Freden som kom för tidigt
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FREDEN
SOM I(OM FÖR TIDIGT
EN EXPOSE ÖVER EFTERKRIGSKRISERNA I KINA
Av överste C. TAUBE, Chungking
I.
MANCHURIET figurerar åter med feta rubriker i världspressen
och man läser långa utläggningar av diverse s. k. experter om vad
som verkligen hänt och än mer om vad som i den närmaste framtiden
kan tänkas komma att hända i detta världens oroshörn. Åven om
Manchuriets politiska historia är kort, så är den dess mer innehållsrik: två stora krig ha under de senaste 40 åren utkämpats om herraväldet i landet, och vad som sker nu kan bli anledning till ett tredje,
kanske också gnistan som tänder en ny världsbrand.
Varför Manchuriet så länge varit och ännu är ett tvistefrö mellan
dess grannar är uppenbart: det är ett stort land, ett rikt land och dessutom långt ifrån överbefolkat. När dessutom dess rättmätige härskare, Kina, icke haft förmåga att effektivt försvara det, så är det
givet att de mäktiga grannarue icke kunnat motstå frestelsen att inkräkta på det och ta för sig vad de för tillfället önskade som »lebensraum». Den kinesiska befolkningen i Manchuriet har dessutom aldrig
haft någon egentlig enhet eller tradition att bygga på: den har utgjorts av kolonister som skapat sin egen framtid med mycket litet
understöd från egentliga Kina. Kineserna i Manchuriet ha faktiskt
alltid visat en tendens till oberoende från moderlandet, och denna tendens utnyttjades skickligt av japanerna då de 1931 skapade staten
»Manchukuo». Trots sin artificiella karaktär existerade dock denna
s. k. självständiga stat i 14 år, från 1931 till1945, och åtnjöt under hela
denna tid lugn och fred, i motsats till de flesta andra länder i världen.
När så J apan kapitulerade i augusti 1945, upphörde också administrationen i Manchukuo att fungera- och det fanns intet att sätta i stället.
Resultatet blev naturligtvis kaos, och det faktum att det hela gick så
plötsligt är anledningen till rubriken ovan.
För att förstå den nuvarande situationen i Manchuriet är det nog
med att erinra sig den världspolitiska ställningen förra året omedelbart före Tysklands sammanbrott. Slutet på kriget i Europa var
inom räckhåll och även J apan var hårt pressat av den allt mer framgångsrika amerikanska offensiven över Stilla Havet. Alla tecken
tydde emellertid på att japanerna beredde sig på att evakuera alla
sina nytagna besittningar och även de japanska öarne för att överflytta sitt försvar till Asiens fastland, i första hand till Manchuriet.
260
Freden som kom för tidigt
Där fanns då fortfaradeden japanska s. k. Kwantungarmen, som fått
sitt namn efter halvön med Dairen och Port Arthur. Denna arme
har länge haft namn om sig att vara synnerligen väl beväpnad och utbildad, och den var dessutom politiskt ytterst aggressiv. För att göra
slut på Japans stridskrafter måste därför de allierade stormakterna
bereda sig på en stor offensiv mot Manchuriet och de delar av egentliga Kina, som voro ockuperade av japanerna. Vare sig nu en sådan
offensiv ansattes från det fria Kina eller direkt mot Manchuriet över
havet, så var det tydligt att striden skulle bli lång och hård,mest kanske
till följd av de oerhörda distanserna. Det var i denna situation, som
Churchill och Roosevelt vid konferensen i Yalta appellerade till Stalin
om aktivt militärt ingripande mot J apan. För Ryssland var det ju
relativt lätt att omedelbart komma i kontakt med de japanska huvudstyrkorna i Manchuriet. Så tillkom den numera så illa beryktade och
fördömda överenskommelsen i Yalta. Stalin svarade att han var villig
att förklara krig mot J apan och aktivt ingripa i Manchuriet, men han
hade ett pris – järnvägarue i Manchuriet jämte hamnarue Dairen
och Port Arthur. (Här och i det följande användes den japanska versionen av namnet »Dairen», under vilket hamnen numera är bäst känd.
Ryssarne kalla den »Dalny»: bägge formerna äro transkriptioner av
det kinesiska namnet »Ta Lien».) Att Churchill och till sist även
Roosevelt böjde sig för denna begäran och betalte priset, förefaller
mången oförklarligt, i synnerhet om man tar i betraktande vad som
hände efteråt. Det är väl ganska säkert att Roosevelt som Churchill
vid tiden för Yaltakonferensen hade kännedom om atombombens tillkomst och att den mycket snart skulle användas mot Japan. Om så
är fallet, förefaller ju hela affären med Stalin fullkomligt onödig;
man hade aldrig behöft be om hans hjälp. Men de två statsmännen
visste icke, och kunde icke veta, vilken effekt atombomben skulle ha
på det japanska folket, och därför togs det säkra för det osäkra, även
i fullt medvetande om att eftergiften till Stalin skulle få vittgående
konsekvenser. Det är alltid lätt att döma – efteråt, och det finns väl
ingen även bland de nu argast hojtande politikerna som vågar påstå
att dessa två män handlade mot sitt bättre vetande. De kände det
fruktansvärda ansvar de buro inför hela mänskligheten, och de handlade därefter.
Kina var icke representerat i Yalta, och överenskommelsen där
måste ju på något sätt godtagas av detta land, då man för länge sedan
lovat att Kina efter krigets slut skulle få tillbaka allt det som Japan
roffat till sig av dess territorium, inbegripet Manchuriet. Detta löfte
måste ju hållas på något vis, och Kina fick därför ett vänligt »råd»
att sluta en ny vänskapstraktat med Ryssland. Traktaten tycks ha
blivit skriven litet slarvigt och utan att kineserna verkligen tänkte på
vad de lovade bort. Den innehöll bland annat:
l) De forna ryska järnvägarue i Manchuriet, d. v. s. linjerna Manchuli-Harbin-Suifenho och Harbin–Mukden-Dairen, skola under
en tid av trettio år stå under rysk-kinesisk administration och Ryssland äger rätt att transportera trupper och andra krigsförnödenheter
pu dessa järnvägar.
261
C. Taube
2) Hamnstaden Dairen skall bli en öppen rysk-kinesisk hamn.
3) Porth Arthur skall bli uteslutande rysk örlogshamn.
Där stod vidare en något dunkelt formulerad klausul att ryssarne
hade dispositionsrätt ej blott till järnvägarue utan också till alla
industriella anläggningar etc. som »fordrades» för järnvägames drivande». Det är denna klausul som ryssarne nu åberopa när de ha
bortfört alla maskiner etc. från de många industriella verk som funnos
utefter järnvägarne, särskilt i Mukden och Anshan söder om Mukden,
där japanerna byggt upp ett mycket stort stålverk.
Traktaten blev åtminstone i utdrag offentliggjord och den väckte,
egendomligt nog, vid den tiden ej någon större opposition i Kina.
Man var trött på kriget och önskade ett snabbt slut på eländet. Och
kineserna veta också mer än väl att man får ingenting gratis i denna
onda värld. Därför voro de fullt villiga att betala ett pris för freden.
Ryssarne åberopade för sin begäran att de manchuriska järnvägarue
»historiskt» tillhörde Ryssland, varför de hade en »moralisk och traditionell» rätt till dem. Järnvägarne byggdes i slutet av 1800-talet som
en direkt fortsättning av den transsibiriska banan, det gamla TsarRysslands oförglömmeliga storverk. Det var ju landets gamla trängtan till havet, som här tog sig ett praktiskt uttryck. Ryssarne hade
för länge sedan upptäckt Vladivostok och dess möjligheter som en
åtminstone relativt isfri hamn vid Stilla Havet. För att förbinda den
staden med den sibiriska banan från närheten av Irkutsk var vägen
rätt över Manchuriet den kortaste. Därifrån skulle man också ganska
lätt kunna bygga en gren ner till Dairen, vilken hamn är betydligt
bättre än Vladivostok- och ligger närmare de rika länderna söderut.
Det beredde ryssarne ingen svårighet att av en korrupt och oduglig
manchu-regering i Peking få koncession att bygga dessa järnvägar.
Men den nya stormakten i öster, Japan, kunde inte finna sig i att
ha Ryssland alldeles inpå knutarue och den logiska följden var det
rysk-japanska kriget 1904-1905. Efter segern övertog J apan som koncession den södra delen av järnvägen upp till Changchun och arrenderade vidare sydspetsen av Kwantunghalvön med Dairen och Porth
Arthur. Att märka är att kriget utkämpades på kinesiskt territorium
och att kinesiska landområden bortbyttes vid fredsslutet. Ingen eller
mycket liten hänsyn togs till vad Kina tyckte.
De norra delarue av järnvägen förblevo ryska ända till efter det
första världskrigets slut och den följande revolutionen i Ryssland.
Sedan följde en period av interregnum då järnvägen var föremål för
ett otal intriger av vitryssar, sovjetryssar och kineser vilka alla aspirerade på densamma och de stora inkomster den gav. Men när Sovjetregeringen ansåg tiden vara mogen, uppgav den helt enkelt alla de
speciella privilegier som tsarernas Ryssland åtnjutit i Kina, bland
annat äganderätten till järnvägarue i Manchuriet. Detta var ju en
magnifik gest, vilken naturligtvis uppskattades av Kina, även om den
de facto inte betydde så mycket. Hela den administrativa och tekniska
personalen vid järnvägen förblev nämligen rysk av den enkla anledningen att Kina saknade tillräckligt med kompetent folkför att överta
det hela.
262
Freden som kom för tidigt
Efter den japanska kuppen i Mukden 1931 blev järnvägens ställning
:än mer komplicerad. Sovjetryssland hade visserligen gett bort järnvägen till Kina, men det betydde inte att den utan vidare kunde tas i
.arv av Japan eller ens av marionettstaten Manchukuo och japanerna
vågade icke ta den med våld. Frågan löstes på så sätt att Sovjetryssland sålde järnvägen till Manchukuo mot en stor summa pengar, var·efter japanerna för tillfället fingo disponera över den i sin helhet.
Nu ha ryssarne tagit tillbaks järnvägen mer eller mindre som ett
krigsbyte. För att rekapitulera den långa historien ovan, så ha de
.alltså ursprungligen byggt järnvägen, men till största delen med kapitallånat från Frankrike, vilket väl aldrig återbetalts. Sedan har järnvägen givits som present till Kina men efteråt sålts till Manchukuo
och nu åter hamnat i ryska händer utan kompensation till någon. Att
Ryssland således där har ett »historiskt och traditionellt» intressse
är uppenbart, men om det har ett »moraliskt» och »rättvist» krav på
.åtminstone partiell äganderätt i den, torde kunna diskuteras.
II.
Vid Rysslands krigsförklaring mot J apan i augusti förra året
behärskades Manchuriet fullständigt av japanerna, som där hade
en rätt stark och väl krigsberedd arme. Såvälryssarne som kineserna
beredde sig därför på en långdragen kampanj, under vilken de av japanerna ockuperade områdena både i egentliga Kina och i Manchuriet skulle gradvis och under antagligen svåra strider återerövras.
Ryssarne började sin kampanj med att intränga både från väster och
·öster i Manchuriet, men det blev väl aldrig så mycket krigande, därför
att redan två dar efter Rysslands krigsförklaring kom den stora
:smällen i Hiroshima med J apans snart åtföljande kapitulation.
Att den japanska armen på det hela taget utan opposition och utan
_gnissel lät avväpna sig följande kejsarens befallning, är ett historiskt
unicum av den aldra största betydelse. Man kan förstå att de isolerade japanska garnisonerna på öar i Stilla Havet och andra ställen,
som varit utsatta för amerikanernas överlägsenhet, insågo att spelet
var förlorat och gåvo sig utan svårighet. Men den japanska armen
på det asiatiska fastlandet och särskilt Kwantungarmen i Manchuriet
voro i en långt ifrån förtvivlad situation. Den senare var relativt
oberörd av kriget och den hade till sitt förfogande hela Manchuriets
materiella resurser, inbegripet en fullt tillräcklig vapenindustri. Ä ven
om de japanska öarne skulle bli ockuperade så kunde den med lätthet
i åratal föra ett guerillakrig i stor skala uti ett land som den väl
·kände. Och om de gåvo upp och återsändes till hemlandet, så skulle
de nödgas leva på svältransoner i många år. Trots detta åtlyddes
kejsarens befallning till punkt och pricka. Trupperna koncentrerades
till vissa orter och där avlämnades vapnen till vem som kom från
fiendesidan och tog emot dem. Den storartade disciplin och självövervinnelse, den japanska armen härmed visade, har uppväckt stor be- -undran, ej minst bland kineserna. Det förefaller emellertid som om
bär låge en potentiell fara för den kommande freden vilken icke borde
263
C. Taube
förbises. Man måste erinra sig att den japanska armen på Asiens
fastland aldrig blev slagen på slagfältet. När kejsarens order kom,
så resonerade man väl som så: »Kejsaren är klokare och visare än
vad vi är. Hans gudomliga inspiration har lärt honom att det för
närvarande är bäst att böja sig för övermakten. Men detta är naturligtvis endast för att ge oss en tidsfrist, under vilken vi åter kan
förbereda oss för det kommande kriget, vilket blir segerrikt.» Och
därför åtlyddes befallningen utan öppet knot. Välmenande optimister,
särskilt amerikaner, predika nu om att man måste »uppfostra japanerna till sanna demokrater» och så vidare. Om de tro att detta kan
lyckas, är det förträffligt; personligen måste jag betvivla att det
någonsin går. En arme med den tradition och den anda som den
japanska har, omvändes icke till »demokrati» genom att höra på föreläsningar, icke ens om de ledande männen i J apan, inklusive kejsaren, försöka att till det yttre införa demokratiska seder. Åven från
denna synpunkt förefaller det därför som om freden kom för tidigt:
det hade varit mycket bättre om ryssarne och kineserna efter alla
konstens regler så småningom och under strid hade återerövrat Manchuriet och de ockuperade delarue av egentliga Kina.
Krigets plötsliga upphörande ställde de segerrika allierade i Kina
inför stora och vittomfattande problem, vilka fortfarande äro långt
ifrån sin lösning. Här hade man nu denna stora massa av japanska
soldater i Kina som uppförde sig som lamm och bara väntade på att
någon skulle vara vänlig nog att komma och ta emot vapnen och allt
annat. Vem skulle göra det, vad skulle man göra med alla förråd
av krigsmateriel, hur skulle man kunna skicka hem alla dessa japaner etc., etc.’ I det fallet var situationen betydligt olika i egentliga
Kina och i Manchuriet, och det torde vara lättast att börja med att
redogöra för hur dessa problem löstes på det senare stället.
Vad som hände i Manchuriet under de närmaste månaderna efter
Japans kapitulation har icke blivit känt för världen förrän ett halvt
år senare- och det man vet är långt ifrån den fulla sanningen. Världens uppmärksamhet under denna tid var riktad på de mera sensationella händelserna på andra håll: Tyskland, Japan, Malaya, etc., så
att Manchuriet helt enkelt glömdes bort. Men ryssarne glömde det
inte. Enligt den nyss avslutade traktaten med Kina hade de full rätt
att ockupera järnvägarue i Manchuriet ända ned till Dairen och Porth
Arthur. Det är i detta sammanhang av intresse att erinra sig att
traktaten ingicks med general Chiang Ching-kuo, president Chiang
Kai-sheks äldste son (i ett föregående gifte) som Kinas befullmäktigade. Denne unge man har fått en grundlig militär utbildning både
i Amerika och Ryssland, och hans framtida karriär blir säkerligen
av stort intresse att följa.
Ryssarne hade alltså full traktatsenlig rättighet att ockupera järnvägarue och avväpna japanerna, men sedan det var gjort, hade de
lovat att utrymma landet och överlämna det hela till en kinesisk administration, att börja med militär. Den l februari i år hade satts
som det datum, då de ryska trupperna skulle lämna Manchuriet. Det
följdes emellertid icke, och vad värre var, mötte ditsända kinesiska.
264
Freden som kom för tidigt
ämbetsmän och militärer de största svårigheter. Endast fåtaliga kinesiska militära staber etc. tillätos komma in i landet men höllos· mer
eller mindre internerade. Såväl ryssar som japaner ha väl alltid med
misstro betraktat allt vad som heter utländska journalister, och alla
ansökningar om tillåtelse att resa till Manchuriet avslogos utan motivering. Landet var de facto lika isolerat från yttervärlden som under
den japanska tiden. Slöjan över vad som försiggick däruppe lyftes
ej förrän ett sällskap företagsamma amerikanska och engelska journalister, som förut vägrats officiellt inresetillstånd, helt enkelt satte
sig på tåget i Peiping och reste till Mukden, och – under över alla
under- de kommo dit utan att bli stoppade på vägen och fingo med
någon svårighet fatt i det kinesiska huvudkvarteret, mottogos på bästa
sätt där men vederbörande ansågo sig tvungna att underrätta ryssarne
om deras närvaro. Och det dröjde inte länge förrän samtliga avhämtades och internerades i det forna stora japanska hotellet i Mukden;
där underböllos de med zakuska och vodka och allt sådant men tillätos
icke att gå ut och se på staden. T. o. m. ryska generaler måste dock
inse att det inte utan vidare gick för sig att internera ett halvt dussin korrespondenter åt kända tidningar från länder som voro allierade
med Ryssland. Därför släpptes de lösa så småningom men endast
under sträng bevakning. De fingo också tillåtelse att resa till några
andra stora städer, såsom Changchun, Harbin och Dairen.
När deras rapporter äntligen publicerats, väckte de sensation. Det
hade uppdagats att ryssarne icke blott lagt beslag på alla de stora
industriföretag som sedan länge funnits i Manchuriet eller uppbyggts
av japanerna; på många håll hade även hela den maskinella utrustningen försvunnit och av allt att döma förflyttats till Ryssland. Bland
de mera kända företag, som på detta sätt helt satts ur funktion för en
lång tid framåt, märktes särskilt den stora Mukdenarsenalen, redan
före den japanska tiden försedd med en förstklassig maskinpark,
samt de ovannämnda stålverken vid Anshan. Vidare kom det fram
att ryssarne vägrat kinesiska trupper, som skickats för att återställa
ordningen i Manchuriet, att landsättas i Dairen, ehuru traktaten tydligen stipulerade att Dairen skulle vara en fri hamn för Ryssland
och Kina. En annan beklaglig händelse hade också inträffat, för vilken ryssarne dock vägrat att ta något ansvar. Endast ett par mil
utanför Mukden ligga de stora kolgruvorna vid Fushun, som länge
drivits av japanerna med stor effektivitet. De äro bland de bästa och
rikaste i världen, bland annat därför att på många håll dagsbrytning
kan ske där på samma sätt som vid de svenska malmfälten vid Kiruna
etc. Dit hade sänts en kinesisk ämbetsman med stab för att å kinesiska regeringens vägnar överta gruvorna och börja driva dem. Han
och hans medhjälpare blevo samtliga mördade utan att ens hinna på-
börja sitt uppdrag. Efter protester uppgavs till slut på ryskt håll att
brottslingarue voro japaner som på något vis lyckats undkomma
interneringen.
Världsopinionen blev naturligt ytterst uppbragt över detta minst
sagt självsvåldiga uppförande av Sovjet-Ryssland, vilket land man
dock nu i många år vant sig vid att höja till skyarue som den okuv- 265
,·
C. Taube
I västra delen av Manchuriet har en annan minoritet höjt sin röst
för att få åtminstone nominell självständighet. Befolkningen där
jämte i provinsen J ehol i Inre Mongoliet, vilken av japanerna inkorporerades i deras Manchukuo, är till någon del mongolier. Detta folk,
tydligen influerat av sina stamfränder i Yttre Mongoliet, vilket numera är en även av Kina erkänd sjävständig stat, har bildat något
som kallas för »Östra Mongoliets Republik» med krav på ett stort
territorium omfattande provinserna Chahar och Jehol i Inre Mongoliet jämte västra delen av Manchuriet ungefär till Hinganbergen.
Mycket litet är känt om denna statsbildning och om den överhuvudtaget funktionerar men ett nytt svårlöst problem har uppstått för
den kinesiska centralregeringen.
Situationen i Manchuriet är nu, april1946, i få ord, denna. Ryssarne
ha för egen del lagt beslag på och driva järnvägarne. Något samarbete med kineserna i detta avseende har än så länge icke synts till.
Hamnstäderna Dairen och Porth Arthur äro icke tillgängliga för
.andra än ryska fartyg. De ryska trupperna ha börjat att evakuera
de stora städerna utefter järnvägen och ha hunnit till Harbin. ,All
industri som byggts upp både av japaner och kineser ligger i ryssarnes
händer, antingen genom att alla maskiner bortförts eller genom att
fabrikerna drivas av ryssar. De kinesiska regeringstrupper, som beordrats att överta upprätthållandet av ordningen i landet, möta väpnat
1notstånd av s. k. kommunisttrupper på många håll.
III.
Det är icke lätt att bilda sig en uppfattning om det kinesiska s. k.
kommunistpartiet och dess politiska ambitioner. Under partiets över
-tjugoåriga tillvaro har det gjort mycket väsen av sig. Litteraturen
om dess verksamhet är redan betydande, men samtliga böcker som
kommit under författarens ögon förefalla att vara skrivna med en
förutfattad mening, och deras vederhäftighet är därför tvivelaktig. A
·ena sidan finns en del skönmålningar av det Marxistiska paradis som
skapats i norra Shensi, skrivna av en del utländska journalister som
varit däruppe: Edgar Snow, Israel Epstein, Glinter Stein och andra.
Å andra sidan anse en hel del människor även i ansvariga ställningar,
att de kinesiska kommunisterna endast äro avläggare av »Komintern»
och därför en verklig samhällsfara för alla stater. Här är icke platsen
.att ta parti för den ena eller andra riktningen; efterföljande är ett
försök att visa vilken roll som det s. k. kommunistpartiet spelat och
·spelar under den nuvarande krisen i Kina.
Ovan har med vilja skrivits »s. k.» framför kommunistpartiet egentlig(m för att från början undvika ett misstag som göres och gjorts
.av en hel del författare på området. Det finns nämligen många slags
»kommunister» i Kina. Först och främst finns det det marxistiskt
rättrogna kommunistpartiet under ledning av triumviratet Mao Tzetung, Chou En-lai och Chu Teh med huvudsäte i Yenan i norra Shensi.
Detta parti är nu av centralregeringen i Chungking erkänt som ett
legalt oppositionsparti, men det är alldeles fel att tro, att det har
:268
Freden som kom för tidigt
någon kontroll över alla lokala bråkmakare i hela Kina som kallar sig
för kommunister. Kommunistpartiet heter på kinesiska »Kung Chan
Tang», ordagrant översatt: »gemensam egendom parti»; det skulle
vara önskvärt om detta namn införlivades i utländsk terminologi på
samma sätt som det kinesiska regeringspartiet »Kuo Min Tang» (landets och folkets parti) ständigt användes i pressen, och dess mening
är välkänd för publiken. Om så gjordes, skulle all förväxling med alla
möjliga andra s. k. kommunister undvikas.
Detta, det verkliga »Kung Chan Tang’s» historia är av stort intresse
och väl värd ett närmare studium. Det bildades i södra Kina, Kwangtung Kiangsi och Runan, i början av 1920-talet, tydligen genom ryskt
inflytande från Canton, dit den nya Sovjetstaten tidigt hade sänt en
politisk och militär mission. Partiet stod naturligtvis ända från
början i opposition till det härskande regeringspartiet, Kuo Min Tang,
och denna slitning ledde slutligen till inbördeskrig 1933-1935, då kommunisternablevotvungna att anträda sin berömda marsch från K wantung tvärs igenom hela det centrala Kina upp till norra Shensi, där
de upprättade sin egen självständiga stat och för flera år lämnades
relativt ostörda av centralregeringen.
Vad kommunisterna under senare år i konstruktivt avseende åstadkommit i detta land, som de själva erövrat med våld, torde kunna
sammanfattas på följande sätt. Allt land har exproprierats från de
forna ägarne och fördelats mellan de familjer som önskade bruka
jorden. En sådan familj har som ersättning för sin rätt att bruka
jorden betalt skatt till staten, ofta in natura, samt året runt försett
armen med en eller flera av sina manliga medlemmar som soldat.
All undervisning, även den högre, har gjorts fri, det vill säga alla
utgifter ha betalts av staten. Fri läkarvård har införts för alla, i den
mån som tillgänglig personal av läkare etc. har så tillåtit. Kooperativa
företag ha på alla sätt understötts av staten. De tre senare reformerna
äro ju intet annat än vad som till större eller mindre grad praktiseras
i alla land som göra anspråk på att »följa med sin tid». Försök i
samma riktning ha också gjorts i det övriga Kina, men det har nog i
de flesta fall stannat med vittomfattande planer och prat; i största
delen av Kina är speciellt högre undervisning mycket dyrbar och
likaså läkarvård.
I sin »utrikespolitik» voro kommunisterna betydligt radikalare än
centralregeringen i Nanking. Efter den japanska kuppen i Mukden
1931 t. o. m. förklarade kommunisterna krig emot Japan, medan Nanking nöjde sig med protester till Nationernas Förbund, vilka blevo
resultatlösa, och till sist accepterade en temporär »fred» med .Japan,
accepterande som ett »fait accompli» annekteringen av Manchuriet.
Visserligen var kommunisternas krigsförklaring endast en platonisk
gest, då de icke på något vis kunde komma i kontakt med fienden,
men den visade dock att de önskade ett mera aktivt motstånd.
En annan stridsfråga mellan kommunisterna och Kuomintang var
tidpunkten för införande av en verklig demokratisk regering med ett
folkvalt parlament. Sun Yat-sen, den kinesiska republikens fader,
hade förutsett att det vore omöjligt att omedelbart införa en modern
20-46428 Svensk Tidskrift 1946 269
C. Taube
styrelseform i landet, och han hade därför i sitt testamente, vilket i
hela landet betraktas som en bibel, rekommenderat en »undervisningsperiod» av flera år, under vilken folket skulle läras demokratiska
principer. Nu hade det härskande Kuomintang flera gånger förlängt
denna undervisningsperiod och fortsatte att regera landet utan någon
verklig folkrepresentation. Kommunisterna förklarade att folket var
fullt moget för demokratisk styrelse och fordrade omedelbara val av
ett parlament. De ha härvidlag fått ett verksamt stöd av de mera
liberala fraktionerna av Kuomintang, men frågan är fortfarande olöst.
I en nyligen utkommen bok »Solution in Asia» av Owen Lattirnare
har författaren, en känd amerikansk expert på Kina och särskilt
Manchuriet, dragit en tänkvärd parallell mellan situationen i Kina
och vad som samtidigt försiggår i de asiatiska kolonialländerna,
Indien, Indonesien, Malaya och även Philippinerna. Där ha under
kriget kolonialmakterna Storbrittanien, Holland och Förenta staterna
utlovat självständighet eller åtminstone självstyrelse åt de olika
folken, men löftena ha icke infriats, åtminstone icke till den grad som
önskats. Resultatet är den oro och oreda som nu märks i alla dessa
länder och som ofta tagit sig våldsamma uttryck. Nu påpekar Lattirnare att striden i Kina mellan Kuomintang och kommunisterna är
av precis samma art. I detta sammanhang bör man erinra sig att den
»revolution» som Kuomintang åstadkommit i Kina var riktad mest
mot utlänningarna och deras politiska och ekonomiska dominans i
Kina. De ledande medlemmarue av partiet ha till stor del representerat den nationella kinesiska storfinansen: bankirer, industrimän,
jordägare etc. Revolutionen har nu fullständigt lyckats i så måtto,
att alla speciella traktater och privilegier, som utlänningar hade, helt
avskaffats. I och med detsamma har dock den nationella storfinansen
blivit arvtagaren till utlänningarrres intressen och den önskar helt
naturligt att behålla sin kontroll över Kinas ekonomiska liv. Det är
mer än tvivelaktigt att så kan ske om ett verkligt demokratist styrelsesätt införes.
När japanerna år 1937 började sitt krig mot Kina, och kinesiska
regeringen äntligen beslöt sig för att göra väpnat motstånd, blev förhållandet mellan Kuomintang och kommunistpartiet omedelbart bättre.
De senare hade ju långt förut redan förklarat krig mot Japan. Det
kom därför till stånd ett militärt samarbete mellan partierna, som
åtminstone ibland fungerade rätt väl. Från sitt nya huvudkvarter i
Yenan hade kommunisterna tillfälle att effektivt skydda den kinesiska huvudarmens vänstra flank, och att utsträcka sin verksamhet
genom guerillakrig i stor skala i de närgränsande provinserna Shansi,
Hopei, Suiyuan, Chahar och även in i Manchukuo. För att lyckas i
dessa företag måste emellertid kommunisterna stödja sig på den lokala
befolkningens välvilja. Den kunde icke vinnas genom att hålla föredrag om marxism och kommunistisk jordpolitik; man måste ge speciellt bönderna bevis på att man ville deras väl. Man kunde därför
icke gärna expropriera den jord de brukade – det hade ju endast haft
till följd fiendskap mot kommunismen. I stället erhöllo brukarue
äganderätt till den jord de behövde – vad den i regel ej närvarande
270
Freden som kom för tidigt
ägaren sade om saken ignorerades. På detta sätt vunno kommunisterna hela den stora delen av den jordbrukande befolkningen för sig
utan att på något vis tillämpa några ortodoxa kommunistiska principer, som ej kunna bli vidare populära i ett land där familjen och
familjens egendom äga sådana traditioner som i Kina.
På detta sätt utvidgade kommunistregeringen i Yenan sitt inflytande i de norra och nordöstra provinserna. De påstodo förra året att
80 millioner människor voro under dess kontroll. Siffran är väl mycket osäker men den anföres till vad värde den hava kan.
Så förflöto de många och långa krigsåren under på det hela taget
rätt effektivt militärt samarbete mot den gemensamme fienden mellan
Chungkingregeringen och kommunisterna, samtidigt som de senare
allt högljuddare fordrade direkt deltagande i landets regering.
IV.
I egentliga Kina blev resultatet av J apans plötsliga kapitulation
ändå större oreda än i Manchuriet, åtminstone att börja med. Man
måste erinra sig att utefter en stor del av den långa fronten rätt
igenom hela landet från norr till söder konfronterades japanerna direkt med kommunisttrupper. Om dessa trupper nu efter krigets slut
skulle få lägga beslag på de stora förråd av vapen och ammunition,
som japanerna efterlämnat, hade Chungkingregeringen en säkert välgrundad misstanke att dessa vapen rätt snart skulle användas mot
den själv, och det är heller intet tvivel om att de avväpnade japanerna med glädje skulle sett en sådan utveckling. Order gavs därför
från Chungking att japanerna icke skulle utlämna sina vapen annat
än till därtill auktoriserade trupper. Men denna order blev naturligtvis icke åtlydd vare sig av japanerna och än mindre av kommunisterna. När så regeringstrupperna så småningom började att förflyttas
till de kommunistiska delarue av fronten för att, om så skulle vara
nödvändigt, med våld effektuera orderns åtlydande, så möttes de,
naturligtvis kan man väl säga, av väpnat motstånd, och Kina stod
omedelbart efter den s. k. freden inför ett nytt inbördeskrig av stor
omfattning. En sådan utveckling hade naturligtvis varit högst olycklig, icke blott för Kina självt och dess prestige vid en kommande fredskonferens, men också för de allierade stormakterna, särskilt USA.
Det blev därför för denna makt en trängande nödvändighet att på
något vis medla i konflikten, och hur detta åtminstone delvis lyckats
är av stort intresse.
För att förstå den invecklade procedur som följts för att nå detta
mål, blir det nödvändigt att med några ord nämna de amerikanska
statsmän som mest haft med saken att göra. Under de senare krigsåren var den amerikanske ambassadören i Chungking en karriärdiplomat vid namn Gauss, vilken gjort större delen av sin tjänst i
Kina och därför säkerligen hade en mycket god och vidsträckt kännedom om landet och dess befolkning. Han hade dessutom den för en
diplomat ovärderliga egenskapen att han teg – icke ens de mest hårdnackade intervjuare lyckades någonsin få ur honom mer än de mest
271
C. Taube
korrekta och officiella uttalanden. Vidare fanns i Chungking en amerikansk general som överbefälhavare för de amerikanska trupperna
i Kina, och den platsen innehades vid Japans sammanbrott av general Wedemeyer. Något förut hade presidenten Roosevelt som sin
»personlige representant» hos president Chiang Kai-shek sänt en annan general, Hurley, i enlighet med en praxis som han ofta tillämpat
i Europa.
Den dubbla representationen ledde naturligtvis till slitningar och
osäkerhet i den amerikanska politiken. Den officielle representanten
Gauss kände sig naturligtvis förbigången och Hurley visste väl knappt
var hans auktoritet började eller slutade. Vad som ägde rum mellan
de bägge herrarne är okänt, men resultatet är känt: Gauss anhöll om
avsked, vilket omedelbart beviljades och Hurley blev hans efterträ-
dare som ambassadör. Hans första åtgärd var att åtminstone få de
två stridande partierna i Kina att komma till tals med varandra och
försöka att själva finna en fredlig lösning på det hela. Regeringen i
Chungking hade upprepade gånger inbjudit de kommunistiska ledarue
till en sådan konferens men det föreföll som om dessa inte riktigt
trodde att de skulle komma ifrån Chungking med livet i behåll om de
en gång gåvo sig dit. Nu flög Hurley upp till Yenan och inbjöd de
kommunistiska ledarue Mao Tze-tung och Chou En-lai att som hans
gäster följa med till Chungking och under hans förmedling komma
till tals med representanter för regeringen. Efter någon tvekan samtyckte dessa herrar att följa med, och så började de långdragna konferenserna i Chungking som ännu fortfara. Den kommunistiska delegationen blev mycket väl och gästfritt behandlad av regeringen. Den
fick tillåtelse att upprätta sitt eget huvudkvarter med full frihet att
meddela sig vart den önskade, till och med utge sina egna »krigskommunikeer» när stridigheter ägde rum. Den kommunistiska tidningen i Chungking hade dessutom full frihet att efter behag utgjuta
sig över regeringens i dess mening obotligt konservativa och reaktionära politik.
Men resultatet av dessa konferenser lät vänta på sig. Trots regeringens många och även principiella eftergifter kunde någon enighet
ej nås, och på många håll var inbördeskriget i full gång. Det är givet
att Hurley, som ju mest var soldat och rätt litet »diplomat», blev
otålig över detta; han var en handlingens man och ville ha slut på
allt pratet. Han visste väl också att om regeringen i Chungking bara
allvarligt ville, så kunde den ganska lätt, åtminstone med litet amerikansk hjälp, med våld göra slut på de kommunistiska armeerna.
Han torde därför ha förberett en sådan aktion, men det pratades för
mycket om det, planen kom fram till Amerika, och då blev det ett
förfärligt leverne i pressen där. Hurley anklagades för att föra en
»imperialistisk politik» och lägga sig i inbördes strider i Kina, vilka
icke angingo honom; det var »odemokratiskt» och »oamerikanskt»,
med mera sådant. Och efter endast ett par månader som ambassadör
blev Hurley hemkallad för att bland annat inför senatens mäktiga
utrikesutskott redogöra för sina åtgärder. Han försvarade sig med
att hans ställning hade blivit omöjliggjord genom det faktum att ett
272
Freden som kom för tidigt
antal – namngivna – ämbetsmän i utrikesdepartementet i W ashington direkt underhandlade med kommunisterna i opposition mot hans
officiella politik i Chungking. Detta var nog sant, men det hjälpte
inte och Hurley fick gå. Det är givet att presidenten Truman vid
denna tidpunkt insåg att Förenta Staternas prestige i Kina betänkligt
lidit av den vacklande och obestämda politik som förts där de sista
månaderna, och för att öka prestigen utnämnde han till sin specielle
representant i Kina, med ambassadörs rang, den kände general Marshall, under världskriget stabschef i den amerikanska armen. Detta
var ett klokt val, då ju Marshall var känd som en utomordentligt
dugande man, vilken haft ett i många fall bestämmande inflytande
på de allierades krigsoperationer i hela världen. Han var därför i
bästa mening en verkligt »stor man» och man kunde vänta att han
bara genom sin personliga prestige skulle kunna få ett slut på stridigheterna i Kina. Han lyckades, officiellt sett, förvånande snabbt. Den
10 januari i år undertecknades i Chungking ett fördrag mellan regeringen i Chungking och kommunistpartiets fullmäktige, i vilket bland
annat tillkännagavs att bägge parterna givit order om att alla fientligheter skulle omedelbart inställas på alla platser där sådana voro
igång. Detta var den bekanta ordern om »Eld upphör», vilken i hela
världen uppväckte stor entusiasm -utom i Kina. Det visade sig nämligen att det var en sak för kommunisterna att ge en order, men det
var en helt annan historia att få den åtlydd. Skjutandet pågick friskt
på många ställen trots ordern, av allt att döma mest från kommunisterna, men regeringstrupperna voro ofta tvungna att besvara elden
i rent självförsvar. Det var alldeles tydligt att dessa s. k. kommunister ej på något vis stodo under det verkliga kommunistpartiets
kontroll. De voro väl i regel irreguljära guerillaförband som i åravis
fört en säkerligen mycket farofylld tillvaro bakom de japanska linjerna. Genom att nu ställa till så mycket bråk och oreda som möjligt
insågo de mer än väl att centralregeringen skulle tvingas att inkorporera dem i armen som reguljära trupper – och det var nog i många
fall bara det de önskade. För att få ett slut på allt detta blev general
Marshall, i fullt samförstånd med det officiella kommunistpartiet i
Chungking, tvungen att organisera ett antal speciella »fredsmissioner», bestående av en officer ur den reguljära kinesiska armen,
en kommunist och en amerikansk officer, endast utrustade med en
signalavdelning vilken kunde ständigt uppehålla kontakten med huvudkvarteret. Dessa reste nu runt till de platser där fientligheter
ägde rum och resonerade med de stridande parterna om på vilka
villkor de ville inställa fientligheterna. I varje särskilt fall fick man
lösa frågan genom en kompromiss efter mycket prutande från bägge
hållen. Resultatet blev emellertid till sist att »fredsmissionerna» kunde
rapportera att fientligheterna upphört. Vad som stod i de olika fördragen har aldrig blivit publicerat; utan tvivel så ha emellertid på
de flesta håll dessa irreguljära kommunister fått en viss legal status
och äro lokalt erkända som en maktfaktor. Det kommer att ta lång
tid och många slitningar innan en verkligt effektiv administration
kan börja att verka i dessa trakter, men skjutandet har dock åtmin- 273
C. Taube
stone tills vidare upphört, och det är utan tvivel till stor del general
Marshall’s verk.
Fredsaktionen avslutades genom att Marshall jämte en hög Kuomintanggeneral och kommunistledaren Chou En-lai tillsammans gjorde
en inspektionsflygning runt de områden, som berörts av konflikterna.
De ingångna överenskommelserna tycktes följas överallt och general
Marshall ansåg sig ha fullbordat sitt verk och reste hem till Amerika.
På grund av den på sista tiden tillspetsade situationen i Manchuriet
har han dock annonserat sin avsikt att återvända till Kina för att
fortsätta sin medling.
Under den tid som denna fredsmäkling pågick sammanträdde i
Chungking ett antal officiella församlingar och kommitteer, som skulle
ventilera de många problem som freden fört med sig. Deras befogenhet
var begränsad och som regel endast »rådgivande», men de gåvo dock
de olika partierna tillfälle att diskutera dessa problem och kritisera
regeringens åtgärder. Där var först och främst en institution som
kallas för »Den politiska folkförsamlingen», vilket är ett surrogat för
parlament under den s. k. »undervisningsperioden». Vidare en annan
mindre som kallas för »Den rådgivande folkförsamlingen», och så
Kuomintangs generalförsamling och samma partis exekutiva utskott
o. s. v. I de två förstnämnda voro kommunisterna rätt starkt representerade och diskussionens vågor gingo höga, ävenså inom de två
senare med endast Kuomintangmedlemmar. Det har varit mycket
svårt att även något så när följa debatterna och de ernådda resultaten. De översättningar som publicerats ha varit mycket ofullständiga
och säkert färgade. Man har emellertid fått det bestämda intrycket
att oppositionen mot den sittande Kuomintangregeringen har vuxit
sig rätt stark, även inom partiet självt. Den avgörande striden är
uppskjuten till sammanträdet av en verklig auktoritativ konstituerande folkförsamling, vilken planeras möta i Nanking i maj månad.
Det har också förefallit som om samtliga partier blivit politiskt mogna
nog att önska avgöra alla tvistigheter med lagliga medel. Detta är i
sig självt ett stort steg framåt, vilket lovar gott för den framtida
utvecklingen.
Det har på sista tiden varit av speciellt intresse att observera det
officiella kommunistpartiets ställning till Sovjetryssland, särskilt
efter dess självrådiga uppträdande i Manchuriet. Man skulle möjligen ha väntat sig att kommunistpartiet endast med välvilja och
gillande skulle ha bedömt ryssarrres politik där. Så var emellertid
icke fallet på alla håll. Den kommunistiska tidningen i Chungking
– »Hsin Hua Jih Pao» (Nya Kinas Dagliga Nyheter) – försvarade
visserligen okritiskt ryssarrres uppträdande, men t. o. m. Chou En-lai
har i visserligen mycket försiktiga ordalag uttryckt sitt ogillande.
I detta sammanhang är följande lilla historia väl värd att berättas.
Den 25 februari är, som kanske bekant, »den röda armens dag» och
den firas alltid av representanter för denna i utlandet. Just på den
dagen i år var upphetsningen beträffande ryssarnes politik i Manchuriet på sin höjdpunkt, vilket emellertid icke hindrade den ryska ambassaden i Chungking att sända ut inbjudningar till alla mer fram- 274
F1·eden som kom för tidigt
stående utlänningar och kineser för den traditionella mottagningen
i ambassaden. Dit kom nu hela den utländska diplomatiska kåren,
alla högre kinesiska ämbetsmän och den kommunistiska delegationen
i Chungking. Och där stod nu dessa herrar i all sämja och skålade
för varann och för den trogne ryske vapenbrodern, demokratiens
bålverk i Fjärran östern etc. Utanför ambassaden började emellertid
samlas en hel del icke inbjudna, mest studenter från universiteten.
Och de uttryckte icke alls sin kärlek till den ryske vapenbrodern utan
hojtade i stället en del obehagliga saker såsom: »Ned med den ryska
imperialismen», »Bort med fingrarna från Manchuriet» och så vidare.
Men därinne fortsatte man att skåla och ingen tog vidare notis om det
hela. Precis samma sak skedde samma dag utanför det ryska generalkonsulatet i Shanghai,och där var det så allvarligt att de höga gästerna
fingo släppas ut bakvägen för att inte bli misshandlade av demonstranterna. Det förefaller mycket sannolikt att en hel del av dessa
studenter hade rätt starka sympatier för kommunism och Sovjetryssland såsom varande dess förkämpe. Deras antiryska demonstration
förefaller därför att vittna om en viss politisk mogenhet: de ha insett
skillnaden mellan kommunismen som en nationalekonomisk teori,
vilken de kunde gilla utan att ha en slavisk beundran för teoriens
mäktige champion.
Efter general Marshalls avresa till Amerika har hans fredsmäklande
arbete upptagits av general Byroade, vilken jämte en del av de ovan
omtalade »fredsmissionerna» anlänt till Mukden för att komma till
tals med de s. k. kommunisttrupper, som med våld motsätta sig regeringstruppernas övertagande av ordningen i landet. Av senaste rapporter att döma förefaller det som om de senare ej vidare uppskattade
dessa missioners verksamhet i Manchuriet. De förklara att de ha
ingenting emot att underhandla med verkliga kommunisttrupper, som
stå under kontroll av det lagligt erkända partiet i Yenan, men sådana
finnas icke i Manchuriet utan endast »banditer och guerillaband», som
man helt enkelt borde undertrycka med våld. I och med det att amerikanerna börja att underhandla med dessa banditer, ha dessa getts en
viss officiell status och man blir tvungen att ta hänsyn till deras krav.
För att göra fred fordra nu dessa s. k. kommunister att bli upptagna
som reguljära trupper i armen med bibehållande av sina egna ledare
som officerare. Eftergift till detta krav innebär naturligtvis endast
en temporär lösning av problemet. Resultatet skulle säkerligen bli
skapandet av hel del halvt självständiga armeer, vilkas lojalitet mot
centralregeringen blir mer än tvivelaktig. I detta sammanhang bör
man erinra sig att den kinesiska regeringen beslutat att Kinas blivande fredsarme skall bestå av 108 divisioner om högst 14 000 man var
och av dessa divisioner skola 20 bildas av de trupper, som nu stå
under det officiella kommunistpartiets kontroll. Detta beslut har
gillats av den ovannämnda politiska folkförsamlingen med dess kommunistiska medlemmar. Om det nu kommer en massa irreguljära
trupper i Manchuriet, vilka endast som etikett bära namnet »kommunister» och fordra att bli inkorporerade i den stående armen, så kan
275
C. Taube
den nämnda proportionen icke hållas och hela armens enhet äventyras.
Å ven ur denna synpunkt torde man alltså kunna påstå att den s. k.
freden kommit för tidigt.
I skrivande stund (10 april 1946), förefaller det som om Sovjetryssland mildrat sin aggressiva attityd i hela världen och ej minst i Manchuriet. Så har där en detaljerad överenskommelse träffats mellan
den ryske överbefälhavaren, marskalk Malinovsky, och chefen för den
kinesiska militära missionen i de nordöstra provinserna, general Tung
Yen-ping, där definitiva data för den ryska evakueringen blivit fixerade. Samtliga ryska trupper skola lämna Manchuriet före den sista
april i år. Samtidigt förefaller det som om kinesiska regeringstrupper,
ofta efter strid, lyckats taga i besittning de viktigare platserna mellan
Mukden och Changchun utan något ingripande av de amerikanska
»fredsmissionerna». Om denna process kan fortsätta i normalt tempo,
finnes det hopp om att Manchuriet antagligen skall få åtnjuta den
verkliga fred som landet så väl behöver efter 15 år av utländskt herravälde och inre stridigheter.
Chungking 10 april 1946.
276
SOM I(OM FÖR TIDIGT
EN EXPOSE ÖVER EFTERKRIGSKRISERNA I KINA
Av överste C. TAUBE, Chungking
I.
MANCHURIET figurerar åter med feta rubriker i världspressen
och man läser långa utläggningar av diverse s. k. experter om vad
som verkligen hänt och än mer om vad som i den närmaste framtiden
kan tänkas komma att hända i detta världens oroshörn. Åven om
Manchuriets politiska historia är kort, så är den dess mer innehållsrik: två stora krig ha under de senaste 40 åren utkämpats om herraväldet i landet, och vad som sker nu kan bli anledning till ett tredje,
kanske också gnistan som tänder en ny världsbrand.
Varför Manchuriet så länge varit och ännu är ett tvistefrö mellan
dess grannar är uppenbart: det är ett stort land, ett rikt land och dessutom långt ifrån överbefolkat. När dessutom dess rättmätige härskare, Kina, icke haft förmåga att effektivt försvara det, så är det
givet att de mäktiga grannarue icke kunnat motstå frestelsen att inkräkta på det och ta för sig vad de för tillfället önskade som »lebensraum». Den kinesiska befolkningen i Manchuriet har dessutom aldrig
haft någon egentlig enhet eller tradition att bygga på: den har utgjorts av kolonister som skapat sin egen framtid med mycket litet
understöd från egentliga Kina. Kineserna i Manchuriet ha faktiskt
alltid visat en tendens till oberoende från moderlandet, och denna tendens utnyttjades skickligt av japanerna då de 1931 skapade staten
»Manchukuo». Trots sin artificiella karaktär existerade dock denna
s. k. självständiga stat i 14 år, från 1931 till1945, och åtnjöt under hela
denna tid lugn och fred, i motsats till de flesta andra länder i världen.
När så J apan kapitulerade i augusti 1945, upphörde också administrationen i Manchukuo att fungera- och det fanns intet att sätta i stället.
Resultatet blev naturligtvis kaos, och det faktum att det hela gick så
plötsligt är anledningen till rubriken ovan.
För att förstå den nuvarande situationen i Manchuriet är det nog
med att erinra sig den världspolitiska ställningen förra året omedelbart före Tysklands sammanbrott. Slutet på kriget i Europa var
inom räckhåll och även J apan var hårt pressat av den allt mer framgångsrika amerikanska offensiven över Stilla Havet. Alla tecken
tydde emellertid på att japanerna beredde sig på att evakuera alla
sina nytagna besittningar och även de japanska öarne för att överflytta sitt försvar till Asiens fastland, i första hand till Manchuriet.
260
Freden som kom för tidigt
Där fanns då fortfaradeden japanska s. k. Kwantungarmen, som fått
sitt namn efter halvön med Dairen och Port Arthur. Denna arme
har länge haft namn om sig att vara synnerligen väl beväpnad och utbildad, och den var dessutom politiskt ytterst aggressiv. För att göra
slut på Japans stridskrafter måste därför de allierade stormakterna
bereda sig på en stor offensiv mot Manchuriet och de delar av egentliga Kina, som voro ockuperade av japanerna. Vare sig nu en sådan
offensiv ansattes från det fria Kina eller direkt mot Manchuriet över
havet, så var det tydligt att striden skulle bli lång och hård,mest kanske
till följd av de oerhörda distanserna. Det var i denna situation, som
Churchill och Roosevelt vid konferensen i Yalta appellerade till Stalin
om aktivt militärt ingripande mot J apan. För Ryssland var det ju
relativt lätt att omedelbart komma i kontakt med de japanska huvudstyrkorna i Manchuriet. Så tillkom den numera så illa beryktade och
fördömda överenskommelsen i Yalta. Stalin svarade att han var villig
att förklara krig mot J apan och aktivt ingripa i Manchuriet, men han
hade ett pris – järnvägarue i Manchuriet jämte hamnarue Dairen
och Port Arthur. (Här och i det följande användes den japanska versionen av namnet »Dairen», under vilket hamnen numera är bäst känd.
Ryssarne kalla den »Dalny»: bägge formerna äro transkriptioner av
det kinesiska namnet »Ta Lien».) Att Churchill och till sist även
Roosevelt böjde sig för denna begäran och betalte priset, förefaller
mången oförklarligt, i synnerhet om man tar i betraktande vad som
hände efteråt. Det är väl ganska säkert att Roosevelt som Churchill
vid tiden för Yaltakonferensen hade kännedom om atombombens tillkomst och att den mycket snart skulle användas mot Japan. Om så
är fallet, förefaller ju hela affären med Stalin fullkomligt onödig;
man hade aldrig behöft be om hans hjälp. Men de två statsmännen
visste icke, och kunde icke veta, vilken effekt atombomben skulle ha
på det japanska folket, och därför togs det säkra för det osäkra, även
i fullt medvetande om att eftergiften till Stalin skulle få vittgående
konsekvenser. Det är alltid lätt att döma – efteråt, och det finns väl
ingen även bland de nu argast hojtande politikerna som vågar påstå
att dessa två män handlade mot sitt bättre vetande. De kände det
fruktansvärda ansvar de buro inför hela mänskligheten, och de handlade därefter.
Kina var icke representerat i Yalta, och överenskommelsen där
måste ju på något sätt godtagas av detta land, då man för länge sedan
lovat att Kina efter krigets slut skulle få tillbaka allt det som Japan
roffat till sig av dess territorium, inbegripet Manchuriet. Detta löfte
måste ju hållas på något vis, och Kina fick därför ett vänligt »råd»
att sluta en ny vänskapstraktat med Ryssland. Traktaten tycks ha
blivit skriven litet slarvigt och utan att kineserna verkligen tänkte på
vad de lovade bort. Den innehöll bland annat:
l) De forna ryska järnvägarue i Manchuriet, d. v. s. linjerna Manchuli-Harbin-Suifenho och Harbin–Mukden-Dairen, skola under
en tid av trettio år stå under rysk-kinesisk administration och Ryssland äger rätt att transportera trupper och andra krigsförnödenheter
pu dessa järnvägar.
261
C. Taube
2) Hamnstaden Dairen skall bli en öppen rysk-kinesisk hamn.
3) Porth Arthur skall bli uteslutande rysk örlogshamn.
Där stod vidare en något dunkelt formulerad klausul att ryssarne
hade dispositionsrätt ej blott till järnvägarue utan också till alla
industriella anläggningar etc. som »fordrades» för järnvägames drivande». Det är denna klausul som ryssarne nu åberopa när de ha
bortfört alla maskiner etc. från de många industriella verk som funnos
utefter järnvägarne, särskilt i Mukden och Anshan söder om Mukden,
där japanerna byggt upp ett mycket stort stålverk.
Traktaten blev åtminstone i utdrag offentliggjord och den väckte,
egendomligt nog, vid den tiden ej någon större opposition i Kina.
Man var trött på kriget och önskade ett snabbt slut på eländet. Och
kineserna veta också mer än väl att man får ingenting gratis i denna
onda värld. Därför voro de fullt villiga att betala ett pris för freden.
Ryssarne åberopade för sin begäran att de manchuriska järnvägarue
»historiskt» tillhörde Ryssland, varför de hade en »moralisk och traditionell» rätt till dem. Järnvägarne byggdes i slutet av 1800-talet som
en direkt fortsättning av den transsibiriska banan, det gamla TsarRysslands oförglömmeliga storverk. Det var ju landets gamla trängtan till havet, som här tog sig ett praktiskt uttryck. Ryssarne hade
för länge sedan upptäckt Vladivostok och dess möjligheter som en
åtminstone relativt isfri hamn vid Stilla Havet. För att förbinda den
staden med den sibiriska banan från närheten av Irkutsk var vägen
rätt över Manchuriet den kortaste. Därifrån skulle man också ganska
lätt kunna bygga en gren ner till Dairen, vilken hamn är betydligt
bättre än Vladivostok- och ligger närmare de rika länderna söderut.
Det beredde ryssarne ingen svårighet att av en korrupt och oduglig
manchu-regering i Peking få koncession att bygga dessa järnvägar.
Men den nya stormakten i öster, Japan, kunde inte finna sig i att
ha Ryssland alldeles inpå knutarue och den logiska följden var det
rysk-japanska kriget 1904-1905. Efter segern övertog J apan som koncession den södra delen av järnvägen upp till Changchun och arrenderade vidare sydspetsen av Kwantunghalvön med Dairen och Porth
Arthur. Att märka är att kriget utkämpades på kinesiskt territorium
och att kinesiska landområden bortbyttes vid fredsslutet. Ingen eller
mycket liten hänsyn togs till vad Kina tyckte.
De norra delarue av järnvägen förblevo ryska ända till efter det
första världskrigets slut och den följande revolutionen i Ryssland.
Sedan följde en period av interregnum då järnvägen var föremål för
ett otal intriger av vitryssar, sovjetryssar och kineser vilka alla aspirerade på densamma och de stora inkomster den gav. Men när Sovjetregeringen ansåg tiden vara mogen, uppgav den helt enkelt alla de
speciella privilegier som tsarernas Ryssland åtnjutit i Kina, bland
annat äganderätten till järnvägarue i Manchuriet. Detta var ju en
magnifik gest, vilken naturligtvis uppskattades av Kina, även om den
de facto inte betydde så mycket. Hela den administrativa och tekniska
personalen vid järnvägen förblev nämligen rysk av den enkla anledningen att Kina saknade tillräckligt med kompetent folkför att överta
det hela.
262
Freden som kom för tidigt
Efter den japanska kuppen i Mukden 1931 blev järnvägens ställning
:än mer komplicerad. Sovjetryssland hade visserligen gett bort järnvägen till Kina, men det betydde inte att den utan vidare kunde tas i
.arv av Japan eller ens av marionettstaten Manchukuo och japanerna
vågade icke ta den med våld. Frågan löstes på så sätt att Sovjetryssland sålde järnvägen till Manchukuo mot en stor summa pengar, var·efter japanerna för tillfället fingo disponera över den i sin helhet.
Nu ha ryssarne tagit tillbaks järnvägen mer eller mindre som ett
krigsbyte. För att rekapitulera den långa historien ovan, så ha de
.alltså ursprungligen byggt järnvägen, men till största delen med kapitallånat från Frankrike, vilket väl aldrig återbetalts. Sedan har järnvägen givits som present till Kina men efteråt sålts till Manchukuo
och nu åter hamnat i ryska händer utan kompensation till någon. Att
Ryssland således där har ett »historiskt och traditionellt» intressse
är uppenbart, men om det har ett »moraliskt» och »rättvist» krav på
.åtminstone partiell äganderätt i den, torde kunna diskuteras.
II.
Vid Rysslands krigsförklaring mot J apan i augusti förra året
behärskades Manchuriet fullständigt av japanerna, som där hade
en rätt stark och väl krigsberedd arme. Såvälryssarne som kineserna
beredde sig därför på en långdragen kampanj, under vilken de av japanerna ockuperade områdena både i egentliga Kina och i Manchuriet skulle gradvis och under antagligen svåra strider återerövras.
Ryssarne började sin kampanj med att intränga både från väster och
·öster i Manchuriet, men det blev väl aldrig så mycket krigande, därför
att redan två dar efter Rysslands krigsförklaring kom den stora
:smällen i Hiroshima med J apans snart åtföljande kapitulation.
Att den japanska armen på det hela taget utan opposition och utan
_gnissel lät avväpna sig följande kejsarens befallning, är ett historiskt
unicum av den aldra största betydelse. Man kan förstå att de isolerade japanska garnisonerna på öar i Stilla Havet och andra ställen,
som varit utsatta för amerikanernas överlägsenhet, insågo att spelet
var förlorat och gåvo sig utan svårighet. Men den japanska armen
på det asiatiska fastlandet och särskilt Kwantungarmen i Manchuriet
voro i en långt ifrån förtvivlad situation. Den senare var relativt
oberörd av kriget och den hade till sitt förfogande hela Manchuriets
materiella resurser, inbegripet en fullt tillräcklig vapenindustri. Ä ven
om de japanska öarne skulle bli ockuperade så kunde den med lätthet
i åratal föra ett guerillakrig i stor skala uti ett land som den väl
·kände. Och om de gåvo upp och återsändes till hemlandet, så skulle
de nödgas leva på svältransoner i många år. Trots detta åtlyddes
kejsarens befallning till punkt och pricka. Trupperna koncentrerades
till vissa orter och där avlämnades vapnen till vem som kom från
fiendesidan och tog emot dem. Den storartade disciplin och självövervinnelse, den japanska armen härmed visade, har uppväckt stor be- -undran, ej minst bland kineserna. Det förefaller emellertid som om
bär låge en potentiell fara för den kommande freden vilken icke borde
263
C. Taube
förbises. Man måste erinra sig att den japanska armen på Asiens
fastland aldrig blev slagen på slagfältet. När kejsarens order kom,
så resonerade man väl som så: »Kejsaren är klokare och visare än
vad vi är. Hans gudomliga inspiration har lärt honom att det för
närvarande är bäst att böja sig för övermakten. Men detta är naturligtvis endast för att ge oss en tidsfrist, under vilken vi åter kan
förbereda oss för det kommande kriget, vilket blir segerrikt.» Och
därför åtlyddes befallningen utan öppet knot. Välmenande optimister,
särskilt amerikaner, predika nu om att man måste »uppfostra japanerna till sanna demokrater» och så vidare. Om de tro att detta kan
lyckas, är det förträffligt; personligen måste jag betvivla att det
någonsin går. En arme med den tradition och den anda som den
japanska har, omvändes icke till »demokrati» genom att höra på föreläsningar, icke ens om de ledande männen i J apan, inklusive kejsaren, försöka att till det yttre införa demokratiska seder. Åven från
denna synpunkt förefaller det därför som om freden kom för tidigt:
det hade varit mycket bättre om ryssarne och kineserna efter alla
konstens regler så småningom och under strid hade återerövrat Manchuriet och de ockuperade delarue av egentliga Kina.
Krigets plötsliga upphörande ställde de segerrika allierade i Kina
inför stora och vittomfattande problem, vilka fortfarande äro långt
ifrån sin lösning. Här hade man nu denna stora massa av japanska
soldater i Kina som uppförde sig som lamm och bara väntade på att
någon skulle vara vänlig nog att komma och ta emot vapnen och allt
annat. Vem skulle göra det, vad skulle man göra med alla förråd
av krigsmateriel, hur skulle man kunna skicka hem alla dessa japaner etc., etc.’ I det fallet var situationen betydligt olika i egentliga
Kina och i Manchuriet, och det torde vara lättast att börja med att
redogöra för hur dessa problem löstes på det senare stället.
Vad som hände i Manchuriet under de närmaste månaderna efter
Japans kapitulation har icke blivit känt för världen förrän ett halvt
år senare- och det man vet är långt ifrån den fulla sanningen. Världens uppmärksamhet under denna tid var riktad på de mera sensationella händelserna på andra håll: Tyskland, Japan, Malaya, etc., så
att Manchuriet helt enkelt glömdes bort. Men ryssarne glömde det
inte. Enligt den nyss avslutade traktaten med Kina hade de full rätt
att ockupera järnvägarue i Manchuriet ända ned till Dairen och Porth
Arthur. Det är i detta sammanhang av intresse att erinra sig att
traktaten ingicks med general Chiang Ching-kuo, president Chiang
Kai-sheks äldste son (i ett föregående gifte) som Kinas befullmäktigade. Denne unge man har fått en grundlig militär utbildning både
i Amerika och Ryssland, och hans framtida karriär blir säkerligen
av stort intresse att följa.
Ryssarne hade alltså full traktatsenlig rättighet att ockupera järnvägarue och avväpna japanerna, men sedan det var gjort, hade de
lovat att utrymma landet och överlämna det hela till en kinesisk administration, att börja med militär. Den l februari i år hade satts
som det datum, då de ryska trupperna skulle lämna Manchuriet. Det
följdes emellertid icke, och vad värre var, mötte ditsända kinesiska.
264
Freden som kom för tidigt
ämbetsmän och militärer de största svårigheter. Endast fåtaliga kinesiska militära staber etc. tillätos komma in i landet men höllos· mer
eller mindre internerade. Såväl ryssar som japaner ha väl alltid med
misstro betraktat allt vad som heter utländska journalister, och alla
ansökningar om tillåtelse att resa till Manchuriet avslogos utan motivering. Landet var de facto lika isolerat från yttervärlden som under
den japanska tiden. Slöjan över vad som försiggick däruppe lyftes
ej förrän ett sällskap företagsamma amerikanska och engelska journalister, som förut vägrats officiellt inresetillstånd, helt enkelt satte
sig på tåget i Peiping och reste till Mukden, och – under över alla
under- de kommo dit utan att bli stoppade på vägen och fingo med
någon svårighet fatt i det kinesiska huvudkvarteret, mottogos på bästa
sätt där men vederbörande ansågo sig tvungna att underrätta ryssarne
om deras närvaro. Och det dröjde inte länge förrän samtliga avhämtades och internerades i det forna stora japanska hotellet i Mukden;
där underböllos de med zakuska och vodka och allt sådant men tillätos
icke att gå ut och se på staden. T. o. m. ryska generaler måste dock
inse att det inte utan vidare gick för sig att internera ett halvt dussin korrespondenter åt kända tidningar från länder som voro allierade
med Ryssland. Därför släpptes de lösa så småningom men endast
under sträng bevakning. De fingo också tillåtelse att resa till några
andra stora städer, såsom Changchun, Harbin och Dairen.
När deras rapporter äntligen publicerats, väckte de sensation. Det
hade uppdagats att ryssarne icke blott lagt beslag på alla de stora
industriföretag som sedan länge funnits i Manchuriet eller uppbyggts
av japanerna; på många håll hade även hela den maskinella utrustningen försvunnit och av allt att döma förflyttats till Ryssland. Bland
de mera kända företag, som på detta sätt helt satts ur funktion för en
lång tid framåt, märktes särskilt den stora Mukdenarsenalen, redan
före den japanska tiden försedd med en förstklassig maskinpark,
samt de ovannämnda stålverken vid Anshan. Vidare kom det fram
att ryssarne vägrat kinesiska trupper, som skickats för att återställa
ordningen i Manchuriet, att landsättas i Dairen, ehuru traktaten tydligen stipulerade att Dairen skulle vara en fri hamn för Ryssland
och Kina. En annan beklaglig händelse hade också inträffat, för vilken ryssarne dock vägrat att ta något ansvar. Endast ett par mil
utanför Mukden ligga de stora kolgruvorna vid Fushun, som länge
drivits av japanerna med stor effektivitet. De äro bland de bästa och
rikaste i världen, bland annat därför att på många håll dagsbrytning
kan ske där på samma sätt som vid de svenska malmfälten vid Kiruna
etc. Dit hade sänts en kinesisk ämbetsman med stab för att å kinesiska regeringens vägnar överta gruvorna och börja driva dem. Han
och hans medhjälpare blevo samtliga mördade utan att ens hinna på-
börja sitt uppdrag. Efter protester uppgavs till slut på ryskt håll att
brottslingarue voro japaner som på något vis lyckats undkomma
interneringen.
Världsopinionen blev naturligt ytterst uppbragt över detta minst
sagt självsvåldiga uppförande av Sovjet-Ryssland, vilket land man
dock nu i många år vant sig vid att höja till skyarue som den okuv- 265
,·
C. Taube
I västra delen av Manchuriet har en annan minoritet höjt sin röst
för att få åtminstone nominell självständighet. Befolkningen där
jämte i provinsen J ehol i Inre Mongoliet, vilken av japanerna inkorporerades i deras Manchukuo, är till någon del mongolier. Detta folk,
tydligen influerat av sina stamfränder i Yttre Mongoliet, vilket numera är en även av Kina erkänd sjävständig stat, har bildat något
som kallas för »Östra Mongoliets Republik» med krav på ett stort
territorium omfattande provinserna Chahar och Jehol i Inre Mongoliet jämte västra delen av Manchuriet ungefär till Hinganbergen.
Mycket litet är känt om denna statsbildning och om den överhuvudtaget funktionerar men ett nytt svårlöst problem har uppstått för
den kinesiska centralregeringen.
Situationen i Manchuriet är nu, april1946, i få ord, denna. Ryssarne
ha för egen del lagt beslag på och driva järnvägarne. Något samarbete med kineserna i detta avseende har än så länge icke synts till.
Hamnstäderna Dairen och Porth Arthur äro icke tillgängliga för
.andra än ryska fartyg. De ryska trupperna ha börjat att evakuera
de stora städerna utefter järnvägen och ha hunnit till Harbin. ,All
industri som byggts upp både av japaner och kineser ligger i ryssarnes
händer, antingen genom att alla maskiner bortförts eller genom att
fabrikerna drivas av ryssar. De kinesiska regeringstrupper, som beordrats att överta upprätthållandet av ordningen i landet, möta väpnat
1notstånd av s. k. kommunisttrupper på många håll.
III.
Det är icke lätt att bilda sig en uppfattning om det kinesiska s. k.
kommunistpartiet och dess politiska ambitioner. Under partiets över
-tjugoåriga tillvaro har det gjort mycket väsen av sig. Litteraturen
om dess verksamhet är redan betydande, men samtliga böcker som
kommit under författarens ögon förefalla att vara skrivna med en
förutfattad mening, och deras vederhäftighet är därför tvivelaktig. A
·ena sidan finns en del skönmålningar av det Marxistiska paradis som
skapats i norra Shensi, skrivna av en del utländska journalister som
varit däruppe: Edgar Snow, Israel Epstein, Glinter Stein och andra.
Å andra sidan anse en hel del människor även i ansvariga ställningar,
att de kinesiska kommunisterna endast äro avläggare av »Komintern»
och därför en verklig samhällsfara för alla stater. Här är icke platsen
.att ta parti för den ena eller andra riktningen; efterföljande är ett
försök att visa vilken roll som det s. k. kommunistpartiet spelat och
·spelar under den nuvarande krisen i Kina.
Ovan har med vilja skrivits »s. k.» framför kommunistpartiet egentlig(m för att från början undvika ett misstag som göres och gjorts
.av en hel del författare på området. Det finns nämligen många slags
»kommunister» i Kina. Först och främst finns det det marxistiskt
rättrogna kommunistpartiet under ledning av triumviratet Mao Tzetung, Chou En-lai och Chu Teh med huvudsäte i Yenan i norra Shensi.
Detta parti är nu av centralregeringen i Chungking erkänt som ett
legalt oppositionsparti, men det är alldeles fel att tro, att det har
:268
Freden som kom för tidigt
någon kontroll över alla lokala bråkmakare i hela Kina som kallar sig
för kommunister. Kommunistpartiet heter på kinesiska »Kung Chan
Tang», ordagrant översatt: »gemensam egendom parti»; det skulle
vara önskvärt om detta namn införlivades i utländsk terminologi på
samma sätt som det kinesiska regeringspartiet »Kuo Min Tang» (landets och folkets parti) ständigt användes i pressen, och dess mening
är välkänd för publiken. Om så gjordes, skulle all förväxling med alla
möjliga andra s. k. kommunister undvikas.
Detta, det verkliga »Kung Chan Tang’s» historia är av stort intresse
och väl värd ett närmare studium. Det bildades i södra Kina, Kwangtung Kiangsi och Runan, i början av 1920-talet, tydligen genom ryskt
inflytande från Canton, dit den nya Sovjetstaten tidigt hade sänt en
politisk och militär mission. Partiet stod naturligtvis ända från
början i opposition till det härskande regeringspartiet, Kuo Min Tang,
och denna slitning ledde slutligen till inbördeskrig 1933-1935, då kommunisternablevotvungna att anträda sin berömda marsch från K wantung tvärs igenom hela det centrala Kina upp till norra Shensi, där
de upprättade sin egen självständiga stat och för flera år lämnades
relativt ostörda av centralregeringen.
Vad kommunisterna under senare år i konstruktivt avseende åstadkommit i detta land, som de själva erövrat med våld, torde kunna
sammanfattas på följande sätt. Allt land har exproprierats från de
forna ägarne och fördelats mellan de familjer som önskade bruka
jorden. En sådan familj har som ersättning för sin rätt att bruka
jorden betalt skatt till staten, ofta in natura, samt året runt försett
armen med en eller flera av sina manliga medlemmar som soldat.
All undervisning, även den högre, har gjorts fri, det vill säga alla
utgifter ha betalts av staten. Fri läkarvård har införts för alla, i den
mån som tillgänglig personal av läkare etc. har så tillåtit. Kooperativa
företag ha på alla sätt understötts av staten. De tre senare reformerna
äro ju intet annat än vad som till större eller mindre grad praktiseras
i alla land som göra anspråk på att »följa med sin tid». Försök i
samma riktning ha också gjorts i det övriga Kina, men det har nog i
de flesta fall stannat med vittomfattande planer och prat; i största
delen av Kina är speciellt högre undervisning mycket dyrbar och
likaså läkarvård.
I sin »utrikespolitik» voro kommunisterna betydligt radikalare än
centralregeringen i Nanking. Efter den japanska kuppen i Mukden
1931 t. o. m. förklarade kommunisterna krig emot Japan, medan Nanking nöjde sig med protester till Nationernas Förbund, vilka blevo
resultatlösa, och till sist accepterade en temporär »fred» med .Japan,
accepterande som ett »fait accompli» annekteringen av Manchuriet.
Visserligen var kommunisternas krigsförklaring endast en platonisk
gest, då de icke på något vis kunde komma i kontakt med fienden,
men den visade dock att de önskade ett mera aktivt motstånd.
En annan stridsfråga mellan kommunisterna och Kuomintang var
tidpunkten för införande av en verklig demokratisk regering med ett
folkvalt parlament. Sun Yat-sen, den kinesiska republikens fader,
hade förutsett att det vore omöjligt att omedelbart införa en modern
20-46428 Svensk Tidskrift 1946 269
C. Taube
styrelseform i landet, och han hade därför i sitt testamente, vilket i
hela landet betraktas som en bibel, rekommenderat en »undervisningsperiod» av flera år, under vilken folket skulle läras demokratiska
principer. Nu hade det härskande Kuomintang flera gånger förlängt
denna undervisningsperiod och fortsatte att regera landet utan någon
verklig folkrepresentation. Kommunisterna förklarade att folket var
fullt moget för demokratisk styrelse och fordrade omedelbara val av
ett parlament. De ha härvidlag fått ett verksamt stöd av de mera
liberala fraktionerna av Kuomintang, men frågan är fortfarande olöst.
I en nyligen utkommen bok »Solution in Asia» av Owen Lattirnare
har författaren, en känd amerikansk expert på Kina och särskilt
Manchuriet, dragit en tänkvärd parallell mellan situationen i Kina
och vad som samtidigt försiggår i de asiatiska kolonialländerna,
Indien, Indonesien, Malaya och även Philippinerna. Där ha under
kriget kolonialmakterna Storbrittanien, Holland och Förenta staterna
utlovat självständighet eller åtminstone självstyrelse åt de olika
folken, men löftena ha icke infriats, åtminstone icke till den grad som
önskats. Resultatet är den oro och oreda som nu märks i alla dessa
länder och som ofta tagit sig våldsamma uttryck. Nu påpekar Lattirnare att striden i Kina mellan Kuomintang och kommunisterna är
av precis samma art. I detta sammanhang bör man erinra sig att den
»revolution» som Kuomintang åstadkommit i Kina var riktad mest
mot utlänningarna och deras politiska och ekonomiska dominans i
Kina. De ledande medlemmarue av partiet ha till stor del representerat den nationella kinesiska storfinansen: bankirer, industrimän,
jordägare etc. Revolutionen har nu fullständigt lyckats i så måtto,
att alla speciella traktater och privilegier, som utlänningar hade, helt
avskaffats. I och med detsamma har dock den nationella storfinansen
blivit arvtagaren till utlänningarrres intressen och den önskar helt
naturligt att behålla sin kontroll över Kinas ekonomiska liv. Det är
mer än tvivelaktigt att så kan ske om ett verkligt demokratist styrelsesätt införes.
När japanerna år 1937 började sitt krig mot Kina, och kinesiska
regeringen äntligen beslöt sig för att göra väpnat motstånd, blev förhållandet mellan Kuomintang och kommunistpartiet omedelbart bättre.
De senare hade ju långt förut redan förklarat krig mot Japan. Det
kom därför till stånd ett militärt samarbete mellan partierna, som
åtminstone ibland fungerade rätt väl. Från sitt nya huvudkvarter i
Yenan hade kommunisterna tillfälle att effektivt skydda den kinesiska huvudarmens vänstra flank, och att utsträcka sin verksamhet
genom guerillakrig i stor skala i de närgränsande provinserna Shansi,
Hopei, Suiyuan, Chahar och även in i Manchukuo. För att lyckas i
dessa företag måste emellertid kommunisterna stödja sig på den lokala
befolkningens välvilja. Den kunde icke vinnas genom att hålla föredrag om marxism och kommunistisk jordpolitik; man måste ge speciellt bönderna bevis på att man ville deras väl. Man kunde därför
icke gärna expropriera den jord de brukade – det hade ju endast haft
till följd fiendskap mot kommunismen. I stället erhöllo brukarue
äganderätt till den jord de behövde – vad den i regel ej närvarande
270
Freden som kom för tidigt
ägaren sade om saken ignorerades. På detta sätt vunno kommunisterna hela den stora delen av den jordbrukande befolkningen för sig
utan att på något vis tillämpa några ortodoxa kommunistiska principer, som ej kunna bli vidare populära i ett land där familjen och
familjens egendom äga sådana traditioner som i Kina.
På detta sätt utvidgade kommunistregeringen i Yenan sitt inflytande i de norra och nordöstra provinserna. De påstodo förra året att
80 millioner människor voro under dess kontroll. Siffran är väl mycket osäker men den anföres till vad värde den hava kan.
Så förflöto de många och långa krigsåren under på det hela taget
rätt effektivt militärt samarbete mot den gemensamme fienden mellan
Chungkingregeringen och kommunisterna, samtidigt som de senare
allt högljuddare fordrade direkt deltagande i landets regering.
IV.
I egentliga Kina blev resultatet av J apans plötsliga kapitulation
ändå större oreda än i Manchuriet, åtminstone att börja med. Man
måste erinra sig att utefter en stor del av den långa fronten rätt
igenom hela landet från norr till söder konfronterades japanerna direkt med kommunisttrupper. Om dessa trupper nu efter krigets slut
skulle få lägga beslag på de stora förråd av vapen och ammunition,
som japanerna efterlämnat, hade Chungkingregeringen en säkert välgrundad misstanke att dessa vapen rätt snart skulle användas mot
den själv, och det är heller intet tvivel om att de avväpnade japanerna med glädje skulle sett en sådan utveckling. Order gavs därför
från Chungking att japanerna icke skulle utlämna sina vapen annat
än till därtill auktoriserade trupper. Men denna order blev naturligtvis icke åtlydd vare sig av japanerna och än mindre av kommunisterna. När så regeringstrupperna så småningom började att förflyttas
till de kommunistiska delarue av fronten för att, om så skulle vara
nödvändigt, med våld effektuera orderns åtlydande, så möttes de,
naturligtvis kan man väl säga, av väpnat motstånd, och Kina stod
omedelbart efter den s. k. freden inför ett nytt inbördeskrig av stor
omfattning. En sådan utveckling hade naturligtvis varit högst olycklig, icke blott för Kina självt och dess prestige vid en kommande fredskonferens, men också för de allierade stormakterna, särskilt USA.
Det blev därför för denna makt en trängande nödvändighet att på
något vis medla i konflikten, och hur detta åtminstone delvis lyckats
är av stort intresse.
För att förstå den invecklade procedur som följts för att nå detta
mål, blir det nödvändigt att med några ord nämna de amerikanska
statsmän som mest haft med saken att göra. Under de senare krigsåren var den amerikanske ambassadören i Chungking en karriärdiplomat vid namn Gauss, vilken gjort större delen av sin tjänst i
Kina och därför säkerligen hade en mycket god och vidsträckt kännedom om landet och dess befolkning. Han hade dessutom den för en
diplomat ovärderliga egenskapen att han teg – icke ens de mest hårdnackade intervjuare lyckades någonsin få ur honom mer än de mest
271
C. Taube
korrekta och officiella uttalanden. Vidare fanns i Chungking en amerikansk general som överbefälhavare för de amerikanska trupperna
i Kina, och den platsen innehades vid Japans sammanbrott av general Wedemeyer. Något förut hade presidenten Roosevelt som sin
»personlige representant» hos president Chiang Kai-shek sänt en annan general, Hurley, i enlighet med en praxis som han ofta tillämpat
i Europa.
Den dubbla representationen ledde naturligtvis till slitningar och
osäkerhet i den amerikanska politiken. Den officielle representanten
Gauss kände sig naturligtvis förbigången och Hurley visste väl knappt
var hans auktoritet började eller slutade. Vad som ägde rum mellan
de bägge herrarne är okänt, men resultatet är känt: Gauss anhöll om
avsked, vilket omedelbart beviljades och Hurley blev hans efterträ-
dare som ambassadör. Hans första åtgärd var att åtminstone få de
två stridande partierna i Kina att komma till tals med varandra och
försöka att själva finna en fredlig lösning på det hela. Regeringen i
Chungking hade upprepade gånger inbjudit de kommunistiska ledarue
till en sådan konferens men det föreföll som om dessa inte riktigt
trodde att de skulle komma ifrån Chungking med livet i behåll om de
en gång gåvo sig dit. Nu flög Hurley upp till Yenan och inbjöd de
kommunistiska ledarue Mao Tze-tung och Chou En-lai att som hans
gäster följa med till Chungking och under hans förmedling komma
till tals med representanter för regeringen. Efter någon tvekan samtyckte dessa herrar att följa med, och så började de långdragna konferenserna i Chungking som ännu fortfara. Den kommunistiska delegationen blev mycket väl och gästfritt behandlad av regeringen. Den
fick tillåtelse att upprätta sitt eget huvudkvarter med full frihet att
meddela sig vart den önskade, till och med utge sina egna »krigskommunikeer» när stridigheter ägde rum. Den kommunistiska tidningen i Chungking hade dessutom full frihet att efter behag utgjuta
sig över regeringens i dess mening obotligt konservativa och reaktionära politik.
Men resultatet av dessa konferenser lät vänta på sig. Trots regeringens många och även principiella eftergifter kunde någon enighet
ej nås, och på många håll var inbördeskriget i full gång. Det är givet
att Hurley, som ju mest var soldat och rätt litet »diplomat», blev
otålig över detta; han var en handlingens man och ville ha slut på
allt pratet. Han visste väl också att om regeringen i Chungking bara
allvarligt ville, så kunde den ganska lätt, åtminstone med litet amerikansk hjälp, med våld göra slut på de kommunistiska armeerna.
Han torde därför ha förberett en sådan aktion, men det pratades för
mycket om det, planen kom fram till Amerika, och då blev det ett
förfärligt leverne i pressen där. Hurley anklagades för att föra en
»imperialistisk politik» och lägga sig i inbördes strider i Kina, vilka
icke angingo honom; det var »odemokratiskt» och »oamerikanskt»,
med mera sådant. Och efter endast ett par månader som ambassadör
blev Hurley hemkallad för att bland annat inför senatens mäktiga
utrikesutskott redogöra för sina åtgärder. Han försvarade sig med
att hans ställning hade blivit omöjliggjord genom det faktum att ett
272
Freden som kom för tidigt
antal – namngivna – ämbetsmän i utrikesdepartementet i W ashington direkt underhandlade med kommunisterna i opposition mot hans
officiella politik i Chungking. Detta var nog sant, men det hjälpte
inte och Hurley fick gå. Det är givet att presidenten Truman vid
denna tidpunkt insåg att Förenta Staternas prestige i Kina betänkligt
lidit av den vacklande och obestämda politik som förts där de sista
månaderna, och för att öka prestigen utnämnde han till sin specielle
representant i Kina, med ambassadörs rang, den kände general Marshall, under världskriget stabschef i den amerikanska armen. Detta
var ett klokt val, då ju Marshall var känd som en utomordentligt
dugande man, vilken haft ett i många fall bestämmande inflytande
på de allierades krigsoperationer i hela världen. Han var därför i
bästa mening en verkligt »stor man» och man kunde vänta att han
bara genom sin personliga prestige skulle kunna få ett slut på stridigheterna i Kina. Han lyckades, officiellt sett, förvånande snabbt. Den
10 januari i år undertecknades i Chungking ett fördrag mellan regeringen i Chungking och kommunistpartiets fullmäktige, i vilket bland
annat tillkännagavs att bägge parterna givit order om att alla fientligheter skulle omedelbart inställas på alla platser där sådana voro
igång. Detta var den bekanta ordern om »Eld upphör», vilken i hela
världen uppväckte stor entusiasm -utom i Kina. Det visade sig nämligen att det var en sak för kommunisterna att ge en order, men det
var en helt annan historia att få den åtlydd. Skjutandet pågick friskt
på många ställen trots ordern, av allt att döma mest från kommunisterna, men regeringstrupperna voro ofta tvungna att besvara elden
i rent självförsvar. Det var alldeles tydligt att dessa s. k. kommunister ej på något vis stodo under det verkliga kommunistpartiets
kontroll. De voro väl i regel irreguljära guerillaförband som i åravis
fört en säkerligen mycket farofylld tillvaro bakom de japanska linjerna. Genom att nu ställa till så mycket bråk och oreda som möjligt
insågo de mer än väl att centralregeringen skulle tvingas att inkorporera dem i armen som reguljära trupper – och det var nog i många
fall bara det de önskade. För att få ett slut på allt detta blev general
Marshall, i fullt samförstånd med det officiella kommunistpartiet i
Chungking, tvungen att organisera ett antal speciella »fredsmissioner», bestående av en officer ur den reguljära kinesiska armen,
en kommunist och en amerikansk officer, endast utrustade med en
signalavdelning vilken kunde ständigt uppehålla kontakten med huvudkvarteret. Dessa reste nu runt till de platser där fientligheter
ägde rum och resonerade med de stridande parterna om på vilka
villkor de ville inställa fientligheterna. I varje särskilt fall fick man
lösa frågan genom en kompromiss efter mycket prutande från bägge
hållen. Resultatet blev emellertid till sist att »fredsmissionerna» kunde
rapportera att fientligheterna upphört. Vad som stod i de olika fördragen har aldrig blivit publicerat; utan tvivel så ha emellertid på
de flesta håll dessa irreguljära kommunister fått en viss legal status
och äro lokalt erkända som en maktfaktor. Det kommer att ta lång
tid och många slitningar innan en verkligt effektiv administration
kan börja att verka i dessa trakter, men skjutandet har dock åtmin- 273
C. Taube
stone tills vidare upphört, och det är utan tvivel till stor del general
Marshall’s verk.
Fredsaktionen avslutades genom att Marshall jämte en hög Kuomintanggeneral och kommunistledaren Chou En-lai tillsammans gjorde
en inspektionsflygning runt de områden, som berörts av konflikterna.
De ingångna överenskommelserna tycktes följas överallt och general
Marshall ansåg sig ha fullbordat sitt verk och reste hem till Amerika.
På grund av den på sista tiden tillspetsade situationen i Manchuriet
har han dock annonserat sin avsikt att återvända till Kina för att
fortsätta sin medling.
Under den tid som denna fredsmäkling pågick sammanträdde i
Chungking ett antal officiella församlingar och kommitteer, som skulle
ventilera de många problem som freden fört med sig. Deras befogenhet
var begränsad och som regel endast »rådgivande», men de gåvo dock
de olika partierna tillfälle att diskutera dessa problem och kritisera
regeringens åtgärder. Där var först och främst en institution som
kallas för »Den politiska folkförsamlingen», vilket är ett surrogat för
parlament under den s. k. »undervisningsperioden». Vidare en annan
mindre som kallas för »Den rådgivande folkförsamlingen», och så
Kuomintangs generalförsamling och samma partis exekutiva utskott
o. s. v. I de två förstnämnda voro kommunisterna rätt starkt representerade och diskussionens vågor gingo höga, ävenså inom de två
senare med endast Kuomintangmedlemmar. Det har varit mycket
svårt att även något så när följa debatterna och de ernådda resultaten. De översättningar som publicerats ha varit mycket ofullständiga
och säkert färgade. Man har emellertid fått det bestämda intrycket
att oppositionen mot den sittande Kuomintangregeringen har vuxit
sig rätt stark, även inom partiet självt. Den avgörande striden är
uppskjuten till sammanträdet av en verklig auktoritativ konstituerande folkförsamling, vilken planeras möta i Nanking i maj månad.
Det har också förefallit som om samtliga partier blivit politiskt mogna
nog att önska avgöra alla tvistigheter med lagliga medel. Detta är i
sig självt ett stort steg framåt, vilket lovar gott för den framtida
utvecklingen.
Det har på sista tiden varit av speciellt intresse att observera det
officiella kommunistpartiets ställning till Sovjetryssland, särskilt
efter dess självrådiga uppträdande i Manchuriet. Man skulle möjligen ha väntat sig att kommunistpartiet endast med välvilja och
gillande skulle ha bedömt ryssarrres politik där. Så var emellertid
icke fallet på alla håll. Den kommunistiska tidningen i Chungking
– »Hsin Hua Jih Pao» (Nya Kinas Dagliga Nyheter) – försvarade
visserligen okritiskt ryssarrres uppträdande, men t. o. m. Chou En-lai
har i visserligen mycket försiktiga ordalag uttryckt sitt ogillande.
I detta sammanhang är följande lilla historia väl värd att berättas.
Den 25 februari är, som kanske bekant, »den röda armens dag» och
den firas alltid av representanter för denna i utlandet. Just på den
dagen i år var upphetsningen beträffande ryssarnes politik i Manchuriet på sin höjdpunkt, vilket emellertid icke hindrade den ryska ambassaden i Chungking att sända ut inbjudningar till alla mer fram- 274
F1·eden som kom för tidigt
stående utlänningar och kineser för den traditionella mottagningen
i ambassaden. Dit kom nu hela den utländska diplomatiska kåren,
alla högre kinesiska ämbetsmän och den kommunistiska delegationen
i Chungking. Och där stod nu dessa herrar i all sämja och skålade
för varann och för den trogne ryske vapenbrodern, demokratiens
bålverk i Fjärran östern etc. Utanför ambassaden började emellertid
samlas en hel del icke inbjudna, mest studenter från universiteten.
Och de uttryckte icke alls sin kärlek till den ryske vapenbrodern utan
hojtade i stället en del obehagliga saker såsom: »Ned med den ryska
imperialismen», »Bort med fingrarna från Manchuriet» och så vidare.
Men därinne fortsatte man att skåla och ingen tog vidare notis om det
hela. Precis samma sak skedde samma dag utanför det ryska generalkonsulatet i Shanghai,och där var det så allvarligt att de höga gästerna
fingo släppas ut bakvägen för att inte bli misshandlade av demonstranterna. Det förefaller mycket sannolikt att en hel del av dessa
studenter hade rätt starka sympatier för kommunism och Sovjetryssland såsom varande dess förkämpe. Deras antiryska demonstration
förefaller därför att vittna om en viss politisk mogenhet: de ha insett
skillnaden mellan kommunismen som en nationalekonomisk teori,
vilken de kunde gilla utan att ha en slavisk beundran för teoriens
mäktige champion.
Efter general Marshalls avresa till Amerika har hans fredsmäklande
arbete upptagits av general Byroade, vilken jämte en del av de ovan
omtalade »fredsmissionerna» anlänt till Mukden för att komma till
tals med de s. k. kommunisttrupper, som med våld motsätta sig regeringstruppernas övertagande av ordningen i landet. Av senaste rapporter att döma förefaller det som om de senare ej vidare uppskattade
dessa missioners verksamhet i Manchuriet. De förklara att de ha
ingenting emot att underhandla med verkliga kommunisttrupper, som
stå under kontroll av det lagligt erkända partiet i Yenan, men sådana
finnas icke i Manchuriet utan endast »banditer och guerillaband», som
man helt enkelt borde undertrycka med våld. I och med det att amerikanerna börja att underhandla med dessa banditer, ha dessa getts en
viss officiell status och man blir tvungen att ta hänsyn till deras krav.
För att göra fred fordra nu dessa s. k. kommunister att bli upptagna
som reguljära trupper i armen med bibehållande av sina egna ledare
som officerare. Eftergift till detta krav innebär naturligtvis endast
en temporär lösning av problemet. Resultatet skulle säkerligen bli
skapandet av hel del halvt självständiga armeer, vilkas lojalitet mot
centralregeringen blir mer än tvivelaktig. I detta sammanhang bör
man erinra sig att den kinesiska regeringen beslutat att Kinas blivande fredsarme skall bestå av 108 divisioner om högst 14 000 man var
och av dessa divisioner skola 20 bildas av de trupper, som nu stå
under det officiella kommunistpartiets kontroll. Detta beslut har
gillats av den ovannämnda politiska folkförsamlingen med dess kommunistiska medlemmar. Om det nu kommer en massa irreguljära
trupper i Manchuriet, vilka endast som etikett bära namnet »kommunister» och fordra att bli inkorporerade i den stående armen, så kan
275
C. Taube
den nämnda proportionen icke hållas och hela armens enhet äventyras.
Å ven ur denna synpunkt torde man alltså kunna påstå att den s. k.
freden kommit för tidigt.
I skrivande stund (10 april 1946), förefaller det som om Sovjetryssland mildrat sin aggressiva attityd i hela världen och ej minst i Manchuriet. Så har där en detaljerad överenskommelse träffats mellan
den ryske överbefälhavaren, marskalk Malinovsky, och chefen för den
kinesiska militära missionen i de nordöstra provinserna, general Tung
Yen-ping, där definitiva data för den ryska evakueringen blivit fixerade. Samtliga ryska trupper skola lämna Manchuriet före den sista
april i år. Samtidigt förefaller det som om kinesiska regeringstrupper,
ofta efter strid, lyckats taga i besittning de viktigare platserna mellan
Mukden och Changchun utan något ingripande av de amerikanska
»fredsmissionerna». Om denna process kan fortsätta i normalt tempo,
finnes det hopp om att Manchuriet antagligen skall få åtnjuta den
verkliga fred som landet så väl behöver efter 15 år av utländskt herravälde och inre stridigheter.
Chungking 10 april 1946.
276