1945 En utrikespolitisk tillbakablick
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
1945
EN UTRIKESPOLITISK TILLBAKABLICI(
DET är ganska egendomligt att nu draga sig till minnes, hur
stort maktområde Adolf Hitlers Tredje rike förfogade över ännu
vid årsskiftet 1944–1945: »Stortyskland» (endast mycket obetydligt naggat i kanterna), Polen väster om Weichsel, större delen
av Slovakiet och Kroatien, nordvästra Ungern, Norditalien, en
del av Elsass, större delen av Holland, hela Danmark och Norge
med undantag av östra Finnmarken. Ännu i mitten av december
hade fältmarskalk Rundstedts offensiv bragt amerikanarna i allvarligt trångmål och svårt hotat Liege och Namur. Trots denna
aktningsbjudande fasad stod det likväl klart för de allra flesta,
att det numera led mot slutet. Frågan var egentligen, hur länge
detta skulle kunna uppskjutas, och om den politiska utvecklingen
mot förmodan ändå skulle bjuda Tyskland någon möjlighet att
undslippa en total katastrof.
Den tyska decemberoffensiven hade misslyckats redan vid jultiden 1944. Samma öde rönte ett försök till motangrepp i Elsass
vid nyåret. Efteråt förefaller det, som om dessa företag kostat
på de redan hårt medtagna krafterna alltför mycket och därigenom blivit början till slutet. Vad som återstod, var endast
sammanbrottet av den krigsmakt, som 1940-1941 hade tyckts lägga
hela Europa under sina larvfötter.
Signalen till sista ronden kom östanifrån, där ryssarna i mitten
av januari öppnade en väldig offensiv vid Weichsel. Warszawa
och Krakow föllo; på några dagar voro tyskarna helt utdrivna
ur Polen; och den ryska ångvälten rullade in i Schlesien och
Brandenburg mot Oder. Samtidigt avskuro stötar mot Östersjön
försvarsstyrkorna i östpreussen och kring Danzig från varandra
och från armen i övrigt. I början av februari stodo de röda armeerna blott fem till sex mil från Berlin. I detta läge blev emellertid
fronten för någon tid framåt relativt stationär vid Oder. Däremot föll Budapest den 13 februari efter nära sju veckors blodiga
och förödande strider, som kostade tyskarna nära 200,000 man
i döda och fångar. Ryssarna närmade sig Österrike.
I början av februari återupptoga västmakternas armeer fram- 7
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
ryckningen väster om Rhen. Den gick alltjämt synnerligen långsamt under förbittrat motstånd, men undan för undan forcerades
försvarslinjerna längs gränsen. Den 6 mars erövrades ruinerna
av Köln. Av stor betydelse var, att Rhenbron vid det historiskt
bekanta Remagen oskadd föll i amerikanarnas händer, sannolikt
till följd av tyskt sabotage.
Mot slutet av mars togo händelserna äntligen en oerhört snabb
utveckling. Stora tyska styrkor kringrändes i Pfalz och sydvästra
Rhenlandet och föllo i amerikanarnas våld. Den 24-25 mars
forcerade starka engelska och amerikanska armeer Rhen på nästan
hela sträckan från W orms ner till Wesel. Efter ett par dagars
häftiga strider var motståndet på östra stranden brutet på flera
ställen. Medan Fattons pansarkolonner rullade mot Wiirzburg och
Nlirnberg, bröto Montgomerys engelsmän och kanadensare fram
genom Holland och W estfalen och kringrände Ruhrområdet. Samtidigt återupptoga ryssarna på allvar sin offensiv. Danzig och
Pressburg intogos, och den 8 april började marskalk Tolbuchin
tränga in i Wien. En vecka senare var det uppenbart, att slutet
var inne. Montgomery ryckte fram över Llineburgheden mot Bremen och Hamburg, medan amerikanarna intogo Magdeburg och
gingo över Elbe. Till följd av tidigare överenskommelser fullföljde de emellertid inte sina framgångar i Mellantyskland utan
överläto åt röda armen att erövra Berlin och Dresden. Den 25
april möttes amerikaner och ryssar vid Torgau; Tyskland var
därmed kluvet på mitten. Teorierna om ett segt försvar i Bajern
och Tyrolen visade sig ej hålla streck, utan den allierade framryckningen i Sydtyskland gick mycket snabbt. De sista dagarna
av april bröt det tyska motståndet samman även i Norditalien,
där Mussolini och hans närmaste omgivning föllo i partisanernas
händer och avlivades under brutala former. Samtidigt tycks Hitler ha mött döden i det numera helt kringrända Berlin. Om det
skett för egen eller sina underlydandes hand, är ej till fullo klarlagt. Det förra förefaller dock troligare. De ohyggliga avslöjandena från de erövrade tyska koncentrationslägren fulländade bilden av hans för Tyskland och för Europa lika olycksbringande verksamhet.
I Hitlers ställe trädde oväntat nog flottans högste chef, storamiral Dönitz, såsom statsöverhuvud, stödd på de relativt betydande truppstyrkor, som alltjämt funnos samlade i Slesvig-Holstein och Danmark. Under de första dagarna av maj föll emellertid ej endast Berlin utan även Hamburg och Lybeck. För Dönitz
8
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
återstod endast den totala kapitulationen, vilken i flera etapper
ägde rum under dagarna mellan den 4 och den 7 maj. Det motstånd till det yttersta på norsk mark, som många hade befarat,
kom således aldrig till stånd, utan ockupationen avvecklades även
där förvånansvärt lätt.
Parallellt med kriget i Europa om ock långsammare och mindre
dramatiskt hade den stora kampen i Östasien utvecklat sig mot
sitt avgörande. Redan i slutet av 1944 hade den amerikanska
invasionen på Filippinerna visat sig framgångsrik, medan de japanska garnisonerna nere i Melanesien och på Nya Guinea tedde
sig tillspillogivna. Den 4 februari intogs Manila och någon vecka
senare de från krigets första, för Amerika olyckliga fas bekanta
Bataan och Corregidor. I början av mars inledde lord Louis
Mountbatten i sin tur en omfattande offensiv mot Birma, vilken
så småningom ledde till återerövringen av Mandalay och Rangoon.
I slutet av månaden började så amerikanarna en operation, som
bragte själva Japan i farozonen. starka förband satte sig fast
på Okinawagruppen mitt i Riu-Kiukedjan, som sammanbinder Japan med Formosa. Där pågingo sedan i flera månader alldeles
sällsynt förbittrade strider, till dess att det japanska motståndet
äntligen kunde krossas i juli, kort efter det att general Mae Arthur hade slutfört sitt segerrika fälttåg på Filippinerna.
Motgångarna hade redan i början av april framkallat ett regeringsskifte i Japan, varvid en av kejsarens omedelbara rådgivare, den gamle baron Suzuki, trädde i spetsen för kabinettet.
Sannolikt var denna nya ministär avsedd att försöka få till stånd
en fred på något så när billiga villkor. Åtskilliga rykten om
trevare från japanska finans- och hovkretsar spredos under de
följande månaderna, samtidigt som J apans industriella, politiska
och militära läge snabbt försämrades av allt intensivare bombanfall mot Tokio och andra storstäder samt mot den hastigt decimerade högsjöflottan. Suzukis fredsansträngningar rönte emellertid ingen framgång. I Amerika hade man inte glömt Pearl Harbor och höll även mot denne fiende fast vid kravet på kapitulation utan villkor. Efter Okinawas erövring tycktes det i början
av augusti, som om en invasion i stor stil av själva huvudöarna
stode för dörren. Slutet kom emellertid i annan, minst lika dramatisk form. Den 6 augusti fälldes den första atombomben över
Hiroshima med oerhörda verkningar på bebyggelse och liv. Den
9 följde en likadan förintelseattack mot den stora hamnstaden
Nagasaki. Det var uppenbart, att fortsatt motstånd av ett land
9
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
med Japans täta och eldfängda bebyggelse var alldeles meningslöst och endast kunde leda till befolkningens undergång. Av
mindre betydelse var den ytterligare försämring av örikets politiska ställning, som inträdde den 8 augusti, då Sovjetunionen avgav sin många gånger under tidigare år väntade krigsförklaring.
Det är svårt att säga, om denna i förevarande situation längre
var välkommen för dess bundsförvanter.
Den 10 augusti erbjöd japanska regeringen kapitulation på villkor att kejsarvärdigheten lämnades oantastad. Svaret härpå var
ej alldeles klart men måste dock . i huvudsak betraktas såsom
jakande, och den 14 utfärdade kejsar Hirohito kapitulationsordern till sina kring hela västra Stilla havet spridda väpnade styrkor. Därmed var det andra världskriget slut i militärt
hänseende, även oin den amerikanska landstigningen i Japan av
olika anledningar ej kunde äga rum förrän i slutet av augusti
och själva kapitulationsakten ombord på slagskeppet »Missouri»
undertecknades först den 2 september.
Tysklands och J apans stort anlagda, med den fullständigaste
hänsynslöshet i fråga om medlen genomförda och till en början
med enorma framgångar krönta försök att rycka till sig världsherraväldet hade sex år efter det formella krigsutbrottet slutat
med ett förkrossande nederlag för dem själva.
De båda slagna angriparstaterna befinna sig emellertid efter
krigsslutet i rätt olika situation. Visserligen är Japans styrelse
helt underställd ockupationsmyndigheterna under Mae Arthurs
ledning, men en japansk regering och en egen förvaltning med
kejsaren som överhuvud fungera alltjämt. statens och samhällsordningens kontinuitet ha bevarats. Då mycket tyder på att Förenta staterna har behov av Japan – förutsatt att det anser sig
kunna lita på dess styresmän – såsom en viss motvikt mot rysk
penetration i östasien, torde det ej vara alldeles obefogat att
räkna med att det starkt reducerade J apan inom en ej alltför
avlägsen framtid kan få en viss grad av självständighet tillbaka,
om blott förtroendefrågan kan lösas till amerikansk belåtenhet. En annan sak är, hur de »reformer», som nu forceras igenom
av ockupationsmyndigheterna i syfte att utplåna den aggressiva
mentaliteten och »det militaristiska systemet», egentligen komma
att verka på stabiliteten i ett så traditionsbundet samhälle som
det japanska, särskilt om det skulle lyckas demokratiska renlevnadsmän i U. S. A. och England att framtvinga åtgärder, som
10
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
upphäva kejsardömet eller alltför påtagligt förstöra dess auktoritet.
Helt annan är situationen i Tyskland. A ena sidan satte Hitler
och hans liga kronan på sina nidingsdåd genom att fortsätta
kriget långt efter det att det blivit meningslöst, och åstadkommo
därigenom ej blott en fruktansvärd förstörelse av ekonomiska
och kulturella värden utan också den tyska statens och det tyska
samhällets fullständiga sammanbrott vid deras eget fall.l Å den
andra hade Churchill och Roosevelt genom att uppställa och sedan
envist hålla fast vid formeln »kapitulation utan villkor» – vars
olyckliga verkningar numera medges även av många välinformerade kretsar i England – förstört de möjligheter, som annars
till äventyrs kunna ha funnits att vida tidigare få en uppgörelse
till stånd med en annan tysk ledning och därigenom bespara
Europa mycken förstörelse både av materiella värden och av dess
politiska 1struktur. Hur pass stora dessa chanser kunna ha varit,
undandrager sig vår bedömning. De allierades hållning till attentatet mot Hitler i juli 1944 liksom senare avslöjanden, bl. a. av
biskopen av Chichester, visa, att man systematiskt undvek att
draga fördel av de medel, som i Alexander I:s, Castlereaghs och
Metternichs mera förfarna -och av demokratiska doktriner och
upphetsade massor obundna – händer en gång så verksamt. bidrogo till avvecklingen av Napoleons våldsherradöme.
Som situationen nu tedde sig, hade i början av maj all statlig
auktoritet upphört i Tyskland. Det återstod för de allierade att
bygga upp något i stället. I kommuner och mindre förvaltningsenheter insattes tyska lokala myndigheter, valda bland personer,
som ansågos ha ett moraliskt alibi gentemot Hitlerregimen. Men
för de högre instanserna försvårades rekonstruktionen från första
början av att man hade att göra med fyra skilda ockupationszoner: en engelsk i nordväst, en fransk i sydväst, en amerikansk
i mellersta och södra Tyskland samt en rysk i hela det stora området i öster fram till Elbe. Den sistnämnda fick en betydelsefull
utvidgning, när amerikanarna av orsaker, som ej förefalla utredda, åt dem överlämnade några av Tysklands kärnområden:
Thiiringen och Sachsen. I de fyra ockupationszonerna utvecklade
sig skilda system. Västmakternas i och för sig rätt kraftiga
metoder lämnade dock rättsordningens och det borgerliga sam- 1 Man kan dock fråga sig om det verkligen ur militär synpunkt var nödvändigt
för de allierade att låta sitt flyg förstöra t. ex. Dresden och Niirnberg så sent som
i mitten och slutet av februari, då krget redan var avgjort.
11
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
hällets grundvalar orubbade. I den ryska zonen har utvecklingen
blivit en annan, vars detaljer dock till stor del äro okända till
följd av den stränga nyhetsspärr, som här uppehållits av ockupationsmakten. Säkert är i varje fall, att man genomfört en särdeles
radikal »jordreform», utan hemul i de befogenheter, som folkrätten
ger en ockupationsmakt. Tydligt är vidare, att man på allt sätt
sökt gynna framväxten av hel- och halvkommunistiska organisationer och därför bl. a. motverkar förekomsten av en självständig
socialdemokrati. En minutiös utplundring genom alla möjliga
maskiners och föremåls avtransport österut är likaledes konstaterad. Mera omstridda äro rättsförhållandena i dessa delar av Mellaneuropa. Man bör naturligtvis vara försiktig med den smygande skräckpropagandan, men ryska uppgifter om att godsägarklassen i Mecklenburg och Pommern blivit spontant likviderad
i rent fysisk måtto av sina uppretade bönder, ge anledning till
eftertanke. Att kvinnofriden i denna ockupationszon lämnat åtskilligt övrigt att önska, förefaller likaså väl styrkt.
Flera av dessa egendomligheter i den ryska zonen ha till en
del sin psykologiska förklaring i den ohyggliga framfart, vartill
i främsta rummet SS och Gestapo gjorde sig skyldiga i de ockuperade ryska områdena. Det var emellertid tidigt klart, att de
vitt skilda principer, som tjänade som ledstjärna i de olika delarna
av Tyskland, i hög grad komplicerade det i och för sig svåra
tyska problemet och hindrade en enhetlig och beslutsam handläggning av de därmed samhörande detaljfrågorna. En annan
från början aktuell problemställning gällde Östeuropas gränsfrågor och därmed sammanhängande befolkningspolitiska spörsmål. Visserligen hade Atlantdeklarationen, till vilken även Ryssland anslutit sig den 29 september 1941, tagit avstånd från alla
»territoriella förändringar, vilka icke överensstämma med de berörda folkens fritt uttryckta önskningar». Men mycket hade hänt,
sedan mänskligheten blivit hugnad med denna Magna Charta.
Den lösning av den polsk-ryska gränsfrågan, som redan under
1944 hade börjat avteckna sig allt tydligare, gjorde en kompensation åt Polen för halva dess område önskvärd. Rätt tidigt hade
östpreussen, vars från det övriga Tyskland avskilda läge haft
så omedelbar betydelse för krigets utbrott, utpekats som en tjänlig
ersättning. Men den var rätt liten i jämförelse med Rysslands
rundliga lön för sitt befrielseverk. Därtill kom Rysslands egna
anspråk på trygghet i väster, anspråk, som ingalunda tillfredsställts med Tysklands militära sammanbrott och som redan tagit
12
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
sig uttryck, bl. a. i den nyss antydda lösningen av problemet Polens
östgräns. Omedelbart efter den ryska inmarschen hade Lublinpolska styrelser installerats i Schlesien och Hinterpommern och
massutvisning av den tyska civilbefolkningen därstädes, åtminstone dess kvinnor och barn – männen torde delvis ha försvunnit
åt annat håll – tagit sin början. Liknande drakoniska åtgärder
mot de tyska invånarna hade även på ett tidigt stadium börjat
sättas i gång av tjeckerna i det befriade Böhmen-Mähren.
Det är ännu blott till en del känt, i vad mån dessa invecklade
och för Europas framtid betydelsefulla frågor dryftats och avgjorts vid mötena under kriget mellan de »tre stora», särskilt
vid deras sista sammanträffande (i Jalta på Krim i början av
februari 1945). På engelskt håll har man sedermera och förvisso
inte alldeles utan fog klagat över att dessa möten i alltför hög
grad nöjt sig med formuleringskompromisser och allmänna principuttalanden, vilka parterna tolkade var på sitt sätt, varefter
tiden och händelsernas utveckling läto det reella avgörandet dikteras av den handlingskraftigaste bland de tre. Detta var till
Europas olycka i allmänhet inte England.
En annan anledning till meningsskiljaktigheter var diskussionen om Tysklands ekonomiska framtid och särskilt den tyska industrins öde. Här blandades olika synpunkter. En var farhågorna
för att den tyska högt drivna industriella kapaciteten och skickligheten i framtiden åter skulle visa sig vara en viktig krigspotential. Delvis därmed förbunden var den ryska benägenheten
-förklarlig mot bakgrunden av egna erfarenheter- att betrakta
maskinerna främst såsom lämpliga objekt för omedelbara skadeståndsleveranser. På flera håll, kanske främst i Amerika, förspordes nu, liksom tidigare under de stora flygbombardemangens
tid, en tydlig lust att göra sig av med en obekvämt duglig konkurrent inom t. ex. varvsindustrin och den kemiska industrin.
I England åter framträdde tidigt, nu liksom efter det förra kriget,
en realistisk insikt om att ett alldeles ruinerat Tyskland utgör
en allvarlig fara för världens och främst Europas ekonomiska
hälsa. I annan riktning verkade däremot en ej oväsentlig faktor,
nämligen vissa kretsars törst efter hämnd. Som deras exponent
stod den dåvarande amerikanske finansministern Morgenthan med
sin plan att förvandla Tyskland till en bonde- och herdestat, en
plan för vilken enligt amerikanska uppgifter presidenten Roosevelt lär ha visat mycken sympati under sina sista dagar.
Alla dessa synpunkter dryftades vid överläggningarna i Pots- 13
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
dam i mitten av juli mellan de tre stora, i vilkas krets Churchill
mitt under mötet avlöstes av arbetarpartiets ledare Attlee. Besluten voro naturligtvis i mångt och mycket en kompromiss, men
i stort sett var det de ur tysk synpunkt hårdare riktningarna,
som avgingo med segern. Reellt om också ej formellt inneburo
besluten, att Tyskland öster om Oder-Neisselinjen blev »polskt»
utom Königsberg med omgivning, som direkt kom i rysk hand.
Därmed förlorade det tyska folket sina ojämförligt viktigaste
överskottsområden för livsmedel, samtidigt som besluten annars
buro åtskilliga spår av Morgenthans tankegångar om den avindustrialiserade agrarstaten. stora delar av den tyska industrins
anläggningar anslogos till skadestånd, i första hand åt Ryssland.
Vissa snäva riktlinjer uppdrogos för kommande politisk verksamhet i Tyskland. För samordnande av de olika ockupationszonerna
skapades formellt en instans i form av ett råd av representanter
för respektive militärmyndigheter.
De månader, som förflutit efter Potsdambesluten, ha utsatt dem
för en allt skarpare kritik från anglosaxiskt håll. Försöket att
upprätthålla en viss likformighet mellan ockupationszonerna har
visat sig tämligen fiktivt. Ryssland driver alltjämt sin egen politik i sin väl slutna zon, och en ytterligare svårighet har skapats
genom Frankrikes bestämda motstånd mot allt skapande av tyska
centralmyndigheter, så länge som dess önskemål om Ruhrområdets
och Rhenlandets amputation från Rikets övriga rester ej uppfyllts. Dessa krav ha mött åtskilligt motstånd på anglosaxiskt
håll, där man minns den förolyckade rhenländska separatismen
på 1920-talet och drager sig för en alltför grov kränkning av
nationalitetsprincipen. Frågan är i skrivande stund oavgjord.
Vad många engelsmän och amerikaner framför allt ogillat i
Potsdamregimen, har varit dess ekonomiska och industriella
principer. Särskilt på engelskt håll ha mot årets slut höjts allt
starkare krav på att ett något så när naturligt och välbalanserat
tyskt näringsliv skall göras möjligt. Den nyligen träffade uppgörelsen om stålproduktionen innebär en kompromiss. Siffran
ligger över de diminutiva mängder, som krävts från vissa håll,
men vida under de engelska förslagen och 1919 års kvantiteter.
Ockupationsregimen och över huvud taget den allierade politiken i Tyskland kommer att i mycket möta sitt eldprov under
denna vinter. Dess förmåga att bereda de slagna ett ex:,stensminimum i fråga om livsmedels- och bränsleförsörjningeN blir
troligen avgörande för utvecklingen.
14
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
Större allmänintresse än de ockuperade ländernas öden torde
en annan storpolitisk händelsekedja ha tilldragit sig, nämligen
förhållandet mellan segrarmakterna själva eller, mera preciserat,
mellan de båda västmakterna å den ena sidan och Ryssland å
den andra. Redan vid årets ingång voro viktiga meningsskiljaktigheter allom uppenbara. De gällde dels Balkan, där Ryssland
drev en alldeles egen, ej särskilt tillmötesgående politik i Rumä-
nien, Bulgarien och Jugoslavien, dels Polen. I sistnämnda fråga
hade konflikten skärpts just under de första januaridagarna, då
Högsta sovjet erkände den kommunistdominerade Lublinjuntan
såsom Polens lagliga styrelse, medan England och Amerika alltjämt höllo fast vid den legitima regeringen, för vars skull London
och Paris en gång gått ut i den stora kampen.
En seg dragkamp i den polska frågan präglade den förra hälften
av 1945. Det är ovisst, om man på ryskt håll alls önskade en uppgörelse med londonpolackerna, när man ändå satt med alla trumf
på hand. England och Amerika hade valet att antingen platoniskt
hävda rättsståndpunkten utan chans att under den närmaste framtiden uppnå något därmed eller också att söka få ut det bästa
möjliga ur en tråkig situation. Den senare lösningen kunde i
och för sig förefalla mera tilltalande och hade ivriga förespråkare
i Moskvas hejarklack av vänsterintellektuella i London. Slutresultatet blev en uppgörelse i juni, som möjligen med någon ansträngning kan sägas ha »räddat ansiktet» åt västmakterna men
i realiteten innebar en rysk seger över hela linjen. Den polska
Londonregeringen fick falla mot att bondeledaren Mikolajczyk
och ett par meningsfränder till honom upptogos i den numera i
Warszawa residerande Lublinjuntan, där de av allt att döma
sakna nämnvärt inflytande. De fria demokratiska val, som voro
en av förutsättningarna för den anglosaxiska eftergiften, ha i
skrivande stund ej ägt rum, något som måhända ej alldeles saknar
sammanhang med att den rådande regimen enligt många engelsmäns uppfattning har mycket svagt underlag bland Polens folk.
Liknande har förloppet varit i Rumänien, Bulgarien och Jugoslavien. Ryssland och dess anhängare ha varit i besittning av
den reella makten, som i mycket utövats i ockupationsliknande
former. För västmakterna, som från början hävdat, att en demokratisk-parlamentarisk regim borde införas, har det rört sig om
en oavl’ruten reträtt. I Jugoslavien har »marskalk» Titos ställning k• nsoliderats, varvid hans herravälde över livsmedelstilldelning _;n i det svältande landet spelat en betydelsefull roll.
2- 461> 1 Svensk Tidskrift 1946 15
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
Konung Peter och dennes premiärminister Subasitj, som av sina
bundsförvanter nödgades till en överenskommelse med Tito, ha
helt utmanövrerats av denne. Särskilt mot serberna, vilkas missnöje torde vara starkt och omfattande, har Tito använt metoder,
som något påminna om hans tysksinnade föregångare Pavelitj
(numera avrättad), från vilken han enligt engelska uppgifter även
lär ha övertagit en del av sin personal inom ordningsmakten.
Ej fullt lika definitiv karaktär kunna måhända förhållandena
i Rumänien och Bulgarien sägas ha ännu vid årets slut. I bägge
länderna styra ryskt och kommunistiskt orienterade regimer, som
mot sina motståndare ingalunda tillämpa silkesvantens politik.
De ha ej heller erkänts av västmakterna. Efter en ganska utpräglad kyla mellan dessa och Ryssland såsom följd av den helt
resultatlösa konferensen i London i september, där motsättningen
säges ha varit särskilt skarp mellan Molotov och den nye brittiske
utrikesministern, fackföreningsledaren Bevin, kom det vid jultiden
på amerikanskt initiativ till ett nytt möte mellan de tre utrikesministrarna, denna gång i Moskva, där bl. a. Balkanfrågorna behandlades. Att döma av presskommentarerna präglades överläggningarna av rätt stor medgörlighet hos den amerikanske utrikesministern Byrnes. Bevin kom därför att stå i viss mån isolerad,
en erfarenhet, som i början av 1946 säges ha medfört en omläggning av den engelska politiken i syfte att vinna de mindre staternas stöd. Den uppgörelse, som i Moskva träffades rörande Rumänien och Bulgarien, påminner osökt om den beträffande Polen.
I Bulgarien har verkställarrdet stött på svårigheter, då oppositionen där ej är hågad att spela Mikolajczyks roll.
I Moskva stodo i själva verket andra stridsfrågor i medelpunkten för utrikesministrarnas intresse. En av dem var atombomben;
Amerikas sekretess kring dess tillverkning har tagits särdeles
illa upp av ryssarna, som i denna Amerikas hållning – troligen
ej utan fog – velat se ett visst hot. Hur denna ömtåliga fråga
av oöverskådlig betydelse för mänskligheten skall kunna lösas,
står ännu i vida fältet, bl. a. därför att man knappast vet, hur
långt ryssarna hunnit i fråga om atomkraftens utnyttjande.
Av mera traditionell diplomatisk typ är den andra stora intressekonflikten vid årets slut. Den gäller nämligen en klassisk
skådebana för engelsk-rysk rivalitet. Sovjetunionen har i mycket
skarp form förnyat de krav på särskilda rättigheter och stödjepunkter vid Sunden, som framställdes redan på hösten 1939. Därtill ha fogats vidsträckta territoriella anspråk vid gränsen mellan
16
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
Turkiet och Kaukasien. Turkiet åter har markerat en absolut
avvisande hållning mot alla krav, som strida mot dess integritet.
Samtidigt har Moskva iscensatt ett uppror av välkänd typ i nordvästra Persien. Det utövar därigenom starkt tryck på ett av det
brittiska imperiets känsligaste ställen – Persiska viken och de
stora oljefyndigheterna i nordvästra Irak och södra Persien.
Dessa frågors vidare öden kunna ännu ej förutses. Man vet framför allt inte, om de olika ryska anspråken- till vilka även kunna
läggas andra sådana, bl. a. i fråga om Tripolis – äro allvarligt
menade eller endast avsedda som taktiska manövrer, d. v. s.
ämnade att åtminstone för tillfället »bortköpas» medelst anglosaxiska eftergifter på någon annan omstridd punkt.
Dessa oförtydbara motsättningar mellan Ryssland och dess båda
stora allierade utgöra i alla händelser kärnfrågan i den nu aktuella
storpolitiken. På deras vidare utveckling bero närmast världens
framtida fred och säkerhet. Det kan knappast bestridas, att flera
drag i Englands och Amerikas hittillsvarande sätt att behandla
dessa spörsmål påminna om den engelsk-franska politiken mot
axelmakterna 1935-1938.
Inrikespolitiken i de europeiska länder, där en fri sådan förekommer, visar vissa typiska frågeställningar i land efter land.
En sådan hade framträtt redan under 1944 i de länder, som då
hunnit befrias, nämligen motsättningen mellan »frihetsrörelserna»
och de hävdvunna politiska partierna. I stort sett har denna motsättning under 1945 börjat träda tillbaka, i och med att frihetsrörelserna så småningom förlora sin karaktär av fast sammanslutna organisationer och deras medlemmar åter börja anpassa
sig efter de normala samhällsförhållandena. Denna utveckling har
naturligtvis på många håll varit både svår och smärtsam. Mest
friktionsfritt synes den ha förlupit i Norge, vars återgång till
sin fria nationella tillvaro över huvud taget utmärkts av beundransvärd värdighet och respekt för lagbunden ordning. Från
Holland ha ej heller några större svårigheter försports, åtminstone ej i den svenska nyhetsförmedlingen. Vida svårare tedde
sig faktiskt i förstone situationen i Danmark, något som sammanhängde med de komplicerade förhållanden, som hade rått
under de tidigare ockupationsåren. Under de sista månaderna av
1945 satte där en rätt kraftig reaktion in mot tendenserna till
självsvåld från frihetskämparnas sida. Valsegern för bondevänstern, det parti, som torde ha minst gemensamt med frihetsrörelsen, sammanhänger nog med denna utveckling. Svårigheter,
17
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
om också avtagande, för maquisardernas inpassande i den borgerliga tillvaron ha även under 1945 visat sig i Frankrike och Belgien.
I sistnämnda land har situationen förvärrats av vänsterpartiernas
onödiga och enligt vissa källor utifrån inspirerade kampanj mot
konung Leopold.
En annan genomgående tendens har framträtt vid en rad val
under året. Högern har på de flesta hålllidit betydande avbräck,
beroende på att den- på några håll med rätta, på andra alldeles
uppenbarligen med orätt – ansetts komprometterad genom undfallenhet för eller samröre med nazismen. Särskilt karakteristiskt
har detta framträtt i Frankrike. När det gäller, vem som dragit
nytta av dessa högerns motgångar, är tendensen mindre ensartad.
I vissa fall har det varit socialdemokratin (England, Norge), i
andra kristligt-demokratiska partier (Frankrike, Österrike, i viss
mån även Norge), i Ungern åter ett vänsterbetonat bondeparti.
Särskilt märkliga äro kommunisternas mycket växlande öden.
Medan de i Frankrike erövrat ställningen som kammarens starkaste partigrupp och i de nordiska länderna gjort en avsevärd
framryckning och numera anses som salongsfähiga, ha de lidit
svåra bakslag i de helt eller delvis av ryska armen ockuperade
länder, där fria val ägt rum: Österrike och Ungern.
Viktigast var självfallet utgången av de första engelska valen
på tio år. Som bekant gåvo de arbetarpartiet hälften av rösterna
men två tredjedelar av mandaten i underhuset. De fyllnads- och
kommunalval, som ägt rum sedan dess, visa klart, att vänstervinden håller i sig. Orsakerna äro många; en, som det är skäl
att hålla i minne, är, att den nu härskande engelska generationen
på ett sätt, som är ganska förvånande, om man ser blott några
decennier tillbaka, vänt sig bort från imperiellt och utrikespolitiskt
tänkande över huvud taget och främst intresserar sig för förbättrande av den egna personliga ställningen genom anlitande
av statens och de bättre situerade medborgarnas resurser. Detta
sammanhänger naturligtvis i hög grad med att massorna nu gjort
sig oberoende av den styrande klass, som under århundraden med
beundransvärd skicklighet och vidsynthet lett Englands – och
världens – öden. Med denna nya mentalitet – om den, som kan
befaras, blir varaktig – och med Englands numera särdeles svaga
finansiella ställning har landet, som dess press också öppet konstaterar, mycket svårt att hävda sin plats bland »de tre stora».
Det tenderar att sjunka ned på rangskalan liksom tidigare Frankrike. Detta är en världshistorisk utveckling av mycket allvarlig
18
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
innebörd för nordvästra Europas mindre stater, vilkas intressen
länge i så mycket plägat sammanfalla med det Brittiska rikets.
Året 1945 har sett starten för det nya försöket att skapa ett
folkförbund. Man bör erkänna, att San Franciskornötet på våren
i flera hänseenden innebar framsteg i jämförelse med det ursprungliga förslaget till förbundsstadga från Dumbarton Oaks.
Men det måste å andra sidan fastställas, att förbundsstadgan så-
som instrument för en internationell rättsordning uppvisar betänkliga luckor och svagheter och i fråga om respekt för rättens
grundsatser är underlägsen den forna N. F.-pakten av 1919. Särdeles betänkliga symtom äro också de försök, som vid årsskiftet
gjordes av några bland de ledande stormakterna för att hindra, att
de verkligt brännande frågor, som hota världsfreden, den persiska
och den turkiska, komma upp till handläggning. Det var dylika
manövrer,. som på sin tid gjorde Nationernas förbund vanhedrat
och maktlöst.
Här har tidigare citerats Atlantdeklarationens fördömande av
alla territoriella förändringar, som strida mot vederbörande befolknings önskan. Det kan vara skäl att även påminna om dess
första artikel (»Dessa länder söka ingen utvidgning, vare sig
territoriell eller annan»), dess tredje (»De respektera alla folks
rätt att själva välja den styrelseform, under vilken de vilja leva,
och de önska se suveränitet och självstyrelse återställd hos dem,
som med våld berövats dem») samt dess sjätte med dess tal om
»en fred, som skall ge alla folk möjlighet att bo i säkerhet inom
sina egna gränser och som skall garantera, att alla människor i
alla länder skola kunna leva sina liv fria från fruktan och nöd».
Mot bakgrunden av dessa högtidliga försäkringar, till vilka
alla den segrande koalitionens medlemmar en gång givit sin anslutning, ter sig tillståndet i stora delar av Europa åtta månader
efter det hitleritiska tyranniets fall ganska egendomligt. Betänkligast med tanke på framtiden är, att även statsmän med rykte
för ideell inställning till de stora frågorna synas resignera inför
utsikten att några av de mest skriande bland dagens missförhållanden skola bli slutgiltiga. Atlantdeklarationens höga grundsatser te sig alltmera som en skrift, skriven på vattnet.
Torvald T:son Höjer.
19
EN UTRIKESPOLITISK TILLBAKABLICI(
DET är ganska egendomligt att nu draga sig till minnes, hur
stort maktområde Adolf Hitlers Tredje rike förfogade över ännu
vid årsskiftet 1944–1945: »Stortyskland» (endast mycket obetydligt naggat i kanterna), Polen väster om Weichsel, större delen
av Slovakiet och Kroatien, nordvästra Ungern, Norditalien, en
del av Elsass, större delen av Holland, hela Danmark och Norge
med undantag av östra Finnmarken. Ännu i mitten av december
hade fältmarskalk Rundstedts offensiv bragt amerikanarna i allvarligt trångmål och svårt hotat Liege och Namur. Trots denna
aktningsbjudande fasad stod det likväl klart för de allra flesta,
att det numera led mot slutet. Frågan var egentligen, hur länge
detta skulle kunna uppskjutas, och om den politiska utvecklingen
mot förmodan ändå skulle bjuda Tyskland någon möjlighet att
undslippa en total katastrof.
Den tyska decemberoffensiven hade misslyckats redan vid jultiden 1944. Samma öde rönte ett försök till motangrepp i Elsass
vid nyåret. Efteråt förefaller det, som om dessa företag kostat
på de redan hårt medtagna krafterna alltför mycket och därigenom blivit början till slutet. Vad som återstod, var endast
sammanbrottet av den krigsmakt, som 1940-1941 hade tyckts lägga
hela Europa under sina larvfötter.
Signalen till sista ronden kom östanifrån, där ryssarna i mitten
av januari öppnade en väldig offensiv vid Weichsel. Warszawa
och Krakow föllo; på några dagar voro tyskarna helt utdrivna
ur Polen; och den ryska ångvälten rullade in i Schlesien och
Brandenburg mot Oder. Samtidigt avskuro stötar mot Östersjön
försvarsstyrkorna i östpreussen och kring Danzig från varandra
och från armen i övrigt. I början av februari stodo de röda armeerna blott fem till sex mil från Berlin. I detta läge blev emellertid
fronten för någon tid framåt relativt stationär vid Oder. Däremot föll Budapest den 13 februari efter nära sju veckors blodiga
och förödande strider, som kostade tyskarna nära 200,000 man
i döda och fångar. Ryssarna närmade sig Österrike.
I början av februari återupptoga västmakternas armeer fram- 7
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
ryckningen väster om Rhen. Den gick alltjämt synnerligen långsamt under förbittrat motstånd, men undan för undan forcerades
försvarslinjerna längs gränsen. Den 6 mars erövrades ruinerna
av Köln. Av stor betydelse var, att Rhenbron vid det historiskt
bekanta Remagen oskadd föll i amerikanarnas händer, sannolikt
till följd av tyskt sabotage.
Mot slutet av mars togo händelserna äntligen en oerhört snabb
utveckling. Stora tyska styrkor kringrändes i Pfalz och sydvästra
Rhenlandet och föllo i amerikanarnas våld. Den 24-25 mars
forcerade starka engelska och amerikanska armeer Rhen på nästan
hela sträckan från W orms ner till Wesel. Efter ett par dagars
häftiga strider var motståndet på östra stranden brutet på flera
ställen. Medan Fattons pansarkolonner rullade mot Wiirzburg och
Nlirnberg, bröto Montgomerys engelsmän och kanadensare fram
genom Holland och W estfalen och kringrände Ruhrområdet. Samtidigt återupptoga ryssarna på allvar sin offensiv. Danzig och
Pressburg intogos, och den 8 april började marskalk Tolbuchin
tränga in i Wien. En vecka senare var det uppenbart, att slutet
var inne. Montgomery ryckte fram över Llineburgheden mot Bremen och Hamburg, medan amerikanarna intogo Magdeburg och
gingo över Elbe. Till följd av tidigare överenskommelser fullföljde de emellertid inte sina framgångar i Mellantyskland utan
överläto åt röda armen att erövra Berlin och Dresden. Den 25
april möttes amerikaner och ryssar vid Torgau; Tyskland var
därmed kluvet på mitten. Teorierna om ett segt försvar i Bajern
och Tyrolen visade sig ej hålla streck, utan den allierade framryckningen i Sydtyskland gick mycket snabbt. De sista dagarna
av april bröt det tyska motståndet samman även i Norditalien,
där Mussolini och hans närmaste omgivning föllo i partisanernas
händer och avlivades under brutala former. Samtidigt tycks Hitler ha mött döden i det numera helt kringrända Berlin. Om det
skett för egen eller sina underlydandes hand, är ej till fullo klarlagt. Det förra förefaller dock troligare. De ohyggliga avslöjandena från de erövrade tyska koncentrationslägren fulländade bilden av hans för Tyskland och för Europa lika olycksbringande verksamhet.
I Hitlers ställe trädde oväntat nog flottans högste chef, storamiral Dönitz, såsom statsöverhuvud, stödd på de relativt betydande truppstyrkor, som alltjämt funnos samlade i Slesvig-Holstein och Danmark. Under de första dagarna av maj föll emellertid ej endast Berlin utan även Hamburg och Lybeck. För Dönitz
8
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
återstod endast den totala kapitulationen, vilken i flera etapper
ägde rum under dagarna mellan den 4 och den 7 maj. Det motstånd till det yttersta på norsk mark, som många hade befarat,
kom således aldrig till stånd, utan ockupationen avvecklades även
där förvånansvärt lätt.
Parallellt med kriget i Europa om ock långsammare och mindre
dramatiskt hade den stora kampen i Östasien utvecklat sig mot
sitt avgörande. Redan i slutet av 1944 hade den amerikanska
invasionen på Filippinerna visat sig framgångsrik, medan de japanska garnisonerna nere i Melanesien och på Nya Guinea tedde
sig tillspillogivna. Den 4 februari intogs Manila och någon vecka
senare de från krigets första, för Amerika olyckliga fas bekanta
Bataan och Corregidor. I början av mars inledde lord Louis
Mountbatten i sin tur en omfattande offensiv mot Birma, vilken
så småningom ledde till återerövringen av Mandalay och Rangoon.
I slutet av månaden började så amerikanarna en operation, som
bragte själva Japan i farozonen. starka förband satte sig fast
på Okinawagruppen mitt i Riu-Kiukedjan, som sammanbinder Japan med Formosa. Där pågingo sedan i flera månader alldeles
sällsynt förbittrade strider, till dess att det japanska motståndet
äntligen kunde krossas i juli, kort efter det att general Mae Arthur hade slutfört sitt segerrika fälttåg på Filippinerna.
Motgångarna hade redan i början av april framkallat ett regeringsskifte i Japan, varvid en av kejsarens omedelbara rådgivare, den gamle baron Suzuki, trädde i spetsen för kabinettet.
Sannolikt var denna nya ministär avsedd att försöka få till stånd
en fred på något så när billiga villkor. Åtskilliga rykten om
trevare från japanska finans- och hovkretsar spredos under de
följande månaderna, samtidigt som J apans industriella, politiska
och militära läge snabbt försämrades av allt intensivare bombanfall mot Tokio och andra storstäder samt mot den hastigt decimerade högsjöflottan. Suzukis fredsansträngningar rönte emellertid ingen framgång. I Amerika hade man inte glömt Pearl Harbor och höll även mot denne fiende fast vid kravet på kapitulation utan villkor. Efter Okinawas erövring tycktes det i början
av augusti, som om en invasion i stor stil av själva huvudöarna
stode för dörren. Slutet kom emellertid i annan, minst lika dramatisk form. Den 6 augusti fälldes den första atombomben över
Hiroshima med oerhörda verkningar på bebyggelse och liv. Den
9 följde en likadan förintelseattack mot den stora hamnstaden
Nagasaki. Det var uppenbart, att fortsatt motstånd av ett land
9
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
med Japans täta och eldfängda bebyggelse var alldeles meningslöst och endast kunde leda till befolkningens undergång. Av
mindre betydelse var den ytterligare försämring av örikets politiska ställning, som inträdde den 8 augusti, då Sovjetunionen avgav sin många gånger under tidigare år väntade krigsförklaring.
Det är svårt att säga, om denna i förevarande situation längre
var välkommen för dess bundsförvanter.
Den 10 augusti erbjöd japanska regeringen kapitulation på villkor att kejsarvärdigheten lämnades oantastad. Svaret härpå var
ej alldeles klart men måste dock . i huvudsak betraktas såsom
jakande, och den 14 utfärdade kejsar Hirohito kapitulationsordern till sina kring hela västra Stilla havet spridda väpnade styrkor. Därmed var det andra världskriget slut i militärt
hänseende, även oin den amerikanska landstigningen i Japan av
olika anledningar ej kunde äga rum förrän i slutet av augusti
och själva kapitulationsakten ombord på slagskeppet »Missouri»
undertecknades först den 2 september.
Tysklands och J apans stort anlagda, med den fullständigaste
hänsynslöshet i fråga om medlen genomförda och till en början
med enorma framgångar krönta försök att rycka till sig världsherraväldet hade sex år efter det formella krigsutbrottet slutat
med ett förkrossande nederlag för dem själva.
De båda slagna angriparstaterna befinna sig emellertid efter
krigsslutet i rätt olika situation. Visserligen är Japans styrelse
helt underställd ockupationsmyndigheterna under Mae Arthurs
ledning, men en japansk regering och en egen förvaltning med
kejsaren som överhuvud fungera alltjämt. statens och samhällsordningens kontinuitet ha bevarats. Då mycket tyder på att Förenta staterna har behov av Japan – förutsatt att det anser sig
kunna lita på dess styresmän – såsom en viss motvikt mot rysk
penetration i östasien, torde det ej vara alldeles obefogat att
räkna med att det starkt reducerade J apan inom en ej alltför
avlägsen framtid kan få en viss grad av självständighet tillbaka,
om blott förtroendefrågan kan lösas till amerikansk belåtenhet. En annan sak är, hur de »reformer», som nu forceras igenom
av ockupationsmyndigheterna i syfte att utplåna den aggressiva
mentaliteten och »det militaristiska systemet», egentligen komma
att verka på stabiliteten i ett så traditionsbundet samhälle som
det japanska, särskilt om det skulle lyckas demokratiska renlevnadsmän i U. S. A. och England att framtvinga åtgärder, som
10
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
upphäva kejsardömet eller alltför påtagligt förstöra dess auktoritet.
Helt annan är situationen i Tyskland. A ena sidan satte Hitler
och hans liga kronan på sina nidingsdåd genom att fortsätta
kriget långt efter det att det blivit meningslöst, och åstadkommo
därigenom ej blott en fruktansvärd förstörelse av ekonomiska
och kulturella värden utan också den tyska statens och det tyska
samhällets fullständiga sammanbrott vid deras eget fall.l Å den
andra hade Churchill och Roosevelt genom att uppställa och sedan
envist hålla fast vid formeln »kapitulation utan villkor» – vars
olyckliga verkningar numera medges även av många välinformerade kretsar i England – förstört de möjligheter, som annars
till äventyrs kunna ha funnits att vida tidigare få en uppgörelse
till stånd med en annan tysk ledning och därigenom bespara
Europa mycken förstörelse både av materiella värden och av dess
politiska 1struktur. Hur pass stora dessa chanser kunna ha varit,
undandrager sig vår bedömning. De allierades hållning till attentatet mot Hitler i juli 1944 liksom senare avslöjanden, bl. a. av
biskopen av Chichester, visa, att man systematiskt undvek att
draga fördel av de medel, som i Alexander I:s, Castlereaghs och
Metternichs mera förfarna -och av demokratiska doktriner och
upphetsade massor obundna – händer en gång så verksamt. bidrogo till avvecklingen av Napoleons våldsherradöme.
Som situationen nu tedde sig, hade i början av maj all statlig
auktoritet upphört i Tyskland. Det återstod för de allierade att
bygga upp något i stället. I kommuner och mindre förvaltningsenheter insattes tyska lokala myndigheter, valda bland personer,
som ansågos ha ett moraliskt alibi gentemot Hitlerregimen. Men
för de högre instanserna försvårades rekonstruktionen från första
början av att man hade att göra med fyra skilda ockupationszoner: en engelsk i nordväst, en fransk i sydväst, en amerikansk
i mellersta och södra Tyskland samt en rysk i hela det stora området i öster fram till Elbe. Den sistnämnda fick en betydelsefull
utvidgning, när amerikanarna av orsaker, som ej förefalla utredda, åt dem överlämnade några av Tysklands kärnområden:
Thiiringen och Sachsen. I de fyra ockupationszonerna utvecklade
sig skilda system. Västmakternas i och för sig rätt kraftiga
metoder lämnade dock rättsordningens och det borgerliga sam- 1 Man kan dock fråga sig om det verkligen ur militär synpunkt var nödvändigt
för de allierade att låta sitt flyg förstöra t. ex. Dresden och Niirnberg så sent som
i mitten och slutet av februari, då krget redan var avgjort.
11
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
hällets grundvalar orubbade. I den ryska zonen har utvecklingen
blivit en annan, vars detaljer dock till stor del äro okända till
följd av den stränga nyhetsspärr, som här uppehållits av ockupationsmakten. Säkert är i varje fall, att man genomfört en särdeles
radikal »jordreform», utan hemul i de befogenheter, som folkrätten
ger en ockupationsmakt. Tydligt är vidare, att man på allt sätt
sökt gynna framväxten av hel- och halvkommunistiska organisationer och därför bl. a. motverkar förekomsten av en självständig
socialdemokrati. En minutiös utplundring genom alla möjliga
maskiners och föremåls avtransport österut är likaledes konstaterad. Mera omstridda äro rättsförhållandena i dessa delar av Mellaneuropa. Man bör naturligtvis vara försiktig med den smygande skräckpropagandan, men ryska uppgifter om att godsägarklassen i Mecklenburg och Pommern blivit spontant likviderad
i rent fysisk måtto av sina uppretade bönder, ge anledning till
eftertanke. Att kvinnofriden i denna ockupationszon lämnat åtskilligt övrigt att önska, förefaller likaså väl styrkt.
Flera av dessa egendomligheter i den ryska zonen ha till en
del sin psykologiska förklaring i den ohyggliga framfart, vartill
i främsta rummet SS och Gestapo gjorde sig skyldiga i de ockuperade ryska områdena. Det var emellertid tidigt klart, att de
vitt skilda principer, som tjänade som ledstjärna i de olika delarna
av Tyskland, i hög grad komplicerade det i och för sig svåra
tyska problemet och hindrade en enhetlig och beslutsam handläggning av de därmed samhörande detaljfrågorna. En annan
från början aktuell problemställning gällde Östeuropas gränsfrågor och därmed sammanhängande befolkningspolitiska spörsmål. Visserligen hade Atlantdeklarationen, till vilken även Ryssland anslutit sig den 29 september 1941, tagit avstånd från alla
»territoriella förändringar, vilka icke överensstämma med de berörda folkens fritt uttryckta önskningar». Men mycket hade hänt,
sedan mänskligheten blivit hugnad med denna Magna Charta.
Den lösning av den polsk-ryska gränsfrågan, som redan under
1944 hade börjat avteckna sig allt tydligare, gjorde en kompensation åt Polen för halva dess område önskvärd. Rätt tidigt hade
östpreussen, vars från det övriga Tyskland avskilda läge haft
så omedelbar betydelse för krigets utbrott, utpekats som en tjänlig
ersättning. Men den var rätt liten i jämförelse med Rysslands
rundliga lön för sitt befrielseverk. Därtill kom Rysslands egna
anspråk på trygghet i väster, anspråk, som ingalunda tillfredsställts med Tysklands militära sammanbrott och som redan tagit
12
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
sig uttryck, bl. a. i den nyss antydda lösningen av problemet Polens
östgräns. Omedelbart efter den ryska inmarschen hade Lublinpolska styrelser installerats i Schlesien och Hinterpommern och
massutvisning av den tyska civilbefolkningen därstädes, åtminstone dess kvinnor och barn – männen torde delvis ha försvunnit
åt annat håll – tagit sin början. Liknande drakoniska åtgärder
mot de tyska invånarna hade även på ett tidigt stadium börjat
sättas i gång av tjeckerna i det befriade Böhmen-Mähren.
Det är ännu blott till en del känt, i vad mån dessa invecklade
och för Europas framtid betydelsefulla frågor dryftats och avgjorts vid mötena under kriget mellan de »tre stora», särskilt
vid deras sista sammanträffande (i Jalta på Krim i början av
februari 1945). På engelskt håll har man sedermera och förvisso
inte alldeles utan fog klagat över att dessa möten i alltför hög
grad nöjt sig med formuleringskompromisser och allmänna principuttalanden, vilka parterna tolkade var på sitt sätt, varefter
tiden och händelsernas utveckling läto det reella avgörandet dikteras av den handlingskraftigaste bland de tre. Detta var till
Europas olycka i allmänhet inte England.
En annan anledning till meningsskiljaktigheter var diskussionen om Tysklands ekonomiska framtid och särskilt den tyska industrins öde. Här blandades olika synpunkter. En var farhågorna
för att den tyska högt drivna industriella kapaciteten och skickligheten i framtiden åter skulle visa sig vara en viktig krigspotential. Delvis därmed förbunden var den ryska benägenheten
-förklarlig mot bakgrunden av egna erfarenheter- att betrakta
maskinerna främst såsom lämpliga objekt för omedelbara skadeståndsleveranser. På flera håll, kanske främst i Amerika, förspordes nu, liksom tidigare under de stora flygbombardemangens
tid, en tydlig lust att göra sig av med en obekvämt duglig konkurrent inom t. ex. varvsindustrin och den kemiska industrin.
I England åter framträdde tidigt, nu liksom efter det förra kriget,
en realistisk insikt om att ett alldeles ruinerat Tyskland utgör
en allvarlig fara för världens och främst Europas ekonomiska
hälsa. I annan riktning verkade däremot en ej oväsentlig faktor,
nämligen vissa kretsars törst efter hämnd. Som deras exponent
stod den dåvarande amerikanske finansministern Morgenthan med
sin plan att förvandla Tyskland till en bonde- och herdestat, en
plan för vilken enligt amerikanska uppgifter presidenten Roosevelt lär ha visat mycken sympati under sina sista dagar.
Alla dessa synpunkter dryftades vid överläggningarna i Pots- 13
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
dam i mitten av juli mellan de tre stora, i vilkas krets Churchill
mitt under mötet avlöstes av arbetarpartiets ledare Attlee. Besluten voro naturligtvis i mångt och mycket en kompromiss, men
i stort sett var det de ur tysk synpunkt hårdare riktningarna,
som avgingo med segern. Reellt om också ej formellt inneburo
besluten, att Tyskland öster om Oder-Neisselinjen blev »polskt»
utom Königsberg med omgivning, som direkt kom i rysk hand.
Därmed förlorade det tyska folket sina ojämförligt viktigaste
överskottsområden för livsmedel, samtidigt som besluten annars
buro åtskilliga spår av Morgenthans tankegångar om den avindustrialiserade agrarstaten. stora delar av den tyska industrins
anläggningar anslogos till skadestånd, i första hand åt Ryssland.
Vissa snäva riktlinjer uppdrogos för kommande politisk verksamhet i Tyskland. För samordnande av de olika ockupationszonerna
skapades formellt en instans i form av ett råd av representanter
för respektive militärmyndigheter.
De månader, som förflutit efter Potsdambesluten, ha utsatt dem
för en allt skarpare kritik från anglosaxiskt håll. Försöket att
upprätthålla en viss likformighet mellan ockupationszonerna har
visat sig tämligen fiktivt. Ryssland driver alltjämt sin egen politik i sin väl slutna zon, och en ytterligare svårighet har skapats
genom Frankrikes bestämda motstånd mot allt skapande av tyska
centralmyndigheter, så länge som dess önskemål om Ruhrområdets
och Rhenlandets amputation från Rikets övriga rester ej uppfyllts. Dessa krav ha mött åtskilligt motstånd på anglosaxiskt
håll, där man minns den förolyckade rhenländska separatismen
på 1920-talet och drager sig för en alltför grov kränkning av
nationalitetsprincipen. Frågan är i skrivande stund oavgjord.
Vad många engelsmän och amerikaner framför allt ogillat i
Potsdamregimen, har varit dess ekonomiska och industriella
principer. Särskilt på engelskt håll ha mot årets slut höjts allt
starkare krav på att ett något så när naturligt och välbalanserat
tyskt näringsliv skall göras möjligt. Den nyligen träffade uppgörelsen om stålproduktionen innebär en kompromiss. Siffran
ligger över de diminutiva mängder, som krävts från vissa håll,
men vida under de engelska förslagen och 1919 års kvantiteter.
Ockupationsregimen och över huvud taget den allierade politiken i Tyskland kommer att i mycket möta sitt eldprov under
denna vinter. Dess förmåga att bereda de slagna ett ex:,stensminimum i fråga om livsmedels- och bränsleförsörjningeN blir
troligen avgörande för utvecklingen.
14
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
Större allmänintresse än de ockuperade ländernas öden torde
en annan storpolitisk händelsekedja ha tilldragit sig, nämligen
förhållandet mellan segrarmakterna själva eller, mera preciserat,
mellan de båda västmakterna å den ena sidan och Ryssland å
den andra. Redan vid årets ingång voro viktiga meningsskiljaktigheter allom uppenbara. De gällde dels Balkan, där Ryssland
drev en alldeles egen, ej särskilt tillmötesgående politik i Rumä-
nien, Bulgarien och Jugoslavien, dels Polen. I sistnämnda fråga
hade konflikten skärpts just under de första januaridagarna, då
Högsta sovjet erkände den kommunistdominerade Lublinjuntan
såsom Polens lagliga styrelse, medan England och Amerika alltjämt höllo fast vid den legitima regeringen, för vars skull London
och Paris en gång gått ut i den stora kampen.
En seg dragkamp i den polska frågan präglade den förra hälften
av 1945. Det är ovisst, om man på ryskt håll alls önskade en uppgörelse med londonpolackerna, när man ändå satt med alla trumf
på hand. England och Amerika hade valet att antingen platoniskt
hävda rättsståndpunkten utan chans att under den närmaste framtiden uppnå något därmed eller också att söka få ut det bästa
möjliga ur en tråkig situation. Den senare lösningen kunde i
och för sig förefalla mera tilltalande och hade ivriga förespråkare
i Moskvas hejarklack av vänsterintellektuella i London. Slutresultatet blev en uppgörelse i juni, som möjligen med någon ansträngning kan sägas ha »räddat ansiktet» åt västmakterna men
i realiteten innebar en rysk seger över hela linjen. Den polska
Londonregeringen fick falla mot att bondeledaren Mikolajczyk
och ett par meningsfränder till honom upptogos i den numera i
Warszawa residerande Lublinjuntan, där de av allt att döma
sakna nämnvärt inflytande. De fria demokratiska val, som voro
en av förutsättningarna för den anglosaxiska eftergiften, ha i
skrivande stund ej ägt rum, något som måhända ej alldeles saknar
sammanhang med att den rådande regimen enligt många engelsmäns uppfattning har mycket svagt underlag bland Polens folk.
Liknande har förloppet varit i Rumänien, Bulgarien och Jugoslavien. Ryssland och dess anhängare ha varit i besittning av
den reella makten, som i mycket utövats i ockupationsliknande
former. För västmakterna, som från början hävdat, att en demokratisk-parlamentarisk regim borde införas, har det rört sig om
en oavl’ruten reträtt. I Jugoslavien har »marskalk» Titos ställning k• nsoliderats, varvid hans herravälde över livsmedelstilldelning _;n i det svältande landet spelat en betydelsefull roll.
2- 461> 1 Svensk Tidskrift 1946 15
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
Konung Peter och dennes premiärminister Subasitj, som av sina
bundsförvanter nödgades till en överenskommelse med Tito, ha
helt utmanövrerats av denne. Särskilt mot serberna, vilkas missnöje torde vara starkt och omfattande, har Tito använt metoder,
som något påminna om hans tysksinnade föregångare Pavelitj
(numera avrättad), från vilken han enligt engelska uppgifter även
lär ha övertagit en del av sin personal inom ordningsmakten.
Ej fullt lika definitiv karaktär kunna måhända förhållandena
i Rumänien och Bulgarien sägas ha ännu vid årets slut. I bägge
länderna styra ryskt och kommunistiskt orienterade regimer, som
mot sina motståndare ingalunda tillämpa silkesvantens politik.
De ha ej heller erkänts av västmakterna. Efter en ganska utpräglad kyla mellan dessa och Ryssland såsom följd av den helt
resultatlösa konferensen i London i september, där motsättningen
säges ha varit särskilt skarp mellan Molotov och den nye brittiske
utrikesministern, fackföreningsledaren Bevin, kom det vid jultiden
på amerikanskt initiativ till ett nytt möte mellan de tre utrikesministrarna, denna gång i Moskva, där bl. a. Balkanfrågorna behandlades. Att döma av presskommentarerna präglades överläggningarna av rätt stor medgörlighet hos den amerikanske utrikesministern Byrnes. Bevin kom därför att stå i viss mån isolerad,
en erfarenhet, som i början av 1946 säges ha medfört en omläggning av den engelska politiken i syfte att vinna de mindre staternas stöd. Den uppgörelse, som i Moskva träffades rörande Rumänien och Bulgarien, påminner osökt om den beträffande Polen.
I Bulgarien har verkställarrdet stött på svårigheter, då oppositionen där ej är hågad att spela Mikolajczyks roll.
I Moskva stodo i själva verket andra stridsfrågor i medelpunkten för utrikesministrarnas intresse. En av dem var atombomben;
Amerikas sekretess kring dess tillverkning har tagits särdeles
illa upp av ryssarna, som i denna Amerikas hållning – troligen
ej utan fog – velat se ett visst hot. Hur denna ömtåliga fråga
av oöverskådlig betydelse för mänskligheten skall kunna lösas,
står ännu i vida fältet, bl. a. därför att man knappast vet, hur
långt ryssarna hunnit i fråga om atomkraftens utnyttjande.
Av mera traditionell diplomatisk typ är den andra stora intressekonflikten vid årets slut. Den gäller nämligen en klassisk
skådebana för engelsk-rysk rivalitet. Sovjetunionen har i mycket
skarp form förnyat de krav på särskilda rättigheter och stödjepunkter vid Sunden, som framställdes redan på hösten 1939. Därtill ha fogats vidsträckta territoriella anspråk vid gränsen mellan
16
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
Turkiet och Kaukasien. Turkiet åter har markerat en absolut
avvisande hållning mot alla krav, som strida mot dess integritet.
Samtidigt har Moskva iscensatt ett uppror av välkänd typ i nordvästra Persien. Det utövar därigenom starkt tryck på ett av det
brittiska imperiets känsligaste ställen – Persiska viken och de
stora oljefyndigheterna i nordvästra Irak och södra Persien.
Dessa frågors vidare öden kunna ännu ej förutses. Man vet framför allt inte, om de olika ryska anspråken- till vilka även kunna
läggas andra sådana, bl. a. i fråga om Tripolis – äro allvarligt
menade eller endast avsedda som taktiska manövrer, d. v. s.
ämnade att åtminstone för tillfället »bortköpas» medelst anglosaxiska eftergifter på någon annan omstridd punkt.
Dessa oförtydbara motsättningar mellan Ryssland och dess båda
stora allierade utgöra i alla händelser kärnfrågan i den nu aktuella
storpolitiken. På deras vidare utveckling bero närmast världens
framtida fred och säkerhet. Det kan knappast bestridas, att flera
drag i Englands och Amerikas hittillsvarande sätt att behandla
dessa spörsmål påminna om den engelsk-franska politiken mot
axelmakterna 1935-1938.
Inrikespolitiken i de europeiska länder, där en fri sådan förekommer, visar vissa typiska frågeställningar i land efter land.
En sådan hade framträtt redan under 1944 i de länder, som då
hunnit befrias, nämligen motsättningen mellan »frihetsrörelserna»
och de hävdvunna politiska partierna. I stort sett har denna motsättning under 1945 börjat träda tillbaka, i och med att frihetsrörelserna så småningom förlora sin karaktär av fast sammanslutna organisationer och deras medlemmar åter börja anpassa
sig efter de normala samhällsförhållandena. Denna utveckling har
naturligtvis på många håll varit både svår och smärtsam. Mest
friktionsfritt synes den ha förlupit i Norge, vars återgång till
sin fria nationella tillvaro över huvud taget utmärkts av beundransvärd värdighet och respekt för lagbunden ordning. Från
Holland ha ej heller några större svårigheter försports, åtminstone ej i den svenska nyhetsförmedlingen. Vida svårare tedde
sig faktiskt i förstone situationen i Danmark, något som sammanhängde med de komplicerade förhållanden, som hade rått
under de tidigare ockupationsåren. Under de sista månaderna av
1945 satte där en rätt kraftig reaktion in mot tendenserna till
självsvåld från frihetskämparnas sida. Valsegern för bondevänstern, det parti, som torde ha minst gemensamt med frihetsrörelsen, sammanhänger nog med denna utveckling. Svårigheter,
17
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
om också avtagande, för maquisardernas inpassande i den borgerliga tillvaron ha även under 1945 visat sig i Frankrike och Belgien.
I sistnämnda land har situationen förvärrats av vänsterpartiernas
onödiga och enligt vissa källor utifrån inspirerade kampanj mot
konung Leopold.
En annan genomgående tendens har framträtt vid en rad val
under året. Högern har på de flesta hålllidit betydande avbräck,
beroende på att den- på några håll med rätta, på andra alldeles
uppenbarligen med orätt – ansetts komprometterad genom undfallenhet för eller samröre med nazismen. Särskilt karakteristiskt
har detta framträtt i Frankrike. När det gäller, vem som dragit
nytta av dessa högerns motgångar, är tendensen mindre ensartad.
I vissa fall har det varit socialdemokratin (England, Norge), i
andra kristligt-demokratiska partier (Frankrike, Österrike, i viss
mån även Norge), i Ungern åter ett vänsterbetonat bondeparti.
Särskilt märkliga äro kommunisternas mycket växlande öden.
Medan de i Frankrike erövrat ställningen som kammarens starkaste partigrupp och i de nordiska länderna gjort en avsevärd
framryckning och numera anses som salongsfähiga, ha de lidit
svåra bakslag i de helt eller delvis av ryska armen ockuperade
länder, där fria val ägt rum: Österrike och Ungern.
Viktigast var självfallet utgången av de första engelska valen
på tio år. Som bekant gåvo de arbetarpartiet hälften av rösterna
men två tredjedelar av mandaten i underhuset. De fyllnads- och
kommunalval, som ägt rum sedan dess, visa klart, att vänstervinden håller i sig. Orsakerna äro många; en, som det är skäl
att hålla i minne, är, att den nu härskande engelska generationen
på ett sätt, som är ganska förvånande, om man ser blott några
decennier tillbaka, vänt sig bort från imperiellt och utrikespolitiskt
tänkande över huvud taget och främst intresserar sig för förbättrande av den egna personliga ställningen genom anlitande
av statens och de bättre situerade medborgarnas resurser. Detta
sammanhänger naturligtvis i hög grad med att massorna nu gjort
sig oberoende av den styrande klass, som under århundraden med
beundransvärd skicklighet och vidsynthet lett Englands – och
världens – öden. Med denna nya mentalitet – om den, som kan
befaras, blir varaktig – och med Englands numera särdeles svaga
finansiella ställning har landet, som dess press också öppet konstaterar, mycket svårt att hävda sin plats bland »de tre stora».
Det tenderar att sjunka ned på rangskalan liksom tidigare Frankrike. Detta är en världshistorisk utveckling av mycket allvarlig
18
1945 – en utrikespolitisk tillbakablick
innebörd för nordvästra Europas mindre stater, vilkas intressen
länge i så mycket plägat sammanfalla med det Brittiska rikets.
Året 1945 har sett starten för det nya försöket att skapa ett
folkförbund. Man bör erkänna, att San Franciskornötet på våren
i flera hänseenden innebar framsteg i jämförelse med det ursprungliga förslaget till förbundsstadga från Dumbarton Oaks.
Men det måste å andra sidan fastställas, att förbundsstadgan så-
som instrument för en internationell rättsordning uppvisar betänkliga luckor och svagheter och i fråga om respekt för rättens
grundsatser är underlägsen den forna N. F.-pakten av 1919. Särdeles betänkliga symtom äro också de försök, som vid årsskiftet
gjordes av några bland de ledande stormakterna för att hindra, att
de verkligt brännande frågor, som hota världsfreden, den persiska
och den turkiska, komma upp till handläggning. Det var dylika
manövrer,. som på sin tid gjorde Nationernas förbund vanhedrat
och maktlöst.
Här har tidigare citerats Atlantdeklarationens fördömande av
alla territoriella förändringar, som strida mot vederbörande befolknings önskan. Det kan vara skäl att även påminna om dess
första artikel (»Dessa länder söka ingen utvidgning, vare sig
territoriell eller annan»), dess tredje (»De respektera alla folks
rätt att själva välja den styrelseform, under vilken de vilja leva,
och de önska se suveränitet och självstyrelse återställd hos dem,
som med våld berövats dem») samt dess sjätte med dess tal om
»en fred, som skall ge alla folk möjlighet att bo i säkerhet inom
sina egna gränser och som skall garantera, att alla människor i
alla länder skola kunna leva sina liv fria från fruktan och nöd».
Mot bakgrunden av dessa högtidliga försäkringar, till vilka
alla den segrande koalitionens medlemmar en gång givit sin anslutning, ter sig tillståndet i stora delar av Europa åtta månader
efter det hitleritiska tyranniets fall ganska egendomligt. Betänkligast med tanke på framtiden är, att även statsmän med rykte
för ideell inställning till de stora frågorna synas resignera inför
utsikten att några av de mest skriande bland dagens missförhållanden skola bli slutgiltiga. Atlantdeklarationens höga grundsatser te sig alltmera som en skrift, skriven på vattnet.
Torvald T:son Höjer.
19