Fredsduvor och olivkvistar
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FREDSDUVOR
OCH OLIVKVISTAR
NAPOLEON föll i början av april 1814. Freden i Paris, som
ordnade förhållandena mellan Frankrike och dess grannar efter
mer än tjugo års ideliga omstörtningar, undertecknades redan i
slutet av maj, och på hösten samma år samlades Europas statsmän i Wien för att rekonstruera det herrelösa Europa. Det första
världskriget slutade i november 1918. Redan i januari 1919 öppnades fredskonferensen i Paris, och i juni kunde den första och
viktigaste freden undertecknas.
Takten i det internationella rekonstruktionsarbetet efter det
andra världskriget har som bekant varit åtskilligt långsammare.
Det var i början av maj 1945, som Hitlers Tyskland till sist störtade samman; dess europeiska bundsförvanter voro då redan alla
ur spelet, de flesta t. o. m. övergångna till den segrande sidan.
Men ej förrän i augusti 1946 har världen fått se den första fredskonferensen sammanträda. Dennas arbete gäller, väl att märka,
ingalunda huvudproblemet, Tysklands blivande ställning och
gränser, utan endast dess forna bundsförvanters öde.
En sådan mellanperiod mellan de sista skottens avlossande och
den slutliga fredsuppgörelsen hade påyrkats under kriget på flera
håll i England med den motiveringen, att man borde undvika att
denna gång- som 1919- sluta fred, medan krigspsykosen ännu
hade sitt grepp om segrarna. Synpunkten var onekligen i och för
sig berättigad, men endast under två förutsättningar: dels att
uppskovet verkligen ledde fram till bättre avvägda fredsvillkor
och dels att förhållandet mellan segrarna själva utvecklade sig
på ett sådant sätt, att drägliga tillstånd rådde i Europa under
väntan på den slutliga freden.
När nu äntligen den första fredskonferensen efter femton må-
nader sammanträtt i Paris, måste man tyvärr säga sig, att ingendera av dessa förutsättningar visat sig hålla. Visserligen har
otvivelaktigt krigspsykosen bedarrat på många håll i England
och Amerika. Den på sin tid mångenstädes med största belåtenhet
293
Fredsduvor och olivkvistar
mottagna Potsdamöverenskommelsen om det tyska näringslivets
framtida ställning utdömes nu med skärpa, och den även här i
Sverige av åtskilliga med sympati studerade Morgenthauplanen
och liknande hatfyllda fantasterier tillhöra av allt att döma numera ett passerat stadium. Men allt tyder på att denna tillnyktring i sinnena får mycket små möjligheter att påverka själva
fredsuppgörelsen; därtill ha alltför många fullbordade fakta av
militär, politisk och ekonomisk art hunnit skapas under de femton gångna månaderna. Uppskovet har ur denna synpunkt visat
sig vara en formalitet med mycket ringa reellt innehåll.
Vad åter beträffar förhållandet mellan segrarna ha pessimisterna redan fått rätt i en nästan skrämmande utsträckning. Under 1945 sökte man ännu i London och Washington bemantla den
tilltagande kylan och de allt häftigare motsättningarna mellan
Sovjet och de båda anglosaxiska makterna med lockande framtidsperspektiv och med tal på förekommen anledning om det hälsosamma i att tvistepunkterna finge framträda med full klarhet
och utan alla diplomatiska förskönanden. Man uppträdde alla tre
tillsammans i en del galaskådespel för mängden såsom den ur
vissa – långtifrån alla – synpunkter rätt diskutabla Niirnbergprocessen, där på ett underligt sätt flertalet anklagades rent kriminella och sadistiska verksamhet blandats samman med de övrigas politiska felbedömningar eller av mer eller mindre välförstådd
patriotism dikterade handlingssätt i fråga om Versaillesfredens
tillämpande eller kringgående. På så sätt har man velat utplåna
den eljest ganska tydliga rågången mellan den gammalpreussiska andan och nationalsocialismen och diskrediterat ett element,
som annars- med försiktighet brukat- borde ha kunnat ge en
del vid Mellaneuropas rekonstruktion. Mot bakgrunden av det
världspolitiska läget idag ter sig förekomsten av anglosaxiska
och ryska domare sida vid sida på estraden i Niirnberg snarast
sällsam.
Vad som skett och sker, är med alltmera skrämmande tydlighet,
att en av de stora segrarmakterna på samma sätt som för tio år
sedan Hitlers Tyskland begagnar den rådande ovissheten till att
skapa en rad faits accomplis i Tyskland, Österrike och Ungern,
på Balkan och i Persien under konsekvent utnyttjande av de
andras krigströtthet och villighet att t. v. bevara freden med
det ena offret efter det andra. På samma sätt som en gång det
Tredje riket markerar nu ideligen en annan stormakt, att ett
svalg är befäst mellan dess uppfattning och den hävdvunna
294
Fredsduvor och olivkvistar
västerländska i fråga om sådana begrepp som frihet, folkstyrelse
och internationell moral. På samma sätt skjuter den framför sig
en rad skyddslingar, vilkas ställning i mångt och mycket påminner om nyss pater Tisos Slovakien, Bardossys Ungern, Filovs Bulgarien eller Pavelitjs Kroatien. I några fall äro staten och till och
med- så uppges det i London- i viss utsträckning personalen
identiska. Dessa bulvaners berättigade eller oberättigade nationella aspirationer användas nu som murbräckor mot Englands intressen i Medelhavet på samma sätt som för sex-åtta år sedan mot
västmakternas positioner i Tjeckoslovakiet och det jugoslaviska
konungariket. Taktiken synes i korthet vara, att varje gång gå
precis så långt, som man kan, utan att riskera fullständig brytning. Därför får man ibland se vissa korta reträtter, när motparten ter sig beslutsammare och handlingskraftigare än eljest
-precis som när axelns ubåtspirater 1937 försvunno från Medelhavet eller den tjeckiska majkrisen 1938 upplöstes i intet, då det
brittiska lejonet morrade kraftigare än väntat.
Den nu begynta Pariskonferensen har redan bjudit nya och
ytterst allvarliga exempel på denna ständigt fortlöpande försämring av den internationella atmosfären. Särskilt Rysslands och
dess närmaste satelliters angrepp mot Italien och Grekland samt
den till synes meningslösa obstruktionen i vissa formfrågor äro
oroande. Ännu betänkligare förefaller det samtidigt härmed än
en gång inscenerade försöket att använda Sundfrågan som bräckjärn mot Turkiets självständighet och därmed även mot Englands
återstående och redan starkt uppluckrade positioner i Nära och
Mellersta östern, för vilka Turkiet utgör ett omistligt flankskydd.
Hur länge Turkiet- även om denna attack liksom de föregående
kan avvisas- förmår bära bördan av den ständiga försvarsberedskap, som det alltjämt måste upprätthålla, är en fråga som kan
få avgörande betydelse.
De fortsatta atomexperimenten i Stilla havet med sitt spioneriackompanjemang i Canada och det celesta fyrverkeriet i våra egna
augustinätter utgöra ytterligare vittnesbörd om hur avlägsen den
verkliga freden alltjämt är och hur allomfattande farozonen numera blivit i teknikens tidevarv.
Det kan naturligtvis sägas, att situationen ingalunda är desperat. Svåra motsättningar mellan segrarna höra till efter stora
europeiska krig, där världsdelens politiska struktur undergått
genomgripande förskjutningar. Påfrestningarna måste vara värre
än någonsin denna gång, då vår världsdels hela mittparti så att
295
Fredsduvor och olivkvistar
säga störtat in och även dess västra del starkt försvagats i politiskt
och ekonomiskt hänseende. Både efter Napoleonskrigen och efter
det Bismarckska enhetsverket följdes de första årens högspänning
av en lugnare period i förhållandet mellan makterna, och i viss
mån gäller detsamma om decenniet efter Versaillesfreden. Det mest
oroande i läget just nu är snarast den fullständiga frånvaron av
andlig kontakt mellan de båda sidorna och förekomsten av två
alltigenom skilda samhällsordningar, av vilka åtminstone den ena i
realiteten inte vill erkänna den andra som berättigad. På engelskt
håll har man redan offentligen börjat befara, att Ryssland skall
upprepa Hitlers gest från hösten 1933 och utträda ur det knappast
ens startade FN. Den närmaste framtiden får visa, om vi verkligen hunnit så långt på vägen utför. Fullt sannolikt verkar det
knappast. Att en dylik rysk gest emellertid i hög grad skulle försvåra de mindre europeiska staternas och ej minst Sveriges politiska ställning, ligger i öppen dag. Ur svensk synpunkt är det
också av största vikt, i vad mån det kan lyckas för Finland att
trots den storpolitiska åskluften i Paris uppnå en förbättring av
sin svåra, ja, ur vissa synpunkter olidliga position.
296
OCH OLIVKVISTAR
NAPOLEON föll i början av april 1814. Freden i Paris, som
ordnade förhållandena mellan Frankrike och dess grannar efter
mer än tjugo års ideliga omstörtningar, undertecknades redan i
slutet av maj, och på hösten samma år samlades Europas statsmän i Wien för att rekonstruera det herrelösa Europa. Det första
världskriget slutade i november 1918. Redan i januari 1919 öppnades fredskonferensen i Paris, och i juni kunde den första och
viktigaste freden undertecknas.
Takten i det internationella rekonstruktionsarbetet efter det
andra världskriget har som bekant varit åtskilligt långsammare.
Det var i början av maj 1945, som Hitlers Tyskland till sist störtade samman; dess europeiska bundsförvanter voro då redan alla
ur spelet, de flesta t. o. m. övergångna till den segrande sidan.
Men ej förrän i augusti 1946 har världen fått se den första fredskonferensen sammanträda. Dennas arbete gäller, väl att märka,
ingalunda huvudproblemet, Tysklands blivande ställning och
gränser, utan endast dess forna bundsförvanters öde.
En sådan mellanperiod mellan de sista skottens avlossande och
den slutliga fredsuppgörelsen hade påyrkats under kriget på flera
håll i England med den motiveringen, att man borde undvika att
denna gång- som 1919- sluta fred, medan krigspsykosen ännu
hade sitt grepp om segrarna. Synpunkten var onekligen i och för
sig berättigad, men endast under två förutsättningar: dels att
uppskovet verkligen ledde fram till bättre avvägda fredsvillkor
och dels att förhållandet mellan segrarna själva utvecklade sig
på ett sådant sätt, att drägliga tillstånd rådde i Europa under
väntan på den slutliga freden.
När nu äntligen den första fredskonferensen efter femton må-
nader sammanträtt i Paris, måste man tyvärr säga sig, att ingendera av dessa förutsättningar visat sig hålla. Visserligen har
otvivelaktigt krigspsykosen bedarrat på många håll i England
och Amerika. Den på sin tid mångenstädes med största belåtenhet
293
Fredsduvor och olivkvistar
mottagna Potsdamöverenskommelsen om det tyska näringslivets
framtida ställning utdömes nu med skärpa, och den även här i
Sverige av åtskilliga med sympati studerade Morgenthauplanen
och liknande hatfyllda fantasterier tillhöra av allt att döma numera ett passerat stadium. Men allt tyder på att denna tillnyktring i sinnena får mycket små möjligheter att påverka själva
fredsuppgörelsen; därtill ha alltför många fullbordade fakta av
militär, politisk och ekonomisk art hunnit skapas under de femton gångna månaderna. Uppskovet har ur denna synpunkt visat
sig vara en formalitet med mycket ringa reellt innehåll.
Vad åter beträffar förhållandet mellan segrarna ha pessimisterna redan fått rätt i en nästan skrämmande utsträckning. Under 1945 sökte man ännu i London och Washington bemantla den
tilltagande kylan och de allt häftigare motsättningarna mellan
Sovjet och de båda anglosaxiska makterna med lockande framtidsperspektiv och med tal på förekommen anledning om det hälsosamma i att tvistepunkterna finge framträda med full klarhet
och utan alla diplomatiska förskönanden. Man uppträdde alla tre
tillsammans i en del galaskådespel för mängden såsom den ur
vissa – långtifrån alla – synpunkter rätt diskutabla Niirnbergprocessen, där på ett underligt sätt flertalet anklagades rent kriminella och sadistiska verksamhet blandats samman med de övrigas politiska felbedömningar eller av mer eller mindre välförstådd
patriotism dikterade handlingssätt i fråga om Versaillesfredens
tillämpande eller kringgående. På så sätt har man velat utplåna
den eljest ganska tydliga rågången mellan den gammalpreussiska andan och nationalsocialismen och diskrediterat ett element,
som annars- med försiktighet brukat- borde ha kunnat ge en
del vid Mellaneuropas rekonstruktion. Mot bakgrunden av det
världspolitiska läget idag ter sig förekomsten av anglosaxiska
och ryska domare sida vid sida på estraden i Niirnberg snarast
sällsam.
Vad som skett och sker, är med alltmera skrämmande tydlighet,
att en av de stora segrarmakterna på samma sätt som för tio år
sedan Hitlers Tyskland begagnar den rådande ovissheten till att
skapa en rad faits accomplis i Tyskland, Österrike och Ungern,
på Balkan och i Persien under konsekvent utnyttjande av de
andras krigströtthet och villighet att t. v. bevara freden med
det ena offret efter det andra. På samma sätt som en gång det
Tredje riket markerar nu ideligen en annan stormakt, att ett
svalg är befäst mellan dess uppfattning och den hävdvunna
294
Fredsduvor och olivkvistar
västerländska i fråga om sådana begrepp som frihet, folkstyrelse
och internationell moral. På samma sätt skjuter den framför sig
en rad skyddslingar, vilkas ställning i mångt och mycket påminner om nyss pater Tisos Slovakien, Bardossys Ungern, Filovs Bulgarien eller Pavelitjs Kroatien. I några fall äro staten och till och
med- så uppges det i London- i viss utsträckning personalen
identiska. Dessa bulvaners berättigade eller oberättigade nationella aspirationer användas nu som murbräckor mot Englands intressen i Medelhavet på samma sätt som för sex-åtta år sedan mot
västmakternas positioner i Tjeckoslovakiet och det jugoslaviska
konungariket. Taktiken synes i korthet vara, att varje gång gå
precis så långt, som man kan, utan att riskera fullständig brytning. Därför får man ibland se vissa korta reträtter, när motparten ter sig beslutsammare och handlingskraftigare än eljest
-precis som när axelns ubåtspirater 1937 försvunno från Medelhavet eller den tjeckiska majkrisen 1938 upplöstes i intet, då det
brittiska lejonet morrade kraftigare än väntat.
Den nu begynta Pariskonferensen har redan bjudit nya och
ytterst allvarliga exempel på denna ständigt fortlöpande försämring av den internationella atmosfären. Särskilt Rysslands och
dess närmaste satelliters angrepp mot Italien och Grekland samt
den till synes meningslösa obstruktionen i vissa formfrågor äro
oroande. Ännu betänkligare förefaller det samtidigt härmed än
en gång inscenerade försöket att använda Sundfrågan som bräckjärn mot Turkiets självständighet och därmed även mot Englands
återstående och redan starkt uppluckrade positioner i Nära och
Mellersta östern, för vilka Turkiet utgör ett omistligt flankskydd.
Hur länge Turkiet- även om denna attack liksom de föregående
kan avvisas- förmår bära bördan av den ständiga försvarsberedskap, som det alltjämt måste upprätthålla, är en fråga som kan
få avgörande betydelse.
De fortsatta atomexperimenten i Stilla havet med sitt spioneriackompanjemang i Canada och det celesta fyrverkeriet i våra egna
augustinätter utgöra ytterligare vittnesbörd om hur avlägsen den
verkliga freden alltjämt är och hur allomfattande farozonen numera blivit i teknikens tidevarv.
Det kan naturligtvis sägas, att situationen ingalunda är desperat. Svåra motsättningar mellan segrarna höra till efter stora
europeiska krig, där världsdelens politiska struktur undergått
genomgripande förskjutningar. Påfrestningarna måste vara värre
än någonsin denna gång, då vår världsdels hela mittparti så att
295
Fredsduvor och olivkvistar
säga störtat in och även dess västra del starkt försvagats i politiskt
och ekonomiskt hänseende. Både efter Napoleonskrigen och efter
det Bismarckska enhetsverket följdes de första årens högspänning
av en lugnare period i förhållandet mellan makterna, och i viss
mån gäller detsamma om decenniet efter Versaillesfreden. Det mest
oroande i läget just nu är snarast den fullständiga frånvaron av
andlig kontakt mellan de båda sidorna och förekomsten av två
alltigenom skilda samhällsordningar, av vilka åtminstone den ena i
realiteten inte vill erkänna den andra som berättigad. På engelskt
håll har man redan offentligen börjat befara, att Ryssland skall
upprepa Hitlers gest från hösten 1933 och utträda ur det knappast
ens startade FN. Den närmaste framtiden får visa, om vi verkligen hunnit så långt på vägen utför. Fullt sannolikt verkar det
knappast. Att en dylik rysk gest emellertid i hög grad skulle försvåra de mindre europeiska staternas och ej minst Sveriges politiska ställning, ligger i öppen dag. Ur svensk synpunkt är det
också av största vikt, i vad mån det kan lyckas för Finland att
trots den storpolitiska åskluften i Paris uppnå en förbättring av
sin svåra, ja, ur vissa synpunkter olidliga position.
296