Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Den 6 juli 1946.
Turkiets ekono- Om det praktiskt taget inte existerade någon inmiska renässans. dustri i sultantidens Turkiet – med undantag av
gruvindustrien – så hade däremot småhantverket nått en avsevärd
utveckling, vilket framgick av den ej obetydliga exporten av diverse
lyxartiklar, bl. a. exklusiva mattor och sidentyger. Denna för stora
delar av den turkiska befolkningen gynnsamma utveckling stoppades
emellertid för femtio år sedan av en brutal konkurrens från de europeiska industrierna, särskilt de tyska och österrikiska, som började
fabricera och på den turkiska marknaden till dumpingpriser försälja
de varor, på vilka de turkiska hantverkarna hade tillverkningsmonopol, och som de alltsedan historiens gryning avyttrat i Europa. Enär
det turkiska hantverket saknade en modern organisation – det var
baserat på ett mer än tusenårigt skråväsende, genomskimrat av Orientens romantik- utträngdes snart hantverkarnas alster av de europeiska massfabrikaten, fantasilösa och kvalitativt undermåliga. Härigenom uppstod stor arbetslöshet och misär. Ett exempel. Tillverkningen av den turkiska huvudbonaden, den röda fezen, som varit en
av hantverkets största inkomstkällor, måste nedläggas, sedan Österrike
börjat fabricera denna massartikel och sälja den till ett pris, som låg
vida under den turkiska marknadens.
Till följd av den europeiska konkurrensen var Sultan-Turkiets
handelsbalans ständigt passiv. Den dåvarande regimen gjorde ingenting för att förbättra den ekonomiska situtationen. Försökte en affärsman starta en industri efter europeiskt mönster, blev hans projekt
omintetgjort av utländska finanskoncerner, som med alla till buds
stående medel hindrade uppkomsten av en modern turkisk industri.
Dessutom motarbetades företagarna av sultanregimens korrumperade
byråkrati. Visserligen fanns det en ganska betydande malm- och
kolproduktion, men gruvföretagen administrerades av europeiska
syndikat, som inkasserade hela vinsten. Kolproduktionen varierade
under åren 1908-13 mellan 490,000 och 827,000 ton, och värdet av malmbrytningen (till större delen krommalm) uppgick 1913 till 1,67 milj.
guldpund.
Å ven jordbruket, det gamla liksom det nya Turkiets huvudnäring,
låg i lägervall på grund av böndernas indolens och sultankamarillans
byråkratism, manövrerande med en arme av föråldrade paragrafer.
Sedan Mustafa Kemal den 29 oktober 1923 konstituerat republiken
Turkiet, reformerade han allt från grunden, särskilt näringslivet.
Som den praktiske man han var, började han med skattesystemet. I
motsats till marxismens propagandister insåg han, att skattesystemet
277
Dagens frågor
skall anpassa sig efter näringslivet och inte tvärtom. Det system,
han införde, och som ännu är gällande, baserar sig i övervägande grad
på indirekt beskattning. Under sultantiden voro endast 40 proc. av
skatterna indirekta; nu 75 proc. Därjämte gjorde han rent hus med
det byråkratiska pappersväldet. Inom 24 timmar avskaffade han alla
dessa för näringslivet och det enskilda initiativet så hinderliga kommitteer och kommissioner.
Skattereformen, som möjliggjorde Turkiets ekonomiska renässans
samt en ökad industriell och kommersiell aktivitet, förbättrade avsevärt det statsfinansiella läget, under sultantiden alltid kritiskt och
tidvis katastrofalt. Med undantag av budgetåren 1931-32 och 1933-34,
då den ekonomiska världskrisen särskilt hårt drabbade Turkiets industri och jordbruk, överstego inkomsterna utgifterna under perioden
1926-34, och ehuru även 1935 blev ett svart år, var statsbudgeten inte
deficitär. Under åren närmast före krigsutbrottet var överskottet
cirka 20 milj. turkiska pund per år.
I samband med skattesystemets reformering realiserades det nya
Turkiets näringspolitiska program. Under sultantiden var den turkiska marknaden en föga betydande del av världsmarknaden. Turkiets störa naturrikedomar blevo inte effektivt utnyttjade till landets
gagn, och den turkiska nationalekonomiens fundament, åkerbruket
samt bomulls-; frukt- och tobaksodlingen, höll på att bryta samman.
Lantbrukets renässans blev därför en av den republikanska regeringens förnämsta uppgifter, detta så mycket mer som inte mindre
än 65 proc. av landets befolkning (cirka 19 milj. invånare) äro sysselsatta med åkerbruk och dess binäringar. Flera agrarreformer genomfördes under 1930-talet, men med hänsyn till de höga krav, som regeringen ställer på jordbruket, är reformarbetet ännu inte slutfört. Ett
maximum av nyskapande åtgärder har vidtagits på ett minimum av
tid. Höga spannmålstullar ha avsevärt reducerat importen av brödsäd. De förbättrade kommunikationerna och materielens modernisering under svensk medverkan (Nydqvist & Holm) ha i hög grad
underlättat avsättningen inom landet. Mönstergårdar äro anlagda i
Anatoliens främsta jordbruksdistrikt, där moderna lantbruksredskap
användas, av vilka Turkiet har stort behöv särskilt traktorer och
tröskverk – att observera för den svenska tillverkningen av jordbruksredskap. Vid lantbrukshögskolan i Ankara, före krigsutbrottet
förtyskad, men nu alltigenom turkisk och baserad på amerikanska
samt i fråga om växtförädling på svenska metoder (Svalöv), utbildas
jordbruksingenjörer och agronomer. Dessutom ha lantbruksskolor
etablerats i Smyrna, Adana, Istanbul och andra mera betydande
städer, där bönderna gratis få undervisning i modern jordbruksdrift
QCh boskapsskötsel. En praktiskt upplagd lantbrukspropaganda har
QCkså organiserats, som även tar sikte på bomulls- och tobaksodlingens
rationalisering. Spannmålsprisens stabilisering har genomförts tack
vare den republikanska regeringens praktiska och snabbt realiserade
initiativ. Nyodlingar om cirka 400,000 hektar påbörjades för några
år sedan, och under kriget har arealen ytterligare ökats. Vin- och
fruktodlingen, som i det gamla Turkiet bedrevs efter mycket primi- 278
Dagens frågor
tiva metoder, är moderniserad, och för första gången i Turkiets historia dricker befolkningen inhemskt te, som kanske blir en betydande
·exportvara. Efter tillkomsten av det modernt utrustade veterinärinstitutet i Ankara har boskapsbeståndets standard avsevärt höjts, och
.åtgärder ha vidtagits för en ökning av den animaliska exporten.
Turkiets skogar, som uppta en areal av cirka 8,400,000 hektar, voro
under den gamla regimen totalt vanskötta och gåvo ett mycket litet
·ekonomiskt utbyte. Trots det stora skogsbeståndet importerade sultantidens Turkiet årligen cirka 150,000 m3 virke från Sverige och Finland, för att inte nämna den betydande importen från Rumänien. Nu
har importen av trävaror och pappersmassa i hög grad reducerats. Den
turkiska skogsskötseln och de på den baserade industrierna ha organiserats och moderniserats, med Sverige, Finland, Kanada och Sovjetryssland som förebilder. Turkiets trävaru- och cellulosaindustri tillgodoser numera större delen av det inhemska behovet. Lådvirke för
fikon- och russinemballage, som under sultantiden var en av Turkiets
största importartiklar, särskilt från Sverige, tillverkas nu i sådan
omfattning, att det även exporteras. De turkiska skogsindustrierna
.säges vara väl rustade för efterkrigskampanjen på världsmarknaden.
Som förut påpekats, har jämte skattesystemets reformering kommunikationsväsendets utbyggande och modernisering i väsentlig grad
bidragit till det turkiska näringslivets uppsving och marknadens
växande aktivitet. Det järnvägsnät på 4,177 km, som anlagts under
perioden 1866-1923, var till större delen förlagt till det asiatiska Turkiets västra distrikt. De mellersta och östra provinserna saknade
moderna kommunikationer. Där stod tiden stilla – till stor fägnad
för romantiska Europaturister a la Pierre Loti, men till näringslivets
fördärv. De järnvägar, som existerade, då den nya regimen började,
voro med tvenne undantag i ett bedrövligt skick, likaså den rullande
materielen. Det ena undantaget var den under åren kring sekelskiftet
.av tyskarna byggda Bagdadbanan, vilken London fruktade skulle
reducera den engelska exporten på Främre Orienten. Banbygget
nådde emellertid aldrig Bagdad, men den sträcka, som fullbordades,
blev av en viss betydelse för det gamla Turkiets metropol Konstantinopel (Istanbul). Det andra undantaget var den »pilgrimsjärnväg»
mellan Damaskus och Medina-Mekka, som sultanen Abdul Hamid lät
bygga. På en relativt kort tid lyckades den republikanska regeringen
att ej blott restaurera de gamla järnvägarna och befria dem från utländskt kapital, utan även utvidga järnvägsnätet samt renovera lokoch vagnparken, och det var då, som den ovannämnda svenska firman
Nydqvist & Holm ytterligare befäste sitt internationella anseende.
I medio av 1930-talet var järnvägsnätet mer än 7,400 km, en siffra som
något ökats under åren närmast före och efter krigsutbrottet. Det är
·endast turkiskt kapital järnvägarna, inga utländska koncessioner
ba beviljats.
Ä ven landsvägsnätet, i det gamla Turkiet synnerligen glest och
~tterst primitivt, har utbyggts.
Det är dock främst tack vare den republikanska regeringens sjö-
:fartspolitik, som Turkiet kunnat göra sin entre på världsmarknaden.
279
Dagens frågor
Det nya Turkiets största rederifirma är Seyri-Sefai:ne, som har en
modern flotta på cirka 190,800 ton. Rederirörelsen är, liksom andra
branscher av näringslivet, alltigenom turkisk, skapad på en fenomenalt kort tid, endast tio år. Också varvsindustrien, i det gamla Turkiet
så gott som obefintlig, är betydande. På grund av skeppsbyggeriets
uppsving, särskilt under krigsåren, har den turkiska exportindustrien
stora möjligheter att kunna göra sig gällande i efterkrigsårens handelsbatalj.
Vid tiden för republikens tillkomst voro cirka 90 proc. av kol- och
malmgruvorna i utländsk ägo, och även andra naturtillgångar exploaterades av europeiska bolag. Men redan i slutet av 1920-talet var det
uteslutande turkiskt kapital i gruvföretagen, vars produktionskapacitet
successivt ökats tack vare en genomgripande teknisk och administrativ
reorganisation.
Resultatet av den republikanska regeringens aktivitet visade sig
också i krommalm-, bly- och kopparproduktionens avsevärda ökning
samt i textil-, socker-, cement- och läderindustriernas glänsande uppsving. Vad textilier, socker, cement och läder beträffar, är Turkiet
numera så gott som självförsörjande. Före 1923 måste betydande
kvantiteter av dessa produkter importeras.
Maskinindustrien och den elektriska industrien äro däremot ännu
i begynnelsestadiet, men starten anses lovande. Inom dessa branscher
torde det bli efterfrågan på svenska tillverkningar, som i Turkiet ha
ett stadgat anseende.
I samma snabba tempo som industrien utvecklade sig handeln under
1930-talet. Då sultanerna regerade, var handeln praktiskt taget utarrenderad till europeiska affärskoncerner. Arrendet var en av sultanens privatinkomster. Den turkiska handeln har reorganiserats
efter europeiskt mönster; förebilderna voro England, Sverige och
Tyskland. Organisationen är up to date. Men hur perfekt en handelsorganisation än är, blir den dock till föga nytta för ett lands export
och import, om den inte dirigeras av män, som våga ta initiativ till
exportens gagn och därmed även till importens. En sådan anda av
affärsmässig aktivitet präglade från början den turkiska handelsorganisationen, och därför uppnåddes på en förvånansvärt kort tid
mycket goda resultat. Från och med 1930 har handelsbalansen varit
till Turkiets favör.
Klart är, att denna imponerande industriella och kommersiella
evolution ej skulle varit möjlig, därest inte det gamla systemet avlösts av en politik, som satte sitt mål i det praktiska. Denna politik
fullföljes av efterkrigstidens demokratiska rörelse i Turkiet, riktad
mot Moskvadiktaturens politiska och socialekonomiska propaganda
i Levanten och Främre Orienten.
Den franska Under debatten angående socialiseringen av det franbankreformen. ska bank- och kreditväsendet lancerades tvenne system: det engelska och det ryska. Det engelska av Labour Party utarbetade systemet betecknades av sina förespråkare inom det franska.
regeringspartiet som »på en gång praktiskt och smidigt». Visserligen
280
Dagens frågor
sorterar Bank of England under ett kontrollerande statsorgan, men
banken har realiter ungefär samma kompetens som förut, utökad med
en viss kontroll över användningen av de icke socialiserade bankernas
fonder och kreditens distribuering i enlighet med statens direktiv.
Det ryska systemet, som förorsakats av kommunisterna och vänstersocialisterna, innebär som bekant bankväsendets integrala socialisering, utformad i sovjetdekreten av den 20 december 1917 och 26 januari 1918. Den ryska statsbanken är ett regeringsorgan. De handels-,
jordbruks- och industribanker, som under mellankrigstiden etablerades i Sovjetunionen äro i själva verket den ryska statsbankens
filialer.
Resultatet av den franska parlamentsdebatten blev en bankreform.
som är en syntes av det engelska och ryska systemet. Enligt denna
reform (lagen av den 2 december 1945) är socialiseringen »tills vidare»
endast partiell, omfattande Banque de France och några andra storbanker, t. ex. Societe Generale, Credit Lyonnais, Credit Industriel et
Commercial, Credit Commercial de France. Övriga banker och finansinstitut (den »fria zonen») äro emellertid underkastade en permanent
kontroll.
Denna kontroll utövas av le Consul National du Credit (CNC), som
även dirigerar de socialiserade bankerna. CNC, vars president är
finansministern, sekunderad av en vice president (Banque de France’s
generaldirektör), består av 38 ledamöter, av vilka 10, utsedda av Ministeriet för handel och socialekonomi, representera de stora kooperativa organisationerna. Fackföreningarna, de statliga administrativa organen, de officiella och halvofficiella finansinstituten samt
den privata finansen ha vardera 7 delegater. Ledamöterna äro fördelade på 7 sektioner (l för utrikes- och 4 för inrikesaffärer). Varje
sektion väljer en president. sektionspresidenterna bilda en »inre
kommite», som sköter de löpande ärendena.
De direktiv, som CNC utfärdar, är Banque de France förpliktad att
verkställa. Denna bank, i lagen även kallad la Banque Centrale, skall
handha sedelemissionen inom Kontinental-Frankrike (för bankerna
i kolonierna och protektoraten planeras en specialförordning). I fråga
om penningpolitiken och kreditgivningen har Banque de France ingen
initiativrätt; en sådan rätt tillkommer endast ministären i samverkan
med regeringspartierna och CNC. Det blir alltså praktiskt taget de
för tillfället maktägande partierna, som dirigera penningpolitiken
och CNC. Banque de France skall även i enlighet med CNC:s anvisningar kontrollera ej blott de socialiserade utan också de icke förstatligade bankernas och finansinstitutens aktivitet på penningmarknaden. Kontrollen utövas av en av Banque de France tillsatt kommision.
Ä ven i den äro fackföreningarna representerade. CNC har befogenhet
att genom Banque de France ge samtliga franska banker och bankirfirmor detaljerade instruktioner och att avkräva dem informationer
av vad slag det vara må. Den »fria bankzonen» är sålunda en fiktion.
Genom Banque de France övervakar CNC jämväl de många jordbrukskassorna, som under den fria företagsamhetens regim betytt så mycket
för det franska lantbrukets tekniska och ekonomiska uppsving. Men
281
,··
Dagens frågor
fackföreningskassorna, som även driva bankrörelse, äro naturligtvis.
inte underkastade någon som helst statskontroll. De äro tabu.
Banque de France’s funktion är alltså snävt begränsad. Banken har·
hädanefter ingen möjlighet att korrigera en av partipolitiska intriger
determinerad penningpolitik. Att Banque de France under tredje
republiken intog en självständig ställning gentemot regering och
parlament, var bevisligen ofta till gagn för Frankrikes finanser och
utlandskredit. Banque de France kunde då bromsa i utförsbacken. Nu
är finansexpertisen inom banken maktlös. Banken har blivit, vad den
herostratiskt ryktbara »folkfronten» 1936-1937 under Leon Blums egid
ville göra den till – en politisk juntas verkställande organ. I bankens
direktion (12 ledamöter) sitta flera fackföreningsdelegater. Då fackföreningarna även äro starkt representerade i de förstatligade finansinstitut, vilkas direktörer ha säte och stämma i Banque de France’s
presidium, är arbetarorganisationernas dominance säkerställd.
Den franska bankreformen har mer än en inkörsport till det ryska
systemet. En av portarna är CNC:s befogenhet att inskränka de icke
socialiserade bankernas verksamhetsrayon, så att för att citera L’Humanite (Kommunisternas huvudorgan), privatbankernas utveckling
inte skadar de förstatligade bankerna och hela socialiseringssystemet.
Det röda blocket vill även på detta område av det ekonomiska samhällslivet succesivt strypa den fria företagsamheten och det enskilda
initiativet. Man vill så småningom mota alla franska banker in i
socialiseringsfållan.
De flesta affärsbankerna, bl. a. Banque de Paris et des Pays-Bas och
Banque de l’Union Parisienne, voro till en början placerade i den
»fria zonen», enär dessa bankers internationella relationer med rätta
ansågs ha en så stor betydelse, att affärsbankernas socialisering skulle
skada Frankrikes ekonomiska förbindelser med utlandet. Detta gäller
särskilt i fråga om exempelvis Societe Generale och Credit Lyonnais.
men på CGT:s (CGT är Frankrikes LO) och kommunistiska exekutivkommittens order blevo dessa banker icke förty socialiserade redan i
december 1945. Det krävde den röda falangen, som nonchalerade bankexpertisens kritik. Denna kritik lyckades dock rädda åtskilliga andra
affärsbanker. Men det var endast en galgenfrist. Det röda blocket
måste för att vinna valbataljen den 5 maj- folkomröstningen- (den
blev och ett klart fiasko för arbetarpartierna) utvidga socialiseringsrayongen, och så dekreterades, att även Banque de Paris et Pays-Bas
och Banque de l’Union Parisieune samt några andra affärsbanker
skulle förstatligas. Kommunisterna och deras vasaller inom socialistpartiet hade låtit anställa en enquete beträffande affärsbankerna.
och de som gjorde enqueten fingo följande direktiv: det måste bevisas.
att affärsbankernas socialisering inte skadar Frankrikes ekonomi och
dess bankförbindelser med utlandet. Uppdraget utfördes enligt det
röda blockets direktiv. Men vilken bevisning! Påståenden äro inga
bevis. Expertisens väl dokumenterade kritik ignorerades. Arbetarpartierna hade uppnått, vad de ville i att ytterligare minska risken
för en för de socialiserade bankerna besvärande konkurrens från de
ledande affärsbankerna.
282
Dagens frågor
Bland de franska banker, som ännu äro kvar i den s. k. fria zonen,
märkas Credit Foncier, Caisse des Depöts et Consignations och Credit
National samt ett antal mindre betydande finansinstitut, men, som
ovan framhållits, även dessa äro infamt påpassade av socialiserings,
kommissionerna och deras verkställande organ, Banque de France,
varför de praktiskt taget kunna anses vara socialiserade. Blir det i
Frankrike (och även i vissa andra länder) inte snart en samling kring
en politik, som dirigeras av arbetarblockets farligaste och mäktigaste
motståndare, det sunda förnuftet, torde det franska bank- och kreditväsendets totala socialisering enligt det ryska systemet blott vara en
tidsfråga.
En reform kan anses vara motiverad, om den är nödvändig. Men det
är icke den franska bankreformen. Bevisen för påståendets riktighet
äro legio. Ett av de mest lysande bladen i Frankrikes ekonomiska
historia är de franska bankernas, särskilt Banque de France’s och de
stora affärsbankernas, utveckling under den fria företagsamhetens
regim. Det har även den utländska bankexpertisen betygat. I likhet
med den franska storindustrien, som nu successivt socialiseras, och
försäkringsrörelsen (partiellt förstatligad) har det franska bankväsendet i hög grad stärkt Frankrikes prestige i utlandet (inte minst
Credit Lyonnais och Societe Generale), och det har gjort det franska
näringslivet ovärderliga tjänster, därför att det kunde verka i en
stimulerande atmosfär av frihet och självansvar.
Det internationella affärslivet, inte minst det amerikanska, beklagar,
att även det franska bankväsendet blivit ett offer för den värsta av
krigets ekonomiska följdsjukdomar, socialiseringsepidemien, och det
är därför, säger Paris’ ledande finanstidning L’Economie, som den till
USA utsände Leon Blum ännu icke lyckats erhålla det lån på minst
8 a 9 miljarder dollar, som Frankrike oundgängligen behöver. Resultatet av hans mission är hittills endast ett halvt löfte om en bråkdel
av den erforderliga dollarkrediten samt en leverans av 80 a90 Libertyångare, som av fackmän ej anses vara fullt sjödugliga. M. Blums
braskande telegram om en »stor succes» ha dementerats av såväl Wall
Strcet som Washington. Det är ett bevisligen överlägset banksystem,
som nu remplacerats av en milt talat äventyrlig regim. Den franska
bonde- och medelklassen, nationens kärna, har redan börjat reagera,
ej blott politiskt (folkomröstning den 5 maj) utan också ekonomiskt,
i det att många lantmän och småborgare, för att nu inte nämna »la
haute finance», ta ut sina tillgodohavanden i de franska bankerna,
för att placera dem i utländska, särskilt amerikanska banker, som ha
filialer i Paris och landsorten. Förtroendet, bankväsendets grundval,
sviktar.
Den »integrala socialiseringen» är arbetarkoalitionens mål. Men
Frankrikes nej till Moskva den 5 maj blir kanske ouvertyren till en
integral revision av kommunisternas och socialisternas socialekonomiska politik. En sådan revision är förutsättningen för Frankrikes
ekonomiska renässans. Socialdemokraterna tyckas redan ha hemsökts
av fruktan för att samarbetet med kommunisterna kan stå inte blott
partiet utan även Frankrike dyrt.
283
Dagens frågor
Den österri- Så kan man väl beteckna detta förtjusande tillstånd i
kiska idyllen. ett land, som förklarats tillhöra de befriade och inte de
besegrade nationerna. Man kan verkligen säga att Österrike befriats
från alla sina sorger. Det behöver inte längre ängslas för sitt oberoende, ty detta garanteras ju av en kvarts miljon allierade soldater.
Lika litet behöver det bekymra sig om att dessa vänliga beskyddare
skulle lida nöd. Landet har det stora privilegiet att få ställa bostäder
till dessa beskyddares disposition, och detta är för visso synnerligen
angenämt för en befolkning, som själv har ett sådant överflöd på
våningar. Engelsmännen och amerikanarna tyckas underskatta Österrikes offervillighet. Av någon oförklarlig anledning uppehålla de
nämligen sina trupper själva. Ryssland, däremot, vet hur saken ligger
till och bjuder Österrike det efterlängtade tillfället att visa sig generöst. Ingalunda behöver Österrike heller fundera på kostnaderna för
denna ockupation, ty dessa ha fastställts till den runda summan av
35% av landets budget. Sålunda kunna österrikarna själva minska
kostnaderna precis som de önska. De behöva bara ge ut så litet som
möjligt för kulturella ändamål eller för återuppbyggnadsarbetet för
att kostnaderna skall gå ner. Dessutom har ju den österrikiska statsbanken, som alla andra statsbanker inflationen som en bekväm utväg;
och detta medel har som bekant alltid och allestädes visat de mest
praktfulla resultat.
Men nog av detta sorgliga skämt. Ämnet är verkligen för allvarligt
och dystert för att ge möjlighet till en humoristisk framställning.
Österrike ligger i Mellaneuropas hjärta, och därför måste anarkiska
eller kaotiska tillstånd i detta land automatiskt verka hämmande på
kringliggande länders utveckling. Aldrig kan full fred härska i Donaubäckenet, om man inte kan ge också Österrikes invånare möjligheter
till utveckling inom den av naturen begränsade ramen. Från detta
tillstånd äro vi emellertid ännu mycket fjärran. De rapporter, som
från helt objektiva källor nå oss, borde verka som en alarmsignal.
Också från Österrike gäller ju slutligen Churchills ord, att det är den
främmande skattebetalaren som får stå för de utgifter som användas
för Rysslands ändamål. Iakttagare ha skildrat hur de industriella
maskinerna av Österrikes största företag bortfördes i synnerligen
bristfällig förpackning. Dessa maskiner förkroppsliga i denna tid oersättliga värden och förlusten uppskattas till omkring en miljard guldshilling, för att inte tala om att bortförandet naturligtvis uppställde
väsentliga hinder för en snabb återhämtning. Inte nog därmed: genast
från början uttömdes det nya Österrikes egentliga kornkammare,
Niederösterreich, av hundratusentals soldater, som också fordrade foder för sina hästar. Alla dittills rätt betydande livsmedelsreserver beslagtogos. Efter många böner och framställningar lyckades det Österrike att få en del av förråden tillbaka i form av den s. k. Stalingåvan,
vilket föranledde speciellt kommunisterna till livliga demonstrationer av uppskattning och djup tacksamhet.
Allt detta vore inte så allvarligt, om framtiden lovade säkerhet och
långsam men stadig förbättring. Men hur kan man tala om säkerhet
i österrike1 Österrike har ett fritt valt parlament och en demokratisk
284
Dagens frågor
regering som erkänts av stormakterna. Men detta parlament och
denna regering har i realiteton ingen suveränitet, eftersom då åtminstone tills nyligen ingen lag gäller utan att ha godkänts av kontrollkommissionen, där ofta oenighet fördröjer eller hindrar beslut. Denna
kontrollkommission har insatt underkommissioner, som handha alla
möjliga angelägenheter t. ex. finansväsendet, valutafrågor etc. Överallt göra sig individuella åsikter gällande. Värdefull tid går åt för
att övertyga de motsträviga och mjuka upp hårda motsättningar.
Den största faran hotar Österrike i den absoluta osäkerheten för
de flesta och viktigaste av landets företag och naturtillgångar. Här
utlägges Fotsdambeslutet på det mest fantastiska sätt. Nazisterna
hade lyckats genom mycket brutala medel att skaffa sig omkring 70 %
majoritet inom dessa företag. Nu gör Ryssland – åberopande Fotsdambeslutet – anspråk på alla dessa företag som krigsbyte. Detta
skulle vara en expropriation av jätteformat och skulle gå ut över
praktiskt taget Österrikes alla finansiella och industriella tillgångar.
Naturligtvis protesterade den österrikiska regeringen mot sådana försök. Redan nu stå de österrikiska oljefyndigheterna i Zistersdorf
helt under rysk kontroll. En önskvärd kompensation mellan denna olja
och de tjeckiska kolen har sålunda ej kunnat åstadkommas. Problemet blir ännu mera svårlöst emedan oljefyndigheterna i Österrike
uppskattas till inte mindre än 16 milj. ton. Samma problem uppstå
vid utnyttjandet av en annan av landets viktigaste kraftkällor, jordgasen. Vad Donautrafiken beträffar har Bevin själv i underhuset
klarlagt situationen. Inte heller i detta avseende har Österrike självbestämningsrätt.
Naturligtvis kulminera alla dessa svårigheter i en stor valutakris.
Den österrikiska regeringen måste yttra allvarliga betänkligheter,
när sovjetmyndigheterna genast efter ockupationen lanserade det paradoxala slagordet: fri livsmedelshandel, ingen ransonering! Man
fruktade att om man, så att säga, skulle öppna alla ventiler, en oerhörd
prisstegring med påföljande inflation inte skulle kunna undvikas här
lika litet som i Ungern och Grekland. Regeringen försökte att rädda
åtminstone det nominella penningvärdet genom att – häri enig med
de engelsk-amerikanska åsikterna- upprätthålla ransoneringen. Alla
sedlar indrogs- liksom i Finland nyligen- för att man skulle kunna
få en överblick över de cirkulerande medlen. Det visade sig att sedelmängden sedan krigets början hade blivit omkring sju gånger större.
Genom ett löne- och prisstopp lyckades det att hejda den plötsliga
floden av fordringar och önskningar, vilkas uppfyllande skulle ha
skapat kaos. Men dessa säkerligen välmenta och nödvändiga ingrepp
räcka inte för att rädda situationen.
Ty Österrike är ett land som är i största beroende av utbyteshandel
med andra länder. Hur skall man kunna fastställa priset på en importerad vara, om man inte tar hänsyn till det reella valutavärdet,
som hittills genom avstängningen inte kommit till synes’! Den ovillkorliga följden av en omvärdering skulle bli en sådan prisstegring
att den skulle spränga hela penningsystemet Redan nu är shillingens
interna värde i största fara. Det är otänkbart att effektivt hindra
21- 46428 Svensk ’l’idskrift 1946 285
Dagens frdgor
smyghandeln och svarta börsen, om regeringen inte vet från den ena
dagen till den andra, hur mycket- eller rättare sagt: hur litet- den
kan bjuda den svältande befolkningen. Redan nu är varje landskap
tvunget att nästan helt oberoende av centralregeringen sluta sina
egna handelsavtal, och ingen företagare kan få arbetare, om han inte
på samma gång kan garantera dem de viktigste livsmedlen. För att
bara med ett exempel belysa hur illa sakerna stå till: efter stora ansträngningar lyckades den österrikiska regeringen att höja den dagliga mjölktransporten till Wien till 80,000 liter. Den normala tillgången som täcker konsumtionen är emellertid 600,000 liter. Sålunda
får huvudstadens innevånare bara en åttondedel av sitt verkliga behov. Som alltid i hungerstider äro försörjningsmöjligheterna större
på landet eller i närheten av landet. För unga, energiska människor
är det lättare att klara sig någonstans än för svaga gamlingar eller
sjuka. Hjälpaktionerna underlätta de svåra förhållandena naturligtvis i hög grad. Det har också lyckats att byta några hundratusen ton
magnesil, en av de viktigaste och värdefullaste produkterna, mot
svenska varor.
Men på det hela taget föreligger tvivelsutan en stor fara att större
delar av befolkningen andligen och kroppsligen förslappas genom
den kontinuerliga undernäringen och inte längre blir i stånd till att
utveckla den behövliga arbetsviljan. Skulle det verkligen vara Österrikes öde att för tredje gången bryta samman under sina olyckors
lasU Ånnu är det ryska vetot ett hinder för att börja de österrikiska
fredsförhandlingarna efter Byrnes’ förslag. Men länge kan detta
ovissa tillstånd inte upprätthållas, som innebär en öppen fara för hela
Centraleuropa och därmed hela världen.
Ernst Benedikt.
En var- Finansministerns och det socialdemokratiska partiets lönening. politiska strävanden gå som bekant ut på att »klämma
ihop» den statliga skalan. Blir effekten vid lönepolitiken inte tillräckligt stor, kompletteras denna politik med en beskattning, vars utjämnings- och nivelleringsmål så långt ifrån fördolts att det tvärtom
ideligen rättfärdigats. Den solidariska lönepolitiken från statstjänstemannaorganisationernas sida på sistone har emellertid något motverkat hopklämningen; i den nu framlagda löneregleringsplan, varom
1945 års lönekommitte och statstjänstemännens förhandlare enat sig,
ha sålunda även de högre befattningshavarna fått något med av den
100-miljonerskaka, som skall delas. Men de ha inte fått procentuellt
lika mycket som lägre grupper eller blivit fullt kompenserade för
levnadskostnadernas stegring. Med visshet kommer löneuppgörelsen
att godtas av regeringen, som hela tiden följt och vid behov ingripit
i förhandlingarna. Utöver uppgörelsen i denna del är det politiskt
inte tänkbart att komma vid detta tillfälle.
Det ligger i öppen dag att denna löne- och skattepolitiska utjämning kan bli vådlig för rekryteringen till statstjänst och särskilt då
chefsbefattningar. Visserligen är det inte möjligt att för dessa införa
286
Dagens frågor
löner, som kunna konkurrera med den enskilda företagsamhetens;
innehav av statstjänst måste värderas efter något annorlunda principer än enskild anställning. Men så långt borde statsmakterna kunna
gå, att de åtminstone inte ytterligare faktiskt försämra statstjänstens
konkurrenskraft. Redan kunna vissa tecken på flykt från statstjänsten skönjas, givetvis begränsade till de områden där yrket medger
övergång till enskild tjänst. Några kammarrättsråd ha förmåtts
lämna sina befattningar; skatteexperter ha ju blivit det modernaste
frälset. Tekniker i försvaret och civilförsvaret ha säkerligen gett sig
över, inte bara därför att försvarets framtida öde är höljt i dunkel.
Landshövding Lundh har inträtt i bankväsendet; det finns egentligen
inte mer än ett prejudikat från senare tid (Sahlins) att en konungens
befallningshavande vid så unga år övergivit sin höga ställning i
staten. Nu tyckas samma symptom yppas även i högsta domstolen.
För ett par år sedan lämnade justitierådet Rudolf Eklund domstolen
för att bli chef för en av landets största försäkringsinrättningar.
Nyligen avgick även justitierådet Vult von Steyern för att ställa sin
kapacitet till en banks förfogande. Bägge räknades till högsta domstolens allra främste. Man torde få gå ända tillbaka till justitierådet
Hellners avgång för att erhålla ett precedensfall. Säkerligen kunna
framstående justitieråd nu påräkna vida större inkomster som juridiskt sakkunniga åt näringslivet än om de stanna i domstolen, där
lönen är förhållandevis blygsam. Förr i tiden skulle dessa avskedstaganden ha väckt den största oro och uppmärksamhet. Om tendensen
skulle breda ut sig, vore det betänkligt för vår högsta judiciella instans, vars fullgoda rekryterande redan ibland erbjudit svårigheter.
statsmakterna böra i tid ta varning av dessa fall. Finansiellt betyder det ytterligt litet, om chefslönerna något förbättras. Vad som
hindrar är inte ekonomiska betänkligheter utan en nivelleringspolitik,
som är totalt missriktad därför att den går ut över verkliga samhällsintressen.
Två parti- Andra kammaren har i år haft att studera två av opposiledare. tionens ledare, bondeförbundets gamle »chef» – för att
tala på lantmannapartiets språk – hr Axel Pehrsson-Bramstorp och
folkpartiets ledare hr Ohlin. Bägge studierna ha erbjudit något nytt.
Hr Ohlin gjorde i år sin första lagtima från oppositionsbänken; i
fjol var han handelsminister, och den på gamla dar nästan ohörbare
andre vice talmannen hr Carlström fick då i kammaren föra partiets
talan. Hr Bramstorp har i nio långa år varit »borta» från kammaren
som jordbruksminister – för övrigt den längsta årssviten för någon
jordbruksminister hittills. Partiets talesman har under samma tid
varit hr Svensson i Grönvik, som nu fått träda något tillbaka men
under hr Bramstorps sjukdom i år vikarierade, med sedvanligt gott
och piggt humör ehuru som vanligt hellre sysslande med omstridda
detaljer än med de stora perspektiven.
Hr Bramstorp har tagit en oppositionsledares uppgift kallt, lugnt
och flegmatiskt. Han har yttrat sig i större sammanhang blott ett
287
Dagens frågor
par gånger, i remissdebatten och när det gällde folkpensionsreformen.
För det senare ämnet borde han ha varit speciellt skickad, eftersom
han var ordförande i 1935 års pensionsutskott. Men han föredrog nu
att mindre tala om folkpensionerna än om omsättningsskattens slopande; att strängt hålla sig till ämnet har ju aldrig varit hans force.
Inte ens i FN-debatten gjorde han något inlägg i motsats till de övriga partiordförandena. Åven när jordbruksstödet ventilerades saknas hans stämma; ett inlägg borde just då ha legat nära till hands
för den, som nyligen varit jordbruksminister och samtidigt väntade
på att bli Lantbruksförbundets ordförande. Naturligtvis kan sjukvistelsen och därav nedsatta krafter förklara en del av återhållsamheten. Ån troligare fattas honom numera den ungdomligt friska
aptiten på politik och politisk idedebatt – så realistisk som hans
politiska konst från början varit har han dock aldrig lyst med någon
idelidelse, även om han nog haft klarare politiska mål i sikte än hans
oklara deklarationer givit vid handen. Det vill synas, som om hr
Brarostorp givit de sina de mest fria tyglar i år; sannolikt har han
varken animerat dem till partistrategiska exkurser eller avhållit dem
därifrån. I själva verket tycks hr Brarostorp inte ha trivts nämnvärt med att behöva ha återgått till ställningen som ledare utanför
konseljen. Säkerligen känner han i högre grad än någon annan ledamot av samlingsregeringen samhörighet med sina kvarvarande forna
kolleger. Nio års dagligt umgäng·e går inte spårlöst förbi. Det är
känt, att hr Bramstorp i fjol somras i det längsta spjärnade emot
samlingsregeringens upplösning. Sannolikt bottnade denna motvilja
mot att avgå mindre i personliga intressen än i en principiell uppfattning av regeringsproblemet. Mer än någon annan var det han,
som förmådde bondeförbundet 1933 att liera sig med socialdemokraterna och hösten 1936 att etablera direkt regeringssamverkan. Ivrigare än statsministern torde han vara en anhängare av reguljärt
samarbete mellan »arbetare och bönder». Mycket tyder på att han i
år avsiktligt dämpat ner sina oppositionsinlägg eller helt inhiberat
dem för att hålla vägen till ny samverkan så fri och öppen som möjligt. Borgerligheten som politiskt begrepp har i honom en sval och
ganska indolent likgiltig stödjare. Mot denna bakgrund ter sig hr
Brarostorps passivitet begripligare.
Efter ett rakt motsatt mönster har professor Ohlin tagit på partiledaruppgiften. Han har gått med hela sin vitala personlighet upp i
den nya och stora rollen. I dessa de ständiga ekonomiska debatternas tid har en nationalekonom som han haft legio av tillfällen att
uppträda och utmynta sin fackkunskap. Och han har gjort det con
amore. Han har blivit kammarens flitigaste debattör. Han har tagit
nästan alla frågor om hand, utom de jordbrukspolitiska, som hr Svensson i Ljungskile säkerligen inte godvilligt skulle ha släppt ifrån sig,
och den kampanj mot samlingsregeringens utrikespolitik, som hr Ståhl
rustat sig för och som hr Ohlin tyckts föga intresserad av. Som folkpartiets ende ordinarie ledamot i andra kammaren i statsutskottet
har han dessutom haft hela raden av statsutskottsfrågor att yttra
sig i. Faktiskt har det inte blivit mycket över för partiets meniga i
288
Dagens frågor
kammaren att säga; och om de yttrat sig, ha de sällan fått bli partiets
huvudtalare och alltså inte kunnat påräkna större uppmärksamhet.
Ingen kan bestrida hr Ohlius kunnighet, vaksamhet och debattörskärpa. Men det har inte gått att ta miste på att hans många inlägg
i längden ej kunnat tilldra sig på långt när samma intresse som då
han under höstriksdagen med premiärens tjusning hade sin stora
uppgörelse i socialiseringsfrågan med stats- och finansministrarna.
Flera partiledare än hr Ohin ha fått göra den erfarenheten att tala
bara är silver. Faktum är i allt fall, att det över sin individualism
och frihet förut så stoltserande folkpartiet nu framträder som mera
ledaredirigerat än andra partier. Men det är just mot tvångsdirigering, som hr Ohlin eljest alltid drar i härad, i vilken gestalt den än
hotar.
Det neutrala Till Förenta Nationernas organisation äro f. n.
Schweiz till FN? som bekant endast de stater anslutna, vilka deltagit i kriget mot Tyskland och dess bundsförvanter. Det är inalles
51 nationer, som vid krigsslutet (den 8 maj 1945 i Europa och den 2
september samma år i Asien) hade fullgoda folkrättsliga skäl att
räkna sig till segermakterna. Medlemskapet står emellertid enligt
FN-stadgans art. 4 även öppet för »alla andra fredsälskande stater,
vilka åtaga sig de förpliktelser, som denna stadga ålägger, och enligt
organisationens uppfattning kunna och vilja uppfylla dessa förpliktelser». Frågan vilka stater som skola anses vara fredsälskande avgöres i varje enskilt fall av generalförsamlingen med två tredjedelars
majoritet efter säkerhetsrådets tillstyrkande. För ett sådant beslut
erfordras enligt art. 27 bland säkerhetsrådets elva röster minst sju
rösters majoritet samt enliällighet bland de fem huvudmakterna. Det
sista kravet är i praktiken det viktigaste. Enligt Potsdamkonferensens
kororounike av den 2 augusti 1945 förefaller det emellertid såsom sannolikt, att alla stormakterna skulle kunna enas om att upptaga en del
under kriget neutrala stater i FN. Därmed hade liksom i Sverige
även i Schweiz diskussionen väckts, om man skulle ställa en formell
inträdesansökan.
Denna fråga har för det neutrala Schweiz delvis samma aspekter
som för Sverige. Emellertid är den där mycket svårare att besvara,
då neutraliteten för Edsförbundet haft och fortfarande har en annan
rättslig och politisk betydelse. Wienkongressen hade erkänt Schweiz’
ständiga neutralitet såsom »motsvarande hela Europas verkliga intressen» och tjänande den allmänna freden. Förbundsförfattningen
av år 1848 hade sedan också statsrättsligt fastslagit denna neutralitet.
En sådan rättsstatus har länge gällt såsom villkor för landets inre
sammanhållning och betraktas än i dag såsom villkoret för dess yttre
oberoende. Visserligen finnas avvikande uppfattningar, men dessa
stamma från förhållandevis endast små minoriteter. Att neutraliteten
helt och hållet tillhör en övervunnen tid har egentligen påståtts blott
i den kommunistiska pressen. Att tiden nu skulle vara mogen för en
289
Dagens frågor
övergång från neutralitetspolitik till solidaritetspolitik är en formel,
som framförts också från annat håll, men den har oss veterligen ej
närmare utförts. I landets allmänna opinion omfattar en stor majoritet, som når från de katolsk-konservativa till socialdemokraterna,
en annan konception. Denna söker förena samarbetet med FN och
neutraliteten.
Schweiziska regeringen har gjort en rad ansträngningar för att
utforma en sådan politik. Geneveprofessorn William Rappard har
flera gånger sänts till London för att genom personliga kontakter
inhämta upplysningar om de allierades åsikter. En stor utredningskommitte har tillsatts och den har lämnat sex olika rapporter om ett
eventuellt medlemskaps villkor och följder. Hos Politiska departementet (Schweiz’ UD) har en speciell rådgivande kommission sammankallats. Denna kommission rekommenderade redan i november 1945
enhälligt att Schweiz varken skulle stanna utanför eller utan villkor
ansluta sig till FN. »Inträde under bevarande av den hundraåriga
neutraliteten» lydde kommissionens råd, vars genomförande överläts
åt förbundsrådet, d. v. s. regeringen. Utrikesminister Petitpierre fastslog nyligen i två stora tal, det ena inför nationalrådet (andra kammaren), det andra inför sitt partis, de frisinnades, kongress, att förbundsrådet ännu icke tagit definitiv ställning till frågan. Samtidigt
kunde han emellertid peka på en rad steg, som Schweiz under tiden
redan vidtagit för att positivt reglera sitt samarbete med FN. Han
gjorde också ganska konkreta antydningar om hur man i Bern tänkt
sig en framtida lösning.
Att godkänna och understödja FN:s principiella målsättningar gör
givetvis inga som helst svårigheter för Schweiz’ politik. Utrikesministern och även andra representativa talare ha i vackra och kraftfulla ord givit uttryck åt en sådan positiv inställning. »FN är i dag
enda chansen att förverkliga en freds- och säkerhetsordning. Någon
annan finnes ej … Stormakternas vetorätt gör visserligen den proklamerade likheten mellan alla medlemmar illusorisk, men trots alla
ofullkomligheter och luckor i den nya stadgan erbjuder denna f. n.
enda möjligheten att organisera världen efter antagbara principer»,
förklarade Petitpierre den 2 april 1946. En annan talare, nationalrådet Boerlin från Basel, gjorde vid samma tillfälle ett sakligt på-
pekande, som vid upprepade tillfällen också gjorts i den svenska diskussionen. Han underströk nämligen, att begränsningen av de enskilda staternas suveränitet enligt FN-stadgan träffar både medlemmar och icke-medlemmar. I praktiken samarbetar Schweiz redan nu
med den av FN skapade UNRRAsamt med internationella Arbetskonferensen och Organisationen för Uppfostran och Vetenskap, vilka
sistnämnda likaledes höra under FN. För några månader sedan tog
Schweiz även mått och steg för att ansluta sig till den genom FNstadgan fastställda Internationella Domstolen. Till denna må som
bekant även stater, som ej tillhör FN, ansluta sig. Ett av de viktigaste
hinder, som rest sig för Schweiz’ upptagande i FN, har också övervunnits, sedan under mars 1946 de diplomatiska förbindelserna mellan
Bern och Moskva efter en paus av tjuguåtta år nu återupptagits.
290
Dagens frågor
Men alla dessa närmanden lösa icke det principiella problemet, hur
medlemskapet i FN skall kunna förenas med neutraliteten.
Frågan har ju också sysselsatt de svenska folkrättslärde, och i den
kommentar till FN-stadgan, som svenska UD utarbetat under biträde
av tillkallade sakkunniga, dryftas olika möjligheter till fortsatt neutralitet vid internationella konflikter för en medlem av FN. I kap. 7,
betarbetat av prof. Nils Herlitz, heter det bl. a.: »Vilken reell innebörd
skyldigheten till inbördes bistånd än får, synes den under alla förhållanden medföra att, om eu tvångsaktion utvecklas till ett krig, en
medlem av Förenta Nationerna, även om den icke i någon mån deltager i aktionen, icke kan i allo åberopa de rättigheter och skyldigheter, som enligt gällande folkrätt tillkomma en neutral stat.» Just
detta synes emellertid vara, vad Schweiz vill förbehålla sig. De
schweiziska politikerna äro på det klara med att de därmed göra
anspråk på ett helt enastående privilegium. De vilja kompensera denna
undantagsrätt genom att även övertaga undantagsskyldigheter. Förbundsrådet Petitpierre yttrade i sitt ovanciterade tal bl. a.: »Det har
yrkats på att den verksamhet som vi hittills frivilligt bedrivit på det
humanitära området samt i det internationella samarbetets tjänst
skulle göras till föremål för bestämt preciserade plikter, vilka skulle
träda i stället för de skyldigheter, som vår internationella ställning
förbjuder oss att acceptera. Sådana yrkanden förtjäna en uppmärksam granskning, som förbundsrådet gärna kommer att taga hand om.»
Den enda internationella instans, som hittills offentligen visat förståelse för dylika tankegångar, är Interparlamentariska Unionen, vars
inflytande dock ej bör överskattas. Annars har önskan att upprätthålla neutraliteten kritiserats bl. a. i ett tal av f. d. franska utrikesministern Panl-Boncour vid det forna Folkförbundets likvidering i
Gen(we. Detta ställningstagande väckte i den schweiziska pressen en
viss besvikelse, då man just från franskt håll väntat sig mera förstå-
else. Föremål för livliga gissningar är f. n. Sovjetunionens inställning
till de schweiziska önskemålen, varom hittills dock ingenting säkert
är bekant. Man påminner i detta sammanhang om att det på Wienkongressen varit tsar Alexander I som avgjorde att den schweiziska
neutraliteten erkändes, och anknyter vissa förhoppningar till påstådda
ryska önskemål att återförlägga FN:s central till Geneve. Under alla
omständigheter räknar den schweiziska regeringen med stora svårigheter vid hävdandet av sin ståndpunkt. Att det även vid en gynnsam·
utveckling kommer att tarvas åtskillig tid förefaller emellertid för
politikerna i Bern icke såsom endast varande till nackdel. Ty en
inblandning i de frågor, som stå främst på FN:s dagordning, är för
den neutrala schweizaren mindre önskvärd. Petitpierre yttrade härom:
»Schweiz, som icke deltagit i kriget, kan ej medverka vid fredsfördragens utformande, d. v. s. vid krigets politiska likvidering. Det kan
heller icke blanda sig i de problem, som f. n. skilja stormakterna.
Allt vi kan göra, är att ge uttryck åt ett glödande hopp att de existerande problemen skola regleras i en anda av moderation och rättvisa, i aktning för den nationella egenarten.» Därmed antydes redan
en linje för en neutral hållning inom FN vid de rådande motsättning- 291
Danens frågor
arna mellan stormakterna. Denna linje avviker knappast från den
hållning, som även det officiella Sverige söker intaga. Så länge dock
problemet att förena neutralitet med medlemskap i FN är olöst, förblir den schweziska utrikespolitikens maxim enligt regeringens förklaring, »att samarbeta såvitt möjligt med alla de stater, som följa
fredliga mål, inom ramen för FN eller utanför denna ram».
Immanuel Birnbaum.
292