka för sådana böjelser. Denna refräng återkommer så ofta att man ibland irriterad
undrar om det är just de bästa människorna som blir förbrytare.
Vänder man sig till dem som så att säga fackmässigt studerat
brottets och brottslingens problem får man i stort sett samma
besked. Inte heller de har hittat några särskilda karakteristika
hos förbrytaren- annat än att han i genomsnitt är något sämre
utrustad på huvudets vägnar och har sämre kontroll över sitt
känsloliv än andra människor. Någon mer utpräglad ondska finner man inte hos honom – d. v. s. inte oftare än hos icke-brottslingarna. »Jag måste tillstå», säger den tyske kriminalvetenskapsmannen Aschaffenberg, »att jag i många fall, där jag efter att
ha tagit del av handlingarna, väntade stöta på en rå och brutal
människa, i stället träffat en stillsam, medgörlig och t. o. m. godmodig imbecill». Och en brittisk fängelsedirektör och kriminalvetenskaplig författare Bazil Thomson försäkrar »att man i ett
fängelse påträffar samma karaktärstyper med ungefär samma
varianter, som man påträffar i det fria livet utanför fängelsemurarna». I samma riktning går biskop Berggravs vittnesbörd
från den tiden han var fängelsepräst »Vi äro ej bättre än de
(fångarna); de ha realiserat det onda på ett annat, kanske på ett
grövre sätt än vi», säger han i boken Fångens själsliv.
257
Magnus Nilsson
Dessa uttalanden – och många fler med liknande innehåll
skulle kunna uppletas – ställer oss inför besvärliga både praktiska och teoretiska problem av enorm räckvidd. Gränslinjen mellan hederliga människor och skurkar hotar att suddas ut. Vi ställs
inför valet att antingen erkänna de senare som våra jämlikar
eller stämpla oss själva som deras. Båda delarna bär emot.
Nå, detta är kanske att dra litet för vittgående slutsatser av
de fakta som anförts. Men någonstans i den antydda riktningen
torde sanningen dock ligga. »Den gode är väl ej så god, som själv
han tror i sitt övermod.» Man har skäl att misstänka att den
»vanlige hygglige mannen» är en fiktion: den vanliga människan
är inte särdeles hygglig, och den hyggliga människan är rakt inte
vanlig. Bara en sådan sak som att offentliga avrättningar i alla
tider och hos realiter sett alla folk synes ha varit ett av de mest
gouterade »folknöjena» ger stöd åt den kusliga misstanken att
det också under vardagsmänniskans banala och beskedliga mask
döljer sig en motbjudande sadist.
(Varmed ingalunda sagts att »undantagsmänniskorna» skulle
vara så särdeles mycket bättre. Självaste Goethe påstås ju ha sagt
att det inte fanns något brott i världen som han inte skulle ha
varit i stånd att begå.)
Under alla förhållanden måste vi lära oss inse, att individer
med kriminella böjelser inte alls är sällsynta; av allt att döma
är de mycket vanliga. Betydligt vanligare än vad de faktiska
brottslingarna är. Detta leder till konsekvenser av stor praktisk
betydelse.
Som väl envar vet är människan en produkt av arvsanlag och
miljö: att söka smussla in en tredje faktor i ekvationen är vidskepelse, som en av våra mest kända forskare på området sagt.
Det är samspelet mellan dessa båda som skapar individen. Både
i fysiskt och i moraliskt hänseende.
Ån så länge saknar vi tyvärr praktiskt taget alla möjligheter
att påverka arvsanlagen, ja vi kan i endast ringa utsträckning
diagnosticera dem. Vad miljöns inflytande däremot beträffar så
vet vi åtminstone att oroliga tider med hastiga och våldsamma
omvälvningar verkar som katalysatorer på de latenta kriminella
böjelserna: under krig, kriser och revolutioner stiger brottsligheten katastrofalt. Då lossnar de materiella och än mer moraliska
band som annars håller de onda makterna i styr – åtminstone
något så när. Kaos är kriminalitetens jordmån.
Detta säger oss, att en av de få saker man kan göra för att i
258
Den beskedlige banditen
någon mån reducera brottsligheten är att förebygga situationer
som lösgör de onda makterna. Framför allt gäller detta den politiskt betingade brottsligheten. Politiska och ekonomiska kriser
kastar nyckfullt upp allsköns moraliskt och intellektuellt undermåliga existenser på poster som de saknar förutsättningar att
klara, och den undermedvetna känslan av otillräcklighet gör dem
nervösa och misstänksamma. De börjar därför att rensa ut verkligt eller förmenta konspiratörer mot deras liv eller makt, men
»fienden» har ofta samma fatala egenskap som hydrans huvuden:
då man hugger av ett växer flera nya ut i stället. Detta stegrar
nervositeten till förföljelsemani, hysteri och rena vanvettet –
med känt resultat. Blodvågen stiger oupphörligt till dess den
dränker också bödlarna själva och deras hantlangare. Så sker just
nu i Tyskland, och mot det är ingenting att anmärka. Visserligen
måste vi frigöra oss från den illusionen att de nazistiska bödlarnas trista öde skulle avskräcka framtida efterföljare på det politiska brottets bana. Den effekten får avrättningarna med all
säkerhet inte alls. Individer av den sort som det här gäller kan
sällan lära av egna misstag, än mindre av andras. Men det ges
situationer i vilka helt andra synpunkter än de snävt rationella
måste bli utslagsgivande, och det är fallet i uppgörelsen med de
nazistiska förbrytarna. Ett mildare straff än det strängaste skulle
på ett betänkligt sätt utmana det instinktiva kravet på en viss
harmoni mellan handlingen och dess följder, och detta skulle få
sviter som vore långt mer ödesdigra än de som kunna följa av
ett strängt förfarande. Ibland representerar instinkten en högre
form av visdom än självaste förnuftet.
Det är som sagt gott och väl att de skyldige får sitt straff. Mot
det kan inga vägande skäl anföras. Men vi måste komma ihåg
att deras arma offer är bra litet hjälpta därmed. straffet återger
dem inte deras liv – eller deras mördade anhöriga. Inte heller
deras förstörda hälsa, i den mån de överlevat.
Därför är och förblir de åtgärder som kan tänkas förebygga
ett återupprepande- d. v. s. förebygga krig och kriser- det viktigaste. Uppstår en osund politisk och social atmosfär kommer
ovillkorligen den politiska kriminaltragedin att upprepas. Det
vore en farlig villfarelse att kalkylera med brist på bödlar och
förbrytare: sådana kommer det alltid att finnas mer än tillräckligt av, där de lämpliga miljöbetingelserna föreligger. I vilket
land och hos vilket folk som helst.
259