Några synpunkter
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NÅGRA SYNPUNI(TER
PÅ BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN UNDER DE
SENASTE ÅREN
Av professor CARL-ERIK QUENSEL, Lund
NAR 1945 års befolkningssiffror för några månader sedan framlades kunde det med fog sägas att 1945 var ett rekordår. Aldrig
tillförne hade ökningen av folkmängden varit så stor, över 70,000.
Med en naturlig folkökning på 62,000 och ett inflyttningsöverskott på mer än 10,000 kan det sägas att de dystra profetiorna om
en folkminskning undanskymts och förlorat sin betydelse. Professor Brisman har i G. H. T. förfäktat den åsikten att allt tal
om folkminskning måste anses vara föråldrat och inaktuellt. Undertecknad ställer sig emellertid avvaktande, av skäl som måhända
framgår något senare.
En kommentar till utvecklingen under de sju krigsåren 1939-
1945 torde vara på sin plats, varvid följande sammanställning
över de viktigaste data må tjäna som bakgrund.
Befolkningsrörelsen i Sverige 1939-1945.
Ar Antal vigda Antal födda Antal döda
Nativitets- I nflyttningS· ,
överskott överskottt l
l
1939 61,373 97,380 72,876 24,504 3,598 l
1940 59,166 95,778 72,748 23,030 3,674 l
1941 58,102 99,727 71,910 27,817 3,153 l
1942 63,659 113,961 63,741 50,220 2,113
i1943 61,589 124,921 65,799 59,122 5,562
l1944 63,450 133,167 71,147 62,020 12,791 l
l
1945 63,108 133,793 71,194 62,599 12,865 l
Siffrorna antyda först och främst att Sverige blivit ett inflyttningsland, vilket emellertid varit fallet ända sedan år 1931. Nu
skall man dock icke fästa alltför stort avseende vid de ovan framlagda siffrorna och särskilt icke siffrorna för de sista åren. Ty
301
Carl-Erik Quensel
den svenska statistiken redovisar som inflyttade blott de personer,
som blivit kyrkaskrivna i svenska församlingar och som utflyttade blott de personer, som begärt utflyttningsbetyg till utlandet.
Antalet utlänningar, som för längre eller kortare tid kommit till
Sverige, framgår icke av dessa siffror. Många av flyktingarna
ha icke kyrkaskrivits i Sverige och kommer därigenom icke än
in i befolkningsstatistikens siffror och många flytta tillbaka utan
att begära utflyttningsbetyg. statistiken över antalet utlänningar
visar också helt andra siffror.
Det är möjligt att de två sista årens stora inflyttningsöverskott
blott är en temporär företeelse och att det snart kan upphöra, allt
efter tidsläget. Siffran över antalet emigranter år 1945, 8,300 mot
550 år 1944, visar att utflyttningen kraftigt ökade vid krigsslutet.
Hittillsvarande inflyttningsöverskott har emellertid knappast nå-
got samband med den brist på arbetskraft, som konstateras allt
mer och vilken har föranlett diskussioner och utredning om organiserad invandring. Den stora frågan därvid är emellertid den:
vilka länder kunna släppa till arbetskrafU De andra skandinaviska länderna kunna knappast komma i fråga, även om för närvarande många äro villiga att därifrån komma till Sverige. England, Frankrike och Polen torde icke ha större möjligheter att
lämna arbetskraft till Sverige; ifrånTyskland torde möjlighet finnas att erhålla kvinnlig arbetskraft men den torde icke vara välsedd. Kvar står egentligen endast de sydeuropeiska länderna,
bl. a. Italien eller färgade raser.
Väl så intressant är förändringen i dödlighet. Det normala antalet dödsfall under decenniet 1931-1940 var omkring 73,000 årligen och de två första krigsåren 1939-1940 uppvisa normala siffror. Den verkliga förbättringen i dödlighet kommer icke fullt
tillsynes i siffrorna över antalet dödsfall, enär befolkningens förgubbning, d. v. s. den ökade andelen av de högre åldersklasserna,
innebär att mot ett oförändrat antal döda svarar en successiv
förbättring av mortaliteten. Under det sista kvartalet 1941 är
emellertid dödligheten lägre än normalt och år 1942 uppvisar det
hittills lägsta relativa dödstalet, under l % av befolkningen. 1943
års siffra ligger blott obetydligt över 1942 års siffra. Åren 1944
och 1945 har emellertid dödstalet stigit till den förutvarande normala siffran.
De närmare orsakerna till den låga dödligheten äro väl ännu
icke klarlagda och endast ett mera ingående studium av dödsorsaksstatistiken kan måhända medföra klarhet. Så mycket är
302
Några synpunkter på befolkningsutvecklingen
säkert att sänkningen av dödlighet till tiden sammanfaller med
den skärpta ransoneringen (se bl. a. artiklar i Svensk läkartidning 46, 1944 och 22, 1946). Sålunda har professor G. Nyström diskuterat sambandet mellan ransoneringar och dödlighet i olika
sjukdomar och därvid kommit till den slutsatsen att det icke direkt kan bevisas att livsmedelsransoneringen varit en väsentlig
orsak till den låga dödligheten. »Men vi kunna vara berättigade
att påstå», slutar Nyström, »att densamma icke varit oförenlig
med den bästa hälsa vårt folk åtnjutit så långt vi därom äga
kännedom.»
Dessutom observeras att dödligheten i städerna under åren 1942
-1943 av undertecknad bedömes till att ha varit lägre än på
landsbygden medan det motsatta förhållandet är mera normalt.
Om hela rikets dödlighet åren 1936-1940 = 100, så var den åren
1942-1943 på landsbygden 82 och i städerna 81 mot 95 och 98 åren
1939-1940. I städerna ha ransoneringarna varit mest kännbara.
Dödligheten i första levnadsåret har också haft ett gynnsamt
förlopp. Barndödligheten (i första levnadsåret) har under krigsåren 1942-1945 varierat omkring eller obetydligt under 3 %, medan siffran 1931-1935 var 5 % och 1936-1940 var något över 4 %.
Som professor Gyllensvärd starkt framhållit har dödföddheten och
tidigdödligheten (=dödligheten i första levnadsveckan) under
innevarande århundrade varit stadd i svag men dock tydlig ökning, av orsaker som icke äro klarlagda. Den förklaring, som
Gyllensvärd lämnar, den ökade frekvensen av antalet födelser å
barnbördshus, torde näppeligen delas av någon annan i landet.
Under krigsåren har emellertid även denna stegring upphört och
förbytts i en nedgång så att dödföddhet och tidigdödlighet numera
uppvisa de lägsta siffrorna sedan sekelskiftet. Möjligen skulle
denna glädjande företeelse tillskrivas tillkomsten av mödrabidragen med åtföljande skyddsåtgärder för blivande mödrar.
Denna kraftiga nedgång av barndödligheten och tidigdödligheten måste betraktas som ett av de mera glädjande dragen i den
svenska befolkningsutvecklingen. Den visar att krisförhållandena
icke haft någon inverkan på de yngstas levnadsförhållanden och
att de socialåtgärder, som vidtagits, haft effekt.
Giftermålsstatistiken visar att antalet vigslar fortfarande håller
sig omkring 60,000 per år. Från värden något över 40,000 omkring
1930 steg antalet successivt till dess antalet år 1939 var 61,000 och
de två sista åren har det varit över 63,000. Det är förvånansvärt
att siffran bibehållits på denna höga nivå under så många år,
303
Carl-Erik Quensel
enär antalet ogifta kvinnor i giftermålsåldrarna stadigt sjunker.
Två faktorer må nämnas, som var för sig om än obetydligt bidrager till ätt hålla antalet giftermål uppe. Den ena är den år för
år ökade skilsmässofrekvensen med snart åtföljande orogiften som
följd. Vissa siffror från 1920-talet ge vid handen att ungefär hälften av skilsmässorna då följdes av orogiften inom ett eller två år.
Man finner också att antalet ånyo vigda förut frånskilda stiger
kraftigt. Från i genomsnitt årligen omkring 350 ånyo vigda förut
frånskilda män under perioden 1911-1920 fördubblas siffran under
nästa tioårsperiod och stiger sedan till 1,500 årligen 1931-1940.
Siffrorna för år 1942 och 1943 visa att stegringen fortsätter och
är nu uppe i 2,600 (år 1942) och 2,900 (år 1943). Då antalet skilsmässor var över 5,500 år 1945 mot omkring 4,200 1942 och 4,750 år
1943 kan man förvänta att vigslar av förut frånskilda ökat ytterligare och denna faktor bidrager därför till att hålla giftermålstalet uppe.
Den andra faktorn, som orsakat stegringen, är den kraftigt ökade
giftermålsfrekvensen i de lägsta åldersgrupperna. Vid 25 års ålder
var år 1943 nära 55 % av samtliga kvinnor gifta, 1940 var siffran
48% och 1935 37 %. Numera torde den kunna skattas till 60 %.
Särskilt intresse erbjuder åldrarna under 18 år (för kvinnan) där
K. Maj :ts dispens erfordras för vigsel. Antalet vigslar var under
perioden 1921-1930 omkring 80 stycken årligen, steg under nästa
tioårsperiod till 120 stycken och siffrorna för vart och ett av de
fyra åren 1940-1943 ha varit 196, 211, 306, och 396. Spridda uppgifter giva vid handen att stegringen fortsatt under de sista åren.
Ökningen av dessa dispensgiftermål föranleder till vissa betraktelser. Anledningen är praktiskt taget endast en, legalisering av
ett väntat barn. I så fall skulle man ha kunnat förvänta att antalet utom äktenskapet födda barn skulle minskas för dessa åldrar
genom att flera legitimeras genom vigseln. Så är dock icke fallet.
Uträknas antalet mödrar med barn utom äktenskap och antalet
vigda kvinnor under 18 år i relation till folkmängden ogifta kvinnor i åldern 15-18 år erhållas nedanstående tal.
Dessa siffror skulle eventuellt kunna tjäna som ett mått på ungdomens moral. 1940, det första egentliga krigsåret, nåddes maximum i fråga om antalet födelser utom äktenskapet, men totalsiffran 1943 ligger högre. ökningen är kanske ett uttryck för att man
hellre vill föda barnet och att de illegala aborterna i dessa åldrar
sjunkit. Kanhända bosättningslånen här ha haft en gynnsam
effekt.
304
Några synpunkter på befolkningsutvecklingen
lAntal mödrar med barn u. ä.l Antal vigda kvinnor i
Ar ——— -1 Summa
per 1,000 ogifta kvinnor i åldern 15-18 år
1911-1920 5,5 l, l 6,6
1921-1930 5,4 0,5 5,9
1931-1940 6,0 0,7 6, 7
1940 6, 7 1,3 8,0
1941 5,6 1,5 7,1
1942 5, 7 2,2 7,9
1943 6,1 2,9 9,0
Vad dessa siffror i realiteten än må betyda, böra de dock följas
med uppmärksamhet.
Den under senare år höjda skilsmässofrekvensen må också uppfattas som ett i viss mån oroväckande tecken. Den än kraftigare
ökningen av antalet skilsmässor, där kontrahenterna äro förhållandevis unga är värd uppmärksamhet. Är 1943 var antalet skilda
kvinnor under 25 år 449 och antalet skilda män under 30 år 832 av
inalles 4,747 upplösta äktenskap. 1937 voro dessa siffror 159 resp.
382 mot inalles 3,128 skilsmässor och 1932 124 resp. 264 på totalt
2,384 skilsmässor. Skilsmässorna ha på 11 år fördubblats till antalet men antalet unga äktenskap ha fyrdubblats bland dem. Som
en följd härav har också antalet frånskilda, som ånyo ingår äktenskap ökat kraftigt i de yngre åldrarna. Är 1932 var antalet omvigda kvinnor under 25 år blott 22 och antalet orovigda män under
30 år 84 st. 1943 blev siffrorna 160 kvinnor (varav 3 under 20 år)
samt 390 män. På sådana grunder kan man starkt betvivla om
det ökade antalet giftermål i de yngre åldersklasserna alltid varit
särskilt lyckligt och om icke många av dessa äktenskap ingåtts
utan allt för stor eftertanke.
En annan nackdel av den tidiga giftermålsåldern må också nämnas. Majoriteten av alla kvinnor gifta sig numera förhållandevis
tidigt. Att detta har återverkningar på den nuvarande arbetsmarknadssituationen torde icke behöva påpekas men väl konsekvenserna för framtiden. Barnafödandet i äktenskapen är 10 år
efter vigseln rätt minimalt och detta resulterar i att efter 25 års
äktenskap många familjer icke ha några minderåriga barn att
ta hand om. Med andra ord: så småningom kommer det att finnas
ett stort antal gifta kvinnor i 45-50 års åldern utan några hemmavarande minderåriga barn. Hemgöromålen komma då icke att
kräva alltför lång tid och deras arbetskraft kan disponeras på
305
Carl-Erik Quensel
annat sätt. Men hela sin levnad ha de, frånsett några korta år,
varit knutna till hem och hemgöromåL Till följd av sitt tidiga
giftermål ha de aldrig haft tillfälle till någon längre utbildning,
ej heller till någon längre tids sysselsättning före vigseln. När
de senare bli befriade från barnuppfostran och hemgöromålen
minska blir deras inpassande i arbetslivet svårare än om de före
äktenskapet haft längre anställning med åtföljande bättre yrkesvana. Ur den synpunkten kan den tidiga vigselåldern te sig mera
olämplig och leda till en mera ensidig inriktning av kvinnans inställning. Om dessa tidiga äktenskap i många fall följas av skilsmässa blir de frånskilda kvinnornas ställning besvärlig.
Födelsetalets förändringar och särskilt den markanta stegringen
under åren 1942-1945 erbjuder emellertid det största intresset.
Det har blivit en sådan ökning att det av statistiska Centralbyrån
beräknade reproduktionstalet för år 1943 överstigit enhetsvärdet,
vilket icke skett sedan år 1925.
Det förefinnes under de tre sista åren en mindre ökning av antalet födelser utom äktenskapet, en ökning, som står i motsats
till den sedan tjugo år förhandenvarande minskningen i antalet
födelser u. ä. Åven antalet födda inom äktenskapets sju första
månader har stegrats under de sista åren enligt vad nedanstående
data visa.
Ar
1939
1940
1941
1942
1943
1944
1945
l_
l
____Antal barnaföderskor med-~a~~— ~— _l
utom äktenskapet
12,272
11,849
11,051
10,675
11,211
11,675
12,297
i äktenskapets sju första 1
1
månader
13,842
14,407
14,064
15,343
17,008
Mot minskningen i antalet födda utom äktenskapet fram till år
1942 står en ökning i antalet före vigseln avlade barn. Sätter man
summan av de två sista talen i relation till antalet ogifta kvinnor
i åldern 15-45 år erhålles ett slags mått på de utomäktenskapliga
och föräktenskapliga förbindelserna. Man erhåller följande promilletal1939 33 %o, 1941 33 %o och 1943 40 %o. Huru dessa tals inne- 306
Några synpunkter på befolkningsutvecklingen
börd skall bedömas är ovisst och må icke direkt tagas som utgångspunkt för uttalande om försämrad moral. Det kan även
innebära en sänkning av aborteringsfrekvensen (stegrad motvilja
mot illegal abort) samt ett ökat legaliserande av de utomäktenskapliga förbindelserna.
Men om man än kan konstatera en mindre ökning av den utomäktenskapliga fruktsamheten är det dock den äktenskapliga fruktsamheten, som svarar för nästan totala ökningen. Den har stigit
i alla delar av Sverige, på landsbygd och i städer, om än betydligt
mer i städerna. Den har stigit i olika samhällsklasser, ehuru svagast i jordbruksbefolkningen (t. ex. en ökning av 4 % 1942-1943
mot 13 % för övriga samhällsklasser) och mest i de högre samhällsklasserna. Ökningen kan konstateras i alla grupper av äktenskap alltefter vigselår och är icke enbart förbunden till de
yngre äktenskapen utan även (och relativt sett mest) till äktenskap av längre varaktighet. Det oaktat företer barnantalet i äktenskap med en duration av 12 år eller högre en vikande tendens
år för år. Om man än kan konstatera dessa fakta, är det avgörande
icke nativitetens just nu aktuella storlek utan utsikterna att behålla densamma eller utsikterna att undvika en alltför kraftig
sänkning. Spår till en nedgång kunna skönjas, om man är pessimistiskt anlagd. 1945 års födelsesiffra var i förhållande till folkmängd och de giftas antal lägre än 1944 års siffra och antalet
under första kvartalet 1946 blir, mätt på samma sätt, lägre än
första kvartalets siffra 1945. Och födelsetalet i Stockholm ligger
första halvåret 1946 4-5 % lägre än siffran för år 1945. I alla
händelser torde man vara berättigad att påstå att befolkningssituationen för närvarande står och väger och att ett omslag må-
hända kan förväntas. Tydningen av nuvarande höga födelsetal
och den framtida utvecklingen måste ske med försiktighet, till
dess man vet mera om de bakomliggande faktorerna.
Ökningen synes ha åstadkommits dels genom att i de nyingångna
äktenskapen det första och jämväl det andra barnet komma tidigare än förut, dels genom att i de äldre äktenskapen, som förut
endast haft ett barn (eller varit barnlösa) en övergång till två-
barnsfamiljer skett. Inom de högre inkomstklasserna synas emellertid barnen ha högre ordningsnummer och större barnskaror
vara vanligare än för några år sedan. Följande siffror från Malmö
stad år 1944 torde måhända belysa detta. Av de inom äktenskapet
födda voro i runt tal 50 % det förstfödda, 35 % det andra barnet
i ordningen, 10 % det tredje barnet och endast 5 % av barnen hade
23-46582 Svensk Tidskrift 1946 307
Carl-Erik Quensel
än högre ordningsnummer. Inom de olika inkomstklasserna varierade medeltalet av barnens ordningsnummer som följer
3,000- 5,000 kronors inkomst ………………. 1,75
5,000-10,000 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1,68
över 10,000 ………………. 2,00
Samtliga inkomstklasser ……………………. l,75
De högsta inkomstklassernas högre ordningsnummer är påfallande.
Det kan faktiskt diskuteras om nuvarande fruktsamhet resulterar i det medelbarnantal i äktenskapet, som kan anses vara erforderligt för att undvika folkminskning. 1943 års fruktsamhet
innebär nämligen icke mer än i genomsnitt 2,3 barn per äktenskap.1
Och skulle orsaken till den höga födelsefrekvensen under de
allra sista åren vara den de äldre familjerna med tidigare högst
ett barn i någon större utsträckning ökat barnantalet till två och
att de yngre äktenskapen hastigare fått ett och två barn än förut
blir slutsatsen den att födelsetalet snabbt kan sjunka, försåvitt
icke en tendens till trebarnsfamiljer blir vanligare än förut.
Och härmed kommer man in på sambandet mellan socialpolitik
och befolkningsutveckling. 1941 års befolkningsutredning har nu
framlagt sitt huvudbetänkande om de allmänna kontanta barnbidragen. De övriga åtgärderna, bl. a. fria skolmåltider och fria
sommarresor, vilka blivit eller håller på att förverkligas, kunna.
knappast tillmätas samma vikt i befolkningsreglerande syfte, även
om de verka utjämnande på levnadsstandarden mellan barnfattiga.
och barnrika familjer.
De fria skolmåltiderna skola ju förverkligas under de närmaste
fem åren. De beräknas motsvara ett värde av cirka 100 kronor·
per år och skolbarn och underlätta dessutom arbetet för husmödrarna. Med hänsyn till den stora ökningen i de skolpliktiga.
barnens antal under de närmaste tio åren, i vissa städer troligen
en fördubbling, samt utsikterna på den kvinnliga arbetsmarknaden torde emellertid förverkligandet stöta på stora hinder och
ordnandet av dem leda till företeelser a la kasernutspisning. Vissa.
1 Det innebär icke att jag anser nuvarande födelsetal för lågt. Jag anser·
tvärtom att födelsetalet är cirka 10,000-15,000 för högt och att denna topp på.
födelsekurvan åstadkommits genom faktorer, som icke båda allt för gott. »Toppen» i födelsetalet borde ha använts för att fylla ut de låga siffrorna tidigare.
308
Några synpunkter på befolkningsutvecklingen
betänkligheter ha också senare rests av dem, som varmt tillskyndat
planerna i detta avseende.
Befolkningsutredningens viktigaste förslag avser det kontanta
bidraget av 200 kronor per år och barn under 16 år, oavsett familjestorlek, inkomst och dyrortsgrupp. Som emellertid utredningen föreslår borttagandet av de skattefria avdragen vid den
statliga beskattningen blir emellertid effekten något reducerad.
För en familj med inkomst mellan 5,000 och 10,000 kronor bli skatterna härigenom vid nuvarande skattesatser ökade med i runt tal
100 kronor per barn, i de högsta dyrortsgrupperna än mera. Resultatet för den stora medelklassen blir förhållandevis blygsamt. Och
dock torde därstädes åtgärder vara behövliga i stor utsträckning.
När det beskattningsbara beloppet överskrider 10,000 kronor,
d. v. s. en inkomst av 12,000-15,000 blir effekten av det kontanta
bidraget ingen. Förslaget innebär med andra ord en försämring
av de barnrika familjernas ställning jämfört med de barnlösa inom
dessa inkomstklasser. Reflektionerna göra sig själva.
Förslagets viktigaste förtjänst är dess enkelhet. Beloppet skall
utgå utan prövning för alla barn från och med kalenderåret efter
födelseåret. Dess förtjänst är också att förslaget bryter mot naturaprincipen. I stället för att bidrag utgå i form av anvisningar
på livsmedelsartiklar, beklädnadsartiklar m. m., vilket förutsätter
en mindre inskränkning i den individuella levnadsföringen, får
enligt förslaget föräldrarna själva disponera medlen och taga ansvaret härför. Det måste också vara bättre att låta majoriteten av
bidragsgivarna själv förvalta medlen och ställa en olämplig minoritet under viss kontroll än att med hänsyn till denna minoritet
ställa även majoriteten under kontroll.
Enligt nuvarande läge skulle förslaget innebära en utgift på
270 miljoner kronor årligen, varifrån dock får dragas cirka 70
miljoner kronor. som inflyter i ökade skatter genom de skattefria
barnavdragens slopande.
Då befolkningssituationen innebär ett eftersträvande av flera
trebarnsfamiljer än vad som för närvarande bildas, borde man
utförligare diskuterat principerna om växande bidrag med ökade
barnantal. Förra befolkningskommissionen gick in för större
skattefria avdrag för tredje och följande barn än för de två första
barnen, ett i viss mån riktigt förslag, ehuru endast de välbärgade
familjerna hade någon glädje därav.
Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna har befolkningsutredningen framlagt beräkningar över kostnaderna, om barn- 309
Carl-Erik Quensel
bidragen begränsas till det andra och följande barnen i familjerna,
d. v. s. ettbarnsfamiljerna skulle vara helt undantagna från bidrag
och de större familjerna skulle få bidrag för alla minderåriga barn
utöver ett.
Emellertid synes det leda till konsekvenser, som knappast beröras i betänkandet. Man utgår från den aktuella familjestorleken
(=antalet minderåriga barn) och icke från den verkliga familjestorleken (=totalantalet i äktenskapet födda barn). En familj,
där barnen födas med korta mellanrum, kommer totalt i åtnjutande av större bidrag än en lika stor familj, där barnen födas
med långa mellanrum. En familj med trillingar skulle enligt förslaget komma i åtnjutande av inalles 32 årliga bidrag medan en
familj, där åldersskillnaden mellan det äldsta och det yngsta uppgår till 16 år endast erhölle 16 årliga bidrag inalles. Visserligen
sprides kostnaderna för barnen i det senare fallet över betydligt
flera år och bli icke så kännbara för familjeföreståndaren. A
andra sidan medför korta tidsmellanrum mellan barnen vissa besparingar (artiklar kunna lätt gå i arv från barn till barn), varför utgifterna för barnen troligen bli större i det senare fallet
men barnbidragen mindre.
Enligt min åsikt tager utredninens förslag näppeligen fasta på
situationen. En differentiering av barnbidragens storlek efter den
totala familjestorleken (icke antalet hemmavarande minderåriga)
synes mig riktigare, varvid bidragen för det första kunna vara
lägre (eller helt utgå) och bidragen för det tredje och fjärde barnet väsentligt större än för det andra. Om man av ekonomiska
orsaker måste hålla sig inom en viss ram och skära ned kostnaderna för det första barnet skulle det ändock gå för sig att göra
bidragen för det tredje och följande barnen större.
Om man normalt räknar med att 35% av barnen skola vara
det förstfödda, 30 % det andra barnet i ordningen och 35 % det
tredje och fjärde barnet i ordningen skulle en differentiering av
barnbidragen i 100 kronor, 200 kronor och 300 kronor vara väl så
önskvärd och icke medföra högre årliga utgifter än ett odifferentierat bidrag på 200 kronor för alla barn.
Men huruvida ekonomiska åtgärder verkligen kunna höja familjestorleken är väl ännu icke bevisat.
310
PÅ BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN UNDER DE
SENASTE ÅREN
Av professor CARL-ERIK QUENSEL, Lund
NAR 1945 års befolkningssiffror för några månader sedan framlades kunde det med fog sägas att 1945 var ett rekordår. Aldrig
tillförne hade ökningen av folkmängden varit så stor, över 70,000.
Med en naturlig folkökning på 62,000 och ett inflyttningsöverskott på mer än 10,000 kan det sägas att de dystra profetiorna om
en folkminskning undanskymts och förlorat sin betydelse. Professor Brisman har i G. H. T. förfäktat den åsikten att allt tal
om folkminskning måste anses vara föråldrat och inaktuellt. Undertecknad ställer sig emellertid avvaktande, av skäl som måhända
framgår något senare.
En kommentar till utvecklingen under de sju krigsåren 1939-
1945 torde vara på sin plats, varvid följande sammanställning
över de viktigaste data må tjäna som bakgrund.
Befolkningsrörelsen i Sverige 1939-1945.
Ar Antal vigda Antal födda Antal döda
Nativitets- I nflyttningS· ,
överskott överskottt l
l
1939 61,373 97,380 72,876 24,504 3,598 l
1940 59,166 95,778 72,748 23,030 3,674 l
1941 58,102 99,727 71,910 27,817 3,153 l
1942 63,659 113,961 63,741 50,220 2,113
i1943 61,589 124,921 65,799 59,122 5,562
l1944 63,450 133,167 71,147 62,020 12,791 l
l
1945 63,108 133,793 71,194 62,599 12,865 l
Siffrorna antyda först och främst att Sverige blivit ett inflyttningsland, vilket emellertid varit fallet ända sedan år 1931. Nu
skall man dock icke fästa alltför stort avseende vid de ovan framlagda siffrorna och särskilt icke siffrorna för de sista åren. Ty
301
Carl-Erik Quensel
den svenska statistiken redovisar som inflyttade blott de personer,
som blivit kyrkaskrivna i svenska församlingar och som utflyttade blott de personer, som begärt utflyttningsbetyg till utlandet.
Antalet utlänningar, som för längre eller kortare tid kommit till
Sverige, framgår icke av dessa siffror. Många av flyktingarna
ha icke kyrkaskrivits i Sverige och kommer därigenom icke än
in i befolkningsstatistikens siffror och många flytta tillbaka utan
att begära utflyttningsbetyg. statistiken över antalet utlänningar
visar också helt andra siffror.
Det är möjligt att de två sista årens stora inflyttningsöverskott
blott är en temporär företeelse och att det snart kan upphöra, allt
efter tidsläget. Siffran över antalet emigranter år 1945, 8,300 mot
550 år 1944, visar att utflyttningen kraftigt ökade vid krigsslutet.
Hittillsvarande inflyttningsöverskott har emellertid knappast nå-
got samband med den brist på arbetskraft, som konstateras allt
mer och vilken har föranlett diskussioner och utredning om organiserad invandring. Den stora frågan därvid är emellertid den:
vilka länder kunna släppa till arbetskrafU De andra skandinaviska länderna kunna knappast komma i fråga, även om för närvarande många äro villiga att därifrån komma till Sverige. England, Frankrike och Polen torde icke ha större möjligheter att
lämna arbetskraft till Sverige; ifrånTyskland torde möjlighet finnas att erhålla kvinnlig arbetskraft men den torde icke vara välsedd. Kvar står egentligen endast de sydeuropeiska länderna,
bl. a. Italien eller färgade raser.
Väl så intressant är förändringen i dödlighet. Det normala antalet dödsfall under decenniet 1931-1940 var omkring 73,000 årligen och de två första krigsåren 1939-1940 uppvisa normala siffror. Den verkliga förbättringen i dödlighet kommer icke fullt
tillsynes i siffrorna över antalet dödsfall, enär befolkningens förgubbning, d. v. s. den ökade andelen av de högre åldersklasserna,
innebär att mot ett oförändrat antal döda svarar en successiv
förbättring av mortaliteten. Under det sista kvartalet 1941 är
emellertid dödligheten lägre än normalt och år 1942 uppvisar det
hittills lägsta relativa dödstalet, under l % av befolkningen. 1943
års siffra ligger blott obetydligt över 1942 års siffra. Åren 1944
och 1945 har emellertid dödstalet stigit till den förutvarande normala siffran.
De närmare orsakerna till den låga dödligheten äro väl ännu
icke klarlagda och endast ett mera ingående studium av dödsorsaksstatistiken kan måhända medföra klarhet. Så mycket är
302
Några synpunkter på befolkningsutvecklingen
säkert att sänkningen av dödlighet till tiden sammanfaller med
den skärpta ransoneringen (se bl. a. artiklar i Svensk läkartidning 46, 1944 och 22, 1946). Sålunda har professor G. Nyström diskuterat sambandet mellan ransoneringar och dödlighet i olika
sjukdomar och därvid kommit till den slutsatsen att det icke direkt kan bevisas att livsmedelsransoneringen varit en väsentlig
orsak till den låga dödligheten. »Men vi kunna vara berättigade
att påstå», slutar Nyström, »att densamma icke varit oförenlig
med den bästa hälsa vårt folk åtnjutit så långt vi därom äga
kännedom.»
Dessutom observeras att dödligheten i städerna under åren 1942
-1943 av undertecknad bedömes till att ha varit lägre än på
landsbygden medan det motsatta förhållandet är mera normalt.
Om hela rikets dödlighet åren 1936-1940 = 100, så var den åren
1942-1943 på landsbygden 82 och i städerna 81 mot 95 och 98 åren
1939-1940. I städerna ha ransoneringarna varit mest kännbara.
Dödligheten i första levnadsåret har också haft ett gynnsamt
förlopp. Barndödligheten (i första levnadsåret) har under krigsåren 1942-1945 varierat omkring eller obetydligt under 3 %, medan siffran 1931-1935 var 5 % och 1936-1940 var något över 4 %.
Som professor Gyllensvärd starkt framhållit har dödföddheten och
tidigdödligheten (=dödligheten i första levnadsveckan) under
innevarande århundrade varit stadd i svag men dock tydlig ökning, av orsaker som icke äro klarlagda. Den förklaring, som
Gyllensvärd lämnar, den ökade frekvensen av antalet födelser å
barnbördshus, torde näppeligen delas av någon annan i landet.
Under krigsåren har emellertid även denna stegring upphört och
förbytts i en nedgång så att dödföddhet och tidigdödlighet numera
uppvisa de lägsta siffrorna sedan sekelskiftet. Möjligen skulle
denna glädjande företeelse tillskrivas tillkomsten av mödrabidragen med åtföljande skyddsåtgärder för blivande mödrar.
Denna kraftiga nedgång av barndödligheten och tidigdödligheten måste betraktas som ett av de mera glädjande dragen i den
svenska befolkningsutvecklingen. Den visar att krisförhållandena
icke haft någon inverkan på de yngstas levnadsförhållanden och
att de socialåtgärder, som vidtagits, haft effekt.
Giftermålsstatistiken visar att antalet vigslar fortfarande håller
sig omkring 60,000 per år. Från värden något över 40,000 omkring
1930 steg antalet successivt till dess antalet år 1939 var 61,000 och
de två sista åren har det varit över 63,000. Det är förvånansvärt
att siffran bibehållits på denna höga nivå under så många år,
303
Carl-Erik Quensel
enär antalet ogifta kvinnor i giftermålsåldrarna stadigt sjunker.
Två faktorer må nämnas, som var för sig om än obetydligt bidrager till ätt hålla antalet giftermål uppe. Den ena är den år för
år ökade skilsmässofrekvensen med snart åtföljande orogiften som
följd. Vissa siffror från 1920-talet ge vid handen att ungefär hälften av skilsmässorna då följdes av orogiften inom ett eller två år.
Man finner också att antalet ånyo vigda förut frånskilda stiger
kraftigt. Från i genomsnitt årligen omkring 350 ånyo vigda förut
frånskilda män under perioden 1911-1920 fördubblas siffran under
nästa tioårsperiod och stiger sedan till 1,500 årligen 1931-1940.
Siffrorna för år 1942 och 1943 visa att stegringen fortsätter och
är nu uppe i 2,600 (år 1942) och 2,900 (år 1943). Då antalet skilsmässor var över 5,500 år 1945 mot omkring 4,200 1942 och 4,750 år
1943 kan man förvänta att vigslar av förut frånskilda ökat ytterligare och denna faktor bidrager därför till att hålla giftermålstalet uppe.
Den andra faktorn, som orsakat stegringen, är den kraftigt ökade
giftermålsfrekvensen i de lägsta åldersgrupperna. Vid 25 års ålder
var år 1943 nära 55 % av samtliga kvinnor gifta, 1940 var siffran
48% och 1935 37 %. Numera torde den kunna skattas till 60 %.
Särskilt intresse erbjuder åldrarna under 18 år (för kvinnan) där
K. Maj :ts dispens erfordras för vigsel. Antalet vigslar var under
perioden 1921-1930 omkring 80 stycken årligen, steg under nästa
tioårsperiod till 120 stycken och siffrorna för vart och ett av de
fyra åren 1940-1943 ha varit 196, 211, 306, och 396. Spridda uppgifter giva vid handen att stegringen fortsatt under de sista åren.
Ökningen av dessa dispensgiftermål föranleder till vissa betraktelser. Anledningen är praktiskt taget endast en, legalisering av
ett väntat barn. I så fall skulle man ha kunnat förvänta att antalet utom äktenskapet födda barn skulle minskas för dessa åldrar
genom att flera legitimeras genom vigseln. Så är dock icke fallet.
Uträknas antalet mödrar med barn utom äktenskap och antalet
vigda kvinnor under 18 år i relation till folkmängden ogifta kvinnor i åldern 15-18 år erhållas nedanstående tal.
Dessa siffror skulle eventuellt kunna tjäna som ett mått på ungdomens moral. 1940, det första egentliga krigsåret, nåddes maximum i fråga om antalet födelser utom äktenskapet, men totalsiffran 1943 ligger högre. ökningen är kanske ett uttryck för att man
hellre vill föda barnet och att de illegala aborterna i dessa åldrar
sjunkit. Kanhända bosättningslånen här ha haft en gynnsam
effekt.
304
Några synpunkter på befolkningsutvecklingen
lAntal mödrar med barn u. ä.l Antal vigda kvinnor i
Ar ——— -1 Summa
per 1,000 ogifta kvinnor i åldern 15-18 år
1911-1920 5,5 l, l 6,6
1921-1930 5,4 0,5 5,9
1931-1940 6,0 0,7 6, 7
1940 6, 7 1,3 8,0
1941 5,6 1,5 7,1
1942 5, 7 2,2 7,9
1943 6,1 2,9 9,0
Vad dessa siffror i realiteten än må betyda, böra de dock följas
med uppmärksamhet.
Den under senare år höjda skilsmässofrekvensen må också uppfattas som ett i viss mån oroväckande tecken. Den än kraftigare
ökningen av antalet skilsmässor, där kontrahenterna äro förhållandevis unga är värd uppmärksamhet. Är 1943 var antalet skilda
kvinnor under 25 år 449 och antalet skilda män under 30 år 832 av
inalles 4,747 upplösta äktenskap. 1937 voro dessa siffror 159 resp.
382 mot inalles 3,128 skilsmässor och 1932 124 resp. 264 på totalt
2,384 skilsmässor. Skilsmässorna ha på 11 år fördubblats till antalet men antalet unga äktenskap ha fyrdubblats bland dem. Som
en följd härav har också antalet frånskilda, som ånyo ingår äktenskap ökat kraftigt i de yngre åldrarna. Är 1932 var antalet omvigda kvinnor under 25 år blott 22 och antalet orovigda män under
30 år 84 st. 1943 blev siffrorna 160 kvinnor (varav 3 under 20 år)
samt 390 män. På sådana grunder kan man starkt betvivla om
det ökade antalet giftermål i de yngre åldersklasserna alltid varit
särskilt lyckligt och om icke många av dessa äktenskap ingåtts
utan allt för stor eftertanke.
En annan nackdel av den tidiga giftermålsåldern må också nämnas. Majoriteten av alla kvinnor gifta sig numera förhållandevis
tidigt. Att detta har återverkningar på den nuvarande arbetsmarknadssituationen torde icke behöva påpekas men väl konsekvenserna för framtiden. Barnafödandet i äktenskapen är 10 år
efter vigseln rätt minimalt och detta resulterar i att efter 25 års
äktenskap många familjer icke ha några minderåriga barn att
ta hand om. Med andra ord: så småningom kommer det att finnas
ett stort antal gifta kvinnor i 45-50 års åldern utan några hemmavarande minderåriga barn. Hemgöromålen komma då icke att
kräva alltför lång tid och deras arbetskraft kan disponeras på
305
Carl-Erik Quensel
annat sätt. Men hela sin levnad ha de, frånsett några korta år,
varit knutna till hem och hemgöromåL Till följd av sitt tidiga
giftermål ha de aldrig haft tillfälle till någon längre utbildning,
ej heller till någon längre tids sysselsättning före vigseln. När
de senare bli befriade från barnuppfostran och hemgöromålen
minska blir deras inpassande i arbetslivet svårare än om de före
äktenskapet haft längre anställning med åtföljande bättre yrkesvana. Ur den synpunkten kan den tidiga vigselåldern te sig mera
olämplig och leda till en mera ensidig inriktning av kvinnans inställning. Om dessa tidiga äktenskap i många fall följas av skilsmässa blir de frånskilda kvinnornas ställning besvärlig.
Födelsetalets förändringar och särskilt den markanta stegringen
under åren 1942-1945 erbjuder emellertid det största intresset.
Det har blivit en sådan ökning att det av statistiska Centralbyrån
beräknade reproduktionstalet för år 1943 överstigit enhetsvärdet,
vilket icke skett sedan år 1925.
Det förefinnes under de tre sista åren en mindre ökning av antalet födelser utom äktenskapet, en ökning, som står i motsats
till den sedan tjugo år förhandenvarande minskningen i antalet
födelser u. ä. Åven antalet födda inom äktenskapets sju första
månader har stegrats under de sista åren enligt vad nedanstående
data visa.
Ar
1939
1940
1941
1942
1943
1944
1945
l_
l
____Antal barnaföderskor med-~a~~— ~— _l
utom äktenskapet
12,272
11,849
11,051
10,675
11,211
11,675
12,297
i äktenskapets sju första 1
1
månader
13,842
14,407
14,064
15,343
17,008
Mot minskningen i antalet födda utom äktenskapet fram till år
1942 står en ökning i antalet före vigseln avlade barn. Sätter man
summan av de två sista talen i relation till antalet ogifta kvinnor
i åldern 15-45 år erhålles ett slags mått på de utomäktenskapliga
och föräktenskapliga förbindelserna. Man erhåller följande promilletal1939 33 %o, 1941 33 %o och 1943 40 %o. Huru dessa tals inne- 306
Några synpunkter på befolkningsutvecklingen
börd skall bedömas är ovisst och må icke direkt tagas som utgångspunkt för uttalande om försämrad moral. Det kan även
innebära en sänkning av aborteringsfrekvensen (stegrad motvilja
mot illegal abort) samt ett ökat legaliserande av de utomäktenskapliga förbindelserna.
Men om man än kan konstatera en mindre ökning av den utomäktenskapliga fruktsamheten är det dock den äktenskapliga fruktsamheten, som svarar för nästan totala ökningen. Den har stigit
i alla delar av Sverige, på landsbygd och i städer, om än betydligt
mer i städerna. Den har stigit i olika samhällsklasser, ehuru svagast i jordbruksbefolkningen (t. ex. en ökning av 4 % 1942-1943
mot 13 % för övriga samhällsklasser) och mest i de högre samhällsklasserna. Ökningen kan konstateras i alla grupper av äktenskap alltefter vigselår och är icke enbart förbunden till de
yngre äktenskapen utan även (och relativt sett mest) till äktenskap av längre varaktighet. Det oaktat företer barnantalet i äktenskap med en duration av 12 år eller högre en vikande tendens
år för år. Om man än kan konstatera dessa fakta, är det avgörande
icke nativitetens just nu aktuella storlek utan utsikterna att behålla densamma eller utsikterna att undvika en alltför kraftig
sänkning. Spår till en nedgång kunna skönjas, om man är pessimistiskt anlagd. 1945 års födelsesiffra var i förhållande till folkmängd och de giftas antal lägre än 1944 års siffra och antalet
under första kvartalet 1946 blir, mätt på samma sätt, lägre än
första kvartalets siffra 1945. Och födelsetalet i Stockholm ligger
första halvåret 1946 4-5 % lägre än siffran för år 1945. I alla
händelser torde man vara berättigad att påstå att befolkningssituationen för närvarande står och väger och att ett omslag må-
hända kan förväntas. Tydningen av nuvarande höga födelsetal
och den framtida utvecklingen måste ske med försiktighet, till
dess man vet mera om de bakomliggande faktorerna.
Ökningen synes ha åstadkommits dels genom att i de nyingångna
äktenskapen det första och jämväl det andra barnet komma tidigare än förut, dels genom att i de äldre äktenskapen, som förut
endast haft ett barn (eller varit barnlösa) en övergång till två-
barnsfamiljer skett. Inom de högre inkomstklasserna synas emellertid barnen ha högre ordningsnummer och större barnskaror
vara vanligare än för några år sedan. Följande siffror från Malmö
stad år 1944 torde måhända belysa detta. Av de inom äktenskapet
födda voro i runt tal 50 % det förstfödda, 35 % det andra barnet
i ordningen, 10 % det tredje barnet och endast 5 % av barnen hade
23-46582 Svensk Tidskrift 1946 307
Carl-Erik Quensel
än högre ordningsnummer. Inom de olika inkomstklasserna varierade medeltalet av barnens ordningsnummer som följer
3,000- 5,000 kronors inkomst ………………. 1,75
5,000-10,000 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1,68
över 10,000 ………………. 2,00
Samtliga inkomstklasser ……………………. l,75
De högsta inkomstklassernas högre ordningsnummer är påfallande.
Det kan faktiskt diskuteras om nuvarande fruktsamhet resulterar i det medelbarnantal i äktenskapet, som kan anses vara erforderligt för att undvika folkminskning. 1943 års fruktsamhet
innebär nämligen icke mer än i genomsnitt 2,3 barn per äktenskap.1
Och skulle orsaken till den höga födelsefrekvensen under de
allra sista åren vara den de äldre familjerna med tidigare högst
ett barn i någon större utsträckning ökat barnantalet till två och
att de yngre äktenskapen hastigare fått ett och två barn än förut
blir slutsatsen den att födelsetalet snabbt kan sjunka, försåvitt
icke en tendens till trebarnsfamiljer blir vanligare än förut.
Och härmed kommer man in på sambandet mellan socialpolitik
och befolkningsutveckling. 1941 års befolkningsutredning har nu
framlagt sitt huvudbetänkande om de allmänna kontanta barnbidragen. De övriga åtgärderna, bl. a. fria skolmåltider och fria
sommarresor, vilka blivit eller håller på att förverkligas, kunna.
knappast tillmätas samma vikt i befolkningsreglerande syfte, även
om de verka utjämnande på levnadsstandarden mellan barnfattiga.
och barnrika familjer.
De fria skolmåltiderna skola ju förverkligas under de närmaste
fem åren. De beräknas motsvara ett värde av cirka 100 kronor·
per år och skolbarn och underlätta dessutom arbetet för husmödrarna. Med hänsyn till den stora ökningen i de skolpliktiga.
barnens antal under de närmaste tio åren, i vissa städer troligen
en fördubbling, samt utsikterna på den kvinnliga arbetsmarknaden torde emellertid förverkligandet stöta på stora hinder och
ordnandet av dem leda till företeelser a la kasernutspisning. Vissa.
1 Det innebär icke att jag anser nuvarande födelsetal för lågt. Jag anser·
tvärtom att födelsetalet är cirka 10,000-15,000 för högt och att denna topp på.
födelsekurvan åstadkommits genom faktorer, som icke båda allt för gott. »Toppen» i födelsetalet borde ha använts för att fylla ut de låga siffrorna tidigare.
308
Några synpunkter på befolkningsutvecklingen
betänkligheter ha också senare rests av dem, som varmt tillskyndat
planerna i detta avseende.
Befolkningsutredningens viktigaste förslag avser det kontanta
bidraget av 200 kronor per år och barn under 16 år, oavsett familjestorlek, inkomst och dyrortsgrupp. Som emellertid utredningen föreslår borttagandet av de skattefria avdragen vid den
statliga beskattningen blir emellertid effekten något reducerad.
För en familj med inkomst mellan 5,000 och 10,000 kronor bli skatterna härigenom vid nuvarande skattesatser ökade med i runt tal
100 kronor per barn, i de högsta dyrortsgrupperna än mera. Resultatet för den stora medelklassen blir förhållandevis blygsamt. Och
dock torde därstädes åtgärder vara behövliga i stor utsträckning.
När det beskattningsbara beloppet överskrider 10,000 kronor,
d. v. s. en inkomst av 12,000-15,000 blir effekten av det kontanta
bidraget ingen. Förslaget innebär med andra ord en försämring
av de barnrika familjernas ställning jämfört med de barnlösa inom
dessa inkomstklasser. Reflektionerna göra sig själva.
Förslagets viktigaste förtjänst är dess enkelhet. Beloppet skall
utgå utan prövning för alla barn från och med kalenderåret efter
födelseåret. Dess förtjänst är också att förslaget bryter mot naturaprincipen. I stället för att bidrag utgå i form av anvisningar
på livsmedelsartiklar, beklädnadsartiklar m. m., vilket förutsätter
en mindre inskränkning i den individuella levnadsföringen, får
enligt förslaget föräldrarna själva disponera medlen och taga ansvaret härför. Det måste också vara bättre att låta majoriteten av
bidragsgivarna själv förvalta medlen och ställa en olämplig minoritet under viss kontroll än att med hänsyn till denna minoritet
ställa även majoriteten under kontroll.
Enligt nuvarande läge skulle förslaget innebära en utgift på
270 miljoner kronor årligen, varifrån dock får dragas cirka 70
miljoner kronor. som inflyter i ökade skatter genom de skattefria
barnavdragens slopande.
Då befolkningssituationen innebär ett eftersträvande av flera
trebarnsfamiljer än vad som för närvarande bildas, borde man
utförligare diskuterat principerna om växande bidrag med ökade
barnantal. Förra befolkningskommissionen gick in för större
skattefria avdrag för tredje och följande barn än för de två första
barnen, ett i viss mån riktigt förslag, ehuru endast de välbärgade
familjerna hade någon glädje därav.
Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna har befolkningsutredningen framlagt beräkningar över kostnaderna, om barn- 309
Carl-Erik Quensel
bidragen begränsas till det andra och följande barnen i familjerna,
d. v. s. ettbarnsfamiljerna skulle vara helt undantagna från bidrag
och de större familjerna skulle få bidrag för alla minderåriga barn
utöver ett.
Emellertid synes det leda till konsekvenser, som knappast beröras i betänkandet. Man utgår från den aktuella familjestorleken
(=antalet minderåriga barn) och icke från den verkliga familjestorleken (=totalantalet i äktenskapet födda barn). En familj,
där barnen födas med korta mellanrum, kommer totalt i åtnjutande av större bidrag än en lika stor familj, där barnen födas
med långa mellanrum. En familj med trillingar skulle enligt förslaget komma i åtnjutande av inalles 32 årliga bidrag medan en
familj, där åldersskillnaden mellan det äldsta och det yngsta uppgår till 16 år endast erhölle 16 årliga bidrag inalles. Visserligen
sprides kostnaderna för barnen i det senare fallet över betydligt
flera år och bli icke så kännbara för familjeföreståndaren. A
andra sidan medför korta tidsmellanrum mellan barnen vissa besparingar (artiklar kunna lätt gå i arv från barn till barn), varför utgifterna för barnen troligen bli större i det senare fallet
men barnbidragen mindre.
Enligt min åsikt tager utredninens förslag näppeligen fasta på
situationen. En differentiering av barnbidragens storlek efter den
totala familjestorleken (icke antalet hemmavarande minderåriga)
synes mig riktigare, varvid bidragen för det första kunna vara
lägre (eller helt utgå) och bidragen för det tredje och fjärde barnet väsentligt större än för det andra. Om man av ekonomiska
orsaker måste hålla sig inom en viss ram och skära ned kostnaderna för det första barnet skulle det ändock gå för sig att göra
bidragen för det tredje och följande barnen större.
Om man normalt räknar med att 35% av barnen skola vara
det förstfödda, 30 % det andra barnet i ordningen och 35 % det
tredje och fjärde barnet i ordningen skulle en differentiering av
barnbidragen i 100 kronor, 200 kronor och 300 kronor vara väl så
önskvärd och icke medföra högre årliga utgifter än ett odifferentierat bidrag på 200 kronor för alla barn.
Men huruvida ekonomiska åtgärder verkligen kunna höja familjestorleken är väl ännu icke bevisat.
310